VALKOMMEN TILL ECONOMICS AND FREEDOM 101

Den har bloggsidan ar en ekonomisk-politisk underavdelning till Hayek-Institutet Sverige. Artiklarna pa den har bloggen skrevs under en period sommaren 2009 till maj 2010. Pa grund av tidsbrist kan jag tyvarr inte fortsatta publicera har - for en blogg ar artiklarna langa och kraver en del tid i form av forskning och analys. Men artiklarna kommer givetvis att finnas kvar.

Sunday, May 16, 2010

UTMARKT ANALYS AV DEN EUROPEISKA VALUTAUNIONEN

I en utmarkt artikel i Sydsvenska Dagbladet forklarar Ronny Noren, docent i nationalekonomi och en av Sveriges absolut framsta ekonomer, vad det verkligen kravs for att fa ordning pa den europeiska valutaunionen, i skuggan av den grekiska krisen.

Räddningspaketet för Grekland har som syfte att också stabilisera den monetära unionen. Men förmodligen krävs mer grundläggande förändringar av unionens konstruktion, skriver Ronny Norén, docent i nationalekonomi vid Mittuniversitetet.

Det finns atskilliga konstruktionsfel i den europeiska valutaunionen. Ett av dem har att gora med obalansen mellan politisk och monetar union. Ett annat har att gora med den strikta dikotomin mellan ekonomisk-politiska ansvarsomraden. Det finns exempelvis inget som helst utrymme i unionen for underskottsfinansiering av offentliga utgifter, nagot stora valfardsstater med nodvandighet behover. Darmed skapas en strukturell slitning mellan den monetara och den reala sektorn i ekonomin, som enbart kan losas av en avveckling av valfardsstaten eller en avveckling av valutaunionen.

Den senaste veckan har ett ekonomiskt räddningspaket presenterats för Grekland, ett av de EMU-länder som har omfattande ekonomiska problem. Räddningspaketet har som syfte att stabilisera unionen, för denna och kommande påfrestningar. Den fråga som kan ställas är om detta är en tillräcklig åtgärd, eller om det är mer grundläggande förändringar av EMU:s konstruktion som krävs. Det mesta talar för det senare alternativet.

Noren gar rakt in i karnan av problemet. Saklig, vetenskaplig kritik mot systemfelen i valutaunionen ar oerhort sparsam i Sverige, vilket gor den har artikeln desto viktigare.

Enligt EMU-systemets ledande arkitekter, påhejade av olika intressegrupper, skulle det inte möta några större svårigheter att ta bort den marknadsmässiga växelkursanpassningen mellan länderna och de olika ländernas penningpolitik (räntenivåer) genom att överföra anpassningen till arbetsmarknaden. Arbetskraftsmobiliteten skulle med nödvändighet öka i Europa och lönenivåerna skulle bli flexibla efter marknadens villkor. På detta vis skulle man undgå tvånget att bilda en politisk union, där endast ett begränsat antal länder hade kunnat ingå. Vi måste komma ihåg att EMU är ett experiment, en monetär union utan att åtföljas av en politisk union, som exempelvis i USA.

Dessutom tvingades medlemslanderna prioritera rantepolitiken genom det artificiella tvanget om ett tak pa budgetunderskotten vid tre procent av BNP. Det finns ingen nationalekonomisk forskning som stodjer det underskottstaket. I stallet tvingade taket de enskilda medlemslanderna att fora en finanspolitik som helt negligerade arbetsloshetsproblemet. Resultatet, som Noren papekar, blev att man lade over ansvaret for arbetslosheten pa den fria marknad - som tack vare arbetsmarknadslagstiftning och fackforeningar inte existerade.

Men verkligheten var annorlunda. Befolkningarna i olika länder är till övervägande del inte rörliga över den europeiska kontinenten och dessutom starka försvarare av den europeiska sociala modellen, med starka fackföreningar och skattefinansierade statliga sociala åtaganden. Resultatet är att den monetära unionen inte har fått önskad fri rörlighet på arbetsmarknaden på marknadens villkor som ersätter den förlorade anpassningen i nationell valuta och den nationella penningpolitiken.

Det har ar rakt pa sak. Klarare kan man inte beskriva valutaunionens konstruktionsfel.

För att kompensera för den uteblivna marknadsanpassningen och understödja disciplinen i EMU-projektet har man infört restriktioner i statsskuld och budgetunderskott inom finanspolitiken, som bedrivs nationellt. Nödvändigheten insågs ganska tidigt i processen. Dessa restriktioner har varit omöjliga att efterfölja på grund av den politiska olösta frågan mellan övernationell befogenhet och nationellt politiskt ansvar.

Med andra ord: ett klassiskt "one size fits all"-problem.

I dagens ordning fattar EU-politikerna beslutet gemensamt, men det är de enskilda ländernas regeringar som skall genomföra besluten. Ingen regering blir omvald genom att fatta beslut mot sin egen befolkning. Europa är ingen diktatur utan samverkande och suveräna enskilda demokratier, vilket man helt glömmer bort i diskussionen.

Aterigen: valutaunionen skulle fungera smartfritt om samtliga europeiska lander var libertarianska minimalstater. Det fanns ingen intention bakom valutaunionen att stopa om Europa i libertariansk riktning. Det rakar bara vara den logiska konsekvensen av hur man konstruerat unionen.

För att bilda en ny överenskommelse om att stabilisera EMU-samarbetet, eller rättare sagt rädda EMU-systemet i dess nuvarande form, är det lång väg till självrannsakan. Man vill inte erkänna att det är dess nuvarande form som är själva problemet. Vad som saknas är en diskussion om hur den reala ekonomiska nivån skall lyftas (det grundläggande problemet i Europa) med respekt för den europeiska sociala modellen. Detta kan ytterligare öka konflikterna mellan medlemsstaterna.

Noren ror sig smidigt mellan avancerad ekonomisk teori och de politiska realiteter i vilka teorin skall omsattas. Jag har haft privilegiet att folja hans forskning i 20 ar. Han ar en solid, bildad forskare av ett slag som det ar ont om i Sverige idag.

Framför allt kommer det att bli en folklig protest, som kommer att resultera i att flera länder får nytt styre. I vilken form kan jag inte förutsäga. Men de politiker som går ut med att bryta samarbetet med den monetära unionen, för att rädda samarbetet inom den europeiska unionen, kommer att få ett ökat stöd.

Norens varnande finger ar vart att ta pa allvar. Vi kan redan notera den anti-EU-stamning som sprider sig i vissa osteuropeiska lander. Ungern ar det mest flagranta exemplet. Dar kommer debaclet i Grekland och eurons inbyggda instabilitet att anvandas mot sjalva EU-projektet.

Den enda vägen är att erkänna de historiska, strukturella och kulturella olikheterna. Att dela upp EMU i zoner är den enda realistiska lösningen på lång sikt om man vill undvika att gå tillbaka till nationella valutor i de länder som är mogna för att bilda en monetär union. Finns förutsättningarna för att ingå i en monetär och politisk union? Ja, för några av EU:s kärnländer. Tyskland, Frankrike och Beneluxländerna. Dessa har en gemensam eurovaluta med ECB som gemensam centralbank. ECB:s nuvarande ofullkomligheter måste dock rättas till.

Vi far se om Angela Merkel overlever politiskt forst. Men det ar utan tvekan nodvandigt att ha en monetar makt och en politisk makt som balanserar varandra.

Kan vi ingå i en enbart monetär union utan gemensamma restriktioner (det vill säga utan stabiliserings- och tillväxtpakten) men bibehålla klara inträdeskrav? Ja, för länder som vill ha ett valutasamarbete men inte är mogna för samordning i stabiliseringspolitiken, det vill säga en politisk union. Dessa har också en eurovaluta men den är skild från kärnländernas. Således finns en växelkurs mellan kärnländerna och denna svagare konstellations valuta. Denna konstellation har en samordnande centralbank, dock skild från ECB.

Jag har inte hort den har iden uttryckt sa explicit nagon annanstans. Det finns en risk att den har Division 2-valutan tynar bort sa smaningom pa grund av trycket fran medlemslandernas valfardsstater. Men dels finns det hotet aven for "Division 1"-valutan, dels ger delningen i tva divisioner storre utrymme for den fria marknaden att avgora vilken finans- och valutapolitisk kombination som fungerar och vilken som inte gor det.

Är det bästa alternativet att stå utanför en monetär union med flytande valuta (fast växelkurs tillåts ej)? Detta rekommenderas för krisländerna, PIIGS. När de fått en real plattform så kan de ansöka att gå med, först i den svagare konstellationen, sedan i kärnländernas valutasamarbete. Med dessa i grova drag skisserade åtgärder kommer EU att ordna upp den divergens som nu sker inom det nuvarande EMU-systemet och erbjuda ett stabilt, men samtidigt utvecklande, europeiskt monetärt samarbete.

Den har iden ar val vard ett seriost overvagande. Det ar sannolikt den enda mojligheten att radda valutaunionen. Personligen ar jag inte overdrivet entusiastisk over valutaunionen eftersom den, i kombination med valfardsstaten, driver fram en politisk makt pa samma niva. Men unionen ar icke desto mindre ett faktum och det finns en mojlighet att kombinera en valutaunion med en minimalstat utan budgetunderskott och statskulder.

Sunday, May 9, 2010

BAKOM DEN GREKISKA KRISEN: VALFARDSSTAT OCH BASTARDKEYNESIANISM

Den grekiska krisen har av manga vansteryttrar stamplats som annu ett symptom pa "kapitalismens kris". Givetvis har inte krisen nagot att gora med "kapitalism"; den grekiska statsskulden beror pa politik som den grekiska staten fort, inte pa beslut som fattats av landets fa men hart arbetande entreprenorer.

Det ar heller inte sa att nagon tagit alla pengar som finns i Grekland och spenderat dem pa rysk kaviar och fransk champagne.

I stallet har den grekiska krisen sin grund i landets valfardsstat. Mekaniken bakom krisen ar egentligen oerhort enkel och i allt vasentligt densamma som i det svenska fallet. Skillnaden ar att i Sverige borjade man genomfora budgetnedskarningar (utan korresponderande skattesankningar) redan for atminstone 25 ar sedan. Grekerna har borjat de sista fa aren. Skillnaden i reaktion mellan Sverige och Grekland ligger pa det kulturella planet mer an nagot annat: grekerna tar till gatan och staller till med kravaller medan svenskarna tiger, lider och lyder.

Ser man till besparingspolitiken och de formaner som finns inom exempelvis det offentliga pensionssystemet i Grekland har grekerna det battre an svenskarna. Dessutom betalar grekerna lagre skatter an svenskarna, om an med liten marginal. Det har ar viktigt att komma ihag; det sager en del om var Sverige befinner sig for narvarande.

Den makroekonomiska mekaniken bakom den grekiska krisen borjar pa den offentliga sektorns utgiftssida. Den offentliga sektorn spenderar pengar i tva principiella kategorier: Gc och Tr. Gc ar den offentliga sektorns konsumtionsutgifter; Tr ar finansiella transaktioner, eller kontantersattning till hushallen (och foretag om detta forekommer). Valfardsstaten vaxer fram i bagge dessa utgiftsformer: utbildning, sjukvard, kollektivtrafik och aldreomsorg ar exempel pa verksamheter som hamnar i konsumtionsutgiftskategorin; foraldraersattning, sjukersattning, pension etc hamnar i transfereringskategorin. Den definitionsmassiga skillnaden ar att utgifterna i Gc-kategorin betalar nagons lon for kontrakterat arbete, medan utgifterna i transfereringskategorin ar utbetalningar utan krav pa motprestation fran mottagaren. Allt mottagaren behover gora ar att tillhora en kategori av manniskor som av den offentliga makten anses vara berattigad till pengarna.

Den offentliga makten betalar for bade Gc och Tr med skatter. Teoretiskt sett ska Tr-kategorin betalas med "avgifter", men i praktiken har transfereringarna utvecklats i sa manga olika riktningar att det idag ar praktiskt taget omojligt att bibehalla en strikt avgiftsfinansiering. Saledes har den moderna valfardsstaten helt enkelt definierat sin narvaro i ekonomin som:

T=Gc+Tr

Den har ekvationen har den lustiga lilla egenskapen att den inte automatiskt alltid ar lika.

Gc ar pa kort sikt - over en konjunkturcykel - oberoende och brukar antas vara konstant i den nationalekonomiska litteraturen. (Inte for att den ar konstant, utan darfor att den ar oberoende av BNP.) Tr i sin tur beror av BNP.

T beror ocksa av BNP. I tidiga larobocker dar Tr separeras fran Gc brukar man havda att Tr varierar omvant mot BNP, dvs nar BNP stiger sjunker Tr. Eftersom skatteintakterna samtidigt varierar positivt med BNP innebar en stigande BNP okade intakter och minskade utgifter for den offentliga sektorn (eftersom Gc ar konstant) vilket i sin tur, sager den tidiga modell-specificerade litteraturen, resulterar i ett budgetoverskott.

Detta overskott i de ekonomiska modellerna ar viktigt. Det ska namligen, enligt alltfor manga nationalekonomer, anvandas for att balansera underskottet som uppstar i en lagkonjunktur dar T faller och Tr stiger. Nar politiker sa har skapat offentliga utgiftsprogram har man lutat sig mot den har primitiva konjunkturanalysen.

Framfor allt transfereringssystemet har motiverats pa det har viset. Man menar att transfereringarna till och med hjalper till att stabilisera konjunkturcykeln.

Om det ens nagonsin fungerat sa, ar det sannerligen inte fallet idag. Utgiftsglada politiker har okat Tr-delen av de offentliga utgifterna langt bortom det territorium dar Tr enbart gick till de som tillfalligt behovde hjalp i lagkonjunktur. Idag har varenda valfardsstat sitt eget system av enorma transfereringar till stora delar av befolkningen pa permanent basis. Det har innebar att den offentliga maktens utgifter ligger fast pa hog niva aven i hogkonjunktur.

Har borjar vi skonja den makroekonomiska mekanik som lett till den grekiska krisen (och aven spelar en stor roll i de eviga besparingarna i den svenska ekonomin). Det budgetoverskott som i teorin (och nagonstans i valfardsstatens vagga aven i praktiken) betalar for budgetunderskott i lagkonjunktur urholkas med varje konjunkturcykel - och under lang tid aven med varje val av en ny regering. Det har innebar att underskotten i statsbudgeten kommer tidigare i lagkonjunkturen och elimineras senare. En situation uppstar dar underskottet over en cykel till och med ar storre an overskottet, vilket ar den situation Greklan befunnit sig i lange.

Hartill kan vi lagga en mycket vasentlig faktor: dagens Tr bestar inte bara av en komponent som okar i lagkonjunktur och minskar i hogkonjunktur, men ocksa en komponent som okar med BNP. Denna komponent ar inkomstersattningarna vid exempelvis sjukfranvaro: ju rikare folk blir desto storre blir de faktiska utgifterna for ersattningssystemen.

Det ar naturligtvis riktigt att skatterna som ska betala for de sistnamnda transfereringarna ocksa varierar positivt med BNP. I teorin ska man darfor inte ha nagot problem, om bara den relevanta skattesatsen ar satt pa ratt niva. I praktiken uppstar dock problemet att varje transfereringssystem som varierar positivt med BNP ocksa - just genom sitt behov av beskattning - skapar ett permanent skattetryck pa ekonomin. Detta tryck bestar i hogkonjunktur saval som i lagkonjunktur. Darmed trycks den ekonomiska aktiviteten ner under allt hogre totala skatter.

Nar tillvaxten sjunker over hela konjunkturcykeln forsvagas ekonomins formaga att producera de skatter den offentliga verksamheten kraver. Samtliga utgiftssystem paverkas, oavsett deras relation till konjunkturcykeln. Budgetproblemen forvarras over tiden och statsskulden vaxer, bade absolut och i relation till BNP.

Den teori som ligger till grund for den felaktiga uppbyggnaden av valfardsstaten ar en vantolkning av den konjunkturcykelteori (eller, strikt talat, den recessionsteori) som J M Keynes utvecklade. Nar Keynes' yngre brittiske kollega John R Hicks skrev "Value and Capital" etablerade han en modellstruktur for makroekonomisk analys som studenter idag kanner som IS-LM-modellen. Keynes skrev aldrig nagot som direkt indikerade att han ogillade hur modellen anvandes for att representera hans teori, men en viktig orsak till detta ar sannolikt att Keynes var sjuk i flera ar under den tid da Hicks etablerade sin modell.

For att gora saken annu varre har vanstern kapat Keynes' forskning och vantolkat den sa langt det bara varit mojligt for att den ska passa deras syften. Saledes har man hanvisat till en felaktig for att inte saga rent bastardkeynesiansk teoretisk modell nar man velat forvetenskapliga expansionen av sin valfardsstat. "Se har, modellen sager att vi far igen utgifterna over en konjunkturcykel."

Samtidigt har klassiska europeiska liberaler, libertarianer och konservativa gladeligen accepterat vansterns vantolkning av Keynes. Man har i princip stamplat Keynes som "vansterekonom" och kastat ut hela konjunkturcykelteorin. Detta har lamnat bade den osterrikiska skolan och skolan omkring reala konjunkturcykler och rycker mest pa axlarna at hela valfardsstatsproblematiken.

Det ironiska i det hela ar att bade Keynes och Hayek i grund och botten ar recessionsteoretiker. Deras arbete riktar bagge in sig pa de mekanismer som skapar recessioner. De implicerar ocksa atgarder for att komma ur ekonomiska kriser. Teorierna ar inte nodvandigtvis overensstammande, men det finns overlappningar och potential till en forenad recessionsteori.

Kort sagt: den grekiska krisen ar en statsfinansiell kris och har sitt ursprung i valfardsstaten. Avskaffande av valfardsstaten och eliminering av de skatter som betalar densamma ar den enda vagen ut ur krisen.

Sunday, May 2, 2010

STABILISERAD ARBETSLOSHET - MEN INVANDRINGEN OKAR FORSORJNINGSBORDAN

Sa var det dags for annu en AKU, dvs arbetskraftsundersokning fran Statistiska Centralbyran. Den minskning i arbetslosheten som naivt hoppfulla politiker pratade om i hostas har fortfarande inte visat sig. Daremot har okningstakten minskat, vilket i och for sig ar vantat. Detsamma skedde 18-24 manader in i 90-talskrisen, den ekonomiska kris som den nuvarande bast jamfors med.

Men det viktigaste budskapet i den har AKU'n har att gora med invandring och sysselsattning: rapporten visar att aven nar den svenska ekonomin befinner sig i hogkonjunktur, som under aren 2005-2008, klarar den inte att producra nog med jobb at bade alla arbetslosa svenskar och at en 75 000 personer stor nettoinvandring. Detta ar en aritmetisk sanning som inte har nagot att gora med vilken personlig invandringspolitisk installning man har. Om Sverige ska fortsatta ha en nettoinvandring i storleksordningen 75 000 personer om aret maste politikerna radikalt lagga om den ekonomiska politiken sa att den privata sektorn kan borja producera nya jobb i stor skala.

Med andra ord ar Sverige i desperat behov av skattesankningar, avregleringar och befrielse av den privata sektorn fran statlig klafingrighet.

Vi kommer till den invandringsrelaterade statistiken om ett ogonblick.

I mars var 4 449 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta. Det är inte någon statistisk säkerställd förändring jämfört med mars 2009. Antalet arbetslösa ökade med 44 000 personer jämfört med mars 2009 till 448 000. Det relativa arbetslöshetstalet var 9,1 procent.

Det ar som sagt de oppet arbetslosa. Den verkliga arbetslosheten visar sig i sysselsattningsgraden mer an nagot annat.

Säsongrensade data visar en svag uppgång av antalet sysselsatta. De visar också att antalet arbetslösa fortsätter att öka, dock med en allt lägre ökningstakt.

Man ska vara forsiktig med sasongrensade data. Jag har tappat rakningen pa alla de ganger jag suttit med studenter, forskarstuderande, forskningsassistenter, policy analysts och andra och forklarat for dem att nar man borjar peta runt i set med statistik forandrar man den verklighetsbild man har framfor sig. Sasongrensning ar en problematisk metod for justering av arbetskraftsdata eftersom den i en enskild manad kan gora att "rensningen" har storre effekt pa forandringarna i manadsdata an verkligheten.

Med andra ord ar det inte att rekommendera att anvanda sasongrensade data pa mindre tidsserier an 2-3 sasonger. Basta regeln ar att aldrig sasongrensa for mindre an ett ar.

Med denna metodologiska brasklapp i bakfickan far vi gora det basta av den AKU for mars 2010 som SCB tillhandahaller.

Enligt säsongrensade data uppgick antalet sysselsatta i åldern 15–74 år till 4 514 000 i mars 2010. I likhet med den utveckling som observerades i februari visar antalet sysselsatta på en svag uppgång. Dock finns det skillnader mellan könen. Antalet sysselsatta män visar på en ökning samtidigt som antalet sysselsatta kvinnor fortsätter att minska, men i en allt lägre takt.

Logiskt med tanke pa att arbetslosheten har drabbat man mer an kvinnor. For den som ar intresserad av identifiera manniskor pa basis av biologiska kategorier ar det vart att komma ihag att den har ekonomiska krisen varit ovanligt konsdiskriminerande just i att kvinnor drabbats i ovanligt liten utstrackning.

Säsongrensade data visar att sysselsättningsgraden i mars 2010 var 64,4 procent, vilket innebär att den tidigare minskningen har planat ut. Även här är det skillnad mellan könen, för männen är trenden svagt positiv medan den för kvinnorna fortfarande är svagt negativ. Antalet arbetslösa i åldern 15-74 år uppgick enligt säsongrensade data till 431 000 personer, och det relativa arbetslöshetstalet till 8,7 procent. Både antalet arbetslösa och det relativa arbetslöshetstalet fortsätter att öka, dock med en allt lägre ökningstakt.

Innan vi forlorar oss alltfor mycket i detaljer ar det viktigt att vi noterar ett par egenheter hos sysselsattningen i stort i Sverige. Som SCB redovisar i sitt pressmeddelande hade Sverige en dalig sysselsattningsutveckling under de forsta aren efter millennieskiftet:

Sysselsattningsgraden sjonk alltsa mellan 2001 och 2005. Nar ekonomin sedan klattrade mot en tillfallig konjunkturtopp 2005-2008 okade sysselsattningsgraden forvisso, men enbart tillbaks till samma niva som 2001, alldeles i slutet av millennierecessionen (som var mild jamfort med 90-talskrisen).

Den har egenheten hos sysselsattningsgraden ska jamforas med SCB:s redovisning av antalet sysselsatta, dvs inte procenten av befolkningen utan faktiskt antal sysselsatta:

Notera hur antalet sysselsatta ligger fast under den period da sysselsattningsgraden minskar. Okningen i antalet sysselsatta under perioden 2005-2008 ser ju fin ut pa ytan, men den innebar alltsa enbart en aterstallning av sysselsattningsgraden till vad den var 2001.

Vad det har betyder, kort och gott, ar att medan sysselsattningen i absoluta tal stod stilla under fyra ar, strommade over 300 000 manniskor ut pa arbetsmarknaden - och detta ar ett nettoinflode. Kort sagt kom det in 75000 personer fler i arbetskraften varje ar 2001-2005 an som lamnade den.

Sverige har inte sa stora fodelseoverskott. Rimligen ar det har resultatet av en hog invandring som enbart spatt pa arbetslosheten. Inte ens nar ekonomin befinner sig i en s.k. hogkonjunktur kan den pressa upp sysselsattningsgraden i aldersgruppen 15-74 over 67 procent.

SCB bekraftar detta:

I mars 2010 var 4 449 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta. Jämfört med mars 2009 är förändringen inte statistiskt säkerställd. Detta är andra månaden i rad som antalet sysselsatta inte har minskat signifikant på ett års sikt. Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, minskade dock till följd av en befolkningsökning om 73 000 personer. Jämfört med mars 2009 är det en nedgång med 0,8 procentenheter till 63,5 procent. Bland personer i åldern 15-24 år minskade sysselsättningsgraden med 2,2 procentenheter till 34,0 procent.

Med andra ord sager SCB att den trend som finns tydligt synlig i deras arbetsmarknadsstatistik for det senaste decennier haller i sig: varje ar okar befolkningen i Sverige med uppemot 75 000 personer i arbetsfor alder, som i mycket stor utstrackning gar in i gruppen "ej sysselsatta". Dessa ska pa ett eller annat satt forsorjas av valfardsstaten.

Bortsett fran migrationens effekter pa arbetsmarknaden finns det ett par andra fakta varda att notera i AKU'n for mars:

I mars 2010 var 3 368 000 personer fast anställda. För första gången sedan maj 2009 är det ingen statistiskt säkerställd minskning på ett års sikt. I likhet med de fast anställda var förändringen i tidsbegränsat anställda på ett års sikt inte statistiskt säkerställd. I mars 2010 hade 586 000 personer en tidsbegränsad anställning.

Nar arbetsgivare valjer att behalla sin fast anstallda personal utan att minska den tillfalligt anstallda personalen har arbetsgivarna natt en punkt i sin tillit till framtiden dar man tror sig kunna overleva med nuvarande personalstyrka. Om tillfalligt anstallda minskar betyder det att man fortfarande justerar kostymen; om man sparkar fast anstallda ar man illa ute.

Lite goda nyheter, saledes.

Avslutningsvis en liten problematisk not:

Antalet personer i åldern 15-74 år som inte ingår i arbetskraften uppgick i mars 2010 till 2 108 000, varav 947 000 var män och 1 161 000 var kvinnor. Antalet pensionärer ökade med 52 000, medan antalet sjuka som inte ingår i arbetskraften minskade med 59 000 personer jämfört med i mars 2009.

Det ar knappast troligt att antalet sjuka minskat med 59 000 personer. Snarare ar det har sannolikt effekten av en administrativ omlaggning av Forsakringskassans satt att hantera sjukskrivningsarenden. Som rapporterats ofta pa Hayek-Institutet Sverige har detta i realiteten inneburit att staten anvander sitt monopol pa inkomstforsakringar for att tvinga ut manniskor i arbete som, om de hade en egen inkomstforsakring, med all sannolikhet skulle anse sig fortsatta behova vara sjukskrivna.

Pa det stora hela ser det alltsa ut som om svensk arbetsmarknad har stabiliserat sig pa botten av en ekonomisk kris. Men tva orosmoln hanger over horisonten:

1. En rodgron treklover-regering efter valet som hojer inkomstskatterna och okar marginaleffekterna i inkomstskatteskalan kommer att starkt begransa utrymmet for en ekonomisk aterhamtning. Detta kommer ovanpa en redan svag inhemsk efterfragan i svensk ekonomi och en exportindustri som fortfarande inte tycks veta vart den ska ta vagen. Saledes kan det droja lange innan sysselsattningen okar igen.

2. Ett fortsatt nettoinflode om 70-75 000 invandrare per ar, till en sa svag arbetsmarknad som den svenska, innebar att troskeln for en okad sysselsattningsgrad hela tiden stiger. Svensk ekonomi har demonstrerat med all onskvard tydlighet de sista tio aren att den inte kan producera 70-75 000 nya jobb till alla nya invandrare, varje ar - an mindre till alla nya invandrare och alla arbetslosa svenskar. Oavsett om man (som jag) vill ha fri invandring eller (som manga av bloggens lasare) vill se vissa restriktioner i invandringen, kan man inte bortse fran denna aritmetiska sanning.

Sunday, April 25, 2010

DEN SVENSKA SYSSELSATTNINGSGRADEN

Det har sagts pa senare tid i den svenska ekonomisk-politiska debatten att det bor bli ett politiskt mal att fa upp sysselsattningen bland svenskar i arbetsfor alder (mer specifikt 20-64) till 80 procent under nasta mandatperiod. Det har malet ar nagot forvanande, inte minst darfor att Sverige historiskt har haft betydligt hogre sysselsattningsgrad.

Att sjalva sysselsattningsgraden blir ett element i den ekonomisk-politiska debatten ar ocksa nagot nytt och sannolikt grundat i att ansvariga politiker haller ett oga pa de artiklar som publiceras har pa E&F 101; ingen annan blogg har med samma grundlighet analyserat den svenska sysselsattningen. Men det ar naturligtvis bra att politikerna fokuserar pa sysselsattningsgraden i stallet for det tomma och sondermanipulerade begreppet "arbetsloshet". Efter kollapsen i den svenska sysselsattningen under 90-talskrisen larde sig politikerna namligen att man kan omdefiniera arbetslosa och vips forsvinner de ur statistiken. Nar socialdemokraterna satte detta i system under 90-talet hade man som mest elva olika kategorier av "icke sysselsatta" som inte registrerades som arbetslosa, trots att detta var precis vad de var.

Det ar alltsa att mycket litet steg, men trots allt ett steg, i ratt riktning nar man borjar diskutera sysselsattningsgraden i stallet. Nasta problem for politikerna ar nu att ocksa borja bli ambitiosa i hur hogt man vill fa upp sysselsattningsgraden. Att det av rent manskliga orsaker inte gar att na 100 procent ar naturligt - det finns manniskor som har rad att inte arbeta - men att som nu har foreslagits lagga ambitionsnivan vid 80 procent syns overdrivet oambitiost.

Den senaste AKU-statistiken (arbetskraftsundersokningar) fran Statistiska Centralbyran visar att sysselsattningsgraden hos den svenska arbetskraften forvisso fortsatter att ligga pa usla nivaer, men ocksa att den nivan inte ar enormt mycket lagre an 80 procent.

AKU-statistik pa manadsbasis har publicerats av SCB sedan 2005. (Langre tillbaks finns i stort sett kompatibla serier.) Under de fem ar som gatt sedan april 2005 har sysselsattningsgraden i genomsnitt legat pa 79 procent. Det ar langt under det sena 80-talets 90 procent och ett bestaende arv fran 90-talskrisen, som svenska politiker enbart forvarrade med sina eviga budgetsaneringsprogram. Men det satter ocksa perspektiv pa det 80-procentsmal man nu diskuterar.

Det kan med andra ord se ut som om svenska politiker enbart har ambitionen att stabilisera den sysselsattningsniva som ratt de senaste fem aren. Figur 1 illustrerar:

Figure 1
Sysselsattningsgraden for 20- till 64-aringar har fluktuerat mellan 76.5 procent och 82.5 procent sedan 2005. Toppnoteringen ar fran juli 2008 (den har statistiken ar inte sasongrensad) och bottennoteringen ar fran januari 2010, med sista observation februari 2010 (77.4 procent). Den stadigt nedatgaende trenden sedan sommaren 2008 ar naturligtvis oroande, men minst lika oroande ar det faktum att Sverige redan fore toppnoteringarna 2007-2008 hade sysselsattningsgrader under 80 procent.

Den genomsnittliga sysselsattningsgraden for perioden april 2005-mars 2006 var 78.2 procent. For 04/2006-03/2007 var den 79.1 procent. De nastkommande tva 12-manadersperioderna ligger sysselsattningsgraden i genomsnitt pa 80.3 respektive 80.0 procent.

For de elva manaderna 04/2009-02/2010 ligger genomsnittet pa 78.1 procent. Detta ger naturligtvis anledning till oro over vad det bestaende resultatet av den har ekonomiska krisen faktiskt kommer att bli. Som Figur 2 visar ar februari normalt sett en svag sysselsattningsmanad, har jamford med maj, augusti och november. Men trots detta ar fallet i februari-sysselsattning fran 2009 till 2010 en indikation pa att en redan dalig arbetsmarknad haller pa att bli annu svagare.

Figure 2

Det finns ytterligare en indikation pa att den svenska arbetsmarknaden fortfarande ar i utforsbacke. Novembersysselsattningen ar normalt hogre an februarisysselsattningen for samma ar. Den trenden brots 2009: i stallet for att stiga fran vintersasong till hostsasaong foll sysselsattningsgraden fran 78.2 procent till 77.8 procent. En marginell minskning, forvisso, men icke desto mindre en omskiftning fran tidigare ar.

Att sysselsattningsgraden i februari 2010 lag pa 77.4 procent, den lagsta noteringen i Figur 2, forstarker bilden av en arbetsmarknad i utforslopa.

Mot bakgrund av hur sysselsattningsgraden saledes har utvecklat sig over de senaste fem aren ar det, aterigen, orimligt oambitiost att bara vilja fa upp sysselsattningsgraden till 80 procent. Sveriges ekonomi var inte i bra skick 2005, 2006 eller ens 2008. Bidragssystemen var overbelastade redan da.

En rimlig ambitionsniva ar i stallet en sysselsattningsgrad pa 90 procent. Fran dagens niva innebar det en 12-procentig okning av sysselsattningen. Om vi antar att varje sysselsatt producerar 150 000 kr i skatteintakter till den ofantliga sektorn varje ar skulle denna 12-procentiga okning innebara 98.4 miljarder kronor om aret i extra skattepengar till stat, kommuner och landsting. Dartill kommer givetvis oerhorda besparingar inom bidragssystemen, fran sjukforsakring till socialbidrag.

Problemet ar att man inte kan uppna en sysselsattningsokning i svensk ekonomi, speciellt inte av den har storleksordningen, under dagens enorma skattetryck. Man maste saledes borja i ratt anda, namligen med kraftiga skattesankningar och en val planerad avveckling av strategiska utgiftssystem. Darmed skapar man bade kopkraft och utrymme for entreprenorskap inom omraden som hittills varit satta under den ofantliga sektorns formyndarskap.

Om nastkommande regering ar villig att ta den vinkeln pa sysselsattningsproblemet kan man latt hoja ambitionsnivan for sysselsattningsgraden till 90 procent; om man a andra sidan valjer att fortsatta peta runt i dagens overbeskattade, sondersparade ekonomi kommer man i basta fall att lyckas uppna en genomsnittlig sysselsattningsgrad pa 80 procent. Med tanke pa vad denna laga sysselsattningsgrad redan stallt till med i svensk ekonomi ar det inte att rekommendera att man pa det har sattet valjer att gora ingenting.

Sunday, April 11, 2010

SVENSKARS OCH INVANDRARES INKOMSTER: EN JAMFORELSE

Ett av argumenten i debatten om invandringen i Sverige ar att svenskarna medelst racism diskriminerar ut invandrare fran framfor allt icke-vastliga lander fran arbetsmarknaden. Om en sadan diskriminering forekommer visar den sig i sa fall i att invandrare fran icke-vastliga lander borde ha en vasentligt samre inkomstutveckling an andra.

Det andra argumentet i fragan ar att invandrare fran icke-vastliga lander har lagre utbildning och overhuvudtaget samre forutsattningar for att kunna klara sig pa arbetsmarknaden an invandrare fran vastliga lander. Darmed, lyder argumentet, far de lagre inkomster och blir i storre utstrackning beroende av bidrag.

Statistiska Centralbyrans undersokningar av hushallens inkomster, HEK, ger inte det sista ordet i den har debatten, men den visar atminstone att racism-argumentet star pa skakig grund. HEK-studien visar att:

  • mellan 1995 och 2008 hade invandrare fran icke-vastliga lander sju procent battre inkomstutveckling an infodda svenskar;
  • invandrare fran "ovriga vastlander" (EU-15 minus Norden plus Australien, Japan, USA, Canada, Nya Zeeland och Schweiz) hade den basta inkomstutvecklingen, nara tio procent battre an infodda svenskar;
  • nordiska invandrare hade marginellt battre inkomstutveckling an infodda svenskar;
  • infodda svenskar hade den samsta inkomstutvecklingen av samtliga fyra kategorier.

Om infodda svenskar saledes medvetet diskriminerar invandrare ar diskrimineringen synnerligen ineffektiv, atminstone med avseende pa okningstakten i inkomsterna. Figur 1 illlustrerar:



Daremot tjanar invandrare fran vastliga lander typiskt sett mindre an svenskar. Figur 2 illustrerar skillnader i inkomster mellan a ena sidan infodda svenskar, invandrare fran Norden och ovriga vastliga invandrare och a andra sidan invandrare fran icke-vastliga lander. Den sistnamnda gruppens inkomster ar indexerade till 100:


Infodda svenskar samt nordiska invandrare har saledes de hogsta inkomsterna. Detta kan sannolikt tillskrivas kulturellt kapital for att kunna vara produktiv pa arbetsmarknaden, samt dokumenterbar utbildning kompatibel med efterfragan pa den svenska arbetsmarknaden. Att icke-vastliga invandrare tjanar mindre skulle pa motsvarande satt vara en foljd av lagre utbildning och samre kulturellt kapital.

En viktig informationsbit i Figur 2 som motsager anklagelser om racism gentemot icke-vastliga invandrare ar det faktum att invandrare fran icke-nordiska vastlander faktiskt de lagsta inkomsterna av alla fyra grupper. Den lagre inkomstnivan i den har kategorin beror sannolikt pa en overrepresentation av giftemalsinvandring; av naturliga orsaker har manniskor som emigrerar pa grund av giftemal en langre och krokigare bana till arbetsmarknaden an de som flyttar for sysselsattningens skull.

Inkomststatistiken for hushall med olika etnisk bakgrund visar saledes inga tecken pa systematisk diskriminering mot icke-vastliga invandrare i Sverige. Daremot indikerar statistiken betydelsen av att tillgodogora sig det kulturella kapitalet i det land man flyttar till.

Sunday, April 4, 2010

FOLKPARTIET OCH HUSHALLENS SPARANDE

I en debattartikel i Aftonbladet haromdagen skrev Erik Ullenhag, folkpartistisk partisekreterare, att Vikariens regering har okat forutsattningarna for vanligt folk att spara. Han refererar tillbaks till finansminister Anne Wibbles illa valda uttalande mitt i brinnande 90-talskris att det var dags for hela svenska folket att spara ihop en arslon pa banken.

Sparande ar alltid en god ide. En annu battre ide ar det att svenska folket ska ha kontroll over sin egen ekonomi, bade kontantflodet, formogenhetsbildningen och byggandet av en osakerhetsbuffert. Satillvida ar Ullenhag pa ratt spar. Men tidpunkten for hans uttalande ar precis lika illa vald som den var for Wibble. De svenskar som fortfarande har ett jobb kommer att behova anvanda den marginal avdraget ger for att reparera sina privata finanser och sin privata levnadsstandard i flera ar framover. Dessutom har jobbskatteavdraget skapat ett negativt incitament till inkomstokningar genom att oka marginaleffekten i inkomstskatteskalan. Genuina skattesankningar parade med avveckling av utgiftssystem ar en betydligt battre vag att ga.

Statistik fran SCB visar att svenska hushall ar i skriande behov av okade marginaler for formogenhetsbildning. Det galler langt storre inkomstgrupper an de som gynnas av jobbskatteavdraget. Som instrument for okat hushallssparande ar saledes jobbskatteavdraget ineffektivt och kostar mer politiskt sett an det smakar.

Vi aterkommer till den statistiken. Lat oss forst ta en titt pa Erik Ullenhags argument.

När Anne Wibble (FP) var finansminister­ sa hon att det vore­ önskvärt att alla svenskar hade en årslön på banken. Uttalandet blev väldigt omdiskuterat och med viss rätt kritiserat då det för de flesta framstod som en orealistisk målsättning. Men Wibble startade­ en viktig debatt när hon pekade på att människors trygghet ökar om det finns sparade pengar.

Ingen tvekan om den saken. Men om Vikarien delar Ullenhags uppfattning i det har fallet, varfor har han inte gjort ett skapandes vitten for att verkligen forsoka oka hushallens finansiella oberoende? Jamfort med reformer som privatisering av sjukforsakringen samt inforandet av buffertkonton ar jobbskatteavdraget ett politiskt jippo.

LO-ordföranden Wanja Lundby­-Wedin pekade häromdagen på statistik från SCB som visar att nästan var fjärde arbetare inte­ klarar av att betala en oväntad utgift på 8 000 kronor utan att låna eller be om hjälp (AB Debatt 19/3). Det är klart att det ligger en väldig otrygghet i att människor inte har möjlighet att klara en större tandläkarräkning, ett trasigt kylskåp eller någon annan oförutsedd utgift utan att låna. Oro över den egna ekonomin gör vardagsstressen större.

Och Wanjas egna partikamrater begick en renodlad massaker pa hushallens privatekonomi under andra halvan av 90-talet. Kombinationen av skattehojningar och permanent hog arbetsloshet okade skattebordan per sysselsatt med 44 procent mellan 1990 och 1997. Sosseriet hade regeringsansvaret under halva den perioden. Under den andra halvan av perioden deltog man aktivt i forhandlingar med Bildt-regeringen om nettoskattehojningar.

Ansvaret for svenska familjers laga levnadsstandard och skrala formogenhet ar saledes jamnt foredelat over det politiska spektrumet.

Ullenhag antyder att han begriper problemets karna:

En förklaring till att så många har svårt att klara en oförutsedd utgift är att skatten för låg- och medelinkomsttagare under många år har varit väldigt hög. Även människor med jobb har efter skatt och betalda räkningar haft så pass små marginaler att det inte varit möjligt att spara.

Men, som sagt, han saknar historisk insikt nog att kunna se karnan i det problem han sjalv pekar pa:

Det är bland annat därför de jobbskatteavdrag som regeringen har genomfört varit så viktiga. De ökar marginalerna kraftigt för exempelvis LO:s medlemmar. En barnskötare har fått mer än 1400 kronor i månaden efter skatt och en metallarbetare en bit över 1500 kronor.

Om vi antar att metallarbetaren sparar varenda slant han far genom jobbskatteavdraget bygger han upp 18000 kronor pa ett ar, oraknat rantan. Men om samma metallarbetare, med 25000 i manadslon, fick satta in sina socialforsakringsavgifter pa ett skattefritt buffertkonto skulle han kunna spara ihop 96000 kronor pa ett ar. Den bufferten skulle han sedan kunna ta ut pengar fran och betala vanlig inkomstskatt pa varje uttag, oavsett vad han vill anvanda pengarna till.

Sa lange det finns inkomstskatter i Sverige innebar buffertkonto-reformen faktiskt en utokning av den beskattningsbara inkomsten. Skillnaden mellan inkomstskatt pa den reguljara inkomsten och inbetalningar till buffertkontot ar att skatten pa den sistnamnda delen skjuts upp tills skattebetalaren tar ut pengarna fran kontot. Aven om det inte finns nagot egenvarde i att oka skattebasen ar det sannolikt nodvandigt for att gora buffertkonto-reformen politiskt mer acceptabel i det skattehungriga Sverige.

Folkpartiet och alliansen står upp för ett skattesystem där det ska vara möjligt även för LO-medlemmar att spara pengar. Mot oss står vänsterpartierna som motsatt sig de jobbskatteavdrag som genomförts. LO har en viktig poäng när de lyfter fram att deras medlemmar inte har råd att spara. Men de stödjer samtidigt ett regeringsalternativ som skulle göra arbetande människors marginaler mindre.

Forvisso en god poang. Men skillnaden mellan 18000 kr per ar och noll kronor ar mindre an skillnaden mellan 18000 och 96000 kr. Men den poangen vill inte Ullenhag veta av. I stallet gar han ut i ett Erlanderistiskt forsvar for fortsatt socialiserade inkomstforsakringar:

Ibland ställs sparande felaktigt mot trygghetssystem. Möjligheten för människor att lägga undan pengar ska inte ersätta goda trygghetssystem. Den som blir sjuk eller arbetslös ska ha en god ersättning under sjukdomen eller under den tid det tar att söka sig ett nytt arbete.

Problemet for Ullenhag och alla andra i och omkring Vikariens regering ar att det inte finns nagra "goda" trygghetssystem. I varje land som har skattebetalda inkomstforsakringar faller dessa langsamt men oundvikligen ner i underskott. Skatten till det amerikanska social security-systemet har stigit fran tva till 12 procent sedan systemet infordes. Langt varre ar tillstandet for det svenska inkomstforsakringssystemet, som "reformerats" orakneliga ganger i syfte att stavja ett nettoutflode av pengar ur systemet.

De har atgarderna kommer att fortsatta intill systemen kollapsar - eller Riksdagen privatiserar dem.

En titt pa SCB-statistik over hushallens inkomster illustrerar tydligt vilket monumentalt problem Ullenhag pekar pa (utan att sjalv se dimensionerna). Statistiken delar in hushallen i inkomst-deciler och redovisar deras disponibla inkomster per konsumtionsenhet i fasta priser. Tidsserien loper kontinuerligt fran 1995 till 2008 men redovisar siffror for 1991 som referens.

Ar 1991 hade inkomstdecilerna foljande disponibel inkomst per konsumtionsenhet:

Decil 1: 70 200 kr
Decil 2: 101 000 kr
Decil 3: 114 400 kr
Decil 4: 126 600 kr
Decil 5: 138 200 kr
Decil 6: 151 200 kr
Decil 7: 166 500 kr
Decil 8: 185 800 kr
Decil 9: 212 700 kr
Decil 10: 316 800 kr

Okningen i disponibel inkomst 1991-2008 (aterigen i fasta priser) var foljande:

Decil 1: 3.5 procent
Decil 2: 17.2 procent
Decil 3: 22.5 procent
Decil 4: 27.4 procent
Decil 5: 30.9 procent
Decil 6: 32.9 procent
Decil 7: 34.6 procent
Decil 8: 36.8 procent
Decil 9: 39.6 procent
Decil 10: 65.6 procent

Inkomstokningarna skiljer sig som synes inte sarskilt mycket mellan femte och nionde decilen. Daremot ar naturligtvis skillnaden mellan inkomstokningarna i forsta (lagst avlonad) och tionde (hogst avlonad) decilen signifikant. Men den skillnaden beror till storsta delen pa att tionde decilen har stora inkomster fran sparkapital. Faktum ar att tionde decilen ar den enda som har nagra inkomster att tala om fran sparkapital overhuvudtaget.

Figur 1 visar hur mycket sparkapitalet okar den tionde decilens inkomstparitet gentemot forsta decilen:


Raknat for perioden 1995-2008 (vilket justerar for gapet 1992-94) noterar vi att alla deciler utom den tionde far i basta fall ett mikroskopiskt tillskott till den disponibla inkomsten fran sitt sparkapital. For den forsta decilen innebar det till och med en marginell forlust (vilken kan tillskrivas skuldsattning). Den enda inkomstdecil som har nytta av ett sparkapital ar den tionde decilen. Mellan 1995 och 2008 utgjorde inkomster fran sparkapital i genomsnitt 16.2 procent av deras reala disponibla inkomster.

Raknat pa ett nagot annorlunda satt framtrader sparkapitalets betydelse for den disponibla inkomsten i annu starkare ljus. Av kapitalinkomsternas tillskott till den reala disponibla inkomsten gick 80 procent till den hogsta decilen ar 2008:


Den har fordelningen ar inte orattvis eller orattfardig. Den ar ett resultat av en finanspolitik som under tva decennier har tryckt ner 90 procent av skattebetalarna sa djupt i skoskaften att de inte lyckats bygga sig nagot sparkapital att tala om. Den hogsta decilen har lyckats gora detta trots, inte tack vare, den forda finanspolitiken.

Om Erik Ullenhag vill hjalpa svenska hushall att oka sitt finansiella oberoende maste han och hans regering ta till mycket kraftigare doningar an jobbskatteavdraget. Man maste framfor allt overge illusionen att de s.k. trygghetssystemen fungerar och i stallet ge svenska folket full kontroll over sin egen finansiella trygghet. Forst da kan sparandet spridas till andra inkomstgrupper an den hogst avlonade.

Saturday, March 27, 2010

STATENS OCH HUSHALLENS FINANSER I DALIGT SKICK

En kort not idag, pa grund av tjansteresa till Californien.

Mot bakgrund av Vikarie-regeringens lofte om fem miljarder kronor i skattesankningar till pensionarerna ar det intressant att granska hur statens finansiella sparande sett ut den senaste tiden. En sadan granskning har Statistiska Centralbyran gjort, och den visar att staten har ett stort negativt finansiellt sparande. Eftersom Legoministern aldrig skulle tillata en politik som genom enskilda, direkta beslut okar budgetunderskottet kommer han och Vikarien att se till att andra skatter stiger med atminstone fem miljarder kronor; sannolikheten att det blir tal om utgiftsminskningar i stallet ar mycket lag.

Statens underskott tillsammans med andra variabler visar att den svenska ekonomin fortfarande ar i mycket daligt skick.

Statens finansiella sparande var minus 54 miljarder kronor under fjärde kvartalet 2009 enligt finansräkenskaperna. Det var det lägsta sparandet i staten för ett enskilt kvartal under 2000-talet. Jämfört med motsvarande kvartal 2008 var det en minskning med 46 miljarder då statens sparande var minus 8 miljarder.

Det motsvarar -216 miljarder kronor pa arsbasis, ett underskott som narmar sig samma niva som under 90-talskrisen. Det var efter den underskottsnivan som den socialdemokratiska regeringen som tilltradde efter valet '94 paborjade det varsta skattehojningsprogrammet i svensk historia: direkta och indirekta hojningar tog in nio procent av BNP till staten under en period pa tre ar.

Statens finansiella sparande var minus 54 miljarder kronor under fjärde kvartalet 2009. Under åren 2005-2008 hade staten ett positivt finansiellt sparande medan det för helåret 2009 blev minus 6 miljarder. Statens upplåning ökade kraftigt under året, framför allt i utländsk valuta. En del av statens valutaupplåning lånades ut vidare till Riksbanken.

Orsaken till att Riksbanken behover utlandsk valuta ar att exporten minskat och saledes efterfragan pa svensk valuta i utlandet. Detta satter deprecieringspress pa svenska kronan vilket i sin tur skapar ett hot om importprisinflation.

AP-fondernas finansiella sparande minskade under fjärde kvartalet med 0,8 miljarder kronor. Det beror främst på att pensionsutbetalningarna som gjordes under perioden var större än de sammanlagda inbetalningarna. Trots detta ökade AP-fondernas nettoförmögenhet med 29 miljarder till 834 miljarder bland annat till följd av värdeförändringar. För helåret 2009 var inbetalningarna till pensionssystemet 14 miljarder kronor lägre än utbetalningarna. Året dessförinnan var motsvarande netto plus 3 miljarder.

En skattesankning ar ett smidigare satt, atminstone rent politiskt, for regeringen att kompensera pensionarerna nar pensionsfonderna gar samre. Men, som sagt, fallet i pensionsfondernas varde gar hand i hand med ett kontantnettoutflode och ett statligt budgetunderskott. Staten ar utan tvekan in upp till hakan i finansiella ataganden som den inte kan hantera.

Under fjärde kvartalet förvärvade hushållen finansiella tillgångar för 58 miljarder kronor samtidigt som skulderna ökade med 75 miljarder. Det finansiella sparandet blev därför negativt, minus 17 miljarder. Hushållens lån i banker och bostadsinstitut steg med 56 miljarder under fjärde kvartalet 2009. Det kan jämföras med en ovanligt låg ökning på 31 miljarder för fjärde kvartalet 2008 som präglades av finanskrisen. Motsvarande siffra för fjärde kvartalet 2007 var 51 miljarder kronor. Större delen av hushållens låneökning var för bostadsändamål.

Nja, "finanskrisen" ar en smula missvisande. Det har handlar om en makroekonomisk kris dar overhettning inom det finansiella systemet bara var en del av problemet. Att hushallen inte lanade overdrivet mycket i slutet av 2008 har sin enkla, uppenbara forklaring i den snabbt stigande arbetslosheten. Nu har denna stabiliserats. Men dessutom tvingar det sparsamma bostadsbyggandet hushallen att lana mer for samma mangd huskop, vilket av rent aritmetiska grunder driver upp skuldsattningen.

Ytterligare en faktor bakom den okade skuldsattningen ar det faktum att den ekonomiska krisen satter hushallens finanser under stor press. Skuldsattning ar ett satt att kompensera for detta och kunna fortsatta bibehalla en acceptabel levnadsstandard. Det verkliga problemet uppstar nar hushallen maximerat sin upplaningskapacitet.

Med staten och hushallen i daligt finansiellt skick kommer den svenska ekonomin snart att vara dranerad pa "energi" nog att dra ekonomin ur krisen. Det enda alternativet ar valriktade skattesankningar som otvetydigt och med maximal stimulativ kapacitet satter den svenska ekonomin pa ratt kurs. Vikariens skattesankningar for pensionarerna ar inte del av det paketet.

Sunday, March 21, 2010

BESPARINGARNA GOR OFFENTLIGA SEKTORN DYRARE

Jag skulle ha publicerat nasta steg i den nya matmetoden for offentliga sektorns tyngd over den privata sektorn, men eftersom en lang, omfattande version av den metoden kommer att inga i min bok beslot jag och utgivaren att jag vantar med sista delen intill boken kommer ut. (Manuset ar for ovrigt i princip fardigt - kan forhoppningsvis lamna det till redaktionell lasning om tva veckor.)

Lat mig i stallet fokusera pa en annan aspekt av den offentliga maktens narvaro i ekonomin, namligen dess tillvaxttakt i forhallande till BNP. SCB publicerade nyligen ny statistik som inkluderar 2009. En fastprisanalys av tillvaxten i offentlig konsumtion och BNP avslojar nagot som verkligen bor leda till manga fragor till manga politiker:

Trots arliga besparingar inom landsting och kommuner - besparingar vars enda syfte ar att minska kostnaderna - har den offentliga konsumtionen okat snabbare an BNP varje ar de senaste 8 aren utom 2005.

Lat oss borja med figur 1, som visar den totala offentliga konsumtionsutvecklingen jamfort med BNP, raknat i fasta priser:



Vad det har innebar i praktiken ar att utgifterna for den offentliga verksamheten - byrakrati, utbildning, sjukvard, aldreomsorg, lokaltrafik, flyktingmottagning, polis, forsvar - okar snabbare an den ekonomi som utgor skattebasen for samma verksamhet. Men samtidigt genomfor den offentliga sektorn varje ar besparingar i sin verksamhet i form av, t.ex., personalneddragningar, minskade materielinkop och utskiftning av leverantorer enligt principen "billigast, inte bast" (med negativa konsekvenser exempelvis for sophanteringen). Skattebetalarna far allt mindre verksamhet for samma eller hogre skatter.

Den sektor inom den offentliga makten som framfor allt driver okningen i offentlig konsumtion ar landstingen. Kontrasten mellan tillvaxten i landstingens verksamhet och BNP-tillvaxten ar knivskarp:


Saledes: medan landstingen sparkar ett par tusen anstallda varje ar; medan budgetnedskarningarna vid enskilda sjukhus ligger mellan 36 000 och 80 000 per anstalld; medan allt fler svenskar far 40-90 minuters restid till en akutmottagning; medan dodsfallen inom sjukvarden trendar uppat snarare an nedat; medan alla praktiska indikatorer visar att sjukvarden minskar sin produktiva verksamhet - da okar samtidigt landstingen sin konsumtion.

Over perioden 2002-2009 har den offentliga sektorns konsumtion i arsgenomsnitt okat mellan 70 och 170 procent snabbare an BNP. Med andra ord: medan BNP okar skatteinkomsterna for den ofantliga sektorn med 1.6 procent varje ar, inflationsjusterat vid oforandrade skatter, behover staten skatteinkomster som vaxer med tre procent om aret; kommunerna behover oka sina skatteinkomster med 4.7 procent om aret; landstingen, slutligen, behover oka sina skatteinkomster med 5.1 procent varje ar for att inte ga med underskott.

Van av ordning undrar naturligtvis vart katten all denna verksamhet tar vagen. Om dessa siffror ar korrekta, borde inte antalet larare per 100 elever i skolorna oka? Borde inte sjukhusen anstalla folk i stallet for att sparka dem? Borde inte polisen satta fler patruller pa gatorna och losa fler brott?

Givetvis borde det vara sa. Men varken eleverna i skolorna, poliserna pa gatorna eller lakarna pa sjukhusen ser nagon sarskild tillvaxt i sina verksamheter. Snarare hamnar de allihop i allt hardare besparingsprogram. Polisstationer stanger, sjukhus lagger ner avdelning efter avdelning, till och med Skatteverket planerar att sparka personal.

Sanningen ar att okningen i den offentliga konsumtionen till stor del beror pa just besparingarna. Varje omorganisation innebar okade kostnader for verksamheten: konsulter ska ha sina arvoden; avdelningschefer tillsatts, flyttas och befordras med mer ansvar och hogre lon; lokaler och annu icke avamorterad utrustning som den offentliga verksamheten overger i varje besparingsrunda kostar fortfarande pengar, samtidigt som nya lokaler och ny utrustning tas i bruk. Nominellt sett, i den offentliga bokforningen, ser det ut som om varje verksamhetsomrade har minskat sina kostnader. Hartill kommer avgangsvederlag till personal som fatt sparken eller uppmanats att ta en tidig pension. Men eftersom besparingarna ar ett arligt fenomen forevigar man besparingarnas engangskostnader som en slags politiskt inducerad overhead ovanpa sina vanliga (men lagre) driftskostnader.

Inom sjukvarden, som ar sarskilt kapitalintensiv, innebar besparingarna sarskilt hoga omstallningskostnader. Detta ar en av orsakerna till att den svenska sjukvardskonsumtionen ser ut att oka med drygt fem procent om aret i reala termer; den direkta patientorienterade delen av verksamheten inom landstingen blir allt mindre.

I realiteten visar alltsa tillvaxtsiffrorna for den offentliga konsumtionen i Sverige ytterligare en bisarr sida av valfardsstatens monopolverksamhet: ju mer man forsoker forsvara sitt dysfunktionella verksamhetsmonopol, desto dyrare och mer ineffektivt blir samma verksamhetsmonopol.

Den har dimensionen i den offentliga sektorns verksamhet kan vara bra att ha i minnet nu nar socialdemokraterna och deras tva stodpartier vill hoja skatterna och osa in annu mer pengar i den ofantliga sektorn.

Sunday, March 14, 2010

KEYNESIANSK TEORI OCH LIBERTARIANISM

Den tredje delen i den nya matmetoden for den offentliga sektorns borda pa den privata ekonomin far vanta en vecka. En lasare, Skal!, stallde en viktig fraga tidigare i veckan som fordrar en serios analys: om VPK ar det enda partiet i Sverige som foresprakar en keynesiansk finanspolitik, hur kan man da som libertarian saga att man ar inspirerad och influerad av keynesianismen i sin ekonomiska analys?

Mitt svar pa den har fragan ar forutsattningslost, dvs jag utgar inte ifran att lasaren har nagra sarskilda forkunskaper pa omradet. Detta ar inte av brist pa respekt, utan enbart ett satt att garantera ett sa heltackande svar som mojligt. Andra lasare har sannolikt mindre forkunskaper och tjanar saledes pa en bra, heltackande ansats.

Till att borja med ar keynesianismen, liksom den reala konjunkturcykelteorin, monetarismen, etc, en ekonomisk teori, inte en ideologi. Problemet ar att genom de decennier da Keynes' forskning omsattes i praktisk ekonomisk politik forvrangdes den intill nagot som i princip inte har nagot med hans egen forskning att gora. Idag talar vansterpolitiker om "keynesianism" med ungefar samma vederhaftighet som Hygglige Hugo i Venezuela talar om "demokrati".

Keynes gjorde i huvudsak tva bidrag till den nationalekonomiska vetenskapen, med vasentlighet for ekonomisk politik. Det forsta bidraget var hans unika och oerhort val genomarbetade forskning om begreppet "sannolikhet". Han kopplade samman detta begrepp med "osakerhet" och visade vilken fundamental roll osakerhet spelar i byggandet av och stabiliteten i det ekonomiska systemet. Hans bok Treatise on Probability borde vara obligatorisk lasning pa samtliga forskarutbildningar i nationalekonomi.

Det andra vasentliga bidraget fran Keynes var att han etablerade makroekonomi som ett specifikt skikt inom nationalekonomin. Delvis baserat pa sin forskning om osakerhet forklarade Keynes i flera artiklar och inte minst i General Theory of Employment, Interest and Money, att ekonomiska beslut idag inte nodvandigtvis implicerar ekonomiska beslut i morgon. Fore Keynes hade ekonomer i allmanhet tagit for givet att prisanpassningar, som i ett slutet hydrauliskt system, skulle omskifta resurser i ekonomin sa att ett efterfragebortfall i en sektor alltid kompenserades av en motsvarande aktivitetsokning i ett annat omrade. Keynes anvande en god del av sin General Theory, och inte minst en artikel i Economic Journal 1937 med ungefar samma namn, at att visa att prisanpassningen inte ar ett tillrackligt villkor for att ekonomin ska aterhamta sig fran ett efterfragebortfall. Hans grundlaggande tes ar just att i en recession har osakerheten okat sa pass att ett prisfall inte kan kompensera for den okade osakerheten.

Keynes visade ocksa att det finns makroekonomiska mekanismer som kan bryta osakerhetsgreppet om ekonomin. Primart handlar det om konsumtions-multiplikatorn och investerings-acceleratorn. Problemet for Keynes var hur man far igang dessa mekanismer. Han utvecklade aldrig sina ideer pa det har omradet, bland annat darfor att han lag sjuk i sviterna av en hjartattack i over ett ar efter att General Theory kommit ut 1936. Dessutom blev han indragen i administrationen av krigsekonomin 1939 och avled vid endast 65 ars alder 1946.

Det fanns saledes en rad praktiska orsaker till att Keynes aldrig skrev en General Theory II. Daremot lamnar han vissa indikationer om vad en sadan bok skulle ha handlat om, i fraga om ekonomisk politik. Hans essaer, samlade i Essays in Persuation, ger atskilliga exempel pa hur han menade att man ska fa igang de mekanismer som bryter osakerhetens strypgrepp om ekonomin.

Gemensamt for Keynes' foreslagna atgarder ar att de alla involverar temporara atgarder fran den offentliga maktens sida. Han pekar pa tillfalliga offentliga investeringsprojekt i infrastruktur, och anvander till och med ett nagot raljant - men i basta Keynes-stil briljant formulerade - exempel pa hur man kan grava ner flaskor fyllda med pengar i goda tider och grava upp dem i daliga tider.

Det stora problemet for Keynes, sa att saga, var att han dog alldeles for tidigt. Detta var naturligtvis inte bara en personlig tragedi, men innebar ocksa att han aldrig fick se sin teori omsatt i praktiken i en ekonomi med en stor offentlig makt. Han trodde helt enkelt alldeles for starkt pa den politiska maktens rationalitet. Hayek, framfor allt, varnade for den politiska maktens irrationalitet, och dessvarre pratade Keynes och Hayek forbi varandra. Jag ar overtygad om att om Keynes hade fatt leva 20 ar till hade han kunnat se validiteten i Hayeks forskning, inte minst darfor att vid mitten av 60-talet hade politiker pa manga hall redan perverterat Keynes' forskning i namn av den socialistiska valfardsstaten.

Vansterpolitiker som vill ha "keynesianska" atgarder i lagkonjunktur foresprakar praktiskt taget alltid permanenta okningar av den offentliga maktens utgifter. Men detta har ingenting alls med keynesiansk teori att gora: Keynes' forslag pa finanspolitiska atgarder - sa langt han alltsa fick chansen att utveckla dessa - ar temporara av en viktig explicit anledning: de ska starta en multiplikator- eller acceleratoreffekt i ekonomin. Nar VPK idag foresprakar "keynesianism" klingar det saledes falskt eftersom VPK:s foreslagna politiska atgarder skulle krympa den fria ekonomi dar osakerhetsbrytande mekanismer far fritt spelrum.

Den offentliga makten kan aldrig bryta osakerhet pa egen hand. Aven om Keynes i teorin har ratt nar han sager att den offentliga makten kan starta en osakerhetsbrytande kedjereaktion genom ekonomin, bygger teorin pa forutsattningen att den offentliga makten disponerar egendom nog att vidta sadana atgarder. Men darmed maste den offentliga makten vara sa pass inblandad i ekonomin att dess narvaro i sig sjalv redan ar skadlig. Det finns god anledning att anta att den keynesianska finanspolitiken - enligt originalkeynesianskt recept - i basta fall bara en sjalvreparerande atgard vars slutresultat for den fria ekonomin ar noll.

Den keynesianska teorin etablerar saledes den roll som osakerhet spelar och de mekanismer som bryter osakerheten. Pa den andra sidan av det ekonomiska forskningsfaltet har osterrikisk och monetaristisk forskning visat pa suveraniteten i den fria ekonomin. Problemet ar att den sidan underskattar betydelsen hos systematisk osakerhet. Dessa tva forskningsparadigm har aldrig funnit varandra pa allvar; om sa skedde skulle vi kunna fa en genuin fri-marknads-teori med slagkraft att forklara och forsvara en ekonomi med en minimal offentlig makt.

De taffliga forsok som finns hos dagens nationalekonomer att forsoka analysera systemosakerhet baseras helt och hallet i forutsattningen att det gar att kvantifiera osakerhet. Darfor anvander de sig av matematiskt oerhort komplicerade kaosteorier, vilkas enda bidrag ar att gora deras forskning obegriplig aven for de sjalva. De kan namligen aldrig fora tillbaks variablerna i sina modeller till vardagliga manskliga handlingar. Sa lange man inte kan det har man inte gjort nagot ens namvart framsteg inom den ekonomiska vetenskapen.

Det ar alltsa vasentligt att skilja mellan temporara och permanenta finanspolitiska atgarder i lagkonjunktur. Det enda Keynes med sakerhet kan sagas ha foresprakat - och det enda som ocksa rimmar med hans teori - ar temporara atgarder. Men dels blir den offentliga maktens atgarder i lagkonjunktur aldrig temporara; dels fordras det en stor fri sektor i ekonomin for att kunna bryta den osakerhet som skapat lagkonjunkturen i forsta ledet.

Manga socialister skulle protestera har och saga att offentliga omfordelningssystem fungerar som automatiska stabilisatorer som fangar upp ekonomin i en lagkonjunktur. Men det ar korrekt om och endast om dessa automatiska stabilisatorer upphor att verka nar ekonomin lamnar lagkonjunkturen. Det skulle exempelvis innebara att Forsakringskassan stangs nar arbetslosheten faller under en viss niva. Det skulle innebara att marginalskatteskalorna forsvinner nar tillvaxten atervander till X procent om aret. Sa sker sjalvfallet inte. I stallet har de automatiska stabilisatorerna blivit permanenta och darmed i grunden andrat manniskors beteende. Individerna i det ekonomiska systemet reagerar inte langre sa som de skulle gora enligt Keynes' teorier - just darfor att Keynes forskade pa en ekonomi med liten offentlig makt. Han sag helt enkelt inte de forodande effekter pa ekonomiskt beteende som en stor offentlig makt har.

Som sagt: den dag Keynes med efterfoljare som Hicks och Paul Davison kan satta sig ner och, bildligt talat, prata med Hayek, Mises och Friedman, kan vi fa en ekonomisk teori for det 21:a arhundradet. Jag skulle med gladje ta mig an den har uppgiften, men tyvarr ar min arbetsgivare alldeles for beroende av min dagliga forskning for att kunna ge mig ett ar ledigt med bibehallen lon...

Sunday, March 7, 2010

DEN OFFENTLIGA MAKTENS EKONOMISKA BORDA - DEL II

Forra sondagens artikel introducerade det forsta steget i en ny metod for att mata den offentliga maktens borda pa den fria ekonomin. Bland annat noterade vi att Sverige har ovanligt fa anstallda i den privata sektorn i internationell jamforelse.

Det andra steget i matmetoden fokuserar pa tva variabler som spelar en direkt respektive indirekt roll i matmetoden: BNP per capita och privat konsumtion per capita. Urvalet av lander och tidsperiod ar detsamma som tidigare, namligen 17 OECD-lander studerade under perioden 1995-2006.

Det egentliga mattet pa valstand ar inte BNP per capita - eftersom BNP bestar av fyra olika utgiftskategorier kan en hog BNP/capita avspegla flera olika drivkrafter bakom ekonomisk tillvaxt. Sverige ar ett paradexempel har, som jag visat i tidigare artiklar: det ar exporten, inte privatkonsumtionen, som driver svensk tillvaxt. Privatkonsumtionen utslagen per capita, a andra sidan, illustrerar dels hur hog behovstillfredsstallelse folk kan uppna, dels hur stor kontroll over sina egna finanser de har. Om den offentliga makten konsumerar exempelvis sjukvard at oss innebar det att vi har forlorat kontrollen over hur mycket, nar och vilken slags sjukvard vi konsumerar. Om vi a andra sidan far kontrollen over densamma okar var ekonomiska frihet, aven om vi teoretiskt sett skulle valja att konsumera exakt samma slags sjukvard, till samma kostnad, som den offentliga makten gjorde at oss.

Den variabel vi tar med oss fran dagens analys ar saledes privatkonsumtion per capita. Nasta sondag staller vi samman hela matmetoden. Men innan vi kommer dit ska vi givetvis titta narmare pa privatkonsumtionen i de studerade OECD-landerna. Vi gor det i kontext av BNP/Capita.

Matt i gemensam valuta (US$) och lopande priser ser de fem hogst rankade landerna enligt BNP/capita ut sa har for 1995:

UNITED STATES $ 27,609; NORWAY $ 23,591; DENMARK $ 22,979; GERMANY $ 22,494; CANADA $ 22,439.

Sverige kommer in pa sjatte plats med $21,742. Inte sa illa, kan det tyckas, speciellt som Holland, Frankrike, Storbritannien och stjarnskottet Irland ligger efter Sverige.

For 2006 ser situationen fortfarande forhallandevis gynnsam ut for Sverige:

NORWAY $ 52,606; UNITED STATES $ 44,698; IRELAND $ 43,160; NETHERLANDS $ 36,835; AUSTRALIA $ 36,258.

Canada kommer in pa sjatte plats med $36,152. Danmark har nu passerat Sverige med $35,093 mot Sveriges $34,572, men Sverige tar fortfarande en forhallandevis hog attonde plats.

Ytligt sett ser det alltsa ut som om Sverige inte ar nagot sardeles fattigt land. Tvartom ser det ut som om landet med varldens hogsta skatter kan mata sig med betydligt lagre beskattade lander som Canada och Australien.

Situationen blir dock helt annorlunda nar vi borjar titta pa privatkonsumtionen. Forst 1995:


Sverige ligger nu plotsligt pa 12:e plats av de 17, i samma liga som bl.a. Spanien. Men den verkliga dramatiken dyker upp nar vi gor samma jamforelse for 2006:


Sverige har nu sjunkit till 15:e plats (Canada saknas tyvarr i diagrammet - de ligger pa 6:e plats med $19,096) med endast Slovakien och Polen pa lagre nivaer.

Med andra ord har Sverige en i internationell jamforelse forhallandevis hog BNP/capita, men samma jamforelse av privatkonsumtionen staller Sverige i ett ganska patetiskt ljus. Aven om norrmannen tekniskt sett har en lagre konsumtionsandel i sin BNP for 2006, har vi tidigare sett att konsumtionsandelen stigit i den norska ekonomin sedan dess. For Sverige har den a andra sidan fallit, och det fran en niva som redan ar 2006 var smapotatis jamfort med andra industrilander.

En tidigare artikel har pa E&F 101 av konsumtionen per capita i fasta priser i Sverige visade att nar vi tar ut inflationen ur svensk privatkonsumtion har den statt praktiskt taget stilla de senaste 25-30 aren. Kort sagt har en hel generation vuxit upp till en levnadsstandard som i basta fall ar identisk med den deras foraldrar hade - for ett kvarts sekel sedan. Den har jamforelsen bekraftar att svenskens levnadsstandard star och stampar medan andra lander okar sin levandsstandard.

Okningen sker ocksa framst i lagskattelander som USA, Storbritannien och Australien. Aven Norge har i nordisk jamforelse forhallandevis aterhallsamma skatter. Irland ar ocksa ett lagskatteland, men det ar ocksa det enda landet i den har studien som under den har perioden erfarit inflation pa nivaer som ar hogre an normalt for industrilander (uppemot sex procent som hogst mot slutet av den studerade perioden). Eftersom det har ar en jamforelse i lopande priser ska vi alltsa ta den irlandska framgangen med en nypa salt (aven om samma data i fasta priser bekraftar att Irland gjorde oerhorda ekonomiska framsteg under framfor allt 90-talet).

Forra veckans analys av sysselsattning i den privata sektorn visade som bekant att Sveriges privata naringsliv bar en internationellt sett tung forsorjningsborda. Dagens analys av privatkonsumtionen visar att svensken ar en industriell fattiglapp. Nasta vecka ska vi se om forklaringen till detta ligger i den offentliga maktens tryck pa den privata sektorn.

Sunday, February 28, 2010

DEN OFFENTLIGA MAKTENS EKONOMISKA BORDA - DEL 1

Filosofiskt sett rader det ingen tvekan om att den minimala staten ar den enda vagen till ett fritt samhalle dar individer och familjer kan ta hand om sig sjalva och varandra efter eget huvud. Det ar pa det ekonomiska omradet som debatten fortskrider mellan foreprakare och motstandare till en stor stat. Som ett led i den debatten foreslar jag en ny matmetod for den offentliga maktens borda pa den privata sektorn.

Matmetoden syftar till att isolera tva variabler som dels visar den direkta borda som den offentliga makten utgor pa ekonomin, dels visar ekonomins forsorjningskapacitet. Hypotesen ar att ju storre belastning den offentliga makten utgor desto svagare blir ekonomins forsorjningskapacitet.

Den offentliga maktens borda visar sig tydligast i dess skattebelastning pa ekonomin. Men att bara mata skatteuttaget som kvot av BNP ar ett forenklat och i vissa avseenden missvisande instrument. Den ger exempelvis intryck av att alla skattebetalare bar samma borda i att forsorja den offentliga makten. Sa ar sjalvklart inte fallet: en statlig anstalld som betalar kommunal inkomstskatt omfordelar bara skattepengar som ursprungligen kommer fran en privat anstalld nagonstans. En kommunalanstalld som betalar moms pa sin nya skor omfordelar enbart pengar som en privatanstalld betalat in till honom i form av kommunalskatt.

For att saledes isolera den offentliga maktens skatteborda maste vi alltsa fokusera skatteuttaget i ekonomin pa de som faktiskt producerar varde: de privatanstallda. Vi mater den offentliga sektorns borda i form av totala offentliga intakter - skatter och avgifter - delat med antalet privatanstallda i ekonomin.

Ekonomins forsorjningskapacitet mater vi som privat konsumtion per capita. Den privata konsumtionen ar den del av var behovstillfredsstallelse vi har kontroll over; de behov den offentliga makten tillgodoser a vara vagnar kan vi inte paverka, vare sig till form eller innehall. Det ar saledes inte rimligt att rakna den som behovstillfredsstallelse i samma mening som den som sker genom privat konsumtion.

Valet av per capita som namnare ar uppenbart - ekonomisk politik bekymrar sig for hela befolkningens val och ve.

Med statistik fran OECD rorande makroekonomiska variabler som BNP, konsumtion och skatter; befolkningsstatistik fran amerikanska U.S. Census och sektoriell arbetskraftsstatistik fran International Labor Organization skrider vi till verket. Idag diskuterar vi den allra forsta delen av den har matmetoden for den offentliga sektorns borda, namligen hur stor del av arbetskraften som arbetar i privat sektor i respektive studerade ekonomier. (Matmetoden utvecklas i kommande sondagsartiklar har pa E&F 101).

Undersokningen omfattar perioden 1995-2006, dels pa grund av att den tacker tva tillvaxtperioder och en recession, dels darfor att anvandbara tidsserier i stort sett saknas fran minst en av statistikkallorna fore eller efter perioden. Eftersom den har undersokningen i grund och botten syftar till att identifiera hur hog belastningen ar pa ekonomins genuina skattebetalare - de privatanstallda - borjar vi med att ta reda pa hur stor skatte-barkraften ar i ett antal utvalda ekonomier. (Urvalet av sammanlagt 17 lander sker pa basis av tva kriterier: de ar OECD-medlemmar och saledes forhallandevis rika i internationell jamforelse, samt det finns tillrackligt langa tidsserier for landet fran alla tre statistikkallor.) Vi borjar saledes med att identifiera antalet privatanstallda per 1000 invanare.

I borjan av perioden, ar 1995, finns det 373 privat anstallda per 1000 invanare i Tyskland. Pa andra plats kommer USA med 367 och tredje plats Storbritannien med 350. Trea fran botten ar Polen med 248, Slovakien med 213 och - just det - Sverige med 205.



Tyvarr saknas viktiga lander som Schweiz och Japan; for Danmark och Frankrike finns data fran respektive 1997 och 1998. For Canada upphor en viktig dataserie plotsligt efter 2004.

Ar 2000 har Sverige klattrat uppat en smula. Da har antalet privatanstallda per 1000 invanare stigit till 266. Det racker for att placera Sverige over Frankrike (256) och Slovakien (244) men langt efter Danmark, Finland och Norge som alla ligger i bandet 327-344. Tyskland toppar fortfarande med 397 privatanstallda per 1000 invanare, med USA och Australien pa andra plats med 393.

Uppgangen i svensk exportindustri under 90-talet ar i princip hela orsaken till att svenska privatanstallda nu "bara" har tre andra medborgare att forsorja i stallet for, som 1995, fyra.

Ar 2006 har saker och ting hant i toppen av tabellen:



Spanien har gatt som en raket fran "svenska" forhallanden i mitten av 90-talet till att plotsligt bli fullt jamforbar - i det har avseendet - med traditionella privat-sektor-ekonomier som Australien, Canada, Tyskland och USA. Aven den starka framgangen for den irlandska ekonomin avspeglas i siffrorna.

For Sverige ar daremot situationen fortfarande deprimerande: landet ar ett av endast fyra lander som ar 2006 - efter atminstone nio goda ar inom en 12-arsperiod - har farre an 300 privatanstallda per 1000 invanare. De nordiska grannlanderna ligger i bandet 334-344; som bekant ar Sverige sedan lange det fattigaste av de fyra "stora" nordiska ekonomierna, ett faktum som vi har finner en delforklaring till.

Aven om Sverige alltsa har genomgatt en sysselsattningsokning under den har perioden, har den inte inneburit nagon revolutionerande forbattring av den svenska ekonomins forsorjningskraft. Exemplen fran Spanien och Irland visar att ett land mycket val kan skifta ekonomisk fot fran offentlig till privat sektor och tjana oerhort pa det. Problemet i Sverige ar att det tyvarr saknas politisk vilja till sadana omdaningar.

Del tva i den har studien publiceras sondag 7 mars.

Sunday, February 14, 2010

KONJUNKTURUPPGANG I SVENSK EKONOMI

Det finns vissa tecken pa att svensk ekonomi har natt en vandpunkt. Statistiska Centralbyran rapporterar en svag okning i industriproduktion, orderingang och priser pa tjanster. Sammantaget pekar dessa variabler i en positiv riktning; en svag nedgang i tjansteproduktionen ger en delvis motsatt bild. Overlag ser det dock ut som om den ekonomiska krisen har natt sin botten. Om staten haller fingrarna borta fran ekonomin kommer denna sa sakteliga att forbattras.

Lat oss borja med industriproduktionen.

Industriproduktionen ökade med 1,8 procent under december 2009 jämfört med november. Vid en jämförelse mellan den senaste tremånadersperioden och föregående tremånadersperiod har produktionen i industrin minskat med 3,8 procent.

Vilket alltsa indikerar att vi ser ett trendbrott. Hur pass varaktigt det ar aterstar att se.

Efter att ha ökat marginellt med 0,1 procent mellan oktober och november 2009, ökade produktionen i industrin med 1,8 procent i december jämfört med november 2009. I december ökade produktionen inom flera branscher vars utveckling varit mycket svag under året.

Branschdata visar att det ar tal om en genuin vandpunkt - uppgangen tycks sprida sig fran bransch till bransch. Mer om sjalva siffrorna om ett ogonblick.

Vid en jämförelse mellan december 2009 och samma månad föregående år har industriproduktionen minskat med 5,8 procent. Det innebär att trenden med mindre negativa utvecklingstal fortsätter. Detta är den lägsta nedgången i årstakt sedan september 2008. ... Sett utifrån helåret 2009 har industriproduktionen utvecklats mycket svagt. Vid en jämförelse mellan 2009 och 2008 har produktionen i industrin minskat med hela 19,3 procent. Detta är den i särklass största nedgången sedan seriens början år 2000.

Fullt kompatibla data for 90-talet finns inte att tillga hos SCB. Daremot kan vi genom en jamforelse med arbetsloshetssiffror fa en indikation pa att nedgangen i industriproduktionen den har krisen var fullt jamforbar med nedgangen under 90-talskrisen. Arbetsloshetens uppgang har varit nastan lika dramatisk.

Den branschspecifika data som SCB rapporterar pekar, som sagt, pa att ekonomin natt en vandpunkt. Den starkaste indikatorn ar att gruv- och mineralutvinningsindustrin kraftigt okat sin produktion under sista kvartalet 2009. Uppgangen jamfort med foregaende kvartal ar 46 procent. Ravaror av det har slaget ar procykliska i det att uppgangen i efterfragan pa dem ligger i forsta fasen i en konjunkturuppgang. Stal- och metallverksproduktionen ligger i samma uppgangsfas, vilket gor uppgangen i den industrin med fyra procent till en viktig konjunkturindikator.

Pappersmassa och pappersprodukter okade med tva procent medan industrin for energirelaterade insatsvaror okade sin produktion med fem procent.

Aven om andra branscher fortfarande befinner sig i en krympningsfas tyder samtliga dessa siffror pa att Sveriges ekonomi befinner sig i forsta fasen av en allman konjunkturuppgang.

Produktionsuppgangen ar givetvis ett resultat av en okad orderingang; enda anledningen att oka produktionen om man inte har okad orderingang ar att forvantningarna om en okning ar starka.

Orderingången till den svenska industrin ökade med 1,6 procent under fjärde kvartalet 2009 jämfört med tredje kvartalet. Under december sjönk orderingången med 1,1 procent jämfört med november, men ökade med 8,0 procent jämfört med december 2008. Under november ökade orderingången med 2,4 procent jämfört med oktober.

Pa grund av lageruppbyggnad drojer det innan en okad orderingang leder till okad produktion. Att produktionen nu stiger betyder saledes att den faktiska orderokningen varit stark nog pa senare tid att ge industrin goda forvantningar om en stadigvarande hogre orderniva.

Orderingången från hemmamarknaden steg med 0,4 procent från november till december efter att ha ökat med 1,8 procent från oktober till november. Under fjärde kvartalet ökade orderingången från hemmamarknaden med 1,5 procent jämfört med tredje kvartalet. Orderingången från exportmarknaden minskade med 2,4 procent från november till december efter att ha ökat med 2,8 procent från oktober till november.

Inte ovantat ar det gruv- och mineralutvinningsindustrin som erfar den storsta uppgangen i order fran utlandet under fjarde kvartalet jamfort med tredje. Dar ar okningen 56 procent. Stal- och metallverken sag en okning fran den inhemska marknaden pa 37 procent vilket visar att hjulen i den svenska tillverkningsindustrin har borjat snurra igen. Aven om stal- och metallverkens order fran exportmarknaden minskade med 12 procent bekraftar dessa siffror icke desto mindre att svensk ekonomin har gatt in i forsta fasen av en konjunkturuppgang.

Inom tjansteindustrin ar tecknen inte lika starka pa en konjunkturuppgang, men det ar inte sarskilt forvanande. Det mesta av tjansteproduktionen ligger en senare fas i konjunkturuppgangen. Tjanstepriserna stiger:

Tjänstepriserna steg i genomsnitt med 0,3 procent från tredje till fjärde kvartalet 2009. Till kvartalsförändringen bidrog främst högre priser på tjänster inom juridik, ekonomi, vetenskap, teknik och finans- och försäkringsverksamhet (1,1 %) som påverkade index uppåt med 0,2 procentenheter.

Aven om SCB papekar att...

Denna ökning berodde nästan uteslutande på en säsongsnormal prisuppgång för reklamtjänster

...ar det icke desto mindre vart att notera att:

Index påverkades även uppåt av prisökningar på hotell- och restaurangtjänster (1,5 %) samt uthyrning, fastighetsservice och andra stödtjänster (1,2 %) vilka bidrog uppåt med 0,1 procentenhet vardera.

Hotell- och restaurangpriser kan stiga darfor att tjansteresandet okar. Fastighetsuthyrning och -service samt "andra stodtjanster" okar ocksa darfor att foretag har behov av storre produktionsytor. Dessa tjanster ligger i en tidig uppgangsfas i konjunkturcykeln.

Tjansteproduktionsvolymen har annu inte gatt upp:

Den totala tjänsteproduktionsvolymen minskade med 1,4 procent. Produktionen inom datakonsultverksamhet minskade med 8,2 procent, men även transport och magasinering (7,3 %), företagstjänster (-3,8%) samt partihandeln (-1,8%) minskade. Tjänsteproduktionen inom detaljhandeln och motorhandeln ökade dock med 4,0 procent vardera.

Inget av detta talar entydigt emot en tidig konjunkturuppgang. Daremot kommer de om tva kvartal att indikera hur stadig uppgangen ar. Forst stiger priserna pa tillgangliga tjanster, inom konjunkturtidiga branscher. Darefter okar tjansteproduktionen som helhet.

Jag har tidigare, pa basis av arbetsmarknadsdata, uttryckt skepsis rorande en uppgang i svensk ekonomi. Det har ar forsta gangen vi kan entydigt set en tidig uppgangsfas i tillganglig statistik. Om ett kvartal bor vi se fler tecken, inte minst pa arbetsmarknaden.

Den viktigaste variabeln blir dock finanspolitiken. Varje atgard for att minska budgetunderskottet, framfor allt men inte enbart genom hogre skatter och avgifter, hotar att stoppa uppgangen i dess linda.

Sunday, February 7, 2010

BOSTADSBRISTENS ORSAKER

Sverige lider av regional bostadsbrist. Denna driver upp boendekostnaderna och tvingar hushallen att skuldsatta sig i hogre grad an vad som annars skulle vara fallet. Bostadsbristen och kostnaderna for boendet blir sarskilt pataglig mot bakgrund av att svensk privatkonsumtion i reala termer knappt har okat alls sedan 1990. Med andra ord anvander svenskarna en allt storre del av sitt privatkonsumtionsutrymme till att bo. Eftersom konsumtion av boende (exempelvis hyra for hyresratt, lanebetalningar for bostadsratt eller villa, avgifter till bostadsrattsforening) i praktiken inte motsvaras av nagon produktion innebar en allt storre kostnadsborda for boendet att svenska folkets privatkonsumtion i allt mindre utstrackning skapar efterfragan pa jobb i landet.

Att bostadskostnaderna ar en tung borda pa svenska hushall syns bl.a. i fastighetsprisindex. Uppdelat regionsvis (SCB, vars databas ar kalla for alla uppgifter i den har artikeln, publicerar inte lansvisa index) ser utvecklingen ut sa har for aren 1991-2008:

Genomsnitt 1991-2008
STOR-STOCKHOLM 6.15%
STOR-GOTEBORG 5.76%
STOR-MALMO 6.84%
STOCKHOLMS LAN 6.08%
O:A MELLANSV 4.72%
SMALAND, OARNA 4.95%
SYDSVERIGE 6.13%
VASTSVERIGE 5.38%
N:A MELLANSV 3.69%
MELL. NORRL 3.11%
OVRE NORRL 3.24%

Den omedelbara effekten av prisstegringar pa bostadsratter och villor ar att unga familjer far allt svarare att ta sig in pa bostadsmarknaden. Om ingangslonerna for unga familjer stiger med tre procent om aret betyder en prisstegring pa fyra procent om aret att andelen unga familjer som kan kopa egen bostad stadigt minskar. Ju hogre prisokningarna ar jamfort med nominalloneokningarna, desto storre andel av varje ny arskull bostadssokande familjer kommer att stangas ute fran bostadsratts- och villamarknaderna.

Resultatet blir sjalvklart ett okat efterfragetryck pa hyresratter. Problemet ar att samtidigt som bostadsbyggandet de sista 20 aren varit mycket lagt har andelen hyresratter bland nybyggda bostader fallit med halften.

Figur 1: Nybyggda bostader; andel hyresratter Ar 1991 byggdes 66 900 bostader i Sverige, av vilka 36 000 var hyresratter. Inte nagot ar sedan dess har bostadsbyggandet kommit ens i narheten av den siffran: nast flest bostader byggdes 1992 (57 300). I genomsnitt byggs endast 20 500 bostader per ar under de foljande 16 aren, till och med 2008.

Under nagra ar pa 90-talet utgor hyresratterna uppemot tva tredjedelar av alla nybyggda bostader, men eftersom det totala antalet nybyggen ligger och skvalpar mellan 13 000 och 21 000 bostader betyder det inte sarskilt mycket for utbudet av hyresratter - annat an att det blir allt svarare att hitta sadana.

Under aren 2003-2008 stiger bostadsbyggandet sakta, fran 20 000 till 32 000. Andelen hyresratter ligger stadigt omkring en tredjedel. Alltsa fardigstalles i Sverige mellan 6 000 och 10 000 nya hyresratter om aret, samtidigt som prisutvecklingen pa egendomsbostader (bostadsratter och villor) laser fast allt fler familjer pa hyresmarknaden.

Den grundlaggande orsaken till de dyra bostaderna i Sverige ar alltsa det mediokra bostadsbyggandet. Det basta sattet att illustrera detta ar att jamfora det totala utbudet av nya bostader, som procent av stocken befintliga bostader, med befolkningstillvaxten.

Figur 2: Bostadsbyggande och befolkningstillvaxt Den grona funktionen illustrerar bostadsnettot, dvs med hur manga procentenheter bostadsbyggandet okar jamfort med befolkningsokningen. Efter en volatil period i borjan av 90-talet nar bostadsnettot en andra topp i diagrammet ar 1997. Fran den toppen pa 0.27 procent faller bostadsnettot trendmassigt och blir negativt for aren 2006, 2007 och 2008.

Med andra ord okar befolkningen snabbare an bostadsstocken de tre sista aren i tidsserien. Det ser inte sarskilt dramatiskt ut eftersom bostadsnettot ar positivt de flesta aren dessforinnan. Men dels ska man komma ihag att det fortfarande fanns en bostadsko i manga svenska stader omkring 1991, nagot som inte atgardades av det dramatiska fallet i bostadsbyggandet i och med 90-talskrisen; dels faller som sagt andelen hyresratter i bostadsbyggandet samtidigt som kopkraften for bostader minskar. Detta innebar att det reella bostadsnettot for stora delar av befolkningen faktiskt ar negativt: efterfragan pa hyresratter okar snabbare an utbudet aven nar det totala bostadsnettot ar marginellt positivt.

Det enda som haller prisutvecklingen pa egendomsbostader uppe ar det totalt sett mycket laga byggandet. Men som en indikation pa fragiliteten i bostadspriserna faller okningstakten (v.g. notera andra derivatan!) i det genomsnittliga bostadsprisindex fran tio procent ar 2007 till 3.3 procent ar 2008. Det enda som har kunnat forhindra ett kraftigt fall i priserna pa egendomsbostader ar att byggandet stannat av under den ekonomiska krisen.

Den svenska bostadsmarknaden, fran nybyggande till boende, ar alltfor hart reglerad. Det forsta och storsta steget mot en forbattrad bostadsmarknad ligger i avskaffandet av Plan- och Bygglagen. Det finns folk inom den moderata riksdagsgruppen som garna skulle se att det hande, men som saknar politiskt mod att foresla detsamma.

Sunday, January 31, 2010

SEMESTERDAGAR ERSATTER SJUKSKRIVNING

Forr veckan publicerade Statistiska Centralbyran arbetskraftsundersokningen, AKU, for sista kvartalet 2009. Det ar spannande lasning, men inte darfor att det skett nagot dramatiskt pa sysselsattningsfronten. I stallet ar det statistiken over franvaro fran arbete och arbetsloshet som gor statistiklasningen till en riktig rysare. (Vem bryr sig om whiskey, kvinnor och snabba bilar nar det finns AKU-statistik...?)

Redan i Tabell 1 blir det intressant, speciellt om vi jamfor AKU-statistiken for fjarde kvartalet for aren 2006-09. Medan antalet oppet arbetslosa okat med knappt 106 000 till 344 000 har antalet som ar "franvarande hela veckan" nastan fordubblats: fran 270 000 till 521 000.

Den har kategorin doljer en hel del arbetsloshet, men ar ocksa en viktig indikator pa tillstandet i Forsakringskassans transfereringssystem.

Sa har gar det till. AKU-statistikens Tabell 12 kategoriserar franvaro fran arbetet. Dar redovisas franvarosiffrorna dels som helhet, dels for de som ar borta pa heltid under matperioden. Om vi borjar med den totala franvaron, dvs bade korttidsfranvaro och langre franvaro, finner vi en slaende kontrast: medan sjukskrivningarna mellan 2006 och 2009 minskade med 17 procent, okade den "ovriga" franvaron med 27 procent. I antalet personer raknat minskade sjukskrivningarna med 47 000 personer medan den ovriga franvaron okade med 155 000 personer.

Ovrig franvaro ar lite av en statistisk slasktratt. Dar lagger man allt som inte faller under kategorierna "sjukskrivning" eller "semester". Darfor ar det svart att dra nagra direkt slutsatser fran den kraftiga okningen i ovrig franvaro. Men det ar fullt mojligt att personer som inte langre kan sjukskriva sig pa grund av stramare regler (eller som helt enkelt inte orkar slass mot Fornekningskassan) valjer andra franvaroformer i stallet.

Ett speciellt tecken pa detta ar en okarakteristisk okning i semesteruttaget under fjarde kvartalet. Antalet personer som under fjarde kvartalet 2009 tog ut semester okade med 94 000 till 325 000 jamfort med fjarde kvartalet 2008.

Den har okningen kommer under ett ar som dels sag en kraftig okning i arbetslosheten, dels praglades av atstramningar inom sjukforsakringen. Formellt sett tradde inga sadana i kraft forran vid arsskiftet 2010, men som visats med askilliga exempel pa Hayek-Institutet Sverige skarpte Forsakringskassan regeltillampningen for sjukfranvaro redan under 2009. Detta skramde med stor sannolikhet bort manga som annars skulle ha utnyttjat den ratt staten givit dem att sjukskriva sig; pa grund av en avogt installd byrakrati valjer manga i stallet att ta ut exempelvis semesterdagar vid sjukdom.

Redan under den senaste socialdemokratiska regeringen borjade man strama at tillgangen till sjukforsakring. Sett over perioden 2006-09 har antalet sjukskrivna i fjarde kvartalet varje ar minskat med 47 000 personer. Okningen i semesteruttag ar inte i paritet med den minskningen - den ar bara 11 000 for hela perioden - men det ar rimligt att anta att den kumulativa effekten av flera ars atstramningar i sjukforsakringsreglerna ar starkare an effekten i ett enskilt ar. Med andra ord ar det rimligt att anta att atminstone en del av den kraftiga okningen i sjukskrivningarna fran 2008 till 2009 beror pa att det till sist blivit sa svart att ha att gora med Forsakringskassan att folk som nekats sjukskrivning eller vill undvika byrakratin har gatt fran att anvanda "ovriga" franvarometoder under 2007 och 2008 till att udner 2009 borja ta ut semesterdagar for att kunna vara sjukskrivna.

Den har hypotesen styrks av antalet timmar som varje sjukskriven tar ut, respektive antalet timmar folk ar pa semester. Ar 2006 ar varje person som ar sjukskriven borta 25.6 timmar per matvecka. Ar 2009 har den franvarotiden krympt till 23.9 timmar. Antalet "ovriga" franvarotimmar per franvarande okar under perioden 2006-2008 fran 20.7 till 23.4 - men faller sedan till 21.1. Franvarotiden minskar alltsa i den har kategorin.

Samtidigt okar franvarotiden i kategorin "semester". Den ligger stabil under 2006-08 omkring 24.7 timmar per matvecka. Ar 2009 hoppar den dock upp till 28.1.

Det har kan synas vara en minimal okning - varfor spelar nagra timmar hit och dit nagon roll? Svaret pa den fragan ar att franvaroperioden per franvarande ar ett genomsnitt av dels personer, dels timmar, vilket gor sma forandringar betydelsefulla. I det har fallet handlar det om en 14-procentig okning av franvarotiden pa ett enda ar, samtidigt som antalet franvarande okar med 40 procent under samma ar.

Betydligt fler personer tar plotsligt langre semester. Eftersom det handlar om langre semesterfranvaro och semester kraver en anings mer planering an franvaro pa Forsakringskassans bekostnad, ar det rimligt att dra slutsatsen att den nya franvaron till atminstone halften beror pa att folk valjer semesterdagar for langre sjukskrivningar, framfor att braka med Forsinkningskassan.

Aterstoden av den dramatiska okningen i semesteruttag har sannolikt sin forklaring i att manga foretag i den radande djupa krisen har svart att ersatta medarbetare kontant for upptjanade semesterdagar. I stallet ber de sina anstallda ta ut sparade semesterdagar i tid.

Om det inte vore for minskningen i sjukskrivningsdagar och de standiga mediala paminnelserna om Forsakringskassans avoga byrakrati skulle det okade semesteruttaget inte betyda sarskilt mycket. Men i kontexten av statens jakt pa folk som vill krava sin skattebetalda ratt till inkomstkompensation vid sjukskrivning blir det rimligt att anta att Sverige nu har fatt en ny form av ledighet: sjukskrivningssemester.

Att svenskar i allt hogre grad tar ut semester for sjukskrivningar ar ett klart fattigdomstecken, eftersom staten tagit pa sig ansvaret att tillgodose medborgarnas behov av inkomstersattning vid sjukfranvaro. Men det ar dessvarre en genomgaende trend i svensk offentlig verksamhet att medborgarna betalar skatt for nagot de inte kan fa tillgang till, trots en lagstadgad ratt dartill.