ECONOMICS AND FREEDOM 101

UTMARKT ANALYS AV DEN EUROPEISKA VALUTAUNIONEN

2010-05-16T08:49:00.000-07:00

I en utmarkt artikel i Sydsvenska Dagbladet forklarar Ronny Noren, docent i nationalekonomi och en av Sveriges absolut framsta ekonomer, vad det verkligen kravs for att fa ordning pa den europeiska valutaunionen, i skuggan av den grekiska krisen.

Räddningspaketet för Grekland har som syfte att också stabilisera den monetära unionen. Men förmodligen krävs mer grundläggande förändringar av unionens konstruktion, skriver Ronny Norén, docent i nationalekonomi vid Mittuniversitetet.

Det finns atskilliga konstruktionsfel i den europeiska valutaunionen. Ett av dem har att gora med obalansen mellan politisk och monetar union. Ett annat har att gora med den strikta dikotomin mellan ekonomisk-politiska ansvarsomraden. Det finns exempelvis inget som helst utrymme i unionen for underskottsfinansiering av offentliga utgifter, nagot stora valfardsstater med nodvandighet behover. Darmed skapas en strukturell slitning mellan den monetara och den reala sektorn i ekonomin, som enbart kan losas av en avveckling av valfardsstaten eller en avveckling av valutaunionen.

Den senaste veckan har ett ekonomiskt räddningspaket presenterats för Grekland, ett av de EMU-länder som har omfattande ekonomiska problem. Räddningspaketet har som syfte att stabilisera unionen, för denna och kommande påfrestningar. Den fråga som kan ställas är om detta är en tillräcklig åtgärd, eller om det är mer grundläggande förändringar av EMU:s konstruktion som krävs. Det mesta talar för det senare alternativet.

Noren gar rakt in i karnan av problemet. Saklig, vetenskaplig kritik mot systemfelen i valutaunionen ar oerhort sparsam i Sverige, vilket gor den har artikeln desto viktigare.

Enligt EMU-systemets ledande arkitekter, påhejade av olika intressegrupper, skulle det inte möta några större svårigheter att ta bort den marknadsmässiga växelkursanpassningen mellan länderna och de olika ländernas penningpolitik (räntenivåer) genom att överföra anpassningen till arbetsmarknaden. Arbetskraftsmobiliteten skulle med nödvändighet öka i Europa och lönenivåerna skulle bli flexibla efter marknadens villkor. På detta vis skulle man undgå tvånget att bilda en politisk union, där endast ett begränsat antal länder hade kunnat ingå. Vi måste komma ihåg att EMU är ett experiment, en monetär union utan att åtföljas av en politisk union, som exempelvis i USA.

Dessutom tvingades medlemslanderna prioritera rantepolitiken genom det artificiella tvanget om ett tak pa budgetunderskotten vid tre procent av BNP. Det finns ingen nationalekonomisk forskning som stodjer det underskottstaket. I stallet tvingade taket de enskilda medlemslanderna att fora en finanspolitik som helt negligerade arbetsloshetsproblemet. Resultatet, som Noren papekar, blev att man lade over ansvaret for arbetslosheten pa den fria marknad - som tack vare arbetsmarknadslagstiftning och fackforeningar inte existerade.

Men verkligheten var annorlunda. Befolkningarna i olika länder är till övervägande del inte rörliga över den europeiska kontinenten och dessutom starka försvarare av den europeiska sociala modellen, med starka fackföreningar och skattefinansierade statliga sociala åtaganden. Resultatet är att den monetära unionen inte har fått önskad fri rörlighet på arbetsmarknaden på marknadens villkor som ersätter den förlorade anpassningen i nationell valuta och den nationella penningpolitiken.

Det har ar rakt pa sak. Klarare kan man inte beskriva valutaunionens konstruktionsfel.

För att kompensera för den uteblivna marknadsanpassningen och understödja disciplinen i EMU-projektet har man infört restriktioner i statsskuld och budgetunderskott inom finanspolitiken, som bedrivs nationellt. Nödvändigheten insågs ganska tidigt i processen. Dessa restriktioner har varit omöjliga att efterfölja på grund av den politiska olösta frågan mellan övernationell befogenhet och nationellt politiskt ansvar.

Med andra ord: ett klassiskt "one size fits all"-problem.

I dagens ordning fattar EU-politikerna beslutet gemensamt, men det är de enskilda ländernas regeringar som skall genomföra besluten. Ingen regering blir omvald genom att fatta beslut mot sin egen befolkning. Europa är ingen diktatur utan samverkande och suveräna enskilda demokratier, vilket man helt glömmer bort i diskussionen.

Aterigen: valutaunionen skulle fungera smartfritt om samtliga europeiska lander var libertarianska minimalstater. Det fanns ingen intention bakom valutaunionen att stopa om Europa i libertariansk riktning. Det rakar bara vara den logiska konsekvensen av hur man konstruerat unionen.

För att bilda en ny överenskommelse om att stabilisera EMU-samarbetet, eller rättare sagt rädda EMU-systemet i dess nuvarande form, är det lång väg till självrannsakan. Man vill inte erkänna att det är dess nuvarande form som är själva problemet. Vad som saknas är en diskussion om hur den reala ekonomiska nivån skall lyftas (det grundläggande problemet i Europa) med respekt för den europeiska sociala modellen. Detta kan ytterligare öka konflikterna mellan medlemsstaterna.

Noren ror sig smidigt mellan avancerad ekonomisk teori och de politiska realiteter i vilka teorin skall omsattas. Jag har haft privilegiet att folja hans forskning i 20 ar. Han ar en solid, bildad forskare av ett slag som det ar ont om i Sverige idag.

Framför allt kommer det att bli en folklig protest, som kommer att resultera i att flera länder får nytt styre. I vilken form kan jag inte förutsäga. Men de politiker som går ut med att bryta samarbetet med den monetära unionen, för att rädda samarbetet inom den europeiska unionen, kommer att få ett ökat stöd.

Norens varnande finger ar vart att ta pa allvar. Vi kan redan notera den anti-EU-stamning som sprider sig i vissa osteuropeiska lander. Ungern ar det mest flagranta exemplet. Dar kommer debaclet i Grekland och eurons inbyggda instabilitet att anvandas mot sjalva EU-projektet.

Den enda vägen är att erkänna de historiska, strukturella och kulturella olikheterna. Att dela upp EMU i zoner är den enda realistiska lösningen på lång sikt om man vill undvika att gå tillbaka till nationella valutor i de länder som är mogna för att bilda en monetär union. Finns förutsättningarna för att ingå i en monetär och politisk union? Ja, för några av EU:s kärnländer. Tyskland, Frankrike och Beneluxländerna. Dessa har en gemensam eurovaluta med ECB som gemensam centralbank. ECB:s nuvarande ofullkomligheter måste dock rättas till.

Vi far se om Angela Merkel overlever politiskt forst. Men det ar utan tvekan nodvandigt att ha en monetar makt och en politisk makt som balanserar varandra.

Kan vi ingå i en enbart monetär union utan gemensamma restriktioner (det vill säga utan stabiliserings- och tillväxtpakten) men bibehålla klara inträdeskrav? Ja, för länder som vill ha ett valutasamarbete men inte är mogna för samordning i stabiliseringspolitiken, det vill säga en politisk union. Dessa har också en eurovaluta men den är skild från kärnländernas. Således finns en växelkurs mellan kärnländerna och denna svagare konstellations valuta. Denna konstellation har en samordnande centralbank, dock skild från ECB.

Jag har inte hort den har iden uttryckt sa explicit nagon annanstans. Det finns en risk att den har Division 2-valutan tynar bort sa smaningom pa grund av trycket fran medlemslandernas valfardsstater. Men dels finns det hotet aven for "Division 1"-valutan, dels ger delningen i tva divisioner storre utrymme for den fria marknaden att avgora vilken finans- och valutapolitisk kombination som fungerar och vilken som inte gor det.

Är det bästa alternativet att stå utanför en monetär union med flytande valuta (fast växelkurs tillåts ej)? Detta rekommenderas för krisländerna, PIIGS. När de fått en real plattform så kan de ansöka att gå med, först i den svagare konstellationen, sedan i kärnländernas valutasamarbete. Med dessa i grova drag skisserade åtgärder kommer EU att ordna upp den divergens som nu sker inom det nuvarande EMU-systemet och erbjuda ett stabilt, men samtidigt utvecklande, europeiskt monetärt samarbete.

Den har iden ar val vard ett seriost overvagande. Det ar sannolikt den enda mojligheten att radda valutaunionen. Personligen ar jag inte overdrivet entusiastisk over valutaunionen eftersom den, i kombination med valfardsstaten, driver fram en politisk makt pa samma niva. Men unionen ar icke desto mindre ett faktum och det finns en mojlighet att kombinera en valutaunion med en minimalstat utan budgetunderskott och statskulder.

BAKOM DEN GREKISKA KRISEN: VALFARDSSTAT OCH BASTARDKEYNESIANISM

2010-05-09T11:36:00.000-07:00

Den grekiska krisen har av manga vansteryttrar stamplats som annu ett symptom pa "kapitalismens kris". Givetvis har inte krisen nagot att gora med "kapitalism"; den grekiska statsskulden beror pa politik som den grekiska staten fort, inte pa beslut som fattats av landets fa men hart arbetande entreprenorer.

Det ar heller inte sa att nagon tagit alla pengar som finns i Grekland och spenderat dem pa rysk kaviar och fransk champagne.

I stallet har den grekiska krisen sin grund i landets valfardsstat. Mekaniken bakom krisen ar egentligen oerhort enkel och i allt vasentligt densamma som i det svenska fallet. Skillnaden ar att i Sverige borjade man genomfora budgetnedskarningar (utan korresponderande skattesankningar) redan for atminstone 25 ar sedan. Grekerna har borjat de sista fa aren. Skillnaden i reaktion mellan Sverige och Grekland ligger pa det kulturella planet mer an nagot annat: grekerna tar till gatan och staller till med kravaller medan svenskarna tiger, lider och lyder.

Ser man till besparingspolitiken och de formaner som finns inom exempelvis det offentliga pensionssystemet i Grekland har grekerna det battre an svenskarna. Dessutom betalar grekerna lagre skatter an svenskarna, om an med liten marginal. Det har ar viktigt att komma ihag; det sager en del om var Sverige befinner sig for narvarande.

Den makroekonomiska mekaniken bakom den grekiska krisen borjar pa den offentliga sektorns utgiftssida. Den offentliga sektorn spenderar pengar i tva principiella kategorier: Gc och Tr. Gc ar den offentliga sektorns konsumtionsutgifter; Tr ar finansiella transaktioner, eller kontantersattning till hushallen (och foretag om detta forekommer). Valfardsstaten vaxer fram i bagge dessa utgiftsformer: utbildning, sjukvard, kollektivtrafik och aldreomsorg ar exempel pa verksamheter som hamnar i konsumtionsutgiftskategorin; foraldraersattning, sjukersattning, pension etc hamnar i transfereringskategorin. Den definitionsmassiga skillnaden ar att utgifterna i Gc-kategorin betalar nagons lon for kontrakterat arbete, medan utgifterna i transfereringskategorin ar utbetalningar utan krav pa motprestation fran mottagaren. Allt mottagaren behover gora ar att tillhora en kategori av manniskor som av den offentliga makten anses vara berattigad till pengarna.

Den offentliga makten betalar for bade Gc och Tr med skatter. Teoretiskt sett ska Tr-kategorin betalas med "avgifter", men i praktiken har transfereringarna utvecklats i sa manga olika riktningar att det idag ar praktiskt taget omojligt att bibehalla en strikt avgiftsfinansiering. Saledes har den moderna valfardsstaten helt enkelt definierat sin narvaro i ekonomin som:

T=Gc+Tr

Den har ekvationen har den lustiga lilla egenskapen att den inte automatiskt alltid ar lika.

Gc ar pa kort sikt - over en konjunkturcykel - oberoende och brukar antas vara konstant i den nationalekonomiska litteraturen. (Inte for att den ar konstant, utan darfor att den ar oberoende av BNP.) Tr i sin tur beror av BNP.

T beror ocksa av BNP. I tidiga larobocker dar Tr separeras fran Gc brukar man havda att Tr varierar omvant mot BNP, dvs nar BNP stiger sjunker Tr. Eftersom skatteintakterna samtidigt varierar positivt med BNP innebar en stigande BNP okade intakter och minskade utgifter for den offentliga sektorn (eftersom Gc ar konstant) vilket i sin tur, sager den tidiga modell-specificerade litteraturen, resulterar i ett budgetoverskott.

Detta overskott i de ekonomiska modellerna ar viktigt. Det ska namligen, enligt alltfor manga nationalekonomer, anvandas for att balansera underskottet som uppstar i en lagkonjunktur dar T faller och Tr stiger. Nar politiker sa har skapat offentliga utgiftsprogram har man lutat sig mot den har primitiva konjunkturanalysen.

Framfor allt transfereringssystemet har motiverats pa det har viset. Man menar att transfereringarna till och med hjalper till att stabilisera konjunkturcykeln.

Om det ens nagonsin fungerat sa, ar det sannerligen inte fallet idag. Utgiftsglada politiker har okat Tr-delen av de offentliga utgifterna langt bortom det territorium dar Tr enbart gick till de som tillfalligt behovde hjalp i lagkonjunktur. Idag har varenda valfardsstat sitt eget system av enorma transfereringar till stora delar av befolkningen pa permanent basis. Det har innebar att den offentliga maktens utgifter ligger fast pa hog niva aven i hogkonjunktur.

Har borjar vi skonja den makroekonomiska mekanik som lett till den grekiska krisen (och aven spelar en stor roll i de eviga besparingarna i den svenska ekonomin). Det budgetoverskott som i teorin (och nagonstans i valfardsstatens vagga aven i praktiken) betalar for budgetunderskott i lagkonjunktur urholkas med varje konjunkturcykel - och under lang tid aven med varje val av en ny regering. Det har innebar att underskotten i statsbudgeten kommer tidigare i lagkonjunkturen och elimineras senare. En situation uppstar dar underskottet over en cykel till och med ar storre an overskottet, vilket ar den situation Greklan befunnit sig i lange.

Hartill kan vi lagga en mycket vasentlig faktor: dagens Tr bestar inte bara av en komponent som okar i lagkonjunktur och minskar i hogkonjunktur, men ocksa en komponent som okar med BNP. Denna komponent ar inkomstersattningarna vid exempelvis sjukfranvaro: ju rikare folk blir desto storre blir de faktiska utgifterna for ersattningssystemen.

Det ar naturligtvis riktigt att skatterna som ska betala for de sistnamnda transfereringarna ocksa varierar positivt med BNP. I teorin ska man darfor inte ha nagot problem, om bara den relevanta skattesatsen ar satt pa ratt niva. I praktiken uppstar dock problemet att varje transfereringssystem som varierar positivt med BNP ocksa - just genom sitt behov av beskattning - skapar ett permanent skattetryck pa ekonomin. Detta tryck bestar i hogkonjunktur saval som i lagkonjunktur. Darmed trycks den ekonomiska aktiviteten ner under allt hogre totala skatter.

Nar tillvaxten sjunker over hela konjunkturcykeln forsvagas ekonomins formaga att producera de skatter den offentliga verksamheten kraver. Samtliga utgiftssystem paverkas, oavsett deras relation till konjunkturcykeln. Budgetproblemen forvarras over tiden och statsskulden vaxer, bade absolut och i relation till BNP.

Den teori som ligger till grund for den felaktiga uppbyggnaden av valfardsstaten ar en vantolkning av den konjunkturcykelteori (eller, strikt talat, den recessionsteori) som J M Keynes utvecklade. Nar Keynes' yngre brittiske kollega John R Hicks skrev "Value and Capital" etablerade han en modellstruktur for makroekonomisk analys som studenter idag kanner som IS-LM-modellen. Keynes skrev aldrig nagot som direkt indikerade att han ogillade hur modellen anvandes for att representera hans teori, men en viktig orsak till detta ar sannolikt att Keynes var sjuk i flera ar under den tid da Hicks etablerade sin modell.

For att gora saken annu varre har vanstern kapat Keynes' forskning och vantolkat den sa langt det bara varit mojligt for att den ska passa deras syften. Saledes har man hanvisat till en felaktig for att inte saga rent bastardkeynesiansk teoretisk modell nar man velat forvetenskapliga expansionen av sin valfardsstat. "Se har, modellen sager att vi far igen utgifterna over en konjunkturcykel."

Samtidigt har klassiska europeiska liberaler, libertarianer och konservativa gladeligen accepterat vansterns vantolkning av Keynes. Man har i princip stamplat Keynes som "vansterekonom" och kastat ut hela konjunkturcykelteorin. Detta har lamnat bade den osterrikiska skolan och skolan omkring reala konjunkturcykler och rycker mest pa axlarna at hela valfardsstatsproblematiken.

Det ironiska i det hela ar att bade Keynes och Hayek i grund och botten ar recessionsteoretiker. Deras arbete riktar bagge in sig pa de mekanismer som skapar recessioner. De implicerar ocksa atgarder for att komma ur ekonomiska kriser. Teorierna ar inte nodvandigtvis overensstammande, men det finns overlappningar och potential till en forenad recessionsteori.

Kort sagt: den grekiska krisen ar en statsfinansiell kris och har sitt ursprung i valfardsstaten. Avskaffande av valfardsstaten och eliminering av de skatter som betalar densamma ar den enda vagen ut ur krisen.

STABILISERAD ARBETSLOSHET - MEN INVANDRINGEN OKAR FORSORJNINGSBORDAN

2010-05-02T09:53:00.000-07:00

Sa var det dags for annu en AKU, dvs arbetskraftsundersokning fran Statistiska Centralbyran. Den minskning i arbetslosheten som naivt hoppfulla politiker pratade om i hostas har fortfarande inte visat sig. Daremot har okningstakten minskat, vilket i och for sig ar vantat. Detsamma skedde 18-24 manader in i 90-talskrisen, den ekonomiska kris som den nuvarande bast jamfors med.

Men det viktigaste budskapet i den har AKU'n har att gora med invandring och sysselsattning: rapporten visar att aven nar den svenska ekonomin befinner sig i hogkonjunktur, som under aren 2005-2008, klarar den inte att producra nog med jobb at bade alla arbetslosa svenskar och at en 75 000 personer stor nettoinvandring. Detta ar en aritmetisk sanning som inte har nagot att gora med vilken personlig invandringspolitisk installning man har. Om Sverige ska fortsatta ha en nettoinvandring i storleksordningen 75 000 personer om aret maste politikerna radikalt lagga om den ekonomiska politiken sa att den privata sektorn kan borja producera nya jobb i stor skala.

Med andra ord ar Sverige i desperat behov av skattesankningar, avregleringar och befrielse av den privata sektorn fran statlig klafingrighet.

Vi kommer till den invandringsrelaterade statistiken om ett ogonblick.

I mars var 4 449 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta. Det är inte någon statistisk säkerställd förändring jämfört med mars 2009. Antalet arbetslösa ökade med 44 000 personer jämfört med mars 2009 till 448 000. Det relativa arbetslöshetstalet var 9,1 procent.

Det ar som sagt de oppet arbetslosa. Den verkliga arbetslosheten visar sig i sysselsattningsgraden mer an nagot annat.

Säsongrensade data visar en svag uppgång av antalet sysselsatta. De visar också att antalet arbetslösa fortsätter att öka, dock med en allt lägre ökningstakt.

Man ska vara forsiktig med sasongrensade data. Jag har tappat rakningen pa alla de ganger jag suttit med studenter, forskarstuderande, forskningsassistenter, policy analysts och andra och forklarat for dem att nar man borjar peta runt i set med statistik forandrar man den verklighetsbild man har framfor sig. Sasongrensning ar en problematisk metod for justering av arbetskraftsdata eftersom den i en enskild manad kan gora att "rensningen" har storre effekt pa forandringarna i manadsdata an verkligheten.

Med andra ord ar det inte att rekommendera att anvanda sasongrensade data pa mindre tidsserier an 2-3 sasonger. Basta regeln ar att aldrig sasongrensa for mindre an ett ar.

Med denna metodologiska brasklapp i bakfickan far vi gora det basta av den AKU for mars 2010 som SCB tillhandahaller.

Enligt säsongrensade data uppgick antalet sysselsatta i åldern 15–74 år till 4 514 000 i mars 2010. I likhet med den utveckling som observerades i februari visar antalet sysselsatta på en svag uppgång. Dock finns det skillnader mellan könen. Antalet sysselsatta män visar på en ökning samtidigt som antalet sysselsatta kvinnor fortsätter att minska, men i en allt lägre takt.

Logiskt med tanke pa att arbetslosheten har drabbat man mer an kvinnor. For den som ar intresserad av identifiera manniskor pa basis av biologiska kategorier ar det vart att komma ihag att den har ekonomiska krisen varit ovanligt konsdiskriminerande just i att kvinnor drabbats i ovanligt liten utstrackning.

Säsongrensade data visar att sysselsättningsgraden i mars 2010 var 64,4 procent, vilket innebär att den tidigare minskningen har planat ut. Även här är det skillnad mellan könen, för männen är trenden svagt positiv medan den för kvinnorna fortfarande är svagt negativ. Antalet arbetslösa i åldern 15-74 år uppgick enligt säsongrensade data till 431 000 personer, och det relativa arbetslöshetstalet till 8,7 procent. Både antalet arbetslösa och det relativa arbetslöshetstalet fortsätter att öka, dock med en allt lägre ökningstakt.

Innan vi forlorar oss alltfor mycket i detaljer ar det viktigt att vi noterar ett par egenheter hos sysselsattningen i stort i Sverige. Som SCB redovisar i sitt pressmeddelande hade Sverige en dalig sysselsattningsutveckling under de forsta aren efter millennieskiftet:

Sysselsattningsgraden sjonk alltsa mellan 2001 och 2005. Nar ekonomin sedan klattrade mot en tillfallig konjunkturtopp 2005-2008 okade sysselsattningsgraden forvisso, men enbart tillbaks till samma niva som 2001, alldeles i slutet av millennierecessionen (som var mild jamfort med 90-talskrisen).

Den har egenheten hos sysselsattningsgraden ska jamforas med SCB:s redovisning av antalet sysselsatta, dvs inte procenten av befolkningen utan faktiskt antal sysselsatta:

Notera hur antalet sysselsatta ligger fast under den period da sysselsattningsgraden minskar. Okningen i antalet sysselsatta under perioden 2005-2008 ser ju fin ut pa ytan, men den innebar alltsa enbart en aterstallning av sysselsattningsgraden till vad den var 2001.

Vad det har betyder, kort och gott, ar att medan sysselsattningen i absoluta tal stod stilla under fyra ar, strommade over 300 000 manniskor ut pa arbetsmarknaden - och detta ar ett nettoinflode. Kort sagt kom det in 75000 personer fler i arbetskraften varje ar 2001-2005 an som lamnade den.

Sverige har inte sa stora fodelseoverskott. Rimligen ar det har resultatet av en hog invandring som enbart spatt pa arbetslosheten. Inte ens nar ekonomin befinner sig i en s.k. hogkonjunktur kan den pressa upp sysselsattningsgraden i aldersgruppen 15-74 over 67 procent.

SCB bekraftar detta:

I mars 2010 var 4 449 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta. Jämfört med mars 2009 är förändringen inte statistiskt säkerställd. Detta är andra månaden i rad som antalet sysselsatta inte har minskat signifikant på ett års sikt. Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, minskade dock till följd av en befolkningsökning om 73 000 personer. Jämfört med mars 2009 är det en nedgång med 0,8 procentenheter till 63,5 procent. Bland personer i åldern 15-24 år minskade sysselsättningsgraden med 2,2 procentenheter till 34,0 procent.

Med andra ord sager SCB att den trend som finns tydligt synlig i deras arbetsmarknadsstatistik for det senaste decennier haller i sig: varje ar okar befolkningen i Sverige med uppemot 75 000 personer i arbetsfor alder, som i mycket stor utstrackning gar in i gruppen "ej sysselsatta". Dessa ska pa ett eller annat satt forsorjas av valfardsstaten.

Bortsett fran migrationens effekter pa arbetsmarknaden finns det ett par andra fakta varda att notera i AKU'n for mars:

I mars 2010 var 3 368 000 personer fast anställda. För första gången sedan maj 2009 är det ingen statistiskt säkerställd minskning på ett års sikt. I likhet med de fast anställda var förändringen i tidsbegränsat anställda på ett års sikt inte statistiskt säkerställd. I mars 2010 hade 586 000 personer en tidsbegränsad anställning.

Nar arbetsgivare valjer att behalla sin fast anstallda personal utan att minska den tillfalligt anstallda personalen har arbetsgivarna natt en punkt i sin tillit till framtiden dar man tror sig kunna overleva med nuvarande personalstyrka. Om tillfalligt anstallda minskar betyder det att man fortfarande justerar kostymen; om man sparkar fast anstallda ar man illa ute.

Lite goda nyheter, saledes.

Avslutningsvis en liten problematisk not:

Antalet personer i åldern 15-74 år som inte ingår i arbetskraften uppgick i mars 2010 till 2 108 000, varav 947 000 var män och 1 161 000 var kvinnor. Antalet pensionärer ökade med 52 000, medan antalet sjuka som inte ingår i arbetskraften minskade med 59 000 personer jämfört med i mars 2009.

Det ar knappast troligt att antalet sjuka minskat med 59 000 personer. Snarare ar det har sannolikt effekten av en administrativ omlaggning av Forsakringskassans satt att hantera sjukskrivningsarenden. Som rapporterats ofta pa Hayek-Institutet Sverige har detta i realiteten inneburit att staten anvander sitt monopol pa inkomstforsakringar for att tvinga ut manniskor i arbete som, om de hade en egen inkomstforsakring, med all sannolikhet skulle anse sig fortsatta behova vara sjukskrivna.

Pa det stora hela ser det alltsa ut som om svensk arbetsmarknad har stabiliserat sig pa botten av en ekonomisk kris. Men tva orosmoln hanger over horisonten:

1. En rodgron treklover-regering efter valet som hojer inkomstskatterna och okar marginaleffekterna i inkomstskatteskalan kommer att starkt begransa utrymmet for en ekonomisk aterhamtning. Detta kommer ovanpa en redan svag inhemsk efterfragan i svensk ekonomi och en exportindustri som fortfarande inte tycks veta vart den ska ta vagen. Saledes kan det droja lange innan sysselsattningen okar igen.

2. Ett fortsatt nettoinflode om 70-75 000 invandrare per ar, till en sa svag arbetsmarknad som den svenska, innebar att troskeln for en okad sysselsattningsgrad hela tiden stiger. Svensk ekonomi har demonstrerat med all onskvard tydlighet de sista tio aren att den inte kan producera 70-75 000 nya jobb till alla nya invandrare, varje ar - an mindre till alla nya invandrare och alla arbetslosa svenskar. Oavsett om man (som jag) vill ha fri invandring eller (som manga av bloggens lasare) vill se vissa restriktioner i invandringen, kan man inte bortse fran denna aritmetiska sanning.

DEN SVENSKA SYSSELSATTNINGSGRADEN

2010-04-25T12:58:00.000-07:00

Det har sagts pa senare tid i den svenska ekonomisk-politiska debatten att det bor bli ett politiskt mal att fa upp sysselsattningen bland svenskar i arbetsfor alder (mer specifikt 20-64) till 80 procent under nasta mandatperiod. Det har malet ar nagot forvanande, inte minst darfor att Sverige historiskt har haft betydligt hogre sysselsattningsgrad.

Att sjalva sysselsattningsgraden blir ett element i den ekonomisk-politiska debatten ar ocksa nagot nytt och sannolikt grundat i att ansvariga politiker haller ett oga pa de artiklar som publiceras har pa E&F 101; ingen annan blogg har med samma grundlighet analyserat den svenska sysselsattningen. Men det ar naturligtvis bra att politikerna fokuserar pa sysselsattningsgraden i stallet for det tomma och sondermanipulerade begreppet "arbetsloshet". Efter kollapsen i den svenska sysselsattningen under 90-talskrisen larde sig politikerna namligen att man kan omdefiniera arbetslosa och vips forsvinner de ur statistiken. Nar socialdemokraterna satte detta i system under 90-talet hade man som mest elva olika kategorier av "icke sysselsatta" som inte registrerades som arbetslosa, trots att detta var precis vad de var.

Det ar alltsa att mycket litet steg, men trots allt ett steg, i ratt riktning nar man borjar diskutera sysselsattningsgraden i stallet. Nasta problem for politikerna ar nu att ocksa borja bli ambitiosa i hur hogt man vill fa upp sysselsattningsgraden. Att det av rent manskliga orsaker inte gar att na 100 procent ar naturligt - det finns manniskor som har rad att inte arbeta - men att som nu har foreslagits lagga ambitionsnivan vid 80 procent syns overdrivet oambitiost.

Den senaste AKU-statistiken (arbetskraftsundersokningar) fran Statistiska Centralbyran visar att sysselsattningsgraden hos den svenska arbetskraften forvisso fortsatter att ligga pa usla nivaer, men ocksa att den nivan inte ar enormt mycket lagre an 80 procent.

AKU-statistik pa manadsbasis har publicerats av SCB sedan 2005. (Langre tillbaks finns i stort sett kompatibla serier.) Under de fem ar som gatt sedan april 2005 har sysselsattningsgraden i genomsnitt legat pa 79 procent. Det ar langt under det sena 80-talets 90 procent och ett bestaende arv fran 90-talskrisen, som svenska politiker enbart forvarrade med sina eviga budgetsaneringsprogram. Men det satter ocksa perspektiv pa det 80-procentsmal man nu diskuterar.

Det kan med andra ord se ut som om svenska politiker enbart har ambitionen att stabilisera den sysselsattningsniva som ratt de senaste fem aren. Figur 1 illustrerar:

Figure 1
Sysselsattningsgraden for 20- till 64-aringar har fluktuerat mellan 76.5 procent och 82.5 procent sedan 2005. Toppnoteringen ar fran juli 2008 (den har statistiken ar inte sasongrensad) och bottennoteringen ar fran januari 2010, med sista observation februari 2010 (77.4 procent). Den stadigt nedatgaende trenden sedan sommaren 2008 ar naturligtvis oroande, men minst lika oroande ar det faktum att Sverige redan fore toppnoteringarna 2007-2008 hade sysselsattningsgrader under 80 procent.

Den genomsnittliga sysselsattningsgraden for perioden april 2005-mars 2006 var 78.2 procent. For 04/2006-03/2007 var den 79.1 procent. De nastkommande tva 12-manadersperioderna ligger sysselsattningsgraden i genomsnitt pa 80.3 respektive 80.0 procent.

For de elva manaderna 04/2009-02/2010 ligger genomsnittet pa 78.1 procent. Detta ger naturligtvis anledning till oro over vad det bestaende resultatet av den har ekonomiska krisen faktiskt kommer att bli. Som Figur 2 visar ar februari normalt sett en svag sysselsattningsmanad, har jamford med maj, augusti och november. Men trots detta ar fallet i februari-sysselsattning fran 2009 till 2010 en indikation pa att en redan dalig arbetsmarknad haller pa att bli annu svagare.

Figure 2

Det finns ytterligare en indikation pa att den svenska arbetsmarknaden fortfarande ar i utforsbacke. Novembersysselsattningen ar normalt hogre an februarisysselsattningen for samma ar. Den trenden brots 2009: i stallet for att stiga fran vintersasong till hostsasaong foll sysselsattningsgraden fran 78.2 procent till 77.8 procent. En marginell minskning, forvisso, men icke desto mindre en omskiftning fran tidigare ar.

Att sysselsattningsgraden i februari 2010 lag pa 77.4 procent, den lagsta noteringen i Figur 2, forstarker bilden av en arbetsmarknad i utforslopa.

Mot bakgrund av hur sysselsattningsgraden saledes har utvecklat sig over de senaste fem aren ar det, aterigen, orimligt oambitiost att bara vilja fa upp sysselsattningsgraden till 80 procent. Sveriges ekonomi var inte i bra skick 2005, 2006 eller ens 2008. Bidragssystemen var overbelastade redan da.

En rimlig ambitionsniva ar i stallet en sysselsattningsgrad pa 90 procent. Fran dagens niva innebar det en 12-procentig okning av sysselsattningen. Om vi antar att varje sysselsatt producerar 150 000 kr i skatteintakter till den ofantliga sektorn varje ar skulle denna 12-procentiga okning innebara 98.4 miljarder kronor om aret i extra skattepengar till stat, kommuner och landsting. Dartill kommer givetvis oerhorda besparingar inom bidragssystemen, fran sjukforsakring till socialbidrag.

Problemet ar att man inte kan uppna en sysselsattningsokning i svensk ekonomi, speciellt inte av den har storleksordningen, under dagens enorma skattetryck. Man maste saledes borja i ratt anda, namligen med kraftiga skattesankningar och en val planerad avveckling av strategiska utgiftssystem. Darmed skapar man bade kopkraft och utrymme for entreprenorskap inom omraden som hittills varit satta under den ofantliga sektorns formyndarskap.

Om nastkommande regering ar villig att ta den vinkeln pa sysselsattningsproblemet kan man latt hoja ambitionsnivan for sysselsattningsgraden till 90 procent; om man a andra sidan valjer att fortsatta peta runt i dagens overbeskattade, sondersparade ekonomi kommer man i basta fall att lyckas uppna en genomsnittlig sysselsattningsgrad pa 80 procent. Med tanke pa vad denna laga sysselsattningsgrad redan stallt till med i svensk ekonomi ar det inte att rekommendera att man pa det har sattet valjer att gora ingenting.

SVENSKARS OCH INVANDRARES INKOMSTER: EN JAMFORELSE

2010-04-11T13:39:00.000-07:00

Ett av argumenten i debatten om invandringen i Sverige ar att svenskarna medelst racism diskriminerar ut invandrare fran framfor allt icke-vastliga lander fran arbetsmarknaden. Om en sadan diskriminering forekommer visar den sig i sa fall i att invandrare fran icke-vastliga lander borde ha en vasentligt samre inkomstutveckling an andra.

Det andra argumentet i fragan ar att invandrare fran icke-vastliga lander har lagre utbildning och overhuvudtaget samre forutsattningar for att kunna klara sig pa arbetsmarknaden an invandrare fran vastliga lander. Darmed, lyder argumentet, far de lagre inkomster och blir i storre utstrackning beroende av bidrag.

Statistiska Centralbyrans undersokningar av hushallens inkomster, HEK, ger inte det sista ordet i den har debatten, men den visar atminstone att racism-argumentet star pa skakig grund. HEK-studien visar att:

mellan 1995 och 2008 hade invandrare fran icke-vastliga lander sju procent battre inkomstutveckling an infodda svenskar;
invandrare fran "ovriga vastlander" (EU-15 minus Norden plus Australien, Japan, USA, Canada, Nya Zeeland och Schweiz) hade den basta inkomstutvecklingen, nara tio procent battre an infodda svenskar;
nordiska invandrare hade marginellt battre inkomstutveckling an infodda svenskar;
infodda svenskar hade den samsta inkomstutvecklingen av samtliga fyra kategorier.

Om infodda svenskar saledes medvetet diskriminerar invandrare ar diskrimineringen synnerligen ineffektiv, atminstone med avseende pa okningstakten i inkomsterna. Figur 1 illlustrerar:

Daremot tjanar invandrare fran vastliga lander typiskt sett mindre an svenskar. Figur 2 illustrerar skillnader i inkomster mellan a ena sidan infodda svenskar, invandrare fran Norden och ovriga vastliga invandrare och a andra sidan invandrare fran icke-vastliga lander. Den sistnamnda gruppens inkomster ar indexerade till 100:

Infodda svenskar samt nordiska invandrare har saledes de hogsta inkomsterna. Detta kan sannolikt tillskrivas kulturellt kapital for att kunna vara produktiv pa arbetsmarknaden, samt dokumenterbar utbildning kompatibel med efterfragan pa den svenska arbetsmarknaden. Att icke-vastliga invandrare tjanar mindre skulle pa motsvarande satt vara en foljd av lagre utbildning och samre kulturellt kapital.

En viktig informationsbit i Figur 2 som motsager anklagelser om racism gentemot icke-vastliga invandrare ar det faktum att invandrare fran icke-nordiska vastlander faktiskt de lagsta inkomsterna av alla fyra grupper. Den lagre inkomstnivan i den har kategorin beror sannolikt pa en overrepresentation av giftemalsinvandring; av naturliga orsaker har manniskor som emigrerar pa grund av giftemal en langre och krokigare bana till arbetsmarknaden an de som flyttar for sysselsattningens skull.

Inkomststatistiken for hushall med olika etnisk bakgrund visar saledes inga tecken pa systematisk diskriminering mot icke-vastliga invandrare i Sverige. Daremot indikerar statistiken betydelsen av att tillgodogora sig det kulturella kapitalet i det land man flyttar till.

FOLKPARTIET OCH HUSHALLENS SPARANDE

2010-04-04T00:30:00.001-07:00

I en debattartikel i Aftonbladet haromdagen skrev Erik Ullenhag, folkpartistisk partisekreterare, att Vikariens regering har okat forutsattningarna for vanligt folk att spara. Han refererar tillbaks till finansminister Anne Wibbles illa valda uttalande mitt i brinnande 90-talskris att det var dags for hela svenska folket att spara ihop en arslon pa banken.

Sparande ar alltid en god ide. En annu battre ide ar det att svenska folket ska ha kontroll over sin egen ekonomi, bade kontantflodet, formogenhetsbildningen och byggandet av en osakerhetsbuffert. Satillvida ar Ullenhag pa ratt spar. Men tidpunkten for hans uttalande ar precis lika illa vald som den var for Wibble. De svenskar som fortfarande har ett jobb kommer att behova anvanda den marginal avdraget ger for att reparera sina privata finanser och sin privata levnadsstandard i flera ar framover. Dessutom har jobbskatteavdraget skapat ett negativt incitament till inkomstokningar genom att oka marginaleffekten i inkomstskatteskalan. Genuina skattesankningar parade med avveckling av utgiftssystem ar en betydligt battre vag att ga.

Statistik fran SCB visar att svenska hushall ar i skriande behov av okade marginaler for formogenhetsbildning. Det galler langt storre inkomstgrupper an de som gynnas av jobbskatteavdraget. Som instrument for okat hushallssparande ar saledes jobbskatteavdraget ineffektivt och kostar mer politiskt sett an det smakar.

Vi aterkommer till den statistiken. Lat oss forst ta en titt pa Erik Ullenhags argument.

När Anne Wibble (FP) var finansminister sa hon att det vore önskvärt att alla svenskar hade en årslön på banken. Uttalandet blev väldigt omdiskuterat och med viss rätt kritiserat då det för de flesta framstod som en orealistisk målsättning. Men Wibble startade en viktig debatt när hon pekade på att människors trygghet ökar om det finns sparade pengar.

Ingen tvekan om den saken. Men om Vikarien delar Ullenhags uppfattning i det har fallet, varfor har han inte gjort ett skapandes vitten for att verkligen forsoka oka hushallens finansiella oberoende? Jamfort med reformer som privatisering av sjukforsakringen samt inforandet av buffertkonton ar jobbskatteavdraget ett politiskt jippo.

LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin pekade häromdagen på statistik från SCB som visar att nästan var fjärde arbetare inte klarar av att betala en oväntad utgift på 8 000 kronor utan att låna eller be om hjälp (AB Debatt 19/3). Det är klart att det ligger en väldig otrygghet i att människor inte har möjlighet att klara en större tandläkarräkning, ett trasigt kylskåp eller någon annan oförutsedd utgift utan att låna. Oro över den egna ekonomin gör vardagsstressen större.

Och Wanjas egna partikamrater begick en renodlad massaker pa hushallens privatekonomi under andra halvan av 90-talet. Kombinationen av skattehojningar och permanent hog arbetsloshet okade skattebordan per sysselsatt med 44 procent mellan 1990 och 1997. Sosseriet hade regeringsansvaret under halva den perioden. Under den andra halvan av perioden deltog man aktivt i forhandlingar med Bildt-regeringen om nettoskattehojningar.

Ansvaret for svenska familjers laga levnadsstandard och skrala formogenhet ar saledes jamnt foredelat over det politiska spektrumet.

Ullenhag antyder att han begriper problemets karna:

En förklaring till att så många har svårt att klara en oförutsedd utgift är att skatten för låg- och medelinkomsttagare under många år har varit väldigt hög. Även människor med jobb har efter skatt och betalda räkningar haft så pass små marginaler att det inte varit möjligt att spara.

Men, som sagt, han saknar historisk insikt nog att kunna se karnan i det problem han sjalv pekar pa:

Det är bland annat därför de jobbskatteavdrag som regeringen har genomfört varit så viktiga. De ökar marginalerna kraftigt för exempelvis LO:s medlemmar. En barnskötare har fått mer än 1400 kronor i månaden efter skatt och en metallarbetare en bit över 1500 kronor.

Om vi antar att metallarbetaren sparar varenda slant han far genom jobbskatteavdraget bygger han upp 18000 kronor pa ett ar, oraknat rantan. Men om samma metallarbetare, med 25000 i manadslon, fick satta in sina socialforsakringsavgifter pa ett skattefritt buffertkonto skulle han kunna spara ihop 96000 kronor pa ett ar. Den bufferten skulle han sedan kunna ta ut pengar fran och betala vanlig inkomstskatt pa varje uttag, oavsett vad han vill anvanda pengarna till.

Sa lange det finns inkomstskatter i Sverige innebar buffertkonto-reformen faktiskt en utokning av den beskattningsbara inkomsten. Skillnaden mellan inkomstskatt pa den reguljara inkomsten och inbetalningar till buffertkontot ar att skatten pa den sistnamnda delen skjuts upp tills skattebetalaren tar ut pengarna fran kontot. Aven om det inte finns nagot egenvarde i att oka skattebasen ar det sannolikt nodvandigt for att gora buffertkonto-reformen politiskt mer acceptabel i det skattehungriga Sverige.

Folkpartiet och alliansen står upp för ett skattesystem där det ska vara möjligt även för LO-medlemmar att spara pengar. Mot oss står vänsterpartierna som motsatt sig de jobbskatteavdrag som genomförts. LO har en viktig poäng när de lyfter fram att deras medlemmar inte har råd att spara. Men de stödjer samtidigt ett regeringsalternativ som skulle göra arbetande människors marginaler mindre.

Forvisso en god poang. Men skillnaden mellan 18000 kr per ar och noll kronor ar mindre an skillnaden mellan 18000 och 96000 kr. Men den poangen vill inte Ullenhag veta av. I stallet gar han ut i ett Erlanderistiskt forsvar for fortsatt socialiserade inkomstforsakringar:

Ibland ställs sparande felaktigt mot trygghetssystem. Möjligheten för människor att lägga undan pengar ska inte ersätta goda trygghetssystem. Den som blir sjuk eller arbetslös ska ha en god ersättning under sjukdomen eller under den tid det tar att söka sig ett nytt arbete.

Problemet for Ullenhag och alla andra i och omkring Vikariens regering ar att det inte finns nagra "goda" trygghetssystem. I varje land som har skattebetalda inkomstforsakringar faller dessa langsamt men oundvikligen ner i underskott. Skatten till det amerikanska social security-systemet har stigit fran tva till 12 procent sedan systemet infordes. Langt varre ar tillstandet for det svenska inkomstforsakringssystemet, som "reformerats" orakneliga ganger i syfte att stavja ett nettoutflode av pengar ur systemet.

De har atgarderna kommer att fortsatta intill systemen kollapsar - eller Riksdagen privatiserar dem.

En titt pa SCB-statistik over hushallens inkomster illustrerar tydligt vilket monumentalt problem Ullenhag pekar pa (utan att sjalv se dimensionerna). Statistiken delar in hushallen i inkomst-deciler och redovisar deras disponibla inkomster per konsumtionsenhet i fasta priser. Tidsserien loper kontinuerligt fran 1995 till 2008 men redovisar siffror for 1991 som referens.

Ar 1991 hade inkomstdecilerna foljande disponibel inkomst per konsumtionsenhet:

Decil 1: 70 200 kr
Decil 2: 101 000 kr
Decil 3: 114 400 kr
Decil 4: 126 600 kr
Decil 5: 138 200 kr
Decil 6: 151 200 kr
Decil 7: 166 500 kr
Decil 8: 185 800 kr
Decil 9: 212 700 kr
Decil 10: 316 800 kr

Okningen i disponibel inkomst 1991-2008 (aterigen i fasta priser) var foljande:

Decil 1: 3.5 procent
Decil 2: 17.2 procent
Decil 3: 22.5 procent
Decil 4: 27.4 procent
Decil 5: 30.9 procent
Decil 6: 32.9 procent
Decil 7: 34.6 procent
Decil 8: 36.8 procent
Decil 9: 39.6 procent
Decil 10: 65.6 procent

Inkomstokningarna skiljer sig som synes inte sarskilt mycket mellan femte och nionde decilen. Daremot ar naturligtvis skillnaden mellan inkomstokningarna i forsta (lagst avlonad) och tionde (hogst avlonad) decilen signifikant. Men den skillnaden beror till storsta delen pa att tionde decilen har stora inkomster fran sparkapital. Faktum ar att tionde decilen ar den enda som har nagra inkomster att tala om fran sparkapital overhuvudtaget.

Figur 1 visar hur mycket sparkapitalet okar den tionde decilens inkomstparitet gentemot forsta decilen:

Raknat for perioden 1995-2008 (vilket justerar for gapet 1992-94) noterar vi att alla deciler utom den tionde far i basta fall ett mikroskopiskt tillskott till den disponibla inkomsten fran sitt sparkapital. For den forsta decilen innebar det till och med en marginell forlust (vilken kan tillskrivas skuldsattning). Den enda inkomstdecil som har nytta av ett sparkapital ar den tionde decilen. Mellan 1995 och 2008 utgjorde inkomster fran sparkapital i genomsnitt 16.2 procent av deras reala disponibla inkomster.

Raknat pa ett nagot annorlunda satt framtrader sparkapitalets betydelse for den disponibla inkomsten i annu starkare ljus. Av kapitalinkomsternas tillskott till den reala disponibla inkomsten gick 80 procent till den hogsta decilen ar 2008:

Den har fordelningen ar inte orattvis eller orattfardig. Den ar ett resultat av en finanspolitik som under tva decennier har tryckt ner 90 procent av skattebetalarna sa djupt i skoskaften att de inte lyckats bygga sig nagot sparkapital att tala om. Den hogsta decilen har lyckats gora detta trots, inte tack vare, den forda finanspolitiken.

Om Erik Ullenhag vill hjalpa svenska hushall att oka sitt finansiella oberoende maste han och hans regering ta till mycket kraftigare doningar an jobbskatteavdraget. Man maste framfor allt overge illusionen att de s.k. trygghetssystemen fungerar och i stallet ge svenska folket full kontroll over sin egen finansiella trygghet. Forst da kan sparandet spridas till andra inkomstgrupper an den hogst avlonade.

STATENS OCH HUSHALLENS FINANSER I DALIGT SKICK

2010-03-27T20:51:00.000-07:00

En kort not idag, pa grund av tjansteresa till Californien.

Mot bakgrund av Vikarie-regeringens lofte om fem miljarder kronor i skattesankningar till pensionarerna ar det intressant att granska hur statens finansiella sparande sett ut den senaste tiden. En sadan granskning har Statistiska Centralbyran gjort, och den visar att staten har ett stort negativt finansiellt sparande. Eftersom Legoministern aldrig skulle tillata en politik som genom enskilda, direkta beslut okar budgetunderskottet kommer han och Vikarien att se till att andra skatter stiger med atminstone fem miljarder kronor; sannolikheten att det blir tal om utgiftsminskningar i stallet ar mycket lag.

Statens underskott tillsammans med andra variabler visar att den svenska ekonomin fortfarande ar i mycket daligt skick.

Statens finansiella sparande var minus 54 miljarder kronor under fjärde kvartalet 2009 enligt finansräkenskaperna. Det var det lägsta sparandet i staten för ett enskilt kvartal under 2000-talet. Jämfört med motsvarande kvartal 2008 var det en minskning med 46 miljarder då statens sparande var minus 8 miljarder.

Det motsvarar -216 miljarder kronor pa arsbasis, ett underskott som narmar sig samma niva som under 90-talskrisen. Det var efter den underskottsnivan som den socialdemokratiska regeringen som tilltradde efter valet '94 paborjade det varsta skattehojningsprogrammet i svensk historia: direkta och indirekta hojningar tog in nio procent av BNP till staten under en period pa tre ar.

Statens finansiella sparande var minus 54 miljarder kronor under fjärde kvartalet 2009. Under åren 2005-2008 hade staten ett positivt finansiellt sparande medan det för helåret 2009 blev minus 6 miljarder. Statens upplåning ökade kraftigt under året, framför allt i utländsk valuta. En del av statens valutaupplåning lånades ut vidare till Riksbanken.

Orsaken till att Riksbanken behover utlandsk valuta ar att exporten minskat och saledes efterfragan pa svensk valuta i utlandet. Detta satter deprecieringspress pa svenska kronan vilket i sin tur skapar ett hot om importprisinflation.

AP-fondernas finansiella sparande minskade under fjärde kvartalet med 0,8 miljarder kronor. Det beror främst på att pensionsutbetalningarna som gjordes under perioden var större än de sammanlagda inbetalningarna. Trots detta ökade AP-fondernas nettoförmögenhet med 29 miljarder till 834 miljarder bland annat till följd av värdeförändringar. För helåret 2009 var inbetalningarna till pensionssystemet 14 miljarder kronor lägre än utbetalningarna. Året dessförinnan var motsvarande netto plus 3 miljarder.

En skattesankning ar ett smidigare satt, atminstone rent politiskt, for regeringen att kompensera pensionarerna nar pensionsfonderna gar samre. Men, som sagt, fallet i pensionsfondernas varde gar hand i hand med ett kontantnettoutflode och ett statligt budgetunderskott. Staten ar utan tvekan in upp till hakan i finansiella ataganden som den inte kan hantera.

Under fjärde kvartalet förvärvade hushållen finansiella tillgångar för 58 miljarder kronor samtidigt som skulderna ökade med 75 miljarder. Det finansiella sparandet blev därför negativt, minus 17 miljarder. Hushållens lån i banker och bostadsinstitut steg med 56 miljarder under fjärde kvartalet 2009. Det kan jämföras med en ovanligt låg ökning på 31 miljarder för fjärde kvartalet 2008 som präglades av finanskrisen. Motsvarande siffra för fjärde kvartalet 2007 var 51 miljarder kronor. Större delen av hushållens låneökning var för bostadsändamål.

Nja, "finanskrisen" ar en smula missvisande. Det har handlar om en makroekonomisk kris dar overhettning inom det finansiella systemet bara var en del av problemet. Att hushallen inte lanade overdrivet mycket i slutet av 2008 har sin enkla, uppenbara forklaring i den snabbt stigande arbetslosheten. Nu har denna stabiliserats. Men dessutom tvingar det sparsamma bostadsbyggandet hushallen att lana mer for samma mangd huskop, vilket av rent aritmetiska grunder driver upp skuldsattningen.

Ytterligare en faktor bakom den okade skuldsattningen ar det faktum att den ekonomiska krisen satter hushallens finanser under stor press. Skuldsattning ar ett satt att kompensera for detta och kunna fortsatta bibehalla en acceptabel levnadsstandard. Det verkliga problemet uppstar nar hushallen maximerat sin upplaningskapacitet.

Med staten och hushallen i daligt finansiellt skick kommer den svenska ekonomin snart att vara dranerad pa "energi" nog att dra ekonomin ur krisen. Det enda alternativet ar valriktade skattesankningar som otvetydigt och med maximal stimulativ kapacitet satter den svenska ekonomin pa ratt kurs. Vikariens skattesankningar for pensionarerna ar inte del av det paketet.

BESPARINGARNA GOR OFFENTLIGA SEKTORN DYRARE

2010-03-21T13:22:00.000-07:00

Jag skulle ha publicerat nasta steg i den nya matmetoden for offentliga sektorns tyngd over den privata sektorn, men eftersom en lang, omfattande version av den metoden kommer att inga i min bok beslot jag och utgivaren att jag vantar med sista delen intill boken kommer ut. (Manuset ar for ovrigt i princip fardigt - kan forhoppningsvis lamna det till redaktionell lasning om tva veckor.)

Lat mig i stallet fokusera pa en annan aspekt av den offentliga maktens narvaro i ekonomin, namligen dess tillvaxttakt i forhallande till BNP. SCB publicerade nyligen ny statistik som inkluderar 2009. En fastprisanalys av tillvaxten i offentlig konsumtion och BNP avslojar nagot som verkligen bor leda till manga fragor till manga politiker:

Trots arliga besparingar inom landsting och kommuner - besparingar vars enda syfte ar att minska kostnaderna - har den offentliga konsumtionen okat snabbare an BNP varje ar de senaste 8 aren utom 2005.

Lat oss borja med figur 1, som visar den totala offentliga konsumtionsutvecklingen jamfort med BNP, raknat i fasta priser:

Vad det har innebar i praktiken ar att utgifterna for den offentliga verksamheten - byrakrati, utbildning, sjukvard, aldreomsorg, lokaltrafik, flyktingmottagning, polis, forsvar - okar snabbare an den ekonomi som utgor skattebasen for samma verksamhet. Men samtidigt genomfor den offentliga sektorn varje ar besparingar i sin verksamhet i form av, t.ex., personalneddragningar, minskade materielinkop och utskiftning av leverantorer enligt principen "billigast, inte bast" (med negativa konsekvenser exempelvis for sophanteringen). Skattebetalarna far allt mindre verksamhet for samma eller hogre skatter.

Den sektor inom den offentliga makten som framfor allt driver okningen i offentlig konsumtion ar landstingen. Kontrasten mellan tillvaxten i landstingens verksamhet och BNP-tillvaxten ar knivskarp:

Saledes: medan landstingen sparkar ett par tusen anstallda varje ar; medan budgetnedskarningarna vid enskilda sjukhus ligger mellan 36 000 och 80 000 per anstalld; medan allt fler svenskar far 40-90 minuters restid till en akutmottagning; medan dodsfallen inom sjukvarden trendar uppat snarare an nedat; medan alla praktiska indikatorer visar att sjukvarden minskar sin produktiva verksamhet - da okar samtidigt landstingen sin konsumtion.

Over perioden 2002-2009 har den offentliga sektorns konsumtion i arsgenomsnitt okat mellan 70 och 170 procent snabbare an BNP. Med andra ord: medan BNP okar skatteinkomsterna for den ofantliga sektorn med 1.6 procent varje ar, inflationsjusterat vid oforandrade skatter, behover staten skatteinkomster som vaxer med tre procent om aret; kommunerna behover oka sina skatteinkomster med 4.7 procent om aret; landstingen, slutligen, behover oka sina skatteinkomster med 5.1 procent varje ar for att inte ga med underskott.

Van av ordning undrar naturligtvis vart katten all denna verksamhet tar vagen. Om dessa siffror ar korrekta, borde inte antalet larare per 100 elever i skolorna oka? Borde inte sjukhusen anstalla folk i stallet for att sparka dem? Borde inte polisen satta fler patruller pa gatorna och losa fler brott?

Givetvis borde det vara sa. Men varken eleverna i skolorna, poliserna pa gatorna eller lakarna pa sjukhusen ser nagon sarskild tillvaxt i sina verksamheter. Snarare hamnar de allihop i allt hardare besparingsprogram. Polisstationer stanger, sjukhus lagger ner avdelning efter avdelning, till och med Skatteverket planerar att sparka personal.

Sanningen ar att okningen i den offentliga konsumtionen till stor del beror pa just besparingarna. Varje omorganisation innebar okade kostnader for verksamheten: konsulter ska ha sina arvoden; avdelningschefer tillsatts, flyttas och befordras med mer ansvar och hogre lon; lokaler och annu icke avamorterad utrustning som den offentliga verksamheten overger i varje besparingsrunda kostar fortfarande pengar, samtidigt som nya lokaler och ny utrustning tas i bruk. Nominellt sett, i den offentliga bokforningen, ser det ut som om varje verksamhetsomrade har minskat sina kostnader. Hartill kommer avgangsvederlag till personal som fatt sparken eller uppmanats att ta en tidig pension. Men eftersom besparingarna ar ett arligt fenomen forevigar man besparingarnas engangskostnader som en slags politiskt inducerad overhead ovanpa sina vanliga (men lagre) driftskostnader.

Inom sjukvarden, som ar sarskilt kapitalintensiv, innebar besparingarna sarskilt hoga omstallningskostnader. Detta ar en av orsakerna till att den svenska sjukvardskonsumtionen ser ut att oka med drygt fem procent om aret i reala termer; den direkta patientorienterade delen av verksamheten inom landstingen blir allt mindre.

I realiteten visar alltsa tillvaxtsiffrorna for den offentliga konsumtionen i Sverige ytterligare en bisarr sida av valfardsstatens monopolverksamhet: ju mer man forsoker forsvara sitt dysfunktionella verksamhetsmonopol, desto dyrare och mer ineffektivt blir samma verksamhetsmonopol.

Den har dimensionen i den offentliga sektorns verksamhet kan vara bra att ha i minnet nu nar socialdemokraterna och deras tva stodpartier vill hoja skatterna och osa in annu mer pengar i den ofantliga sektorn.

KEYNESIANSK TEORI OCH LIBERTARIANISM

2010-03-14T08:29:00.000-07:00

Den tredje delen i den nya matmetoden for den offentliga sektorns borda pa den privata ekonomin far vanta en vecka. En lasare, Skal!, stallde en viktig fraga tidigare i veckan som fordrar en serios analys: om VPK ar det enda partiet i Sverige som foresprakar en keynesiansk finanspolitik, hur kan man da som libertarian saga att man ar inspirerad och influerad av keynesianismen i sin ekonomiska analys?

Mitt svar pa den har fragan ar forutsattningslost, dvs jag utgar inte ifran att lasaren har nagra sarskilda forkunskaper pa omradet. Detta ar inte av brist pa respekt, utan enbart ett satt att garantera ett sa heltackande svar som mojligt. Andra lasare har sannolikt mindre forkunskaper och tjanar saledes pa en bra, heltackande ansats.

Till att borja med ar keynesianismen, liksom den reala konjunkturcykelteorin, monetarismen, etc, en ekonomisk teori, inte en ideologi. Problemet ar att genom de decennier da Keynes' forskning omsattes i praktisk ekonomisk politik forvrangdes den intill nagot som i princip inte har nagot med hans egen forskning att gora. Idag talar vansterpolitiker om "keynesianism" med ungefar samma vederhaftighet som Hygglige Hugo i Venezuela talar om "demokrati".

Keynes gjorde i huvudsak tva bidrag till den nationalekonomiska vetenskapen, med vasentlighet for ekonomisk politik. Det forsta bidraget var hans unika och oerhort val genomarbetade forskning om begreppet "sannolikhet". Han kopplade samman detta begrepp med "osakerhet" och visade vilken fundamental roll osakerhet spelar i byggandet av och stabiliteten i det ekonomiska systemet. Hans bok Treatise on Probability borde vara obligatorisk lasning pa samtliga forskarutbildningar i nationalekonomi.

Det andra vasentliga bidraget fran Keynes var att han etablerade makroekonomi som ett specifikt skikt inom nationalekonomin. Delvis baserat pa sin forskning om osakerhet forklarade Keynes i flera artiklar och inte minst i General Theory of Employment, Interest and Money, att ekonomiska beslut idag inte nodvandigtvis implicerar ekonomiska beslut i morgon. Fore Keynes hade ekonomer i allmanhet tagit for givet att prisanpassningar, som i ett slutet hydrauliskt system, skulle omskifta resurser i ekonomin sa att ett efterfragebortfall i en sektor alltid kompenserades av en motsvarande aktivitetsokning i ett annat omrade. Keynes anvande en god del av sin General Theory, och inte minst en artikel i Economic Journal 1937 med ungefar samma namn, at att visa att prisanpassningen inte ar ett tillrackligt villkor for att ekonomin ska aterhamta sig fran ett efterfragebortfall. Hans grundlaggande tes ar just att i en recession har osakerheten okat sa pass att ett prisfall inte kan kompensera for den okade osakerheten.

Keynes visade ocksa att det finns makroekonomiska mekanismer som kan bryta osakerhetsgreppet om ekonomin. Primart handlar det om konsumtions-multiplikatorn och investerings-acceleratorn. Problemet for Keynes var hur man far igang dessa mekanismer. Han utvecklade aldrig sina ideer pa det har omradet, bland annat darfor att han lag sjuk i sviterna av en hjartattack i over ett ar efter att General Theory kommit ut 1936. Dessutom blev han indragen i administrationen av krigsekonomin 1939 och avled vid endast 65 ars alder 1946.

Det fanns saledes en rad praktiska orsaker till att Keynes aldrig skrev en General Theory II. Daremot lamnar han vissa indikationer om vad en sadan bok skulle ha handlat om, i fraga om ekonomisk politik. Hans essaer, samlade i Essays in Persuation, ger atskilliga exempel pa hur han menade att man ska fa igang de mekanismer som bryter osakerhetens strypgrepp om ekonomin.

Gemensamt for Keynes' foreslagna atgarder ar att de alla involverar temporara atgarder fran den offentliga maktens sida. Han pekar pa tillfalliga offentliga investeringsprojekt i infrastruktur, och anvander till och med ett nagot raljant - men i basta Keynes-stil briljant formulerade - exempel pa hur man kan grava ner flaskor fyllda med pengar i goda tider och grava upp dem i daliga tider.

Det stora problemet for Keynes, sa att saga, var att han dog alldeles for tidigt. Detta var naturligtvis inte bara en personlig tragedi, men innebar ocksa att han aldrig fick se sin teori omsatt i praktiken i en ekonomi med en stor offentlig makt. Han trodde helt enkelt alldeles for starkt pa den politiska maktens rationalitet. Hayek, framfor allt, varnade for den politiska maktens irrationalitet, och dessvarre pratade Keynes och Hayek forbi varandra. Jag ar overtygad om att om Keynes hade fatt leva 20 ar till hade han kunnat se validiteten i Hayeks forskning, inte minst darfor att vid mitten av 60-talet hade politiker pa manga hall redan perverterat Keynes' forskning i namn av den socialistiska valfardsstaten.

Vansterpolitiker som vill ha "keynesianska" atgarder i lagkonjunktur foresprakar praktiskt taget alltid permanenta okningar av den offentliga maktens utgifter. Men detta har ingenting alls med keynesiansk teori att gora: Keynes' forslag pa finanspolitiska atgarder - sa langt han alltsa fick chansen att utveckla dessa - ar temporara av en viktig explicit anledning: de ska starta en multiplikator- eller acceleratoreffekt i ekonomin. Nar VPK idag foresprakar "keynesianism" klingar det saledes falskt eftersom VPK:s foreslagna politiska atgarder skulle krympa den fria ekonomi dar osakerhetsbrytande mekanismer far fritt spelrum.

Den offentliga makten kan aldrig bryta osakerhet pa egen hand. Aven om Keynes i teorin har ratt nar han sager att den offentliga makten kan starta en osakerhetsbrytande kedjereaktion genom ekonomin, bygger teorin pa forutsattningen att den offentliga makten disponerar egendom nog att vidta sadana atgarder. Men darmed maste den offentliga makten vara sa pass inblandad i ekonomin att dess narvaro i sig sjalv redan ar skadlig. Det finns god anledning att anta att den keynesianska finanspolitiken - enligt originalkeynesianskt recept - i basta fall bara en sjalvreparerande atgard vars slutresultat for den fria ekonomin ar noll.

Den keynesianska teorin etablerar saledes den roll som osakerhet spelar och de mekanismer som bryter osakerheten. Pa den andra sidan av det ekonomiska forskningsfaltet har osterrikisk och monetaristisk forskning visat pa suveraniteten i den fria ekonomin. Problemet ar att den sidan underskattar betydelsen hos systematisk osakerhet. Dessa tva forskningsparadigm har aldrig funnit varandra pa allvar; om sa skedde skulle vi kunna fa en genuin fri-marknads-teori med slagkraft att forklara och forsvara en ekonomi med en minimal offentlig makt.

De taffliga forsok som finns hos dagens nationalekonomer att forsoka analysera systemosakerhet baseras helt och hallet i forutsattningen att det gar att kvantifiera osakerhet. Darfor anvander de sig av matematiskt oerhort komplicerade kaosteorier, vilkas enda bidrag ar att gora deras forskning obegriplig aven for de sjalva. De kan namligen aldrig fora tillbaks variablerna i sina modeller till vardagliga manskliga handlingar. Sa lange man inte kan det har man inte gjort nagot ens namvart framsteg inom den ekonomiska vetenskapen.

Det ar alltsa vasentligt att skilja mellan temporara och permanenta finanspolitiska atgarder i lagkonjunktur. Det enda Keynes med sakerhet kan sagas ha foresprakat - och det enda som ocksa rimmar med hans teori - ar temporara atgarder. Men dels blir den offentliga maktens atgarder i lagkonjunktur aldrig temporara; dels fordras det en stor fri sektor i ekonomin for att kunna bryta den osakerhet som skapat lagkonjunkturen i forsta ledet.

Manga socialister skulle protestera har och saga att offentliga omfordelningssystem fungerar som automatiska stabilisatorer som fangar upp ekonomin i en lagkonjunktur. Men det ar korrekt om och endast om dessa automatiska stabilisatorer upphor att verka nar ekonomin lamnar lagkonjunkturen. Det skulle exempelvis innebara att Forsakringskassan stangs nar arbetslosheten faller under en viss niva. Det skulle innebara att marginalskatteskalorna forsvinner nar tillvaxten atervander till X procent om aret. Sa sker sjalvfallet inte. I stallet har de automatiska stabilisatorerna blivit permanenta och darmed i grunden andrat manniskors beteende. Individerna i det ekonomiska systemet reagerar inte langre sa som de skulle gora enligt Keynes' teorier - just darfor att Keynes forskade pa en ekonomi med liten offentlig makt. Han sag helt enkelt inte de forodande effekter pa ekonomiskt beteende som en stor offentlig makt har.

Som sagt: den dag Keynes med efterfoljare som Hicks och Paul Davison kan satta sig ner och, bildligt talat, prata med Hayek, Mises och Friedman, kan vi fa en ekonomisk teori for det 21:a arhundradet. Jag skulle med gladje ta mig an den har uppgiften, men tyvarr ar min arbetsgivare alldeles for beroende av min dagliga forskning for att kunna ge mig ett ar ledigt med bibehallen lon...

DEN OFFENTLIGA MAKTENS EKONOMISKA BORDA - DEL II

2010-03-07T15:05:00.000-08:00

Forra sondagens artikel introducerade det forsta steget i en ny metod for att mata den offentliga maktens borda pa den fria ekonomin. Bland annat noterade vi att Sverige har ovanligt fa anstallda i den privata sektorn i internationell jamforelse.

Det andra steget i matmetoden fokuserar pa tva variabler som spelar en direkt respektive indirekt roll i matmetoden: BNP per capita och privat konsumtion per capita. Urvalet av lander och tidsperiod ar detsamma som tidigare, namligen 17 OECD-lander studerade under perioden 1995-2006.

Det egentliga mattet pa valstand ar inte BNP per capita - eftersom BNP bestar av fyra olika utgiftskategorier kan en hog BNP/capita avspegla flera olika drivkrafter bakom ekonomisk tillvaxt. Sverige ar ett paradexempel har, som jag visat i tidigare artiklar: det ar exporten, inte privatkonsumtionen, som driver svensk tillvaxt. Privatkonsumtionen utslagen per capita, a andra sidan, illustrerar dels hur hog behovstillfredsstallelse folk kan uppna, dels hur stor kontroll over sina egna finanser de har. Om den offentliga makten konsumerar exempelvis sjukvard at oss innebar det att vi har forlorat kontrollen over hur mycket, nar och vilken slags sjukvard vi konsumerar. Om vi a andra sidan far kontrollen over densamma okar var ekonomiska frihet, aven om vi teoretiskt sett skulle valja att konsumera exakt samma slags sjukvard, till samma kostnad, som den offentliga makten gjorde at oss.

Den variabel vi tar med oss fran dagens analys ar saledes privatkonsumtion per capita. Nasta sondag staller vi samman hela matmetoden. Men innan vi kommer dit ska vi givetvis titta narmare pa privatkonsumtionen i de studerade OECD-landerna. Vi gor det i kontext av BNP/Capita.

Matt i gemensam valuta (US$) och lopande priser ser de fem hogst rankade landerna enligt BNP/capita ut sa har for 1995:

UNITED STATES $ 27,609; NORWAY $ 23,591; DENMARK $ 22,979; GERMANY $ 22,494; CANADA $ 22,439.

Sverige kommer in pa sjatte plats med $21,742. Inte sa illa, kan det tyckas, speciellt som Holland, Frankrike, Storbritannien och stjarnskottet Irland ligger efter Sverige.

For 2006 ser situationen fortfarande forhallandevis gynnsam ut for Sverige:

NORWAY $ 52,606; UNITED STATES $ 44,698; IRELAND $ 43,160; NETHERLANDS $ 36,835; AUSTRALIA $ 36,258.

Canada kommer in pa sjatte plats med $36,152. Danmark har nu passerat Sverige med $35,093 mot Sveriges $34,572, men Sverige tar fortfarande en forhallandevis hog attonde plats.

Ytligt sett ser det alltsa ut som om Sverige inte ar nagot sardeles fattigt land. Tvartom ser det ut som om landet med varldens hogsta skatter kan mata sig med betydligt lagre beskattade lander som Canada och Australien.

Situationen blir dock helt annorlunda nar vi borjar titta pa privatkonsumtionen. Forst 1995:

Sverige ligger nu plotsligt pa 12:e plats av de 17, i samma liga som bl.a. Spanien. Men den verkliga dramatiken dyker upp nar vi gor samma jamforelse for 2006:

Sverige har nu sjunkit till 15:e plats (Canada saknas tyvarr i diagrammet - de ligger pa 6:e plats med $19,096) med endast Slovakien och Polen pa lagre nivaer.

Med andra ord har Sverige en i internationell jamforelse forhallandevis hog BNP/capita, men samma jamforelse av privatkonsumtionen staller Sverige i ett ganska patetiskt ljus. Aven om norrmannen tekniskt sett har en lagre konsumtionsandel i sin BNP for 2006, har vi tidigare sett att konsumtionsandelen stigit i den norska ekonomin sedan dess. For Sverige har den a andra sidan fallit, och det fran en niva som redan ar 2006 var smapotatis jamfort med andra industrilander.

En tidigare artikel har pa E&F 101 av konsumtionen per capita i fasta priser i Sverige visade att nar vi tar ut inflationen ur svensk privatkonsumtion har den statt praktiskt taget stilla de senaste 25-30 aren. Kort sagt har en hel generation vuxit upp till en levnadsstandard som i basta fall ar identisk med den deras foraldrar hade - for ett kvarts sekel sedan. Den har jamforelsen bekraftar att svenskens levnadsstandard star och stampar medan andra lander okar sin levandsstandard.

Okningen sker ocksa framst i lagskattelander som USA, Storbritannien och Australien. Aven Norge har i nordisk jamforelse forhallandevis aterhallsamma skatter. Irland ar ocksa ett lagskatteland, men det ar ocksa det enda landet i den har studien som under den har perioden erfarit inflation pa nivaer som ar hogre an normalt for industrilander (uppemot sex procent som hogst mot slutet av den studerade perioden). Eftersom det har ar en jamforelse i lopande priser ska vi alltsa ta den irlandska framgangen med en nypa salt (aven om samma data i fasta priser bekraftar att Irland gjorde oerhorda ekonomiska framsteg under framfor allt 90-talet).

Forra veckans analys av sysselsattning i den privata sektorn visade som bekant att Sveriges privata naringsliv bar en internationellt sett tung forsorjningsborda. Dagens analys av privatkonsumtionen visar att svensken ar en industriell fattiglapp. Nasta vecka ska vi se om forklaringen till detta ligger i den offentliga maktens tryck pa den privata sektorn.

DEN OFFENTLIGA MAKTENS EKONOMISKA BORDA - DEL 1

2010-02-28T15:45:00.000-08:00

Filosofiskt sett rader det ingen tvekan om att den minimala staten ar den enda vagen till ett fritt samhalle dar individer och familjer kan ta hand om sig sjalva och varandra efter eget huvud. Det ar pa det ekonomiska omradet som debatten fortskrider mellan foreprakare och motstandare till en stor stat. Som ett led i den debatten foreslar jag en ny matmetod for den offentliga maktens borda pa den privata sektorn.

Matmetoden syftar till att isolera tva variabler som dels visar den direkta borda som den offentliga makten utgor pa ekonomin, dels visar ekonomins forsorjningskapacitet. Hypotesen ar att ju storre belastning den offentliga makten utgor desto svagare blir ekonomins forsorjningskapacitet.

Den offentliga maktens borda visar sig tydligast i dess skattebelastning pa ekonomin. Men att bara mata skatteuttaget som kvot av BNP ar ett forenklat och i vissa avseenden missvisande instrument. Den ger exempelvis intryck av att alla skattebetalare bar samma borda i att forsorja den offentliga makten. Sa ar sjalvklart inte fallet: en statlig anstalld som betalar kommunal inkomstskatt omfordelar bara skattepengar som ursprungligen kommer fran en privat anstalld nagonstans. En kommunalanstalld som betalar moms pa sin nya skor omfordelar enbart pengar som en privatanstalld betalat in till honom i form av kommunalskatt.

For att saledes isolera den offentliga maktens skatteborda maste vi alltsa fokusera skatteuttaget i ekonomin pa de som faktiskt producerar varde: de privatanstallda. Vi mater den offentliga sektorns borda i form av totala offentliga intakter - skatter och avgifter - delat med antalet privatanstallda i ekonomin.

Ekonomins forsorjningskapacitet mater vi som privat konsumtion per capita. Den privata konsumtionen ar den del av var behovstillfredsstallelse vi har kontroll over; de behov den offentliga makten tillgodoser a vara vagnar kan vi inte paverka, vare sig till form eller innehall. Det ar saledes inte rimligt att rakna den som behovstillfredsstallelse i samma mening som den som sker genom privat konsumtion.

Valet av per capita som namnare ar uppenbart - ekonomisk politik bekymrar sig for hela befolkningens val och ve.

Med statistik fran OECD rorande makroekonomiska variabler som BNP, konsumtion och skatter; befolkningsstatistik fran amerikanska U.S. Census och sektoriell arbetskraftsstatistik fran International Labor Organization skrider vi till verket. Idag diskuterar vi den allra forsta delen av den har matmetoden for den offentliga sektorns borda, namligen hur stor del av arbetskraften som arbetar i privat sektor i respektive studerade ekonomier. (Matmetoden utvecklas i kommande sondagsartiklar har pa E&F 101).

Undersokningen omfattar perioden 1995-2006, dels pa grund av att den tacker tva tillvaxtperioder och en recession, dels darfor att anvandbara tidsserier i stort sett saknas fran minst en av statistikkallorna fore eller efter perioden. Eftersom den har undersokningen i grund och botten syftar till att identifiera hur hog belastningen ar pa ekonomins genuina skattebetalare - de privatanstallda - borjar vi med att ta reda pa hur stor skatte-barkraften ar i ett antal utvalda ekonomier. (Urvalet av sammanlagt 17 lander sker pa basis av tva kriterier: de ar OECD-medlemmar och saledes forhallandevis rika i internationell jamforelse, samt det finns tillrackligt langa tidsserier for landet fran alla tre statistikkallor.) Vi borjar saledes med att identifiera antalet privatanstallda per 1000 invanare.

I borjan av perioden, ar 1995, finns det 373 privat anstallda per 1000 invanare i Tyskland. Pa andra plats kommer USA med 367 och tredje plats Storbritannien med 350. Trea fran botten ar Polen med 248, Slovakien med 213 och - just det - Sverige med 205.

Tyvarr saknas viktiga lander som Schweiz och Japan; for Danmark och Frankrike finns data fran respektive 1997 och 1998. For Canada upphor en viktig dataserie plotsligt efter 2004.

Ar 2000 har Sverige klattrat uppat en smula. Da har antalet privatanstallda per 1000 invanare stigit till 266. Det racker for att placera Sverige over Frankrike (256) och Slovakien (244) men langt efter Danmark, Finland och Norge som alla ligger i bandet 327-344. Tyskland toppar fortfarande med 397 privatanstallda per 1000 invanare, med USA och Australien pa andra plats med 393.

Uppgangen i svensk exportindustri under 90-talet ar i princip hela orsaken till att svenska privatanstallda nu "bara" har tre andra medborgare att forsorja i stallet for, som 1995, fyra.

Ar 2006 har saker och ting hant i toppen av tabellen:

Spanien har gatt som en raket fran "svenska" forhallanden i mitten av 90-talet till att plotsligt bli fullt jamforbar - i det har avseendet - med traditionella privat-sektor-ekonomier som Australien, Canada, Tyskland och USA. Aven den starka framgangen for den irlandska ekonomin avspeglas i siffrorna.

For Sverige ar daremot situationen fortfarande deprimerande: landet ar ett av endast fyra lander som ar 2006 - efter atminstone nio goda ar inom en 12-arsperiod - har farre an 300 privatanstallda per 1000 invanare. De nordiska grannlanderna ligger i bandet 334-344; som bekant ar Sverige sedan lange det fattigaste av de fyra "stora" nordiska ekonomierna, ett faktum som vi har finner en delforklaring till.

Aven om Sverige alltsa har genomgatt en sysselsattningsokning under den har perioden, har den inte inneburit nagon revolutionerande forbattring av den svenska ekonomins forsorjningskraft. Exemplen fran Spanien och Irland visar att ett land mycket val kan skifta ekonomisk fot fran offentlig till privat sektor och tjana oerhort pa det. Problemet i Sverige ar att det tyvarr saknas politisk vilja till sadana omdaningar.

Del tva i den har studien publiceras sondag 7 mars.

KONJUNKTURUPPGANG I SVENSK EKONOMI

2010-02-14T12:37:00.000-08:00

Det finns vissa tecken pa att svensk ekonomi har natt en vandpunkt. Statistiska Centralbyran rapporterar en svag okning i industriproduktion, orderingang och priser pa tjanster. Sammantaget pekar dessa variabler i en positiv riktning; en svag nedgang i tjansteproduktionen ger en delvis motsatt bild. Overlag ser det dock ut som om den ekonomiska krisen har natt sin botten. Om staten haller fingrarna borta fran ekonomin kommer denna sa sakteliga att forbattras.

Lat oss borja med industriproduktionen.

Industriproduktionen ökade med 1,8 procent under december 2009 jämfört med november. Vid en jämförelse mellan den senaste tremånadersperioden och föregående tremånadersperiod har produktionen i industrin minskat med 3,8 procent.

Vilket alltsa indikerar att vi ser ett trendbrott. Hur pass varaktigt det ar aterstar att se.

Efter att ha ökat marginellt med 0,1 procent mellan oktober och november 2009, ökade produktionen i industrin med 1,8 procent i december jämfört med november 2009. I december ökade produktionen inom flera branscher vars utveckling varit mycket svag under året.

Branschdata visar att det ar tal om en genuin vandpunkt - uppgangen tycks sprida sig fran bransch till bransch. Mer om sjalva siffrorna om ett ogonblick.

Vid en jämförelse mellan december 2009 och samma månad föregående år har industriproduktionen minskat med 5,8 procent. Det innebär att trenden med mindre negativa utvecklingstal fortsätter. Detta är den lägsta nedgången i årstakt sedan september 2008. ... Sett utifrån helåret 2009 har industriproduktionen utvecklats mycket svagt. Vid en jämförelse mellan 2009 och 2008 har produktionen i industrin minskat med hela 19,3 procent. Detta är den i särklass största nedgången sedan seriens början år 2000.

Fullt kompatibla data for 90-talet finns inte att tillga hos SCB. Daremot kan vi genom en jamforelse med arbetsloshetssiffror fa en indikation pa att nedgangen i industriproduktionen den har krisen var fullt jamforbar med nedgangen under 90-talskrisen. Arbetsloshetens uppgang har varit nastan lika dramatisk.

Den branschspecifika data som SCB rapporterar pekar, som sagt, pa att ekonomin natt en vandpunkt. Den starkaste indikatorn ar att gruv- och mineralutvinningsindustrin kraftigt okat sin produktion under sista kvartalet 2009. Uppgangen jamfort med foregaende kvartal ar 46 procent. Ravaror av det har slaget ar procykliska i det att uppgangen i efterfragan pa dem ligger i forsta fasen i en konjunkturuppgang. Stal- och metallverksproduktionen ligger i samma uppgangsfas, vilket gor uppgangen i den industrin med fyra procent till en viktig konjunkturindikator.

Pappersmassa och pappersprodukter okade med tva procent medan industrin for energirelaterade insatsvaror okade sin produktion med fem procent.

Aven om andra branscher fortfarande befinner sig i en krympningsfas tyder samtliga dessa siffror pa att Sveriges ekonomi befinner sig i forsta fasen av en allman konjunkturuppgang.

Produktionsuppgangen ar givetvis ett resultat av en okad orderingang; enda anledningen att oka produktionen om man inte har okad orderingang ar att forvantningarna om en okning ar starka.

Orderingången till den svenska industrin ökade med 1,6 procent under fjärde kvartalet 2009 jämfört med tredje kvartalet. Under december sjönk orderingången med 1,1 procent jämfört med november, men ökade med 8,0 procent jämfört med december 2008. Under november ökade orderingången med 2,4 procent jämfört med oktober.

Pa grund av lageruppbyggnad drojer det innan en okad orderingang leder till okad produktion. Att produktionen nu stiger betyder saledes att den faktiska orderokningen varit stark nog pa senare tid att ge industrin goda forvantningar om en stadigvarande hogre orderniva.

Orderingången från hemmamarknaden steg med 0,4 procent från november till december efter att ha ökat med 1,8 procent från oktober till november. Under fjärde kvartalet ökade orderingången från hemmamarknaden med 1,5 procent jämfört med tredje kvartalet. Orderingången från exportmarknaden minskade med 2,4 procent från november till december efter att ha ökat med 2,8 procent från oktober till november.

Inte ovantat ar det gruv- och mineralutvinningsindustrin som erfar den storsta uppgangen i order fran utlandet under fjarde kvartalet jamfort med tredje. Dar ar okningen 56 procent. Stal- och metallverken sag en okning fran den inhemska marknaden pa 37 procent vilket visar att hjulen i den svenska tillverkningsindustrin har borjat snurra igen. Aven om stal- och metallverkens order fran exportmarknaden minskade med 12 procent bekraftar dessa siffror icke desto mindre att svensk ekonomin har gatt in i forsta fasen av en konjunkturuppgang.

Inom tjansteindustrin ar tecknen inte lika starka pa en konjunkturuppgang, men det ar inte sarskilt forvanande. Det mesta av tjansteproduktionen ligger en senare fas i konjunkturuppgangen. Tjanstepriserna stiger:

Tjänstepriserna steg i genomsnitt med 0,3 procent från tredje till fjärde kvartalet 2009. Till kvartalsförändringen bidrog främst högre priser på tjänster inom juridik, ekonomi, vetenskap, teknik och finans- och försäkringsverksamhet (1,1 %) som påverkade index uppåt med 0,2 procentenheter.

Aven om SCB papekar att...

Denna ökning berodde nästan uteslutande på en säsongsnormal prisuppgång för reklamtjänster

...ar det icke desto mindre vart att notera att:

Index påverkades även uppåt av prisökningar på hotell- och restaurangtjänster (1,5 %) samt uthyrning, fastighetsservice och andra stödtjänster (1,2 %) vilka bidrog uppåt med 0,1 procentenhet vardera.

Hotell- och restaurangpriser kan stiga darfor att tjansteresandet okar. Fastighetsuthyrning och -service samt "andra stodtjanster" okar ocksa darfor att foretag har behov av storre produktionsytor. Dessa tjanster ligger i en tidig uppgangsfas i konjunkturcykeln.

Tjansteproduktionsvolymen har annu inte gatt upp:

Den totala tjänsteproduktionsvolymen minskade med 1,4 procent. Produktionen inom datakonsultverksamhet minskade med 8,2 procent, men även transport och magasinering (7,3 %), företagstjänster (-3,8%) samt partihandeln (-1,8%) minskade. Tjänsteproduktionen inom detaljhandeln och motorhandeln ökade dock med 4,0 procent vardera.

Inget av detta talar entydigt emot en tidig konjunkturuppgang. Daremot kommer de om tva kvartal att indikera hur stadig uppgangen ar. Forst stiger priserna pa tillgangliga tjanster, inom konjunkturtidiga branscher. Darefter okar tjansteproduktionen som helhet.

Jag har tidigare, pa basis av arbetsmarknadsdata, uttryckt skepsis rorande en uppgang i svensk ekonomi. Det har ar forsta gangen vi kan entydigt set en tidig uppgangsfas i tillganglig statistik. Om ett kvartal bor vi se fler tecken, inte minst pa arbetsmarknaden.

Den viktigaste variabeln blir dock finanspolitiken. Varje atgard for att minska budgetunderskottet, framfor allt men inte enbart genom hogre skatter och avgifter, hotar att stoppa uppgangen i dess linda.

BOSTADSBRISTENS ORSAKER

2010-02-07T14:22:00.000-08:00

Sverige lider av regional bostadsbrist. Denna driver upp boendekostnaderna och tvingar hushallen att skuldsatta sig i hogre grad an vad som annars skulle vara fallet. Bostadsbristen och kostnaderna for boendet blir sarskilt pataglig mot bakgrund av att svensk privatkonsumtion i reala termer knappt har okat alls sedan 1990. Med andra ord anvander svenskarna en allt storre del av sitt privatkonsumtionsutrymme till att bo. Eftersom konsumtion av boende (exempelvis hyra for hyresratt, lanebetalningar for bostadsratt eller villa, avgifter till bostadsrattsforening) i praktiken inte motsvaras av nagon produktion innebar en allt storre kostnadsborda for boendet att svenska folkets privatkonsumtion i allt mindre utstrackning skapar efterfragan pa jobb i landet.

Att bostadskostnaderna ar en tung borda pa svenska hushall syns bl.a. i fastighetsprisindex. Uppdelat regionsvis (SCB, vars databas ar kalla for alla uppgifter i den har artikeln, publicerar inte lansvisa index) ser utvecklingen ut sa har for aren 1991-2008:

Genomsnitt 1991-2008
STOR-STOCKHOLM 6.15%
STOR-GOTEBORG 5.76%
STOR-MALMO 6.84%
STOCKHOLMS LAN 6.08%
O:A MELLANSV 4.72%
SMALAND, OARNA 4.95%
SYDSVERIGE 6.13%
VASTSVERIGE 5.38%
N:A MELLANSV 3.69%
MELL. NORRL 3.11%
OVRE NORRL 3.24%

Den omedelbara effekten av prisstegringar pa bostadsratter och villor ar att unga familjer far allt svarare att ta sig in pa bostadsmarknaden. Om ingangslonerna for unga familjer stiger med tre procent om aret betyder en prisstegring pa fyra procent om aret att andelen unga familjer som kan kopa egen bostad stadigt minskar. Ju hogre prisokningarna ar jamfort med nominalloneokningarna, desto storre andel av varje ny arskull bostadssokande familjer kommer att stangas ute fran bostadsratts- och villamarknaderna.

Resultatet blir sjalvklart ett okat efterfragetryck pa hyresratter. Problemet ar att samtidigt som bostadsbyggandet de sista 20 aren varit mycket lagt har andelen hyresratter bland nybyggda bostader fallit med halften.

Figur 1: Nybyggda bostader; andel hyresratter Ar 1991 byggdes 66 900 bostader i Sverige, av vilka 36 000 var hyresratter. Inte nagot ar sedan dess har bostadsbyggandet kommit ens i narheten av den siffran: nast flest bostader byggdes 1992 (57 300). I genomsnitt byggs endast 20 500 bostader per ar under de foljande 16 aren, till och med 2008.

Under nagra ar pa 90-talet utgor hyresratterna uppemot tva tredjedelar av alla nybyggda bostader, men eftersom det totala antalet nybyggen ligger och skvalpar mellan 13 000 och 21 000 bostader betyder det inte sarskilt mycket for utbudet av hyresratter - annat an att det blir allt svarare att hitta sadana.

Under aren 2003-2008 stiger bostadsbyggandet sakta, fran 20 000 till 32 000. Andelen hyresratter ligger stadigt omkring en tredjedel. Alltsa fardigstalles i Sverige mellan 6 000 och 10 000 nya hyresratter om aret, samtidigt som prisutvecklingen pa egendomsbostader (bostadsratter och villor) laser fast allt fler familjer pa hyresmarknaden.

Den grundlaggande orsaken till de dyra bostaderna i Sverige ar alltsa det mediokra bostadsbyggandet. Det basta sattet att illustrera detta ar att jamfora det totala utbudet av nya bostader, som procent av stocken befintliga bostader, med befolkningstillvaxten.

Figur 2: Bostadsbyggande och befolkningstillvaxt Den grona funktionen illustrerar bostadsnettot, dvs med hur manga procentenheter bostadsbyggandet okar jamfort med befolkningsokningen. Efter en volatil period i borjan av 90-talet nar bostadsnettot en andra topp i diagrammet ar 1997. Fran den toppen pa 0.27 procent faller bostadsnettot trendmassigt och blir negativt for aren 2006, 2007 och 2008.

Med andra ord okar befolkningen snabbare an bostadsstocken de tre sista aren i tidsserien. Det ser inte sarskilt dramatiskt ut eftersom bostadsnettot ar positivt de flesta aren dessforinnan. Men dels ska man komma ihag att det fortfarande fanns en bostadsko i manga svenska stader omkring 1991, nagot som inte atgardades av det dramatiska fallet i bostadsbyggandet i och med 90-talskrisen; dels faller som sagt andelen hyresratter i bostadsbyggandet samtidigt som kopkraften for bostader minskar. Detta innebar att det reella bostadsnettot for stora delar av befolkningen faktiskt ar negativt: efterfragan pa hyresratter okar snabbare an utbudet aven nar det totala bostadsnettot ar marginellt positivt.

Det enda som haller prisutvecklingen pa egendomsbostader uppe ar det totalt sett mycket laga byggandet. Men som en indikation pa fragiliteten i bostadspriserna faller okningstakten (v.g. notera andra derivatan!) i det genomsnittliga bostadsprisindex fran tio procent ar 2007 till 3.3 procent ar 2008. Det enda som har kunnat forhindra ett kraftigt fall i priserna pa egendomsbostader ar att byggandet stannat av under den ekonomiska krisen.

Den svenska bostadsmarknaden, fran nybyggande till boende, ar alltfor hart reglerad. Det forsta och storsta steget mot en forbattrad bostadsmarknad ligger i avskaffandet av Plan- och Bygglagen. Det finns folk inom den moderata riksdagsgruppen som garna skulle se att det hande, men som saknar politiskt mod att foresla detsamma.

SEMESTERDAGAR ERSATTER SJUKSKRIVNING

2010-01-31T16:01:00.000-08:00

Forr veckan publicerade Statistiska Centralbyran arbetskraftsundersokningen, AKU, for sista kvartalet 2009. Det ar spannande lasning, men inte darfor att det skett nagot dramatiskt pa sysselsattningsfronten. I stallet ar det statistiken over franvaro fran arbete och arbetsloshet som gor statistiklasningen till en riktig rysare. (Vem bryr sig om whiskey, kvinnor och snabba bilar nar det finns AKU-statistik...?)

Redan i Tabell 1 blir det intressant, speciellt om vi jamfor AKU-statistiken for fjarde kvartalet for aren 2006-09. Medan antalet oppet arbetslosa okat med knappt 106 000 till 344 000 har antalet som ar "franvarande hela veckan" nastan fordubblats: fran 270 000 till 521 000.

Den har kategorin doljer en hel del arbetsloshet, men ar ocksa en viktig indikator pa tillstandet i Forsakringskassans transfereringssystem.

Sa har gar det till. AKU-statistikens Tabell 12 kategoriserar franvaro fran arbetet. Dar redovisas franvarosiffrorna dels som helhet, dels for de som ar borta pa heltid under matperioden. Om vi borjar med den totala franvaron, dvs bade korttidsfranvaro och langre franvaro, finner vi en slaende kontrast: medan sjukskrivningarna mellan 2006 och 2009 minskade med 17 procent, okade den "ovriga" franvaron med 27 procent. I antalet personer raknat minskade sjukskrivningarna med 47 000 personer medan den ovriga franvaron okade med 155 000 personer.

Ovrig franvaro ar lite av en statistisk slasktratt. Dar lagger man allt som inte faller under kategorierna "sjukskrivning" eller "semester". Darfor ar det svart att dra nagra direkt slutsatser fran den kraftiga okningen i ovrig franvaro. Men det ar fullt mojligt att personer som inte langre kan sjukskriva sig pa grund av stramare regler (eller som helt enkelt inte orkar slass mot Fornekningskassan) valjer andra franvaroformer i stallet.

Ett speciellt tecken pa detta ar en okarakteristisk okning i semesteruttaget under fjarde kvartalet. Antalet personer som under fjarde kvartalet 2009 tog ut semester okade med 94 000 till 325 000 jamfort med fjarde kvartalet 2008.

Den har okningen kommer under ett ar som dels sag en kraftig okning i arbetslosheten, dels praglades av atstramningar inom sjukforsakringen. Formellt sett tradde inga sadana i kraft forran vid arsskiftet 2010, men som visats med askilliga exempel pa Hayek-Institutet Sverige skarpte Forsakringskassan regeltillampningen for sjukfranvaro redan under 2009. Detta skramde med stor sannolikhet bort manga som annars skulle ha utnyttjat den ratt staten givit dem att sjukskriva sig; pa grund av en avogt installd byrakrati valjer manga i stallet att ta ut exempelvis semesterdagar vid sjukdom.

Redan under den senaste socialdemokratiska regeringen borjade man strama at tillgangen till sjukforsakring. Sett over perioden 2006-09 har antalet sjukskrivna i fjarde kvartalet varje ar minskat med 47 000 personer. Okningen i semesteruttag ar inte i paritet med den minskningen - den ar bara 11 000 for hela perioden - men det ar rimligt att anta att den kumulativa effekten av flera ars atstramningar i sjukforsakringsreglerna ar starkare an effekten i ett enskilt ar. Med andra ord ar det rimligt att anta att atminstone en del av den kraftiga okningen i sjukskrivningarna fran 2008 till 2009 beror pa att det till sist blivit sa svart att ha att gora med Forsakringskassan att folk som nekats sjukskrivning eller vill undvika byrakratin har gatt fran att anvanda "ovriga" franvarometoder under 2007 och 2008 till att udner 2009 borja ta ut semesterdagar for att kunna vara sjukskrivna.

Den har hypotesen styrks av antalet timmar som varje sjukskriven tar ut, respektive antalet timmar folk ar pa semester. Ar 2006 ar varje person som ar sjukskriven borta 25.6 timmar per matvecka. Ar 2009 har den franvarotiden krympt till 23.9 timmar. Antalet "ovriga" franvarotimmar per franvarande okar under perioden 2006-2008 fran 20.7 till 23.4 - men faller sedan till 21.1. Franvarotiden minskar alltsa i den har kategorin.

Samtidigt okar franvarotiden i kategorin "semester". Den ligger stabil under 2006-08 omkring 24.7 timmar per matvecka. Ar 2009 hoppar den dock upp till 28.1.

Det har kan synas vara en minimal okning - varfor spelar nagra timmar hit och dit nagon roll? Svaret pa den fragan ar att franvaroperioden per franvarande ar ett genomsnitt av dels personer, dels timmar, vilket gor sma forandringar betydelsefulla. I det har fallet handlar det om en 14-procentig okning av franvarotiden pa ett enda ar, samtidigt som antalet franvarande okar med 40 procent under samma ar.

Betydligt fler personer tar plotsligt langre semester. Eftersom det handlar om langre semesterfranvaro och semester kraver en anings mer planering an franvaro pa Forsakringskassans bekostnad, ar det rimligt att dra slutsatsen att den nya franvaron till atminstone halften beror pa att folk valjer semesterdagar for langre sjukskrivningar, framfor att braka med Forsinkningskassan.

Aterstoden av den dramatiska okningen i semesteruttag har sannolikt sin forklaring i att manga foretag i den radande djupa krisen har svart att ersatta medarbetare kontant for upptjanade semesterdagar. I stallet ber de sina anstallda ta ut sparade semesterdagar i tid.

Om det inte vore for minskningen i sjukskrivningsdagar och de standiga mediala paminnelserna om Forsakringskassans avoga byrakrati skulle det okade semesteruttaget inte betyda sarskilt mycket. Men i kontexten av statens jakt pa folk som vill krava sin skattebetalda ratt till inkomstkompensation vid sjukskrivning blir det rimligt att anta att Sverige nu har fatt en ny form av ledighet: sjukskrivningssemester.

Att svenskar i allt hogre grad tar ut semester for sjukskrivningar ar ett klart fattigdomstecken, eftersom staten tagit pa sig ansvaret att tillgodose medborgarnas behov av inkomstersattning vid sjukfranvaro. Men det ar dessvarre en genomgaende trend i svensk offentlig verksamhet att medborgarna betalar skatt for nagot de inte kan fa tillgang till, trots en lagstadgad ratt dartill.

SKATTEKVOTENS HISTORIA I SVENSK EKONOMI

2010-01-24T11:58:00.000-08:00

En kronika av P J Anders Linder pa Svenska Dagbladet pekar pa ett basalt men vasentligt nationalekonomiskt faktum rorande svensk ekonomi:

Högskattepolitiken känns lika kärnsvensk som midsommar och melankoli, men den är ingen urgammal tradition. Under den långa tillväxtperiod då vi blev en av världens rikaste nationer låg skatterna på ungefär samma nivå som i andra industriländer. Vid 1960-talets mitt var skattetrycket fortfarande inte högre än dagens OECD-genomsnitt på cirka 35 procent av BNP. Högskattepolitiken är ett barn av ”det långa 1970-talet”: av Socialdemokraternas radikalisering och makt respektive borgerlighetens förvirring och vanmakt. Plötsligt fanns inga gränser för hur snabbt samhället skulle politiseras och inga gränser för vad politiseringen fick kosta. Moms, arbetsgivaravgifter och marginalskatter sågs som ymnighetshorn ur vilka ökande resurser för alltid skulle flöda.

Den andra, och kanske mer slaende sidan av saken ar den offentliga konsumtionens utveckling som andel av BNP. Offentlig konsumtion ar tjanster som den offentliga sektorn levererar till skattebetalarna for skattebetalarnas pengar, exempelvis sjukvard, utbildning och kultur. Den offentliga konsumtionen ska inte forvaxlas med offentliga transfereringar, dvs utbetalningar av pengar fran exempelvis Forsakringskassan, socialbyran eller a-kassan.

Nationalrakenskapsstatistik fran SCB visar att fran 1950 till 1980 okade den offentliga konsumtionen fran 12.5 procent av andel av BNP till 28.8 procent. Okningen var stadig under bade 60- och 70-talen:

Nar vi lagger samman den offentliga konsumtionen och de offentliga transfereringarna far vi den offentliga maktens totala belastning pa ekonomin. Det ar denna summa som PJ Anders Linder refererar till nar han talar om det totala skattetrycket.

På ett enda år, från 1975 till 1976, kunde skattetrycket höjas med 4,7 procentenheter från 45,5 till 50,2 procent. I dag skulle det motsvara en skattehöjning på cirka 150 miljarder på ett bräde!

Och da ar det fortfarande tal om nominella skattehojningar. Det ar mycket viktigt i det har sammanhanget att notera att fore 1980 hade den offentliga sektorn inte erfarit nagra egentliga nedskarningar i sina verksamheter. Under 80-talet borjade bade staten, landstingen och kommunerna att skara i verksamheter och transfereringar (om an marginellt jamfort med vad som komma skulle). Den finanspolitiska motorsagsmassakern pa 90-talet omfattade nio procent av BNP, men bestod av bade skattehojningar och nedskarningar i verksamheter och stracktes dessutom ut over tre ar.

Det ar, som sagt, viktigt att skilja pa nominella och effektiva skattehojningar. En nominell skattehojning ar en dar sjalva skattesatsen stiger eller skattebasen breddas. En effektiv skattehojning ar en dar den offentliga makten minskar den verksamhet man producerar for givna skatteinkomster. Nominella och effektiva skattehojningar kan vara lika odelaggande for ekonomin, aven om effekten av effektiva skattehojningar varierar beroende pa vilken verksamhet den offentliga makten nedrustar.

Och skattehöjningspolitiken fortsatte genom hela 1980-talet. Kulmen nåddes först 1989, då skatterna motsvarade 56,5 procent av BNP.

Det stammer enbart om man koncentrerar sig pa nominella skattehojningar. Insikten om de effektiva skattehojningarna har annu inte slagit igenom i den allmanna debatten i samma utstrackning som insikten om de nominella skattehojningarna.

Annu en sida av skatthojningarna i Sverige ar hur stor bordan av den offentliga sektorns utgifter ar per sysselsatt i den privata sektorn. I praktiken betalar enbart privat anstallda alla de skatter som den offentliga makten uppkraver; offentligt anstallda far sina loner fran andras skatter - deras skatteinbetalningar ar enbart ett aterflode av redan betald skatt. I en tidigare artikel om 90-talskrisen redovisade jag hur kostnaderna for den offentliga sektorns konsumtion per privat sysselsatt steg med hela 44.5 procent mellan 1990 och 1997, fran 106 526 kr per privat anstalld till 153 894 kr per privat anstalld. (Observera har att vi inte tar hansyn till kostnaderna for den offentliga sektorns transfereringar.)

Den har vinkeln pa skattebordan i den svenska ekonomin visar att det var praktiskt taget omojligt att genomfora annu fler nominella skattehojningar efter 1990. Den visar ocksa varfor svenska folket i praktiken inte erfarit nagon som helst okning av sin levnadsstandard de senaste 20 aren: tillvaxten i foradlingsvarde i den privata sektorn de senaste 20 aren har enbart gatt at till att kompensera for den okade skattebordan per privatanstalld.

Kort sagt har alltsa skatternas belastning pa den offentliga sektorn fortsatt att oka efter den tidpunkt PJ Anders Linder anger som toppen for det svenska skattetrycket. Bordan ser bara annorlunda ut idag an den gjorde da.

Linderar drar sedan en vasentlig slutsats av sin egen analys:

Det talas ibland om nyliberala systemskiftesidéer, men det enda verkliga systemskifte som Sverige har upplevt i modern tid är denna lika forcerade som genomgripande politisering av samhället och medborgarnas inkomster. Det ändrade i grunden balansen mellan stat och individ.

Det har ar precis vad Hayek-Institutet Sverige har sagt i 2.5 ar nu. Det ar gladjande att se att det har budskapet borjar sprida sig.

I två decennier har svensk politik handlat om att hantera systemskiftets destruktiva effekter på allt från utbildningssystem och rättsväsende till arbetsmarknad och näringspolitik. Tillväxtkraften hade kvävts och perioden 1970-1995 blev ekonomiskt väldigt svag.

Den har forblivit svag. Det ar en av anledningarna till att den norska ekonomin vuxit ikapp den svenska. Som min artikel om den norska ekonomin pekade pa ar den svenska ekonomins tillvaxt instabil. Ekonomin ar ocksa i sektoriell obalans, bade pa sysselsattningssidan och pa efterfragesidan. Sysselsattningen ar starkt koncentrerad till exportindustri och finanssektor, tva sektorer som bade pa 90-talet, runt millennieskiftet och de senaste aren varit forhallandevis instabila. Efterfragan i sin tur domineras starkt av exporten, vilket gor den svenska ekonomin klart mer beroende av den internationella konjunkturen an exempelvis den norska ekonomin.

Med andra ord ar den svenska ekonomin fortfarande svag vad galler varaktig tillvaxt.

Att Sverige har repat sig har vi ett antal stora och brett förankrade reformer att tacka för: nya ramar för den ekonomiska politiken, nytt pensionssystem, EU-medlemskap, avregleringar. Men man ska inte glömma att skattetrycket samtidigt lindrats avsevärt. Sedan 2001 har det varit lägre än 50 procent. Under 2008 föll det till 47,1 procent och Danmark blev plötsligt landet med världens högsta skatter.

Det dar ar dels en bokforningsteknisk fraga, dels - aterigen - en fraga om fokusering enbart pa nominella skatteforandringar.

Den bokforingstekniska sidan av saken bestar i att staten omdefinierat vissa skatter till att i stallet heta "avgifter". Ett jobbskatteavdrag ar dessutom inte en skattesankning - pa 80-talet hade Sverige 70-procentiga marginalskatter men manga betalade i praktiken enbart 33-35 procent pa grund av stora ranteavdrag. Det innebar inte att man sankte skatten for folk med stora lan. Allt det innebar var att staten lat folk slippa undan sina skatteforpliktelser under vissa villkor.

Fokuseringen pa det nominella skattetrycket bortser fran de standiga nedskarningarna i offentlig konsumtion (t.ex. sjukvard, skola, kultur). Dessutom har "arbetslinjen" med avseende pa sjukforsakringen inneburit en effektiv skattehojning: medborgarna betalar fortfarande samma skatter till den offentliga makten for sina inkomstforsakringar men far mindre tillbaks.

Sverige sitter fast i ett exceptionellt hogt skattetryck. Orsaken ar den enorma valfardsstat som socialdemokraterna byggde upp under decennier. Sa lange den finns kvar - och den sittande regeringen har gjort allt i sin makt for att bevara valfardsstaten - kommer ocksa skattetrycket att ligga kvar pa samma niva som idag. Marginella bokforingstekniska finter och tillfalliga, villkorade skatteavdrag gor harvidlag ingen skillnad.

DEN VERKLIGA ORSAKEN TILL NORGES EKONOMISKA FRAMGANG

2010-01-17T13:29:00.001-08:00

Nyligen lat svenska media - i sma ordalag - meddela att Norges ekonomi ar pa vag att bli storre an den svenska. Det har ar naturligtvis ett historiskt ogonblick bade symboliskt och reellt: den svenska ekonomin var i decennier motorn i den nordiska regionens ekonomiska utveckling och gav Sverige en hel del legitimitet som ledande industrination.

Aven om det har i manga avseenden ar ett bokforingsmassigt fenomen ska man inte bortse ifran att det finns en reell makroekonomisk bakgrund till det har. Den norska ekonomin fungerar helt enkelt battre an den svenska, trots att den ocksa ar nedtyngd av hoga skatter och en stor valfardsstat. Det finns grader aven i socialismen...

Men delvis beror som sagt den norska ekonomins overhoghet over den svenska pa vilka glasogon man har pa sig nar man studerar de tva ekonomierna. Om vi vaxlar over den svenska BNP for 2008 i norska kronor blir den 2.5 procent storre an den norska BNP for samma ar. Beroende pa vilken vaxelkurs vi anvander - exempelvis genomsnittlig vaxelkurs for aret 2008 eller vaxelkursen 31 december 2008 - varierar skillnaden marginellt. Klart ar dock att raknat i lopande priser ar den norska ekonomin i praktiken lika stor som den svenska.

Fragan vad det har beror pa besvarar manga reflexmassigt med "oljan". Men den forklaringen haltar, speciellt som Danmark ocksa har stora oljetillgangar och dess ekonomi, raknat i svenska kronor, "bara" ar 73 procent av den svenska BNP. (Med tanke pa befolkningsskillnaden betyder det fortfarande att Danmark har en hogre BNP/capita, men det ar en annan historia.) Den norska ekonomin har saledes ytterligare nagon egenskap som gor den speciellt framgangsrik.

En analys av nationalrakenskapsstatistik fran OECD (matt i nationella valutor, konstanta priser, med gemensamt OECD-basar for prisindex) ger oss en indikation av vad norrmannen gor som svenskarna inte gor. Lat oss forst titta pa tillvaxtsiffrorna. Under de senaste fema ren, 2004-2008, vaxte den norska ekonomin med i genomsnitt 2.83 procent i fasta priser. Den svenska ekonomin vaxte i princip lika fort, 2.80 procent.

Ytligt sett ser det alltsa ut som om de tva ekonomierna ar jambordiga; en narmare titt pa tillvaxtsiffrorna ger en annan bild. (Vi ska dock notera att vi alltsa har en for nationalekonomiska forhallanden mycket kort tidsserie att jobba med. Orsaken ar att OECD inte erbjuder langre tidsserier utan avgift.) Den norska BNP-tillvaxten varierar mellan 3.86 procent som hogst (2004) och 2.13 procent som lagst (2008). Den svenska tillvaxten varierar mellan 4.25 procent (2006) och -0.22 procent (2008).

Den norska tillvaxten ar mer stabil vilket, om detta ar ett bestaende monster, genererar hogre tillvaxt over tiden. Nar marknaderna i en ekonomi vaxer stabilt over tiden vagar foretag gora mer langsiktiga investeringar i att producera for dem. Pa motsvarande satt vagar konsumenterna oka sin langsiktiga konsumtion. Det har avspeglar sig exempelvis pa bilmarknaden, dar svensk bilforsaljning under gott och val tva decennier varit sa lag att Sverige idag har en av Europas aldsta bilparker. Langsiktigt stabil ekonomisk aktivitet ger alltsa hogre tillvaxt over tiden.

En langre tidsserie an den OECD:s offentliga databas erbjuder bor alltsa ge oss en forklaring till att den norska ekonomin vuxit ikapp den svenska: stabil tillvaxt ar pa sikt hogre tillvaxt.

Varifran kommer da den relativa stabiliteten i den norska ekonomin? Omedelbart kan vi notera att om den norska ekonomins framgang enbart var resultatet av dess oljeexport skulle tillvaxten vara synnerligen instabil och saledes over tiden forhallandevis lag. Det finns manga lander i varlden som exporterar stora mangder olja och som forblir i princip lika fattiga fran ar till ar. Mexico och Venezuela ar tva bra exempel, men aven jamforelsen med Danmark ar relevant. Stabil tillvaxt kommer saledes inte fran oljeberoende. Den norska ekonomin ar alltsa forhallandevis diversifierad:

Figur 1

Ett bra satt att mata stabiliteten i en ekonomi ar att titta pa var ekonomins mervarde produceras. I Norge kommer enbart 11.4 procent av detta fran tillverkningsindustrin. Energisektorn - det vill saga i praktiken oljeindustrin - star for 21.5 procent av ekonomins mervarde. Men tre andra sektorer ar i praktiken jambordiga med oljeindustrin: detaljhandeln (23.2 procent), ovrig tjansteproduktion (20 procent) samt finansiella tjanster (19.1 procent) .

Den norska ekonomin ar saledes pa intet satt dominerad av oljeindustrin. Tvartom: som motsvarande svenska data visar ar det norska beroendet av oljeindustrin mindre an Sveriges beroende av tillverkningsindustrin.

Figur 2

Den svenska ekonomins mervarde kommer alltsa fran: finansiella tjanster (25.4 procent), tillverkningsindustrin (24.1 procent), ovrig tjansteproduktion (22.1 procent) samt detaljhandel (20 procent).

Den norska ekonomins relativa oberoende av oljeindustrin framtrader ytterligare nar vi tittar pa ekonomin efterfragesida. Om oljan var den alltigenom drivande kraften i norsk ekonomi skulle Norge ocksa vara exceptionellt beroende av exporten for sin tillvaxt. Men som figur 3 visar ar Sverige faktiskt mer beroende av export an vad Norge ar.

Figur 3: Bruttoexportens andel av BNP

Under de senaste fem aren har alltsa bruttoexportens andel av BNP i Sverige vuxit fran 46.9 procent till 56.7 procent (aterigen raknat i fasta priser - i lopande priser blir bilden annu varre). I Norge faller bruttoexportens andel daremot fran 46.2 procent till 42.7 procent. Dessutom ar det norska bytesbalansoverskottet, som andel av BNP, endast 60 procent av vad det svenska ar.

Den norska ekonomins framgang ar med andra ord i stora delar en inhemsk bedrift. Ytterligare en indikation pa detta ar privatkonsumtionens utveckling: medan privatkonsumtionens betydelse minskar i svensk ekonomi (47.6 procent ar 2008) okar den i Norge (48.1 procent ar 2008). Detta bidrar till stabiliteten i den norska ekonomin: privatkonsumtionen ar en av de mest stabila ekonomiska variabler som finns att mata.

Det ar nu forvisso inte sarskilt svart att kora om en sa illa skott ekonomi som den svenska, men norrmannen ska icke desto mindre ha en eloge for bedriften. Nu ar fragan bara hur lang tid det kommer att ta innan danskar och finnar gor detsamma. Islanningarna lar nog behova lite mer tid...

OMFORDELNINGENS ANATOMI

2010-01-10T12:36:00.000-08:00

Den svenska valfardsstaten bestar av tva delar: den tjansteproducerande och den formansproducerande. Tillsammans utgor dessa tva delar drygt halva den svenska ekonomin.

Tjansteproduktionen utgor en mindre del av valfardsstaten - den dominerande delen ar den som producerar (tillhandahaller) formaner. Denna sektor lagger beslag pa ungefar en tredjedel av Sveriges BNP - den tjansteproducerande delen lagger beslag pa uppemot en femtedel - och ar den mest uppenbart omfordelande verksamheten inom den offentliga maktens domaner.

For den som vill vinna insikt om hur man kan reformera bort den svenska valfardsstaten ar det viktigt att ha en klar bild av valfardsstatens anatomi. Lat oss saledes ga igenom Statistiska Centralbyrans statistik for "det sociala skyddet" i Sverige, och aven gora en kort jamforelse med andra lander i Europa.

De sociala formanerna i Sverige delas in i tva huvudkategorier: ekonomiskt behovsprovade och icke-ekonomiskt behovsprovade. Balansen mellan dessa ar viktig for forstaelsen av vilken sorts valfardsstat Sverige har. Om en majoritet av formanerna ar ekonomiskt behovsprovade ar valfardsstaten i huvudsak passiv: den fungerar huvudsakligen som en sista utvag for medborgarna nar dessa inte har nagra andra forsorjningsalternativ. Om valfardsstaten lagger huvudvikten pa icke-ekonomiskt behovsprovade formaner ar den aktiv: den ar mer fokuserad pa permanent omfordelning av medborgarnas inkomster an pa att fungera som ett skyddsnat.

Av de 889 miljarder kronor som den svenska offentliga makten betalade ut i sociala formaner 2007 var 865 miljarder, eller 95 procent, icke-ekonomiskt behovsprovade. Det har placerar den svenska valfardsstaten i frontlinjen bland aktivt inkomst-omfordelande valfardsstater i varlden. Sverige har, kort sagt, en av de absolut mest socialistiska offentliga sektorerna vaster om Berlinmuren. (Den offentliga tjansteproduktionen ar nastan per definition icke-ekonomiskt behovsprovad.)

Landstingen star for den storsta gruppen av formaner. Av landstingens 223 miljarder kronor i utgifter ar 2007 raknades 191 miljarder som "formaner". Det ar intressant att notera att nastan all sjukvard klassificeras som "formaner" medan en annan, likaledes offentligt producerad tjanst - grund- och gymnaiseskoleutbildning - inte raknas som formansproduktion hos kommunerna.

Just kommunerna star for den tredje storsta formansgruppen med 170 miljarder kronor (inkomstpensionsfonden ar nummer tva pa listan med 187 miljarder). Tillsammans utgor de tre storsta grupperna 57 procent av alla formaner.

En annan viktig, generell observation rorande den offentliga maktens formansproduktion ar att den kan generera overskott. Medan formanerna som landsting och kommuner producerar definitionsmassigt ar balanserade mellan inkomster och utgifter gick de statliga formanerna med 139 miljarder kronor i overskott ar 2007. Det motsvarar 19 procent av de intakter staten hade for att finansiera samma formaner. Saledes overbeskattar staten invanarna med nitton kopek for varje rubel man tar in i formansfinansierande skatter.

Den har overbeskattningen ar hogre an genomsnittet for de de senaste 15 aren for vilka statistik foreligger (1993-2007). Konventionsargumentet for overbeskattning inom valfardsstatens domaner ar att den offentliga makten saledes "samlar i ladorna" for bistrare ekonomiska tider. Men det argumentet haller inte nar det galler de statliga formanerna. Den studerade 15-arsperioden tacker andra halvan av 90-talskrisen och millennium-recessionen. Det enda ar overbeskattningen faller under 9.5 procent ar 1999 da den nar ner till 6.2 procent. Genomsnittet for de atta aren efter '99 ar 13.5 procents overbeskattning.

Sedan 1993 har svenska folket saledes betalat in totalt 1 118 miljarder kronor mer till staten for valfardsformaner, an man fatt tillbaks. Eftersom overskottet bestar i (for svenska forhallanden) goda tider saval som daliga kan man bara dra en slutsats, namligen att staten anvander formanssystemet som en mjolkko for generella skatteinkomster.

Med tanke pa att staten har ett permanent overskottsmal for sin budget betyder det har att svenska folket inte heller far tillbaks formansskatterna ens indirekt. Overskottet gar i princip rakt in pa statens eget sparkonto.

Vad ar det da for formaner som svenska folket overbeskattas for? De fem storsta overskotten finns inom foljande omraden:

Passiva arbetsloshetsatgarder: 47 procents overskott
Aktiva arbetsloshetsatgarder: 39 procent
Avtalspensioner: 39 procent
Arbetsskadefond: 27 procent
Inkomstersattning vid sjukdom/"Sjukforsakring": 24 procent

Premiepensionsfonden har ett 94-procentigt overskott, men pa grund av dess tekniska sarstallning ar det rimligt att bortse fran den i den har jamforelsen.

De har overskottssiffrorna varierar naturligtvis fran ar till ar, men overskottet i samtliga statliga formanssystem ligger alltsa i genomsnitt pa 12 procent av statens totala formansriktade intakter for perioden 1993-2007. Aterigen: inte nagot ar under den 15-arsperioden kommer staten ens i narheten av ett underskott for sina formanssystem.

Om vi ersatter dessa formanssystem med privata inkomstforsakringar och privat sparande skulle svenska folket saledes kunna fa ut lika mycket i formaner som man far idag, men behalla - aterigen enligt 2007 ars siffror - 139 miljarder kronor i sina egna fickor. Finansieringen av formanssystemen sker i huvudsak genom statliga arbetsgivaravgifter/sociala avgifter. Om medborgaren saledes far behalla dessa och bygga en egen ekonomisk buffert kan medborgaren i fraga klara sig mycket val pa egen hand, och alltsa bygga minst samma ekonomiska trygghet med mindre pengar.

Om vi aterfor 139 miljarder kronor till hushallen for ar 2007 motsvarar det nastan tio procent av deras konsumtionsutgifter. Sett fran den sidan kunde hushallen saledes behalla samma levnadsstandard, spara lika mycket pengar for sin egen inkomsttrygghet och dessutom valja om man ville oka sin konsumtion med tio procent eller oka sitt sparande for den egna inkomsttryggheten med 19 procent - eller vilken som helst kombination daremellan.

Det faktum att 95 procent av den offentliga maktens sociala formaner ar icke-ekonomiskt behovsprovade utgor ett oerhort starkt argument for att privatisera dessa. Fran en libertariansk synvinkel ska den offentliga makten inte syssla med nagon som helst formansproduktion - den ska enbart forsvara individens ratt till liv, frihet och sjalvforverkligande. Men ett gott steg pa vagen i den riktningen ar att den offentliga makten avvecklar sina icke-ekonomiskt behovsprovade formaner och later medborgarna fa bygga sin egen ekonomiska buffert. Som nyligen visades pa Hayek-Institutet Sverige innebar den har privatiseringslosningen att aven de som befinner sig allra langst ner pa inkomststegen kan bygga sig en signifikant buffert for inkomstbortfall.

Nar detta ar gjort kan vi diskutera hur vi avvecklar de aterstaende fem procenten som ar ekonomiskt behovsprovade.

HELIKOPTER-BEN OCH DEN EKONOMISKA KRISEN

2009-12-27T10:03:00.000-08:00

Den ekonomiska kris som stora delar av varldsekonomin genomlidit de senaste 18-24 manaderna hade sin upprinnelse, men langt ifran enda orsak, i en overhettning inom det finansiella systemet. I den amerikanska ekonomin bidrog en overaktiv federal regering till krisen genom att medelst alldeles for langtgaende regleringar overhetta bostadsmarknaden; for Europas och framfor allt Sveriges rakning var den privata sektorn alldeles for svag for att kunna halla ekonomierna igang nar exportsektorerna mattades av. Denna exportfixering var i sin tur resultatet av en overdimensionerad offentlig makt, vars narvaro i ekonomin lagt en vat filt over privat ekonomisk aktivitet.

Denna forhallandevis komplexa orsaksbild har naturligtvis blivit djupt forenklad i media. Ett exempel ar DN:s ledarskribent Peter Wolodarski, som idag hyllar ordforanden for Federal Reserve, Ben Bernanke, som hjalten som raddade varldsekonomin fran kollaps.

Det var helt rätt av Time magazine att utse den amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke till årets person. Utan hans resoluta ingripande under finanskrisen hade 2009 kunnat gå till historien som något mycket värre än ett ekonomiskt eländesår.

Ben Bernanke har bedrivit den mest expansiva penningpolitiken i amerikansk historia. Han har oversvammat det internationella finansiella systemet med amerikanska dollar till den punkt dar kineserna exempelvis inte vill kopa fler U.S. Treasury Bonds darfor att de inte litar pa stabiliteten i den amerikanska valutan. US Treasury, dvs det federala finansdepartementet, har blivit tvunget att korta omsattningstiden pa statsobligationerna till sex manader (!) for att motivera kineserna att fortsatta kopa dem.

Det har ar naturligtvis en kombination av en ansvarslos finanspolitik och en hansynslos penningpolitik, men penningpolitiken ar den som odelagt sjalva ramverket for den amerikanska statsobligationen. Explosionen i penningutbudet under 2007-08 flyttade den amerikanska ekonomin fran en vanlig men djup lagkonjunktur in i den s.k. likviditetsfallan. Denna finns, trots att moderna makroekonomiska larobocker forsoker bortse fran den. Japans ekonomi satt fast i en likviditetsfalla i manga ar under 90-talet; bankerna forsokte i princip muta folk att inte satta in mer pengar pa sina sparkonton... Vi ar inte riktigt dar annu med den amerikanska ekonomin, men problemet idag ar inte bristen pa likviditet, utan efterfragan pa likviditeten. Den efterfragan i sin tur regleras av aktiviteten i den reala sektorn i ekonomin.

Kort sagt: nar en ekonomi hamnar i likviditetsfallan spelar det ingen roll att rantorna ar mer eller mindre noll. Ingen tors lana och ingen vill lana ut.

Det har ar helikopter-Bens fortjanst.

Efter Lehman Brothers kollaps förra hösten var världsekonomin på väg ner i ett svart hål. Banksystemet skakade och paniken bredde ut sig. Det blåste iskalla vindar som förde tankarna till 1930-talet. Ben Bernanke, som forskat om den stora depressionen, såg till att snabbt inrikta alla ansträngningar på att förhindra en upprepning av historien. Den amerikanska centralbanken pumpade in massiva belopp i landets ekonomi. Räntan sänktes till noll. Pengar lånades ut till banker, försäkringsbolag och finansinstitut som höll på att gå omkull. Allt handlade om att ge liv åt de uttorkade kreditmarknaderna som vi alla är så beroende av.

Till att borja med var kreditmarknaderna aldrig uttorkade. Det gar inte att "torka ut" kredit i en modern monetar ekonomi. Kredit, liksom pengar, skapas de facto av det privata banksystemet; centralbanken reglerar enbart basen i penning- och kreditutbudet. Bernankes forskningsinsatser omkring The Great Depression inskranker sig till penningpolitiken. Daremot har han bedrivit betydligt mer intressant forskning omkring transmissionsmekanismerna mellan real och montetar sektor i ekonomin, dvs hur penningutbud och, exempelvis, industriinvesteringar och -produktion interagerar. Dar har hans forskning handlat om hur kreditutbud fungerar som en forlangning pa penningutbudet och de eventuella instabilitetsproblem som foljder av detta.

En av slutsatserna i det utbyte som forekommit bland akademiska ekonomer i den har fragan ar att transmissionsmekanismerna mellan monetar och real sektor odelagges av massiva floder av penningutbud. Bernanke har i den akademiska litteraturen varit helt enig i det har problemet. Nar han i stallet satter sig som centralbankschef bedriver han en penningpolitik som gar stick i stav mot hans egen forskning.

Den federala regeringen har hittills stangt ett hundratal sma banker har i USA pa grund av att dessa inte anses klara ett s.k. stress test. Detta test gar ut pa att se om bankerna klarar att overleva kraftig finansiell instabilitet. Detta test, som i sig sjalv ar ett djupt och skadligt ingrepp i den privata sektorn, kommer i forlangningen av att man raddat stora banker som visat sig inte alls klara en vag av finansiell instabilitet. Bernankes penningpolitiska helikopter hjalpte till att dolja att banker som Lehman Brothers inte klarade av att hantera en instabilitetsvag. I stallet for att lata dessa privata institutioner acceptera full risk for sitt eget handlande har Bernanke overtagit riskhanteringen for banksystemet i allmanhet och de stora bankerna i synnerhet (eftersom man samtidigt, som sagt, stanger mindre banker). Detta har transformerat finansiellt risktagande fran att vara mikroekonomiskt - knutet till den enskilda firman och dess dagliga aktiviteter - till att bli helt och hallet en makroekonomisk fraga. Detta betyder saledes att enskilda aktorer inom det finansiella systemet inte langre behover bekymra sig for sitt eget risktagande; man har alltid centralbanken som riskabsorberande skyddsangel bakom sig.

I och med att detta de facto bara galler stora banker har Bernanke ocksa bidragit till att oka riskkoncentrationen inom det finansiella systemet. Nar den federala regeringen gor livet surare for sma banker men raddar stora sager man i praktiken att det ar bra med koncentration av inlaning och langivning till stora finansiella enheter. Men det var just detta som ansags vara ett av problemen med det finansiella systemet i The Great Depression: en av foljderna av den stora depressionen var lagstiftning som kraftigt reglerade bankernas mojlighet att etablera sig i flera delstater. De multi-state banker som finns har i USA har tvingats bygga sin struktur pa en serie dottebolag, ett for varje delstat, vilka inte ar knutna till varandra annat an genom en gemensam agare. Over tiden uppluckrades den har regleringen, och nu har helikopter-Ben de facto odelagt den helt och hallet genom en penningpolitik som gynnar stora banker och missgynnar sma.

Den federala regeringen ar sjalvklart djupt medskyldig harvidlag. Den har skovlat ut statsobligationer i det finansiella systemet i sadan omfattning att det i princip satt stopp for all annan sorts utlaning. Banker runtom i landet valjer att investera i Treasury Bonds i stallet for att lana ut till allmanheten. Treasury Bonds anses fortfarande vara nastan lika sakra som schweiziska statsobligationer medan utlaning till allmanheten ar ett mer riskfyllt foretag an pa mycket lange, med tanke pa den for amerikanska forhallanden hoga arbetslosheten.

Sa bankerna anvander alltsa pengar de far fran helikoper-Ben till att kopa statsobligationer utskrivna av president Obama. Pa det har sattet lanar i praktiken presidenten pengar fran centralbanken och anvander banksystemet som mellanhand. Sa lange Bernankes penningskovel fortsatter arbeta kommer den har cirkusen att fortsatta. Lyckligtvis har Federal Reserve de senaste sex manaderna kraftigt dragit ner pa arbetstempot i penningtryckeriet, men de kan fortfarande inte gora ett skapandes vitten at de pengar de redan tryckt.

Detta innebar att trillioner av dollar nu ligger och skvalpar i det internationella finansiella systemet. Dessa ofantliga mangder likviditet fran en ekonomi som har stabiliserat sig men inte visar nagra egentliga tecken pa att lyfta, trycker ner vardet pa samma likviditet och kommer att fortsatta att gora sa en lang tid framover. For att ta ekonomin ur likviditetsfallan skulle Bernanke behova aka runt varlden och dammsuga upp likviditet - problemet ar att Federal Reserve saknar utlandsk valuta i mangder nog att gora detta. Mojligen skulle man kunna latta pa guldreserven, men det skulle formodligen skapa sadan panik i tilltron till dollarn att det helt enkelt inte ar vart risken, jamfort med att lata likviditetsskvalpet fortsatta.

Om helikopter-Ben kan stanga penningtryckeriet ett tag skulle den inhemska amerikanska ekonomin kunna borja aterhamta sig. Idag ar manga inom banksystemet namligen oroade for den uppenbara foljdeffekten av kraftigt okat penningutbud: inflation. Att trycka pengar i sig skapar inte inflation; det ar forst nar likviditeten finansierar real ekonomisk aktivitet som den kan generera inflation. Sa har gar det till: det enorma penningutbudet hamnar i banksystemet, som i sin tur - nar man anser att kreditriskerna ar sma nog - omsatter utbudet till lan till allmanheten. Det har gor krediter forhallandevis billiga vilket leder till en snabb acceleration i utlaningen. Den reala sektorns aktivitet okar kraftigt. Men utbudet pa produktionsfaktorer, dvs arbete, produktionskapital och ravaror, stiger inte alls i samma takt, aven om det rader hog arbetsloshet. Speciellt om en lagkonjunktur varat forhallandevis lang tid ar arbetskraftsforsorjningen ett stort problem. (Diskrepansen mellan arbetskraftens kompetensutbud och arbetsmarknadens kompetensefterfragan okar med arbetsloshetens langd - nagot arbetsmarknadspolitiska atgarder inte visat sig kunna motverka.) Pa grund av flaskhalsar pa utbudssidan stiger producentprisindex tidigt i den ekonomiska uppgangen.

Om detta paras med en snabb okning i bankernas utlaning till hushallen far vi en snabb, kreditdriven konsumtionsuppgang ovanpa detta. Darmed far vi en oberoende stigning i konsumentprisindex, vilket skapar "dubbeltryck" uppat pa prisnivan i ekonomin.

Det har ar den situation helikopter-Ben nu maste forbereda sig pa. Hans kraftiga, nastan paniska omlaggning av penningpolitiken under 2009 visar att han ar genuint orolig for vad som komma skall nar ekonomin sakta borjar lyfta igen. En faktor som lindrar risken for inflation ar president Obamas planer pa kraftiga skattehojningar, bl.a. som en del av "sjukvardsreformen". Detta kommer utan tvekan att forsena den reala ekonomins aterhamtning och saledes lindra inflationsproblemet.

Samtidigt innebar Bernankes mer aterhallsamma penningpolitik att, atminstone om nagot halvar, det kommer att bli annu svarare for Obama att finansiera sitt rekordstora budgetunderskott. Det internationella finanssystemet ar redan sa fullproppat med amerikanska statsobligationer att det inte klarar att ta emot mer, nagot den kinesiska centralbanken helt riktigt papekat. Nar han inte kan lana indirekt eller direkt fran Federal Reserve maste han borja gora nagot drastiskt. Eftersom han inte vill gora ett skapandes vitten at utbudssidan av budgeten finns den uppenbara risken att han forsoker genomdriva annu fler skattehojningar an de som redan aviserats. Detta kommer i sin tur att leda till en "double dip" i lagkonjunkturen, denna gang dock utan att helikopter-Ben kommer att radda Obama.

Bernanke har hanterat den ekonomiska krisen ansvarslost. Han har odelagt risktagandet, bidragit till en centralisering av bankverksamheten i den amerikanska ekonomin och lagt grunden for en monetart driven infation under 2010. Nar han tilltradde var vi manga som trodde att han skulle agera i enlighet med sin egen forskning och sina egna larobocker - ingenting visade sig vara mer felaktigt.

Det hade varit langt battre om den federala regeringen latit bankerna kollapsa och levererat pa sina garantier till insattarna i bankerna upp till $200,000 per konto. Detta skulle ha lart allmanheten saval som bankirerna har i landet att inte leka med elden. Det hade aterupprattat ett marknadsbaserat risktagande och ett av den federala regeringen oberoende finansiellt system.

Peter Wolodarskis beundran for helikopter-Ben ar saledes ogrundad.

FORSORJNINGSBORDAN I SVENSK EKONOMI 2010-2011

2009-12-13T10:11:00.000-08:00

Den senaste sysselsattningsprognosen fran Svenskt Naringsliv gav en oroande indikation pa vart den svenska ekonomin ar pa vag. Deras prognos sager att arbetslosheten fortsatter oka bade 2010 och 2011. Det har kommer att fa allvarliga konsekvenser for den svenska offentliga maktens formaga att ens latsas ta hand om medborgarna sasom valfardsstaten foreskriver. Den akuta fragan som foljer ar: far vi se nagon tendens till omlaggning i finanspolitiken, eller kommer staten att fortsatta fokusera pa budgetbalansering i stallet for ekonomisk tillvaxt?

Sjalva karnan i problemet ar att en arbetslos person innebar en dubbel forlust for den offentliga makten: en skattebetalare farre och en bidragsmottagare fler. Sa har ser ekvationen ut:

Nisse betalar enbart kommunal inkomstskatt. Han genererar 31+30 kronor i skatteinkomster till den offentliga makten. Det forsta beloppet ar kommunalskatten; det andra beloppet ar arbetsgivaravgifter. Nisse forlorar jobbet. Han far 80 kronor for varje hundralapp han tidigare tjanade i skattepliktigt bidrag. Pa detta betalar han 24:80 i kommunalskatt men inga arbetsgivaravgifter. Saledes betalar den offentliga makten ut, netto, 56:20 per tidigare tjanad hundralapp till Nisse. Men staten har fortfarande forlorat de 30 kronor Nisses tidigare arbetsgivare betalade in i arbetsgivaravgifter. Saledes lagger vi till de pengarna till den offentliga maktens nettokostnad for Nisses bidrag. Den offentliga makten forlorar saledes 86:20 pa att Nisse ar arbetslos.

Det ar den har ekvationen som gor prognosen om stigande arbetsloshet sa allvarlig. Pengarna som ska betala bidrag till alla som inte langre ar sysselsatta kommer, pa ett eller annat satt, ur de faktorinkomster som arbetskraften och agarna till produktionskapitalet tjanar.

Statistiska Centralbyran redovisar en utmarkt men kort tidsserie kallat FASIT. Den ar en detaljerad genomgang av faktorinkomsternas fordelning och utveckling i den svenska ekonomin. FASIT visar ocksa vad for sorts bidrag svenska hushall tar emot, bade skattepliktiga och skattefria. Fran dessa tidsserier far vi forsorjningsbordan, dvs bidragens belastning pa faktorinkomsterna.

Det oroande ar att den har belastningen redan har stigit de senaste tre aren. Med en prognos om fortsatt okad arbetsloshet kommer kvoten sjalvfallet att stiga ytterligare.

Ar 2007 tog svenska folket emot 472 miljarder kronor i skattepliktiga bidrag. Om vi antar att beskattningen pa dessa enbart bestod i kommunalskatt betyder det en nettoutgift for den offentliga makten pa 326 miljarder kronor. Dartill lagger vi 82 miljarder i skattefria bidrag, vilket ger ett totalt bidragsberoende pa 408 miljarder kronor netto.

Samma ar tjanade svenska folket 1 582 miljarder i faktorinkomster (77 procent var arbetsinkomster). De totala nettobidragen till hushallen pa 408 miljarder tar saledes 25.8 procent av faktorinkomsterna i ansprak.

Ar 2010 har, enligt SCB:s prognos, den kvoten stigit till 30 procent. Orsakerna ar:
-att kapitalvinsterna faller med 62 procent sedan 2007,
-att arbetsinkomsterna okar med enbart 2.5 procent pa tre ar,
-att arbetsloshetsunderstodet okar med 91 procent, samt
-att socialbidragsutbetalningarna okar med 26 procent.

Svenskt Naringslivs prognos om fortsatt stigande arbetsloshet finns inte inarbetad i SCB:s prognos for 2010. Vi maste saledes borja med att justera SCB:s siffror for det aret. Ett rimligt antagande ar att faktorinkomsterna for 2010 inte stiger over 2009 ars niva; i borjan av den ekonomiska krisen sjonk arbetskraftens inkomster pa grund av den stigande arbetslosheten. Om den uppatgaende trenden nu ar svagare, vilket ar rimligt att anta, ar det rimligt att tanka sig oforandrad arbetskraftsinkomst for 2010 och 2011.

Det ar ocksa rimligt att anta att kapitalvinsterna inte kommer att stiga. SCB forutspar en nastan 50-procentig okning i kapitalvinsterna for 2010. Men om ekonomin fortsatter att vara sa dalig att arbetslosheten stiger ar det rimligt att anta att aven trenden i kapitalvinsterna forblir platt. Aterigen ar detta ett battre scenario an det som utspelade sig i krisens borjan, da kapitalvinsterna foll med 60 procent pa ett ar.

Darutover ar det rimligt att anta att arbetsloshetsunderstodet fortsatter vaxa i samma takt som under 2009. Om vi gor forsiktiga antaganden om andra bidrag far vi en trend i bidragens borda pa faktorinkomsterna som pekar mot att dessa kan krava narmare 32 procent av faktorinkomsterna 2011.

Den praktiska inneborden i detta ar skattehojningar. Tva procent av faktorinkomsterna - vilket ar den okade bordan i det har scenariot jamfort med SCB:s prognos - innebar 30 miljarder i hogre skatter. Eftersom alla skatter ytterst betalas av de anstallda i den privata sektorn maste vi sla ut dessa 30 miljarder pa 2.6 miljoner sysselsatta i den privata sektorn. Resultatet blir 11 538 kronor per privat anstalld.

Sa mycket mer kommer varje privatanstalld att behova betala i skatt ar 2011 jamfort SCB:s prognos, vilken forefaller ligga nara vad regeringen anvander i sina finanspolitiska prognoser. Men att ta narmare en tusenlapp i manaden av varje privatanstalld innebar naturligtvis ett enormt ingrepp i den privata konsumtionen, som saledes minskar i minst lika stor utstrackning. Vi ska komma ihag att de flesta som idag publicerar ekonomiska prognoser gor det med utgangspunkt i att den privata konsumtionen kommer att driva den svenska ekonomin ut ur dess kris. Om hushallen nu en familj med tva privatanstallda inkomsttagare maste ge upp 23 000 kronor mer till den offentliga makten - utan att den totala aktiviteten i ekonomin okar - betyder detta givetvis att den privata konsumtionen pa intet satt kan bli nagon slags tillvaxtgenerator.

Snarare tvartom: de multiplikativa effekterna av att ytterligare oka belastningen pa den privata sektorn kommer att leda till en acceleration i den trend som Svenskt Naringsliv publicerade.

Nagot som ytterligare komplicerar situationen ar att den svenska inkomstskattestrukturen bestraffar produktivt arbete, utbildning och entreprenorskap. Den hogsta skattesatsen i den statliga inkomstskatten, 25 procent, skapar i praktiken en hogsta marginalskattesats pa i genomsnitt 56 procent (nar vi lagger till den genomsnittliga kommunalskattesatsen). Denna marginalskatt ar tankt att ge staten lite extra inkomster fran den hogst betalda inkomstdecilen, men har i realiteten blivit en nettokostnad for staten. I den nuvarande ekonomiska krisen har den oversta inkomstdecilens inkomster har fallit kraftigt. Pa bara ett ar, 2007 till 2008, var fallet 13.3 procent. Fran 2007 till 2010 forvantas fallet bli 15.7 procent. Raknat som medianinkomst for decilen betyder detta ett fall fran 595 400 kr ar 2007 till 502 000 kr ar 2009.

Jamfor detta med brytpunkten for den Ostros-ska konfiskationsskatten pa de hogsta inkomsterna. Ar 2007 lag brytpunkten pa 472 000 kronor, eller 123 400 kronor under den hogsta decilens medianinkomst. For ar 2009 har dock medianinkomsten i den hogsta decilen fallit under brytpunkten for Ostros' konfiskationsskatt. Detsamma forvantas galla for 2010.

Resultatet av "varnskatten" ar saledes att farre an halften av den hogst betalda tiondedelen betalar skatten, samtidigt som bestraffningseffekten avskracker manga fran att oka sina inkomster in i varnskattsterritoriet. Nar entreprenorskap behovs i storre utstrackning an kanske nagonsin i modern svensk ekonomisk historia bestraffas det genom att den offentliga makten konfiskerar mer an halften av den sist tjanade kronan. Med tanke pa att entreprenorers arbetsinsats alltid ar storre pa marginalen betyder det en signifikant belastning pa en extra insatt timme arbete.

Nar staten val upptacker att knappt ens de bast betalda fem procenten betalar nagon namvard "varnskatt" ar det rimligt att forvanta sig att man kommer att forsoka kompensera genom ytterligare inkomstskattehojningar. Huruvida man gor detta genom att sanka brytpunkterna for statlig inkomstskatt eller genom andra medel aterstar att se; klart ar att varken Raggaren eller Vikarien kommer att sitta stillatigande och se statsbudgeten bloda miljard efter miljard pa grund av att arbetslosheten fortsatter stiga. Saledes kan vi forvanta oss en finanspolitik som inte pa nagot vis motverkar den trend i stigande arbetsloshet som Svenskt Naringsliv ser framfor sig.

Det ar viktigt att komma ihag i sammanhanget att den totala sysselsattningen i svensk ekonomi idag inte ar hogre an den var ar 1990. Idag arbetar 4.28 miljoner av karnan av arbetskraften, 20-64 ar. Ar 1990 var samma siffra 4.27 miljoner. Mellan 1990 och 2009 foll sysselsattningen kraftigt for att sedan sakta stiga igen. Problemet ar sjalvfallet att samtidigt har den totala befolkningen expanderat oavbrutet, vilket pressat ner sysselsattningsgraden och okat forsorjningsbordan kraftigt for de som fortfarande arbetar. Nar nu arbetslosheten kan forvantas stiga ytterligare kommer forsorjningsbordan pa den arbetande befolkningen att stiga till nivaer den aldrig tidigare befunnit sig.

Att detta inte ar en mer offentligt debatterad fraga ar oroande.

OM REFORMERING AV BOSTADSMARKNADEN

2009-12-07T06:23:00.000-08:00

Nyligen kommenterade Utlandssvensk att Sverige mycket val kan sta infor en fastighetsbubbla. En av ingredienserna var den hoga belaningsgraden. Idag har E24 en interview med Stellan Lundstrom, professor i fastighetsekonomi vid Kungliga Tekniska Hogskolan. Lundstrom beror bl.a. samma problematik som Utlandssvensk diskuterade.

Lundstroms forslag om hur man forbattrar bostadsmarknaden ar beskedliga. De praglas bl.a. av den vanliga svenska mentaliteten att alla politiska reformer maste lamna beskattningen neutral, dvs att om man foreslar en skattesankning nagonstans maste man genast foresla en skattehojning nagon annanstans. Det maste bli ett slut pa det har svenska slentriantankandet.

Men, som sagt, Lundstrom har fortfarande en och annan bra ide om bostadsmarknaden.

– Skatter för tillväxt. Sug på den rubriken. Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi, ler underfundigt när han med dessa ord inleder en föreläsning om hur förändringar inom bostadsområdet kan bidra till en starkare ekonomisk utveckling i storstäderna.

Det borjar inte bra...

Bostadsmarknaden är ett evigt diskussionsämne. Det byggs för lite. Unga och nyinflyttade har svårt att hitta boende när hyreslägenheterna är svåråtkomliga och bostadsrätterna är dyra. Därtill har hushållen blivit högt belånade för att finansiera sitt boende, vilket det finns fler risker med.

Inte minst just att en stor mangd lan forfaller darfor att folk inte langre kan betala dem. Men det problemet begransas av det mikroskopiska nybyggandet: sa lange svenska folket ar inlast i en mer eller mindre konstant bostadsstock kommer den andel av svenska folket som kan ta lan till att kopa en bostad att begransas kraftigt. An sa lange innebar den begransningen att bara de som fortfarande kan betala sina lan ocksa bor i bostadsratt och villa.

Omvant betyder det har a andra sidan att om den svenska ekonomin skulle genomga en positiv revolution med kraftigt okad sysselsattning, stadigt forbattrad kopkraft hos hushallen, etc, skulle efterfragan pa den exklusiva klicken av belaningsbara bostader pa den sonderreglerade bostadsmarknaden driva upp priserna kraftigt. Darmed kunde en laneexplosion inom redan befintlig bostadsstock leda till en kreditkris i nasta lagkonjunktur.

Men det finns lösningar på problemen, enligt Stellan Lundström, professor vid institutionen för fastigheter och byggande, KTH. Han har tillsammans med två andra professorer sammanfattat resultat av tio års forskning om bostadsmarknaden i rapporten ”En flexibel och effektiv bostadsmarknad” och punktat upp allt som kan göras. De går grundligt tillväga och berör allt från byggande till skatter, ränteavdrag och beskriver hur hyresrätten kan utvecklas och försäljningen av villor och bostadsrätter förbättras. För att allt hänger ihop. Nyproduktion är viktigt för att skapa flyttkedjor och därmed öka rörligheten. Men även beskattningen på boendet bör förändras.

Nyproduktion ar nyckeln till en fungerande bostadsmarknad overhuvudtaget. Det ar endast genom fri och oreglerad nyproduktion som Sverige kan bli av med sin bostadskris. det ar inte bara Plan- och Bygglagen som star ivagen - beskattningen av bostader ar ett enormt problem, som Lundstrom ocksa pekar pa.

Stellan Lundström skojar om att villaägarna i hans hemort Norsjö i Västerbotten, betalar lika mycket i fastighetsavgift som villaägarna i Danderyd. Men egentligen behöver systemet reformeras. – Man bör se boende som konsumtion och inte som kapital, säger han och vill ta bort reavinstbeskattningen på bostadsförsäljningen. För närvarande är skattesatsen 22 procent efter höjningen årsskiftet 2007/2008.

Ohederligt hog skatt, kort och gott. Men att skattepolitiskt betrakta boende som konsumtion ar inte nodvandigtvis en battre losning. Det skulle namligen innebara att klafingriga socialistiska politiker kunde belagga ditt villaboende med moms.

Just det. Moms. Forestall dig att fa en faktura fran Skattemyndigheten varje manad for moms pa ditt villaboende. Du ska leverera in 25 procent pa vad Skattemyndigheten anser att du betalar varje manad for att bo.

Det har ar naturligtvis en absurd tanke. Men det ar icke desto mindre den reella foljden av att, som Lundstrom foreslar, staten skulle borja betrakta boende som konsumtion i stallet for formogenhet ur skatteteknisk synvinkel.

Samtidigt infördes också en avgift för dem som flyttade till ett dyrare boende och valde att skjuta upp reavinstbeskattningen till ett senare tillfälle. – Den leder till en inlåsningseffekt. Folk som bor i villa drar sig för att sälja den, för att man inte vill betala den här skatten.

En idiotisk regel eftersom den ocksa innebar att aldre far ett starkt skattemotiv att soka sig till mindre bostader, som fran villa till bostadsratt, samtidigt som unga barnfamiljer som vill uppat pa bostadsmarknaden soker sig till samma segment. Eftersom 40-talisterna har mer pengar an de unga barnfamiljerna vinner de budgivningen och barnfamiljerna sitter fast i allmannyttans alltmer nedslitna trerummare.

Även stämpelskatten borde bort och den årliga fastighetsskatten bör återinföras.

Se, det har ar problemet med manga ekonomer i Sverige. Nar de resonerar om skattepolitik tanker de automatiskt i termer av neutralitet i skatteintakterna for den offentliga makten. Men varken Moses' Stentavlor eller nagon enda larobok i nationalekonomi sager att det ar nagon form av naturlag att man maste bibehalla skatteinkomsterna pa oforandrad niva. Vad Lundstrom saledes borde gora ar i stallet att analysera hur bostadsmarknaden kan fungera battre utan minsta hansyn till hur skattehungrig den offentliga makten ar. Da gor han sitt jobb i stallet for att springa statens finanspolitiska arenden.

Rätten till ränteavdrag måste bort, eftersom den bidrar till att lånat kapital blir billigare än eget. – Vi borde främja eget kapital istället. De högbelånade bostadsköpen kan påverka den finansiella stabiliteten. Och en ökad finansiering med eget kapital ger även en stabilare bostadsmarknad, som inte svänger så kraftigt med ränteförändringar.

Det ar en bra ide, men som atskilliga studier av hushallens inkomst och formogenhet lange visat har drygt halva svenska folket ingen kontantmarginal att bygga ett eget bostadskapital ifran idag. Om svenskarna saledes ska ha storre valmojligheter pa bostadsmarknaden maste staten forandra sin finanspolitik kraftigt. Den nodvandiga utkomsten av den forandringen ar givetvis en sankning av skattetrycket gentemot hushallen, vilken i sin tur staten kan mojliggora endast genom omfattande utgiftsminskningar. (Se Frihetliga Losningar pa Hayek-Institutets huvudsida for nagra ideer i den har riktningen.)

Men dartill maste staten slappa sitt jarngrepp over bostadsbyggandet. Minskat skattetryck mot hushallen och ett kraftigt okad nyproduktion av bostader kan tillsammans ge unga barnfamiljer en chans att ta sig in dar med en rimlig insats av eget kapital.

Han konstaterar att det var en miss av politikerna att inte se över allt detta när fastighetsskatten togs bort. Därtill måste en bättre balans skapas mellan hyresrätter och borätter för att stimulera nyproduktion. Det tidigare investeringsbidraget som getts till nybyggnation av hyresrätter är inte så pjåkigt, menar han.

Nej, nej. Inga subventioner eller speciella skattefordelar. Sankta skatter och avregleringar over hela linjen lamnar de marknadsmassiga besluten i handerna pa dem som ar kompetenta att fatta dem: byggbolag och bostadskonsumenter.

För att det ska finnas fler lägenheter att hyra bör reglerna förändras så att även privatpersoner kan hyra ut i större omfattning och ha möjlighet att ta betalt. Det som idag sker i smyg bör göras tillåtet. – Man har gjort detta i Finland och fick direkt ut en massa lägenheter på marknaden. På en fungerande marknad ska det finnas några sidor med annonser på lägenheter som går att hyra.

En sjalvklar ide. Varfor ska inte Bosse i Bagarmossen kunna bygga en fastighet med tre lagenheter och hyra ut tva som det passar honom? Det har ger aterigen manga unga familjer en mojlighet att finansiera sitt eget egna boende samtidigt som utbudet av bostader okar.

Han kan också tänka sig att hyran på hyresrätter borde kunna förhandlas individuellt istället för kollektivt.

En ren sjalvklarhet.

– Grundtanken är att den som vill ha ett extra tjusigt kök eller annan inredning kan förhandla med värden om det och betala därefter. Fastighetsbolagen brukar reagera med att säga att inte kan väl jag förhandla med 2000 hyresgäster. Men troligen är bara 10–15 procent intresserade av en sådan lösning. Rapporten pekar även på saker som kan förbättras redan innan byggherrarna sätter spaden i jorden. Plan- och byggprocessen måste bli mer transparent och förutsägbar för att långsiktigt locka investerare och riskkapital, står det rapporten. Riskkapitalister behövs för att skapa mer konkurrens i plan- och byggprocessen.

Hela den svenska bostadsfinansieringen kraschade for ungefar 20 ar sedan och har sedan aldrig riktigt repat sig. Da, efter "byggboomen" pa 80-talet (da man byggde 60% sa manga bostader om aret som man gjorde under perioden 1965-75), kunde inte ens de byggbolag lana pengar som pa forhand hade kontrakt pa samtliga hus eller lagenheter man ville bygga. Allt de behovde var kreditfinansiering under byggtiden.

– Idag är det JM som tar risken. Men det kan vara någon annan, en riskkapitalist. I USA har man ett system där man skapar byggklara tomter som sedan säljs. Det skapar konkurrens och man får in fler aktörer.

Det privata markagandet har ocksa en helt annan status har. Det finns lokala plan- och bygglagar (samt "zoning laws")i vissa stader och delstater, men manga har inga sadana begransningar. Det ar upp till markagaren, finansiaren och byggbolaget att bestamma vad man vill gora.

Ett sådant system skulle också innebära att kommunerna måste vara aktiva för skapa byggrätter. Forskningen slår fast att det byggs mer i kommuner som äger mark än i kommuner som inte gör det.

Men problemet dar ar just att svensk lagstiftning missgynnar privata markagare i fraga om bostadsbyggande. Kommunen som markagare har en komparativ fordel pa grund av just lagstiftning. Om man i stallet reformerar egendomsratten och befriar den fran lagstiftarnas klafingrighet kommer privata markagare att aktivt bidra till bostadsbyggande darfor att det ar lonsamt for dem.

Overlag ar Stellan Lundstrom saledes pa ratt spar: han vill se avregleringar och en koncentration av lagstiftningen pa en aktivering av bostadsbyggandet. Men han vill dels inte sanka skattetrycket pa bostadsmarknaden, dels inte prata om systematiska avregleringar av byggandet. Aterstar nu att se hur mycket av hans beskedliga ideer som vinner gehor bland svenska politiker.

OM UTBUDS- OCH EFTERFRAGESTIMULANSER

2009-12-03T09:18:00.000-08:00

Johan Lonnroth, nationalekonom och kommunist, har en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet om vilken sorts ekonomisk politik Sverige behover. En f.d. kollega till mig definierade en gang i tiden Lonnroth som en makroekonomisk baksatesforare. Det ar fortfarande en bra karakterisering, aven om jag maste medge att Lonnroth som person ar sa timid, nastan raddhagsen av sig att det ibland kan ta emot en smula att ge sig in i en debatt med honom.

Icke desto mindre: om han ger sig in i den politiska debatten far han vara beredd att spela pa de villkor som galler dar. Dessutom erbjuder artikeln ett utmarkt tillfalle till diskussion av hur man bor utforma en bra finanspolitik i lagkonjunktur.

Nobelpristagaren Paul Krugman pläderar för offentliga investeringar för att mildra den ekonomiska krisen. Investeringar i klimateffektiv teknik bidrar också till att lösa klimatkrisen, skriver Johan Lönnroth, docent i nationalekonomi och tidigare vice ordförande i Vänsterpartiet, och Karin Svensson Smith (MP), riksdagsledamot.

Klimatkrisen som alltsa visat sig vara intet mer an akademiskt bedrageri och statistiska manipulationer av en grupp makthungriga "forskare".

Nyligen besökte förra årets Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, Göteborg för att medverka i Kvalitetsmässan. En av Krugmans specialfrågor är den ekonomiska krisen, hur den uppkom och hur vi löser den. Det han har att säga är också relevant inför klimatkonferensen i Köpenhamn. En poäng är att en ekonomisk politik som inriktar sig på utbudssidan i ekonomin är verkningslös i en djup ekonomisk kris, då problemet är låg efterfrågan. Man kan inte få folk att köpa mer genom att fylla butikerna med fler varor. Anledningen är att människor i en kris sparar sina pengar, vilket minskar efterfrågan.

Det har ar en korrekt analys av efterfragesidan i ekonomin. Felet som manga keynesianer begar ar att de forkastar utbudssidan i ekonomin; felet bland utbudsekonomer ar att man avfardar efterfragestimulanser som "keynesianism" och "statsintervention". Sanningen ar att bagge sidor har ratt:

a) Konsumtionsefterfragan trycks tillbaks i en lagkonjunktur pa grund av konsumenternas pessimism. Darmed sker det ett skift i anvandningen av befintliga inkomster fran konsumtion till sparande. Detta minskar den storsta efterfragekomponenten i ekonomin, vilket sjalvfallet har starka negativa effekter pa aktivitetsnivan i ekonomin.
b) Entreprenorer som inte kan salja sina produkter pa grund av lag efterfragan reagerar pa ett liknande satt. De drar ner sina produktionskostnader (i princip motsvarande konsumentens minskade konsumtionsutgifter) och forsoker bevara vad lite marginaler de kan skydda. Detta okar med nodvandighet arbetslosheten vilket sjalvfallet bidrar till en ytterligare nedpressning av aktiviteten i ekonomin.

Losningen pa den har situationen ar varken ensidigt keynesiansk eller utbudsorienterad. Krugman har ratt satillvida att om allt vi gor ar att sanka skatterna for entreprenorer kommer det att ta en ganska lang tid innan skattesankningarna har givit foretagarna marginal nog att kunna salja sina produkter med positiv marginal igen (och darmed nyanstalla). Men utbudsekonomerna som kritiserar den keynesianska strategin har ocksa en poang: en konsumtionsstimulans har begransade effekter pa sysselsattning och produktion eftersom foretagen redan gar med forlust och inte tanker anstalla forran deras marginaler blivit positiva igen.

En strategi som visat sig ha dokumenterat positiva effekter pa bade utbuds- och efterfragesidan ar att sanka marginalskatterna pa arbetsinkomster. Toppskattesatserna drabbar sma foretag hardare an andra foretag pa grund av agandeformer och agarens direkta involvering i den dagliga driften av foretaget. Att minska skatterna for dessa foretagare ar att ge dem ekonomiskt utrymme att andas och forhoppningsvis radda sina foretag.

Samtidigt innebar marginalskattesankningar att konsumenter med de storsta marginalerna far mojlighet att dels oka sin konsumtion, dels gora aktiva privatekonomiska investeringar. Dessa investeringar okar tillgangligheten pa riskkapital i det finansiella systemet, ofta pa en lokal niva genom att lokala banker far mer pengar att lana ut i den lokala ekonomin.

Kombinationen av lagre skatter och okad tillgang till relativt billigt riskkapital ar en bra forutsattning for manga foretagare. Aven nar efterfragan pa deras produkter inte vaxer kan dessa tva villkor vara tillrackliga for att stimulera entreprenorerna till nyinvesteringar. Det i sin tur gor dem battre rustade nar ekonomin vander upp igen. Men utan effekterna pa efterfragesidan kan utbudsstimulanserna aldrig ge ekonomin den rejala skjuts ut ur lagkonjunkturen den behover.

De tva sidorna ar saledes beroende av varandra. Det forundrar mig varje gang jag hor en kollega inom den nationalekonomiska professionen prata om utbuds- och efterfragepolitik som tva konkurrerande, varandra uteslutande strategier.

Med detta i atanke, lat oss atervanda till det makroekonomiska baksatet.

Stat och kommuner måste då få igång den offentliga konsumtionen. Om medborgare och företag inte konsumerar och investerar så måste den offentliga sektorn göra det, annars faller ekonomin som helhet.

Sanningen ar att den offentliga makten aldrig bidrar netto till den ekonomiska aktiviteten. Varje krona den spenderar ar antingen beskattad och saledes enbart en efterfrage-overflyttning, upplanad fran den privata sektorn eller nytryckt i form av okat penningutbud. Nar den offentliga makten lanar pengar ger den sig in pa en marknad som annars privata foretag kan anvanda sig av och hojer priset pa riskkapital (genom en forskjutning av riskspektrat, inte nodvandigtvis genom en rantehojning); nar den offentliga makten trycker pengar for sin egen konsumtion deflaterar den de facto avkastningen pa privata sparkonton genom att pressa ner rantenivan i ekonomin.

Hur den offentliga makten an vander sig tar den saledes direkt eller indirekt resurser fran den privata sektorn i ansprak for sin egen konsumtion. Om vi till detta lagger att den offentliga makten aldrig ar lika effektiv i att tillgodose medborgarnas behov som den privata sektorn ar, blir det an dyrare och an mindre effektivt att forsoka lyfta ekonomin ur en lagkonjunktur med hjalp av den offentliga makten.

Slutsatsen för svenskt vidkommande är att regeringen Reinfeldt har gjort precis tvärt emot det den borde göra: de gav för lite till kommuner och landsting som i sin tur har sparat på jobben, vilket har fördjupat krisen.

Kommuner och landsting befinner sig i kroniska kostnadskriser med kroniska uppsagningar, besparingar, neddragningar, effektiviseringar... Lite fickpengar fran staten gor ingen egentlig skillnad.

Sedan har högern ägnat sig åt att sänka skatterna för att öka människors vilja att arbeta, vilket är tämligen ineffektivt när få arbeten finns att söka.

Det har ar en poang, utan tvivel. Vikariens och Legoministerns huvudsakliga fokus har legat pa att forsvara valfardsstaten och balansera statsbudgeten. Forst i andra hand har man forsokt genomfora vissa stimulativa atgarder, men da har det a andra sidan varit enligt samma kompartmentaliserade strategi (antingen utbud eller efterfragan; aldrig bagge) som Lonnroth sjalv foresprakar, utan att inse det.

Krugman pläderar huvudsakligen för offentliga investeringar, inte offentlig konsumtion, för att få igång efterfrågan. Skälet är att investeringar ger ett värde även efter krisen. Detta är intressant då vi just nu råkar ha en annan kris över oss samtidigt som den ekonomiska, nämligen klimatkrisen. Och alla kända lösningar på den kräver stora investeringar. Att lösa klimatkrisen kräver, förutom ändrade levnadsvanor, ny teknik som möjliggör minskade utsläpp. Här är offentliga investeringar en viktig del.

Forutom det faktum att klimatkrisen alltsa visat sig vara logn och forbannad dikt, ar det viktigt att papeka att offentliga investeringar alltfor ofta visat sig grovt felskatta efterfragan pa samma investering. Utbyggnaden av svensk tagtrafik efter andra varldskriget vandes redan i slutet av 50-talet till overkapacitet. Orsaken var framvaxten av privatbilismen, nagot som de offentliga infrastrukturplanerarna inte kunnat forutse. De ofantliga investeringarna i bostader under Miljonprogrammet 1965-75 laste fast svenska storstader i ghettofierade offentliga bostadsprojekt som var planerade att sta i maximalt 30 ar. Men pa grund av ekonomisk-geografiska faktorer som planerarna inte kunnat forutse, tillsammans med stora forandringar i makroekonomin, kunde plotsligt den offentliga makten inte fullfolja sina investeringsplaner och ersatta miljonprogramsomradena med "mer varaktiga" bostader.

Det finns oerhort manga andra exempel pa hur offentliga investeringar ar intet mer an en nationalekonomisk form av missriktad valgorenhet. Tyvarr vagrar vanstern lara sig av dessa.

Om den offentliga sektorn beställer ny teknik, exempelvis en ny generation höghastighetståg, kan utvecklingen av denna ta fart. Ett konkret exempel är Bombardier som vill utveckla ett kombitåg, Gröna tåget, som kan köras både på vanlig räls och som höghastighetståg. Och den tekniken utvecklas händelsevis i Sverige.

Man vill alltsa utveckla tekniken. Man har inte gjort det annu, och anledningen ar att i en fri ekonomi satter den fria marknaden lonsamhetskriterierna for en sadan investering. Bombardier hoppas med all sannolikhet att svenska staten ska tvinga svenska skattebetalare att betala utvecklingskostnaderna at dem. Och det vore ju generost... Men eftersom det inte finns privatekonomiska orsaker att utveckla och salja den har sortens tag maste den offentliga makten, om man av politiska orsaker vill ha tagen, tvinga skattebetalarna att sta for mellanskillnaden. Det ar detta som kallas "samhallsekonomisk lonsamhet".

Lonnroth ar i grund och botten inte intresserad av huruvida den offentliga maktens deltagande i ekonomin ar bra eller inte. Han ser den ekonomiska krisen som annu en chans att utvidga den offentliga maktens kontroll over ekonomin och medborgarna. Detta gor dock inte sakargumenten emot samma utvidgning mindre relevanta - aven om en overtygad ideolog som Lonnroth aldrig kommer att andra sig kan fokus pa sakargument och god analys i den ekonomiska debatten ringa in och begransa spridningen av ideologisk demagogi som Lonnroths.

SKATTEPOLITISK OFFENSIV FRAN CENTERN

2009-11-26T08:14:00.000-08:00

Ett tips fran Eb leder oss till annu en centerpartistisk framstot in i den ekonomiska friheten. Nu ar det skatterna som star i fokus, och det ar ett ganska omfattande paket som tre centerpartister foreslar.

38 miljarder. Så mycket vill Centerpartiet sänka skatterna, bland annat genom lägre arbetsgivaravgifter och halverad moms på arbetsintensiva tjänster. Vi måste gynna välstånds- skapande krafter, skriver Per Åsling, Jörgen Johansson och Roger Tiefensee.

Det har en typisk utbudsekonomisk ansats. Tanken ar att skattesankningen ska generera sa pass mycket mer ekonomisk aktivitet att denna nya aktivitet skapar mer skatteinkomster an skattesankningen eliminerade. Det finns ganska gott om bevis att den har tesen fungerar, under vissa forutsattningar. Jag ar absolut for skattesankningar - jag vill dock bara papeka att nar man genomfor en utbudsprofilerad skattesankning ar huvudmalet att oka skatteintakterna till lagre skatter, inte att minska den offentliga makten som sadan. Med andra ord: man gar inte efter utgiftssidan av den offentliga maktens budget.

Med den brasklappen i bakfickan, lat oss se vad de tre centerpartisterna bakom den har artikeln har att saga.

När allianspartierna bildade regering var de svenska skatterna högst i världen.

Det ar de fortfarande. Att kalla en skatt for en avgift ar inte att sanka skatterna. Att infora villkorade avdrag ar inte att sanka skatterna. Det ar att ge folk skatteundantag. For 30 ar sedan lag den hogsta formella marginalskatten i Sverige en bra bit over 70 procent men flera studier visade att folk som kunde utnyttjade skatteavdragen maximalt. Darmed sjonk den effektiva marginalskatten till igenomsnitt 35 procent.

Inget fel i detta som sadant, men villkorade avdrag styr privatpersoners beteende pa ett satt som inte nodvandigtvis gynnar ekonomin. Jobbskatteavdraget skiljer sig harvidlag, men det ar fortfarande ett avdrag, inte en sankning av skattesatsen. Varaktigheten och stabiliteten i skatteavdrag ar alltid behaftade med ett visst matt av osakerhet jamfort med faktiska skattesankningar.

Under mandatperioden har vi jobbat enträget och målmed-vetet med att sänka skatter på både företagande och arbete. Vanliga familjer får nu tusentals kronor mer i månaden. Men trots ett högt reformtryck är de svenska skatterna fortfarande bland de högsta i världen.

Dessutom har, som jag tidigare papekat, jobbskatteavdraget de facto skapat en brantare marginalskattetrappa i den svenska inkomstskatteskalan. Det motverkar delvis syftet bakom jobbskatteavdraget.

Generellt hämmar höga skatter utbildning, företagande och arbete. I Centerpartiet är vi övertygade om att alltför höga skatter långsiktigt leder till sämre välfärd. Sverige står inför stora och spännande utmaningar under kommande år. Fler kommer att gå i pension och färre kommer att ingå i arbetskraften. Dessutom tilltar den internationella konkurrensen om investeringar och arbetskraft.

Darutover ar enigheten tyvarr stor bland svenska politiker om att behalla den enorma valfardsstaten, aven om vi sett tendenser till en avvikande asikt harvidlag fran centerpartiet och i viss man folkpartiet. Det ar just existensen av valfardsstaten som trycker ner den ekonomiska aktiviteten i den privata sektorn - valfardsstaten behover skatteinkomster pa det ena eller andra sattet. Sjalva valfardsstaten minskar alltsa underlaget for sin egen finansiering. Det har ar ett oundvikligt problem som i grund och botten beror pa de algoritmer som ligger till grund for bidragssystemen i valfardsstaten. Dessa forutsatter praktiskt taget alltid en lagre utnyttjandegrad av valfardsstaten an vad som faktiskt ar fallet. Nar verkligheten sa gor sig pamind maste politikerna hoja skatterna over vad man prognosticerade nar valfardsstatens olika system infordes. Den sammantagna effekten blir en urholkning av ekonomisk tillvaxt, lagre skatteinkomster och annu storre beroende av valfardsstaten.

Kort sagt: valfardsstaten graver sin egen finansiella grav. Skattesankningar som syftar till okad tillvaxt utan motsvarande minskningar pa utgiftssidan koper valfardsstaten tid, men loser inte sjalva grundproblemet.

Aterigen, dock: lagre skatter ar alltid battre an hogre skatter.

Dessa utmaningar möter vi bäst genom att göra det mer attraktivt för människor att skapa, driva företag, arbeta och uppfinna i Sverige. Sommaren 2007 tillsatte Centerpartiet en skattegrupp med uppdrag att utforma partiets skattepolitik för nästa mandatperiod.Under hösten har vi offentliggjort inkomstskattesänkningar på drygt 19 miljarder kronor. På dagens förtroenderåd presenterar vi sänkningar motsvarande ytterligare 19 miljarder. Totalt innehåller paketet därmed sänkta skatter på arbete, företagande och konsumtion på minst 38 miljarder kronor.

Det ar ett for svenska forhallanden ganska stort paket - nar det galler sankningar. Skattehojningar ar en helt annan historia...

1. Sänk arbetsgivaravgiften med fem procentenheter upp till en lönesumma på 2,5 miljoner kronor. Reformen gör det billigare för företag att anställa upp till tio personer. I jämförelse med den reduktion som fanns tidigare på fem procentenheter upp till en lönesumma på 740000 så kommer vårt förslag, med en större lönesumma, att skapa fler jobb. Det beror på att det knappast var möjligt att anställa fler än tre personer till den reducerade arbetsgivaravgiften med en så låg lönesumma.

En god ide, men se har aterigen sjalva det paradigmatiska underlaget for resonemanget: man vill skapa ett undantag till radande regler. Varfor inte sanka arbetsgivaren over hela linjen? Den har sortens regler skapar nya trosklar i systemet, ungefar som den lagre arbetsgivaravgiften for alla som ar yngre an 25. Nar den elfte personen ska anstallas (nar en anstalld fyller 25) blir det plotsligt en kostnadsfraga att anstalla (ha kvar) just den personen.

Naja. Den har centerpartistiska trion gar val sa langt man vagar inom Alliansen utan att den Erlanderiserade Vikarien blir alltfor arg.

2. Halvera momsen på arbets- intensiva tjänster från 25 till 12 procent. Det handlar om exempelvis restauranger, frisörer, bilverkstäder och kemtvättar. En sådan sänkning skulle göra det enklare för företag inom hotell- och restaurangbranschen som idag har en momssats på 12 procent för hotellverksamhet och en på 25 procent för restaurangverksamhet. På så vis minskar företagens administration. Lägre tjänstemoms skulle skapa fler jobb. Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare räknar själva med att en sådan reform skulle leda till omkring 10000 nya jobb. Dessutom är det viktigt att underlätta för nya svenska exportframgångar. En sådan är turismen. Som ett led i att stärka svensk turistnäring har Centerpartiet antagit målsättningen att göra Sverige till Europas ledande matland. Halverad restaurangmoms skulle göra det betydligt lättare för livsmedelsproducenter och krögare att ta upp kampen med stora matländer i Europa som Frankrike och Italien. Vi bedömer att priserna i konsumtionsledet skulle sjunka med minst 10 procent.

Sa lange den overvagande trenden ar att flytta ner konsumentprodukter och -tjanster i de lagre momsklasserna ar allt frid och frojd. Dessutom tvivlar jag inte pa deras uppgift om att priserna skulle sjunka med tio procent; den enorma momshojningen i skattereformen for 20 ar sedan skapade en dubbelsiffrig inflationspuckel i Sverige som var helt anomalisk jamfort med andra industrilander. Det vore saledes logiskt om effekten gick i andra riktningen ocksa.

3. Sänk den statliga inkomstskatten med fem procentenheter. Idag finns två brytpunkter. Den som tjänar över 31600 kronor i månaden betalar statlig inkomst- skatt på 20 procent. Enligt många bedömare är denna skattetröskel bland de högsta i världen. Över 44900 kronor i månaden tillkommer den så kallade värnskatten på 5 procent. Vårt förslag är att sänka det första steget från 20 till 15 procent och det andra från 25 till 20 procent.

Ja tack! Det har skulle bidra till en neutralisering av den brantare skattesatstrappan som jobbskatteavdraget skapade. Dessutom satter det ett prejudikat for framtida skattesatssankningar. For egen del skulle jag ta bort varnskatten forst, men skillnaderna i stimulans av arbetsutbud och ekonomisk aktivitet mellan den har iden och ett slopande av Thomas Ostros' straffskatt pa de hogsta inkomsterna ar for liten for en meningsfull diskussion. Sa lange inkomstskatten sjunker ar Sverige pa ratt vag.

Över en miljon svenskar betalar idag statlig inkomstskatt. I Stockholm ligger exempelvis snittlönerna för typiska medelklassyrken som barnmorskor, gymnasielärare och poliser enligt SCB strax under första brytpunkten. Med andra ord betalar 30-50 procent i dessa yrkeskategorier 20 procent extra i skatt på någon del av sin lön. Sänkt statsskatt leder till större incitament att göra karriär, utbilda sig och jobba extra vilket på sikt ökar tillväxten och förbättrar välfärden.

Det ger dessutom, enligt SCB-siffrorna de citerar, fler incitament att ta jobb i storstadsregionerna. Dessa ar ofta drivande i en konjunkturuppgang och suger upp arbetskraft snabbare an glesbygdsregioner.

4. Förstärk jobbskatteavdraget. Vi vill dessutom fortsätta att sänka skatterna för yrkesgrupper som metallarbetare och sjuksköterskor. Dels är det rättvist att de som arbetar får behålla mer av sin lön dels bidrar det till att människor inte fastnar i arbetslöshet under lågkonjunkturen. Sedan ökar det också rörligheten på arbetsmarknaden.

Jobbskatteavdraget var en fegisreform. Vikarien vagade inte ge sig pa genuina skattesankningar. Det vore betydligt battre att frysa jobbskatteavdraget och lagga det skattesankarutrymmet dar det gor storst nytta. Varfor inte satsa pa en generell sankning av momsen? Det ger direkta genomslag i konsumenternas planbocker och har darmed en mycket rak och direkt stimulanseffekt pa den ekonomiska aktiviteten, lokalt som nationellt.

En annan ide ar att sanka de statliga inkomstskattesatserna med ytterligare fem procentenheter.

Om vi lägger ihop vårt förslag med de tidigare stegen innebär det en årlig löneökning för en genomsnittlig sjuksköterska på 24000 kronor om året.

Bra. Med annu lagre statliga inkomstskatter kan han/hon kanske tycka det ar modan vart att specialistutbilda sig ocksa.

Skillnaden mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna för en gymnasielärare och metallarbetare blir med vårt förslag 504 respektive 500 kronor i månaden. Vi vill sänka skatterna för Sveriges arbetare med 10 miljarder. Sveriges möjligheter att lyckas väl i framtiden är goda. Men då måste vi gynna de välståndsskapande krafterna i arbete och företagande. Låga skatter tog Sverige från 1800-talets misär till 1900-talets välgång. Nu måste vi sänka skatterna för att skapa 2000-talets välfärd.

Pa 1800-talet hade Sverige inte en socialistisk valfardsstat att dras med. Vilket summerar upp smolken i denna annars valsmakande skattepolitiska bagare. En rejal plan for privatisering av, till att borja med, inkomstforsakringar och sjukvard minskar rejalt behovet av skatter overhuvudtaget. Darefter kan man ga efter all annan landstings/kommunal verksamhet som bast skots av den privata sektorn: skolor, aldreomsorg, fritidsgardar, kollektivtrafik...

Hursomhelst ar det gladjande att se ett borgerligt parti pa frihetsoffensiv.

A-KASSAN OCH VALFARDSSTATEN

2009-11-18T06:36:00.000-08:00

I en serie artiklar forsoker Aftonbladet ge arbetslosheten och framfor allt a-kassan ett vardagligt ansikte. Men artiklarna illustrerar ocksa tva vasentliga ting: dels hur djupa konsekvenserna blir i ett samhalle av att den nationalekonomiska professionen helt enkelt inte gor sitt jobb; dels hur valfardsstaten ekonomiskt sett underminerar sig sjalv.

Anna Jonasson, 29, har inte råd att arbeta. Efter 75 dagar som deltidsanställd tvingas hon välja mellan a-kassa och jobb. Sådana är reglerna. – Jag vill inget annat än att jobba, men jag har två barn att försörja och a-kassan är min trygghet, säger hon.

Redan har ger Aftonbladet, utan att sjalva vara medvetna om det, ett utmarkt exempel pa hur den svenska valfardsstaten skapar sina egna problem. Namnda fru Jonasson slutar alltsa jobba darfor att a-kassan ar en storre och tryggare forsorjning an ett deltidsjobb. Tanken bakom regeln i fraga ar naturligtvis att den som ar pa a-kassa ska anvanda stamplingsdelen av inkomsten (nar man arbetar deltid) for att soka heltidsjobb. Detta ar nu inte mojligt, pa grund av hur vanskott den svenska ekonomin ar, vilket saledes innebar att a-kassemottagaren har ett starkt incitament att valja bidrag over arbetsinkomst. Nar folk pa det har viset motiveras att ta ut pengar ur valfardsstatens bidragssystem i stallet for att betala in pengar till systemet okar saledes den finansiella belastningen pa systemet.

Annu mer absurd blir situationen av det faktum att 75-dagarsregeln infordes for att minska den finansiella stressen i a-kassesystemet, dvs att motivera fler att jobba i stallet for att vara bidragsmottagare. Lagstiftningen omkring a-kassan liksom forsakringskassesystemet ar fragmentiserad fran finanspolitiken, vilken bar huvudansvaret for det enorma bidragsberoendet i Sverige. Det finns helt enkelt ingen i Vikariens regering som tanker systematiskt - ingen som har kunskap nog att kunna begripa hur delarna i ett makroekonomiskt system ar beroende av varandra.

Anna glömmer aldrig dagen då hon skrev ett brev till socialförvaltningen. ”Tack för att ni har hjälpt mig, men nu klarar jag mig själv.” Det har gått tio år sedan hon la det där brevet på lådan. Efter en tuff start fick hon jobb inom industrin och pluggade sedan tre terminer för att kunna arbeta som undersköterska. Hon har lyckats hålla löftet till sig själv att vara självförsörjande. Fram till den 18:e september i år. Då hade hon plötsligt inte råd att jobba längre.

Att det overhuvudtaget ar en bedrift att kunna forsorja sig sjalv i Sverige visar hur vansinnigt vanskott den svenska ekonomin ar. Exakt vad vanskotseln bestar i aterkommer vi till om ett ogonblick.

Allt beror på regeringens beslut 2008 att strypa möjligheten att stämpla upp till heltid i mer än 75 dagar. För Annas del innebär det att hon blev tvungen att säga upp sig från jobbet som timanställd undersköterska vid kommunen. – Jag har två barn att försörja så jag har inget val. Det känns sjukt att a-kassan ska vara min trygghet när jag skulle kunna jobba, säger hon. Hennes timanställning är för osäker. Vissa veckor kan hon jobba 50 timmar, andra veckor blir det bara fem timmar.

Vi kanske bor notera har att arbetsgivaren som bara ger henne timanstallning ar den offentliga makten, och dartill den socialiserade svenska sjukvarden. Svenska kommuner och, framfor allt, landsting har satt timanstallningar i system som en metod att balansera sina utgifter med inkomsterna. Eftersom man vet att man ar monopolarbetsgivare inom hela sjukvardssektorn behover man inte ta hand om sin personal i nagon storre utstrackning.

– Det kändes så hårt att säga upp mig. Jag trivdes med jobbet men vad ska jag göra? Drygt 160 000 svenskar är deltidsarbetslösa. De försämrade villkoren för dem ska ge ett tillskott i statskassan på 3,9 miljarder 2009 och 4,1 miljarder 2010, enligt regeringens budget.

Vi far val se hur det blir med den saken... Men aven om siffrorna ar korrekta illustrerar de aterigen det systemfel som finns i svensk ekonomisk politik, som jag kommenterar utforligare om ett ogonblick.

Annas budget ser annorlunda ut. För henne innebär det en förlust på 5 000 kronor i månaden. – Det är ett dråpslag mot vår ekonomi i familjen. Hon kunde knappast vara mer kritisk till reglerna som enligt regeringen är tänkta att ”minska överutnyttjande av a-kassan och minska risken för att människor hamnar i permanent inlåsning i deltidsarbete.” – Nu har jag hamnat i en inlåsning i arbetslöshet istället eftersom det inte finns några jobb att söka. På vilket sätt är det bättre?

Anna har just satt fingret pa systemfelet i den svenska ekonomiska politiken.

Som jag beskrivit i en tidigare artikel genomgick Sveriges ekonomiska politik en fundamental forandring for ungefar 30 ar sedan. Innan dess var den i princip inriktad pa att halla aktiviteten i ekonomin uppe. Men vid pass slutet av 70-talet hade Sveriges valfardsstat vuxit sig sa stor att den blivit en ohanterlig borda pa den svenska ekonomin. Den utdragna ekonomiska krisen 1977-82 illustrerade just detta. Oljekrisen 1979 blev salt i saret, men sjalva saret hade inhemska orsaker: en valfardsstat som kravde mer skatter an ens den svenska ekonomin klarade att betala.

Omlaggningen av den ekonomiska politiken efter den intellektuella statskuppen 1979-80 (se referens ovan) ledde inte till en tillbakarullning av valfardsstaten, vilket hade varit den logiska vagen framat. I stallet inriktades den pa att garantera valfardsstaten dess inkomster - budgetbalansering ar den tekniska termen - utan nagra egentliga krav pa att valfardsstaten skulle minska sina utgifter.

En av mannen bakom den statskuppsliknande omlaggningen av den ekonomiska politiken, Kjell-Olof Feldt (finansminister 1982-90 och dessforinnan misshandelsminister i borjan av 70-talet). Feldt sag inte bara en mojlighet att tillgodose den socialistiska valfardsstatens behov av skatter, utan ocksa ett helt nytt politiskt maktinstrument. I och med att den ekonomiska politiken fokuserades pa budgetbalansering blev ocksa finansministern den centrale figuren i regeringen. Det var han som satt med penningpasen och gav ut pengar till de andra ministrarna. Dessa var, som sagt, tvungna att halla sig inom de ekonomiska ramar som finansministern stallde upp. Om de var snalla mot honom kunde de fa lite extra pengar; om de var stygga fick de mindre pengar att rora sig med.

Det har later trivialt, nastan lyteskomiskt, men det ar en hogst pataglig verklighet. Finansminister Feldt larde snabbt upp kommunalpolitiker - om inte personligen sa genom exempel - som tog till sig Feldts skoningslosa fokus pa budgetbalanseringen. Kommun efter kommun, landsting efter landsting, anstallde byrakrater och befordrade verksamhetschefer som satte budgetbalanseringen over allt annat.

Men det underliggande problemet i den svenska ekonomin, namligen de ohanterligt stora skatterna, bestod. Under 80-talet vaxlade tillvaxten i svensk ekonomi ner sa att man helt plotsligt inte ens kunde betala for sitt kara ATP-pensionssystem. Men den lagre tillvaxten genererade ocksa farre skattekronor an man forvantat sig i kommuner, landsting och statskassa. Tack vare den ekonomiska politikens fokus pa budgetbalansering i stallet for tillvaxt innebar detta att budgetprioriteringarna i den offentliga maktens alla verksamheter, alla skrymslen och vrar, blev alltmer akuta.

Den Jattefina Skattereformen 1990, som alla pa den tiden hyllade som en historisk ekonomisk-politisk overenskommelse, innebar i sjalva verket att hela skattesystemet stalldes om for att just garantera valfardsstaten dess inkomster. Problemet var att vid det har laget, tio ar efter Assar Lindbecks intellektuella statskupp, hade den nationalekonomiska professionen i Sverige totalt forlorat formagan till systematiskt tankande. Basala lardomar fran exempelvis Keynes hade man slangt ut med badvattnet. Teorin om effektiv efterfragan, som forklarar sa enkla men uppenbara ekonomiska reaktionsmonster som konsumtionsmultiplikatorn, hade man lagt pa den ekonomisk-historiska hyllan pa vartenda universitet i Sverige. Man hade marginaliserat keynesianer som Sven Grassman intill det vansinniga. (Jag kande och jobbade for Grassman, sa jag har en hel del insider-information att dela med mig av har...)

Men man hade aven varit noga med att gora sig av med Hayeks lardomar om behovet av ekonomisk frihet, samt det ekonomiska tyranniets kraft att foreviga sig sjalv. Laran om ekonomisk frihet var nastan lika ovalkommen i den svenska nationalekonomiska professionen an det man da kallade keynesianism.

Denna intellektuella utarmning ledde till att hela kadern av svenska nationalekonomer backade upp om skattereformen, valsignade den och sa att den skulle ge landet evig rikedom och losa alla 80-talets tillvaxtproblem. Det blev naturligtvis precis tvartom. Inte nog med att skattereformen sjosattes mitt i oppningen av en lagkonjunktur - den var ocksa designad for att minska den privata konsumtionen och oka det privata sparandet. Darutover, och det ar den viktigaste komponenten, var skattereformen skapad for att bredda skattebasen i ekonomin och darmed garantera valfardsstaten dess inkomster vid given ekonomisk aktivitetsniva.

Sparandeincitamenten gick saledes hand i hand med en explosion i momsuppkravning. Momsbasen dubblerades i skattereformen vilket okade konsumenternas kostnader for vanlig privat konsumtion med tolv procent. Foljden blev dubbelsiffrig inflation och nagot som narmast kan liknas vid en kollaps i den privata konsumtionen.

Aktivitetsnivan i den svenska ekonomin sjonk dramatiskt och, som jag tidigare visat, permanent. Detta gjorde naturligtvis det annu svarare att balansera budgeten i den offentliga maktens verksamheter. Men vid det har laget var hela den offentliga makten genomsyrad av folk som gjort karriar som duktiga budgetadministratorer. Det hade plotsligt blivit viktigare att kunna balansera en budget an att kunna nagot om verksamheten. De som kunde fatta "de tuffa besluten" gjorde karriar; de som brydde sig om verksamheten blev bortsparade.

For att gora en lang historia kort ar det detta som ligger bakom 75-dagarsregeln i a-kassan. Vikariens regering tycker det ar viktigare att minska statsbudgetens utgifter och saledes balansera budgeten, an att se till att de manniskor som gjort sig beroende av den offentliga maktens bidragssystem har ett dragligt liv. Sjalva roten till problemet ar sjalvfallet det offentliga bidragssystemet som sadant, vilket Sveriges riksdag bor avveckla i god ordning. Men intill svenska politiker nar den insikten ar man av rent manskliga orsaker tvungen att satta bidragsberoende manniskors behov over budgetbalanseringen. I annat fall skapar man incitament for folk som Anna Jonasson, incitament som ar direkt perverterade och alltsa ett resultat av tre decennier av destruktiv, for att inte saga direkt folkfientlig ekonomisk politik.

Svenska politiker maste satta Sverige pa ett politiskt spar mot total ekonomisk frihet. Detta ar den enda langsiktiga losningen pa de tillsynes eviga ekonomiska problemen i Sverige. En ordnad avveckling av den svenska valfardsstaten ar bade nodvandig och mojlig. Allt som kravs for att paborja den avvecklingen ar politiskt mod.

EN EKONOMISK ANALYS AV SOCIALISERAD SJUKVARD

2009-11-14T19:40:00.000-08:00

Min kompis Dan Mitchell pa Cato Institute har producerat en utmarkt genomgang av de finanspolitiska aspekterna av socialiserad sjukvard med president Obama's forslag som utgangspunkt. Analysen ar relevant aven i den svenska debatten dar Hayek-Institutet Sverige ar den enda konsistenta rosten for frihet inom sjukvard och sjukforsakring.

Ord och bild till Dan Mitchell, saledes.

FLER TECKEN PA EKONOMISK STABILISERING

2009-11-10T16:11:00.000-08:00

SCB har publicerat diverse smaplock i den ekonomiska statistiken. Kontentan ar att den ekonomiska krisen natt sin botten. Det ar i sig ingenting att jubla over - alla konjunkturnedgangar och ekonomiska kriser nar sin botten. Fragan som nu uppstar ar hur lange den svenska ekonomin kommer att befinna sig pa botten och, framfor allt, vilka finanspolitiska misstag Legoministern gor under tiden. Priset for sadana misstag kan bli hogt, som Sverige bittert erfor nar socialisterna aterfick regeringsmakten efter valet 1994. Da var den svenska ekonomin sa sakteliga pa vag upp ur den djupa 90-talskrisen. Goran Dzjugasvilij slog till med en rendyrkad finanspolitisk massaker - nio procent av BNP i skattehojningar och utgiftsnedskarningar pa tre ar. Sverige betalar fortfarande notan av hans fiskala vanstyre.

Med andra ord far vi innerligt hoppas att Legoministern och Vikarien inte ar lika destruktivt klafingriga; till och med en ekonomi med varldens hogsta skatter kan faktiskt aterhamta sig, om an i begransad omfattning, om bara den offentliga makten haller fingrarna i styr och inte forandrar forutsattningarna for privat ekonomisk aktivitet.

Hursomhelst. Lat oss borja med aktivitetsindex for den svenska ekonomin.

Aktiviteten i den svenska ekonomin minskade i september, enligt den skattade trenden för Aktivitetsindex. Trendvärdet minskade med 0,3 procent i september jämfört med augusti. Om denna utvecklingstakt skulle fortsätta i tolv månader innebär det en minskning med 3,6 procent i årstakt. Nedgången förklaras av minskad varuexport och industriproduktion, enligt trenden. De övriga ingående komponenterna: omsättningen i detaljhandeln, arbetade timmar för offentliganställda och importen påverkar Aktivitetsindex marginellt. Förändringen av trendvärdet hos Aktivitetsindex från september 2008 till september 2009 var -3,3 procent.

Allt mer ekonomisk statistik indikerar att den svenska ekonomin nadde botten pa den ekonomiska krisen under september och oktober. Aktivitetsindex ar ett kansligt matinstrument som kan forstora tillfalliga svangningar i enskilda variabler. Men vi har tidigare sett en tendens till utplaning i arbetsmarknadsstatistiken, och annan statistik fran SCB, over industriproduktion och orderingang bekraftar utplaningsscenariot. Industriproduktionen forst:

Den totala industriproduktionen, ökade med 0,2 procent under september jämfört med augusti 2009. Under det senaste kvartalet har produktionen i industrin ökat med 3,7 procent.

Detta fran fallet ner i en avgrundsdjup ekonomisk kris. Icke desto mindre tyder industriproduktionsuppgangen pa att foretagen stabiliserat sin verksamhet.

Efter att ha minskat med 4,4 procent mellan juli och augusti ökade produktionen i industrin med 0,2 procent i september jämfört med augusti 2009. Produktionen inom motorfordonsindustrin hade en stark utveckling. Ökningen uppmättes till 22,7 procent i september.Sett utifrån en tremånadersperiod har produktionen inom industrin ökat med 3,7 procent jämfört med närmast föregående tremånadsperiod.

Som ytterligare ett stabiliseringstecken rapporterar SCB:

Vid en jämförelse mellan september 2009 och samma månad föregående år har industriproduktionen minskat med 15,7 procent. Detta är den minsta nedgången i årstakt sedan november 2008. Senaste tidens utveckling tyder på att industriproduktionen nu tycks ha stabiliserats.

Eftersom den svenska industrin ar extremt exportberoende betyder det har att stabiliseringen i bland annat den amerikanska ekonomin har spridit sig till Sverige. Aterstar nu att se hur mycket inhemsk svensk politik kommer att paverka exportindustrins formaga att ta till sig den kommande aterhamtningen bl.a. har i USA. (Vilken i sin tur, bor tillaggas, beror pa hur dumdristiga de demokratiska senatorerna ar de narmaste manaderna, med tva stora chanser att odelagga den langsamma men tydliga aterhamtningen: cap-and-trade och sjukforsakringsreformen.)

Sedan föregående publicering har förändringen i den totala industriproduktionen mellan juli och augusti 2009 reviderats ned med 1,5 procentenheter, till en nedgång på 4,4 procent. Förändringen i produktionen mellan augusti 2009 och augusti 2008 har inte reviderats sedan föregående publicering. Efter många månader med svag produktion vände motorfordonsindustrin starkt uppåt i september. Produktionen ökade med 22,7 procent jämfört med augusti. Vid en jämförelse mellan andra och tredje kvartalet var ökningen 4,9 procent. Mätt i årstakt minskade produktionen inom motorfordonsindustrin med 39,0 procent i september. Det är den minsta nedgången på elva månader. Industrin för investeringsvaror, där motorfordonsindustrin utgör en betydande del, ökade med 2,6 procent.

Den amerikanska bilmarknaden har gatt ryckigt det senaste halvaret. Men i och med att ekonomin som helhet stabiliserar sig kommer aven bilforsaljningen att borja vanda uppat igen under mer varaktiga omstandigheter. Intressant ar att notera hur de koreanska markena Hyundai och Kia har lyckats starka sina positioner genom hela lagkonjunkturen. Hyundai Sonata ar pa vag att bli en av USA:s mest salda bilar.

Avslutningsvis, lat oss som sagt ta en titt pa orderingangen i industrin ocksa.

Orderingången till industrin ökade med 4,6 procent under tredje kvartalet 2009 jämfört med andra kvartalet. Under september steg orderingången med 0,7 procent jämfört med augusti, men den minskade med 12,1 procent jämfört med samma månad förra året. Under augusti minskade orderingången med 3,6 procent jämfört med juli. Det innebär en revidering uppåt med 0,6 procentenheter jämfört den första publiceringen av resultaten för augusti.

Nu far vi ocksa en forsta, klar indikator om varifran stabiliseringen i industriproduktionen kommer.

Orderingången från hemmamarknaden minskade med 0,9 procent från augusti till september, efter att ha ökat med 1,0 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet sjönk orderingången från hemmamarknaden med 0,4 procent jämfört med andra kvartalet.
Orderingången från exportmarknaden ökade med 2,2 procent från augusti till september, efter att ha minskat med 7,1 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet ökade orderingången från exportmarknaden med 8,9 procent jämfört med andra kvartalet.

Med andra ord ar den inhemska svenska ekonomin sa svag, bade kopkraftsmassigt och forvantningsmassigt, att den inte klarar lyfta den svenska industrin. Orsaken till den inhemska ekonomins svaghet ar en kombination av skatternas strypsnara pa den privata sektorn, samt den offentliga sektorns fortsatta uppsagningar, bland annat inom sjukvarden. For att hushallen ska kunna spendera ekonomin ur en kris maste tva faktorer samverka: kopkraft och forvantningar. Skatterna och den svaga arbetsmarknaden stryper kopkraften; den svaga arbetsmarknaden och osakerhet om framtida sysselsattning skapar pessimistiska forvantningar.

Den totala orderingången minskade med 12,1 procent under september 2009 jämfört med september 2008. Motsvarande jämförelse för hemmamarknaden ger en minskning med 14,2 procent och för exportmarknaden en minskning med 10,4 procent.

Om exporten aterigen ska vara den enda variabel som driver en konjunkturforbattring i Sverige kommer ekonomin att bli annu mer lik en bananrepublik efter den har krisen. Det ar ett fullkomligt livsfarligt scenario for vilken som helst ekonomi.

Orderingången under augusti 2009 minskade med 18,4 procent jämfört med augusti 2008, vilket innebär en revidering neråt med 0,3 procentenheter jämfört med den första publiceringen av resultaten för augusti. Hittills under 2009 (januari-september) har orderingången till industrin totalt minskat med 24,1 procent jämfört med motsvarande period 2008. Orderingången från hemmamarknaden har hittills under samma period minskat med 20,5 procent, medan orderingången från exportmarknaden har minskat med 26,8 procent.

Det har ar intressant. Orderingangar fran exportmarknaderna foll tidigt men aterhamtade sig tidigt. Det ska inte tolkas som att hemmamarknaden nodvandigtvis aterhamtar sig med ett kvartals efterslapning efter exporten - vad det i stallet betyder ar att vi sannolikt ser en asymmetri i konjunkturcykeln mellan svensk ekonomi och de viktigaste exportmarknaderna. Den har sortens statistik misstolkas ofta av klafingriga politiker som tar efterslapningen i den inhemska konjunkturnedgangen och uppgangen i exporten till intakt for att det ocksa automatiskt kommer en uppgang i den inhemska marknaden. Darmed kan de borja forsoka "rensa upp" i de offentliga finanserna utan att oroa sig for de multiplikativa konsekvenserna darav. Det var detta sosseriet gjorde pa 90-talet, med forodande resultat.

Orderingången till investeringsvaruindustrin ökade med 5,8 procent från augusti till september, efter att ha minskat med 8,9 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet ökade orderingången till investeringsvaruindustrin med 8,2 procent jämfört med andra kvartalet. Inom investeringsvaruindustrin är det främst industrin för datorer, elektronikvaror och optik (SNI 26), motorfordonsindustrin (SNI 29) samt övrig maskinindustri (SNI 28) som är betydelsefulla för utvecklingen.

Trender inom investeringsvaruindustrin ar viktiga forvantningsindikatorer. Det positiva i det har ar att industrin vagar satsa pa att bygga upp sin produktionskapacitet.

Orderingången till industrin för datorer, elektronikvaror och optik ökade med 18,5 procent från augusti till september, och med 10,9 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Även orderingången till motorfordonsindustrin ökade. Ökningen var 4,2 procent från augusti till september, och 8,0 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Orderingången till övrig maskinindustri minskade med 4,6 procent från augusti till september, men ökade med 8,5 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Orderingången till insatsvaruindustrin ökade jämfört med andra kvartalet. Orderingången till insatsvaruindustrin minskade med 0,7 procent från augusti till september, men ökade med 4,0 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet.

Aterigen ett stabilitetstecken. Men den konjunkturella asymmetrin mellan Sverige och exportmarknaderna ar ett oroande tecken. Det finns en uppenbar risk att svenska politiker upprepar samma katastrofala misstag som pa 90-talet, speciellt om statsministern efter valet nasta ar ar Raggare. I sa fall kommer finansministern att vara lika flintskallig som inriktad pa att balansera statsbudgeten med skattehojningar och utgiftsnedskarningar.

Sverge behover ingen uppfoljare till Den Fiskala Motorsagsmassakern I.

DAGENS NYHETERS FEM PUNKTER OM SKATTERNA

2009-11-02T06:05:00.000-08:00

Efter att vi har pa Hayek-Institutet publicerade forsta delen av vart valmanifest har Dagens Nyheter foljt efter med en detaljerad 50-punkters plan for svensk politik i nasta mandatperiod. Det ar ett alldeles for stort program for att lata sig analyseras i en artikel, sa lat oss borja med den akuta fragan om vad DN anser om skattepolitiken. Sammanfattningsvis kan vi notera att DN har manga bra poanger men saknar sjalva udden i sina reformforslag. Framfor allt saknar tidningen en koppling mellan sina skattereformsideer och analysen av den offentliga maktens utgiftssida.

1. Platta till. Din lön är i första hand din egen – inte statens. Därför borde det vara en självklarhet att få behålla huvuddelen av inkomsten. Skattesystem ska uppmuntra, inte straffa, människor som vill arbeta mer, utbilda sig eller starta företag. En platt skatt, som innebär att alla arbetsinkomster beskattas enbart med kommunalskatten, skulle öka individens möjligheter till utveckling och gynna den ekonomiska tillväxten i stort.

En utmarkt poang. Men som danskarna har visat innebar kan kommunalskatten hamna anda uppe pa 43 procent. Med andra ord ar en plattskatte-reform ett nodvandigt men inte tillrackligt steg mot en friare ekonomi. Man maste kombinera den med reformer pa den offentliga maktens utgiftssida ocksa.

I dag stiger skattesatsen snabbt över 50 procent för den som utbildat sig, driver företag eller gör lönekarriär. En platt skatt är också enklare och billigare att administrera. Fördelningseffekterna finns fortfarande kvar – de med högre inkomster betalar relativt mer. En platt skatt på arbete förenklar också livet för landets alla företagare. 3:12-reglerna, som i detalj bestämmer hur mycket en företagare kan plocka ut i lön respektive utdelning, blir överflödiga då arbete och kapital beskattas lika.

Detta var en av grundtankarna i skattereformen for 20 ar sedan. Men socialdemokraterna var sa bestamda i sitt forsvar av en hog inkomstskatt att den statliga inkomstskatten overlevde. Borgarna i sin tur hade ingen aning om vad de ville med den offentliga maktens utgiftssida, vilket gjorde att socialdemokraterna vann den fragan. Kompromissen sa att tio procent av inkomsttagarna skulle betala statlig inkomstskatt; inom fem ar betalade 25 procent statlig inkomstskatt och Thomas Ostros drev - som bitradande finansminister - igenom "varnskatten", dvs att man skulle infora ett andra skattesteg i den statliga inkomstskatten.

2. Betala in. Med undantag för kyrkoavgiften, som fått många att lämna Svenska kyrkan, är skattesystemet mycket anonymt. För den enskilde medborgaren är det svårt att veta dels hur mycket som staten tar in, dels vart pengarna går. Särskilt arbetsgivaravgifterna är höljda i dunkel för löntagaren eftersom de inte syns, vare sig på lönebesked eller deklaration. Därför borde löntagaren få ut hela sin lön och sedan själv ansvara för att betala in avgifterna till socialförsäkringarna. Många skulle då bli uppmärksamma på att de inte får mer eller bättre offentlig service ju mer de betalar in. Redan på månadsinkomster över cirka 26.000 kronor slutar arbetsgivaravgiften att vara en försäkring och blir en ren skatt. Om genomskinligheten i systemet ökade skulle väljarna lättare förstå hur skatteförändringar påverkade deras egen situation. Pressen på politiker och myndigheter att inte slösa med våra gemensamma medel skulle öka.

En ganska bra ide, men varfor inte ta steget fullt ut och ge folk mojlighet att kopa privata forsakringar och bygga ett eget Buffertkonto for "socialforsakringsavgifterna" (som egentligen ar ren och skar lonebeskattning)? DN:s ide duger om och endast om den ar ett forsta steg till en privatisering av de inkomstforsakringar som loneskatterna betalar.

3. Reformera ihop. För att ett skattesystem ska fungera krävs att medborgarna upplever systemet som begripligt, rättvist och legitimt. Den nuvarande modellen, med mängder av avdrag och särskilda skattesatser för bland andra ungdomar, gör systemet svåröverskådligt även för ett tränat öga. 1990-års skattereform, som var tänkt att borga för just transparens och likformighet, är det inte mycket kvar av.

Nej, det ar det sannerligen inte, forutom den vitt spridda momsen. Fore skattereformen tog staten ut moms pa halva den privata konsumtionen; efter skattereformen tar staten ut moms pa hela den privata konsumtionen. Detta skapade en inflationschock 1990-91 utan att bidra till nagon som helst forbattring av ekonomins funktionsformaga. En orsak till detta var att nar staten breddade momsbasen gjorde man det med den hogsta tankbara skattesatsen. Anledningen var givetvis att staten var ute efter att intaktsmaximera vid given ekonomisk tillvaxtniva.

Låga skatter är i de flesta fall att föredra framför motsatsen.

"De flesta fall"? Kan DN vara sa vanliga att upplysa oss om nar hoga skatter ar att foredra??

Få saknar i dag arvsskatten (avskaffad av S) eller förmögenhetsskatten (avskaffad av alliansen). Jobbavdraget har gjort det mer lönsamt att arbeta. Avdraget för hushållsnära tjänster har förvandlat en svart bransch till vit. De låga arbetsgivaravgifterna för ungdomar är visserligen dyra men bidrar ändå till att ungdomsarbetslösheten inte stigit mer. Men nästa regering – oavsett färg – har ett ansvar att ta initiativ till en bred skattereform. Snårigheten hotar systemets trovärdighet på sikt.

Det har ar en bra poang forutsatt, givetvis, att man ocksa kopplar reformen till rejala utgiftsminskande reformer inom exempelvis sjukvard, utbildning och inkomstforsakringar. DN glommer dock att papeka att ett skatteavdrag ar en annu svagare atgard an en skattesankning, vilket exempelvis forsvagar effekterna av jobbskatteavdraget pa langre sikt.

4. Fortsätt sänka. Sverige har fortfarande högst skatter i världen. Det är inte rimligt. Ett lägre skattetryck skulle ge människor mer makt i sin vardag. När individer, kapital och företag rör sig snabbare över gränserna är världens högsta skatter inte heller någon konkurrensfördel. För att forskare och företagare ska stanna i Sverige måste staten upphöra med överbeskattningen. Detsamma gäller om vi ska locka till oss kapital, arbetskraft och investeringar från utlandet. Alliansen gjorde därför rätt som sänkte bolagsskatten, men fortfarande ligger vi högre än EU-genomsnittet. Stigande arbetskraftskostnader gör att traditionell produktion flyttar till låglöneländer. Den framtida tjänstesektorn måste ges möjlighet att växa – annars missar Sverige chanser till välstånd.

En ganska allman punkt som ar latt att halla med om. Enda orsaken till att den har relevans idag ar att sosseriet vill ga i motsatt riktning, namligen krama skatteblod ur allt som ror sig.

Sa langt ar allt ganska hyfsat. Men sa plotsligt faller DN platt till marken framfor den svenska valfardsstaten. Nagonstans inser DN:s ledarskribenter att deras forslag sa langt leder till minskade skatteintakter for staten (aven om solid internationell erfarenhet visar att lagre skatter ger hogre skatteintakter). Uppenbarligen ar DN-folket alltfor socialdemokratiska for att foresla en konsekvent linje av lagre skatter.

5. Höj för fastigheter. Den nya modellen med fastighetsavgift, högre reavinstskatt och uppskovsränta minskar rörligheten på bostadsmarknaden. Därmed minskas också rörligheten på arbetsmarknaden. Eftersom inkomstskatten sänkts och förmögenhetsskatten slopats så kan en reformerad fastighetskatt återinföras utan orimliga konsekvenser för dem med hus i attraktiva områden. Många skulle kunna betala mer än i dag, utan att för den delen gå tillbaka till de extrema nivåer som rådde tidigare. Samtidigt skulle skatten vid bostadsförsäljningar kunna sänkas rejält. Skattesystemet ska inte låsa in människor i husen där de bor. Regeringen säger sig vilja förbättra rörligheten på den svenska arbetsmarknaden. Förändringen av fastighetsskatten säger något annat.

Det finns bara en anledning till att DN vill hoja fastighetsskatten, namligen for att hela deras skattepolitiska paket ska forbli intaktsneutralt for staten. Samma ide lag bakom skattereformen 1990 och ledde till att skattesystemet blev en annu tyngre borda for ekonomin. Varje reform av det har slaget baseras namligen - i Sverige - pa statiska berakningar av statens inkomster och utgifter. En dynamisk analys visar hur den ekonomiska aktiviteten paverkas av skattepolitiska atgarder, och saledes hur lagre skatter okar intakterna i storre eller mindre grad beroende pa profilen pa skattesankningarna.

Malet med lagre skatter bor dock vara att de ska vara en del av en minskning av den offentliga maktens totala narvaro i ekonomin. Tyvarr har DN inga som helst forslag bland sina tio fempunktersproklamationer som indikerar att man vill minska den offentliga maktens narvaro i ekonomin. Man klagar ratteligen pa att den offentliga makten tar ut varldens hogsta skatter, men man visar ingen tendens till att ha begripit att detta ar orsakat av att samma offentliga makt har tagit pa sig att tillgodose svenska folkets behov motsvarande halva ekonomin. Och det ar dar sjalva karnan i problemet ligger.

NATIONALRAKENSKAPER 2009/II - KRISEN FORDJUPAS FORTFARANDE

2009-10-26T06:55:00.000-07:00

Tyvarr blev den har artikeln rorande nationalrakenskaperna for andra kvartalet 2009 blivit rejalt forsenad, men har ar den i alla fall...

Nationalrakenskaperna ar enormt viktiga eftersom de ger en bade detaljerad och heltackande bild av vart den svenska ekonomin ar pa vag. Siffrorna for andra kvartalet ar som vantat ungefar av samma dystra kvalitet som siffrorna for forsta kvartalet - arbetsmarknadsstatistiken, som publiceras fore nationalrakenskaperna, har indikerat detta.

Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) minskade med 6 procent det andra kvartalet 2009, kalenderkorrigerad och jämförd med motsvarande kvartal 2008. Sex branscher i tillverkningsindustrin stod för drygt halva fallet. Dessa branscher utgör tillsammans mindre än 6 procent av totala BNP.

Med tanke pa den kraftiga okningen av arbetslosheten aven under andra kvartalet visar detta aterigen pa Sveriges monokulturella ekonomi. Det visar ocksa att den ekonomiska krisen kommer att bli varaktig aven nar den sa sakteliga ar pa vag att stabiliseras pa en botten omkring 27-28 procents effektiv arbetsloshet.

Det ska dock papekas att hela den fria ekonomin genomgick en produktionsminskning under andra kvartalet. Att den var 21 procent i tillverkningsindustrin men bara 3.8 procent i tjansteindustrin ar alltsa ett utslag for den sektoriella snedvridningen av ekonomin. Att produktionsminskningen fortsatter i hela naringslivet ar samtidigt bevis for hur allvarlig krisen faktiskt ar.

Säsongrensad och jämförd med första kvartalet 2009 ökade BNP med 0,2 procent. Det är den första ökningen sedan första kvartalet 2008. En halvårsvis jämförelse visar att BNP minskade med 6,4 procent jämfört med första halvåret 2008.

Okningen fran kvartal till kvartal ska inte ses som nagot som helst tecken pa att den ekonomiska krisen ar over, eller ens har natt sin botten. Med tanke pa att drivkraften i krisen ar sa sektoriellt koncentrerad uppstar det garna statistiska anomalier, sa att saga.

Procenttalen avser volymförändringar i förhållande till motsvarande period föregående år, om inget annat anges. För användningssidan används faktiska värden. För BNP, produktionssidan och arbetade timmar används kalenderkorrigerade värden. Hushållens konsumtionsutgifter minskade med 1,8 procent. I likhet med tidigare kvartal bidrog fortsatt minskade utgifter för inköp av bilar och transporter starkt till den negativa utvecklingen. Flera konsumtionsändamål har dock ökat. Hushållens konsumtion av livsmedel ökade för första gången på mer än ett år och stod för det enskilt största positiva bidraget till konsumtionsutvecklingen. Att påsken inföll under andra kvartalet år 2009 och under första år 2008, bidrog förmodligen till ökningen. Hushållens konsumtionsutgifter gav ett negativt bidrag till BNP-utvecklingen med 0,8 procentenheter.

Dessutom maste hushallen helt enkelt stabilisera sin baskonsumtion vid nagot tillfalle. Om trenden av en svag okning i baskonsumtionen (sasom mat och klader) aterkommer i tredje kvartalets nationalrakenskaper kan vi dra slutsatsen att hushallen borjar bli "komfortabla" med krisen. Detta betyder ingenting mer an att forandringen i deras ekonomiska vardag blir hanterbar for dem. Nar hushallen betraktar vardagen som forutsagbar - oavsett om det handlar om toppen av konjunkturen eller botten av en kris - kommer den ekonomiska aktiviteten generellt att sakta stabiliseras. Det ar ett nodvandigt men inte tillrackligt villkor for en aterhamtning.

De offentliga konsumtionsutgifterna var oförändrade jämfört med samma period 2008. Statens och landstingens konsumtionsutgifter ökade medan primärkommunernas utgifter minskade.

Det har ar ett klart tecken pa vilket systemfel valfardsstaten innebar. Den fria ekonomin minskar sin aktivitet med totalt sett 8.2 procent under andra kvartalet, medan den ofantliga sektorn fortsatter som om ingenting hade hant. Eftersom en minskning av naringslivets aktivitet innebar en minskning av skatteunderlaget krymper saledes ocksa den offentliga maktens skatteintakter. Nar utgifterna ligger kvar pa samma niva betyder det de facto att den offentliga makten expanderar sin andel av ekonomin. Den expansionen ar mer bokforingsteknisk an reell, men den implicerar ett framtida behov av hogre skatter om ingen aterhamtning sker i den fria ekonomin.

Fasta bruttoinvesteringar minskade med 18,9 procent. Den fortsatt svaga utvecklingen förklaras främst av låga investeringar i maskiner, men även nybyggandet av små- och flerbostadshus minskade.

Detta fran en redan skrattretande lag niva. Om nagon tycker att det ar dyrt att kopa bostad i Sverige har ni just hittat en forklaring till detta.

Näringslivets investeringar minskade med knappt 24 procent till följd av framförallt minskade investeringar inom tillverkningsindustrin och byggbranschen. Offentliga myndigheters investeringar fortsatte däremot att öka, denna gång med drygt 7 procent. Ökningen förklaras främst av statliga investeringar i vägar och byggnader. Fasta bruttoinvesteringar gav ett negativt bidrag med -3,9 procentenheter till BNP-utvecklingen.

Offentliga investeringar brukar av manga nationalekonomer torgforas som en kontracyklisk finanspolitik. Denna ska enligt larobockerna lindra konjunkturnedgangen och hjalpa till att satta ekonomin pa en tillvaxtbana igen. Jag har ingenting emot den teorin - den fungerar faktiskt. Problemet ar att den offentliga sektorns formaga att vanda ekonomin ar svagare an det privata naringslivets. Offentliga investeringar i vagar och byggnader ar tillfalliga projekt. Deras multiplikativa spridning till andra sektorer ar begransad just darfor att projekten ar tillfalliga. Om naringslivet daremot ar expansionsmotorn blir expansionen mer varaktig. Anledningen ar att naringslivets expansion sker i samklang med framfor allt konsumenternas varaktiga behov. Med ratt ekonomisk-politiska incitament kan staten bana vag for en sadan expansion.

Problemet ar att Vikariens regering ar alldeles for fixerad vid sitt jobbskatteavdrag. I en tid nar allt farre svenskar jobbar minskar den stimulativa effekten av jobbskatteavdraget for varje manad. En rejal momssankning skulle ge en langt battre effekt pa sysselsattning och tillvaxt.

Lagerinvesteringar drog ned BNP-utvecklingen med 2,6 procentenheter. Det är det största negativa bidraget sedan kvartalsseriens början 1993. Det är främst inom handeln som lagren minskade.

Den har variabeln ar alltid tvetydig. Lager inom tillverkningsindustrin ar egentligen ett tecken pa minskande ekonomisk aktivitet. Lager inom detaljhandeln ar ett tecken pa okande ekonomisk aktivitet. Trots att jag letar har jag fortfarande inte hittat nagon uttommande dekomponeringsstudie av lagerinvesteringarna som kan i detalj identifiera olika industriers lagerinvesteringsmonster pa basis av just deras konjunkturindikativa formaga. Men det kommer forhoppningsvis sa smaningom.

Exporten och importen minskade med 16,9 respektive 20,3 procent. I båda fallen är det den kraftigaste minskningen sedan åtminstone 1970. Det var återigen handeln med varor som minskade mest, denna gång med mer än 20 procent på såväl export- som importsidan. Tjänstehandeln uppvisade däremot en betydligt starkare utveckling med en exportminskning på 0,9 procent och en importminskning på 5,1 procent. Eftersom importen minskat mer än exporten så ökade exportnettot, ökningen bidrog med 0,2 procentenheter till BNP-utvecklingen.

Aterigen en statistisk anomali. Eftersom export minus import ar ett bidrag till BNP innebar alltsa en olikhet i minskningstakten faktiskt att BNP ser ut att vaxa. Orsaken ar att import, per definition, ar ett tillskott pa utbudssidan i ekonomin medan export ar ett tillskott pa efterfragesidan. Minskad import vid given efterfragan innebar per definition en okning av inhemsk BNP. I realiteten betyder det bara att en minskad inhemsk aktivitet ar koncentrerad till minskade inkop fran utlandet, dvs en relativ men inte absolut substitution av inhemska varor och tjanster for utlandska varor och tjanster.

Produktionen inom näringslivet minskade med 8,2 procent. Varuproduktionen minskade med 15,1 procent och tjänsteproduktionen med 3,8 procent. Återigen är det främst inom tillverkningsindustrin som de stora minskningarna har ägt rum. Sammantaget har dessa branscher minskat med över 20 procent. Sex branscher med anknytning till motorfordons- och maskinvaruindustrin stod för drygt halva BNP-minskningen. Bland tjänsteproducenterna är undantagen till den svaga utvecklingen fler, även om kvartalet också här präglats av minskningar. Exempel på branscher som upplevt tillväxt är kreditinstitut och försäkringsbolag samt utbildning och sjukvård.

Da talar vi alltsa om privata foretag inom utbildning och sjukvard. Framfor allt privat utbildningsproduktion borde vaxa i kristider nar folk soker utveckla sin kompetens for framtiden.

Att den privata produktionen av sjukvard okar ar en direkt foljd av den ofantliga sektorns kapitala misslyckande pa samma omrade.

Offentliga myndigheters produktion minskade med 0,1 procent. Antalet arbetade timmar i hela ekonomin minskade med 4,2 procent vilket är den största minskningen sedan början på 1990-talet. Det sistnämnda gäller även antalet sysselsatta som minskade med 2,2 procent. Detta innebar en minskad medelarbetstid även under andra kvartalet. I näringslivet minskade antalet arbetade timmar med 5,4 procent, och näringslivets arbetsproduktivitet fortsatte därmed att falla.

Arbetsmarknadens forsvagning ar inte helt synkroniserad med forsvagningen i BNP. Orsaken ar att i kristider stadar foretagen upp i sina organisationer for att slimma kostnadsstrukturen och overleva i en mindre kostym. Nar konjunkturvandningen sa kommer borjar man med att bygga upp sina kontantflodesmarginaler innan man borjar nyanstalla. Darfor sjunker arbetslosheten snabbare an BNP och stiger senare an BNP.

Hushållens disponibla inkomster ökade med 4,9 procent i löpande priser det andra kvartalet jämfört med samma kvartal 2008. Rensat för inflation ökade de disponibla inkomsterna med 2,6 procent.

Som jag tidigare visat spelar detta ingen roll for folks levnadsstandard. Under de senaste 20 aren har den privata konsumtionen vuxit med ungefar 0.85 procent om aret, justerat for inflationen, trots realloneokningar pa samma niva som har rapporteras. Orsaken ar den sakta men standigt expanderande borda som den offentliga maktens skattehunger lagger pa den privata sektorn.

Hushållens finansiella sparande ökade med drygt 33 miljarder kronor och uppgick till ungefär 94 miljarder kronor i löpande priser. Sparkvoten, exklusive sparandet i premie- och tjänstepensioner, uppgick till hela 15 procent. Det motsvarar en ökning med nästan fyra procentenheter jämfört med motsvarande kvartal 2008.

Detta har sin upprinnelse i tva faktorer: dels forsoker de som fortfarande har jobb spara och betala av lan sa fort de kan for den handelse de forlorar sina jobb; dels har bankerna farre att lana ut till eftersom arbetslosa inte har kreditvardighet nog att fa lana pengar. Sparchocker av den har storleksordningen ar ovanliga - den senaste var den som intraffade i samband med 90-talskrisen.

Sammantaget visar nationalrakenskaperna for andra kvartalet 2009 att den ekonomiska krisens anatomi inte har forandrats sedan forsta kvartalet, eller ens sista kvartalet 2008. Den allra senaste arbetsmarknadsstatistiken indikerar att den ekonomiska krisen kan vara inne i sitt "bottenstadium"; det definitiva svaret pa den fragan far vi nar nationalrakenskaperna for tredje kvartalet kommer om nagra veckor.

FORTSATT FORSVAGAD ARBETSMARKNAD

2009-10-22T10:13:00.000-07:00

Sa publicerade da SCB sin arbetskraftsundersokning for september 2009. Sa har sager SCB om undersokningens resultat:

Antalet sysselsatta personer i åldern 15–74 år uppgick i september till 4 478 000. Det är en minskning med 89 000 personer jämfört med september 2008. Av minskningen var 71 000 män. Antalet sysselsatta minskade i alla åldersgrupper utom 55-74 år. Nedgången i antalet sysselsatta innebar även att sysselsättningsgraden minskade med 2,1 procentenheter till 64,2 procent av befolkningen jämfört med ett år tidigare.

Sysselsattningsgraden ar ett kritiskt matt pa hur arbetslosheten paverkar en ekonomi. Lat oss aterkomma till den om ett ogonblick.

Sysselsättningsgraden gick ned mest i åldersgruppen 15-24 år, delvis på grund av att befolkningen i den åldern ökade med 25 000.

Till skillnad fran nar ekonomin fungerar val kan dessa 25 000 personer inte hitta nagra jobb. Men vi ska ocksa komma ihag att det ar delvis missvisande att inkludera personer som fortfarande har skolplikt (15-aringar) och aldersgruppen som typiskt sett gar pa gymnasiet. Pa motsvarande satt inkluderar AKU-siffrorna en grupp som typiskt sett ar pensionerad: de som ar 65-74 ar gamla.

Antalet sysselsatta minskade även denna månad mest i näringsgrenen ”Tillverkning och utvinning, energi och miljö”. Minskningen var 58 000 personer, varav undergruppen ”Tillverkning av verkstadsvaror” stod för merparten. Antalet anställda minskade med 109 000. Den privata sektorn stod för 64 000 av nedgången. Fast anställda minskade med 70 000 personer varav de flesta var män. Tidsbegränsat anställda minskade med 39 000, vilket är en mindre nedgång än vad det varit tidigare under året. Minskningen av tidsbegränsat anställda stod främst kvinnor för.

Totalt redovisar SCB 405 000 arbetslosa, av vilka 95 000 studerande. Men den effektiva arbetslosheten ar langt hogre, vilket vi ser nar vi tittar pa sysselsattningsgraden och den arbetande befolkningens forsorjningsborda.

Sammanfattningsvis visar AKU-siffrorna att den ekonomiska krisen fortskrider, dock nagot langsammare an tidigare. Det var vantat att det skulle komma en "krisavmattning" under hosten - Sverige ar nu 18 manader in i krisen, den tidpunkt da en krisavmattning brukar komma. Men som bade teori och erfarenhet visar betyder det ingenting annat an att ekonomin stabiliseras i ett krislage. Nar Sverige nadde botten pa 90-talskrisen efter ett och ett halvt ar av massivt stigande arbetsloshet forblev ekonomin i det krislaget i flera ar. I praktiken har det krislaget permanentats, vilket visas i foljande diagram:

Diagrammets roda linje visar procenten sysselsatta i aldersgruppen 16-64 ar, den traditionella befolkningsgruppen i SCB:s AKU-rapporter. Detta aldersintervall ar justerat for 15-aringar med skolplikt och "gamla" som faller for pensionsplikten vid 65.

Ar 1970 var 72.1 procent av den aldersgruppen sysselsatta. 1980, nar kvinnorna strommat ut pa arbetsmarknaden i full skala, arbetade 79.7 procent av aldersgruppen. Ytterligare ett decennium senare, 1990, var sysselsattningsgraden 82.9 procent i gruppen.

Samma ar, pa sensommaren, borjade 90-talskrisen. Nar den hade tagit full grepp om ekonomin 1994 var sysselsattningsgraden nere pa 71.3 procent, alltsa 11.6 procentenheter lagre an vid toppnoteringen 1990. Den siffran har enorma implikationer for den svenska ekonomin i allmanhet och for den socialistiska valfardsstaten i synnerhet. Plotsligt skulle drygt elva procent-enheter farre forsorja samma mangd manniskor. Den lagre sysselsattningsgraden bestod i princip sedan dess; den hankade sig med knapp nod upp till 75 procent ar 2007, vilket var en atergang till den sysselsattningsgrad som radde i mitten av 70-talet.

Nar SCB nu redovisar ytterligare fall i sysselsattningsgraden betyder det att annu farre svenskar ska forsorja hela befolkningen. Vad som gor detta fortsatta fall desto mer alarmerande ar att erfarenheten fran 90-talskrisen (den nuvarande krisen har varit nastan lika allvarlig) ar att en lagre sysselsattningsgrad blir bestaende. Som jag tidigare visat innebar den kraftigt okade forsorjningsbordan ett konstant okat dranage av kopkraft fran den sysselsatta befolkningen, vilket i sin tur permanentar en lagre tillvaxt och darmed ytterligare bidrar till en lagre sysselsattningsgrad.

I dagens AKU-rapport ar sysselsattningsgraden 73.1 procent for aldersgruppen 16-64. SCB redovisar, som sagt, sysselsattningsgraden for det storre aldersintervallet; vi far 73.1 procent genom att anta att alla i intervallet 65-74 ars alder ar pensionerade, addera alla femtonaringar, subtrahera summan fran den totala befolkningen i intervallet 15-74 och sedan dela det totala antalet sysselsatta med den siffran.

Om detta ar den faktiska sysselsattningsgraden for aldersintervallet 16-64 orovackande nara sysselsattningsgraden 1993. Da var den 72.4 procent.

En viktig observation i sammanhanget ar att trots det stora antalet varsel over de senaste 18 manaderna - ibland uppemot 700 om dagen, 70 procent av varseltakten under 90-talskrisen - har sysselsattningsgraden inte fallit tillnarmelsevis lika kraftigt som under 90-talskrisen. Det har ar ett intressant statistiskt fenomen som har sin forklaring i endera av tva faktorer:

1. En betydligt storre del av de som forlorat sina jobb har gatt fran tillfalliga anstallningar. Ju fler tillfalligt/periodvis sysselsatta, desto lagre sysselsattningsgrad. Framfor allt den offentliga sektorn har lart sig att anvanda tillfalligt anstalld personal som en personalkostnadsbuffert.
2. Statistiska omdefinieringar av sysselsattning, arbetsloshet och "ej i arbetskraften" har lagt en statistisk dimma over tidsserierna. Vad som pa 80-talet raknades som arbetloshet (exempelvis arbetsmarknadspolitiska atgarder) har idag en annan hemvist i statistiken.

Sannolikt ar detta statistiska fenomen en kombination av bagge dessa faktorer. Oavsett vilket ar det fortfarande ett faktum att Sverige narmar sig en situation med 30 procents effektiv arbetsloshet.

OM SOCIALISMENS NATUR

2009-10-13T14:52:00.000-07:00

Ett till synes evigt amne pa det politiska slagfaltet ar fragan om huruvida det ekonomiska systemet skall vara kapitalistiskt eller socialistiskt. Ett kapitalistiskt ekonomiskt system bygger pa principen om ekonomisk frihet; det socialistiska bygger pa principen om social rattvisa. Trots att vi har ett sekel av erfarenheter av det elande socialistiska ekonomiska system staller till med finns det fortfarande forunderligt manga som fortfarande foresprakar fullskalig socialism.

Principen om social rattvisa, som alltsa utgor socialismens karna, ar sjalva roten till det onda socialismen staller till med. Det ar ur den som socialismens ekonomiska skadeverkningar emanerar. Det ar ocksa till foljd av principen om social rattvisa som socialismen skadar manniskor i manga fler avseenden an rent ekonomiskt. Att alla dessa skadeverkningar ar reella borde vara uppenbart idag. Men eftersom det inte ar det kommer jag att agna den har bloggartikeln at just socialismens ekonomiska skadeverkningar.

Innan vi nar dig ska vi borja med en liten logisk kullerbytta i sjalva begreppet "social rattvisa". For att ett samhalle ska vara rattvist - for att social rattvisa ska foreligga snarare an bara individuell rattvisa - maste ett samhalle ocksa kunna vara orattvist. Med andra ord, for att vi ska kunna identifiera P maste vi ocksa kunna identifiera icke-P.

Mot bakgrund av denna logikens absoluta grundtes kan vi saledes dra slutsatsen att socialister kan peka ut social orattvisa for oss. Nar de gjort det blir nasta steg att faststalla hur social orattvisa uppstar. For att ett tillstand av social orattvisa ska kunna uppkomma maste manniskor i allmanhet ha begatt en oratt; om ingen begar en oratt kan inte orattvisa foreligga. Pa motsvarande satt kan ingen social orattvisa foreligga om inte en majoritet av alla manniskor begar en oratt.

For att hitta social orattvisa maste saledes socialister klassificera en majoritet av alla manniskor som orattfardiga i sina handlingar. Men om en majoritet av alla manniskor begar handlingar som enligt socialister ar orattfardiga - ar det da inte rimligare att tanka sig att det ar socialistens definition av orattfardighet (och saledes orattvisa) som ar fel, snarare an majoritetens?

Det ar fullt tankbart, till och med sannolikt. Men majoriteten har aldrig ratt per definition. Det kan ju aven handa att en majoritet begar orattfardiga handlingar. Problemet for socialister ar dock att per deras klassindelning av samhallet ar majoriteten av alla manniskor arbetare. Om saledes majoriteten begar orattfardiga handlingar, ar det arbetarklassen, inte den s.k. kapitalagarklassen, som begar oratt. Darmed maste, enligt logikens lagar, socialister forespraka en social rattvisepolitik som riktar sin udd mot arbetarklassen, inga andra.

Nar vi nu visat att social rattvisa ar ett meningslost begrepp, har vi saledes motbevisat sjalva karnan, sjalva drivkraften, i socialismen. Men detta ar nu inte nagot som nodvandigtvis stoppar en socialist fran att agitera for ett socialistiskt maktovertagande i alla fall. Socialismens praktik innehaller namligen element som lockar till sig obildade intellektuella med storre ambitioner an formagor.

Centralt i socialismens praktik ar namligen att man med vald tar over andra manniskors egendom. Det har skapar oerhorda maktcentra i den offentliga byrakratin. Man ska inte underskatta den lockelse som detta utovar. Ty eftersom socialister rimligen inte kan drivas av sitt formenta patos for social rattvisa (i det social rattvisa som sagt ar ett meningslost begrepp) maste deras motiv for att bygga en enorm offentlig byrakrati - med odemokratiska metoder dessutom - vara av det rent personliga slaget. Detta motiv ar, saledes, stravan efter makt inom ramen for en byrakrati dar ideologisk lojalitet, inte professionell duglighet, raknas forst.

Forstatligande av naringslivet ar, som vi vet, en mycket central komponent i det socialistiska projektet. Pastor Svensson, Sveriges kanske ivrigaste foresprakare for statlig konfiskation, vill exempelvis att staten ska ta over svenska foretag sa fort de nar en storlek av 100 anstallda. Pastorn och andra socialister anser detta vara en sjalvklar komponent i socialismens praktik att den offentliga makten kan ta ifran privatpersoner deras egendom. Exakt vilket motiv socialister har till detta ar svart att utrona - de vagrar namligen diskutera sjalva sakfragan utan forfaller oavkortat till personangrepp pa meningsmostandare. (Pastor Svenssons intellektuella formaga ar sadan att han anser att sakargument ar "hat".) Darfor far vi utga ifran att deras motiv ar rent totalitara: de anser sig ha moralisk ratt att ta ifran andra deras egendom darfor att socialismen ar viktigare an manniskors liv och frihet.

Konsekvenserna for ett samhalle dar den offentliga makten konfiskerar privat egendom blir naturligtvis forodande. Incitamenten for driftiga entreprenorer att starta foretag och skapa jobb minskar drastiskt, om inte upphor helt och hallet. Detta resulterar i ekonomisk och social fattigdom, vilket socialistiska regimer brukar kontra genom att trycka pengar for att betala for sin enorma byrakrati. Darmed odelagger man den egna valutan och tvingas till valutaisolering, vilket stryper handeln med utlandet. Fattigdomen okar ytterligare.

Men det har ar bara borjan av problemen. Socialister anser att deras totalitara ideologi ar sa fortrafflig att den inte behover konkurrens. (Detta ar orsaken till att dess foresprakare aldrig tar sakdebatten med oss som ar av en annan uppfattning.) Fojlden av detta blir att nar socialismen implementeras politiskt maste socialisterna vid en eller annan tidpunkt avskaffa den parlamentariska demokratin. I annat fall kommer namligen partier till makten som vill avskaffa konfiskationen av privat egendom. Detta innebar givetvis ett avskaffande av socialismen; pa grund av socialismens suveranitet - enligt dess foresprakare - kan detta inte tillatas. Darfor avskaffar man den parlamentariska demokratin eller urholkar den till en punkt dar folkets inflytande over landets styrelse upphor.

Tyranni, diktatur och konfiskation av privat egendom ar nodvandiga komponenter i en socialistisk politik. Det ar detta som gor socialismen sa farlig, och ytterligare understryker varfor det ar viktigt for den icke-socialistiska delen av blogosfaren att halla efter auktoritara socialistiska agitatorier, bade darstades och i den politiska vardagen.

"NOBELPRISET" I EKONOMI OCH DEN FRIA MARKNADEN

2009-10-12T19:32:00.000-07:00

Jag har vid flera tillfallen papekat att det s.k. Nobelpriset i ekonomisk vetenskap i princip ar meningslost. Ekonomisk vetenskap ar namligen i grunden etik. Om man kunde tavla i etik hade de gamla grekerna gjort etik till en olympisk gren. Jag har saledes inte for avsikt att diskutera "Nobelpriset" i nationalekonomi i nagon djupare mening. En betydligt mer brannande fraga ar den om hur olika ekonomiska system faktiskt fungerar, om vilket jag kommer att skriva en artikel inom kort.

Dock vill jag kort namna att en av arets pristagare, Elinor Ostrom, fatt sitt pris for forskning som fordjupar insikten i den institutionella dimensionen av nationalekonomin. Det har ar ett brott med en lang serie priser till tekniskt inriktade nationalekonomer. (Man belonar sallan grundforskning i Ekonomipriskommitten.) Ostroms forskning - som pa grund av hennes bakgrund som statsvetare inte ar av det traditionella nationalekonomiska snittet - fokuserar pa hur olika organisationsformer (ekonomiska produktionsstrukturer) klarar sig i konkurrens med varandra. Hennes intresse har bl.a. varit inriktat pa fragan hur produktionskooperativ klarar sig jamfort med traditionella foretagsstrukturer. Den brannande fragan i hennes forskning har varit forvaltningen av produktionskooperativens kapital (och da talar vi inte framst om det finansiella kapitalet). Utifran hypotesen att ett medlemmarna i ett kooperativ, eller annan icke-aktiebaserad kollektiv agandestruktur, ar mindre nogsamma med den langsiktiga forvaltningen av kapitalet har hon funnit att kapitalforvaltningen (dvs hushallningen och underhallet av produktionsresurser) ar lika stark inom alternativa produktionsformer som under de traditionella.

Vissa tomtar i blogosfaren tar det har till intakt for att "marknadsliberalismen" nu motbevisats vetenskapligt. Jag hade inte tankt referera Pastor Svensson i det har sammanhanget, men eftersom han sa innerligt ber mig gora det kan jag naturligtvis inte lata bli. Pastorn ar namligen mycket fafang: han studerar citat-ratings och annan statistik for sin blogg som borsmaklare studerar aktieindex. (Fafanga ar ymnigt forekommande bland socialister.) Om jag citerar honom aker hans ratings upp och han far den dar tjusande kanslan av att finnas till.

Pastorn vill garna att jag pa ett eller annat vis ska motsaga hans tes om Ostrom och "marknadsliberalismen". Sa for att gora Pastorn glad kan jag notera att Pastorns egen ideologi inte har nagonting med Ostroms forskning att gora. Pastorn hyser namligen en mycket auktoritar ideologi: han har inte minsta respekt for sadana trivialiteter som egendomsratt eller politisk pluralism. Staten, anser han, ska genast konfiskera alla foretag med fler an 100 anstallda. Han vill det av "rattvise"-orsaker, helt enkelt (aven om han aldrig forklarat hur Bempa i Bollnas far det battre darfor att den svenska staten ager Volvo Personvagnar) och hoppas givetvis att nagon forskare, nagonstans i var galax, ska prestera bevis for att statligt drivna foretag skapar minst lika mycket valstand som privat drivna foretag.

Ett sekel av erfarenheter fran jordens alla kontinenter racker inte for Pastorn. Eftersom dessa erfarenheter bevisar att staten ar en formidabelt usel foretagare vill Pastorn inte acceptera bevisen. I stallet hoppas han att Elinor Ostrom (som han inte har last) ska prestera de bevis han sa lange letat efter.

Jag ar ledsen att gora Pastor Svensson besviken. Allt Elinor Ostrom bevisat ar att det inom vissa branscher, framfor allt de som finns i glesbygd och som pa ett eller annat vis arbetar med naturresurser, kan ett icke-traditionellt foretag (sasom ett produktionskooperativ) vara lika duktig pa att tjana pengar pa en viss naturresurs som ett traditionellt foretag. Ty Pastorn vet namligen inte att kooperativ ar medlemsagda foretag - precis som aktiebolag ags av aktieagarna. Skillnaden ar att i kooperativet har alla en aktie, sa att saga.

Just glesbygdsaspekten pa Ostroms forskning undgar manga, vilket forvanar mig nagot. Det finns val fungerande kooperativ i den svenska glesbygden ocksa. Kooperativ ar precis lika mycket en del av en fri ekonomi som enskilda firmor, ekonomiska foreningar, begransade partnerships och aktiebolag. Det har ofta visat sig att i glesbygder, dar marknaden for en viss produkt ar for liten for att generera fri konkurrens, kan kooperativet tjana som en approximation av den fria marknaden: man garanterar alla som vill ett delagarskap och alla som inte vill vara med staller sig utanfor.

Att olika associationsformer konkurrerar med varandra ar ingen nyhet, vilket Pastor Svensson hade vetat om han bemodat sig att lasa pa amnet. Att de forvaltar sitt kapital ar heller ingen nyhet. Det gor alla som ager nagot av minsta varde.

Daremot forvaltas inte kapital lika bra om det ags av den offentliga makten. Antalet skolbrander i Sverige torde utgora tillrackligt bevis for detta. Och Elinor Ostrom har som sagt inte bevisat att foretag i Nordkorea forvaltar sitt kapital lika bra som foretag har i USA. Det ar ett sarskilt viktigt papekande eftersom Pastor Svensson faktiskt onskar nordkoreanisera det svenska naringslivet.

Slutsatsen ar saledes att Elinor Ostrom faktiskt bevisar att en fri ekonomi fungerar battre an en statsstyrd ekonomi, darfor att den tillater folk i varje nisch av ekonomin att skapa de institutionella forutsattningar de behover for att sjalva kunna utfora ett produktivt arbete.

SKUGGBUDGET (S) - EN EFTERGIFT TILL OHLY

2009-10-05T18:24:00.000-07:00

Sosseriet har presenterat sin skuggbudget. Man sager sig satsa stort pa sysselsattningen, men de enda jobb som budgeten tycks vilja skydda ar de som ar betalda med skattepengar. Saledes skapas netto inga nya jobb med sosseriets budget - det handlar enbart om en fortsatt omfordelning av sysselsattning fran den fria ekonomin till den offentliga makten.

Socialdemokraternas skuggbudget: Stora satsningar på jobben i kommunerna även under 2011 och 2012. Om vi ska kunna sätta stopp för uppsägningarna måste kommunerna få tydliga och långsiktiga besked. Vi vill under de närmaste tre åren investera 5 miljarder i ett sysselsättningsstöd. Under samma period satsar vi 6 miljarder på skolan och sjukvården. Därutöver lägger vi 7 miljarder på riktade satsningar, bland annat ett traineeprogram för unga. Totalt tillför vi kommunsektorn drygt 18 miljarder kronor mer än regeringen under 2010–2012.

Det har betyder sex miljarder kronor ytterligare per ar som sosseriet maste ta in nagonstans i form av hogre skatter.

I det har laget ar det viktigt att beakta vissa basala ekonomiska nyckeltal. Totalt ar 4,073,000 personer fortfarande sysselsatta i Sverige. Av dessa jobbar 68 procent, eller 2,780,000 i den prviata sektorn. Det ar dessa som betalar alla skatter; nar en offentligt anstalld betalar skatt pa sin inkomst eller moms pa sina inkop ar det ju bara en vidarebefordran av skatt som nagon annan betalt for att finansiera den offentliganstalldes lon.

Nar socialdemokraterna saledes sager att de vill oka skatterna med sex miljarder kronor betyder det att 2.8 miljoner privatanstallda far bara hela bordan. Det innebar i genomsnitt 2,158 kronor per privat anstalld per ar.

Hur tanker sig da sosseriet att fordela den har skattebordan?

[Vi] har större skatteintäkter än regeringen. Vi säger till exempel nej till förvärvsavdrag för personer med årsinkomster på drygt en miljon, skriver Mona Sahlin och Thomas Östros.

Hur mycket ger det? Gruppen som tjanar "drygt" en miljon kronor ar extremt liten. Det handlar om uppskattningsvis en procent av de sysselsatta. Om vi utgar ifran att de alla jobbar i den fria ekonomin betyder det att sossarna forst och framst litar till att kunna dra in sex miljarder kronor i nya skatter fran 27,800 svenskar. Det betyder en okad skatteborda per person pa 216,000 kronor om aret.

Manga av de har personerna driver sma foretag. En skatteokning pa 216,000 kronor innebar med all sannolikhet att det lilla foretaget sager upp minst en anstalld for at kunna fa rad med skatten. Allt detta, givetvis, under forutsattning att inte en endaste en av dessa 27,800 personer far nog och lamnar landet.

Skuggbudgeten (S) innehåller satsningar på kollektivtrafik i kommunerna (1,56 miljarder 2010–12), traineeprogram för unga (1 miljard 2010–11), klimatinvesteringar (650 miljoner 2010–12)...

Allt medan det arktiska istacket fortsatter vaxa.

...barnomsorg (300 miljoner 2010–12), kunskapslyft för unga (1,25 miljarder 2010–12)...

Jamen det ar ju en alldeles utmarkt ide. Det gick ju sa bra nar sosseriet genomforde Den Jattelanga Kunskapsmarschen pa 90-talet. Man dubblerade antalet hogskolestudenter och halverade examensfrekvensen. Enastaende produktivitet, minsann. Den som bemodar sig med att granska sysselsattningsdata fran Den Jattestora Kunskapsfarsen pa 90-talet finner att denna inte hade nagon som helst effekt pa deltagarnas formaga att skaffa sig ett jobb. Alltsammans var med andra ord ett gigantiskt sloseri med skattebetalarnas pengar.

Komvux (1,75 miljarder 2010–12) och Skol-rot (1,2 miljarder 2010–12). Det innebär riktade statsbidrag till kommunerna på drygt 7 miljarder kronor för åren 2010–12. Jobben är den viktigaste frågan för oss socialdemokrater. I dag presenterar vi i vårt budgetalternativ ett brett program för 100 000 fler jobb, praktik och utbildningsplatser. Risken är stor att den växande svenska arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer. Samtidigt står välfärden inför stora utmaningar på både kort och lång sikt.

Sosseriets onskan att hoja skatterna kommer att forvarra arbetsloshetsproblemet och dessutom urholka skatteinkomsterna ytterligare for den ofantliga sektorn.

Nästa år beräknas underskotten i Sverige växa till över 100 miljarder kronor samtidigt som arbetslösheten närmar sig en halv miljon personer. Regeringen har bedrivit en ekonomisk politik som bygger på idén om att jobb skapas genom att man hotar människor med en sönderslagen hushållsekonomi. Därför måste klyftorna öka, enligt regeringen. Det är denna tanke som ligger bakom att man har försämrat och fördyrat a-kassan, urholkat möjligheterna till utbildning och omställning.

Att Vikariens regering sankt skatterna, atminstone nominellt, ar givetvis inte vart att namna i sammanhanget...

Men efter tre borgerliga år har politiken misslyckats. Resultatet av experimentet är att arbetslösheten ökar snabbare och är högre än i Europa. Ekonomins funktionssätt blir allt sämre.

Arbetslosheten okar pa grund av att framfor allt socialdemokraterna har bedrivit en hansynslost exportorienterad ekonomisk politik, vilken gjort den svenska arbetsmarknaden exceptionellt beroende av ett relativt smalt segment av den internationella handeln.

En central utmaning är att bedriva en ansvarsfull ekonomisk politik som tar Sverige tillbaka till full sysselsättning och överskott i de offentliga finanserna. Det krävs investeringar som stärker svensk konkurrenskraft. En aktiv näringslivspolitik måste initieras. Arbetslinjen måste återupprättas.

For det forsta starker man inte Sveriges konkurrenskraft genom att hoja skatterna pa de som driver sma foretag. For det andra starker man inte Sveriges konkurrenskraft genom att overbeskatta befolkningen utover varldens hogsta skatter (vilket ar inneborden i "overskott i de offentliga finanserna".) For det tredje motsager socialdemokraterna sig sjalva nar de a ena sidan kritiserar regeringen for att oka incitamenten for arbetslosa att ta ett jobb, och a andra sidan efterlyser ett aterupprattande av "arbetslinjen".

I takt med att jobbkrisen försvåras så försämras kommunsektorns ekonomi. Regeringens skattesänkningspolitik har allvarligt förvärrat situationen för kommunerna och därmed kvaliteten i välfärden.

Jobbskatteavdraget har varken gjort till eller fran pa det makroekonomiska planet. Dartill ar skattesankningen alltfor liten. Darmed har avdraget inte haft nagon namvard inverkan pa den kommunala ekonomin. Det som raserat kommunernas inkomster ar den ekonomiska krisen och dess skyhoga arbetsloshet.

Den socialdemokratiska skuggbudgeten saknar saklighet och makroekonomiskt fornuft. Om socialdemokraterna sjalva arbetade fram en budget skulle den innehalla langt mycket mer sund ekonomisk analys. Problemet for partiet ar att man idag sitter djupt i knat pa tva mycket radikala partier, framfor allt VPK. Kamrat Ohly har alltsedan han tog over ordforandeposten i partiet drivit en stenhard politik for expanderad offentlig sektor. Denna ska finansieras med annu hogre skatter i landet dar den offentliga makten redan konfiskerar mer per hundralapp fran den fria ekonomin an i nagot annat land. Denna oerhort radikala vansterpolitik maste alltsa socialdemokraterna anpassa sig till, inte minst darfor att styrkeforhallandet mellan VPK och sosseriet permanent forskjutits kraftigt till VPK:s fordel.

Om socialdemokraterna skulle genomfora den politik man ovan foresprakar skulle det som sagt innebara en mycket kraftig skattehojning for smaforetagare. Att dessa skulle betala skattehojningarna med att i genomsnitt saga upp en anstalld ar givetvis en forsiktig prognos. Fa foretagare med upp till ett halvdussin anstallda valjer att bara saga upp en anstalld om de har god anledning att tro att skattehojningen ar permanent. I stallet ar risken stor att de antingen slar igen firman (deras marginaler ar ofta for sma och for instabila for att de ska kunna leva med kostnadshojningar i kvarts-miljon-klassen) eller flyttar den utomlands. Oavsett vilket forlorar socialdemokraterna 216,000 kronor per foretagare som valjer att kasta in handduken.

Sanningen om den har skattehojningen ar naturligtvis att den i slutandan far en helt annan utformning an vad jag har skisserat. Jag litar har till den officiella socialdemokratiska iden - lagg hela bordan av de sex miljarderna pa 27,800 privatanstalldas axlar. Men till och med Thomas Ostros inser att man inte kan gora som VPK vill i alla lagen. Han kommer saledes att sprida ut skattehojningen betydligt bredare. Om han valjer att infora en speciell varn-varn-skatt langst uppe i skatteskalan for de tio procent som tjanar mest skulle den individuella skattebordan sjunka till 21,600 kronor om aret. Men da talar vi a andra sidan om folk som tjanar ner mot en halv miljon kronor om aret. For dem skulle den har super-varn-skatten innebara en forlust av uppskattningsvis sju procent av deras nettoinkomst. Det ar en rejal standardsankning for nagon som slitit hart och jobbat sig upp till en chefsposition i ett foretag. For vissa yrkesgrupper, som lakare, innebar det ett direkt slag i ansiktet eftersom dessa redan plagas hart av besparingar inom landstinget.

Sammantaget ar saledes den socialdemokratiska skuggbudgeten farlig for Sveriges ekonomi, speciellt som man vill kombinera skattehojningar med att driva fram overskott i den offentliga sektorns finanser. Hur svart det an ar att rationalisera det, innebar socialdemokraternas budget en faktiskt forsamring av utsikterna for Sverige jamfort med den osunda ekonomiska politik som Vikariens regering star for.

MATS ODELL I FRONTALANGREPP MOT DEN FRIA SEKTORN

2009-09-29T11:31:00.000-07:00

Vikariens regering fortsatter sina angrepp pa den fria ekonomin. Idag ar det finansmarknadsminister Mats Odell som...

...är häpen över att bankerna fortfarande betalar ut bonusar.

Aven om bankerna var osnygga nog att be den offentliga makten om pengar nar man gjorde forluster, var det annu mer osnyggt av den offentliga makten att bevilja pengarna. Odell lagger sig i bonuscheckarna darfor att han, som bankernas raddare i noden, anser sig ha ratt att diktera alla bankernas affarer. Nu beter sig inte privata sponsorer av forlustbringande foretag pa det sattet; att Odell gor det beror helt och hallet pa att han kan anvanda bankerna i politiska syften.

Fast heltidsanstallda inom bankvasendet har, liksom alla andra i motsvarande situation, anstallningsavtal som bl.a. reglerar hur arbetsgivaren ska kompensera medarbetaren for medarbetarens arbete. Ett sadant kontrakt gar man inte ifran hursomhelst. Om Odell vill veta mer om vad som hander om en arbetsgivare plotsligt river upp ett anstallningskontrakt utan att sparka medarbetaren kan han ju alltid fraga fackforeningsminister LO Littorin.

Vid en presskonferens i dag blev han utfrågad om det nya bonusregnet på de stora bankerna. – Vi måste få ett slut på det här premierandet av risktagande, säger han.

For det forsta ar inte bonusutbetalningarna premiering av "risktagande". Det ar arbetsgivarens satt att ge medarbetaren del av vinsten som medarbetaren har hjalpt till att jobba ihop.

For det andra innebar all privat ekonomisk aktivitet risktagande. Kanske Mats Odell aldrig har tagit ett billan eller villalan i sina dagar, men de flesta vanliga svenskar har gjort det. Den sekund du satter din namnteckning pa ett lanekontrakt tar du en risk. Ju langre lanet loper, desto storre ar risken. Ett billan ar alltid mer riskfyllt an ett villalan av den enkla anledningen att bilar tenderar att falla i varde fran forsta stund medan villor stiger i varde.

Om Odell vill fa slut pa "risktagandet" bor han saledes forbjuda banker att lana ut pengar till folk som vill kopa bil. Han bor i princip forbjuda all laneverksamhet dar inte bankkunden kan stalla 100 procents garanti for lanet i samma stund som han underskriver lanet.

Dessutom bor Odell forbjuda utlaning till foretag som vill investera i sin verksamhet. Vem vet om ett foretag finns kvar om fem ar? Nar ett foretag vill bygga ut sin produktionskapacitet, och nar foretaget externfinansierar investeringen, har det i princip aldrig kundkontrakt nog att betala investeringen. Man forvantar sig att man ska oka forsaljningen pa nya marknader, till nya kunder, med den nya produktionskapaciteten. Det har ar ett signifikant risktagande som Odell givetvis borde forbjuda.

Eftersom Odell ar irriterad over att privata foretag tar risker efter att ha fatt skattepengar borde Odell givetvis vara extra bekymrad nar det handlar om den offentliga maktens egna risktagande. Varje gang den offentliga makten bygger en jarnvag tar man risken att den samhallsekonomiska avkastningen inte ska bli stark nog att generera tillrackligt med skatteinkomster for att den offentliga makten ska fa tillbaks sina investerade pengar.

Fast det ar klart, nar det handlar om Odells egna domaner - den offentliga makten - ska ju ingen lagga sig i vilket risktagande han gor. Det ar ju trots allt hans pengar han tar risker med. Pengar som skattebetalarna mer an garna ger bort till honom. Ju.

Under G20-mötet i Pittsburgh förra veckan var en av punkterna på agendan att komma överens om ett sätt att få stopp på alla bonussystem som uppmuntrar ett risktagande hos bankernas anställda. Samtliga länder var överens om att det måste bli ett slut på bonusregnen, och Sverige som ordförandeland i EU kommer att driva frågan.

Det ska bli mycket intressant att se vad slags finansiellt system dessa regleringar genererar. Om bankanstallda inte har nagra som helst incitament att utveckla verksamheten och hjalpa sin arbetsgivare att tjana pengar blir det heller inte sarskilt manga lan till privatpersoner eller foretag. Pa foretagssidan kommer detta att cementera en foraldrad foretagsstruktur dar storforetagen dominerar annu starkare - de har internfinansieringskapacitet - och sma foretag far annu storre problem att vaxa eller ens etablera sig.

Pa hushallssidan blir konsekvenserna om mojligt annu storre. Idag finns det laneformer som gor att aven folk med mindre perfekt kredithistoria kan starta om pa nytt. Nar bankerna i princip forbjuds att ta risker kommer enbart hushall med mer an perfekt kredit att fa lana pengar - dvs hushall som har pengar nog att kunna kopa hus, bil och sommarstuga kontant. Alla andra far vackert finna sig i att hyra och aka tag till Nattavaara dar de kan taltsemestra en vecka.

Effekterna av detta kommer naturligtvis att bli mycket omfattande i en ekonomi som den svenska, dar farre an halften av hushallen har nagra ekonomiska marginaler att spara ihop till exempelvis en bil med. Om Odell far som han vill kommer Sverige kort sagt att ta annu ett kliv ner i den industriella fattigdomen.

Men de svenska bankerna verkar inte ha tagit till sig av kritiken. – Det är oacceptabelt att bankerna går tillbaka till någon slags ”business as usual” trots att finanskrisen är långt ifrån över. Vi kan inte gå tillbaka till den bonusfest vi sett tidigare. Alla banker borde se över sina bonusar för att se att de verkligen är motiverade, sade Mats Odell på presskonferensen.

Kanske Odell kan tanka sig att betala bankernas advokatkostnader nar de blir stamda pa miljardbelopp av anstallda med ratt till bonus i anstallningskontrakten?

Bankernas agerande går "stick i stäv" med det som G20-länderna kom överens om på toppmötet i helgen. Därför riktar Odell nu kritik mot de svenska bankerna. – Jag kan inte analysera varje banks agerande, men jag utgår ifrån att alla berörda går igenom vad reglerna säger enligt överenskommelsen i Pittsburgh. Vi vill inte förbjuda bonusar helt, men vi måste få ett slut på det här premierandet av risktagande, säger han.

Det har ar remarkabelt. Odell havdar alltsa att nagra ord pa en bit papper, underskrivna av tjugo stats-/regeringschefer, skulle ha status av forpliktande lag i Sverige. Aven om Vikarien och andra svenska politiker garna skulle vilja slippa omvagen genom Riksdagen, ar det fortfarande Riksdagen som ar Sveriges lagstiftande myndighet.

Men aven om Riksdagen antar nagon sorts G-20-resolution som gallande lag innebar det inte att lagen ar forenlig med den svenska regeringsformen. Riksdagen far namligen inte stifta vilka lagar som helst, oavsett vad Odell tycker och vill.

Odells angrepp pa bankernas bonusar ar en grov och farlig missuppfattning om vad en bonus ar (kanske Odell aldrig har varit verksam inom det privata naringslivet?). Dessutom ar det ett angrepp pa allt vad privat naringslivsverksamhet ar - sjalva hjartat i en fri ekonomi. Men inte nog med det: han ger sken av att hans egen bransch - den offentliga makten - pa nagot satt ar upphojd over all sorts risktagande. Sa ar det sjalvfallet inte. Varje manskligt beslut innefattar risktagande; ju storre resurser man satter pa spel i beslutet, desto storre blir risktagandet. Den offentliga makten ar expert pa att satta stora pengar pa spel genom att bygga vagar, jarnvagar, sjukhus, flygplatser... for att inte tala om risktagandet som ligger i att staten har tagit pa sig ansvaret for alla svenskars inkomstforsakringar.

Om Odell verkligen vill fa slut pa risktagande borde han borja med att stanga Forsakringskassan.

EN INBLICK I BUDGETDEBATTEN

2009-09-21T06:51:00.000-07:00

Budgetdebatten ar igang pa allvar mellan Legoministern och hans chefsopponent, den fanatiske socialdemokraten Thomas Ostros.

Budgetdebattens största strid handlade om regeringens inkomstskattesänkning. – Vore jag finansminister hade jag avstått, säger Lars Calmfors, ordförande för Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen.

Calmfors ar en av arkitekterna bakom den svenska finanspolitiska doktrin som sager att hela landets ekonomi star och faller med att staten lyckas balansera sin budget. Den har doktrinen saknar varje uns av empiriskt stod. Det finns knappt nagon strimma ekonomisk teori som kan backa upp den. Det enda halmstra Calmfors och hans budgetbalans-anhangare kan gripa efter ar den s.k. crowding-out-effekten. Tesen ar att om den offentliga sektorn okar sina utgifter stiger efterfragan i ekonomin. Sa langt allt gott och val (enligt vedertagen makroekonomisk teori - verkligheten ar en annan historia). Den okade ekonomiska aktiviteten okar efterfragan pa likviditet (pengar) vilket hojer priset pa densamma. Priset pa likviditet ar ranta. Nar rantan stiger blir det dyrare for naringslivet att investera, vilket minskar naringslivets aktivitetsniva.

Den offentliga sektorn trycker saledes ut naringslivet genom att pressa upp priset pa likviditet. Allt enligt teorin om "crowding out".

Problemet ar att den har teorin motbevisats bade teoretiskt och empiriskt ad nauseam. For det forsta ar penningmangden inte konstant (eller exogen som larobockerna kallar det). Centralbankerna har ingen absolut kontroll over penningmangden. Tvartom finns det tva faktorer som i praktiken privatiserar stora delar av penningutbudet: dels den sa kallade likviditetsmultiplikatorn (vilken jag inte har plats att diskutera har men garna aterkommer till) och dels en centralbanks-policy som oppnar krediter at bankerna hos centralbanken baserat pa inlaning. Exempel pa det senare: en liten bank i Delaware lyckas overtyga en privatperson som ar miljardar att lagga halva sin formogenhet i banken. De $500 miljoner i ny "inlaning" (i praktiken en massiv investering) ger banken en automatisk kredit hos Federal Reserve pa $5.5 miljarder. Dessa pengar kan banken kvittera ut hos Federal Reserve och sedan lana ut pa den kommersiella lanemarknaden, med en mycket profitabel rantemarginal.

Det har ar en liten utvikning fran sjalva karnproblemet - fragan om budgetbalanseringen i den svenska finanspolitiken - men den illustrerar ett paket av teori och empiri som omintetgor det enda teoretiska argument som funnits till forsvar for den budgetbalansering som Lars Calmfors och praktiskt taget alla andra svenska nationalekonomer foresprakat.

Den tre timmar långa debatten om nästa års budget är över. Typmening, finansminister Anders Borg: – Regeringens arbetslinje står mot oppositionens bidragslinje. Typmening, Thomas Östros, Socialdemokraterna: – Det finns inget utrymme för vårdslösa skattesänkningar. Som vanligt presenterades två helt skilda beskrivningar av verkligheten. Huvudfrågan gällde: Är det rätt eller fel att i ett läge av ekonomisk kris sänka inkomstskatten med tio miljarder, som regeringen föreslår? – Jobbskatteavdraget är den effektivaste åtgärden för att skapa varaktig sysselsättning, sa Borg.

Absolut inte pa langa vagar. Men om man inte vill genomfora massiva frihets-orienterade reformer inom inkomst- och sjukforsakringen; om man inte vill ta bort den statliga inkomstskatten; om man inte vill befria arbetsmarknaden fran reglerande strypsnaror och fackmaffians makt; da aterstar i princip ingenting annat an sma skattesankningar av det har slaget. Atgarden som sadan ar sjalvfallet bra - alla skattesankningar ar intrinsikalt bra - men den makroekonomiska avkastningen pa skattesankningen ar mikroskopisk jamfort med vad regeringen hade kunnat astadkomma.

Det storsta problemet med en inkomstskattesankning av det har slaget ar att den inte framstar som permanent. Den ar sa liten och sa specialiserad att socialdemokraterna enkelt kommer att kunna avskaffa den efter en valvinst nasta ar. Det har stimulerar hushallen till att oka sitt sparande, vilket skett under det har aret. Legoministern hoppas att konsumtionen ska stiga som en foljd av de har skattesankningarna, men troligare ar att bulken av de pengar hushallen nu far behalla gar till sparande. Darmed okar riskkapitalutbudet i den svenska ekonomin, men utan en hog och stabil, eller atminstone trovardigt stigande aktivitetsniva i ekonomin kommer ingen bank att lana ut pengar, framfor allt inte till jobbmotorerna, de sma foretagen. Allt som sker i stallet ar att bankerna sitter med storre likviditetskassor som man maste tjana pengar pa. Forr eller senare borjar bankerna saledes investera pa utlandska kapitalmarknader, och den makroekonomiska effekten av en liten, tillfallig inkomstskattesankning blir praktiskt taget ingen alls.

Det enda sattet for Legoministern att fa nagon som helst effekt av sina jobbskatteavdrag ar att man omvandlar dessa till en permanent forandring av inkomstskatteskalan. Ett avdrag ar per definition ett undantag fran en regel; genom att forandra regeln slipper man risken att undantaget avskaffas. Darmed okar konsumenternas tilltro till skattesankningen som en permanent okning av deras privatekonomiska marginaler. Det stimulerar konsumtionen, framfor allt konsumtionen av varaktiga varor, vilket suger upp lan fran banksystemet och stimulerar vissa mycket omhuldade delar av den svenska industrin.

[Legoministern] anklagade oppositionen för att i stället bedriva en politik som för mycket betonar återställda bidrag, för lite betonar arbete åt alla. Oppositionen menade tvärtom att det är ansvarslöst att sänka skatten samtidigt som 300 000 jobb kommer att gå förlorade i krisens spår. Dessutom är åtgärden dyr och ineffektiv. – Varje arbete som skapas genom jobbskatteavdraget kostar en miljon kronor. I stället för att sänka skatten hade man kunnat anställa 20 000 personer i välfärden, sa Vänsterpartiets Ulla Andersson.

Sa hojer vi skatterna i stallet for att sanka dem. Utmarkt. De har 20 000 personerna skulle ga fran en skattebetald sysselsattning (arbetsloshet eller AMS-atgarder) till en annan skattebetald sysselsattning (som anstallda inom den ofantliga sektorn). Den makroekonomiska avkastningen av den har atgarden ar direkt negativ eftersom, far vi utga ifran, dessa 20 000 skulle fa mer betalt som anstallda. Darmed okar bordan pa skattebetalarna mitt i brinnande lagkonjunktur.

Efter debatten ringde jag ekonomiprofessor Lars Calmfors för att reda ut begreppen. Han är ordförande i Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen med uppdraget att granska regeringens ekonomiska politik. – Hade jag varit finansminister hade jag nog avstått från att sänka skatten permanent och i stället gjort något mer tillfälligt, som en tillfällig skatterabatt för att öka efterfrågan, sa Calmfors.

Jobbskatteavdraget ar tillfalligt i sa matto att det ar ett undantag fran en regel. Den enda garantin skattebetalarna har for att avdraget bestar ar att Vikarien sitter kvar som statsminister.

Calmfors resonerar i termer av en keynesiansk konsumtionsfunktion gentemot en Friedmansk. Han tror att konsumtionsbeteendet i huvudsak ar kortsiktigt och att konsumenterna inte ser nagon namvard skillnad mellan tillfalliga och permanenta inkomster. Friedman har den rakt motsatta hypotesen. Empiriskt sett ligger konsumenternas beteende narmare Friedman (och i viss man Franco Modigliani) an Keynes, men det finns ocksa en skillnad i hur lag- och hoginkomsttagare reagerar pa inkomstforandringar. Laginkomsttagare ligger narmare den keynesianska konsumtionsfunktionen av den enkla anledningen att man annu inte uppnatt den onskade, permanenta konsumtionsniva som Friedmans funktion stipulerar. Nar man sa nar dit anammar man ett mer Friedmanskt beteende.

Beroende pa var "brytpunkten" i konsumenternas beteende ligger ger en tillfallig skattesankning alltsa mer eller mindre onskade effekter. De okar ocksa, om an tillfalligt, marginaleffekterna i den svenska inkomstskatteskalan, vilket aldrig ar bra om man vill stimulera langsiktig ekonomisk sjalvstandighet hos befolkningen.

Permanenta, substantiella reformer ar den basta vagen framat.

Visserligen leder sänkt skatt till att människor konsumerar mer och på lång sikt leder jobbskatteavdraget till att fler arbeten skapas, enligt Calmfors. Det som talar emot är att reformen är permanent och därmed ekonomiskt riskabel i ett svårbedömt läge. – Det ska finansieras och vi vet inte hur de offentliga finanserna ser ut på sikt. Man kan säga att det är riskfyllt att dra på sig kostnadsökningar just nu om man inte vet hur man ska finansiera dem.

Calmfors bortser ifran att det finns gott om bevis for att skattesankningar betalar sig sjalva, med god marginal. Fran Danmark till Irland till New York City till den federala amerikanska budgeten - bevisen ar manga och latta att identifiera. Problemet med en strategi som sanker skatterna for att oka den offentliga maktens inkomster ar att man permanentar utgiftsnivan. Darmed blir, over tiden, skattesankningarna faktiskt improduktiva.

Budgetdebatten sa langt har visat pa sma men tydliga skillnader mellan Vikariens regering och oppositionens alternativ. Aven om jag inte har mycket till overs for Legoministern representerar han just nu - absurt nog - det minst daliga av tva finansministeralternativ. Thomas Ostros vill uppenbarligen hoja skatterna for brinnande livet, vilket vore att lata bulldosera det luggslitna svenska folkhemmet. Lagg dartill perspektivet att ett kommunistparti tar plats i den svenska regeringen och utsikterna infor valet 2010 blir annu mer prekara.

Jag trodde aldrig jag skulle na en punkt dar jag faktiskt foredrar att se Vikariens version av socialdemokrat omvald. Men det borjar luta i den riktningen...

HAR DEN EKONOMISKA KRISEN STABILISERATS?

2009-09-19T15:58:00.000-07:00

September har bjudit pa viktiga statistiska nyheter fran SCB. Centralbyran rapporterar dels att BNP-fallet har hallit i sig men kan ha natt sin botten, dels att sysselsattningslaget i Sverige har forvarrats ytterligare.

Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) minskade med 6 procent det andra kvartalet 2009, kalenderkorrigerad och jämförd med motsvarande kvartal 2008. Sex branscher i tillverkningsindustrin stod för drygt halva fallet. Dessa branscher utgör tillsammans mindre än 6 procent av totala BNP.

Daremot ar de en del av bruttoexporten, som utgor den storsta efterfragekomponenten i den svenska ekonomin.

Säsongrensad och jämförd med första kvartalet 2009 ökade BNP med 0,2 procent. Det är den första ökningen sedan första kvartalet 2008. En halvårsvis jämförelse visar att BNP minskade med 6,4 procent jämfört med första halvåret 2008.

En okning pa 0.2 procent fran ett kvartal till ett annat ar ingenting att fira. Daremot ar det som sagt ett potentiellt trendbrott. Manga amerikanska forskare varnar for att stabiliseringen av den amerikanska ekonomin pa botten av en djup lagkonjunktur mycket val kan vara en fas i en s.k. double-dip. Deras hypotes ar att en mindre aterhamtning ar att vanta under vintern foljd av en andra konjunkturnedgang om ett ar. Det framsta exemplet pa detta ar faktiskt en triple-dip fran och med depressionen 1929-30 och genom storre delen av 30-talet. Denna orsakades av de standigt nya regleringar som president Roosevelt fick Congress att genomfora.

Det ar osakert om den svenska ekonomin skulle sta infor en double-dip. Om regeringen driver en stenhard budgetbalanspolitik under resten av 2009 och borjan av 2010 okar risken givetvis for en double-dip. Om man daremot valjer att avvakta och koncentrerar sig pa att lata den aviserade inkomstskattesankningen dominera finanspolitiken finns det en chans att den svenska ekonomin aterhamtar sig nagot under 2010.

Priset for detta blir i sa fall att man lanar enorma belopp for att halla transfereringssystemen i gang. Jag tvivlar starkt pa att Vikarien ar beredd att gora det, speciellt som ett riksdagsval star for dorren. Men man kan ju alltid hoppas... En permanent stabilisering - eller annu battre en forstarkning - av den svenska ekonomin skulle namligen innebara att man i lugn och ro kan genomfora reformer i riktning av mer ekonomisk frihet. Att panikprivatisera socialforsakringar och sjukvard i brinnande ekonomisk kris skapar ofelbart fler problem an de loser. Icke desto mindre kan det bli det enda aterstaende alternativet for regeringen, om man valjer att prioritera balansering av statsbudgeten over allt annat.

Procenttalen avser volymförändringar i förhållande till motsvarande period föregående år, om inget annat anges. För användningssidan används faktiska värden. För BNP, produktionssidan och arbetade timmar används kalenderkorrigerade värden.

Det ar inte helt klart varfor man gor den har skillnaden, men troligen ar det fraga om vilka matmetoder ar effektivast.

Hushållens konsumtionsutgifter minskade med 1,8 procent. I likhet med tidigare kvartal bidrog fortsatt minskade utgifter för inköp av bilar och transporter starkt till den negativa utvecklingen. Flera konsumtionsändamål har dock ökat. Hushållens konsumtion av livsmedel ökade för första gången på mer än ett år och stod för det enskilt största positiva bidraget till konsumtionsutvecklingen. Att påsken inföll under andra kvartalet år 2009 och under första år 2008, bidrog förmodligen till ökningen. Hushållens konsumtionsutgifter gav ett negativt bidrag till BNP-utvecklingen med 0,8 procentenheter.

Inte bra. En stabil ekonomisk aterhamtning ar mojlig enbart om hushallen har forvantningar starka nog att driva deras konsumtion uppat. I forlangningen handlar det saledes om att ge konsumenterna utrymme att spendera Sverige ur krisen. De planerade skattesankningarna for nasta ar kan ha viss effekt, aven om det troligen blir i form av starkare framtidsforvantningar snarare an faktiskt okad konsumtion. Med starkare framtidsforvantningar tors konsumenterna ta pa sig nya lan for bil, mobler, ny villa, etc. Darmed okar efterfragan i de delar av ekonomin som saljer mot den varaktiga konsumtionen. Detta stabiliserar en aterhamtning och far starka spridningseffekter i ekonomin.

Mer troligt ar dock att aterhamtningen nasta ar framfor allt kommer i form av en uppgang i exporten. Aven om detta givetvis ar positivt for ekonomin skulle det betyda att Sveriges status som industriell bananrepublik forstarks ytterligare.

De offentliga konsumtionsutgifterna var oförändrade jämfört med samma period 2008. Statens och landstingens konsumtionsutgifter ökade medan primärkommunernas utgifter minskade. Fasta bruttoinvesteringar minskade med 18,9 procent.

Det har ar en foljd av den kraftiga minskningen av efterfragan gentemot tillverkningsindustrin. Det betyder ocksa att svenska foretag moter konjunkturuppgangen med en foraldrad kapitalstruktur. Det ar en nodvandig foljd av en ekonomisk kris; fragan ar om foretagen kommer att finna det vart att ersatta kapitalstrukturen i Sverige eller om man flyttar produktionen utomlands. Har galler det att regeringen for en industrivanlig politik med hanblick pa skatter och regleringar. Ju snavare, mer kostsamma regleringar man genomfor pa exempelvis miljoomradet, desto storre ar risken att foretag helt enkelt bestammer sig for att det inte ar vart att uppdatera kapitalstocken i svenska tillverkningsanlaggningar.

Näringslivets investeringar minskade med knappt 24 procent till följd av framförallt minskade investeringar inom tillverkningsindustrin och byggbranschen. Offentliga myndigheters investeringar fortsatte däremot att öka, denna gång med drygt 7 procent. Ökningen förklaras främst av statliga investeringar i vägar och byggnader. Fasta bruttoinvesteringar gav ett negativt bidrag med -3,9 procentenheter till BNP-utvecklingen. Lagerinvesteringar drog ned BNP-utvecklingen med 2,6 procentenheter. Det är det största negativa bidraget sedan kvartalsseriens början 1993. Det är främst inom handeln som lagren minskade. Exporten och importen minskade med 16,9 respektive 20,3 procent. I båda fallen är det den kraftigaste minskningen sedan åtminstone 1970. Det var återigen handeln med varor som minskade mest, denna gång med mer än 20 procent på såväl export- som importsidan.

Importminskningen ar delvis en funktion av exportminskningen. Stora svenska exportforetag sysslar i stor utstrackning med s.k. legotillverkning, dvs man lagger utt komponenttillverkningen pa underleverantorer. Sedan samlar man bitarna i fabriken och satter samman produkterna. Ofta finns komponenttillverkarna utomlands, exempelvis i Baltikum och Osteuropa. Saledes blir importen exportberoende, sa att saga.

Tjänstehandeln uppvisade däremot en betydligt starkare utveckling med en exportminskning på 0,9 procent och en importminskning på 5,1 procent. Eftersom importen minskat mer än exporten så ökade exportnettot, ökningen bidrog med 0,2 procentenheter till BNP-utvecklingen. Produktionen inom näringslivet minskade med 8,2 procent. Varuproduktionen minskade med 15,1 procent och tjänsteproduktionen med 3,8 procent. Återigen är det främst inom tillverkningsindustrin som de stora minskningarna har ägt rum. Sammantaget har dessa branscher minskat med över 20 procent. Sex branscher med anknytning till motorfordons- och maskinvaruindustrin stod för drygt halva BNP-minskningen.

Vilket aterigen bekraftar hur osunt starkt svensk ekonomi ar snedvriden gentemot export.

Hushållens disponibla inkomster ökade med 4,9 procent i löpande priser det andra kvartalet jämfört med samma kvartal 2008. Rensat för inflation ökade de disponibla inkomsterna med 2,6 procent. Hushållens finansiella sparande ökade med drygt 33 miljarder kronor och uppgick till ungefär 94 miljarder kronor i löpande priser. Sparkvoten, exklusive sparandet i premie- och tjänstepensioner, uppgick till hela 15 procent. Det motsvarar en ökning med nästan fyra procentenheter jämfört med motsvarande kvartal 2008.

Och en kraftig okning sedan de "goda" aren omedelbart efter millennieskiftet. En hog sparkvot ar inte bra for ekonomin eftersom den innebar minskad efterfragan. Eller, som Keynes uttryckte saken i sin General Theory (kapitel 16, Sundry Observations on the Nature of Capital):

An act of individual saving means - so to speak - a decision not to have dinner today. But it does not necessitate a decision to have dinner or to buy a pair of boots a week hence or a year hence or to consume any specific thing at any specific date. Thus it depresses the business of preparing today's dinner without stimulating the business of making ready for some future act of consumption. It is not a substitution of future consumption-demand for present consumption-demand, - it is a net diminution of such demand.

BNP-siffrorna for andra kvartalet visar ocksa att Legoministerns frenetiska forsok att balansera budgeten alltmer borjar likna en karrings envisa forsok att promenera uppstroms:

Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande uppgick till 15 miljarder kronor. Det är en minskning med nästan 47 miljarder kronor jämfört med samma kvartal 2008. Statens finansiella sparande uppgick till 9,7 miljarder kronor och socialförsäkringssektorns finansiella sparande till 6,4 miljarder kronor.

Hur var da laget pa arbetsmarknaden? Tyvarr anvander sig SCB av alderskategorin 15-74 ar nar man redovisar arbetsmarknadslaget; en betydligt mer relevant siffra ar den for gruppen 20-64 ar. Jag aterkommer med en analys av den delen av statistiken.

I augusti var 4 537 000 personer sysselsatta, en minskning med 147 000 jämfört med augusti 2008. Sysselsättningsgraden minskade med 2,8 procentenheter till 65,2 procent. Antalet arbetslösa ökade med 137 000 personer till 393 000, vilket innebar att det relativa arbetslöshetstalet ökade med 2,8 procentenheter till 8,0 procent. Ökningen var störst bland männen.

Aven om siffrorna som sagt inkluderar grupper som rimligen borde ga i gymnasiet och konventionellt sett ar pensionerade, ar trenderna dock intressanta. Det har indikerar att for gruppen 20-64 ar kommer vi att se ett signifikant fall i sysselsattningsgraden (vilken, som sagt, senast befann sig strax under 79 procent).

Antalet sysselsatta uppgick under augusti till 4 537 000 personer. Det är en minskning med 147 000 personer jämfört med samma period förra året. Av dessa var 83 000 män och 64 000 kvinnor. Nedgången var störst bland ungdomar i åldern 15-24 år – 85 000 personer.

Givetvis oerhort allvarligt. Sveriges ungdomar har redan fatt betala ett oerhort hogt pris for den kvartssekellanga vanskotseln av landet.

Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, gick ned även denna månad. Jämfört med augusti 2008 minskade den med 2,8 procentenheter till 65,2 procent. Nedgången har pågått sedan november 2008. Det är liksom föregående månader främst inom den privata sektorn som antalet sysselsatta har minskat. Jämfört med augusti 2008 var 108 000, eller 3,9 procent, färre anställda inom den privata sektorn. Av dessa var 88 000 män.
Alltsedan mars 2009 är det inom tillverkningsindustrin som nedgången i antalet sysselsatta varit som störst. Även denna månad stod ”Tillverkning och utvinning, energi och miljö” för den största nedgången med 83 000 färre sysselsatta, varav 49 000 inom undergruppen ”Tillverkning av verkstadsvaror”.

Lat oss komma ihag att det ar i den privata sektorn - tjansteproduktion eller tillverkningsindustri spelar ingen roll - som hela den svenska ekonomin produceras. Vad den ofantliga sektorn sedan tar via skattsedeln ar enbart en form av politiskt inducerad tvangsmassig omfordelning av redan producerat varde. Mot den bakgrunden blir fallet i privat sysselsattning annu mer alarmerande.

Antalet fast anställda fortsatte att minska, denna månad med 62 000 personer. Av dessa var merparten, eller 57 000, män. Även antalet tidsbegränsat anställda minskade, merparten förklaras av att 50 000 färre var sysselsatta med feriearbete än motsvarande period förra året. Detta kan i sin tur ha påverkats av sommarmånadernas säsongsvariation och mätveckornas placering under 2008 respektive 2009. Bland de som vanligen arbetar heltid, 35 timmar eller mer, minskade antalet sysselsatta med 133 000 personer. Av dessa var 88 000 män och 46 000 kvinnor.

Det blir intressant att se hur de har siffrorna ser ut i vinter om den offentliga sektorns uppsagningar accelererar.

Antalet arbetslösa var i augusti 393 000 personer, vilket var en ökning med 137 000 jämfört med augusti förra året. Ökningen skedde främst bland männen, 89 000 fler var arbetslösa. Av de arbetslösa var 60 000 personer, eller 15 procent, heltidsstuderande som sökt och kunnat ta arbete.

Det har ar alltsa de oppet arbetslosa. Vi far aldrig glomma alla de som exemelvis ar sjukskrivna, fortidspensionerade och sysselsatta i AMS-atgarder darfor att de inte kan hitta jobb. Det ar med alla dessa extra kategorier i bakhuvudet som vi kan fa en mer realistisk bild av arbetslosheten. Det ar denna totala arbetsloshetssiffra som fortfarande ar pa vag upp mot 30 procent.

Laget ar saledes fortfarande allvarligt i den svenska ekonomin. Sverige tenderar att bli annu mer exportberoende pa grund av det stadiga fallet i privatkonsumtion. Dessutom ser vi fortfarande inget slut pa okningen av arbetslosheten. Arbetsmarknaden reagerar alltid langsammare an ekonomin i ovrigt vid en aterhamtning, men eftersom nagon aterhamtning annu inte ar pa vag (vi ser som sagt enbart en stabilisering pa "botten" av en kris) kan vi heller inte forvanta en aterhamtning pa arbetsmarknaden pa lange. Mojligen kommer sysselsattningslaget att stabiliseras under hosten. Det kan dock fa samma tragiska effekt som stabiliseringen efter 90-talskrisen, namligen en permanent hog, politiskt mer eller mindre dold arbetsloshet.

En narmare granskning av AKU foljer om nagra dagar. Da lar vi far svar pa atminstone ett par fragor rorande trenderna pa arbetsmarknaden.

HUSHALLENS OKADE BIDRAGSBEROENDE

2009-09-07T09:06:00.001-07:00

I ett par tidigare artiklar har jag visat hur Sveriges ekonomi sakta men sakert forsvagats over de senaste tre decennierna, vilka orsakerna varit samt hur forsorjningsansvaret for den offentliga sektorn i allt storre utstrackning koncentrerats till en allt mindre andel sysselsatta. Idag ska vi titta pa hur den har langsiktiga trenden forvarrats ytterligare i och med den nuvarande ekonomiska krisens utbrott 2007-08. Det statistiska underlaget ar Statistiska Centralbyrans FASIT, Fordelnings-Analytiskt Statistiksystem for Inkomster och Transfereringar.

FASIT ar inte en lang tidsserie - den stracker sig enbart tillbaks till 2007. Men den ar fortfarande lasvard eftersom den redovisar aspekter pa inkomstfordelning och inkomstkomponenter som normalt inte syns i den allmanna ekonomisk-politiska debatten.

Nar man laser inkomstdata kan man naturligtvis ta ut fakta ur siffrorna pa manga olika satt. (There is more than one way to skin a cat, som det heter...). Vi borjar med de totala inkomstsiffrorna for hushallen och hur dessa har forandrats fran 2007 till vad SCB:s forskare forvantar for 2010.

Den mest slaende forandringen ar att bidragens andel av hushallens inkomster stiger fran 25.9 procent till 29.1 procent. Alltsa: ar 2007 fick hushallen i genomsnitt 26 ore av varje krona de "tjanar" fran andra skattebetalare, via den offentliga maktens omfordelningssystem; ar 2010 forvantas hushallen fa 29 ore av varje krona man "tjanar" fran samma kalla.

En 25-procentig bidragsandel ar stor i sig sjalv, aven om man ska komma ihag att pensioner utgor ungefar 60 procent av alla bidrag till hushallen. Pensioner kallas bidrag darfor att de utbetalas fran den offentliga makten. Icke desto mindre betyder detta att svenska hushall - trots att en individualisering av pensionssparandet borjade redan pa 80-talet - fortfarande ar enormt beroende av den offentliga maktens formaga att krama pengar ur andra skattebetalare. I en ekonomisk kris som den nuvarande blir det har beroendet ett hogriskprojekt som mycket val kan sluta med att hushallen forlorar 15-20 procent av sina inkomster om de offentliga finanserna kollapsar.

En granskning av sjalva komponenterna i bidragsberoendets okning ar talande, om an knappast forvanande. Den snabbaste okningen har, inte ovantat, skett i arbetsmarknadsstodet (a-kassa och tillhorande system) som forvantas vaxa med 66 procent fran 2007 till 2010.

Mer dramatisk ar den forvantade okningen i ekonomiskt bistand, ocksa kallat socialbidrag, med 28 procent. Den svenska valfardsstaten ska, enligt dess forsvarare, ge ett mycket starkt, finmaskigt stod till hushallen sa dessa inte behover hamna i socialbidragsberoende. Icke desto mindre ar detta just vad som sker nu, och en vasentlig orsak ar att de ovriga inkomstgarantierna - a-kassa, sjukforsakring, foraldraforsakring etc - inte langre kan ge medborgarna vad politikerna lovat att de ska ge. Langa handlaggningstider och flitigt nekande av bidrag inom Forsakringskassan driver stora mangder svenskar till socialbyran. Darmed blir okningen av socialbidragsutbetalningarna en tydlig indikator pa den sakta men sakert fortskridande desintegrationen av den svenska valfardsstaten.

Den tredje storsta bidragsokningen forvantas ske inom pensionerna. Eftersom samtliga FASIT-siffror ar inflationsjusterade (2009 ars priser) blir en 10.4 procent stor okning av pensionsutbetalningarna pa tre ar intressant. Bulken av okningen ager rum mellan 2008 och 2009, namligen 8.1 procent. Det har tyder pa att pensionering aterigen ar en arbetsmarknadsatgard; om man inte pensionerar folk ska de ha a-kassa eller, annu varre, socialbidrag.

Saledes ar samtliga kraftiga okningar i bidragen direkt relaterade till den ekonomiska krisen. Det har vore en trivial observation om vi inte samtidigt hade den tidigare statistiken om skattebas, sysselsattningsgrad och tillvaxtsektorer att luta oss mot. Inte ens fyra av fem svenskar i arbetsfor alder arbetar idag, vilket koncentrerar skattebordan till en allt mindre andel av befolkningen. Detta gor de sysselsatta hushallen allt fattigare, relativt sett. Privatkonsumtionen har knappast okat pa 20 ar, vilket har haft stora negativa konsekvenser for den inhemska industrin. Hela tillvaxtlasset har dragits av exportindustrin, vilket - i motsats till vad manga av mina f.d. kolleger vid Stockholms Universitet trodde - inte har genererat en starkare inhemsk ekonomi. (Multiplikatoreffekterna finns helt enkelt inte.) Dartill drivs den offentliga makten med ett overskottskrav pa 1-3 procent av BNP per ar, vilket ar inget mindre an konfiskatorisk overbeskattning som under det senaste decenniet dranerat svenska hushall pa uppskattningsvis femton tusen kronor om aret.

Mot den har bakgrunden blir det kraftigt okade bidragsberoendet djupt problematiskt. Svenskarna lever vidare i allt storre utstrackning pa konstgjord finansiella andning.

Om vi tittar pa faktorinkomsterna - dvs inkomster som folk far fran arbete och investeringar - ser vi nagot annu mer oroande. Medan loneinkomsterna i fasta priser forvantas oka med 3.3 procent fran 2007 till 2010 forvantar SCB att ranteinkomsterna kommer att falla med 26 procent. Dartill kommer kapitalvinsterna att minska med hela 73 procent.

Vansteryttrar skulle avfarda de har siffrorna som att "de e ratt at kappetalisterna" och nojt konstatera att atminstone har arbetarna sakta men sakert vaxande inkomster. Problemet med den "analysen" ar att den bortser ifran vilka som faktiskt tjanar kapitalinkomster och kapitalvinster: smaforetagarna. Entrepenorer som driver sma foretag star for en mycket stor andel av de nya jobben och genererar bulken av den uppgang i sysselsattningen som kommer nar konjunkturen vander upp. Nar smaforetagarna forlorar pengar kan de inte investera i sina foretag och darmed heller inte skapa nya jobb.

Saledes ar forlusterna i inkomst och vinst av kapital ett allvarligt problem. Nagon varaktig forbattring av svensk ekonomi kommer inte att aga rum forran smaforetagens formaga att investera har vasentligt forbattrats.

Forlusterna i kapitalinkomster avspeglar sig ocksa om vi tittar pa hushallsinkomsterna per inkomstdecil (dvs delar upp hushallen i tiondedelar efter inkomst, med de lagsta inkomsterna i forsta decilen och de hogsta i den tionde decilen). Den forsta decilen forvantas forlora 18.2 procent av sin reala disponibla inkomst (dvs justerad for inflation, skatter och bidrag) fran 2007 till 2010. Den tionde decilen, som alltsa tjanar mest, forvantas forlora 17 procent av sin reala disponibla inkomst.

Den hogsta tjugondedelen - dvs den hogsta halvan av den hogsta decilen - forvantas forlora 23.8 procent av sin reala disponibla inkomst. Har finns manga foretagare koncentrerade, som pa grund av sina inkomstforluster saledes inte kommer att generera nagra nya jobb.

Som en intressant pendang till den har inkomststatistiken kan vi notera att SCB ocksa rapporterar ett fall i Gini-koefficienten for den svenska ekonomin med 7.3 procent. Det betyder saledes att SCB forvantar att Sverige har en mer "jamn" inkomstfordelning ar 2010 an 2007. Att detta sker tillsammans med en av Europas samsta sysselsattningsfrekvenser, Europas hogsta ungdomsarbetsloshet och varldens hogsta skatter ar kanske inte direkt nagot som anhangare av "jamn" inkomstsfordelning skulle peka pa.

Sammanfattingsvis visar saledes FASIT-statistiken fran SCB att svenska hushall blir allt mer beroende av bidrag, att entrepenorer har fatt det vasentligt tuffare ekonomiskt och darmed inte kan investera for nya jobb, samt att valfardsstatens inkomstgarantier i allt storre utstrackning slutar fungera. Den kraftiga okningen i socialbidragsberoende ar alarmerande mot bakgrund av hur stor andel av svenskarnas skatter och bidragsinkomster som processas genom exempelvis Forsakringskassan varje ar.

NATIONALRAKENSKAPER OCH SVERIGES EKONOMI

2009-08-24T10:31:00.001-07:00

Sverige har i manga delar blivit ett historielost land under de senaste 20 aren. Den offentliga debatten famlar i blindo, utan den referensram som nutidshistoria erbjuder. Det har ar sarskilt uppenbart inom den ekonomisk-politiska debatten. For att rada bot pa detta ska vi idag gora en basal genomgang av nationalrakenskaperna for den svenska ekonomin. Tidsperioden vi granskar ar 1950-2006. Anledningen till valet av just den perioden ar att Statistiska Centralbyran erbjuder sammanhallen, konsistent statistik just for dessa ar. Vi kan lagga till nyare data an 2006, men da maste vi ta hansyn till att statistikerna pa SCB:s nationalrakenskapsavdelning annu inte har harmoniserat siffrorna metodologiskt.

Nationalrakenskaper ar den ekonomiska mattstocken pa den svenska ekonomin. Den mest kanda variabeln ar BNP; nationalrakenskaperna mater ocksa privat konsumtion, offentlig konsumtion, privata bruttoinvesteringar samt utrikeshandel. Man kan dekomponera nationalrakenskaperna mycket langt - varldens basta offentligt publicerade dekomponering finns pa amerikanska Bureau of Economic Analysis - men for var introducerande analys ar det ointressant att titta pa detaljerna i variablerna i BNP. Dessa ar daremot viktiga om vi vill studera specifika trender, sasom hur hushallen delar sin konsumtion mellan varaktiga varor och icke varaktiga varor. Den kompositionen kan saga oss en hel del om hushallens framtidsforvantningar.

(All statistik till grund for den kommande diskussionen finns att hamta pa nationalrakenskapssidan hos Statistiska Centralbyran.)

Den overgripande slutsatsen av en studie av nationalrakenskaperna 1950-2006 ar att den svenska ekonomin idag mar vasentligt samre an den gjorde for 40-50 ar sedan. Orsaken star att finna i en djupt felaktig finanspolitik, som premierat exportindustri och offentlig konsumtion over privat, inhemsk efterfragan.

Kort sagt: svenskarna arbetar i allt storre utstrackning for utlandska konsumenter och for svenska skattebetalda byrakrater, inte sig sjalva.

Justerat for inflation ser BNP-tillvaxttalen ut sa har i genomsnitt:

1951-1960: 3.4 procent per ar
1961-1970: 4.6 procent per ar
1971-1980: 2.0 procent per ar
1981-1990: 2.2 procent per ar
1991-2000: 2.0 procent per ar

Per capita blir siffrorna naturligtvis lagre:

1951-1960: 2.7 procent per ar
1961-1970: 3.9 procent per ar
1971-1980: 1.6 procent per ar
1981-1990: 1.9 procent per ar
1991-2000: 1.7 procent per ar

Innan vi gar vidare med per capita-siffrorna, lat oss titta lite narmare pa vad som hant i BNP:s sammansattning sedan 60-talet.

Sverige har lange varit hemvist for stora exportforetag. Problemet ar att den ekonomiska politik som framfor allt socialdemokratiska regeringar fort under det senaste halvseklet har gynnat exportindustrin pa bekostnad av den inhemska konsumtionen. Att den har politiken har lyckats ar enkelt att se i nationalrakenskaperna. Vi jamfor den genomsnittliga tillvaxten per ar i bruttoexporten med den genomsnittliga tillvaxten per ar i den privata konsumtionen:

1951-1960: Exporttillvaxt 5.5 procent; privat konsumtion 4.4 procent
1961-1970: Exporttillvaxt 7.6 procent; privat konsumtion 5.7 procent
1971-1980: Exporttillvaxt 4.0 procent; privat konsumtion 3.2 procent
1981-1990: Exporttillvaxt 4.4 procent; privat konsumtion 1.7 procent
1991-2000: Exporttillvaxt 7.8 procent; privat konsumtion 0.8 procent
2001-2006: Exporttillvaxt 5.4 procent; privat konsumtion 0.9 procent

Observera alltsa att det har ar reala genomsnittliga tillvaxtsiffror, alltsa justerade for inflation. Vad vi ser ar med andra ord en tydlig skiftning i den ekonomiska politikens prioritering i slutet av 70- och borjan av 80-talet. En serie devalveringar av den svenska kronans kurs gentemot utlandska valutor 1977-1982 gjorde levnadsomkostnaderna dyrare for svenskar medan exporten blev vasentligt mycket billigare. Samma sak hande i och med att kronkursen blev flytande pa hosten 1992. Under 80-talet vaxer bruttoexporten 2.6 ganger snabbare an privatkonsumtionen; under 90-talet vaxer den nio ganger snabbare.

Effekterna av det har ar forodande i ett viktigt avseende: endast en sektor av ekonomin - exportindustrin - kan generera jobb i nagon storre utstrackning. Men dessa jobb transformeras inte till inhemsk levnadsstandardsokning. Om sa vore fallet hade privatkonsumtionen vuxit i vasentligt battre paritet med exporten an nu ar fallet. Vi hade sett siffror narmare 50- och 60-talets paritet.

Kort sagt: det gar inte att exportera ett land rikt. Det enda som skett ar att Sverige drabbats av industriell fattigdom. Manga stora exportforetag har flyttat tillverkning utomlands (i princip hela den svenska lakemedelsindustrin ar brittisk eller amerikansk idag) eller anvander stora delar importerade komponenter. Detta betyder i princip att jobben i exportindustrin i allt storre utstrackning blivit relativt enkla, lagbetalda sammansattningsarbeten.

Tillvaxtsiffrorna for BNP per capita, som redovisades ovan, ar en klar indikation pa att svenska hushall i princip inte har fatt det battre sedan 70-talet. Forutom den hansynslosa prioriteringen av exportindustrin har svenska politiker ocksa varit noga med att forsorja sin offentliga sektor med pengar. Detta har stadigt okat skattetrycket pa den privata sektorn - ytterst hushallen - vilket forutom exportens snabba tillvaxt ar en viktig orsak till att privatkonsumtionens andel av BNP sjunkit stadigt under de senaste decennierna.

1950 var privatkonsumtionen 67 procent av BNP (inflationsjusterade siffror). 1963 sjonk den for
forsta gangen under 60 procent (59.7) och fortsatte sedan sakta sin fard nedat. 1980 var den 54 procent. Sedan 1995 har den privata konsumtionen utgjort mindre an halva den svenska ekonomin. Den lagsta noteringen for hela tidsserien ar 2006, pa 47.3 procent.

Den offentliga sektorns konsumtion (som egentligen ar produktion av sjukvard, utbildning och andra tjanster) vaxte samtidigt under perioden 1950-1980 fran 22 till 31 procent av BNP. Darefter minskar den offentliga konsumtionens andel under 80-talet, toppar igen pa 32 procent 1993 och sjunkar sa stadigt igen for att 2006 hamna pa 23.2 procent av BNP.

Tyder det har pa att den offentliga sektorn blivit mindre i svensk ekonomi? Icke sa nicke. Tva variabler ar viktiga att ta in i bilden. Den forsta ar transfereringarna, dvs socialforsakringssystemet. Detta utgor idag drygt halften av den offentliga sektorns utgifter varje ar. Pa grund av att socialforsakringarna ar rent finansiella transaktioner raknas dessa inte in i BNP. Men de kraver icke desto mindre skatter for sin finansiering, vilket betyder att utbyggnaden av socialforsakringarna under 70- och 80-talen forklarar en hel del av den strukturellt varaktiga nedgangen i privat konsumtion. Den offentliga makten behovde helt enkelt mer och mer skatt ur folks planbocker.

Den andra variabeln i sammanhanget ar sjalva balansen mellan skatteuttag och offentliga utgifter. Har finns tyvarr ingen sammanhangande tidsserie fran SCB, atminstone inte kalibrerade med nationalrakenskapernas metodologi. Saledes anvander vi de siffror som redovisas tillsammans med NR-data, vilket begransar oss till perioden 1993-2006.

Den har perioden tacker Goran Dzjugasvilijs samhallsfientliga finanspolitik, som han sjosatte efter valet 1994. Vad den har perioden avslojar ar att svenska politiker bokstavligt talat snor pengar av svenska skattebetalare - och det utover vad man ger tillbaks i form av offentliga utgifter.

De totala offentliga utgifterna i Sverige, inklusive socialforsakringsutbetalningar, var i nominella (icke inflationsjusterade) termer 1,085 miljarder kronor ar 1993. Samma ar tog den offentliga makten in 910 miljarder kronor i skatter. Underskottet forklaras av att Sverige befann sig mitt i en brinnande lagkonjunktur. Underskottet krympte sa sakteliga 1994 och 1995. Om regeringen inte gjort nagot alls hade budgetunderskottet forsvunnit tack vare en langsam men stadig aterhamtning i ekonomin. Men regeringen Goran Dzjugasvilij kunde inte lata bli att borja peta i den.

Ar 1995 sjosatte han efterkrigstidens storsta finanspolitiska besparingspaket. Finansminister Erik Asbrink satt i TV och skrot om att Sverige var bast i varlden pa att spara. Detta avspeglar sig ocksa i de offentliga finanserna for perioden 1993-2006. Vad som ocksa framtrader ur dessa ar hur staten langsamt men sakert sanker svenskarnas levnadsstandard - aven om vi raknar in de pengar svenskarna far tillbaks fran den offentliga makten.

Den skattebas som den offentliga makten ar i besittning av ar BNP. Nar vi delar BNP per capita ser vi hur den offentliga makten belastar individerna med sina skatter. Icke inflationsjusterad BNP for 1993-2006 vaxte med 4.5 procent per ar. Det har ar den faktiska, i kronor och oren raknat, tillvaxten i skattebasen i Sverige. Under samma period vaxte skatteuttaget med 4.3 procent per ar.

Later inte sa illa, eller hur? Det ser ju ut som om svenskarna till och med fatt det lite battre, trots att de har sa stor offentlig sektor...

Den slutsatsen ar djupt felaktig. For det forsta talar vi om nominell BNP/capita. Denna ska justeras for inflation, vilket ar cirka 2.5 procent om aret. Nar skatteuttaget vaxer fortare an folks reala inkomster innebar det en de facto nedjustering av levnadsstandarden.

For det andra talar vi om BNP/capita, inte faktiska hushallsinkomster. BNP delas mellan hushallens arbetsinkomster och kapitalinkomster. Aven om i teorin hushallen erhaller alla inkomster (foretagens inkomster far de i sin roll som aktieagare) innebar en snabbare okning i kapitalinkomsterna att hushallens arbetsinkomster blir en relativt mindre del av BNP/capita. Darmed far hushallen mindre pengar att betala skatterna med, trots att skatterna alltsa stiger i paritet med BNP/capita.

For det tredje maste vi se pa vad den offentliga sektorn ger tillbaks for alla skatter den tar ut. Och har borjar det bli riktigt intressant. Under och efter Goran Dzjugasvilijs finanspolitiska motorsagsmassaker 1.8 procent langsammare per ar an skatteuttaget.

Det har ar en sensationell siffra som alla svenskar borde kanna till. Vad den betyder ar, kort och gott, att for varje extra hundralapp du betalar i skatt far du bara 98 kronor tillbaks i form av offentlig service och socialforsakringsutbetalningar. Bara under perioden 2000-2006 tog den offentliga makten in 200 miljarder kronor mer an man gav tillbaks till det svenska folket.

Vi talar har om pengar som inte kommer till nagon som helst anvandning i den svenska ekonomin. For en vanlig tvabarnsfamilj handlar det om 89 000 kronor som den offentliga makten, i koppet av sex ar, tog ifran dem utan att ge nagonting overhuvudtaget tillbaks.

Den har overbeskattningen kommer ovanpa den kraftigt okade individuella skatteborda som foljer av att en allt mindre andel av svenskarna faktiskt arbetar. Som jag visat tidigare steg skattebordan per sysselsatt svensk under 90-talet med ungefar 50 procent. Ovanpa detta levererar alltsa svenska skattebetalare in tusentals kronor om aret som de overhuvudtaget inte far se roken av.

I stallet genomgar den offentliga verksamheten arliga besparingar. Nar de totala offentliga utgifterna vaxer langsammare an skatteuttaget ar detta alltsa inte ett uttryck enbart for hogre skatter, utan ocksa for att man skar ner pa den offentliga sektorns verksamhet. Detta avspeglar sig bland annat i att den offentliga konsumtionen (exempelvis sjukvard och utbildning) som namndes ovan har fallit som andel av BNP. Dvs: trots att skattetrycket fortsatter att vara konstant som andel av BNP minskar den offentliga sektorns utgifter som andel av BNP.

Svenskarna betalar alltsa i allt storre utstrackning for tjanster man inte far. Detta bidrar till att sanka levnadsstandarden i Sverige, i forsta hand i relativ mening, i andra hand i absoluta tal (vilket blir nasta steg i den ekonomiska utforsbacken).

Den har genomgangen av nationalrakenskaperna for Sverige 1950-2006 har saledes visat foljande:

1. Sedan atminstone 70-talet har svenska politiker hansynslost prioriterat exportindustrin over den inhemska levnadsstandarden.
2. Skatteuttaget har stigit stadigt och parkerat sig pa varldens hogsta niva. Samtidigt far svenskarna allt mindre tillbaks for skattepengarna.
3. Privatkonsumtionen ar idag mindre an halften av BNP, vilket ar ett tecken pa att svenskarna lever i en allt mer utbredd industriell fattigdom.

LEGOMINISTERN SOM FINANSPOLITISK SPIN DOCTOR

2009-08-21T09:15:00.000-07:00

Legoministern har legat lagt ganska lange. Det har nog varit lite jobbigt, trots allt, att ignorera den ekonomiska krisen i sadan utstrackning som han har. Men nu ar han ute igen, den har gangen for att prata upp statens finanser.

Vi kan konstatera att det jämfört med i våras skett en förbättring av offentliga finanser, sade finansminister Anders Borg vid en pressträff på Harpsund under fredagen där han presenterade Finansdepartementets augustiprognos.

Det har det inte alls. Vad legoministern menar ar att forbattringen skett i forhallande till en prognos. Den faktiska utvecklingen ar fortfarande negativ.

Det offentliga sparandet har försvagats väsentligt det senast året. Det har dessutom rått mycket stor osäkerhet kring de offentliga finansernas fortsatta utveckling i spåren av den kraftiga konjunkturnedgången och finanskrisen. Det något stabilare ekonomiska läget med minskad risk för en ännu sämre konjunkturutveckling och en normalisering på finansmarknaderna har påtagligt minskat risken avseende de offentliga finanserna.

Inte alls. Legoministern tycks tro att det ar den finansiella sektorn av ekonomin som pa nagot satt bestammer konjunkturutvecklingen. Sa forhaller det sig inte. Det ar den reala sektorn - dar produktion, konsumtion, investeringar och arbetsmarknad finns - som producerar varde; den finansiella sektorns roll ar enbart att forsorja den reala sektorn med likviditet. Likviditetsgraden i den reala sektorns tillgangar beror pa en rad faktorer som, i sin tur, ar forankrade i forvantningar om den reala sektorns framtida styrka.

Kort sagt: om inte konsumenter och entreprenorer har tillracklig framtidstro, kommer den ekonomiska aktiviteten i svensk ekonomi inte att forbattras. Darmed forbattras heller inte statens finanser.

De offentliga finanserna har därtill utvecklats något bättre jämfört med bedömningen i 2009 års ekonomiska vårproposition (VÅP 09) från den 15 april genom att intäkterna utvecklats något starkare än väntat och utgifterna kommit in lägre.

Saledes ar det alltsa inte fraga om en faktisk forbattring, utan enbart om att finansdepartementet medvetet underprognosticerade den narmaste framtiden. Darmed gav man sig sjalv mojlighet att ga ut och saga "laget ar battre an vantat, var politik fungerar". Det har ar ett gammalt finanspolitiskt trick som Legoministern givetvis inte borde anvanda.

Ökningen i skatteinkomsterna beror framför allt på att antalet arbetade timmar väntas utvecklas mer gynnsamt jämfört med bedömningen i VÅP 09. Den något starkare utvecklingen av antalet arbetade timmar innebär att intäkterna från både direkta och indirekta skatter på arbete har reviderats upp. Hushållens konsumtion bedöms också utvecklas starkare jämfört med prognosen i VÅP 09, vilket leder till högre intäkter från skatt på konsumtion. Intäkterna från skatt på kapital har också reviderats upp något jämfört med prognosen i VÅP 09. Lägre utgifter förklaras framför allt av ett mer gynnsamt utfall för utgifterna inom området ohälsa och arbetsmarknad.

Aterigen: det ar inte fraga om en faktisk forbattring av det ekonomiska laget, enbart ett medgivande att man hade en overpessimistisk prognos i varas. Den faktiska utvecklingen av ekonomin sag vi prov pa i AKU-undersokningen (se gardagens artikel) och mer kommer nar SCB slapper nasta rapport om nationalrakenskaperna.

Legoministern medger detta indirekt:

Sammantaget har det således sedan i våras skett en förskjutning i riskbilden kring de offentliga finanserna. Trots detta är det centralt med beredskap för en sämre utveckling av de offentliga finanserna, om konjunkturen åter skulle överraska negativt eller om läget på finansmarknaderna åter skulle förvärras.

Det kanske ar dags for en rejal genomgang av nationalrakenskaperna - den slags som Legoministerns underordnade tydligen inte maktar med. Det skulle lara honom lite om prognosticering.

En av anledningarna till att de inte ar sarskilt duktiga pa NR pa finansen ar att en av de hogsta cheferna heter Susanne Ackum. Vi laste nationalekonomi ihop bade pa grund- och forskarniva. Hennes specialitet bestar i att rakna arbetslosa. Varken hon eller nagon av hennes kompisar fran den grupp som doktorerade i Uppsala i borjan av 90-talet besatt ens basala kunskaper i nationalrakenskaper. Darmed kan heller inte finansdepartementet erhalla tillracklig kompetens i amnet.

(Det mest komiska exemplet pa bristande NR-kunskaper hos en nationalekonom hittar vi i Mats Dillen, generaldirektor pa Konjunkturinstitutet. Jag har ett par anekdoter att beratta om den mannen. Men det far bli vid ett senare tillfalle.)

Preliminära siffror visar att underskottet i det finansiella sparandet, beräknat som andel av BNP, uppgå till 2,4 procent i år för att sedan öka till 3,7 procent 2010. Därefter sjunker det 2011 till 2,5 procent och 1,4 procent 2012. Det ska jämföras med underskottssiffrorna från VÅP 09 som uppgick till 2,7 procent 2009, 3,8 procent 2010, 3,1 procent 2011 och 2,0 procent 2012.
Den internationella finanskrisen som kulminerade under senhösten förra året har fört ned världens ledande industrinationer i djup lågkonjunktur och drivit upp arbetslösheten. De dramatiska fallen i världsekonomin har drabbat en liten, öppen och handelsberoende ekonomi som den svenska hårt.

Den s.k. finanskrisen var enbart en justering av samma slag som skedde i slutet av 80-talet. Den gangen drabbades Sverige vasentligt hardare an andra lander av en rad orsaker. Men den kausala borjan pa lagkonjunkturen var en nedgang i den internationella handeln, efter nastan sju ar av stadig tillvaxt. Handelsnedgangen orsakade i sin tur ett fall i de svenska industriinvesteringarna. Nar exportindustrins vinster inte langre vaxte, utan planade ut och sedan foll, skiftade forvantningarna dramatiskt inom finanssektorn. Man gjorde omvarderingar av sina portfoljer och ville snabbt bli av med hogrisktillgangar.

Samma scenario sag vi den har gangen. Skillnaden ar att Sverige idag ar annu mer beroende av den internationella konjunkturen, och orsaken till det ar 20 ar av usel finanspolitik, ovanpa 15 ar av medelmattig till dalig finanspolitik. (Ju mer jag skriver om det har, desto mer inser jag att en genomgang av sjalva nationalrakenskaperna for de sista 30 aren ar nodvandig - i rent utbildningssyfte. Ett mycket tidskravande arbete, but I guess I'm the only one for the job...)

Nedgångens omfattning och takt saknar motsvarighet i modern tid.

Enbart, som sagt, darfor att Sveriges exponering till recessionsorsakerna ar storre nu an for 20 ar sedan. Och det ar framst socialdemokratiska, men ocksa borgerliga, politikers fel helt och hallet.

Den ekonomiska politiken i Sverige och i omvärlden har lagts om i en historiskt sett mycket expansiv riktning.

Det var det dummaste jag hort sedan jag konfirmerades. OK. Jag stoppar har. Det far bli en rejal NR-artikel i helgen. Legoministern tror uppenbarligen att budgetunderskott ar detsamma som expansiv finanspolitik. Inte ens den basala biten makroekonomisk kunskap han lara sig.

Fortsattning foljer i helgen, som sagt.

ARBETSMARKNADEN ALLT DYSTRARE

2009-08-20T20:16:00.000-07:00

Statistiska Centralbyran har slappt arbetskraftsundersokningen for andra kvartalet 2009. AKU-rapporten bekraftar det allt samre laget pa arbetsmarknaden.

Under andra kvartalet 2009 var 454 000 personer i åldern 15-74 år arbetslösa. Det relativa arbetslöshetstalet var 9,1 procent, vilket är en ökning med 2,3 procentenheter jämfört med motsvarande kvartal föregående år.

Anvandningen av aldersgruppen 15-74 ger nagot snedvridna tal jamfort med att anvanda 20-64, eftersom 15-19-aringar typiskt sett gar i skola och 65-74-aringar normalt ar pensionerade. Icke desto mindre ger siffrorna i AKU-rapporten en signifikant bild av utvecklingen pa den svenska arbetsmarknaden; endast en marginell del av den yngsta och den aldsta aldersgruppen ar aktiv pa arbetsmarknaden.

Antalet sysselsatta som varit sjukfrånvarande minst en kalendervecka minskade med 17,6 procent till 93 000 personer.

Problemet med den har siffran ar att den inte tar hansyn till institutionella forandringar i sjukpenningen, sasom stramare regler for bedomingar av sjukdom hos Forsakringskassan. Darmed blir det svart att rationalisera en minskning i sjukfranvaron.

Institutionella forandringars effekter pa tidsseriestatistik ar ett generellt metodologiskt problem som fatt alltfor liten uppmarksamhet i nationalekonomisk forskning.

Under andra kvartalet 2009 var i genomsnitt 4 525 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta.

Vi observerar aterigen att det har ror sig om ett storre aldersspann an den konventionella matmetoden for arbetskraften i en ekonomi.

Det är en minskning med 99 000 personer, varav 72 000 män. Det är andra kvartalet i rad där antalet sysselsatta har gått ned jämfört med motsvarande kvartal föregående år. Inom branscherna Tillverkning och utvinning, energi och miljö samt Byggverksamhet minskade antalet sysselsatta med 58 000 respektive 15 000 personer. Det innebär att dessa branscher tillsammans står för nästan tre fjärdedelar av den totala minskningen i antalet sysselsatta. Antalet fast anställda minskade under andra kvartalet 2009 med 38 000 personer. Det är första gången sedan fjärde kvartalet 2004 som antalet fast anställda minskat jämfört med motsvarande kvartal ett år tidigare.

Det har indikerar att en mycket stor andel av den svenska arbetskraften ar anstalld pa tillfalliga kontrakt. Detta i sin tur ar ett fenomen som drabbat praktiskt taget alla europeiska lander. Under 90-talets hogkonjunktur var exempelvis drygt 90 procent av nya jobb i Spanien och Frankrike tillfalliga arbeten. Den motsvarande svenska siffran ar inte riktigt sa hog eftersom Sverige, trots sin rigida LAS, inte har riktigt samma cementerade anstallningsforhallanden som Spanien och Frankrike har.

Nedgången i antalet fast anställda förklaras nästan uteslutande av minskningen bland männen. Antalet tidsbegränsat anställda fortsätter att minska. Jämfört med andra kvartalet 2008 minskade antalet med 54 000 personer, varav 29 000 män. Nedgången i antalet tidsbegränsat anställda har pågått sedan början av 2008.

Man anvande sig med andra ord av dessa som en buffert under hogkonjunkturen.

Av de sysselsatta i åldern 15-74 år var i genomsnitt 3 976 000 personer i arbete, vilket motsvarar en minskning med 191 000 personer. ... Gruppen personer ej i arbete består av undergrupperna sysselsatta som var frånvarande under hela mätveckan, arbetslösa samt personer ej i arbetskraften. Under andra kvartalet utgjorde dessa undergrupper tillsammans 2 969 000 personer i åldern 15-74 år. Det motsvarar en ökning med 266 000 personer jämfört med motsvarande kvartal ett år tillbaka. Ökningen avser i första hand män. Under samma period ökade befolkningen i åldern 15-74 år med 75 000 personer.

Gruppen "ej i arbetskraften" ar, som jag tidigare rapporterat, den grupp som okat permanent sedan 90-talskrisen. Det ar mycket oroande att den gruppen aterigen vaxer, just darfor att den senaste kraftiga uppgangen visade sig bli permanent. Med den har taken i tillvaxten (om vi for ett ogonblick bortser ifran att vi har talar om ett storre aldersspann an normalt) ser vi nu Sverige marschera in i ett permanent tillstand av 30 procents effektiv arbetsloshet. Om landet faktiskt nar dit ar fortfarande en oppen fraga, men hittills har ingen ekonomisk statistik givit motsatta indikationer.

Bland ungdomar i åldern 15-24 år steg arbetslösheten med 3,9 procentenheter till 29,0 procent. Av de arbetslösa ungdomarna var 46 procent heltidsstuderande som sökt och kunnat ta arbete.

Det betyder alltsa att nastan halften av alla ungdomar 15-24 ar studerar av arbetsmarknadsorsaker, inte darfor att de vill studera. Det har ar ett stort problem for det svenska utbildningssystemet. Effekterna av att nastan 14 procent av alla unga anvander studier som arbetsloshetsforsakring blir att produktiviteten i det hogre utbildningssystemet sjunker; studiemotivationen hos den har gruppen ar markant lagre an hos de som har gjort ett aktivt val att studera. Detta kostar skattepengar och skuldsatter ungdomarna for en utbildning de med stor sannolikhet aldrig kommer att kunna anvanda (dels pa grund av daliga studieresultat, dels pa grund av passivitet i valet av studieinriktning).

Var fjärde arbetslös i åldern 15-74 år var långtidsarbetslös, det vill säga haft en sammanhängande arbetslöshetsperiod på mer än 26 veckor. Det innebär att 112 000 personer var långtidsarbetslösa, varav 62 000 män och 50 000 kvinnor.

Det ar en otrevligt hog siffra som vi bor halla ogonen pa framover.

Overlag ar saledes laget pa den svenska arbetsmarknaden fortsatt mycket allvarligt. Sa lange inga tendenser pekar i motsatt riktning star min prognos fast om 30 procents effektiv arbetsloshet fore 2009 ars utgang. Kostnaderna for den arbetslosheten kommer att bli oerhort hoga; min artikel om kostnaderna for den permanent hogre arbetslosheten sedan 90-talskrisen ger en indikation om detta.

90-TALSKRISEN: HUR ILLA VAR DET EGENTLIGEN?

2009-08-16T16:44:00.000-07:00

En artikel for nagra dagar sedan i Dagens Dumheter om den svenska krisen sa att den kris Sverige genomled i borjan av 90-talet inte var nagot att bry sig om. Utrikesredaktoren som skrev artikeln har uppenbarligen inte last pa och saknar darfor basal insikt i hur 90-talskrisen permanent forandrade den svenska ekonomin.

Enda alternativet ar att Bolling, som redaktoren heter, inte tycker att forandringarna i fraga ar sarskilt allvarliga. I sa fall ar det remarkabelt att DN later en auktoritar cyniker skriva i blaskan under titeln "utrikesredaktor".

Hursomhelst. Det ar inte sarskilt svart att visa hur 90-talskrisen stallde om Sverige till det samre. (Statistiken i analysen nedan hittar du hos Statistiska Centralbyran, dels arbetsmarknadsstatistik, dels nationalrakenskaper.)

Den stora, permanenta forandringingen skedde pa arbetsmarknaden. Nar den svenska ekonomin gick in i en lagkonjunktur 1976 stod 20.3 procent av arbetskraften, 20-64 ar gamla, utan sysselsattning. Siffran inkluderar oppet arbetslosa och alla andra som av en eller annan anledning inte arbetar. Den ger saledes en fullstandig bild av arbetsmarknadslaget eftersom det ar enkelt att manipulera statistiken for oppet arbetslosa genom att gomma dem i AMS-atgarder, sjukskrivning, etc.

Nar ekonomin sakta tog fart under 78-79 och pa allvar gick in i en hogkonjunktur 1982 sjonk andelen utan arbete stadigt. Nar nasta lagkonjunktur satte in 1990 stod enbart 13.6 procent av arbetskraften utan arbete.

90-talskrisen hade blivit en forhallandevis mild historia om det inte varit for samverkan mellan ett antal inhemska politiska faktorer. En av dem var den vanvettiga skattereformen som dubblerade momsen pa privat konsumtion - effektivt en skatthojning pa folks levnadsomkostnader med 12 procent - och premierade sparande over konsumtion. Pengar strommade in i banksystemet och den totala efterfragan i ekonomin sjonk ihop. Resultatet blev negativ tillvaxt i tre ar.

Det har avspeglar sig i arbetsmarknadsstatistiken. Ar 1994 star 24.4 procent av arbetskraften utan jobb, vilket alltsa ar en okning med elva procent pa fyra ar. Okningen skedde tidigt i krisen - under de forsta 18 manaderna forlorade ett tusen svenskar jobbet varje dag och arbetslosheten steg darefter. Pa grund av den enorma overbelastningen av de arbetsmarknadspolitiska atgarderna borjade staten uppfinna nya program som ytligt sett lindrade arbetsloshetsproblemet, men som reellt sett inte forandrade antalet personer utan arbete.

Vid pass 1994 har den internationella ekonomin kommit igang igen och gar pa hogvarv. Den svenska ekonomin star dock och stampar, och orsaken till detta ar rent inhemsk. Valet det aret vinner socialdemokraterna, och dess nya ledare, Goran Dzjugasvilij, staller till med en fiskal motorsagsmassaker pa ekonomin som inget annat industrialiserat land erfarit (mojligen undantaget Weimar-republiken). Under de tre ar Goran Dzjugasvilij harjar i svensk ekonomi ligger procenten av svenskar utan arbete fast och till och med okar nagot. Nar den finanspolitiska repressionen gar in pa sitt tredje ar, 1997, ar var fjarde svensk i arbetsfor alder utan arbete (25.4 procent).

Efter valet 1998 slapper repressionen en smula. Exportindustrin, som anda sedan slutet av 1992 har arbetat for full kraft, ar inte langre den enda sektor som faktiskt fungerar. En viss inhemsk aterhamtning hjalper till att bringa ner andelen icke sysselsatta, som 2001 nar en botten pa 21.2 procent. Darefter stiger andelen igen nar effekterna av millennierecessionen kombineras med ytterligare inhemska finanspolitiska atstramningar. Ar 2004 ar 22.5 procent av alla svenskar 20-64 ar utan arbete.

Den bestaende effekten av 90-talskrisen, jamfort med 80-talet, ar saledes att 8-10 procentenheter fler svenskar i arbetsfor alder ar icke sysselsatta. Det har ar en oerhord forlust for alla de individer som ofrivilligt ingar i den gruppen. Det ar ocksa en enorm samhallsekonomisk forlust av flera orsaker. En av dem ar den okade koncentrationen av skatteuttag for att finansiera den offentliga sektorn.

En jamforelse av kostnaderna for den offentliga konsumtionen 1990 och 1997 tydliggor det har problemet. Dessa ar utgor den lagsta och den hogsta noteringen av icke sysselsatta fore respektive efter 90-talskrisen.

Ar 1990 var 3 664 000 svenskar sysselsatta och saledes de facto Sveriges skattebetalare. Det aret konsumerade den offentliga sektorn for 390.3 miljarder kronor. Det ar en borda pa 106 526 kronor per skattebetalare.

Ar 1997 arbetar 3 348 000 svenskar och den offentliga sektorn konsumerar for 515.3 miljarder kronor. Kostnaden ar nu 153 894 kronor per skattebetalare. Eftersom andelen icke sysselsatta 1997 var 25.4 procent justerar vi nu den siffran genom att anta att i stallet andelen pa 13.6 procent fran 1989 legat fast. Detta tillfor 609 000 skattebetalande sysselsatta, vilket minskar bordan per skattebetalare till 130 203 kronor. Skattebordan sjunker plotsligt per skattebetalare med 15.4 procent.

Och detta utan att ta hansyn till de minskade kostnader for den offentliga makten som foljer av en lagre arbetsloshet. Att inte ta hansyn till den kostnadsminskningen ar rimligt eftersom politiker i Sverige aldrig sanker skatterna nar deras utgifter minskar...

For att uttrycka sig enkelt: om inte 90-talskrisen hade blivit just en kris, utan bara varit en overgaende lagkonjunktur, hade svenska folket kunnat behalla upp till 15 rubel och 40 kopek av varje hundralapp de betalade i skatt, varje ar. Kopkraftseffekten av den skattesankningen och den hogre sysselsattningen hade varit rent fenomenal.

Jag har tidigare skrivit om hur den svenska makroekonomin i grunden andrade karaktar som en foljd av 90-talskrisen och det finanspolitiska svaret pa densamma. Idag ar bruttoexporten den nominerande anvandningskategorin for produktionen i det svenska naringslivet. Det har ar oerhort allvarligt eftersom det dels bidrar till att pressa ner levnadsstandarden i Sverige, dels gora landets ekonomi annu mer beroende av internationella konjunktursvangningar.

Det problemet kommer alltsa ovanpa problemet med den allt mer depressiva arbetsmarknaden. Dagens ekonomiska kris lagger alltsa en borda ovanpa det permanenta arvet fran 90-talskrisen, en borda vars storlek och effekter for framtiden vi kan borja se i arbetsmarknads- och nationalrakenskapsstatistiken for 2009.

MYTBILDNING OM DEN EKONOMISKA KRISEN

2009-08-11T06:57:00.000-07:00

En bisarr artikel i Dagens Dumheter forsoker havda att den ekonomiska krisen i Sverige inte ar nagon ekonomisk kris - och att det var varre pa 90-talet. Med en smaklos blandning av okunnighet och beskaftighet menar utrikesredaktor Anders Bolling att dagens kris inte ar nagot att bry sig om, ty det var varre forr. Ju forr dess varre.

Artikeln meriterar en rejal neddykning i svensk ekonomisk statistik. Kommer i slutet av veckan.

Utrikesredaktör ifrågasätter dyster rapportering om krisen: Om några år kan vi konstatera att den inte var så farlig. Då vi på 1990-talet drabbades av en ekonomisk kris framstod Sveriges framtid som mycket dyster. Fast den krisen blev bara en liten nedböj på en annars stigande kurva över bruttonationalprodukten, BNP.

"En liten nedboj" var tre ar av fallande BNP - en krympande ekonomi - och tusen nya arbetslosa varje dag i 18 manader. Det ekonomiska arvet av den krisen var permanent 15-20 procents arbetsloshet och att Sverige i internationell jamforelse foll fran en toppranking till nedre tredjedelen bland industrilander, jamforbart med exempelvis Sydkorea.

Kanske utrikesredaktor Bolling inte tycker det ar nagot att bekymra sig for. Men de miljoner svenskar som blivit av med sina jobb, blivit fattigare, fatt samre sjukvard, forlorat formagan att spara, etc., upplever det inte riktigt pa samma satt.

Vi har återigen sett rubriker som kan skrämma slag på vem som helst. Men även om det värsta scenariot blev av skulle vår BNP hamna på 2005 års nivå. Fattigare än så blir vi inte.

Det har ar kanske den varsta formen av arrogans en "journalist" kan uppvisa. For honom personligen, som tjanar langt over genomsnittet i Sverige, ter sig 2005 ars levnadsstandard praktiskt taget identisk med 2009 ars standard. Men for de 500 svenskar som forlorat jobbet varje dag sedan september forra aret ar skillnaden dramatisk. Ett par miljoner andra svenskar tvingas arbeta extra utan att kunna klocka for overtid, har fatt acceptera lonesankningar for att behalla jobbet, far farre timmar tilldelade, hoppar angsligt mellan vikariat i den ofantliga sektorn utan minsta ekonomiska trygghet, har fatt se sina besparingar utraderas, etc. Liksom pa 90-talet ar en hel generation unga pa vag att etablera sig - inte pa arbetsmarknaden, utan i permanent arbetsloshet.

Fattigare an sa blir svenskarna inte, som sagt.

På kort sikt kan mycket gå snett. På lång sikt utvecklas världen till det bättre, skriver Anders Bolling, utrikesredaktör på Dagens Nyheters webbredaktion.

Pa lang sikt ar vi alla rika, med andra ord. Problemet ar att Sverige inte blir battre, utan samre, pa lang sikt. Farre familjer har idag en ekonomisk marginal pa banken an for 25 ar sedan. Fler ungdomar gar ut grundskolan idag utan basfardigheter an for 25 ar sedan. Fler ungdomar gar ut skolan rakt in i arbetsloshet idag an for 25 ar sedan. Fler pensionarer ar fattiga idag, fler tvingas lida pa grund av bristen pa sjukvard, fler aker omkring i gamla, farliga, miljoovanliga bilar an for 25 ar sedan, etc.

Det ar ett uttryck for cynism pa hog niva nar utrikesredaktor Bolling menar att allt blir battre pa lang sikt. Nar statsmakten i ett land systematiskt for en politik som gor folk fattigare, som undertrycker deras ekonomiska frihet, da blir Bollings prat om den langa sikten ett slag i ansiktet.

I våras utkom han med boken ”Apokalypsens gosiga mörker”, som är en vidräkning med den dystra världsbild som dominerar våra sinnen, inte minst på grund av mediernas dramaturgi. I boken beskriver Bolling en värld där tillståndet på nästan alla punkter är bättre än de flesta av oss tror. Mitt i Sveriges förra ekonomiska kris, ungefär när samstämmigheten var som störst om att det svenska välfärdssamhället hade gjort sitt, hörde jag en ekonom fälla ett uttalande som gjorde starkt intryck på mig. Oberörd av flödet av nattsvarta siffror sade han: ”Om tio år kommer vi att se tillbaka och säga ’men det där var väl inte så farligt’.” Femton år senare började vi belägras av domedagsprofetior om en ny ekonomisk kris, global den här gången. Rädslan fick fäste igen. Det kollektiva medieminnet är kort, men höstens och vårens rubriker kunde skrämma slag på vem som helst.

Av god anledning. Men redaktor Bolling arbetar inte pa Volvo. Han stadar inte pa lasarettet i Boden. Han ar inte timvikarie i Goteborgs aldrevard. Han lever inte pa socialbidrag tva ar efter att ha avslutat en yrkesutbildning pa gymnasiet. Han gar inte och vantar sex manader pa att fa sin arbetsskada godkand av Forsinkningskassan.

Det har gjorts jämförelser inte bara med 1990-talskrisen i Sverige, utan också med depressionen på 1930-talet. Det är ungefär som att jämföra dagens Sverige med, säg, dagens Peru. Skillnaden i välfärd är ungefär lika stor (och Peru är faktiskt något rikare i dag än Sverige var i början av 1930-talet). Ingen bör förringa arbetslöshet och utslagning, men den som bryter sig ur nuets bojor ett ögonblick mår en aning bättre. Låt oss skärskåda krisens huvuddelar.

Sa bara for att folk inte ligger och svalter ihjal pa gatorna sa har Sverige ingen kris att tala om. Jaha. Kanske redaktor Bolling skulle vilja byta plats for nagra manader med en vanlig arbetslos svensk familj med tva barn och skulder hos kronofogden?

Den mest omedelbara sifferdramatiken handlar om BNP-raset. Sverige antas stå inför den största nedgången under efterkrigstiden. Betrakta kurvan härintill. Det är inte den som brukar publiceras i samband med nyheter om tillväxten, men det är den som visar hur värdet av Sveriges varor och tjänster utvecklats i fasta priser sedan 1950. Som synes har Sveriges välstånd ökat kraftigt.

Om vi drar ut kurvan till ar 1250 blir den annu brantare. I ljuset av 1250 ars levnadsstandard blir livet annu ljuvare i det sondersparade, arbetslosa, bidragsberoende, skattetyngda folkhemmet.

Med den har sortens resonemang kan man i princip motivera vilket ekonomiskt forfall som helst. Inte ens Nordkorea framstar langre som sarskilt motbjudande. Ty de bor i alla fall inte i grottor dar.

Krisen i början av 1990-talet syns som en liten nedåtböj, och den nuvarande krisen kommer att visa en motsvarande dipp. Man kan här läsa ut att Sverige med det värsta scenariot, drygt sex procents negativ tillväxt i år, kommer att backa till ungefär 2005 års nivå innan det vänder upp igen. Fattigare än så blir vi inte.

For det forsta har redaktor Bolling inte den blekaste aning om nar Sverige kommer ur den har krisen. For det andra - som jag kommer att visa i slutet av veckan finns det en helt annan BNP-tillvaxtkurva som Bolling inte visar. Det ar den som Sverige hade foljt om man hade fort en irlandsk skattepolitik under borjan av 90-talet. I perspektivet av den BNP-utvecklingen blir Bollings lilla diagramshow ganska patetisk.

Men fragan om det irlandska alternativet pekar ocksa pa den skriande baksidan av Bollings resonemang. Han sager i praktiken att svenskarna ska vara tacksamma av den enkla anledningen att de har det battre an folk hade det pa 1740-talet. Darmed sager han de facto ocksa att svenskarna inte ska bry sig det minsta om var deras land hade kunnat befinna sig, ekonomiskt sett, om regering och riksdag fort en frihetsorienterad ekonomisk politik i stallet for en inriktad pa "social rattvisa" och forsvar for valfardsstaten.

Samma förhållande gäller också andra länder eftersom den globala tillväxten varit enorm de senaste decennierna. I svårt drabbade Lettland räknar man med ett BNP-fall på 15 procent i år. Det innebär för hela ekonomin att letterna hamnar på ungefär 2006 års välståndsnivå (även om det stora problemet är en hårt skuldsatt stat som tvingas till brutala nedskärningar). Tillväxten var nämligen 8,5 procent per år i snitt 2000–2007, och från 2005 över 10 procent.

Det ar inte bara staten som har skulder. Bolling erkanner har indirekt att han struntar i den s.k. Keynes-effekten. En av anledningarna till att en djup lagkonjunktur ar sa pass allvarlig for folk ar att deras inkomster och formogenheter minskar men skulderna bestar. Darmed okar den relativa kostnaden for skulder, vilket ytterligare dranerar den privata sektorn pa kopkraft.

En indikation pa hur allvarlig Keynes-effekten ar finns i den senaste statistiken over bankernas utlaning till svenska hushall. Den vaxer fortfarande men gor det i allt mindre takt. Hushallens formaga att hantera skuldsattning ar med andra ord pa vag mot en brytpunkt dar utlaningstrenden blir negativ. I det laget kommer bankerna att fa stora problem - den svenska ekonomin kan ga in i ett tillstand av likviditetsmattnad dar bankerna inte vill ha folks inlaning. Denna situation kan lasa fast landet i den s.k. likviditetsfallan med en permanent stagnerad BNP, vilket ar just vad Japan rakade ut for pa 90-talet.

Just det faktum att dagens svenska kris oppnar den har mojligheten ar annu en anledning att ta krisen pa allvar. Men det har Bolling ingen aning om. Det ar darfor han kan sitta och tycka att den har djupa krisen inte ar nagot att bry sig om.

Arbetslöshet är det problem som kommer sist i en lågkonjunktur. Vi vet inte var vi hamnar än. Och precis detta är den första av tre bedrägliga aspekter av jobblarmen. De allra fetaste rubrikerna om arbetsmarknadskrisen har sannolikt redan publicerats, och de har handlat om varsel. De har gett ett intryck av att berätta om faktisk arbetslöshet. Men uppemot hälften av varslen blir aldrig verklighet.

Inte i den har krisen. Den har gangen har verkstalligheten av varslen legat pa en betydligt hogre niva, vilket ar en oroande forandring fran tidigare lagkonjunkturer.

Själva arbetslöshetssiffran måste också dissekeras. Den befaras av bland andra regeringen bli tvåsiffrig nästa år. Det talas om nära 12 procent. Detta låter rekordhögt, men nivån är faktiskt något lägre än den som rådde under det värsta 1990-talsåret, då arbetslösheten låg på 9 procent.

Och sa blir arbetsloshetsproblemet plotsligt ett problem om hur man raknar:

Hur går det ihop? Jo, under mellantiden har Sverige övergått till att räkna arbetslöshet på ett internationellt standardiserat sätt. Bland annat ingår numera i de arbetslösas skara alla heltidsstuderande som söker arbete. Hade de gjort det även tidigare hade siffran faktiskt så sent som 1997 passerat tolvprocentsstrecket, visar Konjunkturinstitutets senaste omräknade statistik.

Att definiera arbetsloshetsstatistik ar som att rensa jordgubbar. I stallet for att peta omkring i de enskilda gubbarna ska man i stallet titta pa vilka som ar atliga och vilka som inte ar det - utan att borja definiera varfor varje enskild oatlig jordgubbe har hamnat i den kategorin. Gor vi pa det har sattet far vi for en gangs skull en helhetsbild over arbetslosheten. Den helhetsbilden sager att Sverige ar 1989, fore 90-talskrisen, hade tre procents arbetsloshet. Nar krisen nadde sin kulmen var 1993 arbetslosheten 18 procent. Dar har den parkerat sig sjalv sedan dess.

Den andra sidan av arbetslöshetsstatistiken är sysselsättningen. Där är vi ännu inte i närheten av krisåren på 1990-talet. Under åren 1990–1993 minskade sysselsättningen med hisnande 600 000 personer – från en nivå bra mycket lägre än den vi vant oss vid på senare år. Efter 1997 har sysselsättningen ökat kontinuerligt fram till toppåret 2008. Just nu är andelen sysselsatta vuxna nere på nivån i slutet av 2006. Konjunkturinstitutet räknar med att det totala fallet i denna lågkonjunktur blir 300 000 personer.

Komplett ointressanta siffror. Det som verkligen raknas ar sysselsattningsgraden bland den arbetsfora befolkningen. Den var fore 90-talskrisen 90 procent. Idag ar den pa vag ner mot 78 procent. Skillnaden ar oerhord bade i fraga om ekonomiskt valstand for de 12 procenten som statt utanfor arbetsmarknaden sedan borjan av 90-talet och for de ovriga, som tvingas bara hela den skatteborda som tidigare bars av 90 procent av arbetskraften. Och mer dartill, eftersom skatterna stigit sedan dess.

Eftersom svenskarna far mindre ut av sina skattekronor idag an de fick pa 80-talet betyder detta en nettosankning av deras levnadsstandard. Den ska vi ta med i vara berakningar, eftersom Bolling inte gor det.

Den ensamstående mamman som blir av med sitt Saabjobb i Trollhättan blir förstås inte vidare upplyft av att få perspektiv på rikets genomsnittliga välståndsnivå. Men det saknas inte skildringar av hennes öde, och det faktum att hon och andra arbetare i västvärlden har ett rätt finmaskigt skyddsnät omöjliggör den där 1930-talsjämförelsen, som snarast frammanar bilden av soppkök och halvsvält.

Att sta och vanta 4-6 manader pa a-kassan ar knappast att fa del av ett finmaskigt skyddsnat.

Med viss förenkling kan man säga följande om prognos och utfall: De rikaste ländernas ekonomier hittills har krympt mer än man förutsåg för knappt ett år sedan men verkar nå botten tidigare än man förutsåg för ett halvår sedan. De flesta stora tillväxtekonomier tycks ha stått emot nedgången bättre än de flesta räknade med i höstas och verkar dessutom komma ur den värsta svackan tidigare än man trott.

Det ar mojligen Bollings egen spekulation. Det finns gott om ekonomer som varnar for en double-dip, dvs en pseudo-aterhamtning som foljs av ytterligare en kris. Den andra botten i krisen skulle i sa fall orsakas av de anti-kris-atgarder manga lander tar till, framst okade offentliga utgifter. Det finns historiska paralleller aven har, om Bolling tog sig tid att leta lite.

Den fattigaste delen av mänskligheten, slutligen, tycks drabbas hårdare än de flesta räknade med i fjol, vilket ser ut att innebära ett sorgligt bakslag i kampen mot fattigdom – även om det är mycket långt kvar till fattigdomsnivåerna före 1990-talet.

Vilket slag i ansiktet pa de tva miljarder manniskor som overhuvudtaget inte sett nagon okning i sin levnadsstandard de sista 20 aren. Bolling, som tydligen ar utrikesredaktor, borde veta battre. Men a andra sidan ar han journalist, vilket gor det svarare for honom att veta nagonting overhuvudtaget. Det ingar sa att saga inte i yrkesrollen att vara bildad och palast.

I princip all ekonomisk statistik visar att Bolling har fel. En statistisk analys foljer i slutet av veckan.

BILFORSALJNING OCH HUSHALLSKREDITER

2009-08-09T17:56:00.000-07:00

Nyutgiven statistik fran SIKA, Statens Institut for Kommunikationsanalys, visar att nybilsregistreringen fallit till ovanligt laga nivaer.

Under juli 2009 nyregistrerades 15 913 personbilar totalt i riket, vilket är en minskning med 17,1 procent jämfört med juli 2008. Av dessa var 14 683 av årsmodell 2007 - 2009 och 1 230 av äldre årsmodeller. Företag inom bildetaljhandeln stod för knappt 27 procent av alla nyregistreringar.

Pa arsbasis innebar det har drygt 180 000 salda bilar. Slutsiffran blir sannolikt hogre eftersom det nya modellaret borjar i host. Men oavsett detta blir 2009 ett svagt ar for bilhandeln.

Forsaljningen av nya bilar har i absoluta tal varierat mellan ungefar 200 000 och 300 000 sedan 70-talet. Det decenniets basta forsaljningsar var 1976 da svenskarna kopte drygt 300 000 nya bilar. Aven under relativt goda ekonomiska omstandigheter nar bilforsaljningen idag knappast over den nivan. Ar 2000 saldes 355 000 nya bilar i Sverige; ar 2007 endast 338 000. Daremellan har forsaljningen de senaste tio aren legat omkring eller strax over 290 000.

Eftersom fordonsparken samtidigt vaxer - utskrotningen haller inte samma takt som nybilsforsaljningen - betyder detta att nybilsforsaljningen som andel av den totala stocken registrerade personbilar faller. Den sa kallade nyforsaljningskvoten, antalet salda nya bilar dividerat med den totala stocken registrerade personbilar, har stadigt fallit de senaste 25 aren. Fran att 1984 ha legat pa 8.4 procent foll nyforsaljningskvoten till 7.6 procent ar 2004. For 2008 var kvoten 6.4 procent.

Nyforsaljningskvoten ar en indikation pa aldersstrukturen hos den svenska bilparken. Nar nyforsaljningskvoten faller over en langre tid innebar det att svenskarna kor runt i allt aldre bilar.

SCB:s pressmeddelande om den fallande nybilsforsaljningen kommer strax efter att SCB ocksa publicerat statistik over finansinstitutens utlaning till hushallen. Okningstakten i denna har fallit notabelt det senaste aret. Det ar sannolikt att den sviktande bilforsaljningen ar direkt korrelerad med den minskade utlaningen till hushallen.

Mer om detta i en teoriartikel om ett par dagar.

SOCIALFORSAKRINGAR - TEORI

2009-08-06T20:30:00.000-07:00

Sveriges socialforsakringar ar hart ansatta, delvis pa grund av den radande lagkonjunkturen, delvis pa grund av hur sjalva systemet ar uppbyggt. I grund och botten gar det inte att bygga ett socialforsakringssystem pa premissen att skatterna som finansierar systemet aldrig ska stiga.

En socialforsakring kan, som bekant, vara manga olika typer av forsakring. Grundtanken ar att de forsakrar personer mot inkomstbortfall. Exempel arbetsloshets- och sjukforsakringarna. I den svenska kontexten har emellertid aven pensioner och ersattning vid foraldraledighet bakats in i gruppen av socialforsakringar. Det ar viktigt att notera en fundamental skillnad mellan dessa a ena sidan och sjuk- och arbetsloshetsforsakringarna a den andra.

Pension och foraldraledighet ar planerade perioder av inkomstbortfall. De har mer likhet med semesterfranvaro fran jobbet an sjukfranvaro. Men det finns ingen semesterforsakring i Sverige (forestall dig att behova soka semesterersattning fran Forsakringskassan...). I stallet sparar i praktiken svenskar upp till semestern genom en planerad semesterersattning och planerad ledighet som man arbetar for under aret.

En annan skillnad mellan forsakringar och sparandeledighet ar att de har tva skilda incitamentsstrukturer. Ditt incitament att ta foraldraledighet beror pa hur du planerar ditt liv och hur du lyckats uppna de planerna; ditt incitament att ta sjukledighet beror pa din halsa, kort och gott.

Den har fundamentala skillnaden ar en viktig delforklaring till att det svenska socialforsakringssystemet inte ar stabilt. Staten samfinansierar individers sparande till planerad ledighet (foraldraledighet; pensioner) med finansiering av forsakringar (arbetsloshet, sjukledighet). Den senare utgiftskategorin ar inte styrd av individernas preferenser utan estimeras dels pa aktuariell basis, dels - i fraga om a-kassan - pa konjunkturell basis. Men den skatt som betalar for hela kalaset ska, enligt den politiska malsattningen bakom systemet, forbli konstant over tiden.

Det har innebar saledes att enbart konjunktursvangningarna kan orsaka underskott i systemet. Detta framfor allt pa grund av a-kassans okade belastning i lagkonjunkturer. Detta blev ett sa stort problem i Sverige att man valde att gora a-kassan frivillig, och darmed i princip privatisera den aktuariella risken. Men pa grund av samfinansieringen av de kvarvarande socialforsakringarna och att de under decennier marknadsforts som ett konglomerat av rattigheter som medborgaren oavvisligen har, larde sig svenskarna snart att forsakringarna i praktiken ar utbytbara.

Det har innebar, i teoretiska termer, att staten har suddat ut skillnaden mellan forsakringar och sparande i termer av incitament. Eftersom svenskarna betalar for foraldraforsakring och sjukforsakring over samma skattsedel behandlar folk delvis ledigheterna som utbytbara. Man raknar pa sina "vabbar" och sina karensdagar och sina kvarvarande foraldraledighetsdagar och pusslar ihop ledighet som kanske inte alls har med dessa sparande- och forsakringsledighetssystem att gora.

Darmed anvander folk socialforsakringarna pa ett helt annat satt an de var planerade att anvandas till. Framfor allt okar folk sin anvandning av sparandeledigheter nar tillgangen till forsakringsledigheter minskar. Om staten gor det svarare att vara sjukledig - trots att individen faktiskt ar sjuk - tar folk ut sparandeledighet i stallet. Nar staten saledes forsoker gora en aktuariell justering av en socialforsakring, for att minska kostnaden, okar man i stallet kostnaderna pa andra hall.

Statens planering for hur socialforsakringarna ska balanseras over tiden beror pa aktuariell erfarenhet fran forsakringssystemen, samt en konjunkturkomponent. Den planeringen satts alltsa ur funktion nar staten sammanblandar forsakringssystemen med sparandesystem. Det blir darmed omojligt att kompensera for okade utgifter i forsakringssystemen genom en aktuariell justering (dvs minskad tillganglighet till exempelvis sjukforsakringen). Statens kostnader okar oavsett vad man gor.

Sammanblandningen av sparande- och forsakringssystem ar ideologiskt motiverad. Det finns ingen nationalekonomisk motivering till den. Tvartom bor man skilja de tva och - som ett forsta steg mot en totalprivatisering - ge medborgarna tillbaks kontrollen over sparandesystemen. Detta sker exempelvis genom att man lagger samman pensionssparande och sparande till andra planerade ledigheter - exempelvis for att vara hemma med barn - i ett och samma skattefria kontosparande. Darmed far individen ta den del av socialforsakringsskatten som motsvarar foraldraforsakringen, samt pensionssparandet, och befrias fran inkomstskatt pa dessa belopp om individen valjer att satta in pengarna pa ett designerat konto. Uttag fran kontot beskattas med inkomstskatt, men varken vardetillvaxt eller extra avsattningar beskattas.

I ett andra steg privatiserar man forsakringsdelen. Detta sker genom att individen, som i sparandeexemplet, far behalla forsakringsdelen av skatten och for denna kan valja att kopa en privat forsakring (som en del i en gruppforsakring genom sin arbetsplats eller individuellt pa en oppen marknad). Men individen kan givetvis ocksa valja att satta av pengarna som reguljara inbetalningar pa ett buffertkonto, parallellt med sparandeinbetalningar.

Sammanblandningen av finansiering och incitamentsstruktur i det svenska socialforsakringssystemet har tyvarr inte varit foremal for sarskilt mycket forskning inom den akademiska nationalekonomin. Daremot finns det en ganska utbredd medvetenhet om problemet bland forsakringsteoretiker. I mitten av 90-talet gick en serie artiklar pa DN:s Debattsida mellan en grupp aktuarier inom forsakringsindustrin och ett par nationalekonomer, en av dem "professor" Mats Persson vid Institutet for Internationell Ekonomi. Debatten gick ut pa att aktuarierna forsokte forklara just skillnaden mellan sparande och forsakring, nagot som tomtehatten Mats Persson aldrig begrep.

Trots det kaotiska laget i svensk politik i allmanhet och finanspolitiken i synnerhet ar den nuvarande krisen i socialforsakringarna faktiskt en grogrund for en konstruktiv avveckling av systemen. Allt som fordras ar ideologiskt mod och samma langsiktighet i avvecklingsplanen som den man hade i uppbyggnadsfasen av systemet.

SOCIALFORSAKRINGAR: UTFORSAKRING AV LANGTIDSSJUKSKRIVNA

2009-08-01T19:01:00.000-07:00

Det svenska socialforsakringssystemet ar hart stressat. Riksdagen har aterigen beslutat om en delavveckling av systemet, den har gangen for langtidssjukskrivna.

Vid årsskiftet slår effekterna till i regeringens nya begränsningsregler i sjukförsäkringen. 15 000 långtidssjukskrivna kommer att utförsäkras, och de hänvisas i nuläget till att söka socialbidrag. Nu visar nya beräkningar att ytterligare 20 000 personer riskerar att utförsäkras under 2010 rapporterar Sveriges Radios ekot. Vid årsskiftet drabbas 15 000 långtidssjukskrivna av de begränsningsregler i sjukförsäkringen som alliansregeringen införde 1 juli 2008.

Eftersom de skatter som betalar for samma forsakringssystem inte sanks ar detta en forsamring av svenskarnas socialforsakringsskydd.

Begränsningsregeln betyder att efter ett års sjukskrivning sätts ett maxtak vid 18 månader, något som alltså drabbar de första långtidssjukskrivna vid årskiftet. Efter 18 månader fattar försäkringskassan beslut om det som tidigare kallades sjukpension, numera sjukersättning tills vidare, eller så blir den sjukskrivne utförsäkrad. Nya beräkningar visar att så många som 35 000 svenskar riskerar att utförsäkras under 2010 på grund av de nya reglerna, 15 000 redan vid årsskiftet.

Det har intraffar av en mycket enkel anledning: varje del av socialforsakringssystemet ar kalibrerat att matcha skatteinkomster med forsakringsutbetalningar vid en given sysselsattningsniva. Dessutom ar tanken att ersattningsnivaer och skatteinkomster ska vaxa med en viss procent per ar. Om samre tillvaxt innebar att dessa parametrar inte mots, hamnar systemet oundvikligen i underskott. Det finns ocksa ett djupare systematiskt problem i socialforsakringarna som jag aterkommer till i en teoriartikel om nagra dagar. Men det omedelbara problemet ar som sagt den radande ekonomiska krisen; nar folk som mest efterfragar socialforsakringarna minskar staten utbudet av forsakringsersattning.

De som hotas av utförsäkring är inte tillräckligt sjuka för sjukpension, men inte heller friska nog att arbeta. De hänvisas efter att ha blivit utförsäkrade till att söka socialbidrag. – Det vi kommer att se här, nu till årsskiftet, är ju en grupp personer som har haft tidsbegränsad sjukersättning, som inte har möjligt att få en förlängning på den. Och vi talar då om personer som inte har återfått en arbetsförmåga, och då heller inte uppfyller de försäkringsvillkor som krävs för att få en sjukersättning tills vidare, säger Ulrika Persson, chef för sjukförmåner på Försäkringskassan till Sveriges Radios ekoredaktion. Regeringen har tidigare lovat att de som riskerar att utförsäkras inte ska behöva söka socialbidrag. Men ännu har ingen lösning presenteras. – Det pågår ett arbete på regeringskansliet med att hitta ett nytt regelverk för de här personerna, säger Ulrika Persson till ekot.

Ytterligare en sida av den ekonomiska krisen ar alltsa att de som inte far den ersattning de har betalat skatt for att fa, inte heller kan skaffa sig forsorjning pa egen hand pa arbetsmarknaden. Eftersom den svenska offentliga makten har tagit pa sig forsorjningsansvaret for medborgarna i situationer som denna blir alltsa konsekvensen att lagstiftarna maste tillata kostnaderna att flytta nagon annanstans. I det har fallet hamnar forsorjningsbordan alltsa hos kommunerna.

ARBETSLOSHET - TEORI

2009-07-30T08:49:00.001-07:00

Fenomenet arbetsloshet har varit foremal for nationalekonomisk forskning i decennier. Huvudsakligen finns det tva trender i hur nationalekonomer studerat arbetsloshet.

Den keynesianska trenden

Efter att en brittisk ekonom publicerat en artikel i Economic Journal under titeln The Relation of Home Investment to Unemployment i borjan av 30-talet okade intresset for arbetslosheten starkt bland brittiska ekonomer. Nagra ar senare publicerade John M Keynes sitt mest kanda verk, The General Theory of Employment, Interest and Money. Boken, som ofta blivit felrepresenterad i den nationalekonomiska litteraturen, ar i grund och botten en utforskning av den ekonomiska stabilitetens yttersta villkor. Keynes paborjade den forskningen i sin doktorsavhandling i matematik, Treatise on Probability, men det tog alltsa manga ar innan han fick inte tid att satta sig ner och fortsatta den forskningen. I arbetsloshetsfragan levererar General Theory tva viktiga slutsatser:

a) Arbetslosheten orsakas av bristande efterfragan; samt
b) aven om man forsoker driva en politik for hogre efterfragan kan denna misslyckas om entreprenorer och konsumenter ar varaktigt pessimistiska om framtiden.

Vansterekonomer har typiskt sett tagit till sig den forsta slutsatsen men nogsamt utelamnat den andra. Den andra slutsatsen domer i praktiken ut expansiv finanspolitik som medel for okad efterfragan om entreprenorer och konsumenter ar for osakra om sin framtid.

Den praktiska implikationen av Keynes's General Theory ar i stallet att den offentliga makten i tider av arbetsloshet ska vidta atgarder som starker entreprenorers och konsumenters tilltro till framtiden. Den har vinkeln pa den keynesianska teorin finns i princip bara avhandlad i tva bocker i den akademiska litteraturen: Money and the Real World av Paul Davidson och min egen Uncertainty, Macroeconomic Stability and the Welfare State. Daremot ar den praktiska forstaelsen for det har sammanhanget stor framfor allt bland centerorienterade och konservativa amerikanska politiker.

Keynes motte ett inte alltfor smickrande ode efter sin dod 1946. Hans teorier kapades och omdanades till mer eller mindre oigenkannlighet av socialister pa bagge sidor Atlanten. En av konsekvenserna blev en blind tro pa expansiv finanspolitik som medel mot arbetsloshet. Vad denna i stallet har lett till ar att i varje lagkonjunktur den offentliga sektorn har expanderat sin narvaro i ekonomin. Detta har i sin tur tryckt tillbaks den langsiktiga tillvaxten och skapat en sakta men sakert stigande langsiktig arbetsloshet.

Naturlig arbetsloshet

Det har begreppet har dykt upp i manga olika former i den nationalekonomiska litteraturen. Det ar i grund och botten samma koncept som anvandes av klassiska ekonomer i deras diskussioner med Keynes under 30-talet. Teorin om naturlig arbetsloshet baseras pa teorin om fullstandig konkurrens. Denna, i sin tur, ar ett teoretiskt ideal for hur en "friktionsfri" ekonomi fungerar. En sadan existerar naturligtvis inte; den skapades som ett teoretiskt verktyg for framfor allt mikroekonomisk analys.

En friktionsfri ekonomi - en ekonomi med fullstandig konkurrens - tillater forskaren att anta att "ceteris paribus", dvs att allt annat i ekonomin forblir konstant medan han manipulerar med en enskild marknad. I den har laboratoriemiljon har nationalekonomer saledes definierat begreppet "naturlig arbetsloshet". Det ar den arbetsloshet som rader nar varje enskild marknad i ekonomin fungerar friktionsfritt.

I mer modern litteratur forklarar man forekomsten av arbetsloshet i en friktionsfri ekonomi som strukturell arbetsloshet, dvs en arbetsloshet som orsakas av att det ar nagot permanent, langsiktigt fel pa arbetskraften. Ur detta har man sedan harlett hypoteser om arbetsmarknadsutbildning, hogskoleutbildning etc som medel mot arbetsloshet. Problemet ar att den offentliga makten inte kan veta vilken utbildning en person behover for ett specifikt jobb. Det kan bara den individuelle arbetsgivaren veta. Darmed blir utbildningsfragan en fraga om personligt ansvar for den arbetslose - om jag inte skaffar mig en kompetens som ar i efterfragan pa arbetsmarknaden, da har jag inte heller tagit fullt ansvar for mitt eget liv, min familj och dess framtid.

Begreppet naturlig arbetsloshet har dolts i olika akronymer, av vilka NAIRU ar den mest kanda. Denna i sin tur bygger pa hypotesen att det finns ett samband mellan inflation och arbetsloshet, nagot som forst foreslogs av den nya zeelandske statistsikerns AW Phillips i slutet av 1950-talet. Tyvarr fick hans Phillipskurva en ofortjant hog status i nationalekonomisk forskning; den blev i praktiken den centrala teorin for arbetsloshetens orsaker och fortbestand. Decennier av erfarenhet har motbevisat all den teori som skapats till stod for Phillips-kurvan.

Hur hanterar man arbetsloshet?

Det rader ingen tvekan om att arbetsloshet normalt sett orsakas av en enda faktor: bristande efterfragan pa arbetskraft. Denna brist ar i sin tur ett resultat av makroekonomiska faktorer, vilka jag kommer att diskutera i en annan artikel. Dagens svenska arbetsloshet ar normalt sett ett efterfragefenomen.

Andra faktorer kan dock komplicera arbetsloshetsproblemet.

1) Prisregleringar. Om det rader utbudsmonopol pa arbetsmarknaden - dvs en fackmaffia har gjort sig till talesman for hela arbetskraften inom en bransch eller till och med hela ekonomin - kommer den att satta ett pris pa arbetskraft som nastan per definition skapar arbetsloshet. Sjalva existensberattigandet for centrala fackliga strukturer (till skillnad fran enskilda klubbar) ar just att byrakraterna inom strukturen kan ge medlemmarna mer av nagot an vad de skulle ha fatt annars. I princip den enda variabel de kan paverka ar lonen. Saledes pressar fackmaffian upp lonekraven for sina medlmmar for att motivera sin egen existens. Resultatet blir lagre sysselsattning eftersom farre jobb nu kommer att betala sig sjalva.
2) Anstallningslagar. I lander med strikta anstallningslagar ar arbetslosheten hogre an i lander dar man overlater den fragan at den fria arbetsmarknaden. Anstallningslagar skapar kostnader for arbetsgivaren som laggs ovanpa lonekostnaden. Det enda sattet att kompensera for dem ar saledes att sanka ersattningen till arbetskraften. Kostnaderna for strikt statlig reglering av anstallningsforhallanden koncentreras till den extra tid en arbetsgivare maste behalla en anstalld efter att den anstallda inte langre ar lonsam for foretaget.
3) Beskattning och ledighetsformaner. Socialforsakringsavgifterna ar ett klart exempel pa hur beskattning okar kostnaden for att anstalla. I fraga om ledighetsformaner bjuder Danmark pa ett bra exempel. Enligt lagen om sjukskrivnas rattigheter kan en arbetsgivare inte saga upp en anstalld om denne ar sjukskriven upp till fyra manader om aret. Inom vissa branscher ar missbruket av den regeln utbrett, och arbetsgivarna havdar emellanat att for att fa tre mans jobb utfort maste de ha fyra anstallda. Den fjarde ar saledes arbetsgivarens kostnad for statligt reglerade sjukfranvaro-formaner.

Arbetsloshetsforskningen ar omfattande i Europa. Orsaken ar kontinentens permanent hoga arbetsloshet och dess kostnad for bade individen och varje lands ekonomi. Emellanat gor forskningen stora, viktiga bidrag, men oftast ar den en akademisk exercis som inte berikar allmanhetens och politikernas forstaelse for problemet. Grundforskningen som gjordes tidigt pa 1900-talet star sig fortfarande stark i jamforelse med senare decenniers bidrag.

ARBETSLOSHETSSTATISTIK JULI

2009-07-26T18:11:00.000-07:00

Statistiska Centralbyran slappte den 23 juli sin senaste rapport om arbetsmarknaden.

I juni minskade antalet sysselsatta med 79 000 personer till 4 607 000 jämfört med juni 2008. Sysselsättningen gick främst ned inom tillverkningsindustrin och bland männen. Antalet arbetslösa ökade med 87 000 personer och det relativa arbetslöshetstalet med 1,7 procentenheter till 9,8 procent.

Detta ar alltsa den oppna arbetslosheten. Siffran inkluderar saledes inte de som ar sysselsatta i AMS-atgarder, de som lamnat arbetskraften pa grund av daliga utsikter att fa jobb, osv.

I juni uppgick antalet sysselsatta personer i åldern 15–74 år till 4 607 000.

Det ar viktigt att notera att karngruppen i den har kategorin ar de som ar 20-64 ar och utgor den arbetsfora aldersgruppen. Dar star 21 procent utan jobb, elva procentenheter hogre an motsvarande siffra fore 90-talskrisen.

Jämfört med juni 2008 är det en minskning med 79 000 personer, av vilka merparten, 74 000, var män. Liksom föregående månader var det framförallt inom tillverkningsindustrin som antalet sysselsatta gick ned. Jämfört med juni förra året var 71 000 färre sysselsatta inom näringsgrenen ”Tillverkning och utvinning, energi och miljö”, varav 52 000 inom undergruppen ”Tillverkning av verkstadsvaror”. Därtill minskade antalet sysselsatta inom näringsgrenen ”Byggverksamhet” med 29 000 personer.

Nedgangen i byggnadssysselsattningen ar intressant eftersom SCB samtidigt ocksa rapporterar foljande:

Småhuspriserna i landet steg med knappt 3 procent mellan första och andra kvartalet (april-juni jämfört med januari-mars). Huspriserna ligger dock fortfarande på en lägre nivå än för ett år sedan. Nedgången på årsbasis, d.v.s. jämfört med andra kvartalet i fjol, är 2 procent. I alla tre stortstadsregioner ligger prisuppgången mellan de senaste kvartalen över riksgenomsnittet. I Stor-Göteborg och Stor-Malmö har huspriserna stigit med 5 procent och i Stor-Stockholm är uppgången 4 procent. Stora prisökningar kan också noteras i Västerbotten (+ 7 procent) och på Gotland (+ 6 procent).

Det innebar saledes att trots den depressiva lagkonjunkturen ar efterfragan pa bostader hogre an utbudet i ett stort segment av bostadsmarknaden. Denna positiva nettoefterfragan borde leda till okad byggverksamhet, men som arbetsloshetssiffrorna for byggindustrin visar minskar tvartom byggandet. Det ar darmed rimligt att anta att bostadsmarknaden ar alltfor hart reglerad, fran plan- och bygglagar till byggnads- och bostadskopsfinansiering. Det ar ocksa rimligt att anta att byggbolagen har svart att forhandla ner arbetskraftskostnaden, trots den hoga arbetslosheten.

Ater nu till den allmanna arbetsmarknadsstatistiken.

Antalet personer som var fast anställda minskade med 59 000 jämfört med juni förra året. Av dessa var 35 000 personer i åldern 35–44 år. Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, gick också ned. I juni 2008 var 68,2 procent i åldern 15–74 år sysselsatta, medan motsvarande andel i juni i år var 66,3 procent. Andelen sysselsatta minskade huvudsakligen bland män i åldrarna 15–54 år.

Det har fallet i sysselsattningsgraden sker alltsa fran en for svenska forhallanden redan mycket lag niva. Det har betyder ocksa att ovan namnda procenttal for icke sysselsatta i den arbetsfora aldersgruppen har okat ytterligare. Med andra ord borjar Sverige narma sig en situation dar i den arbetsfora befolkningen var fjarde person saknar jobb.

Det relativa arbetslöshetstalet uppgick därmed till 9,8 procent av arbetskraften, vilket är en ökning med 1,7 procentenheter jämfört med juni 2008. Ökningen är av ungefär samma storlek som de ökningar som uppmätts från och med februari i år.

Det har ar ett oroande tecken. Det innebar att den ekonomiska krisen fortfarande inte har kulminerat. Min prognos om 30 procents effektiv arbetsloshet i host ligger fast, och den unterstryks av foljande not, som avslutar SCB:s arbetsloshetsrapport:

Arbetslösa, undersysselsatta och latent arbetssökande (personer som velat och kunnat arbeta men som inte sökt arbete) utgör tillsammans det så kallade outnyttjade arbetskraftsutbudet. I juni uppgick det till 25,9 miljoner timmar per vecka, eller 648 000 heltidsarbeten med 40 timmars arbetsvecka. Det är en ökning med 123 000 heltidsarbeten sedan juni 2008.