UTMARKT ANALYS AV DEN EUROPEISKA VALUTAUNIONEN

I en utmarkt artikel i Sydsvenska Dagbladet forklarar Ronny Noren, docent i nationalekonomi och en av Sveriges absolut framsta ekonomer, vad det verkligen kravs for att fa ordning pa den europeiska valutaunionen, i skuggan av den grekiska krisen.

Räddningspaketet för Grekland har som syfte att också stabilisera den monetära unionen. Men förmodligen krävs mer grundläggande förändringar av unionens konstruktion, skriver Ronny Norén, docent i nationalekonomi vid Mittuniversitetet.

Det finns atskilliga konstruktionsfel i den europeiska valutaunionen. Ett av dem har att gora med obalansen mellan politisk och monetar union. Ett annat har att gora med den strikta dikotomin mellan ekonomisk-politiska ansvarsomraden. Det finns exempelvis inget som helst utrymme i unionen for underskottsfinansiering av offentliga utgifter, nagot stora valfardsstater med nodvandighet behover. Darmed skapas en strukturell slitning mellan den monetara och den reala sektorn i ekonomin, som enbart kan losas av en avveckling av valfardsstaten eller en avveckling av valutaunionen.

Den senaste veckan har ett ekonomiskt räddningspaket presenterats för Grekland, ett av de EMU-länder som har omfattande ekonomiska problem. Räddningspaketet har som syfte att stabilisera unionen, för denna och kommande påfrestningar. Den fråga som kan ställas är om detta är en tillräcklig åtgärd, eller om det är mer grundläggande förändringar av EMU:s konstruktion som krävs. Det mesta talar för det senare alternativet.

Noren gar rakt in i karnan av problemet. Saklig, vetenskaplig kritik mot systemfelen i valutaunionen ar oerhort sparsam i Sverige, vilket gor den har artikeln desto viktigare.

Enligt EMU-systemets ledande arkitekter, påhejade av olika intressegrupper, skulle det inte möta några större svårigheter att ta bort den marknadsmässiga växelkursanpassningen mellan länderna och de olika ländernas penningpolitik (räntenivåer) genom att överföra anpassningen till arbetsmarknaden. Arbetskraftsmobiliteten skulle med nödvändighet öka i Europa och lönenivåerna skulle bli flexibla efter marknadens villkor. På detta vis skulle man undgå tvånget att bilda en politisk union, där endast ett begränsat antal länder hade kunnat ingå. Vi måste komma ihåg att EMU är ett experiment, en monetär union utan att åtföljas av en politisk union, som exempelvis i USA.

Dessutom tvingades medlemslanderna prioritera rantepolitiken genom det artificiella tvanget om ett tak pa budgetunderskotten vid tre procent av BNP. Det finns ingen nationalekonomisk forskning som stodjer det underskottstaket. I stallet tvingade taket de enskilda medlemslanderna att fora en finanspolitik som helt negligerade arbetsloshetsproblemet. Resultatet, som Noren papekar, blev att man lade over ansvaret for arbetslosheten pa den fria marknad - som tack vare arbetsmarknadslagstiftning och fackforeningar inte existerade.

Men verkligheten var annorlunda. Befolkningarna i olika länder är till övervägande del inte rörliga över den europeiska kontinenten och dessutom starka försvarare av den europeiska sociala modellen, med starka fackföreningar och skattefinansierade statliga sociala åtaganden. Resultatet är att den monetära unionen inte har fått önskad fri rörlighet på arbetsmarknaden på marknadens villkor som ersätter den förlorade anpassningen i nationell valuta och den nationella penningpolitiken.

Det har ar rakt pa sak. Klarare kan man inte beskriva valutaunionens konstruktionsfel.

För att kompensera för den uteblivna marknadsanpassningen och understödja disciplinen i EMU-projektet har man infört restriktioner i statsskuld och budgetunderskott inom finanspolitiken, som bedrivs nationellt. Nödvändigheten insågs ganska tidigt i processen. Dessa restriktioner har varit omöjliga att efterfölja på grund av den politiska olösta frågan mellan övernationell befogenhet och nationellt politiskt ansvar.

Med andra ord: ett klassiskt "one size fits all"-problem.

I dagens ordning fattar EU-politikerna beslutet gemensamt, men det är de enskilda ländernas regeringar som skall genomföra besluten. Ingen regering blir omvald genom att fatta beslut mot sin egen befolkning. Europa är ingen diktatur utan samverkande och suveräna enskilda demokratier, vilket man helt glömmer bort i diskussionen.

Aterigen: valutaunionen skulle fungera smartfritt om samtliga europeiska lander var libertarianska minimalstater. Det fanns ingen intention bakom valutaunionen att stopa om Europa i libertariansk riktning. Det rakar bara vara den logiska konsekvensen av hur man konstruerat unionen.

För att bilda en ny överenskommelse om att stabilisera EMU-samarbetet, eller rättare sagt rädda EMU-systemet i dess nuvarande form, är det lång väg till självrannsakan. Man vill inte erkänna att det är dess nuvarande form som är själva problemet. Vad som saknas är en diskussion om hur den reala ekonomiska nivån skall lyftas (det grundläggande problemet i Europa) med respekt för den europeiska sociala modellen. Detta kan ytterligare öka konflikterna mellan medlemsstaterna.

Noren ror sig smidigt mellan avancerad ekonomisk teori och de politiska realiteter i vilka teorin skall omsattas. Jag har haft privilegiet att folja hans forskning i 20 ar. Han ar en solid, bildad forskare av ett slag som det ar ont om i Sverige idag.

Framför allt kommer det att bli en folklig protest, som kommer att resultera i att flera länder får nytt styre. I vilken form kan jag inte förutsäga. Men de politiker som går ut med att bryta samarbetet med den monetära unionen, för att rädda samarbetet inom den europeiska unionen, kommer att få ett ökat stöd.

Norens varnande finger ar vart att ta pa allvar. Vi kan redan notera den anti-EU-stamning som sprider sig i vissa osteuropeiska lander. Ungern ar det mest flagranta exemplet. Dar kommer debaclet i Grekland och eurons inbyggda instabilitet att anvandas mot sjalva EU-projektet.

Den enda vägen är att erkänna de historiska, strukturella och kulturella olikheterna. Att dela upp EMU i zoner är den enda realistiska lösningen på lång sikt om man vill undvika att gå tillbaka till nationella valutor i de länder som är mogna för att bilda en monetär union. Finns förutsättningarna för att ingå i en monetär och politisk union? Ja, för några av EU:s kärnländer. Tyskland, Frankrike och Beneluxländerna. Dessa har en gemensam eurovaluta med ECB som gemensam centralbank. ECB:s nuvarande ofullkomligheter måste dock rättas till.

Vi far se om Angela Merkel overlever politiskt forst. Men det ar utan tvekan nodvandigt att ha en monetar makt och en politisk makt som balanserar varandra.

Kan vi ingå i en enbart monetär union utan gemensamma restriktioner (det vill säga utan stabiliserings- och tillväxtpakten) men bibehålla klara inträdeskrav? Ja, för länder som vill ha ett valutasamarbete men inte är mogna för samordning i stabiliseringspolitiken, det vill säga en politisk union. Dessa har också en eurovaluta men den är skild från kärnländernas. Således finns en växelkurs mellan kärnländerna och denna svagare konstellations valuta. Denna konstellation har en samordnande centralbank, dock skild från ECB.

Jag har inte hort den har iden uttryckt sa explicit nagon annanstans. Det finns en risk att den har Division 2-valutan tynar bort sa smaningom pa grund av trycket fran medlemslandernas valfardsstater. Men dels finns det hotet aven for "Division 1"-valutan, dels ger delningen i tva divisioner storre utrymme for den fria marknaden att avgora vilken finans- och valutapolitisk kombination som fungerar och vilken som inte gor det.

Är det bästa alternativet att stå utanför en monetär union med flytande valuta (fast växelkurs tillåts ej)? Detta rekommenderas för krisländerna, PIIGS. När de fått en real plattform så kan de ansöka att gå med, först i den svagare konstellationen, sedan i kärnländernas valutasamarbete. Med dessa i grova drag skisserade åtgärder kommer EU att ordna upp den divergens som nu sker inom det nuvarande EMU-systemet och erbjuda ett stabilt, men samtidigt utvecklande, europeiskt monetärt samarbete.

Den har iden ar val vard ett seriost overvagande. Det ar sannolikt den enda mojligheten att radda valutaunionen. Personligen ar jag inte overdrivet entusiastisk over valutaunionen eftersom den, i kombination med valfardsstaten, driver fram en politisk makt pa samma niva. Men unionen ar icke desto mindre ett faktum och det finns en mojlighet att kombinera en valutaunion med en minimalstat utan budgetunderskott och statskulder.

BAKOM DEN GREKISKA KRISEN: VALFARDSSTAT OCH BASTARDKEYNESIANISM

Den grekiska krisen har av manga vansteryttrar stamplats som annu ett symptom pa "kapitalismens kris". Givetvis har inte krisen nagot att gora med "kapitalism"; den grekiska statsskulden beror pa politik som den grekiska staten fort, inte pa beslut som fattats av landets fa men hart arbetande entreprenorer.

Det ar heller inte sa att nagon tagit alla pengar som finns i Grekland och spenderat dem pa rysk kaviar och fransk champagne.

I stallet har den grekiska krisen sin grund i landets valfardsstat. Mekaniken bakom krisen ar egentligen oerhort enkel och i allt vasentligt densamma som i det svenska fallet. Skillnaden ar att i Sverige borjade man genomfora budgetnedskarningar (utan korresponderande skattesankningar) redan for atminstone 25 ar sedan. Grekerna har borjat de sista fa aren. Skillnaden i reaktion mellan Sverige och Grekland ligger pa det kulturella planet mer an nagot annat: grekerna tar till gatan och staller till med kravaller medan svenskarna tiger, lider och lyder.

Ser man till besparingspolitiken och de formaner som finns inom exempelvis det offentliga pensionssystemet i Grekland har grekerna det battre an svenskarna. Dessutom betalar grekerna lagre skatter an svenskarna, om an med liten marginal. Det har ar viktigt att komma ihag; det sager en del om var Sverige befinner sig for narvarande.

Den makroekonomiska mekaniken bakom den grekiska krisen borjar pa den offentliga sektorns utgiftssida. Den offentliga sektorn spenderar pengar i tva principiella kategorier: Gc och Tr. Gc ar den offentliga sektorns konsumtionsutgifter; Tr ar finansiella transaktioner, eller kontantersattning till hushallen (och foretag om detta forekommer). Valfardsstaten vaxer fram i bagge dessa utgiftsformer: utbildning, sjukvard, kollektivtrafik och aldreomsorg ar exempel pa verksamheter som hamnar i konsumtionsutgiftskategorin; foraldraersattning, sjukersattning, pension etc hamnar i transfereringskategorin. Den definitionsmassiga skillnaden ar att utgifterna i Gc-kategorin betalar nagons lon for kontrakterat arbete, medan utgifterna i transfereringskategorin ar utbetalningar utan krav pa motprestation fran mottagaren. Allt mottagaren behover gora ar att tillhora en kategori av manniskor som av den offentliga makten anses vara berattigad till pengarna.

Den offentliga makten betalar for bade Gc och Tr med skatter. Teoretiskt sett ska Tr-kategorin betalas med "avgifter", men i praktiken har transfereringarna utvecklats i sa manga olika riktningar att det idag ar praktiskt taget omojligt att bibehalla en strikt avgiftsfinansiering. Saledes har den moderna valfardsstaten helt enkelt definierat sin narvaro i ekonomin som:

T=Gc+Tr

Den har ekvationen har den lustiga lilla egenskapen att den inte automatiskt alltid ar lika.

Gc ar pa kort sikt - over en konjunkturcykel - oberoende och brukar antas vara konstant i den nationalekonomiska litteraturen. (Inte for att den ar konstant, utan darfor att den ar oberoende av BNP.) Tr i sin tur beror av BNP.

T beror ocksa av BNP. I tidiga larobocker dar Tr separeras fran Gc brukar man havda att Tr varierar omvant mot BNP, dvs nar BNP stiger sjunker Tr. Eftersom skatteintakterna samtidigt varierar positivt med BNP innebar en stigande BNP okade intakter och minskade utgifter for den offentliga sektorn (eftersom Gc ar konstant) vilket i sin tur, sager den tidiga modell-specificerade litteraturen, resulterar i ett budgetoverskott.

Detta overskott i de ekonomiska modellerna ar viktigt. Det ska namligen, enligt alltfor manga nationalekonomer, anvandas for att balansera underskottet som uppstar i en lagkonjunktur dar T faller och Tr stiger. Nar politiker sa har skapat offentliga utgiftsprogram har man lutat sig mot den har primitiva konjunkturanalysen.

Framfor allt transfereringssystemet har motiverats pa det har viset. Man menar att transfereringarna till och med hjalper till att stabilisera konjunkturcykeln.

Om det ens nagonsin fungerat sa, ar det sannerligen inte fallet idag. Utgiftsglada politiker har okat Tr-delen av de offentliga utgifterna langt bortom det territorium dar Tr enbart gick till de som tillfalligt behovde hjalp i lagkonjunktur. Idag har varenda valfardsstat sitt eget system av enorma transfereringar till stora delar av befolkningen pa permanent basis. Det har innebar att den offentliga maktens utgifter ligger fast pa hog niva aven i hogkonjunktur.

Har borjar vi skonja den makroekonomiska mekanik som lett till den grekiska krisen (och aven spelar en stor roll i de eviga besparingarna i den svenska ekonomin). Det budgetoverskott som i teorin (och nagonstans i valfardsstatens vagga aven i praktiken) betalar for budgetunderskott i lagkonjunktur urholkas med varje konjunkturcykel - och under lang tid aven med varje val av en ny regering. Det har innebar att underskotten i statsbudgeten kommer tidigare i lagkonjunkturen och elimineras senare. En situation uppstar dar underskottet over en cykel till och med ar storre an overskottet, vilket ar den situation Greklan befunnit sig i lange.

Hartill kan vi lagga en mycket vasentlig faktor: dagens Tr bestar inte bara av en komponent som okar i lagkonjunktur och minskar i hogkonjunktur, men ocksa en komponent som okar med BNP. Denna komponent ar inkomstersattningarna vid exempelvis sjukfranvaro: ju rikare folk blir desto storre blir de faktiska utgifterna for ersattningssystemen.

Det ar naturligtvis riktigt att skatterna som ska betala for de sistnamnda transfereringarna ocksa varierar positivt med BNP. I teorin ska man darfor inte ha nagot problem, om bara den relevanta skattesatsen ar satt pa ratt niva. I praktiken uppstar dock problemet att varje transfereringssystem som varierar positivt med BNP ocksa - just genom sitt behov av beskattning - skapar ett permanent skattetryck pa ekonomin. Detta tryck bestar i hogkonjunktur saval som i lagkonjunktur. Darmed trycks den ekonomiska aktiviteten ner under allt hogre totala skatter.

Nar tillvaxten sjunker over hela konjunkturcykeln forsvagas ekonomins formaga att producera de skatter den offentliga verksamheten kraver. Samtliga utgiftssystem paverkas, oavsett deras relation till konjunkturcykeln. Budgetproblemen forvarras over tiden och statsskulden vaxer, bade absolut och i relation till BNP.

Den teori som ligger till grund for den felaktiga uppbyggnaden av valfardsstaten ar en vantolkning av den konjunkturcykelteori (eller, strikt talat, den recessionsteori) som J M Keynes utvecklade. Nar Keynes' yngre brittiske kollega John R Hicks skrev "Value and Capital" etablerade han en modellstruktur for makroekonomisk analys som studenter idag kanner som IS-LM-modellen. Keynes skrev aldrig nagot som direkt indikerade att han ogillade hur modellen anvandes for att representera hans teori, men en viktig orsak till detta ar sannolikt att Keynes var sjuk i flera ar under den tid da Hicks etablerade sin modell.

For att gora saken annu varre har vanstern kapat Keynes' forskning och vantolkat den sa langt det bara varit mojligt for att den ska passa deras syften. Saledes har man hanvisat till en felaktig for att inte saga rent bastardkeynesiansk teoretisk modell nar man velat forvetenskapliga expansionen av sin valfardsstat. "Se har, modellen sager att vi far igen utgifterna over en konjunkturcykel."

Samtidigt har klassiska europeiska liberaler, libertarianer och konservativa gladeligen accepterat vansterns vantolkning av Keynes. Man har i princip stamplat Keynes som "vansterekonom" och kastat ut hela konjunkturcykelteorin. Detta har lamnat bade den osterrikiska skolan och skolan omkring reala konjunkturcykler och rycker mest pa axlarna at hela valfardsstatsproblematiken.

Det ironiska i det hela ar att bade Keynes och Hayek i grund och botten ar recessionsteoretiker. Deras arbete riktar bagge in sig pa de mekanismer som skapar recessioner. De implicerar ocksa atgarder for att komma ur ekonomiska kriser. Teorierna ar inte nodvandigtvis overensstammande, men det finns overlappningar och potential till en forenad recessionsteori.

Kort sagt: den grekiska krisen ar en statsfinansiell kris och har sitt ursprung i valfardsstaten. Avskaffande av valfardsstaten och eliminering av de skatter som betalar densamma ar den enda vagen ut ur krisen.

STABILISERAD ARBETSLOSHET - MEN INVANDRINGEN OKAR FORSORJNINGSBORDAN

Sa var det dags for annu en AKU, dvs arbetskraftsundersokning fran Statistiska Centralbyran. Den minskning i arbetslosheten som naivt hoppfulla politiker pratade om i hostas har fortfarande inte visat sig. Daremot har okningstakten minskat, vilket i och for sig ar vantat. Detsamma skedde 18-24 manader in i 90-talskrisen, den ekonomiska kris som den nuvarande bast jamfors med.

Men det viktigaste budskapet i den har AKU'n har att gora med invandring och sysselsattning: rapporten visar att aven nar den svenska ekonomin befinner sig i hogkonjunktur, som under aren 2005-2008, klarar den inte att producra nog med jobb at bade alla arbetslosa svenskar och at en 75 000 personer stor nettoinvandring. Detta ar en aritmetisk sanning som inte har nagot att gora med vilken personlig invandringspolitisk installning man har. Om Sverige ska fortsatta ha en nettoinvandring i storleksordningen 75 000 personer om aret maste politikerna radikalt lagga om den ekonomiska politiken sa att den privata sektorn kan borja producera nya jobb i stor skala.

Med andra ord ar Sverige i desperat behov av skattesankningar, avregleringar och befrielse av den privata sektorn fran statlig klafingrighet.

Vi kommer till den invandringsrelaterade statistiken om ett ogonblick.

I mars var 4 449 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta. Det är inte någon statistisk säkerställd förändring jämfört med mars 2009. Antalet arbetslösa ökade med 44 000 personer jämfört med mars 2009 till 448 000. Det relativa arbetslöshetstalet var 9,1 procent.

Det ar som sagt de oppet arbetslosa. Den verkliga arbetslosheten visar sig i sysselsattningsgraden mer an nagot annat.

Säsongrensade data visar en svag uppgång av antalet sysselsatta. De visar också att antalet arbetslösa fortsätter att öka, dock med en allt lägre ökningstakt.

Man ska vara forsiktig med sasongrensade data. Jag har tappat rakningen pa alla de ganger jag suttit med studenter, forskarstuderande, forskningsassistenter, policy analysts och andra och forklarat for dem att nar man borjar peta runt i set med statistik forandrar man den verklighetsbild man har framfor sig. Sasongrensning ar en problematisk metod for justering av arbetskraftsdata eftersom den i en enskild manad kan gora att "rensningen" har storre effekt pa forandringarna i manadsdata an verkligheten.

Med andra ord ar det inte att rekommendera att anvanda sasongrensade data pa mindre tidsserier an 2-3 sasonger. Basta regeln ar att aldrig sasongrensa for mindre an ett ar.

Med denna metodologiska brasklapp i bakfickan far vi gora det basta av den AKU for mars 2010 som SCB tillhandahaller.

Enligt säsongrensade data uppgick antalet sysselsatta i åldern 15–74 år till 4 514 000 i mars 2010. I likhet med den utveckling som observerades i februari visar antalet sysselsatta på en svag uppgång. Dock finns det skillnader mellan könen. Antalet sysselsatta män visar på en ökning samtidigt som antalet sysselsatta kvinnor fortsätter att minska, men i en allt lägre takt.

Logiskt med tanke pa att arbetslosheten har drabbat man mer an kvinnor. For den som ar intresserad av identifiera manniskor pa basis av biologiska kategorier ar det vart att komma ihag att den har ekonomiska krisen varit ovanligt konsdiskriminerande just i att kvinnor drabbats i ovanligt liten utstrackning.

Säsongrensade data visar att sysselsättningsgraden i mars 2010 var 64,4 procent, vilket innebär att den tidigare minskningen har planat ut. Även här är det skillnad mellan könen, för männen är trenden svagt positiv medan den för kvinnorna fortfarande är svagt negativ. Antalet arbetslösa i åldern 15-74 år uppgick enligt säsongrensade data till 431 000 personer, och det relativa arbetslöshetstalet till 8,7 procent. Både antalet arbetslösa och det relativa arbetslöshetstalet fortsätter att öka, dock med en allt lägre ökningstakt.

Innan vi forlorar oss alltfor mycket i detaljer ar det viktigt att vi noterar ett par egenheter hos sysselsattningen i stort i Sverige. Som SCB redovisar i sitt pressmeddelande hade Sverige en dalig sysselsattningsutveckling under de forsta aren efter millennieskiftet:

Sysselsattningsgraden sjonk alltsa mellan 2001 och 2005. Nar ekonomin sedan klattrade mot en tillfallig konjunkturtopp 2005-2008 okade sysselsattningsgraden forvisso, men enbart tillbaks till samma niva som 2001, alldeles i slutet av millennierecessionen (som var mild jamfort med 90-talskrisen).

Den har egenheten hos sysselsattningsgraden ska jamforas med SCB:s redovisning av antalet sysselsatta, dvs inte procenten av befolkningen utan faktiskt antal sysselsatta:

Notera hur antalet sysselsatta ligger fast under den period da sysselsattningsgraden minskar. Okningen i antalet sysselsatta under perioden 2005-2008 ser ju fin ut pa ytan, men den innebar alltsa enbart en aterstallning av sysselsattningsgraden till vad den var 2001.

Vad det har betyder, kort och gott, ar att medan sysselsattningen i absoluta tal stod stilla under fyra ar, strommade over 300 000 manniskor ut pa arbetsmarknaden - och detta ar ett nettoinflode. Kort sagt kom det in 75000 personer fler i arbetskraften varje ar 2001-2005 an som lamnade den.

Sverige har inte sa stora fodelseoverskott. Rimligen ar det har resultatet av en hog invandring som enbart spatt pa arbetslosheten. Inte ens nar ekonomin befinner sig i en s.k. hogkonjunktur kan den pressa upp sysselsattningsgraden i aldersgruppen 15-74 over 67 procent.

SCB bekraftar detta:

I mars 2010 var 4 449 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta. Jämfört med mars 2009 är förändringen inte statistiskt säkerställd. Detta är andra månaden i rad som antalet sysselsatta inte har minskat signifikant på ett års sikt. Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, minskade dock till följd av en befolkningsökning om 73 000 personer. Jämfört med mars 2009 är det en nedgång med 0,8 procentenheter till 63,5 procent. Bland personer i åldern 15-24 år minskade sysselsättningsgraden med 2,2 procentenheter till 34,0 procent.

Med andra ord sager SCB att den trend som finns tydligt synlig i deras arbetsmarknadsstatistik for det senaste decennier haller i sig: varje ar okar befolkningen i Sverige med uppemot 75 000 personer i arbetsfor alder, som i mycket stor utstrackning gar in i gruppen "ej sysselsatta". Dessa ska pa ett eller annat satt forsorjas av valfardsstaten.

Bortsett fran migrationens effekter pa arbetsmarknaden finns det ett par andra fakta varda att notera i AKU'n for mars:

I mars 2010 var 3 368 000 personer fast anställda. För första gången sedan maj 2009 är det ingen statistiskt säkerställd minskning på ett års sikt. I likhet med de fast anställda var förändringen i tidsbegränsat anställda på ett års sikt inte statistiskt säkerställd. I mars 2010 hade 586 000 personer en tidsbegränsad anställning.

Nar arbetsgivare valjer att behalla sin fast anstallda personal utan att minska den tillfalligt anstallda personalen har arbetsgivarna natt en punkt i sin tillit till framtiden dar man tror sig kunna overleva med nuvarande personalstyrka. Om tillfalligt anstallda minskar betyder det att man fortfarande justerar kostymen; om man sparkar fast anstallda ar man illa ute.

Lite goda nyheter, saledes.

Avslutningsvis en liten problematisk not:

Antalet personer i åldern 15-74 år som inte ingår i arbetskraften uppgick i mars 2010 till 2 108 000, varav 947 000 var män och 1 161 000 var kvinnor. Antalet pensionärer ökade med 52 000, medan antalet sjuka som inte ingår i arbetskraften minskade med 59 000 personer jämfört med i mars 2009.

Det ar knappast troligt att antalet sjuka minskat med 59 000 personer. Snarare ar det har sannolikt effekten av en administrativ omlaggning av Forsakringskassans satt att hantera sjukskrivningsarenden. Som rapporterats ofta pa Hayek-Institutet Sverige har detta i realiteten inneburit att staten anvander sitt monopol pa inkomstforsakringar for att tvinga ut manniskor i arbete som, om de hade en egen inkomstforsakring, med all sannolikhet skulle anse sig fortsatta behova vara sjukskrivna.

Pa det stora hela ser det alltsa ut som om svensk arbetsmarknad har stabiliserat sig pa botten av en ekonomisk kris. Men tva orosmoln hanger over horisonten:

1. En rodgron treklover-regering efter valet som hojer inkomstskatterna och okar marginaleffekterna i inkomstskatteskalan kommer att starkt begransa utrymmet for en ekonomisk aterhamtning. Detta kommer ovanpa en redan svag inhemsk efterfragan i svensk ekonomi och en exportindustri som fortfarande inte tycks veta vart den ska ta vagen. Saledes kan det droja lange innan sysselsattningen okar igen.

2. Ett fortsatt nettoinflode om 70-75 000 invandrare per ar, till en sa svag arbetsmarknad som den svenska, innebar att troskeln for en okad sysselsattningsgrad hela tiden stiger. Svensk ekonomi har demonstrerat med all onskvard tydlighet de sista tio aren att den inte kan producera 70-75 000 nya jobb till alla nya invandrare, varje ar - an mindre till alla nya invandrare och alla arbetslosa svenskar. Oavsett om man (som jag) vill ha fri invandring eller (som manga av bloggens lasare) vill se vissa restriktioner i invandringen, kan man inte bortse fran denna aritmetiska sanning.