Jag har vid flera tillfallen papekat att det s.k. Nobelpriset i ekonomisk vetenskap i princip ar meningslost. Ekonomisk vetenskap ar namligen i grunden etik. Om man kunde tavla i etik hade de gamla grekerna gjort etik till en olympisk gren. Jag har saledes inte for avsikt att diskutera "Nobelpriset" i nationalekonomi i nagon djupare mening. En betydligt mer brannande fraga ar den om hur olika ekonomiska system faktiskt fungerar, om vilket jag kommer att skriva en artikel inom kort.
Dock vill jag kort namna att en av arets pristagare, Elinor Ostrom, fatt sitt pris for forskning som fordjupar insikten i den institutionella dimensionen av nationalekonomin. Det har ar ett brott med en lang serie priser till tekniskt inriktade nationalekonomer. (Man belonar sallan grundforskning i Ekonomipriskommitten.) Ostroms forskning - som pa grund av hennes bakgrund som statsvetare inte ar av det traditionella nationalekonomiska snittet - fokuserar pa hur olika organisationsformer (ekonomiska produktionsstrukturer) klarar sig i konkurrens med varandra. Hennes intresse har bl.a. varit inriktat pa fragan hur produktionskooperativ klarar sig jamfort med traditionella foretagsstrukturer. Den brannande fragan i hennes forskning har varit forvaltningen av produktionskooperativens kapital (och da talar vi inte framst om det finansiella kapitalet). Utifran hypotesen att ett medlemmarna i ett kooperativ, eller annan icke-aktiebaserad kollektiv agandestruktur, ar mindre nogsamma med den langsiktiga forvaltningen av kapitalet har hon funnit att kapitalforvaltningen (dvs hushallningen och underhallet av produktionsresurser) ar lika stark inom alternativa produktionsformer som under de traditionella.
Vissa tomtar i blogosfaren tar det har till intakt for att "marknadsliberalismen" nu motbevisats vetenskapligt. Jag hade inte tankt referera Pastor Svensson i det har sammanhanget, men eftersom han sa innerligt ber mig gora det kan jag naturligtvis inte lata bli. Pastorn ar namligen mycket fafang: han studerar citat-ratings och annan statistik for sin blogg som borsmaklare studerar aktieindex. (Fafanga ar ymnigt forekommande bland socialister.) Om jag citerar honom aker hans ratings upp och han far den dar tjusande kanslan av att finnas till.
Pastorn vill garna att jag pa ett eller annat vis ska motsaga hans tes om Ostrom och "marknadsliberalismen". Sa for att gora Pastorn glad kan jag notera att Pastorns egen ideologi inte har nagonting med Ostroms forskning att gora. Pastorn hyser namligen en mycket auktoritar ideologi: han har inte minsta respekt for sadana trivialiteter som egendomsratt eller politisk pluralism. Staten, anser han, ska genast konfiskera alla foretag med fler an 100 anstallda. Han vill det av "rattvise"-orsaker, helt enkelt (aven om han aldrig forklarat hur Bempa i Bollnas far det battre darfor att den svenska staten ager Volvo Personvagnar) och hoppas givetvis att nagon forskare, nagonstans i var galax, ska prestera bevis for att statligt drivna foretag skapar minst lika mycket valstand som privat drivna foretag.
Ett sekel av erfarenheter fran jordens alla kontinenter racker inte for Pastorn. Eftersom dessa erfarenheter bevisar att staten ar en formidabelt usel foretagare vill Pastorn inte acceptera bevisen. I stallet hoppas han att Elinor Ostrom (som han inte har last) ska prestera de bevis han sa lange letat efter.
Jag ar ledsen att gora Pastor Svensson besviken. Allt Elinor Ostrom bevisat ar att det inom vissa branscher, framfor allt de som finns i glesbygd och som pa ett eller annat vis arbetar med naturresurser, kan ett icke-traditionellt foretag (sasom ett produktionskooperativ) vara lika duktig pa att tjana pengar pa en viss naturresurs som ett traditionellt foretag. Ty Pastorn vet namligen inte att kooperativ ar medlemsagda foretag - precis som aktiebolag ags av aktieagarna. Skillnaden ar att i kooperativet har alla en aktie, sa att saga.
Just glesbygdsaspekten pa Ostroms forskning undgar manga, vilket forvanar mig nagot. Det finns val fungerande kooperativ i den svenska glesbygden ocksa. Kooperativ ar precis lika mycket en del av en fri ekonomi som enskilda firmor, ekonomiska foreningar, begransade partnerships och aktiebolag. Det har ofta visat sig att i glesbygder, dar marknaden for en viss produkt ar for liten for att generera fri konkurrens, kan kooperativet tjana som en approximation av den fria marknaden: man garanterar alla som vill ett delagarskap och alla som inte vill vara med staller sig utanfor.
Att olika associationsformer konkurrerar med varandra ar ingen nyhet, vilket Pastor Svensson hade vetat om han bemodat sig att lasa pa amnet. Att de forvaltar sitt kapital ar heller ingen nyhet. Det gor alla som ager nagot av minsta varde.
Daremot forvaltas inte kapital lika bra om det ags av den offentliga makten. Antalet skolbrander i Sverige torde utgora tillrackligt bevis for detta. Och Elinor Ostrom har som sagt inte bevisat att foretag i Nordkorea forvaltar sitt kapital lika bra som foretag har i USA. Det ar ett sarskilt viktigt papekande eftersom Pastor Svensson faktiskt onskar nordkoreanisera det svenska naringslivet.
Slutsatsen ar saledes att Elinor Ostrom faktiskt bevisar att en fri ekonomi fungerar battre an en statsstyrd ekonomi, darfor att den tillater folk i varje nisch av ekonomin att skapa de institutionella forutsattningar de behover for att sjalva kunna utfora ett produktivt arbete.
Monday, October 12, 2009
Monday, October 5, 2009
SKUGGBUDGET (S) - EN EFTERGIFT TILL OHLY
Sosseriet har presenterat sin skuggbudget. Man sager sig satsa stort pa sysselsattningen, men de enda jobb som budgeten tycks vilja skydda ar de som ar betalda med skattepengar. Saledes skapas netto inga nya jobb med sosseriets budget - det handlar enbart om en fortsatt omfordelning av sysselsattning fran den fria ekonomin till den offentliga makten.
Socialdemokraternas skuggbudget: Stora satsningar på jobben i kommunerna även under 2011 och 2012. Om vi ska kunna sätta stopp för uppsägningarna måste kommunerna få tydliga och långsiktiga besked. Vi vill under de närmaste tre åren investera 5 miljarder i ett sysselsättningsstöd. Under samma period satsar vi 6 miljarder på skolan och sjukvården. Därutöver lägger vi 7 miljarder på riktade satsningar, bland annat ett traineeprogram för unga. Totalt tillför vi kommunsektorn drygt 18 miljarder kronor mer än regeringen under 2010–2012.
Det har betyder sex miljarder kronor ytterligare per ar som sosseriet maste ta in nagonstans i form av hogre skatter.
I det har laget ar det viktigt att beakta vissa basala ekonomiska nyckeltal. Totalt ar 4,073,000 personer fortfarande sysselsatta i Sverige. Av dessa jobbar 68 procent, eller 2,780,000 i den prviata sektorn. Det ar dessa som betalar alla skatter; nar en offentligt anstalld betalar skatt pa sin inkomst eller moms pa sina inkop ar det ju bara en vidarebefordran av skatt som nagon annan betalt for att finansiera den offentliganstalldes lon.
Nar socialdemokraterna saledes sager att de vill oka skatterna med sex miljarder kronor betyder det att 2.8 miljoner privatanstallda far bara hela bordan. Det innebar i genomsnitt 2,158 kronor per privat anstalld per ar.
Hur tanker sig da sosseriet att fordela den har skattebordan?
[Vi] har större skatteintäkter än regeringen. Vi säger till exempel nej till förvärvsavdrag för personer med årsinkomster på drygt en miljon, skriver Mona Sahlin och Thomas Östros.
Hur mycket ger det? Gruppen som tjanar "drygt" en miljon kronor ar extremt liten. Det handlar om uppskattningsvis en procent av de sysselsatta. Om vi utgar ifran att de alla jobbar i den fria ekonomin betyder det att sossarna forst och framst litar till att kunna dra in sex miljarder kronor i nya skatter fran 27,800 svenskar. Det betyder en okad skatteborda per person pa 216,000 kronor om aret.
Manga av de har personerna driver sma foretag. En skatteokning pa 216,000 kronor innebar med all sannolikhet att det lilla foretaget sager upp minst en anstalld for at kunna fa rad med skatten. Allt detta, givetvis, under forutsattning att inte en endaste en av dessa 27,800 personer far nog och lamnar landet.
Skuggbudgeten (S) innehåller satsningar på kollektivtrafik i kommunerna (1,56 miljarder 2010–12), traineeprogram för unga (1 miljard 2010–11), klimatinvesteringar (650 miljoner 2010–12)...
Allt medan det arktiska istacket fortsatter vaxa.
...barnomsorg (300 miljoner 2010–12), kunskapslyft för unga (1,25 miljarder 2010–12)...
Jamen det ar ju en alldeles utmarkt ide. Det gick ju sa bra nar sosseriet genomforde Den Jattelanga Kunskapsmarschen pa 90-talet. Man dubblerade antalet hogskolestudenter och halverade examensfrekvensen. Enastaende produktivitet, minsann. Den som bemodar sig med att granska sysselsattningsdata fran Den Jattestora Kunskapsfarsen pa 90-talet finner att denna inte hade nagon som helst effekt pa deltagarnas formaga att skaffa sig ett jobb. Alltsammans var med andra ord ett gigantiskt sloseri med skattebetalarnas pengar.
Komvux (1,75 miljarder 2010–12) och Skol-rot (1,2 miljarder 2010–12). Det innebär riktade statsbidrag till kommunerna på drygt 7 miljarder kronor för åren 2010–12. Jobben är den viktigaste frågan för oss socialdemokrater. I dag presenterar vi i vårt budgetalternativ ett brett program för 100 000 fler jobb, praktik och utbildningsplatser. Risken är stor att den växande svenska arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer. Samtidigt står välfärden inför stora utmaningar på både kort och lång sikt.
Sosseriets onskan att hoja skatterna kommer att forvarra arbetsloshetsproblemet och dessutom urholka skatteinkomsterna ytterligare for den ofantliga sektorn.
Nästa år beräknas underskotten i Sverige växa till över 100 miljarder kronor samtidigt som arbetslösheten närmar sig en halv miljon personer. Regeringen har bedrivit en ekonomisk politik som bygger på idén om att jobb skapas genom att man hotar människor med en sönderslagen hushållsekonomi. Därför måste klyftorna öka, enligt regeringen. Det är denna tanke som ligger bakom att man har försämrat och fördyrat a-kassan, urholkat möjligheterna till utbildning och omställning.
Att Vikariens regering sankt skatterna, atminstone nominellt, ar givetvis inte vart att namna i sammanhanget...
Men efter tre borgerliga år har politiken misslyckats. Resultatet av experimentet är att arbetslösheten ökar snabbare och är högre än i Europa. Ekonomins funktionssätt blir allt sämre.
Arbetslosheten okar pa grund av att framfor allt socialdemokraterna har bedrivit en hansynslost exportorienterad ekonomisk politik, vilken gjort den svenska arbetsmarknaden exceptionellt beroende av ett relativt smalt segment av den internationella handeln.
En central utmaning är att bedriva en ansvarsfull ekonomisk politik som tar Sverige tillbaka till full sysselsättning och överskott i de offentliga finanserna. Det krävs investeringar som stärker svensk konkurrenskraft. En aktiv näringslivspolitik måste initieras. Arbetslinjen måste återupprättas.
For det forsta starker man inte Sveriges konkurrenskraft genom att hoja skatterna pa de som driver sma foretag. For det andra starker man inte Sveriges konkurrenskraft genom att overbeskatta befolkningen utover varldens hogsta skatter (vilket ar inneborden i "overskott i de offentliga finanserna".) For det tredje motsager socialdemokraterna sig sjalva nar de a ena sidan kritiserar regeringen for att oka incitamenten for arbetslosa att ta ett jobb, och a andra sidan efterlyser ett aterupprattande av "arbetslinjen".
I takt med att jobbkrisen försvåras så försämras kommunsektorns ekonomi. Regeringens skattesänkningspolitik har allvarligt förvärrat situationen för kommunerna och därmed kvaliteten i välfärden.
Jobbskatteavdraget har varken gjort till eller fran pa det makroekonomiska planet. Dartill ar skattesankningen alltfor liten. Darmed har avdraget inte haft nagon namvard inverkan pa den kommunala ekonomin. Det som raserat kommunernas inkomster ar den ekonomiska krisen och dess skyhoga arbetsloshet.
Den socialdemokratiska skuggbudgeten saknar saklighet och makroekonomiskt fornuft. Om socialdemokraterna sjalva arbetade fram en budget skulle den innehalla langt mycket mer sund ekonomisk analys. Problemet for partiet ar att man idag sitter djupt i knat pa tva mycket radikala partier, framfor allt VPK. Kamrat Ohly har alltsedan han tog over ordforandeposten i partiet drivit en stenhard politik for expanderad offentlig sektor. Denna ska finansieras med annu hogre skatter i landet dar den offentliga makten redan konfiskerar mer per hundralapp fran den fria ekonomin an i nagot annat land. Denna oerhort radikala vansterpolitik maste alltsa socialdemokraterna anpassa sig till, inte minst darfor att styrkeforhallandet mellan VPK och sosseriet permanent forskjutits kraftigt till VPK:s fordel.
Om socialdemokraterna skulle genomfora den politik man ovan foresprakar skulle det som sagt innebara en mycket kraftig skattehojning for smaforetagare. Att dessa skulle betala skattehojningarna med att i genomsnitt saga upp en anstalld ar givetvis en forsiktig prognos. Fa foretagare med upp till ett halvdussin anstallda valjer att bara saga upp en anstalld om de har god anledning att tro att skattehojningen ar permanent. I stallet ar risken stor att de antingen slar igen firman (deras marginaler ar ofta for sma och for instabila for att de ska kunna leva med kostnadshojningar i kvarts-miljon-klassen) eller flyttar den utomlands. Oavsett vilket forlorar socialdemokraterna 216,000 kronor per foretagare som valjer att kasta in handduken.
Sanningen om den har skattehojningen ar naturligtvis att den i slutandan far en helt annan utformning an vad jag har skisserat. Jag litar har till den officiella socialdemokratiska iden - lagg hela bordan av de sex miljarderna pa 27,800 privatanstalldas axlar. Men till och med Thomas Ostros inser att man inte kan gora som VPK vill i alla lagen. Han kommer saledes att sprida ut skattehojningen betydligt bredare. Om han valjer att infora en speciell varn-varn-skatt langst uppe i skatteskalan for de tio procent som tjanar mest skulle den individuella skattebordan sjunka till 21,600 kronor om aret. Men da talar vi a andra sidan om folk som tjanar ner mot en halv miljon kronor om aret. For dem skulle den har super-varn-skatten innebara en forlust av uppskattningsvis sju procent av deras nettoinkomst. Det ar en rejal standardsankning for nagon som slitit hart och jobbat sig upp till en chefsposition i ett foretag. For vissa yrkesgrupper, som lakare, innebar det ett direkt slag i ansiktet eftersom dessa redan plagas hart av besparingar inom landstinget.
Sammantaget ar saledes den socialdemokratiska skuggbudgeten farlig for Sveriges ekonomi, speciellt som man vill kombinera skattehojningar med att driva fram overskott i den offentliga sektorns finanser. Hur svart det an ar att rationalisera det, innebar socialdemokraternas budget en faktiskt forsamring av utsikterna for Sverige jamfort med den osunda ekonomiska politik som Vikariens regering star for.
Socialdemokraternas skuggbudget: Stora satsningar på jobben i kommunerna även under 2011 och 2012. Om vi ska kunna sätta stopp för uppsägningarna måste kommunerna få tydliga och långsiktiga besked. Vi vill under de närmaste tre åren investera 5 miljarder i ett sysselsättningsstöd. Under samma period satsar vi 6 miljarder på skolan och sjukvården. Därutöver lägger vi 7 miljarder på riktade satsningar, bland annat ett traineeprogram för unga. Totalt tillför vi kommunsektorn drygt 18 miljarder kronor mer än regeringen under 2010–2012.
Det har betyder sex miljarder kronor ytterligare per ar som sosseriet maste ta in nagonstans i form av hogre skatter.
I det har laget ar det viktigt att beakta vissa basala ekonomiska nyckeltal. Totalt ar 4,073,000 personer fortfarande sysselsatta i Sverige. Av dessa jobbar 68 procent, eller 2,780,000 i den prviata sektorn. Det ar dessa som betalar alla skatter; nar en offentligt anstalld betalar skatt pa sin inkomst eller moms pa sina inkop ar det ju bara en vidarebefordran av skatt som nagon annan betalt for att finansiera den offentliganstalldes lon.
Nar socialdemokraterna saledes sager att de vill oka skatterna med sex miljarder kronor betyder det att 2.8 miljoner privatanstallda far bara hela bordan. Det innebar i genomsnitt 2,158 kronor per privat anstalld per ar.
Hur tanker sig da sosseriet att fordela den har skattebordan?
[Vi] har större skatteintäkter än regeringen. Vi säger till exempel nej till förvärvsavdrag för personer med årsinkomster på drygt en miljon, skriver Mona Sahlin och Thomas Östros.
Hur mycket ger det? Gruppen som tjanar "drygt" en miljon kronor ar extremt liten. Det handlar om uppskattningsvis en procent av de sysselsatta. Om vi utgar ifran att de alla jobbar i den fria ekonomin betyder det att sossarna forst och framst litar till att kunna dra in sex miljarder kronor i nya skatter fran 27,800 svenskar. Det betyder en okad skatteborda per person pa 216,000 kronor om aret.
Manga av de har personerna driver sma foretag. En skatteokning pa 216,000 kronor innebar med all sannolikhet att det lilla foretaget sager upp minst en anstalld for at kunna fa rad med skatten. Allt detta, givetvis, under forutsattning att inte en endaste en av dessa 27,800 personer far nog och lamnar landet.
Skuggbudgeten (S) innehåller satsningar på kollektivtrafik i kommunerna (1,56 miljarder 2010–12), traineeprogram för unga (1 miljard 2010–11), klimatinvesteringar (650 miljoner 2010–12)...
Allt medan det arktiska istacket fortsatter vaxa.
...barnomsorg (300 miljoner 2010–12), kunskapslyft för unga (1,25 miljarder 2010–12)...
Jamen det ar ju en alldeles utmarkt ide. Det gick ju sa bra nar sosseriet genomforde Den Jattelanga Kunskapsmarschen pa 90-talet. Man dubblerade antalet hogskolestudenter och halverade examensfrekvensen. Enastaende produktivitet, minsann. Den som bemodar sig med att granska sysselsattningsdata fran Den Jattestora Kunskapsfarsen pa 90-talet finner att denna inte hade nagon som helst effekt pa deltagarnas formaga att skaffa sig ett jobb. Alltsammans var med andra ord ett gigantiskt sloseri med skattebetalarnas pengar.
Komvux (1,75 miljarder 2010–12) och Skol-rot (1,2 miljarder 2010–12). Det innebär riktade statsbidrag till kommunerna på drygt 7 miljarder kronor för åren 2010–12. Jobben är den viktigaste frågan för oss socialdemokrater. I dag presenterar vi i vårt budgetalternativ ett brett program för 100 000 fler jobb, praktik och utbildningsplatser. Risken är stor att den växande svenska arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer. Samtidigt står välfärden inför stora utmaningar på både kort och lång sikt.
Sosseriets onskan att hoja skatterna kommer att forvarra arbetsloshetsproblemet och dessutom urholka skatteinkomsterna ytterligare for den ofantliga sektorn.
Nästa år beräknas underskotten i Sverige växa till över 100 miljarder kronor samtidigt som arbetslösheten närmar sig en halv miljon personer. Regeringen har bedrivit en ekonomisk politik som bygger på idén om att jobb skapas genom att man hotar människor med en sönderslagen hushållsekonomi. Därför måste klyftorna öka, enligt regeringen. Det är denna tanke som ligger bakom att man har försämrat och fördyrat a-kassan, urholkat möjligheterna till utbildning och omställning.
Att Vikariens regering sankt skatterna, atminstone nominellt, ar givetvis inte vart att namna i sammanhanget...
Men efter tre borgerliga år har politiken misslyckats. Resultatet av experimentet är att arbetslösheten ökar snabbare och är högre än i Europa. Ekonomins funktionssätt blir allt sämre.
Arbetslosheten okar pa grund av att framfor allt socialdemokraterna har bedrivit en hansynslost exportorienterad ekonomisk politik, vilken gjort den svenska arbetsmarknaden exceptionellt beroende av ett relativt smalt segment av den internationella handeln.
En central utmaning är att bedriva en ansvarsfull ekonomisk politik som tar Sverige tillbaka till full sysselsättning och överskott i de offentliga finanserna. Det krävs investeringar som stärker svensk konkurrenskraft. En aktiv näringslivspolitik måste initieras. Arbetslinjen måste återupprättas.
For det forsta starker man inte Sveriges konkurrenskraft genom att hoja skatterna pa de som driver sma foretag. For det andra starker man inte Sveriges konkurrenskraft genom att overbeskatta befolkningen utover varldens hogsta skatter (vilket ar inneborden i "overskott i de offentliga finanserna".) For det tredje motsager socialdemokraterna sig sjalva nar de a ena sidan kritiserar regeringen for att oka incitamenten for arbetslosa att ta ett jobb, och a andra sidan efterlyser ett aterupprattande av "arbetslinjen".
I takt med att jobbkrisen försvåras så försämras kommunsektorns ekonomi. Regeringens skattesänkningspolitik har allvarligt förvärrat situationen för kommunerna och därmed kvaliteten i välfärden.
Jobbskatteavdraget har varken gjort till eller fran pa det makroekonomiska planet. Dartill ar skattesankningen alltfor liten. Darmed har avdraget inte haft nagon namvard inverkan pa den kommunala ekonomin. Det som raserat kommunernas inkomster ar den ekonomiska krisen och dess skyhoga arbetsloshet.
Den socialdemokratiska skuggbudgeten saknar saklighet och makroekonomiskt fornuft. Om socialdemokraterna sjalva arbetade fram en budget skulle den innehalla langt mycket mer sund ekonomisk analys. Problemet for partiet ar att man idag sitter djupt i knat pa tva mycket radikala partier, framfor allt VPK. Kamrat Ohly har alltsedan han tog over ordforandeposten i partiet drivit en stenhard politik for expanderad offentlig sektor. Denna ska finansieras med annu hogre skatter i landet dar den offentliga makten redan konfiskerar mer per hundralapp fran den fria ekonomin an i nagot annat land. Denna oerhort radikala vansterpolitik maste alltsa socialdemokraterna anpassa sig till, inte minst darfor att styrkeforhallandet mellan VPK och sosseriet permanent forskjutits kraftigt till VPK:s fordel.
Om socialdemokraterna skulle genomfora den politik man ovan foresprakar skulle det som sagt innebara en mycket kraftig skattehojning for smaforetagare. Att dessa skulle betala skattehojningarna med att i genomsnitt saga upp en anstalld ar givetvis en forsiktig prognos. Fa foretagare med upp till ett halvdussin anstallda valjer att bara saga upp en anstalld om de har god anledning att tro att skattehojningen ar permanent. I stallet ar risken stor att de antingen slar igen firman (deras marginaler ar ofta for sma och for instabila for att de ska kunna leva med kostnadshojningar i kvarts-miljon-klassen) eller flyttar den utomlands. Oavsett vilket forlorar socialdemokraterna 216,000 kronor per foretagare som valjer att kasta in handduken.
Sanningen om den har skattehojningen ar naturligtvis att den i slutandan far en helt annan utformning an vad jag har skisserat. Jag litar har till den officiella socialdemokratiska iden - lagg hela bordan av de sex miljarderna pa 27,800 privatanstalldas axlar. Men till och med Thomas Ostros inser att man inte kan gora som VPK vill i alla lagen. Han kommer saledes att sprida ut skattehojningen betydligt bredare. Om han valjer att infora en speciell varn-varn-skatt langst uppe i skatteskalan for de tio procent som tjanar mest skulle den individuella skattebordan sjunka till 21,600 kronor om aret. Men da talar vi a andra sidan om folk som tjanar ner mot en halv miljon kronor om aret. For dem skulle den har super-varn-skatten innebara en forlust av uppskattningsvis sju procent av deras nettoinkomst. Det ar en rejal standardsankning for nagon som slitit hart och jobbat sig upp till en chefsposition i ett foretag. For vissa yrkesgrupper, som lakare, innebar det ett direkt slag i ansiktet eftersom dessa redan plagas hart av besparingar inom landstinget.
Sammantaget ar saledes den socialdemokratiska skuggbudgeten farlig for Sveriges ekonomi, speciellt som man vill kombinera skattehojningar med att driva fram overskott i den offentliga sektorns finanser. Hur svart det an ar att rationalisera det, innebar socialdemokraternas budget en faktiskt forsamring av utsikterna for Sverige jamfort med den osunda ekonomiska politik som Vikariens regering star for.
Tuesday, September 29, 2009
MATS ODELL I FRONTALANGREPP MOT DEN FRIA SEKTORN
Vikariens regering fortsatter sina angrepp pa den fria ekonomin. Idag ar det finansmarknadsminister Mats Odell som...
...är häpen över att bankerna fortfarande betalar ut bonusar.
Aven om bankerna var osnygga nog att be den offentliga makten om pengar nar man gjorde forluster, var det annu mer osnyggt av den offentliga makten att bevilja pengarna. Odell lagger sig i bonuscheckarna darfor att han, som bankernas raddare i noden, anser sig ha ratt att diktera alla bankernas affarer. Nu beter sig inte privata sponsorer av forlustbringande foretag pa det sattet; att Odell gor det beror helt och hallet pa att han kan anvanda bankerna i politiska syften.
Fast heltidsanstallda inom bankvasendet har, liksom alla andra i motsvarande situation, anstallningsavtal som bl.a. reglerar hur arbetsgivaren ska kompensera medarbetaren for medarbetarens arbete. Ett sadant kontrakt gar man inte ifran hursomhelst. Om Odell vill veta mer om vad som hander om en arbetsgivare plotsligt river upp ett anstallningskontrakt utan att sparka medarbetaren kan han ju alltid fraga fackforeningsminister LO Littorin.
Vid en presskonferens i dag blev han utfrågad om det nya bonusregnet på de stora bankerna. – Vi måste få ett slut på det här premierandet av risktagande, säger han.
For det forsta ar inte bonusutbetalningarna premiering av "risktagande". Det ar arbetsgivarens satt att ge medarbetaren del av vinsten som medarbetaren har hjalpt till att jobba ihop.
For det andra innebar all privat ekonomisk aktivitet risktagande. Kanske Mats Odell aldrig har tagit ett billan eller villalan i sina dagar, men de flesta vanliga svenskar har gjort det. Den sekund du satter din namnteckning pa ett lanekontrakt tar du en risk. Ju langre lanet loper, desto storre ar risken. Ett billan ar alltid mer riskfyllt an ett villalan av den enkla anledningen att bilar tenderar att falla i varde fran forsta stund medan villor stiger i varde.
Om Odell vill fa slut pa "risktagandet" bor han saledes forbjuda banker att lana ut pengar till folk som vill kopa bil. Han bor i princip forbjuda all laneverksamhet dar inte bankkunden kan stalla 100 procents garanti for lanet i samma stund som han underskriver lanet.
Dessutom bor Odell forbjuda utlaning till foretag som vill investera i sin verksamhet. Vem vet om ett foretag finns kvar om fem ar? Nar ett foretag vill bygga ut sin produktionskapacitet, och nar foretaget externfinansierar investeringen, har det i princip aldrig kundkontrakt nog att betala investeringen. Man forvantar sig att man ska oka forsaljningen pa nya marknader, till nya kunder, med den nya produktionskapaciteten. Det har ar ett signifikant risktagande som Odell givetvis borde forbjuda.
Eftersom Odell ar irriterad over att privata foretag tar risker efter att ha fatt skattepengar borde Odell givetvis vara extra bekymrad nar det handlar om den offentliga maktens egna risktagande. Varje gang den offentliga makten bygger en jarnvag tar man risken att den samhallsekonomiska avkastningen inte ska bli stark nog att generera tillrackligt med skatteinkomster for att den offentliga makten ska fa tillbaks sina investerade pengar.
Fast det ar klart, nar det handlar om Odells egna domaner - den offentliga makten - ska ju ingen lagga sig i vilket risktagande han gor. Det ar ju trots allt hans pengar han tar risker med. Pengar som skattebetalarna mer an garna ger bort till honom. Ju.
Under G20-mötet i Pittsburgh förra veckan var en av punkterna på agendan att komma överens om ett sätt att få stopp på alla bonussystem som uppmuntrar ett risktagande hos bankernas anställda. Samtliga länder var överens om att det måste bli ett slut på bonusregnen, och Sverige som ordförandeland i EU kommer att driva frågan.
Det ska bli mycket intressant att se vad slags finansiellt system dessa regleringar genererar. Om bankanstallda inte har nagra som helst incitament att utveckla verksamheten och hjalpa sin arbetsgivare att tjana pengar blir det heller inte sarskilt manga lan till privatpersoner eller foretag. Pa foretagssidan kommer detta att cementera en foraldrad foretagsstruktur dar storforetagen dominerar annu starkare - de har internfinansieringskapacitet - och sma foretag far annu storre problem att vaxa eller ens etablera sig.
Pa hushallssidan blir konsekvenserna om mojligt annu storre. Idag finns det laneformer som gor att aven folk med mindre perfekt kredithistoria kan starta om pa nytt. Nar bankerna i princip forbjuds att ta risker kommer enbart hushall med mer an perfekt kredit att fa lana pengar - dvs hushall som har pengar nog att kunna kopa hus, bil och sommarstuga kontant. Alla andra far vackert finna sig i att hyra och aka tag till Nattavaara dar de kan taltsemestra en vecka.
Effekterna av detta kommer naturligtvis att bli mycket omfattande i en ekonomi som den svenska, dar farre an halften av hushallen har nagra ekonomiska marginaler att spara ihop till exempelvis en bil med. Om Odell far som han vill kommer Sverige kort sagt att ta annu ett kliv ner i den industriella fattigdomen.
Men de svenska bankerna verkar inte ha tagit till sig av kritiken. – Det är oacceptabelt att bankerna går tillbaka till någon slags ”business as usual” trots att finanskrisen är långt ifrån över. Vi kan inte gå tillbaka till den bonusfest vi sett tidigare. Alla banker borde se över sina bonusar för att se att de verkligen är motiverade, sade Mats Odell på presskonferensen.
Kanske Odell kan tanka sig att betala bankernas advokatkostnader nar de blir stamda pa miljardbelopp av anstallda med ratt till bonus i anstallningskontrakten?
Bankernas agerande går "stick i stäv" med det som G20-länderna kom överens om på toppmötet i helgen. Därför riktar Odell nu kritik mot de svenska bankerna. – Jag kan inte analysera varje banks agerande, men jag utgår ifrån att alla berörda går igenom vad reglerna säger enligt överenskommelsen i Pittsburgh. Vi vill inte förbjuda bonusar helt, men vi måste få ett slut på det här premierandet av risktagande, säger han.
Det har ar remarkabelt. Odell havdar alltsa att nagra ord pa en bit papper, underskrivna av tjugo stats-/regeringschefer, skulle ha status av forpliktande lag i Sverige. Aven om Vikarien och andra svenska politiker garna skulle vilja slippa omvagen genom Riksdagen, ar det fortfarande Riksdagen som ar Sveriges lagstiftande myndighet.
Men aven om Riksdagen antar nagon sorts G-20-resolution som gallande lag innebar det inte att lagen ar forenlig med den svenska regeringsformen. Riksdagen far namligen inte stifta vilka lagar som helst, oavsett vad Odell tycker och vill.
Odells angrepp pa bankernas bonusar ar en grov och farlig missuppfattning om vad en bonus ar (kanske Odell aldrig har varit verksam inom det privata naringslivet?). Dessutom ar det ett angrepp pa allt vad privat naringslivsverksamhet ar - sjalva hjartat i en fri ekonomi. Men inte nog med det: han ger sken av att hans egen bransch - den offentliga makten - pa nagot satt ar upphojd over all sorts risktagande. Sa ar det sjalvfallet inte. Varje manskligt beslut innefattar risktagande; ju storre resurser man satter pa spel i beslutet, desto storre blir risktagandet. Den offentliga makten ar expert pa att satta stora pengar pa spel genom att bygga vagar, jarnvagar, sjukhus, flygplatser... for att inte tala om risktagandet som ligger i att staten har tagit pa sig ansvaret for alla svenskars inkomstforsakringar.
Om Odell verkligen vill fa slut pa risktagande borde han borja med att stanga Forsakringskassan.
...är häpen över att bankerna fortfarande betalar ut bonusar.
Aven om bankerna var osnygga nog att be den offentliga makten om pengar nar man gjorde forluster, var det annu mer osnyggt av den offentliga makten att bevilja pengarna. Odell lagger sig i bonuscheckarna darfor att han, som bankernas raddare i noden, anser sig ha ratt att diktera alla bankernas affarer. Nu beter sig inte privata sponsorer av forlustbringande foretag pa det sattet; att Odell gor det beror helt och hallet pa att han kan anvanda bankerna i politiska syften.
Fast heltidsanstallda inom bankvasendet har, liksom alla andra i motsvarande situation, anstallningsavtal som bl.a. reglerar hur arbetsgivaren ska kompensera medarbetaren for medarbetarens arbete. Ett sadant kontrakt gar man inte ifran hursomhelst. Om Odell vill veta mer om vad som hander om en arbetsgivare plotsligt river upp ett anstallningskontrakt utan att sparka medarbetaren kan han ju alltid fraga fackforeningsminister LO Littorin.
Vid en presskonferens i dag blev han utfrågad om det nya bonusregnet på de stora bankerna. – Vi måste få ett slut på det här premierandet av risktagande, säger han.
For det forsta ar inte bonusutbetalningarna premiering av "risktagande". Det ar arbetsgivarens satt att ge medarbetaren del av vinsten som medarbetaren har hjalpt till att jobba ihop.
For det andra innebar all privat ekonomisk aktivitet risktagande. Kanske Mats Odell aldrig har tagit ett billan eller villalan i sina dagar, men de flesta vanliga svenskar har gjort det. Den sekund du satter din namnteckning pa ett lanekontrakt tar du en risk. Ju langre lanet loper, desto storre ar risken. Ett billan ar alltid mer riskfyllt an ett villalan av den enkla anledningen att bilar tenderar att falla i varde fran forsta stund medan villor stiger i varde.
Om Odell vill fa slut pa "risktagandet" bor han saledes forbjuda banker att lana ut pengar till folk som vill kopa bil. Han bor i princip forbjuda all laneverksamhet dar inte bankkunden kan stalla 100 procents garanti for lanet i samma stund som han underskriver lanet.
Dessutom bor Odell forbjuda utlaning till foretag som vill investera i sin verksamhet. Vem vet om ett foretag finns kvar om fem ar? Nar ett foretag vill bygga ut sin produktionskapacitet, och nar foretaget externfinansierar investeringen, har det i princip aldrig kundkontrakt nog att betala investeringen. Man forvantar sig att man ska oka forsaljningen pa nya marknader, till nya kunder, med den nya produktionskapaciteten. Det har ar ett signifikant risktagande som Odell givetvis borde forbjuda.
Eftersom Odell ar irriterad over att privata foretag tar risker efter att ha fatt skattepengar borde Odell givetvis vara extra bekymrad nar det handlar om den offentliga maktens egna risktagande. Varje gang den offentliga makten bygger en jarnvag tar man risken att den samhallsekonomiska avkastningen inte ska bli stark nog att generera tillrackligt med skatteinkomster for att den offentliga makten ska fa tillbaks sina investerade pengar.
Fast det ar klart, nar det handlar om Odells egna domaner - den offentliga makten - ska ju ingen lagga sig i vilket risktagande han gor. Det ar ju trots allt hans pengar han tar risker med. Pengar som skattebetalarna mer an garna ger bort till honom. Ju.
Under G20-mötet i Pittsburgh förra veckan var en av punkterna på agendan att komma överens om ett sätt att få stopp på alla bonussystem som uppmuntrar ett risktagande hos bankernas anställda. Samtliga länder var överens om att det måste bli ett slut på bonusregnen, och Sverige som ordförandeland i EU kommer att driva frågan.
Det ska bli mycket intressant att se vad slags finansiellt system dessa regleringar genererar. Om bankanstallda inte har nagra som helst incitament att utveckla verksamheten och hjalpa sin arbetsgivare att tjana pengar blir det heller inte sarskilt manga lan till privatpersoner eller foretag. Pa foretagssidan kommer detta att cementera en foraldrad foretagsstruktur dar storforetagen dominerar annu starkare - de har internfinansieringskapacitet - och sma foretag far annu storre problem att vaxa eller ens etablera sig.
Pa hushallssidan blir konsekvenserna om mojligt annu storre. Idag finns det laneformer som gor att aven folk med mindre perfekt kredithistoria kan starta om pa nytt. Nar bankerna i princip forbjuds att ta risker kommer enbart hushall med mer an perfekt kredit att fa lana pengar - dvs hushall som har pengar nog att kunna kopa hus, bil och sommarstuga kontant. Alla andra far vackert finna sig i att hyra och aka tag till Nattavaara dar de kan taltsemestra en vecka.
Effekterna av detta kommer naturligtvis att bli mycket omfattande i en ekonomi som den svenska, dar farre an halften av hushallen har nagra ekonomiska marginaler att spara ihop till exempelvis en bil med. Om Odell far som han vill kommer Sverige kort sagt att ta annu ett kliv ner i den industriella fattigdomen.
Men de svenska bankerna verkar inte ha tagit till sig av kritiken. – Det är oacceptabelt att bankerna går tillbaka till någon slags ”business as usual” trots att finanskrisen är långt ifrån över. Vi kan inte gå tillbaka till den bonusfest vi sett tidigare. Alla banker borde se över sina bonusar för att se att de verkligen är motiverade, sade Mats Odell på presskonferensen.
Kanske Odell kan tanka sig att betala bankernas advokatkostnader nar de blir stamda pa miljardbelopp av anstallda med ratt till bonus i anstallningskontrakten?
Bankernas agerande går "stick i stäv" med det som G20-länderna kom överens om på toppmötet i helgen. Därför riktar Odell nu kritik mot de svenska bankerna. – Jag kan inte analysera varje banks agerande, men jag utgår ifrån att alla berörda går igenom vad reglerna säger enligt överenskommelsen i Pittsburgh. Vi vill inte förbjuda bonusar helt, men vi måste få ett slut på det här premierandet av risktagande, säger han.
Det har ar remarkabelt. Odell havdar alltsa att nagra ord pa en bit papper, underskrivna av tjugo stats-/regeringschefer, skulle ha status av forpliktande lag i Sverige. Aven om Vikarien och andra svenska politiker garna skulle vilja slippa omvagen genom Riksdagen, ar det fortfarande Riksdagen som ar Sveriges lagstiftande myndighet.
Men aven om Riksdagen antar nagon sorts G-20-resolution som gallande lag innebar det inte att lagen ar forenlig med den svenska regeringsformen. Riksdagen far namligen inte stifta vilka lagar som helst, oavsett vad Odell tycker och vill.
Odells angrepp pa bankernas bonusar ar en grov och farlig missuppfattning om vad en bonus ar (kanske Odell aldrig har varit verksam inom det privata naringslivet?). Dessutom ar det ett angrepp pa allt vad privat naringslivsverksamhet ar - sjalva hjartat i en fri ekonomi. Men inte nog med det: han ger sken av att hans egen bransch - den offentliga makten - pa nagot satt ar upphojd over all sorts risktagande. Sa ar det sjalvfallet inte. Varje manskligt beslut innefattar risktagande; ju storre resurser man satter pa spel i beslutet, desto storre blir risktagandet. Den offentliga makten ar expert pa att satta stora pengar pa spel genom att bygga vagar, jarnvagar, sjukhus, flygplatser... for att inte tala om risktagandet som ligger i att staten har tagit pa sig ansvaret for alla svenskars inkomstforsakringar.
Om Odell verkligen vill fa slut pa risktagande borde han borja med att stanga Forsakringskassan.
Monday, September 21, 2009
EN INBLICK I BUDGETDEBATTEN
Budgetdebatten ar igang pa allvar mellan Legoministern och hans chefsopponent, den fanatiske socialdemokraten Thomas Ostros.
Budgetdebattens största strid handlade om regeringens inkomstskattesänkning. – Vore jag finansminister hade jag avstått, säger Lars Calmfors, ordförande för Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen.
Calmfors ar en av arkitekterna bakom den svenska finanspolitiska doktrin som sager att hela landets ekonomi star och faller med att staten lyckas balansera sin budget. Den har doktrinen saknar varje uns av empiriskt stod. Det finns knappt nagon strimma ekonomisk teori som kan backa upp den. Det enda halmstra Calmfors och hans budgetbalans-anhangare kan gripa efter ar den s.k. crowding-out-effekten. Tesen ar att om den offentliga sektorn okar sina utgifter stiger efterfragan i ekonomin. Sa langt allt gott och val (enligt vedertagen makroekonomisk teori - verkligheten ar en annan historia). Den okade ekonomiska aktiviteten okar efterfragan pa likviditet (pengar) vilket hojer priset pa densamma. Priset pa likviditet ar ranta. Nar rantan stiger blir det dyrare for naringslivet att investera, vilket minskar naringslivets aktivitetsniva.
Den offentliga sektorn trycker saledes ut naringslivet genom att pressa upp priset pa likviditet. Allt enligt teorin om "crowding out".
Problemet ar att den har teorin motbevisats bade teoretiskt och empiriskt ad nauseam. For det forsta ar penningmangden inte konstant (eller exogen som larobockerna kallar det). Centralbankerna har ingen absolut kontroll over penningmangden. Tvartom finns det tva faktorer som i praktiken privatiserar stora delar av penningutbudet: dels den sa kallade likviditetsmultiplikatorn (vilken jag inte har plats att diskutera har men garna aterkommer till) och dels en centralbanks-policy som oppnar krediter at bankerna hos centralbanken baserat pa inlaning. Exempel pa det senare: en liten bank i Delaware lyckas overtyga en privatperson som ar miljardar att lagga halva sin formogenhet i banken. De $500 miljoner i ny "inlaning" (i praktiken en massiv investering) ger banken en automatisk kredit hos Federal Reserve pa $5.5 miljarder. Dessa pengar kan banken kvittera ut hos Federal Reserve och sedan lana ut pa den kommersiella lanemarknaden, med en mycket profitabel rantemarginal.
Det har ar en liten utvikning fran sjalva karnproblemet - fragan om budgetbalanseringen i den svenska finanspolitiken - men den illustrerar ett paket av teori och empiri som omintetgor det enda teoretiska argument som funnits till forsvar for den budgetbalansering som Lars Calmfors och praktiskt taget alla andra svenska nationalekonomer foresprakat.
Den tre timmar långa debatten om nästa års budget är över. Typmening, finansminister Anders Borg: – Regeringens arbetslinje står mot oppositionens bidragslinje. Typmening, Thomas Östros, Socialdemokraterna: – Det finns inget utrymme för vårdslösa skattesänkningar. Som vanligt presenterades två helt skilda beskrivningar av verkligheten. Huvudfrågan gällde: Är det rätt eller fel att i ett läge av ekonomisk kris sänka inkomstskatten med tio miljarder, som regeringen föreslår? – Jobbskatteavdraget är den effektivaste åtgärden för att skapa varaktig sysselsättning, sa Borg.
Absolut inte pa langa vagar. Men om man inte vill genomfora massiva frihets-orienterade reformer inom inkomst- och sjukforsakringen; om man inte vill ta bort den statliga inkomstskatten; om man inte vill befria arbetsmarknaden fran reglerande strypsnaror och fackmaffians makt; da aterstar i princip ingenting annat an sma skattesankningar av det har slaget. Atgarden som sadan ar sjalvfallet bra - alla skattesankningar ar intrinsikalt bra - men den makroekonomiska avkastningen pa skattesankningen ar mikroskopisk jamfort med vad regeringen hade kunnat astadkomma.
Det storsta problemet med en inkomstskattesankning av det har slaget ar att den inte framstar som permanent. Den ar sa liten och sa specialiserad att socialdemokraterna enkelt kommer att kunna avskaffa den efter en valvinst nasta ar. Det har stimulerar hushallen till att oka sitt sparande, vilket skett under det har aret. Legoministern hoppas att konsumtionen ska stiga som en foljd av de har skattesankningarna, men troligare ar att bulken av de pengar hushallen nu far behalla gar till sparande. Darmed okar riskkapitalutbudet i den svenska ekonomin, men utan en hog och stabil, eller atminstone trovardigt stigande aktivitetsniva i ekonomin kommer ingen bank att lana ut pengar, framfor allt inte till jobbmotorerna, de sma foretagen. Allt som sker i stallet ar att bankerna sitter med storre likviditetskassor som man maste tjana pengar pa. Forr eller senare borjar bankerna saledes investera pa utlandska kapitalmarknader, och den makroekonomiska effekten av en liten, tillfallig inkomstskattesankning blir praktiskt taget ingen alls.
Det enda sattet for Legoministern att fa nagon som helst effekt av sina jobbskatteavdrag ar att man omvandlar dessa till en permanent forandring av inkomstskatteskalan. Ett avdrag ar per definition ett undantag fran en regel; genom att forandra regeln slipper man risken att undantaget avskaffas. Darmed okar konsumenternas tilltro till skattesankningen som en permanent okning av deras privatekonomiska marginaler. Det stimulerar konsumtionen, framfor allt konsumtionen av varaktiga varor, vilket suger upp lan fran banksystemet och stimulerar vissa mycket omhuldade delar av den svenska industrin.
[Legoministern] anklagade oppositionen för att i stället bedriva en politik som för mycket betonar återställda bidrag, för lite betonar arbete åt alla. Oppositionen menade tvärtom att det är ansvarslöst att sänka skatten samtidigt som 300 000 jobb kommer att gå förlorade i krisens spår. Dessutom är åtgärden dyr och ineffektiv. – Varje arbete som skapas genom jobbskatteavdraget kostar en miljon kronor. I stället för att sänka skatten hade man kunnat anställa 20 000 personer i välfärden, sa Vänsterpartiets Ulla Andersson.
Sa hojer vi skatterna i stallet for att sanka dem. Utmarkt. De har 20 000 personerna skulle ga fran en skattebetald sysselsattning (arbetsloshet eller AMS-atgarder) till en annan skattebetald sysselsattning (som anstallda inom den ofantliga sektorn). Den makroekonomiska avkastningen av den har atgarden ar direkt negativ eftersom, far vi utga ifran, dessa 20 000 skulle fa mer betalt som anstallda. Darmed okar bordan pa skattebetalarna mitt i brinnande lagkonjunktur.
Efter debatten ringde jag ekonomiprofessor Lars Calmfors för att reda ut begreppen. Han är ordförande i Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen med uppdraget att granska regeringens ekonomiska politik. – Hade jag varit finansminister hade jag nog avstått från att sänka skatten permanent och i stället gjort något mer tillfälligt, som en tillfällig skatterabatt för att öka efterfrågan, sa Calmfors.
Jobbskatteavdraget ar tillfalligt i sa matto att det ar ett undantag fran en regel. Den enda garantin skattebetalarna har for att avdraget bestar ar att Vikarien sitter kvar som statsminister.
Calmfors resonerar i termer av en keynesiansk konsumtionsfunktion gentemot en Friedmansk. Han tror att konsumtionsbeteendet i huvudsak ar kortsiktigt och att konsumenterna inte ser nagon namvard skillnad mellan tillfalliga och permanenta inkomster. Friedman har den rakt motsatta hypotesen. Empiriskt sett ligger konsumenternas beteende narmare Friedman (och i viss man Franco Modigliani) an Keynes, men det finns ocksa en skillnad i hur lag- och hoginkomsttagare reagerar pa inkomstforandringar. Laginkomsttagare ligger narmare den keynesianska konsumtionsfunktionen av den enkla anledningen att man annu inte uppnatt den onskade, permanenta konsumtionsniva som Friedmans funktion stipulerar. Nar man sa nar dit anammar man ett mer Friedmanskt beteende.
Beroende pa var "brytpunkten" i konsumenternas beteende ligger ger en tillfallig skattesankning alltsa mer eller mindre onskade effekter. De okar ocksa, om an tillfalligt, marginaleffekterna i den svenska inkomstskatteskalan, vilket aldrig ar bra om man vill stimulera langsiktig ekonomisk sjalvstandighet hos befolkningen.
Permanenta, substantiella reformer ar den basta vagen framat.
Visserligen leder sänkt skatt till att människor konsumerar mer och på lång sikt leder jobbskatteavdraget till att fler arbeten skapas, enligt Calmfors. Det som talar emot är att reformen är permanent och därmed ekonomiskt riskabel i ett svårbedömt läge. – Det ska finansieras och vi vet inte hur de offentliga finanserna ser ut på sikt. Man kan säga att det är riskfyllt att dra på sig kostnadsökningar just nu om man inte vet hur man ska finansiera dem.
Calmfors bortser ifran att det finns gott om bevis for att skattesankningar betalar sig sjalva, med god marginal. Fran Danmark till Irland till New York City till den federala amerikanska budgeten - bevisen ar manga och latta att identifiera. Problemet med en strategi som sanker skatterna for att oka den offentliga maktens inkomster ar att man permanentar utgiftsnivan. Darmed blir, over tiden, skattesankningarna faktiskt improduktiva.
Budgetdebatten sa langt har visat pa sma men tydliga skillnader mellan Vikariens regering och oppositionens alternativ. Aven om jag inte har mycket till overs for Legoministern representerar han just nu - absurt nog - det minst daliga av tva finansministeralternativ. Thomas Ostros vill uppenbarligen hoja skatterna for brinnande livet, vilket vore att lata bulldosera det luggslitna svenska folkhemmet. Lagg dartill perspektivet att ett kommunistparti tar plats i den svenska regeringen och utsikterna infor valet 2010 blir annu mer prekara.
Jag trodde aldrig jag skulle na en punkt dar jag faktiskt foredrar att se Vikariens version av socialdemokrat omvald. Men det borjar luta i den riktningen...
Budgetdebattens största strid handlade om regeringens inkomstskattesänkning. – Vore jag finansminister hade jag avstått, säger Lars Calmfors, ordförande för Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen.
Calmfors ar en av arkitekterna bakom den svenska finanspolitiska doktrin som sager att hela landets ekonomi star och faller med att staten lyckas balansera sin budget. Den har doktrinen saknar varje uns av empiriskt stod. Det finns knappt nagon strimma ekonomisk teori som kan backa upp den. Det enda halmstra Calmfors och hans budgetbalans-anhangare kan gripa efter ar den s.k. crowding-out-effekten. Tesen ar att om den offentliga sektorn okar sina utgifter stiger efterfragan i ekonomin. Sa langt allt gott och val (enligt vedertagen makroekonomisk teori - verkligheten ar en annan historia). Den okade ekonomiska aktiviteten okar efterfragan pa likviditet (pengar) vilket hojer priset pa densamma. Priset pa likviditet ar ranta. Nar rantan stiger blir det dyrare for naringslivet att investera, vilket minskar naringslivets aktivitetsniva.
Den offentliga sektorn trycker saledes ut naringslivet genom att pressa upp priset pa likviditet. Allt enligt teorin om "crowding out".
Problemet ar att den har teorin motbevisats bade teoretiskt och empiriskt ad nauseam. For det forsta ar penningmangden inte konstant (eller exogen som larobockerna kallar det). Centralbankerna har ingen absolut kontroll over penningmangden. Tvartom finns det tva faktorer som i praktiken privatiserar stora delar av penningutbudet: dels den sa kallade likviditetsmultiplikatorn (vilken jag inte har plats att diskutera har men garna aterkommer till) och dels en centralbanks-policy som oppnar krediter at bankerna hos centralbanken baserat pa inlaning. Exempel pa det senare: en liten bank i Delaware lyckas overtyga en privatperson som ar miljardar att lagga halva sin formogenhet i banken. De $500 miljoner i ny "inlaning" (i praktiken en massiv investering) ger banken en automatisk kredit hos Federal Reserve pa $5.5 miljarder. Dessa pengar kan banken kvittera ut hos Federal Reserve och sedan lana ut pa den kommersiella lanemarknaden, med en mycket profitabel rantemarginal.
Det har ar en liten utvikning fran sjalva karnproblemet - fragan om budgetbalanseringen i den svenska finanspolitiken - men den illustrerar ett paket av teori och empiri som omintetgor det enda teoretiska argument som funnits till forsvar for den budgetbalansering som Lars Calmfors och praktiskt taget alla andra svenska nationalekonomer foresprakat.
Den tre timmar långa debatten om nästa års budget är över. Typmening, finansminister Anders Borg: – Regeringens arbetslinje står mot oppositionens bidragslinje. Typmening, Thomas Östros, Socialdemokraterna: – Det finns inget utrymme för vårdslösa skattesänkningar. Som vanligt presenterades två helt skilda beskrivningar av verkligheten. Huvudfrågan gällde: Är det rätt eller fel att i ett läge av ekonomisk kris sänka inkomstskatten med tio miljarder, som regeringen föreslår? – Jobbskatteavdraget är den effektivaste åtgärden för att skapa varaktig sysselsättning, sa Borg.
Absolut inte pa langa vagar. Men om man inte vill genomfora massiva frihets-orienterade reformer inom inkomst- och sjukforsakringen; om man inte vill ta bort den statliga inkomstskatten; om man inte vill befria arbetsmarknaden fran reglerande strypsnaror och fackmaffians makt; da aterstar i princip ingenting annat an sma skattesankningar av det har slaget. Atgarden som sadan ar sjalvfallet bra - alla skattesankningar ar intrinsikalt bra - men den makroekonomiska avkastningen pa skattesankningen ar mikroskopisk jamfort med vad regeringen hade kunnat astadkomma.
Det storsta problemet med en inkomstskattesankning av det har slaget ar att den inte framstar som permanent. Den ar sa liten och sa specialiserad att socialdemokraterna enkelt kommer att kunna avskaffa den efter en valvinst nasta ar. Det har stimulerar hushallen till att oka sitt sparande, vilket skett under det har aret. Legoministern hoppas att konsumtionen ska stiga som en foljd av de har skattesankningarna, men troligare ar att bulken av de pengar hushallen nu far behalla gar till sparande. Darmed okar riskkapitalutbudet i den svenska ekonomin, men utan en hog och stabil, eller atminstone trovardigt stigande aktivitetsniva i ekonomin kommer ingen bank att lana ut pengar, framfor allt inte till jobbmotorerna, de sma foretagen. Allt som sker i stallet ar att bankerna sitter med storre likviditetskassor som man maste tjana pengar pa. Forr eller senare borjar bankerna saledes investera pa utlandska kapitalmarknader, och den makroekonomiska effekten av en liten, tillfallig inkomstskattesankning blir praktiskt taget ingen alls.
Det enda sattet for Legoministern att fa nagon som helst effekt av sina jobbskatteavdrag ar att man omvandlar dessa till en permanent forandring av inkomstskatteskalan. Ett avdrag ar per definition ett undantag fran en regel; genom att forandra regeln slipper man risken att undantaget avskaffas. Darmed okar konsumenternas tilltro till skattesankningen som en permanent okning av deras privatekonomiska marginaler. Det stimulerar konsumtionen, framfor allt konsumtionen av varaktiga varor, vilket suger upp lan fran banksystemet och stimulerar vissa mycket omhuldade delar av den svenska industrin.
[Legoministern] anklagade oppositionen för att i stället bedriva en politik som för mycket betonar återställda bidrag, för lite betonar arbete åt alla. Oppositionen menade tvärtom att det är ansvarslöst att sänka skatten samtidigt som 300 000 jobb kommer att gå förlorade i krisens spår. Dessutom är åtgärden dyr och ineffektiv. – Varje arbete som skapas genom jobbskatteavdraget kostar en miljon kronor. I stället för att sänka skatten hade man kunnat anställa 20 000 personer i välfärden, sa Vänsterpartiets Ulla Andersson.
Sa hojer vi skatterna i stallet for att sanka dem. Utmarkt. De har 20 000 personerna skulle ga fran en skattebetald sysselsattning (arbetsloshet eller AMS-atgarder) till en annan skattebetald sysselsattning (som anstallda inom den ofantliga sektorn). Den makroekonomiska avkastningen av den har atgarden ar direkt negativ eftersom, far vi utga ifran, dessa 20 000 skulle fa mer betalt som anstallda. Darmed okar bordan pa skattebetalarna mitt i brinnande lagkonjunktur.
Efter debatten ringde jag ekonomiprofessor Lars Calmfors för att reda ut begreppen. Han är ordförande i Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen med uppdraget att granska regeringens ekonomiska politik. – Hade jag varit finansminister hade jag nog avstått från att sänka skatten permanent och i stället gjort något mer tillfälligt, som en tillfällig skatterabatt för att öka efterfrågan, sa Calmfors.
Jobbskatteavdraget ar tillfalligt i sa matto att det ar ett undantag fran en regel. Den enda garantin skattebetalarna har for att avdraget bestar ar att Vikarien sitter kvar som statsminister.
Calmfors resonerar i termer av en keynesiansk konsumtionsfunktion gentemot en Friedmansk. Han tror att konsumtionsbeteendet i huvudsak ar kortsiktigt och att konsumenterna inte ser nagon namvard skillnad mellan tillfalliga och permanenta inkomster. Friedman har den rakt motsatta hypotesen. Empiriskt sett ligger konsumenternas beteende narmare Friedman (och i viss man Franco Modigliani) an Keynes, men det finns ocksa en skillnad i hur lag- och hoginkomsttagare reagerar pa inkomstforandringar. Laginkomsttagare ligger narmare den keynesianska konsumtionsfunktionen av den enkla anledningen att man annu inte uppnatt den onskade, permanenta konsumtionsniva som Friedmans funktion stipulerar. Nar man sa nar dit anammar man ett mer Friedmanskt beteende.
Beroende pa var "brytpunkten" i konsumenternas beteende ligger ger en tillfallig skattesankning alltsa mer eller mindre onskade effekter. De okar ocksa, om an tillfalligt, marginaleffekterna i den svenska inkomstskatteskalan, vilket aldrig ar bra om man vill stimulera langsiktig ekonomisk sjalvstandighet hos befolkningen.
Permanenta, substantiella reformer ar den basta vagen framat.
Visserligen leder sänkt skatt till att människor konsumerar mer och på lång sikt leder jobbskatteavdraget till att fler arbeten skapas, enligt Calmfors. Det som talar emot är att reformen är permanent och därmed ekonomiskt riskabel i ett svårbedömt läge. – Det ska finansieras och vi vet inte hur de offentliga finanserna ser ut på sikt. Man kan säga att det är riskfyllt att dra på sig kostnadsökningar just nu om man inte vet hur man ska finansiera dem.
Calmfors bortser ifran att det finns gott om bevis for att skattesankningar betalar sig sjalva, med god marginal. Fran Danmark till Irland till New York City till den federala amerikanska budgeten - bevisen ar manga och latta att identifiera. Problemet med en strategi som sanker skatterna for att oka den offentliga maktens inkomster ar att man permanentar utgiftsnivan. Darmed blir, over tiden, skattesankningarna faktiskt improduktiva.
Budgetdebatten sa langt har visat pa sma men tydliga skillnader mellan Vikariens regering och oppositionens alternativ. Aven om jag inte har mycket till overs for Legoministern representerar han just nu - absurt nog - det minst daliga av tva finansministeralternativ. Thomas Ostros vill uppenbarligen hoja skatterna for brinnande livet, vilket vore att lata bulldosera det luggslitna svenska folkhemmet. Lagg dartill perspektivet att ett kommunistparti tar plats i den svenska regeringen och utsikterna infor valet 2010 blir annu mer prekara.
Jag trodde aldrig jag skulle na en punkt dar jag faktiskt foredrar att se Vikariens version av socialdemokrat omvald. Men det borjar luta i den riktningen...
Saturday, September 19, 2009
HAR DEN EKONOMISKA KRISEN STABILISERATS?
September har bjudit pa viktiga statistiska nyheter fran SCB. Centralbyran rapporterar dels att BNP-fallet har hallit i sig men kan ha natt sin botten, dels att sysselsattningslaget i Sverige har forvarrats ytterligare.
Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) minskade med 6 procent det andra kvartalet 2009, kalenderkorrigerad och jämförd med motsvarande kvartal 2008. Sex branscher i tillverkningsindustrin stod för drygt halva fallet. Dessa branscher utgör tillsammans mindre än 6 procent av totala BNP.
Daremot ar de en del av bruttoexporten, som utgor den storsta efterfragekomponenten i den svenska ekonomin.
Säsongrensad och jämförd med första kvartalet 2009 ökade BNP med 0,2 procent. Det är den första ökningen sedan första kvartalet 2008. En halvårsvis jämförelse visar att BNP minskade med 6,4 procent jämfört med första halvåret 2008.
En okning pa 0.2 procent fran ett kvartal till ett annat ar ingenting att fira. Daremot ar det som sagt ett potentiellt trendbrott. Manga amerikanska forskare varnar for att stabiliseringen av den amerikanska ekonomin pa botten av en djup lagkonjunktur mycket val kan vara en fas i en s.k. double-dip. Deras hypotes ar att en mindre aterhamtning ar att vanta under vintern foljd av en andra konjunkturnedgang om ett ar. Det framsta exemplet pa detta ar faktiskt en triple-dip fran och med depressionen 1929-30 och genom storre delen av 30-talet. Denna orsakades av de standigt nya regleringar som president Roosevelt fick Congress att genomfora.
Det ar osakert om den svenska ekonomin skulle sta infor en double-dip. Om regeringen driver en stenhard budgetbalanspolitik under resten av 2009 och borjan av 2010 okar risken givetvis for en double-dip. Om man daremot valjer att avvakta och koncentrerar sig pa att lata den aviserade inkomstskattesankningen dominera finanspolitiken finns det en chans att den svenska ekonomin aterhamtar sig nagot under 2010.
Priset for detta blir i sa fall att man lanar enorma belopp for att halla transfereringssystemen i gang. Jag tvivlar starkt pa att Vikarien ar beredd att gora det, speciellt som ett riksdagsval star for dorren. Men man kan ju alltid hoppas... En permanent stabilisering - eller annu battre en forstarkning - av den svenska ekonomin skulle namligen innebara att man i lugn och ro kan genomfora reformer i riktning av mer ekonomisk frihet. Att panikprivatisera socialforsakringar och sjukvard i brinnande ekonomisk kris skapar ofelbart fler problem an de loser. Icke desto mindre kan det bli det enda aterstaende alternativet for regeringen, om man valjer att prioritera balansering av statsbudgeten over allt annat.
Procenttalen avser volymförändringar i förhållande till motsvarande period föregående år, om inget annat anges. För användningssidan används faktiska värden. För BNP, produktionssidan och arbetade timmar används kalenderkorrigerade värden.
Det ar inte helt klart varfor man gor den har skillnaden, men troligen ar det fraga om vilka matmetoder ar effektivast.
Hushållens konsumtionsutgifter minskade med 1,8 procent. I likhet med tidigare kvartal bidrog fortsatt minskade utgifter för inköp av bilar och transporter starkt till den negativa utvecklingen. Flera konsumtionsändamål har dock ökat. Hushållens konsumtion av livsmedel ökade för första gången på mer än ett år och stod för det enskilt största positiva bidraget till konsumtionsutvecklingen. Att påsken inföll under andra kvartalet år 2009 och under första år 2008, bidrog förmodligen till ökningen. Hushållens konsumtionsutgifter gav ett negativt bidrag till BNP-utvecklingen med 0,8 procentenheter.
Inte bra. En stabil ekonomisk aterhamtning ar mojlig enbart om hushallen har forvantningar starka nog att driva deras konsumtion uppat. I forlangningen handlar det saledes om att ge konsumenterna utrymme att spendera Sverige ur krisen. De planerade skattesankningarna for nasta ar kan ha viss effekt, aven om det troligen blir i form av starkare framtidsforvantningar snarare an faktiskt okad konsumtion. Med starkare framtidsforvantningar tors konsumenterna ta pa sig nya lan for bil, mobler, ny villa, etc. Darmed okar efterfragan i de delar av ekonomin som saljer mot den varaktiga konsumtionen. Detta stabiliserar en aterhamtning och far starka spridningseffekter i ekonomin.
Mer troligt ar dock att aterhamtningen nasta ar framfor allt kommer i form av en uppgang i exporten. Aven om detta givetvis ar positivt for ekonomin skulle det betyda att Sveriges status som industriell bananrepublik forstarks ytterligare.
De offentliga konsumtionsutgifterna var oförändrade jämfört med samma period 2008. Statens och landstingens konsumtionsutgifter ökade medan primärkommunernas utgifter minskade. Fasta bruttoinvesteringar minskade med 18,9 procent.
Det har ar en foljd av den kraftiga minskningen av efterfragan gentemot tillverkningsindustrin. Det betyder ocksa att svenska foretag moter konjunkturuppgangen med en foraldrad kapitalstruktur. Det ar en nodvandig foljd av en ekonomisk kris; fragan ar om foretagen kommer att finna det vart att ersatta kapitalstrukturen i Sverige eller om man flyttar produktionen utomlands. Har galler det att regeringen for en industrivanlig politik med hanblick pa skatter och regleringar. Ju snavare, mer kostsamma regleringar man genomfor pa exempelvis miljoomradet, desto storre ar risken att foretag helt enkelt bestammer sig for att det inte ar vart att uppdatera kapitalstocken i svenska tillverkningsanlaggningar.
Näringslivets investeringar minskade med knappt 24 procent till följd av framförallt minskade investeringar inom tillverkningsindustrin och byggbranschen. Offentliga myndigheters investeringar fortsatte däremot att öka, denna gång med drygt 7 procent. Ökningen förklaras främst av statliga investeringar i vägar och byggnader. Fasta bruttoinvesteringar gav ett negativt bidrag med -3,9 procentenheter till BNP-utvecklingen. Lagerinvesteringar drog ned BNP-utvecklingen med 2,6 procentenheter. Det är det största negativa bidraget sedan kvartalsseriens början 1993. Det är främst inom handeln som lagren minskade. Exporten och importen minskade med 16,9 respektive 20,3 procent. I båda fallen är det den kraftigaste minskningen sedan åtminstone 1970. Det var återigen handeln med varor som minskade mest, denna gång med mer än 20 procent på såväl export- som importsidan.
Importminskningen ar delvis en funktion av exportminskningen. Stora svenska exportforetag sysslar i stor utstrackning med s.k. legotillverkning, dvs man lagger utt komponenttillverkningen pa underleverantorer. Sedan samlar man bitarna i fabriken och satter samman produkterna. Ofta finns komponenttillverkarna utomlands, exempelvis i Baltikum och Osteuropa. Saledes blir importen exportberoende, sa att saga.
Tjänstehandeln uppvisade däremot en betydligt starkare utveckling med en exportminskning på 0,9 procent och en importminskning på 5,1 procent. Eftersom importen minskat mer än exporten så ökade exportnettot, ökningen bidrog med 0,2 procentenheter till BNP-utvecklingen. Produktionen inom näringslivet minskade med 8,2 procent. Varuproduktionen minskade med 15,1 procent och tjänsteproduktionen med 3,8 procent. Återigen är det främst inom tillverkningsindustrin som de stora minskningarna har ägt rum. Sammantaget har dessa branscher minskat med över 20 procent. Sex branscher med anknytning till motorfordons- och maskinvaruindustrin stod för drygt halva BNP-minskningen.
Vilket aterigen bekraftar hur osunt starkt svensk ekonomi ar snedvriden gentemot export.
Hushållens disponibla inkomster ökade med 4,9 procent i löpande priser det andra kvartalet jämfört med samma kvartal 2008. Rensat för inflation ökade de disponibla inkomsterna med 2,6 procent. Hushållens finansiella sparande ökade med drygt 33 miljarder kronor och uppgick till ungefär 94 miljarder kronor i löpande priser. Sparkvoten, exklusive sparandet i premie- och tjänstepensioner, uppgick till hela 15 procent. Det motsvarar en ökning med nästan fyra procentenheter jämfört med motsvarande kvartal 2008.
Och en kraftig okning sedan de "goda" aren omedelbart efter millennieskiftet. En hog sparkvot ar inte bra for ekonomin eftersom den innebar minskad efterfragan. Eller, som Keynes uttryckte saken i sin General Theory (kapitel 16, Sundry Observations on the Nature of Capital):
An act of individual saving means - so to speak - a decision not to have dinner today. But it does not necessitate a decision to have dinner or to buy a pair of boots a week hence or a year hence or to consume any specific thing at any specific date. Thus it depresses the business of preparing today's dinner without stimulating the business of making ready for some future act of consumption. It is not a substitution of future consumption-demand for present consumption-demand, - it is a net diminution of such demand.
BNP-siffrorna for andra kvartalet visar ocksa att Legoministerns frenetiska forsok att balansera budgeten alltmer borjar likna en karrings envisa forsok att promenera uppstroms:
Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande uppgick till 15 miljarder kronor. Det är en minskning med nästan 47 miljarder kronor jämfört med samma kvartal 2008. Statens finansiella sparande uppgick till 9,7 miljarder kronor och socialförsäkringssektorns finansiella sparande till 6,4 miljarder kronor.
Hur var da laget pa arbetsmarknaden? Tyvarr anvander sig SCB av alderskategorin 15-74 ar nar man redovisar arbetsmarknadslaget; en betydligt mer relevant siffra ar den for gruppen 20-64 ar. Jag aterkommer med en analys av den delen av statistiken.
I augusti var 4 537 000 personer sysselsatta, en minskning med 147 000 jämfört med augusti 2008. Sysselsättningsgraden minskade med 2,8 procentenheter till 65,2 procent. Antalet arbetslösa ökade med 137 000 personer till 393 000, vilket innebar att det relativa arbetslöshetstalet ökade med 2,8 procentenheter till 8,0 procent. Ökningen var störst bland männen.
Aven om siffrorna som sagt inkluderar grupper som rimligen borde ga i gymnasiet och konventionellt sett ar pensionerade, ar trenderna dock intressanta. Det har indikerar att for gruppen 20-64 ar kommer vi att se ett signifikant fall i sysselsattningsgraden (vilken, som sagt, senast befann sig strax under 79 procent).
Antalet sysselsatta uppgick under augusti till 4 537 000 personer. Det är en minskning med 147 000 personer jämfört med samma period förra året. Av dessa var 83 000 män och 64 000 kvinnor. Nedgången var störst bland ungdomar i åldern 15-24 år – 85 000 personer.
Givetvis oerhort allvarligt. Sveriges ungdomar har redan fatt betala ett oerhort hogt pris for den kvartssekellanga vanskotseln av landet.
Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, gick ned även denna månad. Jämfört med augusti 2008 minskade den med 2,8 procentenheter till 65,2 procent. Nedgången har pågått sedan november 2008. Det är liksom föregående månader främst inom den privata sektorn som antalet sysselsatta har minskat. Jämfört med augusti 2008 var 108 000, eller 3,9 procent, färre anställda inom den privata sektorn. Av dessa var 88 000 män.
Alltsedan mars 2009 är det inom tillverkningsindustrin som nedgången i antalet sysselsatta varit som störst. Även denna månad stod ”Tillverkning och utvinning, energi och miljö” för den största nedgången med 83 000 färre sysselsatta, varav 49 000 inom undergruppen ”Tillverkning av verkstadsvaror”.
Lat oss komma ihag att det ar i den privata sektorn - tjansteproduktion eller tillverkningsindustri spelar ingen roll - som hela den svenska ekonomin produceras. Vad den ofantliga sektorn sedan tar via skattsedeln ar enbart en form av politiskt inducerad tvangsmassig omfordelning av redan producerat varde. Mot den bakgrunden blir fallet i privat sysselsattning annu mer alarmerande.
Antalet fast anställda fortsatte att minska, denna månad med 62 000 personer. Av dessa var merparten, eller 57 000, män. Även antalet tidsbegränsat anställda minskade, merparten förklaras av att 50 000 färre var sysselsatta med feriearbete än motsvarande period förra året. Detta kan i sin tur ha påverkats av sommarmånadernas säsongsvariation och mätveckornas placering under 2008 respektive 2009. Bland de som vanligen arbetar heltid, 35 timmar eller mer, minskade antalet sysselsatta med 133 000 personer. Av dessa var 88 000 män och 46 000 kvinnor.
Det blir intressant att se hur de har siffrorna ser ut i vinter om den offentliga sektorns uppsagningar accelererar.
Antalet arbetslösa var i augusti 393 000 personer, vilket var en ökning med 137 000 jämfört med augusti förra året. Ökningen skedde främst bland männen, 89 000 fler var arbetslösa. Av de arbetslösa var 60 000 personer, eller 15 procent, heltidsstuderande som sökt och kunnat ta arbete.
Det har ar alltsa de oppet arbetslosa. Vi far aldrig glomma alla de som exemelvis ar sjukskrivna, fortidspensionerade och sysselsatta i AMS-atgarder darfor att de inte kan hitta jobb. Det ar med alla dessa extra kategorier i bakhuvudet som vi kan fa en mer realistisk bild av arbetslosheten. Det ar denna totala arbetsloshetssiffra som fortfarande ar pa vag upp mot 30 procent.
Laget ar saledes fortfarande allvarligt i den svenska ekonomin. Sverige tenderar att bli annu mer exportberoende pa grund av det stadiga fallet i privatkonsumtion. Dessutom ser vi fortfarande inget slut pa okningen av arbetslosheten. Arbetsmarknaden reagerar alltid langsammare an ekonomin i ovrigt vid en aterhamtning, men eftersom nagon aterhamtning annu inte ar pa vag (vi ser som sagt enbart en stabilisering pa "botten" av en kris) kan vi heller inte forvanta en aterhamtning pa arbetsmarknaden pa lange. Mojligen kommer sysselsattningslaget att stabiliseras under hosten. Det kan dock fa samma tragiska effekt som stabiliseringen efter 90-talskrisen, namligen en permanent hog, politiskt mer eller mindre dold arbetsloshet.
En narmare granskning av AKU foljer om nagra dagar. Da lar vi far svar pa atminstone ett par fragor rorande trenderna pa arbetsmarknaden.
Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) minskade med 6 procent det andra kvartalet 2009, kalenderkorrigerad och jämförd med motsvarande kvartal 2008. Sex branscher i tillverkningsindustrin stod för drygt halva fallet. Dessa branscher utgör tillsammans mindre än 6 procent av totala BNP.
Daremot ar de en del av bruttoexporten, som utgor den storsta efterfragekomponenten i den svenska ekonomin.
Säsongrensad och jämförd med första kvartalet 2009 ökade BNP med 0,2 procent. Det är den första ökningen sedan första kvartalet 2008. En halvårsvis jämförelse visar att BNP minskade med 6,4 procent jämfört med första halvåret 2008.
En okning pa 0.2 procent fran ett kvartal till ett annat ar ingenting att fira. Daremot ar det som sagt ett potentiellt trendbrott. Manga amerikanska forskare varnar for att stabiliseringen av den amerikanska ekonomin pa botten av en djup lagkonjunktur mycket val kan vara en fas i en s.k. double-dip. Deras hypotes ar att en mindre aterhamtning ar att vanta under vintern foljd av en andra konjunkturnedgang om ett ar. Det framsta exemplet pa detta ar faktiskt en triple-dip fran och med depressionen 1929-30 och genom storre delen av 30-talet. Denna orsakades av de standigt nya regleringar som president Roosevelt fick Congress att genomfora.
Det ar osakert om den svenska ekonomin skulle sta infor en double-dip. Om regeringen driver en stenhard budgetbalanspolitik under resten av 2009 och borjan av 2010 okar risken givetvis for en double-dip. Om man daremot valjer att avvakta och koncentrerar sig pa att lata den aviserade inkomstskattesankningen dominera finanspolitiken finns det en chans att den svenska ekonomin aterhamtar sig nagot under 2010.
Priset for detta blir i sa fall att man lanar enorma belopp for att halla transfereringssystemen i gang. Jag tvivlar starkt pa att Vikarien ar beredd att gora det, speciellt som ett riksdagsval star for dorren. Men man kan ju alltid hoppas... En permanent stabilisering - eller annu battre en forstarkning - av den svenska ekonomin skulle namligen innebara att man i lugn och ro kan genomfora reformer i riktning av mer ekonomisk frihet. Att panikprivatisera socialforsakringar och sjukvard i brinnande ekonomisk kris skapar ofelbart fler problem an de loser. Icke desto mindre kan det bli det enda aterstaende alternativet for regeringen, om man valjer att prioritera balansering av statsbudgeten over allt annat.
Procenttalen avser volymförändringar i förhållande till motsvarande period föregående år, om inget annat anges. För användningssidan används faktiska värden. För BNP, produktionssidan och arbetade timmar används kalenderkorrigerade värden.
Det ar inte helt klart varfor man gor den har skillnaden, men troligen ar det fraga om vilka matmetoder ar effektivast.
Hushållens konsumtionsutgifter minskade med 1,8 procent. I likhet med tidigare kvartal bidrog fortsatt minskade utgifter för inköp av bilar och transporter starkt till den negativa utvecklingen. Flera konsumtionsändamål har dock ökat. Hushållens konsumtion av livsmedel ökade för första gången på mer än ett år och stod för det enskilt största positiva bidraget till konsumtionsutvecklingen. Att påsken inföll under andra kvartalet år 2009 och under första år 2008, bidrog förmodligen till ökningen. Hushållens konsumtionsutgifter gav ett negativt bidrag till BNP-utvecklingen med 0,8 procentenheter.
Inte bra. En stabil ekonomisk aterhamtning ar mojlig enbart om hushallen har forvantningar starka nog att driva deras konsumtion uppat. I forlangningen handlar det saledes om att ge konsumenterna utrymme att spendera Sverige ur krisen. De planerade skattesankningarna for nasta ar kan ha viss effekt, aven om det troligen blir i form av starkare framtidsforvantningar snarare an faktiskt okad konsumtion. Med starkare framtidsforvantningar tors konsumenterna ta pa sig nya lan for bil, mobler, ny villa, etc. Darmed okar efterfragan i de delar av ekonomin som saljer mot den varaktiga konsumtionen. Detta stabiliserar en aterhamtning och far starka spridningseffekter i ekonomin.
Mer troligt ar dock att aterhamtningen nasta ar framfor allt kommer i form av en uppgang i exporten. Aven om detta givetvis ar positivt for ekonomin skulle det betyda att Sveriges status som industriell bananrepublik forstarks ytterligare.
De offentliga konsumtionsutgifterna var oförändrade jämfört med samma period 2008. Statens och landstingens konsumtionsutgifter ökade medan primärkommunernas utgifter minskade. Fasta bruttoinvesteringar minskade med 18,9 procent.
Det har ar en foljd av den kraftiga minskningen av efterfragan gentemot tillverkningsindustrin. Det betyder ocksa att svenska foretag moter konjunkturuppgangen med en foraldrad kapitalstruktur. Det ar en nodvandig foljd av en ekonomisk kris; fragan ar om foretagen kommer att finna det vart att ersatta kapitalstrukturen i Sverige eller om man flyttar produktionen utomlands. Har galler det att regeringen for en industrivanlig politik med hanblick pa skatter och regleringar. Ju snavare, mer kostsamma regleringar man genomfor pa exempelvis miljoomradet, desto storre ar risken att foretag helt enkelt bestammer sig for att det inte ar vart att uppdatera kapitalstocken i svenska tillverkningsanlaggningar.
Näringslivets investeringar minskade med knappt 24 procent till följd av framförallt minskade investeringar inom tillverkningsindustrin och byggbranschen. Offentliga myndigheters investeringar fortsatte däremot att öka, denna gång med drygt 7 procent. Ökningen förklaras främst av statliga investeringar i vägar och byggnader. Fasta bruttoinvesteringar gav ett negativt bidrag med -3,9 procentenheter till BNP-utvecklingen. Lagerinvesteringar drog ned BNP-utvecklingen med 2,6 procentenheter. Det är det största negativa bidraget sedan kvartalsseriens början 1993. Det är främst inom handeln som lagren minskade. Exporten och importen minskade med 16,9 respektive 20,3 procent. I båda fallen är det den kraftigaste minskningen sedan åtminstone 1970. Det var återigen handeln med varor som minskade mest, denna gång med mer än 20 procent på såväl export- som importsidan.
Importminskningen ar delvis en funktion av exportminskningen. Stora svenska exportforetag sysslar i stor utstrackning med s.k. legotillverkning, dvs man lagger utt komponenttillverkningen pa underleverantorer. Sedan samlar man bitarna i fabriken och satter samman produkterna. Ofta finns komponenttillverkarna utomlands, exempelvis i Baltikum och Osteuropa. Saledes blir importen exportberoende, sa att saga.
Tjänstehandeln uppvisade däremot en betydligt starkare utveckling med en exportminskning på 0,9 procent och en importminskning på 5,1 procent. Eftersom importen minskat mer än exporten så ökade exportnettot, ökningen bidrog med 0,2 procentenheter till BNP-utvecklingen. Produktionen inom näringslivet minskade med 8,2 procent. Varuproduktionen minskade med 15,1 procent och tjänsteproduktionen med 3,8 procent. Återigen är det främst inom tillverkningsindustrin som de stora minskningarna har ägt rum. Sammantaget har dessa branscher minskat med över 20 procent. Sex branscher med anknytning till motorfordons- och maskinvaruindustrin stod för drygt halva BNP-minskningen.
Vilket aterigen bekraftar hur osunt starkt svensk ekonomi ar snedvriden gentemot export.
Hushållens disponibla inkomster ökade med 4,9 procent i löpande priser det andra kvartalet jämfört med samma kvartal 2008. Rensat för inflation ökade de disponibla inkomsterna med 2,6 procent. Hushållens finansiella sparande ökade med drygt 33 miljarder kronor och uppgick till ungefär 94 miljarder kronor i löpande priser. Sparkvoten, exklusive sparandet i premie- och tjänstepensioner, uppgick till hela 15 procent. Det motsvarar en ökning med nästan fyra procentenheter jämfört med motsvarande kvartal 2008.
Och en kraftig okning sedan de "goda" aren omedelbart efter millennieskiftet. En hog sparkvot ar inte bra for ekonomin eftersom den innebar minskad efterfragan. Eller, som Keynes uttryckte saken i sin General Theory (kapitel 16, Sundry Observations on the Nature of Capital):
An act of individual saving means - so to speak - a decision not to have dinner today. But it does not necessitate a decision to have dinner or to buy a pair of boots a week hence or a year hence or to consume any specific thing at any specific date. Thus it depresses the business of preparing today's dinner without stimulating the business of making ready for some future act of consumption. It is not a substitution of future consumption-demand for present consumption-demand, - it is a net diminution of such demand.
BNP-siffrorna for andra kvartalet visar ocksa att Legoministerns frenetiska forsok att balansera budgeten alltmer borjar likna en karrings envisa forsok att promenera uppstroms:
Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande uppgick till 15 miljarder kronor. Det är en minskning med nästan 47 miljarder kronor jämfört med samma kvartal 2008. Statens finansiella sparande uppgick till 9,7 miljarder kronor och socialförsäkringssektorns finansiella sparande till 6,4 miljarder kronor.
Hur var da laget pa arbetsmarknaden? Tyvarr anvander sig SCB av alderskategorin 15-74 ar nar man redovisar arbetsmarknadslaget; en betydligt mer relevant siffra ar den for gruppen 20-64 ar. Jag aterkommer med en analys av den delen av statistiken.
I augusti var 4 537 000 personer sysselsatta, en minskning med 147 000 jämfört med augusti 2008. Sysselsättningsgraden minskade med 2,8 procentenheter till 65,2 procent. Antalet arbetslösa ökade med 137 000 personer till 393 000, vilket innebar att det relativa arbetslöshetstalet ökade med 2,8 procentenheter till 8,0 procent. Ökningen var störst bland männen.
Aven om siffrorna som sagt inkluderar grupper som rimligen borde ga i gymnasiet och konventionellt sett ar pensionerade, ar trenderna dock intressanta. Det har indikerar att for gruppen 20-64 ar kommer vi att se ett signifikant fall i sysselsattningsgraden (vilken, som sagt, senast befann sig strax under 79 procent).
Antalet sysselsatta uppgick under augusti till 4 537 000 personer. Det är en minskning med 147 000 personer jämfört med samma period förra året. Av dessa var 83 000 män och 64 000 kvinnor. Nedgången var störst bland ungdomar i åldern 15-24 år – 85 000 personer.
Givetvis oerhort allvarligt. Sveriges ungdomar har redan fatt betala ett oerhort hogt pris for den kvartssekellanga vanskotseln av landet.
Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, gick ned även denna månad. Jämfört med augusti 2008 minskade den med 2,8 procentenheter till 65,2 procent. Nedgången har pågått sedan november 2008. Det är liksom föregående månader främst inom den privata sektorn som antalet sysselsatta har minskat. Jämfört med augusti 2008 var 108 000, eller 3,9 procent, färre anställda inom den privata sektorn. Av dessa var 88 000 män.
Alltsedan mars 2009 är det inom tillverkningsindustrin som nedgången i antalet sysselsatta varit som störst. Även denna månad stod ”Tillverkning och utvinning, energi och miljö” för den största nedgången med 83 000 färre sysselsatta, varav 49 000 inom undergruppen ”Tillverkning av verkstadsvaror”.
Lat oss komma ihag att det ar i den privata sektorn - tjansteproduktion eller tillverkningsindustri spelar ingen roll - som hela den svenska ekonomin produceras. Vad den ofantliga sektorn sedan tar via skattsedeln ar enbart en form av politiskt inducerad tvangsmassig omfordelning av redan producerat varde. Mot den bakgrunden blir fallet i privat sysselsattning annu mer alarmerande.
Antalet fast anställda fortsatte att minska, denna månad med 62 000 personer. Av dessa var merparten, eller 57 000, män. Även antalet tidsbegränsat anställda minskade, merparten förklaras av att 50 000 färre var sysselsatta med feriearbete än motsvarande period förra året. Detta kan i sin tur ha påverkats av sommarmånadernas säsongsvariation och mätveckornas placering under 2008 respektive 2009. Bland de som vanligen arbetar heltid, 35 timmar eller mer, minskade antalet sysselsatta med 133 000 personer. Av dessa var 88 000 män och 46 000 kvinnor.
Det blir intressant att se hur de har siffrorna ser ut i vinter om den offentliga sektorns uppsagningar accelererar.
Antalet arbetslösa var i augusti 393 000 personer, vilket var en ökning med 137 000 jämfört med augusti förra året. Ökningen skedde främst bland männen, 89 000 fler var arbetslösa. Av de arbetslösa var 60 000 personer, eller 15 procent, heltidsstuderande som sökt och kunnat ta arbete.
Det har ar alltsa de oppet arbetslosa. Vi far aldrig glomma alla de som exemelvis ar sjukskrivna, fortidspensionerade och sysselsatta i AMS-atgarder darfor att de inte kan hitta jobb. Det ar med alla dessa extra kategorier i bakhuvudet som vi kan fa en mer realistisk bild av arbetslosheten. Det ar denna totala arbetsloshetssiffra som fortfarande ar pa vag upp mot 30 procent.
Laget ar saledes fortfarande allvarligt i den svenska ekonomin. Sverige tenderar att bli annu mer exportberoende pa grund av det stadiga fallet i privatkonsumtion. Dessutom ser vi fortfarande inget slut pa okningen av arbetslosheten. Arbetsmarknaden reagerar alltid langsammare an ekonomin i ovrigt vid en aterhamtning, men eftersom nagon aterhamtning annu inte ar pa vag (vi ser som sagt enbart en stabilisering pa "botten" av en kris) kan vi heller inte forvanta en aterhamtning pa arbetsmarknaden pa lange. Mojligen kommer sysselsattningslaget att stabiliseras under hosten. Det kan dock fa samma tragiska effekt som stabiliseringen efter 90-talskrisen, namligen en permanent hog, politiskt mer eller mindre dold arbetsloshet.
En narmare granskning av AKU foljer om nagra dagar. Da lar vi far svar pa atminstone ett par fragor rorande trenderna pa arbetsmarknaden.
Monday, September 7, 2009
HUSHALLENS OKADE BIDRAGSBEROENDE
I ett par tidigare artiklar har jag visat hur Sveriges ekonomi sakta men sakert forsvagats over de senaste tre decennierna, vilka orsakerna varit samt hur forsorjningsansvaret for den offentliga sektorn i allt storre utstrackning koncentrerats till en allt mindre andel sysselsatta. Idag ska vi titta pa hur den har langsiktiga trenden forvarrats ytterligare i och med den nuvarande ekonomiska krisens utbrott 2007-08. Det statistiska underlaget ar Statistiska Centralbyrans FASIT, Fordelnings-Analytiskt Statistiksystem for Inkomster och Transfereringar.
FASIT ar inte en lang tidsserie - den stracker sig enbart tillbaks till 2007. Men den ar fortfarande lasvard eftersom den redovisar aspekter pa inkomstfordelning och inkomstkomponenter som normalt inte syns i den allmanna ekonomisk-politiska debatten.
Nar man laser inkomstdata kan man naturligtvis ta ut fakta ur siffrorna pa manga olika satt. (There is more than one way to skin a cat, som det heter...). Vi borjar med de totala inkomstsiffrorna for hushallen och hur dessa har forandrats fran 2007 till vad SCB:s forskare forvantar for 2010.
Den mest slaende forandringen ar att bidragens andel av hushallens inkomster stiger fran 25.9 procent till 29.1 procent. Alltsa: ar 2007 fick hushallen i genomsnitt 26 ore av varje krona de "tjanar" fran andra skattebetalare, via den offentliga maktens omfordelningssystem; ar 2010 forvantas hushallen fa 29 ore av varje krona man "tjanar" fran samma kalla.
En 25-procentig bidragsandel ar stor i sig sjalv, aven om man ska komma ihag att pensioner utgor ungefar 60 procent av alla bidrag till hushallen. Pensioner kallas bidrag darfor att de utbetalas fran den offentliga makten. Icke desto mindre betyder detta att svenska hushall - trots att en individualisering av pensionssparandet borjade redan pa 80-talet - fortfarande ar enormt beroende av den offentliga maktens formaga att krama pengar ur andra skattebetalare. I en ekonomisk kris som den nuvarande blir det har beroendet ett hogriskprojekt som mycket val kan sluta med att hushallen forlorar 15-20 procent av sina inkomster om de offentliga finanserna kollapsar.
En granskning av sjalva komponenterna i bidragsberoendets okning ar talande, om an knappast forvanande. Den snabbaste okningen har, inte ovantat, skett i arbetsmarknadsstodet (a-kassa och tillhorande system) som forvantas vaxa med 66 procent fran 2007 till 2010.
Mer dramatisk ar den forvantade okningen i ekonomiskt bistand, ocksa kallat socialbidrag, med 28 procent. Den svenska valfardsstaten ska, enligt dess forsvarare, ge ett mycket starkt, finmaskigt stod till hushallen sa dessa inte behover hamna i socialbidragsberoende. Icke desto mindre ar detta just vad som sker nu, och en vasentlig orsak ar att de ovriga inkomstgarantierna - a-kassa, sjukforsakring, foraldraforsakring etc - inte langre kan ge medborgarna vad politikerna lovat att de ska ge. Langa handlaggningstider och flitigt nekande av bidrag inom Forsakringskassan driver stora mangder svenskar till socialbyran. Darmed blir okningen av socialbidragsutbetalningarna en tydlig indikator pa den sakta men sakert fortskridande desintegrationen av den svenska valfardsstaten.
Den tredje storsta bidragsokningen forvantas ske inom pensionerna. Eftersom samtliga FASIT-siffror ar inflationsjusterade (2009 ars priser) blir en 10.4 procent stor okning av pensionsutbetalningarna pa tre ar intressant. Bulken av okningen ager rum mellan 2008 och 2009, namligen 8.1 procent. Det har tyder pa att pensionering aterigen ar en arbetsmarknadsatgard; om man inte pensionerar folk ska de ha a-kassa eller, annu varre, socialbidrag.
Saledes ar samtliga kraftiga okningar i bidragen direkt relaterade till den ekonomiska krisen. Det har vore en trivial observation om vi inte samtidigt hade den tidigare statistiken om skattebas, sysselsattningsgrad och tillvaxtsektorer att luta oss mot. Inte ens fyra av fem svenskar i arbetsfor alder arbetar idag, vilket koncentrerar skattebordan till en allt mindre andel av befolkningen. Detta gor de sysselsatta hushallen allt fattigare, relativt sett. Privatkonsumtionen har knappast okat pa 20 ar, vilket har haft stora negativa konsekvenser for den inhemska industrin. Hela tillvaxtlasset har dragits av exportindustrin, vilket - i motsats till vad manga av mina f.d. kolleger vid Stockholms Universitet trodde - inte har genererat en starkare inhemsk ekonomi. (Multiplikatoreffekterna finns helt enkelt inte.) Dartill drivs den offentliga makten med ett overskottskrav pa 1-3 procent av BNP per ar, vilket ar inget mindre an konfiskatorisk overbeskattning som under det senaste decenniet dranerat svenska hushall pa uppskattningsvis femton tusen kronor om aret.
Mot den har bakgrunden blir det kraftigt okade bidragsberoendet djupt problematiskt. Svenskarna lever vidare i allt storre utstrackning pa konstgjord finansiella andning.
Om vi tittar pa faktorinkomsterna - dvs inkomster som folk far fran arbete och investeringar - ser vi nagot annu mer oroande. Medan loneinkomsterna i fasta priser forvantas oka med 3.3 procent fran 2007 till 2010 forvantar SCB att ranteinkomsterna kommer att falla med 26 procent. Dartill kommer kapitalvinsterna att minska med hela 73 procent.
Vansteryttrar skulle avfarda de har siffrorna som att "de e ratt at kappetalisterna" och nojt konstatera att atminstone har arbetarna sakta men sakert vaxande inkomster. Problemet med den "analysen" ar att den bortser ifran vilka som faktiskt tjanar kapitalinkomster och kapitalvinster: smaforetagarna. Entrepenorer som driver sma foretag star for en mycket stor andel av de nya jobben och genererar bulken av den uppgang i sysselsattningen som kommer nar konjunkturen vander upp. Nar smaforetagarna forlorar pengar kan de inte investera i sina foretag och darmed heller inte skapa nya jobb.
Saledes ar forlusterna i inkomst och vinst av kapital ett allvarligt problem. Nagon varaktig forbattring av svensk ekonomi kommer inte att aga rum forran smaforetagens formaga att investera har vasentligt forbattrats.
Forlusterna i kapitalinkomster avspeglar sig ocksa om vi tittar pa hushallsinkomsterna per inkomstdecil (dvs delar upp hushallen i tiondedelar efter inkomst, med de lagsta inkomsterna i forsta decilen och de hogsta i den tionde decilen). Den forsta decilen forvantas forlora 18.2 procent av sin reala disponibla inkomst (dvs justerad for inflation, skatter och bidrag) fran 2007 till 2010. Den tionde decilen, som alltsa tjanar mest, forvantas forlora 17 procent av sin reala disponibla inkomst.
Den hogsta tjugondedelen - dvs den hogsta halvan av den hogsta decilen - forvantas forlora 23.8 procent av sin reala disponibla inkomst. Har finns manga foretagare koncentrerade, som pa grund av sina inkomstforluster saledes inte kommer att generera nagra nya jobb.
Som en intressant pendang till den har inkomststatistiken kan vi notera att SCB ocksa rapporterar ett fall i Gini-koefficienten for den svenska ekonomin med 7.3 procent. Det betyder saledes att SCB forvantar att Sverige har en mer "jamn" inkomstfordelning ar 2010 an 2007. Att detta sker tillsammans med en av Europas samsta sysselsattningsfrekvenser, Europas hogsta ungdomsarbetsloshet och varldens hogsta skatter ar kanske inte direkt nagot som anhangare av "jamn" inkomstsfordelning skulle peka pa.
Sammanfattingsvis visar saledes FASIT-statistiken fran SCB att svenska hushall blir allt mer beroende av bidrag, att entrepenorer har fatt det vasentligt tuffare ekonomiskt och darmed inte kan investera for nya jobb, samt att valfardsstatens inkomstgarantier i allt storre utstrackning slutar fungera. Den kraftiga okningen i socialbidragsberoende ar alarmerande mot bakgrund av hur stor andel av svenskarnas skatter och bidragsinkomster som processas genom exempelvis Forsakringskassan varje ar.
FASIT ar inte en lang tidsserie - den stracker sig enbart tillbaks till 2007. Men den ar fortfarande lasvard eftersom den redovisar aspekter pa inkomstfordelning och inkomstkomponenter som normalt inte syns i den allmanna ekonomisk-politiska debatten.
Nar man laser inkomstdata kan man naturligtvis ta ut fakta ur siffrorna pa manga olika satt. (There is more than one way to skin a cat, som det heter...). Vi borjar med de totala inkomstsiffrorna for hushallen och hur dessa har forandrats fran 2007 till vad SCB:s forskare forvantar for 2010.
Den mest slaende forandringen ar att bidragens andel av hushallens inkomster stiger fran 25.9 procent till 29.1 procent. Alltsa: ar 2007 fick hushallen i genomsnitt 26 ore av varje krona de "tjanar" fran andra skattebetalare, via den offentliga maktens omfordelningssystem; ar 2010 forvantas hushallen fa 29 ore av varje krona man "tjanar" fran samma kalla.
En 25-procentig bidragsandel ar stor i sig sjalv, aven om man ska komma ihag att pensioner utgor ungefar 60 procent av alla bidrag till hushallen. Pensioner kallas bidrag darfor att de utbetalas fran den offentliga makten. Icke desto mindre betyder detta att svenska hushall - trots att en individualisering av pensionssparandet borjade redan pa 80-talet - fortfarande ar enormt beroende av den offentliga maktens formaga att krama pengar ur andra skattebetalare. I en ekonomisk kris som den nuvarande blir det har beroendet ett hogriskprojekt som mycket val kan sluta med att hushallen forlorar 15-20 procent av sina inkomster om de offentliga finanserna kollapsar.
En granskning av sjalva komponenterna i bidragsberoendets okning ar talande, om an knappast forvanande. Den snabbaste okningen har, inte ovantat, skett i arbetsmarknadsstodet (a-kassa och tillhorande system) som forvantas vaxa med 66 procent fran 2007 till 2010.
Mer dramatisk ar den forvantade okningen i ekonomiskt bistand, ocksa kallat socialbidrag, med 28 procent. Den svenska valfardsstaten ska, enligt dess forsvarare, ge ett mycket starkt, finmaskigt stod till hushallen sa dessa inte behover hamna i socialbidragsberoende. Icke desto mindre ar detta just vad som sker nu, och en vasentlig orsak ar att de ovriga inkomstgarantierna - a-kassa, sjukforsakring, foraldraforsakring etc - inte langre kan ge medborgarna vad politikerna lovat att de ska ge. Langa handlaggningstider och flitigt nekande av bidrag inom Forsakringskassan driver stora mangder svenskar till socialbyran. Darmed blir okningen av socialbidragsutbetalningarna en tydlig indikator pa den sakta men sakert fortskridande desintegrationen av den svenska valfardsstaten.
Den tredje storsta bidragsokningen forvantas ske inom pensionerna. Eftersom samtliga FASIT-siffror ar inflationsjusterade (2009 ars priser) blir en 10.4 procent stor okning av pensionsutbetalningarna pa tre ar intressant. Bulken av okningen ager rum mellan 2008 och 2009, namligen 8.1 procent. Det har tyder pa att pensionering aterigen ar en arbetsmarknadsatgard; om man inte pensionerar folk ska de ha a-kassa eller, annu varre, socialbidrag.
Saledes ar samtliga kraftiga okningar i bidragen direkt relaterade till den ekonomiska krisen. Det har vore en trivial observation om vi inte samtidigt hade den tidigare statistiken om skattebas, sysselsattningsgrad och tillvaxtsektorer att luta oss mot. Inte ens fyra av fem svenskar i arbetsfor alder arbetar idag, vilket koncentrerar skattebordan till en allt mindre andel av befolkningen. Detta gor de sysselsatta hushallen allt fattigare, relativt sett. Privatkonsumtionen har knappast okat pa 20 ar, vilket har haft stora negativa konsekvenser for den inhemska industrin. Hela tillvaxtlasset har dragits av exportindustrin, vilket - i motsats till vad manga av mina f.d. kolleger vid Stockholms Universitet trodde - inte har genererat en starkare inhemsk ekonomi. (Multiplikatoreffekterna finns helt enkelt inte.) Dartill drivs den offentliga makten med ett overskottskrav pa 1-3 procent av BNP per ar, vilket ar inget mindre an konfiskatorisk overbeskattning som under det senaste decenniet dranerat svenska hushall pa uppskattningsvis femton tusen kronor om aret.
Mot den har bakgrunden blir det kraftigt okade bidragsberoendet djupt problematiskt. Svenskarna lever vidare i allt storre utstrackning pa konstgjord finansiella andning.
Om vi tittar pa faktorinkomsterna - dvs inkomster som folk far fran arbete och investeringar - ser vi nagot annu mer oroande. Medan loneinkomsterna i fasta priser forvantas oka med 3.3 procent fran 2007 till 2010 forvantar SCB att ranteinkomsterna kommer att falla med 26 procent. Dartill kommer kapitalvinsterna att minska med hela 73 procent.
Vansteryttrar skulle avfarda de har siffrorna som att "de e ratt at kappetalisterna" och nojt konstatera att atminstone har arbetarna sakta men sakert vaxande inkomster. Problemet med den "analysen" ar att den bortser ifran vilka som faktiskt tjanar kapitalinkomster och kapitalvinster: smaforetagarna. Entrepenorer som driver sma foretag star for en mycket stor andel av de nya jobben och genererar bulken av den uppgang i sysselsattningen som kommer nar konjunkturen vander upp. Nar smaforetagarna forlorar pengar kan de inte investera i sina foretag och darmed heller inte skapa nya jobb.
Saledes ar forlusterna i inkomst och vinst av kapital ett allvarligt problem. Nagon varaktig forbattring av svensk ekonomi kommer inte att aga rum forran smaforetagens formaga att investera har vasentligt forbattrats.
Forlusterna i kapitalinkomster avspeglar sig ocksa om vi tittar pa hushallsinkomsterna per inkomstdecil (dvs delar upp hushallen i tiondedelar efter inkomst, med de lagsta inkomsterna i forsta decilen och de hogsta i den tionde decilen). Den forsta decilen forvantas forlora 18.2 procent av sin reala disponibla inkomst (dvs justerad for inflation, skatter och bidrag) fran 2007 till 2010. Den tionde decilen, som alltsa tjanar mest, forvantas forlora 17 procent av sin reala disponibla inkomst.
Den hogsta tjugondedelen - dvs den hogsta halvan av den hogsta decilen - forvantas forlora 23.8 procent av sin reala disponibla inkomst. Har finns manga foretagare koncentrerade, som pa grund av sina inkomstforluster saledes inte kommer att generera nagra nya jobb.
Som en intressant pendang till den har inkomststatistiken kan vi notera att SCB ocksa rapporterar ett fall i Gini-koefficienten for den svenska ekonomin med 7.3 procent. Det betyder saledes att SCB forvantar att Sverige har en mer "jamn" inkomstfordelning ar 2010 an 2007. Att detta sker tillsammans med en av Europas samsta sysselsattningsfrekvenser, Europas hogsta ungdomsarbetsloshet och varldens hogsta skatter ar kanske inte direkt nagot som anhangare av "jamn" inkomstsfordelning skulle peka pa.
Sammanfattingsvis visar saledes FASIT-statistiken fran SCB att svenska hushall blir allt mer beroende av bidrag, att entrepenorer har fatt det vasentligt tuffare ekonomiskt och darmed inte kan investera for nya jobb, samt att valfardsstatens inkomstgarantier i allt storre utstrackning slutar fungera. Den kraftiga okningen i socialbidragsberoende ar alarmerande mot bakgrund av hur stor andel av svenskarnas skatter och bidragsinkomster som processas genom exempelvis Forsakringskassan varje ar.
Monday, August 24, 2009
NATIONALRAKENSKAPER OCH SVERIGES EKONOMI
Sverige har i manga delar blivit ett historielost land under de senaste 20 aren. Den offentliga debatten famlar i blindo, utan den referensram som nutidshistoria erbjuder. Det har ar sarskilt uppenbart inom den ekonomisk-politiska debatten. For att rada bot pa detta ska vi idag gora en basal genomgang av nationalrakenskaperna for den svenska ekonomin. Tidsperioden vi granskar ar 1950-2006. Anledningen till valet av just den perioden ar att Statistiska Centralbyran erbjuder sammanhallen, konsistent statistik just for dessa ar. Vi kan lagga till nyare data an 2006, men da maste vi ta hansyn till att statistikerna pa SCB:s nationalrakenskapsavdelning annu inte har harmoniserat siffrorna metodologiskt.
Nationalrakenskaper ar den ekonomiska mattstocken pa den svenska ekonomin. Den mest kanda variabeln ar BNP; nationalrakenskaperna mater ocksa privat konsumtion, offentlig konsumtion, privata bruttoinvesteringar samt utrikeshandel. Man kan dekomponera nationalrakenskaperna mycket langt - varldens basta offentligt publicerade dekomponering finns pa amerikanska Bureau of Economic Analysis - men for var introducerande analys ar det ointressant att titta pa detaljerna i variablerna i BNP. Dessa ar daremot viktiga om vi vill studera specifika trender, sasom hur hushallen delar sin konsumtion mellan varaktiga varor och icke varaktiga varor. Den kompositionen kan saga oss en hel del om hushallens framtidsforvantningar.
(All statistik till grund for den kommande diskussionen finns att hamta pa nationalrakenskapssidan hos Statistiska Centralbyran.)
Den overgripande slutsatsen av en studie av nationalrakenskaperna 1950-2006 ar att den svenska ekonomin idag mar vasentligt samre an den gjorde for 40-50 ar sedan. Orsaken star att finna i en djupt felaktig finanspolitik, som premierat exportindustri och offentlig konsumtion over privat, inhemsk efterfragan.
Kort sagt: svenskarna arbetar i allt storre utstrackning for utlandska konsumenter och for svenska skattebetalda byrakrater, inte sig sjalva.
Justerat for inflation ser BNP-tillvaxttalen ut sa har i genomsnitt:
1951-1960: 3.4 procent per ar
1961-1970: 4.6 procent per ar
1971-1980: 2.0 procent per ar
1981-1990: 2.2 procent per ar
1991-2000: 2.0 procent per ar
Per capita blir siffrorna naturligtvis lagre:
1951-1960: 2.7 procent per ar
1961-1970: 3.9 procent per ar
1971-1980: 1.6 procent per ar
1981-1990: 1.9 procent per ar
1991-2000: 1.7 procent per ar
Innan vi gar vidare med per capita-siffrorna, lat oss titta lite narmare pa vad som hant i BNP:s sammansattning sedan 60-talet.
Sverige har lange varit hemvist for stora exportforetag. Problemet ar att den ekonomiska politik som framfor allt socialdemokratiska regeringar fort under det senaste halvseklet har gynnat exportindustrin pa bekostnad av den inhemska konsumtionen. Att den har politiken har lyckats ar enkelt att se i nationalrakenskaperna. Vi jamfor den genomsnittliga tillvaxten per ar i bruttoexporten med den genomsnittliga tillvaxten per ar i den privata konsumtionen:
1951-1960: Exporttillvaxt 5.5 procent; privat konsumtion 4.4 procent
1961-1970: Exporttillvaxt 7.6 procent; privat konsumtion 5.7 procent
1971-1980: Exporttillvaxt 4.0 procent; privat konsumtion 3.2 procent
1981-1990: Exporttillvaxt 4.4 procent; privat konsumtion 1.7 procent
1991-2000: Exporttillvaxt 7.8 procent; privat konsumtion 0.8 procent
2001-2006: Exporttillvaxt 5.4 procent; privat konsumtion 0.9 procent
Observera alltsa att det har ar reala genomsnittliga tillvaxtsiffror, alltsa justerade for inflation. Vad vi ser ar med andra ord en tydlig skiftning i den ekonomiska politikens prioritering i slutet av 70- och borjan av 80-talet. En serie devalveringar av den svenska kronans kurs gentemot utlandska valutor 1977-1982 gjorde levnadsomkostnaderna dyrare for svenskar medan exporten blev vasentligt mycket billigare. Samma sak hande i och med att kronkursen blev flytande pa hosten 1992. Under 80-talet vaxer bruttoexporten 2.6 ganger snabbare an privatkonsumtionen; under 90-talet vaxer den nio ganger snabbare.
Effekterna av det har ar forodande i ett viktigt avseende: endast en sektor av ekonomin - exportindustrin - kan generera jobb i nagon storre utstrackning. Men dessa jobb transformeras inte till inhemsk levnadsstandardsokning. Om sa vore fallet hade privatkonsumtionen vuxit i vasentligt battre paritet med exporten an nu ar fallet. Vi hade sett siffror narmare 50- och 60-talets paritet.
Kort sagt: det gar inte att exportera ett land rikt. Det enda som skett ar att Sverige drabbats av industriell fattigdom. Manga stora exportforetag har flyttat tillverkning utomlands (i princip hela den svenska lakemedelsindustrin ar brittisk eller amerikansk idag) eller anvander stora delar importerade komponenter. Detta betyder i princip att jobben i exportindustrin i allt storre utstrackning blivit relativt enkla, lagbetalda sammansattningsarbeten.
Tillvaxtsiffrorna for BNP per capita, som redovisades ovan, ar en klar indikation pa att svenska hushall i princip inte har fatt det battre sedan 70-talet. Forutom den hansynslosa prioriteringen av exportindustrin har svenska politiker ocksa varit noga med att forsorja sin offentliga sektor med pengar. Detta har stadigt okat skattetrycket pa den privata sektorn - ytterst hushallen - vilket forutom exportens snabba tillvaxt ar en viktig orsak till att privatkonsumtionens andel av BNP sjunkit stadigt under de senaste decennierna.
1950 var privatkonsumtionen 67 procent av BNP (inflationsjusterade siffror). 1963 sjonk den for
forsta gangen under 60 procent (59.7) och fortsatte sedan sakta sin fard nedat. 1980 var den 54 procent. Sedan 1995 har den privata konsumtionen utgjort mindre an halva den svenska ekonomin. Den lagsta noteringen for hela tidsserien ar 2006, pa 47.3 procent.
Den offentliga sektorns konsumtion (som egentligen ar produktion av sjukvard, utbildning och andra tjanster) vaxte samtidigt under perioden 1950-1980 fran 22 till 31 procent av BNP. Darefter minskar den offentliga konsumtionens andel under 80-talet, toppar igen pa 32 procent 1993 och sjunkar sa stadigt igen for att 2006 hamna pa 23.2 procent av BNP.
Tyder det har pa att den offentliga sektorn blivit mindre i svensk ekonomi? Icke sa nicke. Tva variabler ar viktiga att ta in i bilden. Den forsta ar transfereringarna, dvs socialforsakringssystemet. Detta utgor idag drygt halften av den offentliga sektorns utgifter varje ar. Pa grund av att socialforsakringarna ar rent finansiella transaktioner raknas dessa inte in i BNP. Men de kraver icke desto mindre skatter for sin finansiering, vilket betyder att utbyggnaden av socialforsakringarna under 70- och 80-talen forklarar en hel del av den strukturellt varaktiga nedgangen i privat konsumtion. Den offentliga makten behovde helt enkelt mer och mer skatt ur folks planbocker.
Den andra variabeln i sammanhanget ar sjalva balansen mellan skatteuttag och offentliga utgifter. Har finns tyvarr ingen sammanhangande tidsserie fran SCB, atminstone inte kalibrerade med nationalrakenskapernas metodologi. Saledes anvander vi de siffror som redovisas tillsammans med NR-data, vilket begransar oss till perioden 1993-2006.
Den har perioden tacker Goran Dzjugasvilijs samhallsfientliga finanspolitik, som han sjosatte efter valet 1994. Vad den har perioden avslojar ar att svenska politiker bokstavligt talat snor pengar av svenska skattebetalare - och det utover vad man ger tillbaks i form av offentliga utgifter.
De totala offentliga utgifterna i Sverige, inklusive socialforsakringsutbetalningar, var i nominella (icke inflationsjusterade) termer 1,085 miljarder kronor ar 1993. Samma ar tog den offentliga makten in 910 miljarder kronor i skatter. Underskottet forklaras av att Sverige befann sig mitt i en brinnande lagkonjunktur. Underskottet krympte sa sakteliga 1994 och 1995. Om regeringen inte gjort nagot alls hade budgetunderskottet forsvunnit tack vare en langsam men stadig aterhamtning i ekonomin. Men regeringen Goran Dzjugasvilij kunde inte lata bli att borja peta i den.
Ar 1995 sjosatte han efterkrigstidens storsta finanspolitiska besparingspaket. Finansminister Erik Asbrink satt i TV och skrot om att Sverige var bast i varlden pa att spara. Detta avspeglar sig ocksa i de offentliga finanserna for perioden 1993-2006. Vad som ocksa framtrader ur dessa ar hur staten langsamt men sakert sanker svenskarnas levnadsstandard - aven om vi raknar in de pengar svenskarna far tillbaks fran den offentliga makten.
Den skattebas som den offentliga makten ar i besittning av ar BNP. Nar vi delar BNP per capita ser vi hur den offentliga makten belastar individerna med sina skatter. Icke inflationsjusterad BNP for 1993-2006 vaxte med 4.5 procent per ar. Det har ar den faktiska, i kronor och oren raknat, tillvaxten i skattebasen i Sverige. Under samma period vaxte skatteuttaget med 4.3 procent per ar.
Later inte sa illa, eller hur? Det ser ju ut som om svenskarna till och med fatt det lite battre, trots att de har sa stor offentlig sektor...
Den slutsatsen ar djupt felaktig. For det forsta talar vi om nominell BNP/capita. Denna ska justeras for inflation, vilket ar cirka 2.5 procent om aret. Nar skatteuttaget vaxer fortare an folks reala inkomster innebar det en de facto nedjustering av levnadsstandarden.
For det andra talar vi om BNP/capita, inte faktiska hushallsinkomster. BNP delas mellan hushallens arbetsinkomster och kapitalinkomster. Aven om i teorin hushallen erhaller alla inkomster (foretagens inkomster far de i sin roll som aktieagare) innebar en snabbare okning i kapitalinkomsterna att hushallens arbetsinkomster blir en relativt mindre del av BNP/capita. Darmed far hushallen mindre pengar att betala skatterna med, trots att skatterna alltsa stiger i paritet med BNP/capita.
For det tredje maste vi se pa vad den offentliga sektorn ger tillbaks for alla skatter den tar ut. Och har borjar det bli riktigt intressant. Under och efter Goran Dzjugasvilijs finanspolitiska motorsagsmassaker 1.8 procent langsammare per ar an skatteuttaget.
Det har ar en sensationell siffra som alla svenskar borde kanna till. Vad den betyder ar, kort och gott, att for varje extra hundralapp du betalar i skatt far du bara 98 kronor tillbaks i form av offentlig service och socialforsakringsutbetalningar. Bara under perioden 2000-2006 tog den offentliga makten in 200 miljarder kronor mer an man gav tillbaks till det svenska folket.
Vi talar har om pengar som inte kommer till nagon som helst anvandning i den svenska ekonomin. For en vanlig tvabarnsfamilj handlar det om 89 000 kronor som den offentliga makten, i koppet av sex ar, tog ifran dem utan att ge nagonting overhuvudtaget tillbaks.
Den har overbeskattningen kommer ovanpa den kraftigt okade individuella skatteborda som foljer av att en allt mindre andel av svenskarna faktiskt arbetar. Som jag visat tidigare steg skattebordan per sysselsatt svensk under 90-talet med ungefar 50 procent. Ovanpa detta levererar alltsa svenska skattebetalare in tusentals kronor om aret som de overhuvudtaget inte far se roken av.
I stallet genomgar den offentliga verksamheten arliga besparingar. Nar de totala offentliga utgifterna vaxer langsammare an skatteuttaget ar detta alltsa inte ett uttryck enbart for hogre skatter, utan ocksa for att man skar ner pa den offentliga sektorns verksamhet. Detta avspeglar sig bland annat i att den offentliga konsumtionen (exempelvis sjukvard och utbildning) som namndes ovan har fallit som andel av BNP. Dvs: trots att skattetrycket fortsatter att vara konstant som andel av BNP minskar den offentliga sektorns utgifter som andel av BNP.
Svenskarna betalar alltsa i allt storre utstrackning for tjanster man inte far. Detta bidrar till att sanka levnadsstandarden i Sverige, i forsta hand i relativ mening, i andra hand i absoluta tal (vilket blir nasta steg i den ekonomiska utforsbacken).
Den har genomgangen av nationalrakenskaperna for Sverige 1950-2006 har saledes visat foljande:
1. Sedan atminstone 70-talet har svenska politiker hansynslost prioriterat exportindustrin over den inhemska levnadsstandarden.
2. Skatteuttaget har stigit stadigt och parkerat sig pa varldens hogsta niva. Samtidigt far svenskarna allt mindre tillbaks for skattepengarna.
3. Privatkonsumtionen ar idag mindre an halften av BNP, vilket ar ett tecken pa att svenskarna lever i en allt mer utbredd industriell fattigdom.
Nationalrakenskaper ar den ekonomiska mattstocken pa den svenska ekonomin. Den mest kanda variabeln ar BNP; nationalrakenskaperna mater ocksa privat konsumtion, offentlig konsumtion, privata bruttoinvesteringar samt utrikeshandel. Man kan dekomponera nationalrakenskaperna mycket langt - varldens basta offentligt publicerade dekomponering finns pa amerikanska Bureau of Economic Analysis - men for var introducerande analys ar det ointressant att titta pa detaljerna i variablerna i BNP. Dessa ar daremot viktiga om vi vill studera specifika trender, sasom hur hushallen delar sin konsumtion mellan varaktiga varor och icke varaktiga varor. Den kompositionen kan saga oss en hel del om hushallens framtidsforvantningar.
(All statistik till grund for den kommande diskussionen finns att hamta pa nationalrakenskapssidan hos Statistiska Centralbyran.)
Den overgripande slutsatsen av en studie av nationalrakenskaperna 1950-2006 ar att den svenska ekonomin idag mar vasentligt samre an den gjorde for 40-50 ar sedan. Orsaken star att finna i en djupt felaktig finanspolitik, som premierat exportindustri och offentlig konsumtion over privat, inhemsk efterfragan.
Kort sagt: svenskarna arbetar i allt storre utstrackning for utlandska konsumenter och for svenska skattebetalda byrakrater, inte sig sjalva.
Justerat for inflation ser BNP-tillvaxttalen ut sa har i genomsnitt:
1951-1960: 3.4 procent per ar
1961-1970: 4.6 procent per ar
1971-1980: 2.0 procent per ar
1981-1990: 2.2 procent per ar
1991-2000: 2.0 procent per ar
Per capita blir siffrorna naturligtvis lagre:
1951-1960: 2.7 procent per ar
1961-1970: 3.9 procent per ar
1971-1980: 1.6 procent per ar
1981-1990: 1.9 procent per ar
1991-2000: 1.7 procent per ar
Innan vi gar vidare med per capita-siffrorna, lat oss titta lite narmare pa vad som hant i BNP:s sammansattning sedan 60-talet.
Sverige har lange varit hemvist for stora exportforetag. Problemet ar att den ekonomiska politik som framfor allt socialdemokratiska regeringar fort under det senaste halvseklet har gynnat exportindustrin pa bekostnad av den inhemska konsumtionen. Att den har politiken har lyckats ar enkelt att se i nationalrakenskaperna. Vi jamfor den genomsnittliga tillvaxten per ar i bruttoexporten med den genomsnittliga tillvaxten per ar i den privata konsumtionen:
1951-1960: Exporttillvaxt 5.5 procent; privat konsumtion 4.4 procent
1961-1970: Exporttillvaxt 7.6 procent; privat konsumtion 5.7 procent
1971-1980: Exporttillvaxt 4.0 procent; privat konsumtion 3.2 procent
1981-1990: Exporttillvaxt 4.4 procent; privat konsumtion 1.7 procent
1991-2000: Exporttillvaxt 7.8 procent; privat konsumtion 0.8 procent
2001-2006: Exporttillvaxt 5.4 procent; privat konsumtion 0.9 procent
Observera alltsa att det har ar reala genomsnittliga tillvaxtsiffror, alltsa justerade for inflation. Vad vi ser ar med andra ord en tydlig skiftning i den ekonomiska politikens prioritering i slutet av 70- och borjan av 80-talet. En serie devalveringar av den svenska kronans kurs gentemot utlandska valutor 1977-1982 gjorde levnadsomkostnaderna dyrare for svenskar medan exporten blev vasentligt mycket billigare. Samma sak hande i och med att kronkursen blev flytande pa hosten 1992. Under 80-talet vaxer bruttoexporten 2.6 ganger snabbare an privatkonsumtionen; under 90-talet vaxer den nio ganger snabbare.
Effekterna av det har ar forodande i ett viktigt avseende: endast en sektor av ekonomin - exportindustrin - kan generera jobb i nagon storre utstrackning. Men dessa jobb transformeras inte till inhemsk levnadsstandardsokning. Om sa vore fallet hade privatkonsumtionen vuxit i vasentligt battre paritet med exporten an nu ar fallet. Vi hade sett siffror narmare 50- och 60-talets paritet.
Kort sagt: det gar inte att exportera ett land rikt. Det enda som skett ar att Sverige drabbats av industriell fattigdom. Manga stora exportforetag har flyttat tillverkning utomlands (i princip hela den svenska lakemedelsindustrin ar brittisk eller amerikansk idag) eller anvander stora delar importerade komponenter. Detta betyder i princip att jobben i exportindustrin i allt storre utstrackning blivit relativt enkla, lagbetalda sammansattningsarbeten.
Tillvaxtsiffrorna for BNP per capita, som redovisades ovan, ar en klar indikation pa att svenska hushall i princip inte har fatt det battre sedan 70-talet. Forutom den hansynslosa prioriteringen av exportindustrin har svenska politiker ocksa varit noga med att forsorja sin offentliga sektor med pengar. Detta har stadigt okat skattetrycket pa den privata sektorn - ytterst hushallen - vilket forutom exportens snabba tillvaxt ar en viktig orsak till att privatkonsumtionens andel av BNP sjunkit stadigt under de senaste decennierna.
1950 var privatkonsumtionen 67 procent av BNP (inflationsjusterade siffror). 1963 sjonk den for
forsta gangen under 60 procent (59.7) och fortsatte sedan sakta sin fard nedat. 1980 var den 54 procent. Sedan 1995 har den privata konsumtionen utgjort mindre an halva den svenska ekonomin. Den lagsta noteringen for hela tidsserien ar 2006, pa 47.3 procent.
Den offentliga sektorns konsumtion (som egentligen ar produktion av sjukvard, utbildning och andra tjanster) vaxte samtidigt under perioden 1950-1980 fran 22 till 31 procent av BNP. Darefter minskar den offentliga konsumtionens andel under 80-talet, toppar igen pa 32 procent 1993 och sjunkar sa stadigt igen for att 2006 hamna pa 23.2 procent av BNP.
Tyder det har pa att den offentliga sektorn blivit mindre i svensk ekonomi? Icke sa nicke. Tva variabler ar viktiga att ta in i bilden. Den forsta ar transfereringarna, dvs socialforsakringssystemet. Detta utgor idag drygt halften av den offentliga sektorns utgifter varje ar. Pa grund av att socialforsakringarna ar rent finansiella transaktioner raknas dessa inte in i BNP. Men de kraver icke desto mindre skatter for sin finansiering, vilket betyder att utbyggnaden av socialforsakringarna under 70- och 80-talen forklarar en hel del av den strukturellt varaktiga nedgangen i privat konsumtion. Den offentliga makten behovde helt enkelt mer och mer skatt ur folks planbocker.
Den andra variabeln i sammanhanget ar sjalva balansen mellan skatteuttag och offentliga utgifter. Har finns tyvarr ingen sammanhangande tidsserie fran SCB, atminstone inte kalibrerade med nationalrakenskapernas metodologi. Saledes anvander vi de siffror som redovisas tillsammans med NR-data, vilket begransar oss till perioden 1993-2006.
Den har perioden tacker Goran Dzjugasvilijs samhallsfientliga finanspolitik, som han sjosatte efter valet 1994. Vad den har perioden avslojar ar att svenska politiker bokstavligt talat snor pengar av svenska skattebetalare - och det utover vad man ger tillbaks i form av offentliga utgifter.
De totala offentliga utgifterna i Sverige, inklusive socialforsakringsutbetalningar, var i nominella (icke inflationsjusterade) termer 1,085 miljarder kronor ar 1993. Samma ar tog den offentliga makten in 910 miljarder kronor i skatter. Underskottet forklaras av att Sverige befann sig mitt i en brinnande lagkonjunktur. Underskottet krympte sa sakteliga 1994 och 1995. Om regeringen inte gjort nagot alls hade budgetunderskottet forsvunnit tack vare en langsam men stadig aterhamtning i ekonomin. Men regeringen Goran Dzjugasvilij kunde inte lata bli att borja peta i den.
Ar 1995 sjosatte han efterkrigstidens storsta finanspolitiska besparingspaket. Finansminister Erik Asbrink satt i TV och skrot om att Sverige var bast i varlden pa att spara. Detta avspeglar sig ocksa i de offentliga finanserna for perioden 1993-2006. Vad som ocksa framtrader ur dessa ar hur staten langsamt men sakert sanker svenskarnas levnadsstandard - aven om vi raknar in de pengar svenskarna far tillbaks fran den offentliga makten.
Den skattebas som den offentliga makten ar i besittning av ar BNP. Nar vi delar BNP per capita ser vi hur den offentliga makten belastar individerna med sina skatter. Icke inflationsjusterad BNP for 1993-2006 vaxte med 4.5 procent per ar. Det har ar den faktiska, i kronor och oren raknat, tillvaxten i skattebasen i Sverige. Under samma period vaxte skatteuttaget med 4.3 procent per ar.
Later inte sa illa, eller hur? Det ser ju ut som om svenskarna till och med fatt det lite battre, trots att de har sa stor offentlig sektor...
Den slutsatsen ar djupt felaktig. For det forsta talar vi om nominell BNP/capita. Denna ska justeras for inflation, vilket ar cirka 2.5 procent om aret. Nar skatteuttaget vaxer fortare an folks reala inkomster innebar det en de facto nedjustering av levnadsstandarden.
For det andra talar vi om BNP/capita, inte faktiska hushallsinkomster. BNP delas mellan hushallens arbetsinkomster och kapitalinkomster. Aven om i teorin hushallen erhaller alla inkomster (foretagens inkomster far de i sin roll som aktieagare) innebar en snabbare okning i kapitalinkomsterna att hushallens arbetsinkomster blir en relativt mindre del av BNP/capita. Darmed far hushallen mindre pengar att betala skatterna med, trots att skatterna alltsa stiger i paritet med BNP/capita.
For det tredje maste vi se pa vad den offentliga sektorn ger tillbaks for alla skatter den tar ut. Och har borjar det bli riktigt intressant. Under och efter Goran Dzjugasvilijs finanspolitiska motorsagsmassaker 1.8 procent langsammare per ar an skatteuttaget.
Det har ar en sensationell siffra som alla svenskar borde kanna till. Vad den betyder ar, kort och gott, att for varje extra hundralapp du betalar i skatt far du bara 98 kronor tillbaks i form av offentlig service och socialforsakringsutbetalningar. Bara under perioden 2000-2006 tog den offentliga makten in 200 miljarder kronor mer an man gav tillbaks till det svenska folket.
Vi talar har om pengar som inte kommer till nagon som helst anvandning i den svenska ekonomin. For en vanlig tvabarnsfamilj handlar det om 89 000 kronor som den offentliga makten, i koppet av sex ar, tog ifran dem utan att ge nagonting overhuvudtaget tillbaks.
Den har overbeskattningen kommer ovanpa den kraftigt okade individuella skatteborda som foljer av att en allt mindre andel av svenskarna faktiskt arbetar. Som jag visat tidigare steg skattebordan per sysselsatt svensk under 90-talet med ungefar 50 procent. Ovanpa detta levererar alltsa svenska skattebetalare in tusentals kronor om aret som de overhuvudtaget inte far se roken av.
I stallet genomgar den offentliga verksamheten arliga besparingar. Nar de totala offentliga utgifterna vaxer langsammare an skatteuttaget ar detta alltsa inte ett uttryck enbart for hogre skatter, utan ocksa for att man skar ner pa den offentliga sektorns verksamhet. Detta avspeglar sig bland annat i att den offentliga konsumtionen (exempelvis sjukvard och utbildning) som namndes ovan har fallit som andel av BNP. Dvs: trots att skattetrycket fortsatter att vara konstant som andel av BNP minskar den offentliga sektorns utgifter som andel av BNP.
Svenskarna betalar alltsa i allt storre utstrackning for tjanster man inte far. Detta bidrar till att sanka levnadsstandarden i Sverige, i forsta hand i relativ mening, i andra hand i absoluta tal (vilket blir nasta steg i den ekonomiska utforsbacken).
Den har genomgangen av nationalrakenskaperna for Sverige 1950-2006 har saledes visat foljande:
1. Sedan atminstone 70-talet har svenska politiker hansynslost prioriterat exportindustrin over den inhemska levnadsstandarden.
2. Skatteuttaget har stigit stadigt och parkerat sig pa varldens hogsta niva. Samtidigt far svenskarna allt mindre tillbaks for skattepengarna.
3. Privatkonsumtionen ar idag mindre an halften av BNP, vilket ar ett tecken pa att svenskarna lever i en allt mer utbredd industriell fattigdom.
Subscribe to:
Posts (Atom)
