90-TALSKRISEN: HUR ILLA VAR DET EGENTLIGEN?

En artikel for nagra dagar sedan i Dagens Dumheter om den svenska krisen sa att den kris Sverige genomled i borjan av 90-talet inte var nagot att bry sig om. Utrikesredaktoren som skrev artikeln har uppenbarligen inte last pa och saknar darfor basal insikt i hur 90-talskrisen permanent forandrade den svenska ekonomin.

Enda alternativet ar att Bolling, som redaktoren heter, inte tycker att forandringarna i fraga ar sarskilt allvarliga. I sa fall ar det remarkabelt att DN later en auktoritar cyniker skriva i blaskan under titeln "utrikesredaktor".

Hursomhelst. Det ar inte sarskilt svart att visa hur 90-talskrisen stallde om Sverige till det samre. (Statistiken i analysen nedan hittar du hos Statistiska Centralbyran, dels arbetsmarknadsstatistik, dels nationalrakenskaper.)

Den stora, permanenta forandringingen skedde pa arbetsmarknaden. Nar den svenska ekonomin gick in i en lagkonjunktur 1976 stod 20.3 procent av arbetskraften, 20-64 ar gamla, utan sysselsattning. Siffran inkluderar oppet arbetslosa och alla andra som av en eller annan anledning inte arbetar. Den ger saledes en fullstandig bild av arbetsmarknadslaget eftersom det ar enkelt att manipulera statistiken for oppet arbetslosa genom att gomma dem i AMS-atgarder, sjukskrivning, etc.

Nar ekonomin sakta tog fart under 78-79 och pa allvar gick in i en hogkonjunktur 1982 sjonk andelen utan arbete stadigt. Nar nasta lagkonjunktur satte in 1990 stod enbart 13.6 procent av arbetskraften utan arbete.

90-talskrisen hade blivit en forhallandevis mild historia om det inte varit for samverkan mellan ett antal inhemska politiska faktorer. En av dem var den vanvettiga skattereformen som dubblerade momsen pa privat konsumtion - effektivt en skatthojning pa folks levnadsomkostnader med 12 procent - och premierade sparande over konsumtion. Pengar strommade in i banksystemet och den totala efterfragan i ekonomin sjonk ihop. Resultatet blev negativ tillvaxt i tre ar.

Det har avspeglar sig i arbetsmarknadsstatistiken. Ar 1994 star 24.4 procent av arbetskraften utan jobb, vilket alltsa ar en okning med elva procent pa fyra ar. Okningen skedde tidigt i krisen - under de forsta 18 manaderna forlorade ett tusen svenskar jobbet varje dag och arbetslosheten steg darefter. Pa grund av den enorma overbelastningen av de arbetsmarknadspolitiska atgarderna borjade staten uppfinna nya program som ytligt sett lindrade arbetsloshetsproblemet, men som reellt sett inte forandrade antalet personer utan arbete.

Vid pass 1994 har den internationella ekonomin kommit igang igen och gar pa hogvarv. Den svenska ekonomin star dock och stampar, och orsaken till detta ar rent inhemsk. Valet det aret vinner socialdemokraterna, och dess nya ledare, Goran Dzjugasvilij, staller till med en fiskal motorsagsmassaker pa ekonomin som inget annat industrialiserat land erfarit (mojligen undantaget Weimar-republiken). Under de tre ar Goran Dzjugasvilij harjar i svensk ekonomi ligger procenten av svenskar utan arbete fast och till och med okar nagot. Nar den finanspolitiska repressionen gar in pa sitt tredje ar, 1997, ar var fjarde svensk i arbetsfor alder utan arbete (25.4 procent).

Efter valet 1998 slapper repressionen en smula. Exportindustrin, som anda sedan slutet av 1992 har arbetat for full kraft, ar inte langre den enda sektor som faktiskt fungerar. En viss inhemsk aterhamtning hjalper till att bringa ner andelen icke sysselsatta, som 2001 nar en botten pa 21.2 procent. Darefter stiger andelen igen nar effekterna av millennierecessionen kombineras med ytterligare inhemska finanspolitiska atstramningar. Ar 2004 ar 22.5 procent av alla svenskar 20-64 ar utan arbete.

Den bestaende effekten av 90-talskrisen, jamfort med 80-talet, ar saledes att 8-10 procentenheter fler svenskar i arbetsfor alder ar icke sysselsatta. Det har ar en oerhord forlust for alla de individer som ofrivilligt ingar i den gruppen. Det ar ocksa en enorm samhallsekonomisk forlust av flera orsaker. En av dem ar den okade koncentrationen av skatteuttag for att finansiera den offentliga sektorn.

En jamforelse av kostnaderna for den offentliga konsumtionen 1990 och 1997 tydliggor det har problemet. Dessa ar utgor den lagsta och den hogsta noteringen av icke sysselsatta fore respektive efter 90-talskrisen.

Ar 1990 var 3 664 000 svenskar sysselsatta och saledes de facto Sveriges skattebetalare. Det aret konsumerade den offentliga sektorn for 390.3 miljarder kronor. Det ar en borda pa 106 526 kronor per skattebetalare.

Ar 1997 arbetar 3 348 000 svenskar och den offentliga sektorn konsumerar for 515.3 miljarder kronor. Kostnaden ar nu 153 894 kronor per skattebetalare. Eftersom andelen icke sysselsatta 1997 var 25.4 procent justerar vi nu den siffran genom att anta att i stallet andelen pa 13.6 procent fran 1989 legat fast. Detta tillfor 609 000 skattebetalande sysselsatta, vilket minskar bordan per skattebetalare till 130 203 kronor. Skattebordan sjunker plotsligt per skattebetalare med 15.4 procent.

Och detta utan att ta hansyn till de minskade kostnader for den offentliga makten som foljer av en lagre arbetsloshet. Att inte ta hansyn till den kostnadsminskningen ar rimligt eftersom politiker i Sverige aldrig sanker skatterna nar deras utgifter minskar...

For att uttrycka sig enkelt: om inte 90-talskrisen hade blivit just en kris, utan bara varit en overgaende lagkonjunktur, hade svenska folket kunnat behalla upp till 15 rubel och 40 kopek av varje hundralapp de betalade i skatt, varje ar. Kopkraftseffekten av den skattesankningen och den hogre sysselsattningen hade varit rent fenomenal.

Jag har tidigare skrivit om hur den svenska makroekonomin i grunden andrade karaktar som en foljd av 90-talskrisen och det finanspolitiska svaret pa densamma. Idag ar bruttoexporten den nominerande anvandningskategorin for produktionen i det svenska naringslivet. Det har ar oerhort allvarligt eftersom det dels bidrar till att pressa ner levnadsstandarden i Sverige, dels gora landets ekonomi annu mer beroende av internationella konjunktursvangningar.

Det problemet kommer alltsa ovanpa problemet med den allt mer depressiva arbetsmarknaden. Dagens ekonomiska kris lagger alltsa en borda ovanpa det permanenta arvet fran 90-talskrisen, en borda vars storlek och effekter for framtiden vi kan borja se i arbetsmarknads- och nationalrakenskapsstatistiken for 2009.