NATIONALRAKENSKAPER OCH SVERIGES EKONOMI

Sverige har i manga delar blivit ett historielost land under de senaste 20 aren. Den offentliga debatten famlar i blindo, utan den referensram som nutidshistoria erbjuder. Det har ar sarskilt uppenbart inom den ekonomisk-politiska debatten. For att rada bot pa detta ska vi idag gora en basal genomgang av nationalrakenskaperna for den svenska ekonomin. Tidsperioden vi granskar ar 1950-2006. Anledningen till valet av just den perioden ar att Statistiska Centralbyran erbjuder sammanhallen, konsistent statistik just for dessa ar. Vi kan lagga till nyare data an 2006, men da maste vi ta hansyn till att statistikerna pa SCB:s nationalrakenskapsavdelning annu inte har harmoniserat siffrorna metodologiskt.

Nationalrakenskaper ar den ekonomiska mattstocken pa den svenska ekonomin. Den mest kanda variabeln ar BNP; nationalrakenskaperna mater ocksa privat konsumtion, offentlig konsumtion, privata bruttoinvesteringar samt utrikeshandel. Man kan dekomponera nationalrakenskaperna mycket langt - varldens basta offentligt publicerade dekomponering finns pa amerikanska Bureau of Economic Analysis - men for var introducerande analys ar det ointressant att titta pa detaljerna i variablerna i BNP. Dessa ar daremot viktiga om vi vill studera specifika trender, sasom hur hushallen delar sin konsumtion mellan varaktiga varor och icke varaktiga varor. Den kompositionen kan saga oss en hel del om hushallens framtidsforvantningar.

(All statistik till grund for den kommande diskussionen finns att hamta pa nationalrakenskapssidan hos Statistiska Centralbyran.)

Den overgripande slutsatsen av en studie av nationalrakenskaperna 1950-2006 ar att den svenska ekonomin idag mar vasentligt samre an den gjorde for 40-50 ar sedan. Orsaken star att finna i en djupt felaktig finanspolitik, som premierat exportindustri och offentlig konsumtion over privat, inhemsk efterfragan.

Kort sagt: svenskarna arbetar i allt storre utstrackning for utlandska konsumenter och for svenska skattebetalda byrakrater, inte sig sjalva.

Justerat for inflation ser BNP-tillvaxttalen ut sa har i genomsnitt:

1951-1960: 3.4 procent per ar
1961-1970: 4.6 procent per ar
1971-1980: 2.0 procent per ar
1981-1990: 2.2 procent per ar
1991-2000: 2.0 procent per ar

Per capita blir siffrorna naturligtvis lagre:

1951-1960: 2.7 procent per ar
1961-1970: 3.9 procent per ar
1971-1980: 1.6 procent per ar
1981-1990: 1.9 procent per ar
1991-2000: 1.7 procent per ar

Innan vi gar vidare med per capita-siffrorna, lat oss titta lite narmare pa vad som hant i BNP:s sammansattning sedan 60-talet.

Sverige har lange varit hemvist for stora exportforetag. Problemet ar att den ekonomiska politik som framfor allt socialdemokratiska regeringar fort under det senaste halvseklet har gynnat exportindustrin pa bekostnad av den inhemska konsumtionen. Att den har politiken har lyckats ar enkelt att se i nationalrakenskaperna. Vi jamfor den genomsnittliga tillvaxten per ar i bruttoexporten med den genomsnittliga tillvaxten per ar i den privata konsumtionen:

1951-1960: Exporttillvaxt 5.5 procent; privat konsumtion 4.4 procent
1961-1970: Exporttillvaxt 7.6 procent; privat konsumtion 5.7 procent
1971-1980: Exporttillvaxt 4.0 procent; privat konsumtion 3.2 procent
1981-1990: Exporttillvaxt 4.4 procent; privat konsumtion 1.7 procent
1991-2000: Exporttillvaxt 7.8 procent; privat konsumtion 0.8 procent
2001-2006: Exporttillvaxt 5.4 procent; privat konsumtion 0.9 procent

Observera alltsa att det har ar reala genomsnittliga tillvaxtsiffror, alltsa justerade for inflation. Vad vi ser ar med andra ord en tydlig skiftning i den ekonomiska politikens prioritering i slutet av 70- och borjan av 80-talet. En serie devalveringar av den svenska kronans kurs gentemot utlandska valutor 1977-1982 gjorde levnadsomkostnaderna dyrare for svenskar medan exporten blev vasentligt mycket billigare. Samma sak hande i och med att kronkursen blev flytande pa hosten 1992. Under 80-talet vaxer bruttoexporten 2.6 ganger snabbare an privatkonsumtionen; under 90-talet vaxer den nio ganger snabbare.

Effekterna av det har ar forodande i ett viktigt avseende: endast en sektor av ekonomin - exportindustrin - kan generera jobb i nagon storre utstrackning. Men dessa jobb transformeras inte till inhemsk levnadsstandardsokning. Om sa vore fallet hade privatkonsumtionen vuxit i vasentligt battre paritet med exporten an nu ar fallet. Vi hade sett siffror narmare 50- och 60-talets paritet.

Kort sagt: det gar inte att exportera ett land rikt. Det enda som skett ar att Sverige drabbats av industriell fattigdom. Manga stora exportforetag har flyttat tillverkning utomlands (i princip hela den svenska lakemedelsindustrin ar brittisk eller amerikansk idag) eller anvander stora delar importerade komponenter. Detta betyder i princip att jobben i exportindustrin i allt storre utstrackning blivit relativt enkla, lagbetalda sammansattningsarbeten.

Tillvaxtsiffrorna for BNP per capita, som redovisades ovan, ar en klar indikation pa att svenska hushall i princip inte har fatt det battre sedan 70-talet. Forutom den hansynslosa prioriteringen av exportindustrin har svenska politiker ocksa varit noga med att forsorja sin offentliga sektor med pengar. Detta har stadigt okat skattetrycket pa den privata sektorn - ytterst hushallen - vilket forutom exportens snabba tillvaxt ar en viktig orsak till att privatkonsumtionens andel av BNP sjunkit stadigt under de senaste decennierna.

1950 var privatkonsumtionen 67 procent av BNP (inflationsjusterade siffror). 1963 sjonk den for
forsta gangen under 60 procent (59.7) och fortsatte sedan sakta sin fard nedat. 1980 var den 54 procent. Sedan 1995 har den privata konsumtionen utgjort mindre an halva den svenska ekonomin. Den lagsta noteringen for hela tidsserien ar 2006, pa 47.3 procent.

Den offentliga sektorns konsumtion (som egentligen ar produktion av sjukvard, utbildning och andra tjanster) vaxte samtidigt under perioden 1950-1980 fran 22 till 31 procent av BNP. Darefter minskar den offentliga konsumtionens andel under 80-talet, toppar igen pa 32 procent 1993 och sjunkar sa stadigt igen for att 2006 hamna pa 23.2 procent av BNP.

Tyder det har pa att den offentliga sektorn blivit mindre i svensk ekonomi? Icke sa nicke. Tva variabler ar viktiga att ta in i bilden. Den forsta ar transfereringarna, dvs socialforsakringssystemet. Detta utgor idag drygt halften av den offentliga sektorns utgifter varje ar. Pa grund av att socialforsakringarna ar rent finansiella transaktioner raknas dessa inte in i BNP. Men de kraver icke desto mindre skatter for sin finansiering, vilket betyder att utbyggnaden av socialforsakringarna under 70- och 80-talen forklarar en hel del av den strukturellt varaktiga nedgangen i privat konsumtion. Den offentliga makten behovde helt enkelt mer och mer skatt ur folks planbocker.

Den andra variabeln i sammanhanget ar sjalva balansen mellan skatteuttag och offentliga utgifter. Har finns tyvarr ingen sammanhangande tidsserie fran SCB, atminstone inte kalibrerade med nationalrakenskapernas metodologi. Saledes anvander vi de siffror som redovisas tillsammans med NR-data, vilket begransar oss till perioden 1993-2006.

Den har perioden tacker Goran Dzjugasvilijs samhallsfientliga finanspolitik, som han sjosatte efter valet 1994. Vad den har perioden avslojar ar att svenska politiker bokstavligt talat snor pengar av svenska skattebetalare - och det utover vad man ger tillbaks i form av offentliga utgifter.

De totala offentliga utgifterna i Sverige, inklusive socialforsakringsutbetalningar, var i nominella (icke inflationsjusterade) termer 1,085 miljarder kronor ar 1993. Samma ar tog den offentliga makten in 910 miljarder kronor i skatter. Underskottet forklaras av att Sverige befann sig mitt i en brinnande lagkonjunktur. Underskottet krympte sa sakteliga 1994 och 1995. Om regeringen inte gjort nagot alls hade budgetunderskottet forsvunnit tack vare en langsam men stadig aterhamtning i ekonomin. Men regeringen Goran Dzjugasvilij kunde inte lata bli att borja peta i den.

Ar 1995 sjosatte han efterkrigstidens storsta finanspolitiska besparingspaket. Finansminister Erik Asbrink satt i TV och skrot om att Sverige var bast i varlden pa att spara. Detta avspeglar sig ocksa i de offentliga finanserna for perioden 1993-2006. Vad som ocksa framtrader ur dessa ar hur staten langsamt men sakert sanker svenskarnas levnadsstandard - aven om vi raknar in de pengar svenskarna far tillbaks fran den offentliga makten.

Den skattebas som den offentliga makten ar i besittning av ar BNP. Nar vi delar BNP per capita ser vi hur den offentliga makten belastar individerna med sina skatter. Icke inflationsjusterad BNP for 1993-2006 vaxte med 4.5 procent per ar. Det har ar den faktiska, i kronor och oren raknat, tillvaxten i skattebasen i Sverige. Under samma period vaxte skatteuttaget med 4.3 procent per ar.

Later inte sa illa, eller hur? Det ser ju ut som om svenskarna till och med fatt det lite battre, trots att de har sa stor offentlig sektor...

Den slutsatsen ar djupt felaktig. For det forsta talar vi om nominell BNP/capita. Denna ska justeras for inflation, vilket ar cirka 2.5 procent om aret. Nar skatteuttaget vaxer fortare an folks reala inkomster innebar det en de facto nedjustering av levnadsstandarden.

For det andra talar vi om BNP/capita, inte faktiska hushallsinkomster. BNP delas mellan hushallens arbetsinkomster och kapitalinkomster. Aven om i teorin hushallen erhaller alla inkomster (foretagens inkomster far de i sin roll som aktieagare) innebar en snabbare okning i kapitalinkomsterna att hushallens arbetsinkomster blir en relativt mindre del av BNP/capita. Darmed far hushallen mindre pengar att betala skatterna med, trots att skatterna alltsa stiger i paritet med BNP/capita.

For det tredje maste vi se pa vad den offentliga sektorn ger tillbaks for alla skatter den tar ut. Och har borjar det bli riktigt intressant. Under och efter Goran Dzjugasvilijs finanspolitiska motorsagsmassaker 1.8 procent langsammare per ar an skatteuttaget.

Det har ar en sensationell siffra som alla svenskar borde kanna till. Vad den betyder ar, kort och gott, att for varje extra hundralapp du betalar i skatt far du bara 98 kronor tillbaks i form av offentlig service och socialforsakringsutbetalningar. Bara under perioden 2000-2006 tog den offentliga makten in 200 miljarder kronor mer an man gav tillbaks till det svenska folket.

Vi talar har om pengar som inte kommer till nagon som helst anvandning i den svenska ekonomin. For en vanlig tvabarnsfamilj handlar det om 89 000 kronor som den offentliga makten, i koppet av sex ar, tog ifran dem utan att ge nagonting overhuvudtaget tillbaks.

Den har overbeskattningen kommer ovanpa den kraftigt okade individuella skatteborda som foljer av att en allt mindre andel av svenskarna faktiskt arbetar. Som jag visat tidigare steg skattebordan per sysselsatt svensk under 90-talet med ungefar 50 procent. Ovanpa detta levererar alltsa svenska skattebetalare in tusentals kronor om aret som de overhuvudtaget inte far se roken av.

I stallet genomgar den offentliga verksamheten arliga besparingar. Nar de totala offentliga utgifterna vaxer langsammare an skatteuttaget ar detta alltsa inte ett uttryck enbart for hogre skatter, utan ocksa for att man skar ner pa den offentliga sektorns verksamhet. Detta avspeglar sig bland annat i att den offentliga konsumtionen (exempelvis sjukvard och utbildning) som namndes ovan har fallit som andel av BNP. Dvs: trots att skattetrycket fortsatter att vara konstant som andel av BNP minskar den offentliga sektorns utgifter som andel av BNP.

Svenskarna betalar alltsa i allt storre utstrackning for tjanster man inte far. Detta bidrar till att sanka levnadsstandarden i Sverige, i forsta hand i relativ mening, i andra hand i absoluta tal (vilket blir nasta steg i den ekonomiska utforsbacken).

Den har genomgangen av nationalrakenskaperna for Sverige 1950-2006 har saledes visat foljande:

1. Sedan atminstone 70-talet har svenska politiker hansynslost prioriterat exportindustrin over den inhemska levnadsstandarden.
2. Skatteuttaget har stigit stadigt och parkerat sig pa varldens hogsta niva. Samtidigt far svenskarna allt mindre tillbaks for skattepengarna.
3. Privatkonsumtionen ar idag mindre an halften av BNP, vilket ar ett tecken pa att svenskarna lever i en allt mer utbredd industriell fattigdom.