VALKOMMEN TILL ECONOMICS AND FREEDOM 101

Den har bloggsidan ar en ekonomisk-politisk underavdelning till Hayek-Institutet Sverige. Artiklarna pa den har bloggen skrevs under en period sommaren 2009 till maj 2010. Pa grund av tidsbrist kan jag tyvarr inte fortsatta publicera har - for en blogg ar artiklarna langa och kraver en del tid i form av forskning och analys. Men artiklarna kommer givetvis att finnas kvar.

Tuesday, August 11, 2009

MYTBILDNING OM DEN EKONOMISKA KRISEN

En bisarr artikel i Dagens Dumheter forsoker havda att den ekonomiska krisen i Sverige inte ar nagon ekonomisk kris - och att det var varre pa 90-talet. Med en smaklos blandning av okunnighet och beskaftighet menar utrikesredaktor Anders Bolling att dagens kris inte ar nagot att bry sig om, ty det var varre forr. Ju forr dess varre.

Artikeln meriterar en rejal neddykning i svensk ekonomisk statistik. Kommer i slutet av veckan.

Utrikesredaktör ifrågasätter dyster rapportering om krisen: Om några år kan vi konstatera att den inte var så farlig. Då vi på 1990-talet drabbades av en ekonomisk kris framstod Sveriges framtid som mycket dyster. Fast den krisen blev bara en liten nedböj på en annars stigande kurva över bruttonationalprodukten, BNP.


"En liten nedboj" var tre ar av fallande BNP - en krympande ekonomi - och tusen nya arbetslosa varje dag i 18 manader. Det ekonomiska arvet av den krisen var permanent 15-20 procents arbetsloshet och att Sverige i internationell jamforelse foll fran en toppranking till nedre tredjedelen bland industrilander, jamforbart med exempelvis Sydkorea.


Kanske utrikesredaktor Bolling inte tycker det ar nagot att bekymra sig for. Men de miljoner svenskar som blivit av med sina jobb, blivit fattigare, fatt samre sjukvard, forlorat formagan att spara, etc., upplever det inte riktigt pa samma satt.


Vi har återigen sett rubriker som kan skrämma slag på vem som helst. Men även om det värsta scenariot blev av skulle vår BNP hamna på 2005 års nivå. Fattigare än så blir vi inte.


Det har ar kanske den varsta formen av arrogans en "journalist" kan uppvisa. For honom personligen, som tjanar langt over genomsnittet i Sverige, ter sig 2005 ars levnadsstandard praktiskt taget identisk med 2009 ars standard. Men for de 500 svenskar som forlorat jobbet varje dag sedan september forra aret ar skillnaden dramatisk. Ett par miljoner andra svenskar tvingas arbeta extra utan att kunna klocka for overtid, har fatt acceptera lonesankningar for att behalla jobbet, far farre timmar tilldelade, hoppar angsligt mellan vikariat i den ofantliga sektorn utan minsta ekonomiska trygghet, har fatt se sina besparingar utraderas, etc. Liksom pa 90-talet ar en hel generation unga pa vag att etablera sig - inte pa arbetsmarknaden, utan i permanent arbetsloshet.

Fattigare an sa blir svenskarna inte, som sagt.


På kort sikt kan mycket gå snett. På lång sikt utvecklas världen till det bättre, skriver Anders Bolling, utrikesredaktör på Dagens Nyheters webbredaktion.

Pa lang sikt ar vi alla rika, med andra ord. Problemet ar att Sverige inte blir battre, utan samre, pa lang sikt. Farre familjer har idag en ekonomisk marginal pa banken an for 25 ar sedan. Fler ungdomar gar ut grundskolan idag utan basfardigheter an for 25 ar sedan. Fler ungdomar gar ut skolan rakt in i arbetsloshet idag an for 25 ar sedan. Fler pensionarer ar fattiga idag, fler tvingas lida pa grund av bristen pa sjukvard, fler aker omkring i gamla, farliga, miljoovanliga bilar an for 25 ar sedan, etc.

Det ar ett uttryck for cynism pa hog niva nar utrikesredaktor Bolling menar att allt blir battre pa lang sikt. Nar statsmakten i ett land systematiskt for en politik som gor folk fattigare, som undertrycker deras ekonomiska frihet, da blir Bollings prat om den langa sikten ett slag i ansiktet.

I våras utkom han med boken ”Apokalypsens gosiga mörker”, som är en vidräkning med den dystra världsbild som dominerar våra sinnen, inte minst på grund av mediernas dramaturgi. I boken beskriver Bolling en värld där tillståndet på nästan alla punkter är bättre än de flesta av oss tror. Mitt i Sveriges förra ekonomiska kris, ungefär när samstämmigheten var som störst om att det svenska välfärdssamhället hade gjort sitt, hörde jag en ekonom fälla ett uttalande som gjorde starkt intryck på mig. Oberörd av flödet av nattsvarta siffror sade han: ”Om tio år kommer vi att se tillbaka och säga ’men det där var väl inte så farligt’.” Femton år senare började vi belägras av domedagsprofetior om en ny ekonomisk kris, global den här gången. Rädslan fick fäste igen. Det kollektiva medieminnet är kort, men höstens och vårens rubriker kunde skrämma slag på vem som helst.

Av god anledning. Men redaktor Bolling arbetar inte pa Volvo. Han stadar inte pa lasarettet i Boden. Han ar inte timvikarie i Goteborgs aldrevard. Han lever inte pa socialbidrag tva ar efter att ha avslutat en yrkesutbildning pa gymnasiet. Han gar inte och vantar sex manader pa att fa sin arbetsskada godkand av Forsinkningskassan.

Det har gjorts jämförelser inte bara med 1990-talskrisen i Sverige, utan också med depressionen på 1930-talet. Det är ungefär som att jämföra dagens Sverige med, säg, dagens Peru. Skillnaden i välfärd är ungefär lika stor (och Peru är faktiskt något rikare i dag än Sverige var i början av 1930-talet). Ingen bör förringa arbetslöshet och utslagning, men den som bryter sig ur nuets bojor ett ögonblick mår en aning bättre. Låt oss skärskåda krisens huvuddelar.

Sa bara for att folk inte ligger och svalter ihjal pa gatorna sa har Sverige ingen kris att tala om. Jaha. Kanske redaktor Bolling skulle vilja byta plats for nagra manader med en vanlig arbetslos svensk familj med tva barn och skulder hos kronofogden?

Den mest omedelbara sifferdramatiken handlar om BNP-raset. Sverige antas stå inför den största nedgången under efterkrigstiden. Betrakta kurvan härintill. Det är inte den som brukar publiceras i samband med nyheter om tillväxten, men det är den som visar hur värdet av Sveriges varor och tjänster utvecklats i fasta priser sedan 1950. Som synes har Sveriges välstånd ökat kraftigt.

Om vi drar ut kurvan till ar 1250 blir den annu brantare. I ljuset av 1250 ars levnadsstandard blir livet annu ljuvare i det sondersparade, arbetslosa, bidragsberoende, skattetyngda folkhemmet.

Med den har sortens resonemang kan man i princip motivera vilket ekonomiskt forfall som helst. Inte ens Nordkorea framstar langre som sarskilt motbjudande. Ty de bor i alla fall inte i grottor dar.

Krisen i början av 1990-talet syns som en liten nedåtböj, och den nuvarande krisen kommer att visa en motsvarande dipp. Man kan här läsa ut att Sverige med det värsta scenariot, drygt sex procents negativ tillväxt i år, kommer att backa till ungefär 2005 års nivå innan det vänder upp igen. Fattigare än så blir vi inte.

For det forsta har redaktor Bolling inte den blekaste aning om nar Sverige kommer ur den har krisen. For det andra - som jag kommer att visa i slutet av veckan finns det en helt annan BNP-tillvaxtkurva som Bolling inte visar. Det ar den som Sverige hade foljt om man hade fort en irlandsk skattepolitik under borjan av 90-talet. I perspektivet av den BNP-utvecklingen blir Bollings lilla diagramshow ganska patetisk.

Men fragan om det irlandska alternativet pekar ocksa pa den skriande baksidan av Bollings resonemang. Han sager i praktiken att svenskarna ska vara tacksamma av den enkla anledningen att de har det battre an folk hade det pa 1740-talet. Darmed sager han de facto ocksa att svenskarna inte ska bry sig det minsta om var deras land hade kunnat befinna sig, ekonomiskt sett, om regering och riksdag fort en frihetsorienterad ekonomisk politik i stallet for en inriktad pa "social rattvisa" och forsvar for valfardsstaten.

Samma förhållande gäller också andra länder eftersom den globala tillväxten varit enorm de senaste decennierna. I svårt drabbade Lettland räknar man med ett BNP-fall på 15 procent i år. Det innebär för hela ekonomin att letterna hamnar på ungefär 2006 års välståndsnivå (även om det stora problemet är en hårt skuldsatt stat som tvingas till brutala nedskärningar). Tillväxten var nämligen 8,5 procent per år i snitt 2000–2007, och från 2005 över 10 procent.

Det ar inte bara staten som har skulder. Bolling erkanner har indirekt att han struntar i den s.k. Keynes-effekten. En av anledningarna till att en djup lagkonjunktur ar sa pass allvarlig for folk ar att deras inkomster och formogenheter minskar men skulderna bestar. Darmed okar den relativa kostnaden for skulder, vilket ytterligare dranerar den privata sektorn pa kopkraft.

En indikation pa hur allvarlig Keynes-effekten ar finns i den senaste statistiken over bankernas utlaning till svenska hushall. Den vaxer fortfarande men gor det i allt mindre takt. Hushallens formaga att hantera skuldsattning ar med andra ord pa vag mot en brytpunkt dar utlaningstrenden blir negativ. I det laget kommer bankerna att fa stora problem - den svenska ekonomin kan ga in i ett tillstand av likviditetsmattnad dar bankerna inte vill ha folks inlaning. Denna situation kan lasa fast landet i den s.k. likviditetsfallan med en permanent stagnerad BNP, vilket ar just vad Japan rakade ut for pa 90-talet.

Just det faktum att dagens svenska kris oppnar den har mojligheten ar annu en anledning att ta krisen pa allvar. Men det har Bolling ingen aning om. Det ar darfor han kan sitta och tycka att den har djupa krisen inte ar nagot att bry sig om.

Arbetslöshet är det problem som kommer sist i en lågkonjunktur. Vi vet inte var vi hamnar än. Och precis detta är den första av tre bedrägliga aspekter av jobblarmen. De allra fetaste rubrikerna om arbetsmarknadskrisen har sannolikt redan publicerats, och de har handlat om varsel. De har gett ett intryck av att berätta om faktisk arbetslöshet. Men uppemot hälften av varslen blir aldrig verklighet.

Inte i den har krisen. Den har gangen har verkstalligheten av varslen legat pa en betydligt hogre niva, vilket ar en oroande forandring fran tidigare lagkonjunkturer.

Själva arbetslöshetssiffran måste också dissekeras. Den befaras av bland andra regeringen bli tvåsiffrig nästa år. Det talas om nära 12 procent. Detta låter rekordhögt, men nivån är faktiskt något lägre än den som rådde under det värsta 1990-talsåret, då arbetslösheten låg på 9 procent.

Och sa blir arbetsloshetsproblemet plotsligt ett problem om hur man raknar:

Hur går det ihop? Jo, under mellantiden har Sverige övergått till att räkna arbetslöshet på ett internationellt standardiserat sätt. Bland annat ingår numera i de arbetslösas skara alla heltidsstuderande som söker arbete. Hade de gjort det även tidigare hade siffran faktiskt så sent som 1997 passerat tolvprocentsstrecket, visar Konjunkturinstitutets senaste omräknade statistik.

Att definiera arbetsloshetsstatistik ar som att rensa jordgubbar. I stallet for att peta omkring i de enskilda gubbarna ska man i stallet titta pa vilka som ar atliga och vilka som inte ar det - utan att borja definiera varfor varje enskild oatlig jordgubbe har hamnat i den kategorin. Gor vi pa det har sattet far vi for en gangs skull en helhetsbild over arbetslosheten. Den helhetsbilden sager att Sverige ar 1989, fore 90-talskrisen, hade tre procents arbetsloshet. Nar krisen nadde sin kulmen var 1993 arbetslosheten 18 procent. Dar har den parkerat sig sjalv sedan dess.

Den andra sidan av arbetslöshetsstatistiken är sysselsättningen. Där är vi ännu inte i närheten av krisåren på 1990-talet. Under åren 1990–1993 minskade sysselsättningen med hisnande 600 000 personer – från en nivå bra mycket lägre än den vi vant oss vid på senare år. Efter 1997 har sysselsättningen ökat kontinuerligt fram till toppåret 2008. Just nu är andelen sysselsatta vuxna nere på nivån i slutet av 2006. Konjunkturinstitutet räknar med att det totala fallet i denna lågkonjunktur blir 300 000 personer.

Komplett ointressanta siffror. Det som verkligen raknas ar sysselsattningsgraden bland den arbetsfora befolkningen. Den var fore 90-talskrisen 90 procent. Idag ar den pa vag ner mot 78 procent. Skillnaden ar oerhord bade i fraga om ekonomiskt valstand for de 12 procenten som statt utanfor arbetsmarknaden sedan borjan av 90-talet och for de ovriga, som tvingas bara hela den skatteborda som tidigare bars av 90 procent av arbetskraften. Och mer dartill, eftersom skatterna stigit sedan dess.

Eftersom svenskarna far mindre ut av sina skattekronor idag an de fick pa 80-talet betyder detta en nettosankning av deras levnadsstandard. Den ska vi ta med i vara berakningar, eftersom Bolling inte gor det.

Den ensamstående mamman som blir av med sitt Saabjobb i Trollhättan blir förstås inte vidare upplyft av att få perspektiv på rikets genomsnittliga välståndsnivå. Men det saknas inte skildringar av hennes öde, och det faktum att hon och andra arbetare i västvärlden har ett rätt finmaskigt skyddsnät omöjliggör den där 1930-talsjämförelsen, som snarast frammanar bilden av soppkök och halvsvält.

Att sta och vanta 4-6 manader pa a-kassan ar knappast att fa del av ett finmaskigt skyddsnat.

Med viss förenkling kan man säga följande om prognos och utfall: De rikaste ländernas ekonomier hittills har krympt mer än man förutsåg för knappt ett år sedan men verkar nå botten tidigare än man förutsåg för ett halvår sedan. De flesta stora tillväxtekonomier tycks ha stått emot nedgången bättre än de flesta räknade med i höstas och verkar dessutom komma ur den värsta svackan tidigare än man trott.

Det ar mojligen Bollings egen spekulation. Det finns gott om ekonomer som varnar for en double-dip, dvs en pseudo-aterhamtning som foljs av ytterligare en kris. Den andra botten i krisen skulle i sa fall orsakas av de anti-kris-atgarder manga lander tar till, framst okade offentliga utgifter. Det finns historiska paralleller aven har, om Bolling tog sig tid att leta lite.

Den fattigaste delen av mänskligheten, slutligen, tycks drabbas hårdare än de flesta räknade med i fjol, vilket ser ut att innebära ett sorgligt bakslag i kampen mot fattigdom – även om det är mycket långt kvar till fattigdomsnivåerna före 1990-talet.

Vilket slag i ansiktet pa de tva miljarder manniskor som overhuvudtaget inte sett nagon okning i sin levnadsstandard de sista 20 aren. Bolling, som tydligen ar utrikesredaktor, borde veta battre. Men a andra sidan ar han journalist, vilket gor det svarare for honom att veta nagonting overhuvudtaget. Det ingar sa att saga inte i yrkesrollen att vara bildad och palast.

I princip all ekonomisk statistik visar att Bolling har fel. En statistisk analys foljer i slutet av veckan.

3 comments:

Skal! said...

"En statistisk analys foljer i slutet av veckan"

Den ser jag fram emot.

Larson, varför skickar du inte in analysen till DN eller SVD?

S R LARSON said...

Tack for forslaget. Ska fundera pa saken.

ENRICO BARSETTI said...

Antar att skälet till att man skriver såna här artiklar i DN måste bero på att DN-skrapan är så hög att de får syrebrist till hjärnan där uppe...