NATIONALRAKENSKAPER 2009/II - KRISEN FORDJUPAS FORTFARANDE

Tyvarr blev den har artikeln rorande nationalrakenskaperna for andra kvartalet 2009 blivit rejalt forsenad, men har ar den i alla fall...

Nationalrakenskaperna ar enormt viktiga eftersom de ger en bade detaljerad och heltackande bild av vart den svenska ekonomin ar pa vag. Siffrorna for andra kvartalet ar som vantat ungefar av samma dystra kvalitet som siffrorna for forsta kvartalet - arbetsmarknadsstatistiken, som publiceras fore nationalrakenskaperna, har indikerat detta.

Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) minskade med 6 procent det andra kvartalet 2009, kalenderkorrigerad och jämförd med motsvarande kvartal 2008. Sex branscher i tillverkningsindustrin stod för drygt halva fallet. Dessa branscher utgör tillsammans mindre än 6 procent av totala BNP.

Med tanke pa den kraftiga okningen av arbetslosheten aven under andra kvartalet visar detta aterigen pa Sveriges monokulturella ekonomi. Det visar ocksa att den ekonomiska krisen kommer att bli varaktig aven nar den sa sakteliga ar pa vag att stabiliseras pa en botten omkring 27-28 procents effektiv arbetsloshet.

Det ska dock papekas att hela den fria ekonomin genomgick en produktionsminskning under andra kvartalet. Att den var 21 procent i tillverkningsindustrin men bara 3.8 procent i tjansteindustrin ar alltsa ett utslag for den sektoriella snedvridningen av ekonomin. Att produktionsminskningen fortsatter i hela naringslivet ar samtidigt bevis for hur allvarlig krisen faktiskt ar.

Säsongrensad och jämförd med första kvartalet 2009 ökade BNP med 0,2 procent. Det är den första ökningen sedan första kvartalet 2008. En halvårsvis jämförelse visar att BNP minskade med 6,4 procent jämfört med första halvåret 2008.

Okningen fran kvartal till kvartal ska inte ses som nagot som helst tecken pa att den ekonomiska krisen ar over, eller ens har natt sin botten. Med tanke pa att drivkraften i krisen ar sa sektoriellt koncentrerad uppstar det garna statistiska anomalier, sa att saga.

Procenttalen avser volymförändringar i förhållande till motsvarande period föregående år, om inget annat anges. För användningssidan används faktiska värden. För BNP, produktionssidan och arbetade timmar används kalenderkorrigerade värden. Hushållens konsumtionsutgifter minskade med 1,8 procent. I likhet med tidigare kvartal bidrog fortsatt minskade utgifter för inköp av bilar och transporter starkt till den negativa utvecklingen. Flera konsumtionsändamål har dock ökat. Hushållens konsumtion av livsmedel ökade för första gången på mer än ett år och stod för det enskilt största positiva bidraget till konsumtionsutvecklingen. Att påsken inföll under andra kvartalet år 2009 och under första år 2008, bidrog förmodligen till ökningen. Hushållens konsumtionsutgifter gav ett negativt bidrag till BNP-utvecklingen med 0,8 procentenheter.

Dessutom maste hushallen helt enkelt stabilisera sin baskonsumtion vid nagot tillfalle. Om trenden av en svag okning i baskonsumtionen (sasom mat och klader) aterkommer i tredje kvartalets nationalrakenskaper kan vi dra slutsatsen att hushallen borjar bli "komfortabla" med krisen. Detta betyder ingenting mer an att forandringen i deras ekonomiska vardag blir hanterbar for dem. Nar hushallen betraktar vardagen som forutsagbar - oavsett om det handlar om toppen av konjunkturen eller botten av en kris - kommer den ekonomiska aktiviteten generellt att sakta stabiliseras. Det ar ett nodvandigt men inte tillrackligt villkor for en aterhamtning.

De offentliga konsumtionsutgifterna var oförändrade jämfört med samma period 2008. Statens och landstingens konsumtionsutgifter ökade medan primärkommunernas utgifter minskade.

Det har ar ett klart tecken pa vilket systemfel valfardsstaten innebar. Den fria ekonomin minskar sin aktivitet med totalt sett 8.2 procent under andra kvartalet, medan den ofantliga sektorn fortsatter som om ingenting hade hant. Eftersom en minskning av naringslivets aktivitet innebar en minskning av skatteunderlaget krymper saledes ocksa den offentliga maktens skatteintakter. Nar utgifterna ligger kvar pa samma niva betyder det de facto att den offentliga makten expanderar sin andel av ekonomin. Den expansionen ar mer bokforingsteknisk an reell, men den implicerar ett framtida behov av hogre skatter om ingen aterhamtning sker i den fria ekonomin.

Fasta bruttoinvesteringar minskade med 18,9 procent. Den fortsatt svaga utvecklingen förklaras främst av låga investeringar i maskiner, men även nybyggandet av små- och flerbostadshus minskade.

Detta fran en redan skrattretande lag niva. Om nagon tycker att det ar dyrt att kopa bostad i Sverige har ni just hittat en forklaring till detta.

Näringslivets investeringar minskade med knappt 24 procent till följd av framförallt minskade investeringar inom tillverkningsindustrin och byggbranschen. Offentliga myndigheters investeringar fortsatte däremot att öka, denna gång med drygt 7 procent. Ökningen förklaras främst av statliga investeringar i vägar och byggnader. Fasta bruttoinvesteringar gav ett negativt bidrag med -3,9 procentenheter till BNP-utvecklingen.

Offentliga investeringar brukar av manga nationalekonomer torgforas som en kontracyklisk finanspolitik. Denna ska enligt larobockerna lindra konjunkturnedgangen och hjalpa till att satta ekonomin pa en tillvaxtbana igen. Jag har ingenting emot den teorin - den fungerar faktiskt. Problemet ar att den offentliga sektorns formaga att vanda ekonomin ar svagare an det privata naringslivets. Offentliga investeringar i vagar och byggnader ar tillfalliga projekt. Deras multiplikativa spridning till andra sektorer ar begransad just darfor att projekten ar tillfalliga. Om naringslivet daremot ar expansionsmotorn blir expansionen mer varaktig. Anledningen ar att naringslivets expansion sker i samklang med framfor allt konsumenternas varaktiga behov. Med ratt ekonomisk-politiska incitament kan staten bana vag for en sadan expansion.

Problemet ar att Vikariens regering ar alldeles for fixerad vid sitt jobbskatteavdrag. I en tid nar allt farre svenskar jobbar minskar den stimulativa effekten av jobbskatteavdraget for varje manad. En rejal momssankning skulle ge en langt battre effekt pa sysselsattning och tillvaxt.

Lagerinvesteringar drog ned BNP-utvecklingen med 2,6 procentenheter. Det är det största negativa bidraget sedan kvartalsseriens början 1993. Det är främst inom handeln som lagren minskade.

Den har variabeln ar alltid tvetydig. Lager inom tillverkningsindustrin ar egentligen ett tecken pa minskande ekonomisk aktivitet. Lager inom detaljhandeln ar ett tecken pa okande ekonomisk aktivitet. Trots att jag letar har jag fortfarande inte hittat nagon uttommande dekomponeringsstudie av lagerinvesteringarna som kan i detalj identifiera olika industriers lagerinvesteringsmonster pa basis av just deras konjunkturindikativa formaga. Men det kommer forhoppningsvis sa smaningom.

Exporten och importen minskade med 16,9 respektive 20,3 procent. I båda fallen är det den kraftigaste minskningen sedan åtminstone 1970. Det var återigen handeln med varor som minskade mest, denna gång med mer än 20 procent på såväl export- som importsidan. Tjänstehandeln uppvisade däremot en betydligt starkare utveckling med en exportminskning på 0,9 procent och en importminskning på 5,1 procent. Eftersom importen minskat mer än exporten så ökade exportnettot, ökningen bidrog med 0,2 procentenheter till BNP-utvecklingen.

Aterigen en statistisk anomali. Eftersom export minus import ar ett bidrag till BNP innebar alltsa en olikhet i minskningstakten faktiskt att BNP ser ut att vaxa. Orsaken ar att import, per definition, ar ett tillskott pa utbudssidan i ekonomin medan export ar ett tillskott pa efterfragesidan. Minskad import vid given efterfragan innebar per definition en okning av inhemsk BNP. I realiteten betyder det bara att en minskad inhemsk aktivitet ar koncentrerad till minskade inkop fran utlandet, dvs en relativ men inte absolut substitution av inhemska varor och tjanster for utlandska varor och tjanster.

Produktionen inom näringslivet minskade med 8,2 procent. Varuproduktionen minskade med 15,1 procent och tjänsteproduktionen med 3,8 procent. Återigen är det främst inom tillverkningsindustrin som de stora minskningarna har ägt rum. Sammantaget har dessa branscher minskat med över 20 procent. Sex branscher med anknytning till motorfordons- och maskinvaruindustrin stod för drygt halva BNP-minskningen. Bland tjänsteproducenterna är undantagen till den svaga utvecklingen fler, även om kvartalet också här präglats av minskningar. Exempel på branscher som upplevt tillväxt är kreditinstitut och försäkringsbolag samt utbildning och sjukvård.

Da talar vi alltsa om privata foretag inom utbildning och sjukvard. Framfor allt privat utbildningsproduktion borde vaxa i kristider nar folk soker utveckla sin kompetens for framtiden.

Att den privata produktionen av sjukvard okar ar en direkt foljd av den ofantliga sektorns kapitala misslyckande pa samma omrade.

Offentliga myndigheters produktion minskade med 0,1 procent. Antalet arbetade timmar i hela ekonomin minskade med 4,2 procent vilket är den största minskningen sedan början på 1990-talet. Det sistnämnda gäller även antalet sysselsatta som minskade med 2,2 procent. Detta innebar en minskad medelarbetstid även under andra kvartalet. I näringslivet minskade antalet arbetade timmar med 5,4 procent, och näringslivets arbetsproduktivitet fortsatte därmed att falla.

Arbetsmarknadens forsvagning ar inte helt synkroniserad med forsvagningen i BNP. Orsaken ar att i kristider stadar foretagen upp i sina organisationer for att slimma kostnadsstrukturen och overleva i en mindre kostym. Nar konjunkturvandningen sa kommer borjar man med att bygga upp sina kontantflodesmarginaler innan man borjar nyanstalla. Darfor sjunker arbetslosheten snabbare an BNP och stiger senare an BNP.

Hushållens disponibla inkomster ökade med 4,9 procent i löpande priser det andra kvartalet jämfört med samma kvartal 2008. Rensat för inflation ökade de disponibla inkomsterna med 2,6 procent.

Som jag tidigare visat spelar detta ingen roll for folks levnadsstandard. Under de senaste 20 aren har den privata konsumtionen vuxit med ungefar 0.85 procent om aret, justerat for inflationen, trots realloneokningar pa samma niva som har rapporteras. Orsaken ar den sakta men standigt expanderande borda som den offentliga maktens skattehunger lagger pa den privata sektorn.

Hushållens finansiella sparande ökade med drygt 33 miljarder kronor och uppgick till ungefär 94 miljarder kronor i löpande priser. Sparkvoten, exklusive sparandet i premie- och tjänstepensioner, uppgick till hela 15 procent. Det motsvarar en ökning med nästan fyra procentenheter jämfört med motsvarande kvartal 2008.

Detta har sin upprinnelse i tva faktorer: dels forsoker de som fortfarande har jobb spara och betala av lan sa fort de kan for den handelse de forlorar sina jobb; dels har bankerna farre att lana ut till eftersom arbetslosa inte har kreditvardighet nog att fa lana pengar. Sparchocker av den har storleksordningen ar ovanliga - den senaste var den som intraffade i samband med 90-talskrisen.

Sammantaget visar nationalrakenskaperna for andra kvartalet 2009 att den ekonomiska krisens anatomi inte har forandrats sedan forsta kvartalet, eller ens sista kvartalet 2008. Den allra senaste arbetsmarknadsstatistiken indikerar att den ekonomiska krisen kan vara inne i sitt "bottenstadium"; det definitiva svaret pa den fragan far vi nar nationalrakenskaperna for tredje kvartalet kommer om nagra veckor.

FORTSATT FORSVAGAD ARBETSMARKNAD

Sa publicerade da SCB sin arbetskraftsundersokning for september 2009. Sa har sager SCB om undersokningens resultat:

Antalet sysselsatta personer i åldern 15–74 år uppgick i september till 4 478 000. Det är en minskning med 89 000 personer jämfört med september 2008. Av minskningen var 71 000 män. Antalet sysselsatta minskade i alla åldersgrupper utom 55-74 år. Nedgången i antalet sysselsatta innebar även att sysselsättningsgraden minskade med 2,1 procentenheter till 64,2 procent av befolkningen jämfört med ett år tidigare.

Sysselsattningsgraden ar ett kritiskt matt pa hur arbetslosheten paverkar en ekonomi. Lat oss aterkomma till den om ett ogonblick.

Sysselsättningsgraden gick ned mest i åldersgruppen 15-24 år, delvis på grund av att befolkningen i den åldern ökade med 25 000.

Till skillnad fran nar ekonomin fungerar val kan dessa 25 000 personer inte hitta nagra jobb. Men vi ska ocksa komma ihag att det ar delvis missvisande att inkludera personer som fortfarande har skolplikt (15-aringar) och aldersgruppen som typiskt sett gar pa gymnasiet. Pa motsvarande satt inkluderar AKU-siffrorna en grupp som typiskt sett ar pensionerad: de som ar 65-74 ar gamla.

Antalet sysselsatta minskade även denna månad mest i näringsgrenen ”Tillverkning och utvinning, energi och miljö”. Minskningen var 58 000 personer, varav undergruppen ”Tillverkning av verkstadsvaror” stod för merparten. Antalet anställda minskade med 109 000. Den privata sektorn stod för 64 000 av nedgången. Fast anställda minskade med 70 000 personer varav de flesta var män. Tidsbegränsat anställda minskade med 39 000, vilket är en mindre nedgång än vad det varit tidigare under året. Minskningen av tidsbegränsat anställda stod främst kvinnor för.

Totalt redovisar SCB 405 000 arbetslosa, av vilka 95 000 studerande. Men den effektiva arbetslosheten ar langt hogre, vilket vi ser nar vi tittar pa sysselsattningsgraden och den arbetande befolkningens forsorjningsborda.

Sammanfattningsvis visar AKU-siffrorna att den ekonomiska krisen fortskrider, dock nagot langsammare an tidigare. Det var vantat att det skulle komma en "krisavmattning" under hosten - Sverige ar nu 18 manader in i krisen, den tidpunkt da en krisavmattning brukar komma. Men som bade teori och erfarenhet visar betyder det ingenting annat an att ekonomin stabiliseras i ett krislage. Nar Sverige nadde botten pa 90-talskrisen efter ett och ett halvt ar av massivt stigande arbetsloshet forblev ekonomin i det krislaget i flera ar. I praktiken har det krislaget permanentats, vilket visas i foljande diagram:

Diagrammets roda linje visar procenten sysselsatta i aldersgruppen 16-64 ar, den traditionella befolkningsgruppen i SCB:s AKU-rapporter. Detta aldersintervall ar justerat for 15-aringar med skolplikt och "gamla" som faller for pensionsplikten vid 65.

Ar 1970 var 72.1 procent av den aldersgruppen sysselsatta. 1980, nar kvinnorna strommat ut pa arbetsmarknaden i full skala, arbetade 79.7 procent av aldersgruppen. Ytterligare ett decennium senare, 1990, var sysselsattningsgraden 82.9 procent i gruppen.

Samma ar, pa sensommaren, borjade 90-talskrisen. Nar den hade tagit full grepp om ekonomin 1994 var sysselsattningsgraden nere pa 71.3 procent, alltsa 11.6 procentenheter lagre an vid toppnoteringen 1990. Den siffran har enorma implikationer for den svenska ekonomin i allmanhet och for den socialistiska valfardsstaten i synnerhet. Plotsligt skulle drygt elva procent-enheter farre forsorja samma mangd manniskor. Den lagre sysselsattningsgraden bestod i princip sedan dess; den hankade sig med knapp nod upp till 75 procent ar 2007, vilket var en atergang till den sysselsattningsgrad som radde i mitten av 70-talet.

Nar SCB nu redovisar ytterligare fall i sysselsattningsgraden betyder det att annu farre svenskar ska forsorja hela befolkningen. Vad som gor detta fortsatta fall desto mer alarmerande ar att erfarenheten fran 90-talskrisen (den nuvarande krisen har varit nastan lika allvarlig) ar att en lagre sysselsattningsgrad blir bestaende. Som jag tidigare visat innebar den kraftigt okade forsorjningsbordan ett konstant okat dranage av kopkraft fran den sysselsatta befolkningen, vilket i sin tur permanentar en lagre tillvaxt och darmed ytterligare bidrar till en lagre sysselsattningsgrad.

I dagens AKU-rapport ar sysselsattningsgraden 73.1 procent for aldersgruppen 16-64. SCB redovisar, som sagt, sysselsattningsgraden for det storre aldersintervallet; vi far 73.1 procent genom att anta att alla i intervallet 65-74 ars alder ar pensionerade, addera alla femtonaringar, subtrahera summan fran den totala befolkningen i intervallet 15-74 och sedan dela det totala antalet sysselsatta med den siffran.

Om detta ar den faktiska sysselsattningsgraden for aldersintervallet 16-64 orovackande nara sysselsattningsgraden 1993. Da var den 72.4 procent.

En viktig observation i sammanhanget ar att trots det stora antalet varsel over de senaste 18 manaderna - ibland uppemot 700 om dagen, 70 procent av varseltakten under 90-talskrisen - har sysselsattningsgraden inte fallit tillnarmelsevis lika kraftigt som under 90-talskrisen. Det har ar ett intressant statistiskt fenomen som har sin forklaring i endera av tva faktorer:

1. En betydligt storre del av de som forlorat sina jobb har gatt fran tillfalliga anstallningar. Ju fler tillfalligt/periodvis sysselsatta, desto lagre sysselsattningsgrad. Framfor allt den offentliga sektorn har lart sig att anvanda tillfalligt anstalld personal som en personalkostnadsbuffert.
2. Statistiska omdefinieringar av sysselsattning, arbetsloshet och "ej i arbetskraften" har lagt en statistisk dimma over tidsserierna. Vad som pa 80-talet raknades som arbetloshet (exempelvis arbetsmarknadspolitiska atgarder) har idag en annan hemvist i statistiken.

Sannolikt ar detta statistiska fenomen en kombination av bagge dessa faktorer. Oavsett vilket ar det fortfarande ett faktum att Sverige narmar sig en situation med 30 procents effektiv arbetsloshet.

OM SOCIALISMENS NATUR

Ett till synes evigt amne pa det politiska slagfaltet ar fragan om huruvida det ekonomiska systemet skall vara kapitalistiskt eller socialistiskt. Ett kapitalistiskt ekonomiskt system bygger pa principen om ekonomisk frihet; det socialistiska bygger pa principen om social rattvisa. Trots att vi har ett sekel av erfarenheter av det elande socialistiska ekonomiska system staller till med finns det fortfarande forunderligt manga som fortfarande foresprakar fullskalig socialism.

Principen om social rattvisa, som alltsa utgor socialismens karna, ar sjalva roten till det onda socialismen staller till med. Det ar ur den som socialismens ekonomiska skadeverkningar emanerar. Det ar ocksa till foljd av principen om social rattvisa som socialismen skadar manniskor i manga fler avseenden an rent ekonomiskt. Att alla dessa skadeverkningar ar reella borde vara uppenbart idag. Men eftersom det inte ar det kommer jag att agna den har bloggartikeln at just socialismens ekonomiska skadeverkningar.

Innan vi nar dig ska vi borja med en liten logisk kullerbytta i sjalva begreppet "social rattvisa". For att ett samhalle ska vara rattvist - for att social rattvisa ska foreligga snarare an bara individuell rattvisa - maste ett samhalle ocksa kunna vara orattvist. Med andra ord, for att vi ska kunna identifiera P maste vi ocksa kunna identifiera icke-P.

Mot bakgrund av denna logikens absoluta grundtes kan vi saledes dra slutsatsen att socialister kan peka ut social orattvisa for oss. Nar de gjort det blir nasta steg att faststalla hur social orattvisa uppstar. For att ett tillstand av social orattvisa ska kunna uppkomma maste manniskor i allmanhet ha begatt en oratt; om ingen begar en oratt kan inte orattvisa foreligga. Pa motsvarande satt kan ingen social orattvisa foreligga om inte en majoritet av alla manniskor begar en oratt.

For att hitta social orattvisa maste saledes socialister klassificera en majoritet av alla manniskor som orattfardiga i sina handlingar. Men om en majoritet av alla manniskor begar handlingar som enligt socialister ar orattfardiga - ar det da inte rimligare att tanka sig att det ar socialistens definition av orattfardighet (och saledes orattvisa) som ar fel, snarare an majoritetens?

Det ar fullt tankbart, till och med sannolikt. Men majoriteten har aldrig ratt per definition. Det kan ju aven handa att en majoritet begar orattfardiga handlingar. Problemet for socialister ar dock att per deras klassindelning av samhallet ar majoriteten av alla manniskor arbetare. Om saledes majoriteten begar orattfardiga handlingar, ar det arbetarklassen, inte den s.k. kapitalagarklassen, som begar oratt. Darmed maste, enligt logikens lagar, socialister forespraka en social rattvisepolitik som riktar sin udd mot arbetarklassen, inga andra.

Nar vi nu visat att social rattvisa ar ett meningslost begrepp, har vi saledes motbevisat sjalva karnan, sjalva drivkraften, i socialismen. Men detta ar nu inte nagot som nodvandigtvis stoppar en socialist fran att agitera for ett socialistiskt maktovertagande i alla fall. Socialismens praktik innehaller namligen element som lockar till sig obildade intellektuella med storre ambitioner an formagor.

Centralt i socialismens praktik ar namligen att man med vald tar over andra manniskors egendom. Det har skapar oerhorda maktcentra i den offentliga byrakratin. Man ska inte underskatta den lockelse som detta utovar. Ty eftersom socialister rimligen inte kan drivas av sitt formenta patos for social rattvisa (i det social rattvisa som sagt ar ett meningslost begrepp) maste deras motiv for att bygga en enorm offentlig byrakrati - med odemokratiska metoder dessutom - vara av det rent personliga slaget. Detta motiv ar, saledes, stravan efter makt inom ramen for en byrakrati dar ideologisk lojalitet, inte professionell duglighet, raknas forst.

Forstatligande av naringslivet ar, som vi vet, en mycket central komponent i det socialistiska projektet. Pastor Svensson, Sveriges kanske ivrigaste foresprakare for statlig konfiskation, vill exempelvis att staten ska ta over svenska foretag sa fort de nar en storlek av 100 anstallda. Pastorn och andra socialister anser detta vara en sjalvklar komponent i socialismens praktik att den offentliga makten kan ta ifran privatpersoner deras egendom. Exakt vilket motiv socialister har till detta ar svart att utrona - de vagrar namligen diskutera sjalva sakfragan utan forfaller oavkortat till personangrepp pa meningsmostandare. (Pastor Svenssons intellektuella formaga ar sadan att han anser att sakargument ar "hat".) Darfor far vi utga ifran att deras motiv ar rent totalitara: de anser sig ha moralisk ratt att ta ifran andra deras egendom darfor att socialismen ar viktigare an manniskors liv och frihet.

Konsekvenserna for ett samhalle dar den offentliga makten konfiskerar privat egendom blir naturligtvis forodande. Incitamenten for driftiga entreprenorer att starta foretag och skapa jobb minskar drastiskt, om inte upphor helt och hallet. Detta resulterar i ekonomisk och social fattigdom, vilket socialistiska regimer brukar kontra genom att trycka pengar for att betala for sin enorma byrakrati. Darmed odelagger man den egna valutan och tvingas till valutaisolering, vilket stryper handeln med utlandet. Fattigdomen okar ytterligare.

Men det har ar bara borjan av problemen. Socialister anser att deras totalitara ideologi ar sa fortrafflig att den inte behover konkurrens. (Detta ar orsaken till att dess foresprakare aldrig tar sakdebatten med oss som ar av en annan uppfattning.) Fojlden av detta blir att nar socialismen implementeras politiskt maste socialisterna vid en eller annan tidpunkt avskaffa den parlamentariska demokratin. I annat fall kommer namligen partier till makten som vill avskaffa konfiskationen av privat egendom. Detta innebar givetvis ett avskaffande av socialismen; pa grund av socialismens suveranitet - enligt dess foresprakare - kan detta inte tillatas. Darfor avskaffar man den parlamentariska demokratin eller urholkar den till en punkt dar folkets inflytande over landets styrelse upphor.

Tyranni, diktatur och konfiskation av privat egendom ar nodvandiga komponenter i en socialistisk politik. Det ar detta som gor socialismen sa farlig, och ytterligare understryker varfor det ar viktigt for den icke-socialistiska delen av blogosfaren att halla efter auktoritara socialistiska agitatorier, bade darstades och i den politiska vardagen.

"NOBELPRISET" I EKONOMI OCH DEN FRIA MARKNADEN

Jag har vid flera tillfallen papekat att det s.k. Nobelpriset i ekonomisk vetenskap i princip ar meningslost. Ekonomisk vetenskap ar namligen i grunden etik. Om man kunde tavla i etik hade de gamla grekerna gjort etik till en olympisk gren. Jag har saledes inte for avsikt att diskutera "Nobelpriset" i nationalekonomi i nagon djupare mening. En betydligt mer brannande fraga ar den om hur olika ekonomiska system faktiskt fungerar, om vilket jag kommer att skriva en artikel inom kort.

Dock vill jag kort namna att en av arets pristagare, Elinor Ostrom, fatt sitt pris for forskning som fordjupar insikten i den institutionella dimensionen av nationalekonomin. Det har ar ett brott med en lang serie priser till tekniskt inriktade nationalekonomer. (Man belonar sallan grundforskning i Ekonomipriskommitten.) Ostroms forskning - som pa grund av hennes bakgrund som statsvetare inte ar av det traditionella nationalekonomiska snittet - fokuserar pa hur olika organisationsformer (ekonomiska produktionsstrukturer) klarar sig i konkurrens med varandra. Hennes intresse har bl.a. varit inriktat pa fragan hur produktionskooperativ klarar sig jamfort med traditionella foretagsstrukturer. Den brannande fragan i hennes forskning har varit forvaltningen av produktionskooperativens kapital (och da talar vi inte framst om det finansiella kapitalet). Utifran hypotesen att ett medlemmarna i ett kooperativ, eller annan icke-aktiebaserad kollektiv agandestruktur, ar mindre nogsamma med den langsiktiga forvaltningen av kapitalet har hon funnit att kapitalforvaltningen (dvs hushallningen och underhallet av produktionsresurser) ar lika stark inom alternativa produktionsformer som under de traditionella.

Vissa tomtar i blogosfaren tar det har till intakt for att "marknadsliberalismen" nu motbevisats vetenskapligt. Jag hade inte tankt referera Pastor Svensson i det har sammanhanget, men eftersom han sa innerligt ber mig gora det kan jag naturligtvis inte lata bli. Pastorn ar namligen mycket fafang: han studerar citat-ratings och annan statistik for sin blogg som borsmaklare studerar aktieindex. (Fafanga ar ymnigt forekommande bland socialister.) Om jag citerar honom aker hans ratings upp och han far den dar tjusande kanslan av att finnas till.

Pastorn vill garna att jag pa ett eller annat vis ska motsaga hans tes om Ostrom och "marknadsliberalismen". Sa for att gora Pastorn glad kan jag notera att Pastorns egen ideologi inte har nagonting med Ostroms forskning att gora. Pastorn hyser namligen en mycket auktoritar ideologi: han har inte minsta respekt for sadana trivialiteter som egendomsratt eller politisk pluralism. Staten, anser han, ska genast konfiskera alla foretag med fler an 100 anstallda. Han vill det av "rattvise"-orsaker, helt enkelt (aven om han aldrig forklarat hur Bempa i Bollnas far det battre darfor att den svenska staten ager Volvo Personvagnar) och hoppas givetvis att nagon forskare, nagonstans i var galax, ska prestera bevis for att statligt drivna foretag skapar minst lika mycket valstand som privat drivna foretag.

Ett sekel av erfarenheter fran jordens alla kontinenter racker inte for Pastorn. Eftersom dessa erfarenheter bevisar att staten ar en formidabelt usel foretagare vill Pastorn inte acceptera bevisen. I stallet hoppas han att Elinor Ostrom (som han inte har last) ska prestera de bevis han sa lange letat efter.

Jag ar ledsen att gora Pastor Svensson besviken. Allt Elinor Ostrom bevisat ar att det inom vissa branscher, framfor allt de som finns i glesbygd och som pa ett eller annat vis arbetar med naturresurser, kan ett icke-traditionellt foretag (sasom ett produktionskooperativ) vara lika duktig pa att tjana pengar pa en viss naturresurs som ett traditionellt foretag. Ty Pastorn vet namligen inte att kooperativ ar medlemsagda foretag - precis som aktiebolag ags av aktieagarna. Skillnaden ar att i kooperativet har alla en aktie, sa att saga.

Just glesbygdsaspekten pa Ostroms forskning undgar manga, vilket forvanar mig nagot. Det finns val fungerande kooperativ i den svenska glesbygden ocksa. Kooperativ ar precis lika mycket en del av en fri ekonomi som enskilda firmor, ekonomiska foreningar, begransade partnerships och aktiebolag. Det har ofta visat sig att i glesbygder, dar marknaden for en viss produkt ar for liten for att generera fri konkurrens, kan kooperativet tjana som en approximation av den fria marknaden: man garanterar alla som vill ett delagarskap och alla som inte vill vara med staller sig utanfor.

Att olika associationsformer konkurrerar med varandra ar ingen nyhet, vilket Pastor Svensson hade vetat om han bemodat sig att lasa pa amnet. Att de forvaltar sitt kapital ar heller ingen nyhet. Det gor alla som ager nagot av minsta varde.

Daremot forvaltas inte kapital lika bra om det ags av den offentliga makten. Antalet skolbrander i Sverige torde utgora tillrackligt bevis for detta. Och Elinor Ostrom har som sagt inte bevisat att foretag i Nordkorea forvaltar sitt kapital lika bra som foretag har i USA. Det ar ett sarskilt viktigt papekande eftersom Pastor Svensson faktiskt onskar nordkoreanisera det svenska naringslivet.

Slutsatsen ar saledes att Elinor Ostrom faktiskt bevisar att en fri ekonomi fungerar battre an en statsstyrd ekonomi, darfor att den tillater folk i varje nisch av ekonomin att skapa de institutionella forutsattningar de behover for att sjalva kunna utfora ett produktivt arbete.

SKUGGBUDGET (S) - EN EFTERGIFT TILL OHLY

Sosseriet har presenterat sin skuggbudget. Man sager sig satsa stort pa sysselsattningen, men de enda jobb som budgeten tycks vilja skydda ar de som ar betalda med skattepengar. Saledes skapas netto inga nya jobb med sosseriets budget - det handlar enbart om en fortsatt omfordelning av sysselsattning fran den fria ekonomin till den offentliga makten.

Socialdemokraternas skuggbudget: Stora satsningar på jobben i kommunerna även under 2011 och 2012. Om vi ska kunna sätta stopp för uppsägningarna måste kommunerna få tydliga och långsiktiga besked. Vi vill under de närmaste tre åren investera 5 miljarder i ett sysselsättningsstöd. Under samma period satsar vi 6 miljarder på skolan och sjukvården. Därutöver lägger vi 7 miljarder på riktade satsningar, bland annat ett traineeprogram för unga. Totalt tillför vi kommunsektorn drygt 18 miljarder kronor mer än regeringen under 2010–2012.

Det har betyder sex miljarder kronor ytterligare per ar som sosseriet maste ta in nagonstans i form av hogre skatter.

I det har laget ar det viktigt att beakta vissa basala ekonomiska nyckeltal. Totalt ar 4,073,000 personer fortfarande sysselsatta i Sverige. Av dessa jobbar 68 procent, eller 2,780,000 i den prviata sektorn. Det ar dessa som betalar alla skatter; nar en offentligt anstalld betalar skatt pa sin inkomst eller moms pa sina inkop ar det ju bara en vidarebefordran av skatt som nagon annan betalt for att finansiera den offentliganstalldes lon.

Nar socialdemokraterna saledes sager att de vill oka skatterna med sex miljarder kronor betyder det att 2.8 miljoner privatanstallda far bara hela bordan. Det innebar i genomsnitt 2,158 kronor per privat anstalld per ar.

Hur tanker sig da sosseriet att fordela den har skattebordan?

[Vi] har större skatteintäkter än regeringen. Vi säger till exempel nej till förvärvsavdrag för personer med årsinkomster på drygt en miljon, skriver Mona Sahlin och Thomas Östros.

Hur mycket ger det? Gruppen som tjanar "drygt" en miljon kronor ar extremt liten. Det handlar om uppskattningsvis en procent av de sysselsatta. Om vi utgar ifran att de alla jobbar i den fria ekonomin betyder det att sossarna forst och framst litar till att kunna dra in sex miljarder kronor i nya skatter fran 27,800 svenskar. Det betyder en okad skatteborda per person pa 216,000 kronor om aret.

Manga av de har personerna driver sma foretag. En skatteokning pa 216,000 kronor innebar med all sannolikhet att det lilla foretaget sager upp minst en anstalld for at kunna fa rad med skatten. Allt detta, givetvis, under forutsattning att inte en endaste en av dessa 27,800 personer far nog och lamnar landet.

Skuggbudgeten (S) innehåller satsningar på kollektivtrafik i kommunerna (1,56 miljarder 2010–12), traineeprogram för unga (1 miljard 2010–11), klimat­investeringar (650 miljoner 2010–12)...

Allt medan det arktiska istacket fortsatter vaxa.

...barn­omsorg (300 miljoner 2010–12), kunskapslyft för unga (1,25 miljarder 2010–12)...

Jamen det ar ju en alldeles utmarkt ide. Det gick ju sa bra nar sosseriet genomforde Den Jattelanga Kunskapsmarschen pa 90-talet. Man dubblerade antalet hogskolestudenter och halverade examensfrekvensen. Enastaende produktivitet, minsann. Den som bemodar sig med att granska sysselsattningsdata fran Den Jattestora Kunskapsfarsen pa 90-talet finner att denna inte hade nagon som helst effekt pa deltagarnas formaga att skaffa sig ett jobb. Alltsammans var med andra ord ett gigantiskt sloseri med skattebetalarnas pengar.

Komvux (1,75 miljarder 2010–12) och Skol-rot (1,2 miljarder 2010–12). Det innebär riktade statsbidrag till kommunerna på drygt 7 miljarder kronor för åren 2010–12. Jobben är den viktigaste frågan för oss socialdemokrater. I dag presenterar vi i vårt budgetalternativ ett brett program för 100 000 fler jobb, praktik och utbildningsplatser. Risken är stor att den växande svenska arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer. Samtidigt står välfärden inför stora utmaningar på både kort och lång sikt.

Sosseriets onskan att hoja skatterna kommer att forvarra arbetsloshetsproblemet och dessutom urholka skatteinkomsterna ytterligare for den ofantliga sektorn.

Nästa år beräknas underskotten i Sverige växa till över 100 miljarder kronor samtidigt som arbetslösheten närmar sig en halv miljon personer. Regeringen har bedrivit en ekonomisk politik som bygger på idén om att jobb skapas genom att man hotar människor med en sönderslagen hushållsekonomi. Därför måste klyftorna öka, enligt regeringen. Det är denna tanke som ligger bakom att man har försämrat och fördyrat a-kassan, urholkat möjligheterna till utbildning och omställning.

Att Vikariens regering sankt skatterna, atminstone nominellt, ar givetvis inte vart att namna i sammanhanget...

Men efter tre borgerliga år har politiken misslyckats. Resultatet av experimentet är att arbetslösheten ökar snabbare och är högre än i Europa. Ekonomins funktionssätt blir allt sämre.

Arbetslosheten okar pa grund av att framfor allt socialdemokraterna har bedrivit en hansynslost exportorienterad ekonomisk politik, vilken gjort den svenska arbetsmarknaden exceptionellt beroende av ett relativt smalt segment av den internationella handeln.

En central utmaning är att bedriva en ansvarsfull ekonomisk politik som tar Sverige tillbaka till full sysselsättning och överskott i de offentliga finanserna. Det krävs investeringar som stärker svensk konkurrenskraft. En aktiv näringslivspolitik måste initieras. Arbetslinjen måste återupprättas.

For det forsta starker man inte Sveriges konkurrenskraft genom att hoja skatterna pa de som driver sma foretag. For det andra starker man inte Sveriges konkurrenskraft genom att overbeskatta befolkningen utover varldens hogsta skatter (vilket ar inneborden i "overskott i de offentliga finanserna".) For det tredje motsager socialdemokraterna sig sjalva nar de a ena sidan kritiserar regeringen for att oka incitamenten for arbetslosa att ta ett jobb, och a andra sidan efterlyser ett aterupprattande av "arbetslinjen".

I takt med att jobbkrisen försvåras så försämras kommunsektorns ekonomi. Regeringens skattesänkningspolitik har allvarligt förvärrat situationen för kommunerna och därmed kvaliteten i välfärden.

Jobbskatteavdraget har varken gjort till eller fran pa det makroekonomiska planet. Dartill ar skattesankningen alltfor liten. Darmed har avdraget inte haft nagon namvard inverkan pa den kommunala ekonomin. Det som raserat kommunernas inkomster ar den ekonomiska krisen och dess skyhoga arbetsloshet.

Den socialdemokratiska skuggbudgeten saknar saklighet och makroekonomiskt fornuft. Om socialdemokraterna sjalva arbetade fram en budget skulle den innehalla langt mycket mer sund ekonomisk analys. Problemet for partiet ar att man idag sitter djupt i knat pa tva mycket radikala partier, framfor allt VPK. Kamrat Ohly har alltsedan han tog over ordforandeposten i partiet drivit en stenhard politik for expanderad offentlig sektor. Denna ska finansieras med annu hogre skatter i landet dar den offentliga makten redan konfiskerar mer per hundralapp fran den fria ekonomin an i nagot annat land. Denna oerhort radikala vansterpolitik maste alltsa socialdemokraterna anpassa sig till, inte minst darfor att styrkeforhallandet mellan VPK och sosseriet permanent forskjutits kraftigt till VPK:s fordel.

Om socialdemokraterna skulle genomfora den politik man ovan foresprakar skulle det som sagt innebara en mycket kraftig skattehojning for smaforetagare. Att dessa skulle betala skattehojningarna med att i genomsnitt saga upp en anstalld ar givetvis en forsiktig prognos. Fa foretagare med upp till ett halvdussin anstallda valjer att bara saga upp en anstalld om de har god anledning att tro att skattehojningen ar permanent. I stallet ar risken stor att de antingen slar igen firman (deras marginaler ar ofta for sma och for instabila for att de ska kunna leva med kostnadshojningar i kvarts-miljon-klassen) eller flyttar den utomlands. Oavsett vilket forlorar socialdemokraterna 216,000 kronor per foretagare som valjer att kasta in handduken.

Sanningen om den har skattehojningen ar naturligtvis att den i slutandan far en helt annan utformning an vad jag har skisserat. Jag litar har till den officiella socialdemokratiska iden - lagg hela bordan av de sex miljarderna pa 27,800 privatanstalldas axlar. Men till och med Thomas Ostros inser att man inte kan gora som VPK vill i alla lagen. Han kommer saledes att sprida ut skattehojningen betydligt bredare. Om han valjer att infora en speciell varn-varn-skatt langst uppe i skatteskalan for de tio procent som tjanar mest skulle den individuella skattebordan sjunka till 21,600 kronor om aret. Men da talar vi a andra sidan om folk som tjanar ner mot en halv miljon kronor om aret. For dem skulle den har super-varn-skatten innebara en forlust av uppskattningsvis sju procent av deras nettoinkomst. Det ar en rejal standardsankning for nagon som slitit hart och jobbat sig upp till en chefsposition i ett foretag. For vissa yrkesgrupper, som lakare, innebar det ett direkt slag i ansiktet eftersom dessa redan plagas hart av besparingar inom landstinget.

Sammantaget ar saledes den socialdemokratiska skuggbudgeten farlig for Sveriges ekonomi, speciellt som man vill kombinera skattehojningar med att driva fram overskott i den offentliga sektorns finanser. Hur svart det an ar att rationalisera det, innebar socialdemokraternas budget en faktiskt forsamring av utsikterna for Sverige jamfort med den osunda ekonomiska politik som Vikariens regering star for.

MATS ODELL I FRONTALANGREPP MOT DEN FRIA SEKTORN

Vikariens regering fortsatter sina angrepp pa den fria ekonomin. Idag ar det finansmarknadsminister Mats Odell som...

...är häpen över att bankerna fortfarande betalar ut bonusar.

Aven om bankerna var osnygga nog att be den offentliga makten om pengar nar man gjorde forluster, var det annu mer osnyggt av den offentliga makten att bevilja pengarna. Odell lagger sig i bonuscheckarna darfor att han, som bankernas raddare i noden, anser sig ha ratt att diktera alla bankernas affarer. Nu beter sig inte privata sponsorer av forlustbringande foretag pa det sattet; att Odell gor det beror helt och hallet pa att han kan anvanda bankerna i politiska syften.

Fast heltidsanstallda inom bankvasendet har, liksom alla andra i motsvarande situation, anstallningsavtal som bl.a. reglerar hur arbetsgivaren ska kompensera medarbetaren for medarbetarens arbete. Ett sadant kontrakt gar man inte ifran hursomhelst. Om Odell vill veta mer om vad som hander om en arbetsgivare plotsligt river upp ett anstallningskontrakt utan att sparka medarbetaren kan han ju alltid fraga fackforeningsminister LO Littorin.

Vid en presskonferens i dag blev han utfrågad om det nya bonusregnet på de stora bankerna. – Vi måste få ett slut på det här premierandet av risktagande, säger han.

For det forsta ar inte bonusutbetalningarna premiering av "risktagande". Det ar arbetsgivarens satt att ge medarbetaren del av vinsten som medarbetaren har hjalpt till att jobba ihop.

For det andra innebar all privat ekonomisk aktivitet risktagande. Kanske Mats Odell aldrig har tagit ett billan eller villalan i sina dagar, men de flesta vanliga svenskar har gjort det. Den sekund du satter din namnteckning pa ett lanekontrakt tar du en risk. Ju langre lanet loper, desto storre ar risken. Ett billan ar alltid mer riskfyllt an ett villalan av den enkla anledningen att bilar tenderar att falla i varde fran forsta stund medan villor stiger i varde.

Om Odell vill fa slut pa "risktagandet" bor han saledes forbjuda banker att lana ut pengar till folk som vill kopa bil. Han bor i princip forbjuda all laneverksamhet dar inte bankkunden kan stalla 100 procents garanti for lanet i samma stund som han underskriver lanet.

Dessutom bor Odell forbjuda utlaning till foretag som vill investera i sin verksamhet. Vem vet om ett foretag finns kvar om fem ar? Nar ett foretag vill bygga ut sin produktionskapacitet, och nar foretaget externfinansierar investeringen, har det i princip aldrig kundkontrakt nog att betala investeringen. Man forvantar sig att man ska oka forsaljningen pa nya marknader, till nya kunder, med den nya produktionskapaciteten. Det har ar ett signifikant risktagande som Odell givetvis borde forbjuda.

Eftersom Odell ar irriterad over att privata foretag tar risker efter att ha fatt skattepengar borde Odell givetvis vara extra bekymrad nar det handlar om den offentliga maktens egna risktagande. Varje gang den offentliga makten bygger en jarnvag tar man risken att den samhallsekonomiska avkastningen inte ska bli stark nog att generera tillrackligt med skatteinkomster for att den offentliga makten ska fa tillbaks sina investerade pengar.

Fast det ar klart, nar det handlar om Odells egna domaner - den offentliga makten - ska ju ingen lagga sig i vilket risktagande han gor. Det ar ju trots allt hans pengar han tar risker med. Pengar som skattebetalarna mer an garna ger bort till honom. Ju.

Under G20-mötet i Pittsburgh förra veckan var en av punkterna på agendan att komma överens om ett sätt att få stopp på alla bonussystem som uppmuntrar ett risktagande hos bankernas anställda. Samtliga länder var överens om att det måste bli ett slut på bonusregnen, och Sverige som ordförandeland i EU kommer att driva frågan.

Det ska bli mycket intressant att se vad slags finansiellt system dessa regleringar genererar. Om bankanstallda inte har nagra som helst incitament att utveckla verksamheten och hjalpa sin arbetsgivare att tjana pengar blir det heller inte sarskilt manga lan till privatpersoner eller foretag. Pa foretagssidan kommer detta att cementera en foraldrad foretagsstruktur dar storforetagen dominerar annu starkare - de har internfinansieringskapacitet - och sma foretag far annu storre problem att vaxa eller ens etablera sig.

Pa hushallssidan blir konsekvenserna om mojligt annu storre. Idag finns det laneformer som gor att aven folk med mindre perfekt kredithistoria kan starta om pa nytt. Nar bankerna i princip forbjuds att ta risker kommer enbart hushall med mer an perfekt kredit att fa lana pengar - dvs hushall som har pengar nog att kunna kopa hus, bil och sommarstuga kontant. Alla andra far vackert finna sig i att hyra och aka tag till Nattavaara dar de kan taltsemestra en vecka.

Effekterna av detta kommer naturligtvis att bli mycket omfattande i en ekonomi som den svenska, dar farre an halften av hushallen har nagra ekonomiska marginaler att spara ihop till exempelvis en bil med. Om Odell far som han vill kommer Sverige kort sagt att ta annu ett kliv ner i den industriella fattigdomen.

Men de svenska bankerna verkar inte ha tagit till sig av kritiken. – Det är oacceptabelt att bankerna går tillbaka till någon slags ”business as usual” trots att finanskrisen är långt ifrån över. Vi kan inte gå tillbaka till den bonusfest vi sett tidigare. Alla banker borde se över sina bonusar för att se att de verkligen är motiverade, sade Mats Odell på presskonferensen.

Kanske Odell kan tanka sig att betala bankernas advokatkostnader nar de blir stamda pa miljardbelopp av anstallda med ratt till bonus i anstallningskontrakten?

Bankernas agerande går "stick i stäv" med det som G20-länderna kom överens om på toppmötet i helgen. Därför riktar Odell nu kritik mot de svenska bankerna. – Jag kan inte analysera varje banks agerande, men jag utgår ifrån att alla berörda går igenom vad reglerna säger enligt överenskommelsen i Pittsburgh. Vi vill inte förbjuda bonusar helt, men vi måste få ett slut på det här premierandet av risktagande, säger han.

Det har ar remarkabelt. Odell havdar alltsa att nagra ord pa en bit papper, underskrivna av tjugo stats-/regeringschefer, skulle ha status av forpliktande lag i Sverige. Aven om Vikarien och andra svenska politiker garna skulle vilja slippa omvagen genom Riksdagen, ar det fortfarande Riksdagen som ar Sveriges lagstiftande myndighet.

Men aven om Riksdagen antar nagon sorts G-20-resolution som gallande lag innebar det inte att lagen ar forenlig med den svenska regeringsformen. Riksdagen far namligen inte stifta vilka lagar som helst, oavsett vad Odell tycker och vill.

Odells angrepp pa bankernas bonusar ar en grov och farlig missuppfattning om vad en bonus ar (kanske Odell aldrig har varit verksam inom det privata naringslivet?). Dessutom ar det ett angrepp pa allt vad privat naringslivsverksamhet ar - sjalva hjartat i en fri ekonomi. Men inte nog med det: han ger sken av att hans egen bransch - den offentliga makten - pa nagot satt ar upphojd over all sorts risktagande. Sa ar det sjalvfallet inte. Varje manskligt beslut innefattar risktagande; ju storre resurser man satter pa spel i beslutet, desto storre blir risktagandet. Den offentliga makten ar expert pa att satta stora pengar pa spel genom att bygga vagar, jarnvagar, sjukhus, flygplatser... for att inte tala om risktagandet som ligger i att staten har tagit pa sig ansvaret for alla svenskars inkomstforsakringar.

Om Odell verkligen vill fa slut pa risktagande borde han borja med att stanga Forsakringskassan.

EN INBLICK I BUDGETDEBATTEN

Budgetdebatten ar igang pa allvar mellan Legoministern och hans chefsopponent, den fanatiske socialdemokraten Thomas Ostros.

Budgetdebattens största strid handlade om regeringens inkomstskattesänkning. – Vore jag finansminister hade jag avstått, säger Lars Calmfors, ordförande för Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen.

Calmfors ar en av arkitekterna bakom den svenska finanspolitiska doktrin som sager att hela landets ekonomi star och faller med att staten lyckas balansera sin budget. Den har doktrinen saknar varje uns av empiriskt stod. Det finns knappt nagon strimma ekonomisk teori som kan backa upp den. Det enda halmstra Calmfors och hans budgetbalans-anhangare kan gripa efter ar den s.k. crowding-out-effekten. Tesen ar att om den offentliga sektorn okar sina utgifter stiger efterfragan i ekonomin. Sa langt allt gott och val (enligt vedertagen makroekonomisk teori - verkligheten ar en annan historia). Den okade ekonomiska aktiviteten okar efterfragan pa likviditet (pengar) vilket hojer priset pa densamma. Priset pa likviditet ar ranta. Nar rantan stiger blir det dyrare for naringslivet att investera, vilket minskar naringslivets aktivitetsniva.

Den offentliga sektorn trycker saledes ut naringslivet genom att pressa upp priset pa likviditet. Allt enligt teorin om "crowding out".

Problemet ar att den har teorin motbevisats bade teoretiskt och empiriskt ad nauseam. For det forsta ar penningmangden inte konstant (eller exogen som larobockerna kallar det). Centralbankerna har ingen absolut kontroll over penningmangden. Tvartom finns det tva faktorer som i praktiken privatiserar stora delar av penningutbudet: dels den sa kallade likviditetsmultiplikatorn (vilken jag inte har plats att diskutera har men garna aterkommer till) och dels en centralbanks-policy som oppnar krediter at bankerna hos centralbanken baserat pa inlaning. Exempel pa det senare: en liten bank i Delaware lyckas overtyga en privatperson som ar miljardar att lagga halva sin formogenhet i banken. De $500 miljoner i ny "inlaning" (i praktiken en massiv investering) ger banken en automatisk kredit hos Federal Reserve pa $5.5 miljarder. Dessa pengar kan banken kvittera ut hos Federal Reserve och sedan lana ut pa den kommersiella lanemarknaden, med en mycket profitabel rantemarginal.

Det har ar en liten utvikning fran sjalva karnproblemet - fragan om budgetbalanseringen i den svenska finanspolitiken - men den illustrerar ett paket av teori och empiri som omintetgor det enda teoretiska argument som funnits till forsvar for den budgetbalansering som Lars Calmfors och praktiskt taget alla andra svenska nationalekonomer foresprakat.

Den tre timmar långa debatten om nästa års budget är över. Typmening, finansminister Anders Borg: – Regeringens arbetslinje står mot oppositionens bidragslinje. Typmening, Thomas Östros, Socialdemokraterna: – Det finns inget utrymme för vårdslösa skattesänkningar. Som vanligt presenterades två helt skilda beskrivningar av verkligheten. Huvudfrågan gällde: Är det rätt eller fel att i ett läge av ekonomisk kris sänka inkomstskatten med tio miljarder, som regeringen föreslår? – Jobbskatteavdraget är den effektivaste åtgärden för att skapa varaktig sysselsättning, sa Borg.

Absolut inte pa langa vagar. Men om man inte vill genomfora massiva frihets-orienterade reformer inom inkomst- och sjukforsakringen; om man inte vill ta bort den statliga inkomstskatten; om man inte vill befria arbetsmarknaden fran reglerande strypsnaror och fackmaffians makt; da aterstar i princip ingenting annat an sma skattesankningar av det har slaget. Atgarden som sadan ar sjalvfallet bra - alla skattesankningar ar intrinsikalt bra - men den makroekonomiska avkastningen pa skattesankningen ar mikroskopisk jamfort med vad regeringen hade kunnat astadkomma.

Det storsta problemet med en inkomstskattesankning av det har slaget ar att den inte framstar som permanent. Den ar sa liten och sa specialiserad att socialdemokraterna enkelt kommer att kunna avskaffa den efter en valvinst nasta ar. Det har stimulerar hushallen till att oka sitt sparande, vilket skett under det har aret. Legoministern hoppas att konsumtionen ska stiga som en foljd av de har skattesankningarna, men troligare ar att bulken av de pengar hushallen nu far behalla gar till sparande. Darmed okar riskkapitalutbudet i den svenska ekonomin, men utan en hog och stabil, eller atminstone trovardigt stigande aktivitetsniva i ekonomin kommer ingen bank att lana ut pengar, framfor allt inte till jobbmotorerna, de sma foretagen. Allt som sker i stallet ar att bankerna sitter med storre likviditetskassor som man maste tjana pengar pa. Forr eller senare borjar bankerna saledes investera pa utlandska kapitalmarknader, och den makroekonomiska effekten av en liten, tillfallig inkomstskattesankning blir praktiskt taget ingen alls.

Det enda sattet for Legoministern att fa nagon som helst effekt av sina jobbskatteavdrag ar att man omvandlar dessa till en permanent forandring av inkomstskatteskalan. Ett avdrag ar per definition ett undantag fran en regel; genom att forandra regeln slipper man risken att undantaget avskaffas. Darmed okar konsumenternas tilltro till skattesankningen som en permanent okning av deras privatekonomiska marginaler. Det stimulerar konsumtionen, framfor allt konsumtionen av varaktiga varor, vilket suger upp lan fran banksystemet och stimulerar vissa mycket omhuldade delar av den svenska industrin.

[Legoministern] anklagade oppositionen för att i stället bedriva en politik som för mycket betonar återställda bidrag, för lite betonar arbete åt alla. Oppositionen menade tvärtom att det är ansvarslöst att sänka skatten samtidigt som 300 000 jobb kommer att gå förlorade i krisens spår. Dessutom är åtgärden dyr och ineffektiv. – Varje arbete som skapas genom jobbskatteavdraget kostar en miljon kronor. I stället för att sänka skatten hade man kunnat anställa 20 000 personer i välfärden, sa Vänsterpartiets Ulla Andersson.

Sa hojer vi skatterna i stallet for att sanka dem. Utmarkt. De har 20 000 personerna skulle ga fran en skattebetald sysselsattning (arbetsloshet eller AMS-atgarder) till en annan skattebetald sysselsattning (som anstallda inom den ofantliga sektorn). Den makroekonomiska avkastningen av den har atgarden ar direkt negativ eftersom, far vi utga ifran, dessa 20 000 skulle fa mer betalt som anstallda. Darmed okar bordan pa skattebetalarna mitt i brinnande lagkonjunktur.

Efter debatten ringde jag ekonomiprofessor Lars Calmfors för att reda ut begreppen. Han är ordförande i Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen med uppdraget att granska regeringens ekonomiska politik. – Hade jag varit finansminister hade jag nog avstått från att sänka skatten permanent och i stället gjort något mer tillfälligt, som en tillfällig skatterabatt för att öka efterfrågan, sa Calmfors.

Jobbskatteavdraget ar tillfalligt i sa matto att det ar ett undantag fran en regel. Den enda garantin skattebetalarna har for att avdraget bestar ar att Vikarien sitter kvar som statsminister.

Calmfors resonerar i termer av en keynesiansk konsumtionsfunktion gentemot en Friedmansk. Han tror att konsumtionsbeteendet i huvudsak ar kortsiktigt och att konsumenterna inte ser nagon namvard skillnad mellan tillfalliga och permanenta inkomster. Friedman har den rakt motsatta hypotesen. Empiriskt sett ligger konsumenternas beteende narmare Friedman (och i viss man Franco Modigliani) an Keynes, men det finns ocksa en skillnad i hur lag- och hoginkomsttagare reagerar pa inkomstforandringar. Laginkomsttagare ligger narmare den keynesianska konsumtionsfunktionen av den enkla anledningen att man annu inte uppnatt den onskade, permanenta konsumtionsniva som Friedmans funktion stipulerar. Nar man sa nar dit anammar man ett mer Friedmanskt beteende.

Beroende pa var "brytpunkten" i konsumenternas beteende ligger ger en tillfallig skattesankning alltsa mer eller mindre onskade effekter. De okar ocksa, om an tillfalligt, marginaleffekterna i den svenska inkomstskatteskalan, vilket aldrig ar bra om man vill stimulera langsiktig ekonomisk sjalvstandighet hos befolkningen.

Permanenta, substantiella reformer ar den basta vagen framat.

Visserligen leder sänkt skatt till att människor konsumerar mer och på lång sikt leder jobbskatteavdraget till att fler arbeten skapas, enligt Calmfors. Det som talar emot är att reformen är permanent och därmed ekonomiskt riskabel i ett svårbedömt läge. – Det ska finansieras och vi vet inte hur de offentliga finanserna ser ut på sikt. Man kan säga att det är riskfyllt att dra på sig kostnadsökningar just nu om man inte vet hur man ska finansiera dem.

Calmfors bortser ifran att det finns gott om bevis for att skattesankningar betalar sig sjalva, med god marginal. Fran Danmark till Irland till New York City till den federala amerikanska budgeten - bevisen ar manga och latta att identifiera. Problemet med en strategi som sanker skatterna for att oka den offentliga maktens inkomster ar att man permanentar utgiftsnivan. Darmed blir, over tiden, skattesankningarna faktiskt improduktiva.

Budgetdebatten sa langt har visat pa sma men tydliga skillnader mellan Vikariens regering och oppositionens alternativ. Aven om jag inte har mycket till overs for Legoministern representerar han just nu - absurt nog - det minst daliga av tva finansministeralternativ. Thomas Ostros vill uppenbarligen hoja skatterna for brinnande livet, vilket vore att lata bulldosera det luggslitna svenska folkhemmet. Lagg dartill perspektivet att ett kommunistparti tar plats i den svenska regeringen och utsikterna infor valet 2010 blir annu mer prekara.

Jag trodde aldrig jag skulle na en punkt dar jag faktiskt foredrar att se Vikariens version av socialdemokrat omvald. Men det borjar luta i den riktningen...