I en utmarkt artikel i Sydsvenska Dagbladet forklarar Ronny Noren, docent i nationalekonomi och en av Sveriges absolut framsta ekonomer, vad det verkligen kravs for att fa ordning pa den europeiska valutaunionen, i skuggan av den grekiska krisen.
Räddningspaketet för Grekland har som syfte att också stabilisera den monetära unionen. Men förmodligen krävs mer grundläggande förändringar av unionens konstruktion, skriver Ronny Norén, docent i nationalekonomi vid Mittuniversitetet.
Det finns atskilliga konstruktionsfel i den europeiska valutaunionen. Ett av dem har att gora med obalansen mellan politisk och monetar union. Ett annat har att gora med den strikta dikotomin mellan ekonomisk-politiska ansvarsomraden. Det finns exempelvis inget som helst utrymme i unionen for underskottsfinansiering av offentliga utgifter, nagot stora valfardsstater med nodvandighet behover. Darmed skapas en strukturell slitning mellan den monetara och den reala sektorn i ekonomin, som enbart kan losas av en avveckling av valfardsstaten eller en avveckling av valutaunionen.
Den senaste veckan har ett ekonomiskt räddningspaket presenterats för Grekland, ett av de EMU-länder som har omfattande ekonomiska problem. Räddningspaketet har som syfte att stabilisera unionen, för denna och kommande påfrestningar. Den fråga som kan ställas är om detta är en tillräcklig åtgärd, eller om det är mer grundläggande förändringar av EMU:s konstruktion som krävs. Det mesta talar för det senare alternativet.
Noren gar rakt in i karnan av problemet. Saklig, vetenskaplig kritik mot systemfelen i valutaunionen ar oerhort sparsam i Sverige, vilket gor den har artikeln desto viktigare.
Enligt EMU-systemets ledande arkitekter, påhejade av olika intressegrupper, skulle det inte möta några större svårigheter att ta bort den marknadsmässiga växelkursanpassningen mellan länderna och de olika ländernas penningpolitik (räntenivåer) genom att överföra anpassningen till arbetsmarknaden. Arbetskraftsmobiliteten skulle med nödvändighet öka i Europa och lönenivåerna skulle bli flexibla efter marknadens villkor. På detta vis skulle man undgå tvånget att bilda en politisk union, där endast ett begränsat antal länder hade kunnat ingå. Vi måste komma ihåg att EMU är ett experiment, en monetär union utan att åtföljas av en politisk union, som exempelvis i USA.
Dessutom tvingades medlemslanderna prioritera rantepolitiken genom det artificiella tvanget om ett tak pa budgetunderskotten vid tre procent av BNP. Det finns ingen nationalekonomisk forskning som stodjer det underskottstaket. I stallet tvingade taket de enskilda medlemslanderna att fora en finanspolitik som helt negligerade arbetsloshetsproblemet. Resultatet, som Noren papekar, blev att man lade over ansvaret for arbetslosheten pa den fria marknad - som tack vare arbetsmarknadslagstiftning och fackforeningar inte existerade.
Men verkligheten var annorlunda. Befolkningarna i olika länder är till övervägande del inte rörliga över den europeiska kontinenten och dessutom starka försvarare av den europeiska sociala modellen, med starka fackföreningar och skattefinansierade statliga sociala åtaganden. Resultatet är att den monetära unionen inte har fått önskad fri rörlighet på arbetsmarknaden på marknadens villkor som ersätter den förlorade anpassningen i nationell valuta och den nationella penningpolitiken.
Det har ar rakt pa sak. Klarare kan man inte beskriva valutaunionens konstruktionsfel.
För att kompensera för den uteblivna marknadsanpassningen och understödja disciplinen i EMU-projektet har man infört restriktioner i statsskuld och budgetunderskott inom finanspolitiken, som bedrivs nationellt. Nödvändigheten insågs ganska tidigt i processen. Dessa restriktioner har varit omöjliga att efterfölja på grund av den politiska olösta frågan mellan övernationell befogenhet och nationellt politiskt ansvar.
Med andra ord: ett klassiskt "one size fits all"-problem.
I dagens ordning fattar EU-politikerna beslutet gemensamt, men det är de enskilda ländernas regeringar som skall genomföra besluten. Ingen regering blir omvald genom att fatta beslut mot sin egen befolkning. Europa är ingen diktatur utan samverkande och suveräna enskilda demokratier, vilket man helt glömmer bort i diskussionen.
Aterigen: valutaunionen skulle fungera smartfritt om samtliga europeiska lander var libertarianska minimalstater. Det fanns ingen intention bakom valutaunionen att stopa om Europa i libertariansk riktning. Det rakar bara vara den logiska konsekvensen av hur man konstruerat unionen.
För att bilda en ny överenskommelse om att stabilisera EMU-samarbetet, eller rättare sagt rädda EMU-systemet i dess nuvarande form, är det lång väg till självrannsakan. Man vill inte erkänna att det är dess nuvarande form som är själva problemet. Vad som saknas är en diskussion om hur den reala ekonomiska nivån skall lyftas (det grundläggande problemet i Europa) med respekt för den europeiska sociala modellen. Detta kan ytterligare öka konflikterna mellan medlemsstaterna.
Noren ror sig smidigt mellan avancerad ekonomisk teori och de politiska realiteter i vilka teorin skall omsattas. Jag har haft privilegiet att folja hans forskning i 20 ar. Han ar en solid, bildad forskare av ett slag som det ar ont om i Sverige idag.
Framför allt kommer det att bli en folklig protest, som kommer att resultera i att flera länder får nytt styre. I vilken form kan jag inte förutsäga. Men de politiker som går ut med att bryta samarbetet med den monetära unionen, för att rädda samarbetet inom den europeiska unionen, kommer att få ett ökat stöd.
Norens varnande finger ar vart att ta pa allvar. Vi kan redan notera den anti-EU-stamning som sprider sig i vissa osteuropeiska lander. Ungern ar det mest flagranta exemplet. Dar kommer debaclet i Grekland och eurons inbyggda instabilitet att anvandas mot sjalva EU-projektet.
Den enda vägen är att erkänna de historiska, strukturella och kulturella olikheterna. Att dela upp EMU i zoner är den enda realistiska lösningen på lång sikt om man vill undvika att gå tillbaka till nationella valutor i de länder som är mogna för att bilda en monetär union. Finns förutsättningarna för att ingå i en monetär och politisk union? Ja, för några av EU:s kärnländer. Tyskland, Frankrike och Beneluxländerna. Dessa har en gemensam eurovaluta med ECB som gemensam centralbank. ECB:s nuvarande ofullkomligheter måste dock rättas till.
Vi far se om Angela Merkel overlever politiskt forst. Men det ar utan tvekan nodvandigt att ha en monetar makt och en politisk makt som balanserar varandra.
Kan vi ingå i en enbart monetär union utan gemensamma restriktioner (det vill säga utan stabiliserings- och tillväxtpakten) men bibehålla klara inträdeskrav? Ja, för länder som vill ha ett valutasamarbete men inte är mogna för samordning i stabiliseringspolitiken, det vill säga en politisk union. Dessa har också en eurovaluta men den är skild från kärnländernas. Således finns en växelkurs mellan kärnländerna och denna svagare konstellations valuta. Denna konstellation har en samordnande centralbank, dock skild från ECB.
Jag har inte hort den har iden uttryckt sa explicit nagon annanstans. Det finns en risk att den har Division 2-valutan tynar bort sa smaningom pa grund av trycket fran medlemslandernas valfardsstater. Men dels finns det hotet aven for "Division 1"-valutan, dels ger delningen i tva divisioner storre utrymme for den fria marknaden att avgora vilken finans- och valutapolitisk kombination som fungerar och vilken som inte gor det.
Är det bästa alternativet att stå utanför en monetär union med flytande valuta (fast växelkurs tillåts ej)? Detta rekommenderas för krisländerna, PIIGS. När de fått en real plattform så kan de ansöka att gå med, först i den svagare konstellationen, sedan i kärnländernas valutasamarbete. Med dessa i grova drag skisserade åtgärder kommer EU att ordna upp den divergens som nu sker inom det nuvarande EMU-systemet och erbjuda ett stabilt, men samtidigt utvecklande, europeiskt monetärt samarbete.
Den har iden ar val vard ett seriost overvagande. Det ar sannolikt den enda mojligheten att radda valutaunionen. Personligen ar jag inte overdrivet entusiastisk over valutaunionen eftersom den, i kombination med valfardsstaten, driver fram en politisk makt pa samma niva. Men unionen ar icke desto mindre ett faktum och det finns en mojlighet att kombinera en valutaunion med en minimalstat utan budgetunderskott och statskulder.
Sunday, May 16, 2010
Sunday, May 9, 2010
BAKOM DEN GREKISKA KRISEN: VALFARDSSTAT OCH BASTARDKEYNESIANISM
Den grekiska krisen har av manga vansteryttrar stamplats som annu ett symptom pa "kapitalismens kris". Givetvis har inte krisen nagot att gora med "kapitalism"; den grekiska statsskulden beror pa politik som den grekiska staten fort, inte pa beslut som fattats av landets fa men hart arbetande entreprenorer.
Det ar heller inte sa att nagon tagit alla pengar som finns i Grekland och spenderat dem pa rysk kaviar och fransk champagne.
I stallet har den grekiska krisen sin grund i landets valfardsstat. Mekaniken bakom krisen ar egentligen oerhort enkel och i allt vasentligt densamma som i det svenska fallet. Skillnaden ar att i Sverige borjade man genomfora budgetnedskarningar (utan korresponderande skattesankningar) redan for atminstone 25 ar sedan. Grekerna har borjat de sista fa aren. Skillnaden i reaktion mellan Sverige och Grekland ligger pa det kulturella planet mer an nagot annat: grekerna tar till gatan och staller till med kravaller medan svenskarna tiger, lider och lyder.
Ser man till besparingspolitiken och de formaner som finns inom exempelvis det offentliga pensionssystemet i Grekland har grekerna det battre an svenskarna. Dessutom betalar grekerna lagre skatter an svenskarna, om an med liten marginal. Det har ar viktigt att komma ihag; det sager en del om var Sverige befinner sig for narvarande.
Den makroekonomiska mekaniken bakom den grekiska krisen borjar pa den offentliga sektorns utgiftssida. Den offentliga sektorn spenderar pengar i tva principiella kategorier: Gc och Tr. Gc ar den offentliga sektorns konsumtionsutgifter; Tr ar finansiella transaktioner, eller kontantersattning till hushallen (och foretag om detta forekommer). Valfardsstaten vaxer fram i bagge dessa utgiftsformer: utbildning, sjukvard, kollektivtrafik och aldreomsorg ar exempel pa verksamheter som hamnar i konsumtionsutgiftskategorin; foraldraersattning, sjukersattning, pension etc hamnar i transfereringskategorin. Den definitionsmassiga skillnaden ar att utgifterna i Gc-kategorin betalar nagons lon for kontrakterat arbete, medan utgifterna i transfereringskategorin ar utbetalningar utan krav pa motprestation fran mottagaren. Allt mottagaren behover gora ar att tillhora en kategori av manniskor som av den offentliga makten anses vara berattigad till pengarna.
Den offentliga makten betalar for bade Gc och Tr med skatter. Teoretiskt sett ska Tr-kategorin betalas med "avgifter", men i praktiken har transfereringarna utvecklats i sa manga olika riktningar att det idag ar praktiskt taget omojligt att bibehalla en strikt avgiftsfinansiering. Saledes har den moderna valfardsstaten helt enkelt definierat sin narvaro i ekonomin som:
T=Gc+Tr
Den har ekvationen har den lustiga lilla egenskapen att den inte automatiskt alltid ar lika.
Gc ar pa kort sikt - over en konjunkturcykel - oberoende och brukar antas vara konstant i den nationalekonomiska litteraturen. (Inte for att den ar konstant, utan darfor att den ar oberoende av BNP.) Tr i sin tur beror av BNP.
T beror ocksa av BNP. I tidiga larobocker dar Tr separeras fran Gc brukar man havda att Tr varierar omvant mot BNP, dvs nar BNP stiger sjunker Tr. Eftersom skatteintakterna samtidigt varierar positivt med BNP innebar en stigande BNP okade intakter och minskade utgifter for den offentliga sektorn (eftersom Gc ar konstant) vilket i sin tur, sager den tidiga modell-specificerade litteraturen, resulterar i ett budgetoverskott.
Detta overskott i de ekonomiska modellerna ar viktigt. Det ska namligen, enligt alltfor manga nationalekonomer, anvandas for att balansera underskottet som uppstar i en lagkonjunktur dar T faller och Tr stiger. Nar politiker sa har skapat offentliga utgiftsprogram har man lutat sig mot den har primitiva konjunkturanalysen.
Framfor allt transfereringssystemet har motiverats pa det har viset. Man menar att transfereringarna till och med hjalper till att stabilisera konjunkturcykeln.
Om det ens nagonsin fungerat sa, ar det sannerligen inte fallet idag. Utgiftsglada politiker har okat Tr-delen av de offentliga utgifterna langt bortom det territorium dar Tr enbart gick till de som tillfalligt behovde hjalp i lagkonjunktur. Idag har varenda valfardsstat sitt eget system av enorma transfereringar till stora delar av befolkningen pa permanent basis. Det har innebar att den offentliga maktens utgifter ligger fast pa hog niva aven i hogkonjunktur.
Har borjar vi skonja den makroekonomiska mekanik som lett till den grekiska krisen (och aven spelar en stor roll i de eviga besparingarna i den svenska ekonomin). Det budgetoverskott som i teorin (och nagonstans i valfardsstatens vagga aven i praktiken) betalar for budgetunderskott i lagkonjunktur urholkas med varje konjunkturcykel - och under lang tid aven med varje val av en ny regering. Det har innebar att underskotten i statsbudgeten kommer tidigare i lagkonjunkturen och elimineras senare. En situation uppstar dar underskottet over en cykel till och med ar storre an overskottet, vilket ar den situation Greklan befunnit sig i lange.
Hartill kan vi lagga en mycket vasentlig faktor: dagens Tr bestar inte bara av en komponent som okar i lagkonjunktur och minskar i hogkonjunktur, men ocksa en komponent som okar med BNP. Denna komponent ar inkomstersattningarna vid exempelvis sjukfranvaro: ju rikare folk blir desto storre blir de faktiska utgifterna for ersattningssystemen.
Det ar naturligtvis riktigt att skatterna som ska betala for de sistnamnda transfereringarna ocksa varierar positivt med BNP. I teorin ska man darfor inte ha nagot problem, om bara den relevanta skattesatsen ar satt pa ratt niva. I praktiken uppstar dock problemet att varje transfereringssystem som varierar positivt med BNP ocksa - just genom sitt behov av beskattning - skapar ett permanent skattetryck pa ekonomin. Detta tryck bestar i hogkonjunktur saval som i lagkonjunktur. Darmed trycks den ekonomiska aktiviteten ner under allt hogre totala skatter.
Nar tillvaxten sjunker over hela konjunkturcykeln forsvagas ekonomins formaga att producera de skatter den offentliga verksamheten kraver. Samtliga utgiftssystem paverkas, oavsett deras relation till konjunkturcykeln. Budgetproblemen forvarras over tiden och statsskulden vaxer, bade absolut och i relation till BNP.
Den teori som ligger till grund for den felaktiga uppbyggnaden av valfardsstaten ar en vantolkning av den konjunkturcykelteori (eller, strikt talat, den recessionsteori) som J M Keynes utvecklade. Nar Keynes' yngre brittiske kollega John R Hicks skrev "Value and Capital" etablerade han en modellstruktur for makroekonomisk analys som studenter idag kanner som IS-LM-modellen. Keynes skrev aldrig nagot som direkt indikerade att han ogillade hur modellen anvandes for att representera hans teori, men en viktig orsak till detta ar sannolikt att Keynes var sjuk i flera ar under den tid da Hicks etablerade sin modell.
For att gora saken annu varre har vanstern kapat Keynes' forskning och vantolkat den sa langt det bara varit mojligt for att den ska passa deras syften. Saledes har man hanvisat till en felaktig for att inte saga rent bastardkeynesiansk teoretisk modell nar man velat forvetenskapliga expansionen av sin valfardsstat. "Se har, modellen sager att vi far igen utgifterna over en konjunkturcykel."
Samtidigt har klassiska europeiska liberaler, libertarianer och konservativa gladeligen accepterat vansterns vantolkning av Keynes. Man har i princip stamplat Keynes som "vansterekonom" och kastat ut hela konjunkturcykelteorin. Detta har lamnat bade den osterrikiska skolan och skolan omkring reala konjunkturcykler och rycker mest pa axlarna at hela valfardsstatsproblematiken.
Det ironiska i det hela ar att bade Keynes och Hayek i grund och botten ar recessionsteoretiker. Deras arbete riktar bagge in sig pa de mekanismer som skapar recessioner. De implicerar ocksa atgarder for att komma ur ekonomiska kriser. Teorierna ar inte nodvandigtvis overensstammande, men det finns overlappningar och potential till en forenad recessionsteori.
Kort sagt: den grekiska krisen ar en statsfinansiell kris och har sitt ursprung i valfardsstaten. Avskaffande av valfardsstaten och eliminering av de skatter som betalar densamma ar den enda vagen ut ur krisen.
Det ar heller inte sa att nagon tagit alla pengar som finns i Grekland och spenderat dem pa rysk kaviar och fransk champagne.
I stallet har den grekiska krisen sin grund i landets valfardsstat. Mekaniken bakom krisen ar egentligen oerhort enkel och i allt vasentligt densamma som i det svenska fallet. Skillnaden ar att i Sverige borjade man genomfora budgetnedskarningar (utan korresponderande skattesankningar) redan for atminstone 25 ar sedan. Grekerna har borjat de sista fa aren. Skillnaden i reaktion mellan Sverige och Grekland ligger pa det kulturella planet mer an nagot annat: grekerna tar till gatan och staller till med kravaller medan svenskarna tiger, lider och lyder.
Ser man till besparingspolitiken och de formaner som finns inom exempelvis det offentliga pensionssystemet i Grekland har grekerna det battre an svenskarna. Dessutom betalar grekerna lagre skatter an svenskarna, om an med liten marginal. Det har ar viktigt att komma ihag; det sager en del om var Sverige befinner sig for narvarande.
Den makroekonomiska mekaniken bakom den grekiska krisen borjar pa den offentliga sektorns utgiftssida. Den offentliga sektorn spenderar pengar i tva principiella kategorier: Gc och Tr. Gc ar den offentliga sektorns konsumtionsutgifter; Tr ar finansiella transaktioner, eller kontantersattning till hushallen (och foretag om detta forekommer). Valfardsstaten vaxer fram i bagge dessa utgiftsformer: utbildning, sjukvard, kollektivtrafik och aldreomsorg ar exempel pa verksamheter som hamnar i konsumtionsutgiftskategorin; foraldraersattning, sjukersattning, pension etc hamnar i transfereringskategorin. Den definitionsmassiga skillnaden ar att utgifterna i Gc-kategorin betalar nagons lon for kontrakterat arbete, medan utgifterna i transfereringskategorin ar utbetalningar utan krav pa motprestation fran mottagaren. Allt mottagaren behover gora ar att tillhora en kategori av manniskor som av den offentliga makten anses vara berattigad till pengarna.
Den offentliga makten betalar for bade Gc och Tr med skatter. Teoretiskt sett ska Tr-kategorin betalas med "avgifter", men i praktiken har transfereringarna utvecklats i sa manga olika riktningar att det idag ar praktiskt taget omojligt att bibehalla en strikt avgiftsfinansiering. Saledes har den moderna valfardsstaten helt enkelt definierat sin narvaro i ekonomin som:
T=Gc+Tr
Den har ekvationen har den lustiga lilla egenskapen att den inte automatiskt alltid ar lika.
Gc ar pa kort sikt - over en konjunkturcykel - oberoende och brukar antas vara konstant i den nationalekonomiska litteraturen. (Inte for att den ar konstant, utan darfor att den ar oberoende av BNP.) Tr i sin tur beror av BNP.
T beror ocksa av BNP. I tidiga larobocker dar Tr separeras fran Gc brukar man havda att Tr varierar omvant mot BNP, dvs nar BNP stiger sjunker Tr. Eftersom skatteintakterna samtidigt varierar positivt med BNP innebar en stigande BNP okade intakter och minskade utgifter for den offentliga sektorn (eftersom Gc ar konstant) vilket i sin tur, sager den tidiga modell-specificerade litteraturen, resulterar i ett budgetoverskott.
Detta overskott i de ekonomiska modellerna ar viktigt. Det ska namligen, enligt alltfor manga nationalekonomer, anvandas for att balansera underskottet som uppstar i en lagkonjunktur dar T faller och Tr stiger. Nar politiker sa har skapat offentliga utgiftsprogram har man lutat sig mot den har primitiva konjunkturanalysen.
Framfor allt transfereringssystemet har motiverats pa det har viset. Man menar att transfereringarna till och med hjalper till att stabilisera konjunkturcykeln.
Om det ens nagonsin fungerat sa, ar det sannerligen inte fallet idag. Utgiftsglada politiker har okat Tr-delen av de offentliga utgifterna langt bortom det territorium dar Tr enbart gick till de som tillfalligt behovde hjalp i lagkonjunktur. Idag har varenda valfardsstat sitt eget system av enorma transfereringar till stora delar av befolkningen pa permanent basis. Det har innebar att den offentliga maktens utgifter ligger fast pa hog niva aven i hogkonjunktur.
Har borjar vi skonja den makroekonomiska mekanik som lett till den grekiska krisen (och aven spelar en stor roll i de eviga besparingarna i den svenska ekonomin). Det budgetoverskott som i teorin (och nagonstans i valfardsstatens vagga aven i praktiken) betalar for budgetunderskott i lagkonjunktur urholkas med varje konjunkturcykel - och under lang tid aven med varje val av en ny regering. Det har innebar att underskotten i statsbudgeten kommer tidigare i lagkonjunkturen och elimineras senare. En situation uppstar dar underskottet over en cykel till och med ar storre an overskottet, vilket ar den situation Greklan befunnit sig i lange.
Hartill kan vi lagga en mycket vasentlig faktor: dagens Tr bestar inte bara av en komponent som okar i lagkonjunktur och minskar i hogkonjunktur, men ocksa en komponent som okar med BNP. Denna komponent ar inkomstersattningarna vid exempelvis sjukfranvaro: ju rikare folk blir desto storre blir de faktiska utgifterna for ersattningssystemen.
Det ar naturligtvis riktigt att skatterna som ska betala for de sistnamnda transfereringarna ocksa varierar positivt med BNP. I teorin ska man darfor inte ha nagot problem, om bara den relevanta skattesatsen ar satt pa ratt niva. I praktiken uppstar dock problemet att varje transfereringssystem som varierar positivt med BNP ocksa - just genom sitt behov av beskattning - skapar ett permanent skattetryck pa ekonomin. Detta tryck bestar i hogkonjunktur saval som i lagkonjunktur. Darmed trycks den ekonomiska aktiviteten ner under allt hogre totala skatter.
Nar tillvaxten sjunker over hela konjunkturcykeln forsvagas ekonomins formaga att producera de skatter den offentliga verksamheten kraver. Samtliga utgiftssystem paverkas, oavsett deras relation till konjunkturcykeln. Budgetproblemen forvarras over tiden och statsskulden vaxer, bade absolut och i relation till BNP.
Den teori som ligger till grund for den felaktiga uppbyggnaden av valfardsstaten ar en vantolkning av den konjunkturcykelteori (eller, strikt talat, den recessionsteori) som J M Keynes utvecklade. Nar Keynes' yngre brittiske kollega John R Hicks skrev "Value and Capital" etablerade han en modellstruktur for makroekonomisk analys som studenter idag kanner som IS-LM-modellen. Keynes skrev aldrig nagot som direkt indikerade att han ogillade hur modellen anvandes for att representera hans teori, men en viktig orsak till detta ar sannolikt att Keynes var sjuk i flera ar under den tid da Hicks etablerade sin modell.
For att gora saken annu varre har vanstern kapat Keynes' forskning och vantolkat den sa langt det bara varit mojligt for att den ska passa deras syften. Saledes har man hanvisat till en felaktig for att inte saga rent bastardkeynesiansk teoretisk modell nar man velat forvetenskapliga expansionen av sin valfardsstat. "Se har, modellen sager att vi far igen utgifterna over en konjunkturcykel."
Samtidigt har klassiska europeiska liberaler, libertarianer och konservativa gladeligen accepterat vansterns vantolkning av Keynes. Man har i princip stamplat Keynes som "vansterekonom" och kastat ut hela konjunkturcykelteorin. Detta har lamnat bade den osterrikiska skolan och skolan omkring reala konjunkturcykler och rycker mest pa axlarna at hela valfardsstatsproblematiken.
Det ironiska i det hela ar att bade Keynes och Hayek i grund och botten ar recessionsteoretiker. Deras arbete riktar bagge in sig pa de mekanismer som skapar recessioner. De implicerar ocksa atgarder for att komma ur ekonomiska kriser. Teorierna ar inte nodvandigtvis overensstammande, men det finns overlappningar och potential till en forenad recessionsteori.
Kort sagt: den grekiska krisen ar en statsfinansiell kris och har sitt ursprung i valfardsstaten. Avskaffande av valfardsstaten och eliminering av de skatter som betalar densamma ar den enda vagen ut ur krisen.
Sunday, May 2, 2010
STABILISERAD ARBETSLOSHET - MEN INVANDRINGEN OKAR FORSORJNINGSBORDAN
Sa var det dags for annu en AKU, dvs arbetskraftsundersokning fran Statistiska Centralbyran. Den minskning i arbetslosheten som naivt hoppfulla politiker pratade om i hostas har fortfarande inte visat sig. Daremot har okningstakten minskat, vilket i och for sig ar vantat. Detsamma skedde 18-24 manader in i 90-talskrisen, den ekonomiska kris som den nuvarande bast jamfors med.
Men det viktigaste budskapet i den har AKU'n har att gora med invandring och sysselsattning: rapporten visar att aven nar den svenska ekonomin befinner sig i hogkonjunktur, som under aren 2005-2008, klarar den inte att producra nog med jobb at bade alla arbetslosa svenskar och at en 75 000 personer stor nettoinvandring. Detta ar en aritmetisk sanning som inte har nagot att gora med vilken personlig invandringspolitisk installning man har. Om Sverige ska fortsatta ha en nettoinvandring i storleksordningen 75 000 personer om aret maste politikerna radikalt lagga om den ekonomiska politiken sa att den privata sektorn kan borja producera nya jobb i stor skala.
Med andra ord ar Sverige i desperat behov av skattesankningar, avregleringar och befrielse av den privata sektorn fran statlig klafingrighet.
Vi kommer till den invandringsrelaterade statistiken om ett ogonblick.
I mars var 4 449 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta. Det är inte någon statistisk säkerställd förändring jämfört med mars 2009. Antalet arbetslösa ökade med 44 000 personer jämfört med mars 2009 till 448 000. Det relativa arbetslöshetstalet var 9,1 procent.
Det ar som sagt de oppet arbetslosa. Den verkliga arbetslosheten visar sig i sysselsattningsgraden mer an nagot annat.
Säsongrensade data visar en svag uppgång av antalet sysselsatta. De visar också att antalet arbetslösa fortsätter att öka, dock med en allt lägre ökningstakt.
Man ska vara forsiktig med sasongrensade data. Jag har tappat rakningen pa alla de ganger jag suttit med studenter, forskarstuderande, forskningsassistenter, policy analysts och andra och forklarat for dem att nar man borjar peta runt i set med statistik forandrar man den verklighetsbild man har framfor sig. Sasongrensning ar en problematisk metod for justering av arbetskraftsdata eftersom den i en enskild manad kan gora att "rensningen" har storre effekt pa forandringarna i manadsdata an verkligheten.
Med andra ord ar det inte att rekommendera att anvanda sasongrensade data pa mindre tidsserier an 2-3 sasonger. Basta regeln ar att aldrig sasongrensa for mindre an ett ar.
Med denna metodologiska brasklapp i bakfickan far vi gora det basta av den AKU for mars 2010 som SCB tillhandahaller.
Enligt säsongrensade data uppgick antalet sysselsatta i åldern 15–74 år till 4 514 000 i mars 2010. I likhet med den utveckling som observerades i februari visar antalet sysselsatta på en svag uppgång. Dock finns det skillnader mellan könen. Antalet sysselsatta män visar på en ökning samtidigt som antalet sysselsatta kvinnor fortsätter att minska, men i en allt lägre takt.
Logiskt med tanke pa att arbetslosheten har drabbat man mer an kvinnor. For den som ar intresserad av identifiera manniskor pa basis av biologiska kategorier ar det vart att komma ihag att den har ekonomiska krisen varit ovanligt konsdiskriminerande just i att kvinnor drabbats i ovanligt liten utstrackning.
Säsongrensade data visar att sysselsättningsgraden i mars 2010 var 64,4 procent, vilket innebär att den tidigare minskningen har planat ut. Även här är det skillnad mellan könen, för männen är trenden svagt positiv medan den för kvinnorna fortfarande är svagt negativ. Antalet arbetslösa i åldern 15-74 år uppgick enligt säsongrensade data till 431 000 personer, och det relativa arbetslöshetstalet till 8,7 procent. Både antalet arbetslösa och det relativa arbetslöshetstalet fortsätter att öka, dock med en allt lägre ökningstakt.
Innan vi forlorar oss alltfor mycket i detaljer ar det viktigt att vi noterar ett par egenheter hos sysselsattningen i stort i Sverige. Som SCB redovisar i sitt pressmeddelande hade Sverige en dalig sysselsattningsutveckling under de forsta aren efter millennieskiftet:
Sysselsattningsgraden sjonk alltsa mellan 2001 och 2005. Nar ekonomin sedan klattrade mot en tillfallig konjunkturtopp 2005-2008 okade sysselsattningsgraden forvisso, men enbart tillbaks till samma niva som 2001, alldeles i slutet av millennierecessionen (som var mild jamfort med 90-talskrisen).
Den har egenheten hos sysselsattningsgraden ska jamforas med SCB:s redovisning av antalet sysselsatta, dvs inte procenten av befolkningen utan faktiskt antal sysselsatta:
Notera hur antalet sysselsatta ligger fast under den period da sysselsattningsgraden minskar. Okningen i antalet sysselsatta under perioden 2005-2008 ser ju fin ut pa ytan, men den innebar alltsa enbart en aterstallning av sysselsattningsgraden till vad den var 2001.
Vad det har betyder, kort och gott, ar att medan sysselsattningen i absoluta tal stod stilla under fyra ar, strommade over 300 000 manniskor ut pa arbetsmarknaden - och detta ar ett nettoinflode. Kort sagt kom det in 75000 personer fler i arbetskraften varje ar 2001-2005 an som lamnade den.
Sverige har inte sa stora fodelseoverskott. Rimligen ar det har resultatet av en hog invandring som enbart spatt pa arbetslosheten. Inte ens nar ekonomin befinner sig i en s.k. hogkonjunktur kan den pressa upp sysselsattningsgraden i aldersgruppen 15-74 over 67 procent.
SCB bekraftar detta:
I mars 2010 var 4 449 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta. Jämfört med mars 2009 är förändringen inte statistiskt säkerställd. Detta är andra månaden i rad som antalet sysselsatta inte har minskat signifikant på ett års sikt. Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, minskade dock till följd av en befolkningsökning om 73 000 personer. Jämfört med mars 2009 är det en nedgång med 0,8 procentenheter till 63,5 procent. Bland personer i åldern 15-24 år minskade sysselsättningsgraden med 2,2 procentenheter till 34,0 procent.
Med andra ord sager SCB att den trend som finns tydligt synlig i deras arbetsmarknadsstatistik for det senaste decennier haller i sig: varje ar okar befolkningen i Sverige med uppemot 75 000 personer i arbetsfor alder, som i mycket stor utstrackning gar in i gruppen "ej sysselsatta". Dessa ska pa ett eller annat satt forsorjas av valfardsstaten.
Bortsett fran migrationens effekter pa arbetsmarknaden finns det ett par andra fakta varda att notera i AKU'n for mars:
I mars 2010 var 3 368 000 personer fast anställda. För första gången sedan maj 2009 är det ingen statistiskt säkerställd minskning på ett års sikt. I likhet med de fast anställda var förändringen i tidsbegränsat anställda på ett års sikt inte statistiskt säkerställd. I mars 2010 hade 586 000 personer en tidsbegränsad anställning.
Nar arbetsgivare valjer att behalla sin fast anstallda personal utan att minska den tillfalligt anstallda personalen har arbetsgivarna natt en punkt i sin tillit till framtiden dar man tror sig kunna overleva med nuvarande personalstyrka. Om tillfalligt anstallda minskar betyder det att man fortfarande justerar kostymen; om man sparkar fast anstallda ar man illa ute.
Lite goda nyheter, saledes.
Avslutningsvis en liten problematisk not:
Antalet personer i åldern 15-74 år som inte ingår i arbetskraften uppgick i mars 2010 till 2 108 000, varav 947 000 var män och 1 161 000 var kvinnor. Antalet pensionärer ökade med 52 000, medan antalet sjuka som inte ingår i arbetskraften minskade med 59 000 personer jämfört med i mars 2009.
Det ar knappast troligt att antalet sjuka minskat med 59 000 personer. Snarare ar det har sannolikt effekten av en administrativ omlaggning av Forsakringskassans satt att hantera sjukskrivningsarenden. Som rapporterats ofta pa Hayek-Institutet Sverige har detta i realiteten inneburit att staten anvander sitt monopol pa inkomstforsakringar for att tvinga ut manniskor i arbete som, om de hade en egen inkomstforsakring, med all sannolikhet skulle anse sig fortsatta behova vara sjukskrivna.
Pa det stora hela ser det alltsa ut som om svensk arbetsmarknad har stabiliserat sig pa botten av en ekonomisk kris. Men tva orosmoln hanger over horisonten:
1. En rodgron treklover-regering efter valet som hojer inkomstskatterna och okar marginaleffekterna i inkomstskatteskalan kommer att starkt begransa utrymmet for en ekonomisk aterhamtning. Detta kommer ovanpa en redan svag inhemsk efterfragan i svensk ekonomi och en exportindustri som fortfarande inte tycks veta vart den ska ta vagen. Saledes kan det droja lange innan sysselsattningen okar igen.
2. Ett fortsatt nettoinflode om 70-75 000 invandrare per ar, till en sa svag arbetsmarknad som den svenska, innebar att troskeln for en okad sysselsattningsgrad hela tiden stiger. Svensk ekonomi har demonstrerat med all onskvard tydlighet de sista tio aren att den inte kan producera 70-75 000 nya jobb till alla nya invandrare, varje ar - an mindre till alla nya invandrare och alla arbetslosa svenskar. Oavsett om man (som jag) vill ha fri invandring eller (som manga av bloggens lasare) vill se vissa restriktioner i invandringen, kan man inte bortse fran denna aritmetiska sanning.
Men det viktigaste budskapet i den har AKU'n har att gora med invandring och sysselsattning: rapporten visar att aven nar den svenska ekonomin befinner sig i hogkonjunktur, som under aren 2005-2008, klarar den inte att producra nog med jobb at bade alla arbetslosa svenskar och at en 75 000 personer stor nettoinvandring. Detta ar en aritmetisk sanning som inte har nagot att gora med vilken personlig invandringspolitisk installning man har. Om Sverige ska fortsatta ha en nettoinvandring i storleksordningen 75 000 personer om aret maste politikerna radikalt lagga om den ekonomiska politiken sa att den privata sektorn kan borja producera nya jobb i stor skala.
Med andra ord ar Sverige i desperat behov av skattesankningar, avregleringar och befrielse av den privata sektorn fran statlig klafingrighet.
Vi kommer till den invandringsrelaterade statistiken om ett ogonblick.
I mars var 4 449 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta. Det är inte någon statistisk säkerställd förändring jämfört med mars 2009. Antalet arbetslösa ökade med 44 000 personer jämfört med mars 2009 till 448 000. Det relativa arbetslöshetstalet var 9,1 procent.
Det ar som sagt de oppet arbetslosa. Den verkliga arbetslosheten visar sig i sysselsattningsgraden mer an nagot annat.
Säsongrensade data visar en svag uppgång av antalet sysselsatta. De visar också att antalet arbetslösa fortsätter att öka, dock med en allt lägre ökningstakt.
Man ska vara forsiktig med sasongrensade data. Jag har tappat rakningen pa alla de ganger jag suttit med studenter, forskarstuderande, forskningsassistenter, policy analysts och andra och forklarat for dem att nar man borjar peta runt i set med statistik forandrar man den verklighetsbild man har framfor sig. Sasongrensning ar en problematisk metod for justering av arbetskraftsdata eftersom den i en enskild manad kan gora att "rensningen" har storre effekt pa forandringarna i manadsdata an verkligheten.
Med andra ord ar det inte att rekommendera att anvanda sasongrensade data pa mindre tidsserier an 2-3 sasonger. Basta regeln ar att aldrig sasongrensa for mindre an ett ar.
Med denna metodologiska brasklapp i bakfickan far vi gora det basta av den AKU for mars 2010 som SCB tillhandahaller.
Enligt säsongrensade data uppgick antalet sysselsatta i åldern 15–74 år till 4 514 000 i mars 2010. I likhet med den utveckling som observerades i februari visar antalet sysselsatta på en svag uppgång. Dock finns det skillnader mellan könen. Antalet sysselsatta män visar på en ökning samtidigt som antalet sysselsatta kvinnor fortsätter att minska, men i en allt lägre takt.
Logiskt med tanke pa att arbetslosheten har drabbat man mer an kvinnor. For den som ar intresserad av identifiera manniskor pa basis av biologiska kategorier ar det vart att komma ihag att den har ekonomiska krisen varit ovanligt konsdiskriminerande just i att kvinnor drabbats i ovanligt liten utstrackning.
Säsongrensade data visar att sysselsättningsgraden i mars 2010 var 64,4 procent, vilket innebär att den tidigare minskningen har planat ut. Även här är det skillnad mellan könen, för männen är trenden svagt positiv medan den för kvinnorna fortfarande är svagt negativ. Antalet arbetslösa i åldern 15-74 år uppgick enligt säsongrensade data till 431 000 personer, och det relativa arbetslöshetstalet till 8,7 procent. Både antalet arbetslösa och det relativa arbetslöshetstalet fortsätter att öka, dock med en allt lägre ökningstakt.
Innan vi forlorar oss alltfor mycket i detaljer ar det viktigt att vi noterar ett par egenheter hos sysselsattningen i stort i Sverige. Som SCB redovisar i sitt pressmeddelande hade Sverige en dalig sysselsattningsutveckling under de forsta aren efter millennieskiftet:
Sysselsattningsgraden sjonk alltsa mellan 2001 och 2005. Nar ekonomin sedan klattrade mot en tillfallig konjunkturtopp 2005-2008 okade sysselsattningsgraden forvisso, men enbart tillbaks till samma niva som 2001, alldeles i slutet av millennierecessionen (som var mild jamfort med 90-talskrisen).Den har egenheten hos sysselsattningsgraden ska jamforas med SCB:s redovisning av antalet sysselsatta, dvs inte procenten av befolkningen utan faktiskt antal sysselsatta:
Notera hur antalet sysselsatta ligger fast under den period da sysselsattningsgraden minskar. Okningen i antalet sysselsatta under perioden 2005-2008 ser ju fin ut pa ytan, men den innebar alltsa enbart en aterstallning av sysselsattningsgraden till vad den var 2001.Vad det har betyder, kort och gott, ar att medan sysselsattningen i absoluta tal stod stilla under fyra ar, strommade over 300 000 manniskor ut pa arbetsmarknaden - och detta ar ett nettoinflode. Kort sagt kom det in 75000 personer fler i arbetskraften varje ar 2001-2005 an som lamnade den.
Sverige har inte sa stora fodelseoverskott. Rimligen ar det har resultatet av en hog invandring som enbart spatt pa arbetslosheten. Inte ens nar ekonomin befinner sig i en s.k. hogkonjunktur kan den pressa upp sysselsattningsgraden i aldersgruppen 15-74 over 67 procent.
SCB bekraftar detta:
I mars 2010 var 4 449 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta. Jämfört med mars 2009 är förändringen inte statistiskt säkerställd. Detta är andra månaden i rad som antalet sysselsatta inte har minskat signifikant på ett års sikt. Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, minskade dock till följd av en befolkningsökning om 73 000 personer. Jämfört med mars 2009 är det en nedgång med 0,8 procentenheter till 63,5 procent. Bland personer i åldern 15-24 år minskade sysselsättningsgraden med 2,2 procentenheter till 34,0 procent.
Med andra ord sager SCB att den trend som finns tydligt synlig i deras arbetsmarknadsstatistik for det senaste decennier haller i sig: varje ar okar befolkningen i Sverige med uppemot 75 000 personer i arbetsfor alder, som i mycket stor utstrackning gar in i gruppen "ej sysselsatta". Dessa ska pa ett eller annat satt forsorjas av valfardsstaten.
Bortsett fran migrationens effekter pa arbetsmarknaden finns det ett par andra fakta varda att notera i AKU'n for mars:
I mars 2010 var 3 368 000 personer fast anställda. För första gången sedan maj 2009 är det ingen statistiskt säkerställd minskning på ett års sikt. I likhet med de fast anställda var förändringen i tidsbegränsat anställda på ett års sikt inte statistiskt säkerställd. I mars 2010 hade 586 000 personer en tidsbegränsad anställning.
Nar arbetsgivare valjer att behalla sin fast anstallda personal utan att minska den tillfalligt anstallda personalen har arbetsgivarna natt en punkt i sin tillit till framtiden dar man tror sig kunna overleva med nuvarande personalstyrka. Om tillfalligt anstallda minskar betyder det att man fortfarande justerar kostymen; om man sparkar fast anstallda ar man illa ute.
Lite goda nyheter, saledes.
Avslutningsvis en liten problematisk not:
Antalet personer i åldern 15-74 år som inte ingår i arbetskraften uppgick i mars 2010 till 2 108 000, varav 947 000 var män och 1 161 000 var kvinnor. Antalet pensionärer ökade med 52 000, medan antalet sjuka som inte ingår i arbetskraften minskade med 59 000 personer jämfört med i mars 2009.
Det ar knappast troligt att antalet sjuka minskat med 59 000 personer. Snarare ar det har sannolikt effekten av en administrativ omlaggning av Forsakringskassans satt att hantera sjukskrivningsarenden. Som rapporterats ofta pa Hayek-Institutet Sverige har detta i realiteten inneburit att staten anvander sitt monopol pa inkomstforsakringar for att tvinga ut manniskor i arbete som, om de hade en egen inkomstforsakring, med all sannolikhet skulle anse sig fortsatta behova vara sjukskrivna.
Pa det stora hela ser det alltsa ut som om svensk arbetsmarknad har stabiliserat sig pa botten av en ekonomisk kris. Men tva orosmoln hanger over horisonten:
1. En rodgron treklover-regering efter valet som hojer inkomstskatterna och okar marginaleffekterna i inkomstskatteskalan kommer att starkt begransa utrymmet for en ekonomisk aterhamtning. Detta kommer ovanpa en redan svag inhemsk efterfragan i svensk ekonomi och en exportindustri som fortfarande inte tycks veta vart den ska ta vagen. Saledes kan det droja lange innan sysselsattningen okar igen.
2. Ett fortsatt nettoinflode om 70-75 000 invandrare per ar, till en sa svag arbetsmarknad som den svenska, innebar att troskeln for en okad sysselsattningsgrad hela tiden stiger. Svensk ekonomi har demonstrerat med all onskvard tydlighet de sista tio aren att den inte kan producera 70-75 000 nya jobb till alla nya invandrare, varje ar - an mindre till alla nya invandrare och alla arbetslosa svenskar. Oavsett om man (som jag) vill ha fri invandring eller (som manga av bloggens lasare) vill se vissa restriktioner i invandringen, kan man inte bortse fran denna aritmetiska sanning.
Sunday, April 25, 2010
DEN SVENSKA SYSSELSATTNINGSGRADEN
Det har sagts pa senare tid i den svenska ekonomisk-politiska debatten att det bor bli ett politiskt mal att fa upp sysselsattningen bland svenskar i arbetsfor alder (mer specifikt 20-64) till 80 procent under nasta mandatperiod. Det har malet ar nagot forvanande, inte minst darfor att Sverige historiskt har haft betydligt hogre sysselsattningsgrad.
Att sjalva sysselsattningsgraden blir ett element i den ekonomisk-politiska debatten ar ocksa nagot nytt och sannolikt grundat i att ansvariga politiker haller ett oga pa de artiklar som publiceras har pa E&F 101; ingen annan blogg har med samma grundlighet analyserat den svenska sysselsattningen. Men det ar naturligtvis bra att politikerna fokuserar pa sysselsattningsgraden i stallet for det tomma och sondermanipulerade begreppet "arbetsloshet". Efter kollapsen i den svenska sysselsattningen under 90-talskrisen larde sig politikerna namligen att man kan omdefiniera arbetslosa och vips forsvinner de ur statistiken. Nar socialdemokraterna satte detta i system under 90-talet hade man som mest elva olika kategorier av "icke sysselsatta" som inte registrerades som arbetslosa, trots att detta var precis vad de var.
Det ar alltsa att mycket litet steg, men trots allt ett steg, i ratt riktning nar man borjar diskutera sysselsattningsgraden i stallet. Nasta problem for politikerna ar nu att ocksa borja bli ambitiosa i hur hogt man vill fa upp sysselsattningsgraden. Att det av rent manskliga orsaker inte gar att na 100 procent ar naturligt - det finns manniskor som har rad att inte arbeta - men att som nu har foreslagits lagga ambitionsnivan vid 80 procent syns overdrivet oambitiost.
Den senaste AKU-statistiken (arbetskraftsundersokningar) fran Statistiska Centralbyran visar att sysselsattningsgraden hos den svenska arbetskraften forvisso fortsatter att ligga pa usla nivaer, men ocksa att den nivan inte ar enormt mycket lagre an 80 procent.
AKU-statistik pa manadsbasis har publicerats av SCB sedan 2005. (Langre tillbaks finns i stort sett kompatibla serier.) Under de fem ar som gatt sedan april 2005 har sysselsattningsgraden i genomsnitt legat pa 79 procent. Det ar langt under det sena 80-talets 90 procent och ett bestaende arv fran 90-talskrisen, som svenska politiker enbart forvarrade med sina eviga budgetsaneringsprogram. Men det satter ocksa perspektiv pa det 80-procentsmal man nu diskuterar.
Det kan med andra ord se ut som om svenska politiker enbart har ambitionen att stabilisera den sysselsattningsniva som ratt de senaste fem aren. Figur 1 illustrerar:
Figure 1
Sysselsattningsgraden for 20- till 64-aringar har fluktuerat mellan 76.5 procent och 82.5 procent sedan 2005. Toppnoteringen ar fran juli 2008 (den har statistiken ar inte sasongrensad) och bottennoteringen ar fran januari 2010, med sista observation februari 2010 (77.4 procent). Den stadigt nedatgaende trenden sedan sommaren 2008 ar naturligtvis oroande, men minst lika oroande ar det faktum att Sverige redan fore toppnoteringarna 2007-2008 hade sysselsattningsgrader under 80 procent.
Den genomsnittliga sysselsattningsgraden for perioden april 2005-mars 2006 var 78.2 procent. For 04/2006-03/2007 var den 79.1 procent. De nastkommande tva 12-manadersperioderna ligger sysselsattningsgraden i genomsnitt pa 80.3 respektive 80.0 procent.
For de elva manaderna 04/2009-02/2010 ligger genomsnittet pa 78.1 procent. Detta ger naturligtvis anledning till oro over vad det bestaende resultatet av den har ekonomiska krisen faktiskt kommer att bli. Som Figur 2 visar ar februari normalt sett en svag sysselsattningsmanad, har jamford med maj, augusti och november. Men trots detta ar fallet i februari-sysselsattning fran 2009 till 2010 en indikation pa att en redan dalig arbetsmarknad haller pa att bli annu svagare.
Figure 2
Det finns ytterligare en indikation pa att den svenska arbetsmarknaden fortfarande ar i utforsbacke. Novembersysselsattningen ar normalt hogre an februarisysselsattningen for samma ar. Den trenden brots 2009: i stallet for att stiga fran vintersasong till hostsasaong foll sysselsattningsgraden fran 78.2 procent till 77.8 procent. En marginell minskning, forvisso, men icke desto mindre en omskiftning fran tidigare ar.
Att sysselsattningsgraden i februari 2010 lag pa 77.4 procent, den lagsta noteringen i Figur 2, forstarker bilden av en arbetsmarknad i utforslopa.
Mot bakgrund av hur sysselsattningsgraden saledes har utvecklat sig over de senaste fem aren ar det, aterigen, orimligt oambitiost att bara vilja fa upp sysselsattningsgraden till 80 procent. Sveriges ekonomi var inte i bra skick 2005, 2006 eller ens 2008. Bidragssystemen var overbelastade redan da.
En rimlig ambitionsniva ar i stallet en sysselsattningsgrad pa 90 procent. Fran dagens niva innebar det en 12-procentig okning av sysselsattningen. Om vi antar att varje sysselsatt producerar 150 000 kr i skatteintakter till den ofantliga sektorn varje ar skulle denna 12-procentiga okning innebara 98.4 miljarder kronor om aret i extra skattepengar till stat, kommuner och landsting. Dartill kommer givetvis oerhorda besparingar inom bidragssystemen, fran sjukforsakring till socialbidrag.
Problemet ar att man inte kan uppna en sysselsattningsokning i svensk ekonomi, speciellt inte av den har storleksordningen, under dagens enorma skattetryck. Man maste saledes borja i ratt anda, namligen med kraftiga skattesankningar och en val planerad avveckling av strategiska utgiftssystem. Darmed skapar man bade kopkraft och utrymme for entreprenorskap inom omraden som hittills varit satta under den ofantliga sektorns formyndarskap.
Om nastkommande regering ar villig att ta den vinkeln pa sysselsattningsproblemet kan man latt hoja ambitionsnivan for sysselsattningsgraden till 90 procent; om man a andra sidan valjer att fortsatta peta runt i dagens overbeskattade, sondersparade ekonomi kommer man i basta fall att lyckas uppna en genomsnittlig sysselsattningsgrad pa 80 procent. Med tanke pa vad denna laga sysselsattningsgrad redan stallt till med i svensk ekonomi ar det inte att rekommendera att man pa det har sattet valjer att gora ingenting.
Att sjalva sysselsattningsgraden blir ett element i den ekonomisk-politiska debatten ar ocksa nagot nytt och sannolikt grundat i att ansvariga politiker haller ett oga pa de artiklar som publiceras har pa E&F 101; ingen annan blogg har med samma grundlighet analyserat den svenska sysselsattningen. Men det ar naturligtvis bra att politikerna fokuserar pa sysselsattningsgraden i stallet for det tomma och sondermanipulerade begreppet "arbetsloshet". Efter kollapsen i den svenska sysselsattningen under 90-talskrisen larde sig politikerna namligen att man kan omdefiniera arbetslosa och vips forsvinner de ur statistiken. Nar socialdemokraterna satte detta i system under 90-talet hade man som mest elva olika kategorier av "icke sysselsatta" som inte registrerades som arbetslosa, trots att detta var precis vad de var.
Det ar alltsa att mycket litet steg, men trots allt ett steg, i ratt riktning nar man borjar diskutera sysselsattningsgraden i stallet. Nasta problem for politikerna ar nu att ocksa borja bli ambitiosa i hur hogt man vill fa upp sysselsattningsgraden. Att det av rent manskliga orsaker inte gar att na 100 procent ar naturligt - det finns manniskor som har rad att inte arbeta - men att som nu har foreslagits lagga ambitionsnivan vid 80 procent syns overdrivet oambitiost.
Den senaste AKU-statistiken (arbetskraftsundersokningar) fran Statistiska Centralbyran visar att sysselsattningsgraden hos den svenska arbetskraften forvisso fortsatter att ligga pa usla nivaer, men ocksa att den nivan inte ar enormt mycket lagre an 80 procent.
AKU-statistik pa manadsbasis har publicerats av SCB sedan 2005. (Langre tillbaks finns i stort sett kompatibla serier.) Under de fem ar som gatt sedan april 2005 har sysselsattningsgraden i genomsnitt legat pa 79 procent. Det ar langt under det sena 80-talets 90 procent och ett bestaende arv fran 90-talskrisen, som svenska politiker enbart forvarrade med sina eviga budgetsaneringsprogram. Men det satter ocksa perspektiv pa det 80-procentsmal man nu diskuterar.
Det kan med andra ord se ut som om svenska politiker enbart har ambitionen att stabilisera den sysselsattningsniva som ratt de senaste fem aren. Figur 1 illustrerar:
Figure 1
Sysselsattningsgraden for 20- till 64-aringar har fluktuerat mellan 76.5 procent och 82.5 procent sedan 2005. Toppnoteringen ar fran juli 2008 (den har statistiken ar inte sasongrensad) och bottennoteringen ar fran januari 2010, med sista observation februari 2010 (77.4 procent). Den stadigt nedatgaende trenden sedan sommaren 2008 ar naturligtvis oroande, men minst lika oroande ar det faktum att Sverige redan fore toppnoteringarna 2007-2008 hade sysselsattningsgrader under 80 procent.Den genomsnittliga sysselsattningsgraden for perioden april 2005-mars 2006 var 78.2 procent. For 04/2006-03/2007 var den 79.1 procent. De nastkommande tva 12-manadersperioderna ligger sysselsattningsgraden i genomsnitt pa 80.3 respektive 80.0 procent.
For de elva manaderna 04/2009-02/2010 ligger genomsnittet pa 78.1 procent. Detta ger naturligtvis anledning till oro over vad det bestaende resultatet av den har ekonomiska krisen faktiskt kommer att bli. Som Figur 2 visar ar februari normalt sett en svag sysselsattningsmanad, har jamford med maj, augusti och november. Men trots detta ar fallet i februari-sysselsattning fran 2009 till 2010 en indikation pa att en redan dalig arbetsmarknad haller pa att bli annu svagare.
Figure 2
Det finns ytterligare en indikation pa att den svenska arbetsmarknaden fortfarande ar i utforsbacke. Novembersysselsattningen ar normalt hogre an februarisysselsattningen for samma ar. Den trenden brots 2009: i stallet for att stiga fran vintersasong till hostsasaong foll sysselsattningsgraden fran 78.2 procent till 77.8 procent. En marginell minskning, forvisso, men icke desto mindre en omskiftning fran tidigare ar.
Att sysselsattningsgraden i februari 2010 lag pa 77.4 procent, den lagsta noteringen i Figur 2, forstarker bilden av en arbetsmarknad i utforslopa.
Mot bakgrund av hur sysselsattningsgraden saledes har utvecklat sig over de senaste fem aren ar det, aterigen, orimligt oambitiost att bara vilja fa upp sysselsattningsgraden till 80 procent. Sveriges ekonomi var inte i bra skick 2005, 2006 eller ens 2008. Bidragssystemen var overbelastade redan da.
En rimlig ambitionsniva ar i stallet en sysselsattningsgrad pa 90 procent. Fran dagens niva innebar det en 12-procentig okning av sysselsattningen. Om vi antar att varje sysselsatt producerar 150 000 kr i skatteintakter till den ofantliga sektorn varje ar skulle denna 12-procentiga okning innebara 98.4 miljarder kronor om aret i extra skattepengar till stat, kommuner och landsting. Dartill kommer givetvis oerhorda besparingar inom bidragssystemen, fran sjukforsakring till socialbidrag.
Problemet ar att man inte kan uppna en sysselsattningsokning i svensk ekonomi, speciellt inte av den har storleksordningen, under dagens enorma skattetryck. Man maste saledes borja i ratt anda, namligen med kraftiga skattesankningar och en val planerad avveckling av strategiska utgiftssystem. Darmed skapar man bade kopkraft och utrymme for entreprenorskap inom omraden som hittills varit satta under den ofantliga sektorns formyndarskap.
Om nastkommande regering ar villig att ta den vinkeln pa sysselsattningsproblemet kan man latt hoja ambitionsnivan for sysselsattningsgraden till 90 procent; om man a andra sidan valjer att fortsatta peta runt i dagens overbeskattade, sondersparade ekonomi kommer man i basta fall att lyckas uppna en genomsnittlig sysselsattningsgrad pa 80 procent. Med tanke pa vad denna laga sysselsattningsgrad redan stallt till med i svensk ekonomi ar det inte att rekommendera att man pa det har sattet valjer att gora ingenting.
Sunday, April 11, 2010
SVENSKARS OCH INVANDRARES INKOMSTER: EN JAMFORELSE
Ett av argumenten i debatten om invandringen i Sverige ar att svenskarna medelst racism diskriminerar ut invandrare fran framfor allt icke-vastliga lander fran arbetsmarknaden. Om en sadan diskriminering forekommer visar den sig i sa fall i att invandrare fran icke-vastliga lander borde ha en vasentligt samre inkomstutveckling an andra.
Det andra argumentet i fragan ar att invandrare fran icke-vastliga lander har lagre utbildning och overhuvudtaget samre forutsattningar for att kunna klara sig pa arbetsmarknaden an invandrare fran vastliga lander. Darmed, lyder argumentet, far de lagre inkomster och blir i storre utstrackning beroende av bidrag.
Statistiska Centralbyrans undersokningar av hushallens inkomster, HEK, ger inte det sista ordet i den har debatten, men den visar atminstone att racism-argumentet star pa skakig grund. HEK-studien visar att:
Om infodda svenskar saledes medvetet diskriminerar invandrare ar diskrimineringen synnerligen ineffektiv, atminstone med avseende pa okningstakten i inkomsterna. Figur 1 illlustrerar:
Daremot tjanar invandrare fran vastliga lander typiskt sett mindre an svenskar. Figur 2 illustrerar skillnader i inkomster mellan a ena sidan infodda svenskar, invandrare fran Norden och ovriga vastliga invandrare och a andra sidan invandrare fran icke-vastliga lander. Den sistnamnda gruppens inkomster ar indexerade till 100:
Infodda svenskar samt nordiska invandrare har saledes de hogsta inkomsterna. Detta kan sannolikt tillskrivas kulturellt kapital for att kunna vara produktiv pa arbetsmarknaden, samt dokumenterbar utbildning kompatibel med efterfragan pa den svenska arbetsmarknaden. Att icke-vastliga invandrare tjanar mindre skulle pa motsvarande satt vara en foljd av lagre utbildning och samre kulturellt kapital.
En viktig informationsbit i Figur 2 som motsager anklagelser om racism gentemot icke-vastliga invandrare ar det faktum att invandrare fran icke-nordiska vastlander faktiskt de lagsta inkomsterna av alla fyra grupper. Den lagre inkomstnivan i den har kategorin beror sannolikt pa en overrepresentation av giftemalsinvandring; av naturliga orsaker har manniskor som emigrerar pa grund av giftemal en langre och krokigare bana till arbetsmarknaden an de som flyttar for sysselsattningens skull.
Inkomststatistiken for hushall med olika etnisk bakgrund visar saledes inga tecken pa systematisk diskriminering mot icke-vastliga invandrare i Sverige. Daremot indikerar statistiken betydelsen av att tillgodogora sig det kulturella kapitalet i det land man flyttar till.
Det andra argumentet i fragan ar att invandrare fran icke-vastliga lander har lagre utbildning och overhuvudtaget samre forutsattningar for att kunna klara sig pa arbetsmarknaden an invandrare fran vastliga lander. Darmed, lyder argumentet, far de lagre inkomster och blir i storre utstrackning beroende av bidrag.
Statistiska Centralbyrans undersokningar av hushallens inkomster, HEK, ger inte det sista ordet i den har debatten, men den visar atminstone att racism-argumentet star pa skakig grund. HEK-studien visar att:
- mellan 1995 och 2008 hade invandrare fran icke-vastliga lander sju procent battre inkomstutveckling an infodda svenskar;
- invandrare fran "ovriga vastlander" (EU-15 minus Norden plus Australien, Japan, USA, Canada, Nya Zeeland och Schweiz) hade den basta inkomstutvecklingen, nara tio procent battre an infodda svenskar;
- nordiska invandrare hade marginellt battre inkomstutveckling an infodda svenskar;
- infodda svenskar hade den samsta inkomstutvecklingen av samtliga fyra kategorier.
Om infodda svenskar saledes medvetet diskriminerar invandrare ar diskrimineringen synnerligen ineffektiv, atminstone med avseende pa okningstakten i inkomsterna. Figur 1 illlustrerar:
Daremot tjanar invandrare fran vastliga lander typiskt sett mindre an svenskar. Figur 2 illustrerar skillnader i inkomster mellan a ena sidan infodda svenskar, invandrare fran Norden och ovriga vastliga invandrare och a andra sidan invandrare fran icke-vastliga lander. Den sistnamnda gruppens inkomster ar indexerade till 100:
Infodda svenskar samt nordiska invandrare har saledes de hogsta inkomsterna. Detta kan sannolikt tillskrivas kulturellt kapital for att kunna vara produktiv pa arbetsmarknaden, samt dokumenterbar utbildning kompatibel med efterfragan pa den svenska arbetsmarknaden. Att icke-vastliga invandrare tjanar mindre skulle pa motsvarande satt vara en foljd av lagre utbildning och samre kulturellt kapital.
En viktig informationsbit i Figur 2 som motsager anklagelser om racism gentemot icke-vastliga invandrare ar det faktum att invandrare fran icke-nordiska vastlander faktiskt de lagsta inkomsterna av alla fyra grupper. Den lagre inkomstnivan i den har kategorin beror sannolikt pa en overrepresentation av giftemalsinvandring; av naturliga orsaker har manniskor som emigrerar pa grund av giftemal en langre och krokigare bana till arbetsmarknaden an de som flyttar for sysselsattningens skull.
Inkomststatistiken for hushall med olika etnisk bakgrund visar saledes inga tecken pa systematisk diskriminering mot icke-vastliga invandrare i Sverige. Daremot indikerar statistiken betydelsen av att tillgodogora sig det kulturella kapitalet i det land man flyttar till.
Sunday, April 4, 2010
FOLKPARTIET OCH HUSHALLENS SPARANDE
I en debattartikel i Aftonbladet haromdagen skrev Erik Ullenhag, folkpartistisk partisekreterare, att Vikariens regering har okat forutsattningarna for vanligt folk att spara. Han refererar tillbaks till finansminister Anne Wibbles illa valda uttalande mitt i brinnande 90-talskris att det var dags for hela svenska folket att spara ihop en arslon pa banken.
Sparande ar alltid en god ide. En annu battre ide ar det att svenska folket ska ha kontroll over sin egen ekonomi, bade kontantflodet, formogenhetsbildningen och byggandet av en osakerhetsbuffert. Satillvida ar Ullenhag pa ratt spar. Men tidpunkten for hans uttalande ar precis lika illa vald som den var for Wibble. De svenskar som fortfarande har ett jobb kommer att behova anvanda den marginal avdraget ger for att reparera sina privata finanser och sin privata levnadsstandard i flera ar framover. Dessutom har jobbskatteavdraget skapat ett negativt incitament till inkomstokningar genom att oka marginaleffekten i inkomstskatteskalan. Genuina skattesankningar parade med avveckling av utgiftssystem ar en betydligt battre vag att ga.
Statistik fran SCB visar att svenska hushall ar i skriande behov av okade marginaler for formogenhetsbildning. Det galler langt storre inkomstgrupper an de som gynnas av jobbskatteavdraget. Som instrument for okat hushallssparande ar saledes jobbskatteavdraget ineffektivt och kostar mer politiskt sett an det smakar.
Vi aterkommer till den statistiken. Lat oss forst ta en titt pa Erik Ullenhags argument.
När Anne Wibble (FP) var finansminister sa hon att det vore önskvärt att alla svenskar hade en årslön på banken. Uttalandet blev väldigt omdiskuterat och med viss rätt kritiserat då det för de flesta framstod som en orealistisk målsättning. Men Wibble startade en viktig debatt när hon pekade på att människors trygghet ökar om det finns sparade pengar.
Ingen tvekan om den saken. Men om Vikarien delar Ullenhags uppfattning i det har fallet, varfor har han inte gjort ett skapandes vitten for att verkligen forsoka oka hushallens finansiella oberoende? Jamfort med reformer som privatisering av sjukforsakringen samt inforandet av buffertkonton ar jobbskatteavdraget ett politiskt jippo.
LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin pekade häromdagen på statistik från SCB som visar att nästan var fjärde arbetare inte klarar av att betala en oväntad utgift på 8 000 kronor utan att låna eller be om hjälp (AB Debatt 19/3). Det är klart att det ligger en väldig otrygghet i att människor inte har möjlighet att klara en större tandläkarräkning, ett trasigt kylskåp eller någon annan oförutsedd utgift utan att låna. Oro över den egna ekonomin gör vardagsstressen större.
Och Wanjas egna partikamrater begick en renodlad massaker pa hushallens privatekonomi under andra halvan av 90-talet. Kombinationen av skattehojningar och permanent hog arbetsloshet okade skattebordan per sysselsatt med 44 procent mellan 1990 och 1997. Sosseriet hade regeringsansvaret under halva den perioden. Under den andra halvan av perioden deltog man aktivt i forhandlingar med Bildt-regeringen om nettoskattehojningar.
Ansvaret for svenska familjers laga levnadsstandard och skrala formogenhet ar saledes jamnt foredelat over det politiska spektrumet.
Ullenhag antyder att han begriper problemets karna:
En förklaring till att så många har svårt att klara en oförutsedd utgift är att skatten för låg- och medelinkomsttagare under många år har varit väldigt hög. Även människor med jobb har efter skatt och betalda räkningar haft så pass små marginaler att det inte varit möjligt att spara.
Men, som sagt, han saknar historisk insikt nog att kunna se karnan i det problem han sjalv pekar pa:
Det är bland annat därför de jobbskatteavdrag som regeringen har genomfört varit så viktiga. De ökar marginalerna kraftigt för exempelvis LO:s medlemmar. En barnskötare har fått mer än 1400 kronor i månaden efter skatt och en metallarbetare en bit över 1500 kronor.
Om vi antar att metallarbetaren sparar varenda slant han far genom jobbskatteavdraget bygger han upp 18000 kronor pa ett ar, oraknat rantan. Men om samma metallarbetare, med 25000 i manadslon, fick satta in sina socialforsakringsavgifter pa ett skattefritt buffertkonto skulle han kunna spara ihop 96000 kronor pa ett ar. Den bufferten skulle han sedan kunna ta ut pengar fran och betala vanlig inkomstskatt pa varje uttag, oavsett vad han vill anvanda pengarna till.
Sa lange det finns inkomstskatter i Sverige innebar buffertkonto-reformen faktiskt en utokning av den beskattningsbara inkomsten. Skillnaden mellan inkomstskatt pa den reguljara inkomsten och inbetalningar till buffertkontot ar att skatten pa den sistnamnda delen skjuts upp tills skattebetalaren tar ut pengarna fran kontot. Aven om det inte finns nagot egenvarde i att oka skattebasen ar det sannolikt nodvandigt for att gora buffertkonto-reformen politiskt mer acceptabel i det skattehungriga Sverige.
Folkpartiet och alliansen står upp för ett skattesystem där det ska vara möjligt även för LO-medlemmar att spara pengar. Mot oss står vänsterpartierna som motsatt sig de jobbskatteavdrag som genomförts. LO har en viktig poäng när de lyfter fram att deras medlemmar inte har råd att spara. Men de stödjer samtidigt ett regeringsalternativ som skulle göra arbetande människors marginaler mindre.
Forvisso en god poang. Men skillnaden mellan 18000 kr per ar och noll kronor ar mindre an skillnaden mellan 18000 och 96000 kr. Men den poangen vill inte Ullenhag veta av. I stallet gar han ut i ett Erlanderistiskt forsvar for fortsatt socialiserade inkomstforsakringar:
Ibland ställs sparande felaktigt mot trygghetssystem. Möjligheten för människor att lägga undan pengar ska inte ersätta goda trygghetssystem. Den som blir sjuk eller arbetslös ska ha en god ersättning under sjukdomen eller under den tid det tar att söka sig ett nytt arbete.
Problemet for Ullenhag och alla andra i och omkring Vikariens regering ar att det inte finns nagra "goda" trygghetssystem. I varje land som har skattebetalda inkomstforsakringar faller dessa langsamt men oundvikligen ner i underskott. Skatten till det amerikanska social security-systemet har stigit fran tva till 12 procent sedan systemet infordes. Langt varre ar tillstandet for det svenska inkomstforsakringssystemet, som "reformerats" orakneliga ganger i syfte att stavja ett nettoutflode av pengar ur systemet.
De har atgarderna kommer att fortsatta intill systemen kollapsar - eller Riksdagen privatiserar dem.
En titt pa SCB-statistik over hushallens inkomster illustrerar tydligt vilket monumentalt problem Ullenhag pekar pa (utan att sjalv se dimensionerna). Statistiken delar in hushallen i inkomst-deciler och redovisar deras disponibla inkomster per konsumtionsenhet i fasta priser. Tidsserien loper kontinuerligt fran 1995 till 2008 men redovisar siffror for 1991 som referens.
Ar 1991 hade inkomstdecilerna foljande disponibel inkomst per konsumtionsenhet:
Decil 1: 70 200 kr
Decil 2: 101 000 kr
Decil 3: 114 400 kr
Decil 4: 126 600 kr
Decil 5: 138 200 kr
Decil 6: 151 200 kr
Decil 7: 166 500 kr
Decil 8: 185 800 kr
Decil 9: 212 700 kr
Decil 10: 316 800 kr
Okningen i disponibel inkomst 1991-2008 (aterigen i fasta priser) var foljande:
Decil 1: 3.5 procent
Decil 2: 17.2 procent
Decil 3: 22.5 procent
Decil 4: 27.4 procent
Decil 5: 30.9 procent
Decil 6: 32.9 procent
Decil 7: 34.6 procent
Decil 8: 36.8 procent
Decil 9: 39.6 procent
Decil 10: 65.6 procent
Inkomstokningarna skiljer sig som synes inte sarskilt mycket mellan femte och nionde decilen. Daremot ar naturligtvis skillnaden mellan inkomstokningarna i forsta (lagst avlonad) och tionde (hogst avlonad) decilen signifikant. Men den skillnaden beror till storsta delen pa att tionde decilen har stora inkomster fran sparkapital. Faktum ar att tionde decilen ar den enda som har nagra inkomster att tala om fran sparkapital overhuvudtaget.
Figur 1 visar hur mycket sparkapitalet okar den tionde decilens inkomstparitet gentemot forsta decilen:
Raknat for perioden 1995-2008 (vilket justerar for gapet 1992-94) noterar vi att alla deciler utom den tionde far i basta fall ett mikroskopiskt tillskott till den disponibla inkomsten fran sitt sparkapital. For den forsta decilen innebar det till och med en marginell forlust (vilken kan tillskrivas skuldsattning). Den enda inkomstdecil som har nytta av ett sparkapital ar den tionde decilen. Mellan 1995 och 2008 utgjorde inkomster fran sparkapital i genomsnitt 16.2 procent av deras reala disponibla inkomster.
Raknat pa ett nagot annorlunda satt framtrader sparkapitalets betydelse for den disponibla inkomsten i annu starkare ljus. Av kapitalinkomsternas tillskott till den reala disponibla inkomsten gick 80 procent till den hogsta decilen ar 2008:
Den har fordelningen ar inte orattvis eller orattfardig. Den ar ett resultat av en finanspolitik som under tva decennier har tryckt ner 90 procent av skattebetalarna sa djupt i skoskaften att de inte lyckats bygga sig nagot sparkapital att tala om. Den hogsta decilen har lyckats gora detta trots, inte tack vare, den forda finanspolitiken.
Om Erik Ullenhag vill hjalpa svenska hushall att oka sitt finansiella oberoende maste han och hans regering ta till mycket kraftigare doningar an jobbskatteavdraget. Man maste framfor allt overge illusionen att de s.k. trygghetssystemen fungerar och i stallet ge svenska folket full kontroll over sin egen finansiella trygghet. Forst da kan sparandet spridas till andra inkomstgrupper an den hogst avlonade.
Sparande ar alltid en god ide. En annu battre ide ar det att svenska folket ska ha kontroll over sin egen ekonomi, bade kontantflodet, formogenhetsbildningen och byggandet av en osakerhetsbuffert. Satillvida ar Ullenhag pa ratt spar. Men tidpunkten for hans uttalande ar precis lika illa vald som den var for Wibble. De svenskar som fortfarande har ett jobb kommer att behova anvanda den marginal avdraget ger for att reparera sina privata finanser och sin privata levnadsstandard i flera ar framover. Dessutom har jobbskatteavdraget skapat ett negativt incitament till inkomstokningar genom att oka marginaleffekten i inkomstskatteskalan. Genuina skattesankningar parade med avveckling av utgiftssystem ar en betydligt battre vag att ga.
Statistik fran SCB visar att svenska hushall ar i skriande behov av okade marginaler for formogenhetsbildning. Det galler langt storre inkomstgrupper an de som gynnas av jobbskatteavdraget. Som instrument for okat hushallssparande ar saledes jobbskatteavdraget ineffektivt och kostar mer politiskt sett an det smakar.
Vi aterkommer till den statistiken. Lat oss forst ta en titt pa Erik Ullenhags argument.
När Anne Wibble (FP) var finansminister sa hon att det vore önskvärt att alla svenskar hade en årslön på banken. Uttalandet blev väldigt omdiskuterat och med viss rätt kritiserat då det för de flesta framstod som en orealistisk målsättning. Men Wibble startade en viktig debatt när hon pekade på att människors trygghet ökar om det finns sparade pengar.
Ingen tvekan om den saken. Men om Vikarien delar Ullenhags uppfattning i det har fallet, varfor har han inte gjort ett skapandes vitten for att verkligen forsoka oka hushallens finansiella oberoende? Jamfort med reformer som privatisering av sjukforsakringen samt inforandet av buffertkonton ar jobbskatteavdraget ett politiskt jippo.
LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin pekade häromdagen på statistik från SCB som visar att nästan var fjärde arbetare inte klarar av att betala en oväntad utgift på 8 000 kronor utan att låna eller be om hjälp (AB Debatt 19/3). Det är klart att det ligger en väldig otrygghet i att människor inte har möjlighet att klara en större tandläkarräkning, ett trasigt kylskåp eller någon annan oförutsedd utgift utan att låna. Oro över den egna ekonomin gör vardagsstressen större.
Och Wanjas egna partikamrater begick en renodlad massaker pa hushallens privatekonomi under andra halvan av 90-talet. Kombinationen av skattehojningar och permanent hog arbetsloshet okade skattebordan per sysselsatt med 44 procent mellan 1990 och 1997. Sosseriet hade regeringsansvaret under halva den perioden. Under den andra halvan av perioden deltog man aktivt i forhandlingar med Bildt-regeringen om nettoskattehojningar.
Ansvaret for svenska familjers laga levnadsstandard och skrala formogenhet ar saledes jamnt foredelat over det politiska spektrumet.
Ullenhag antyder att han begriper problemets karna:
En förklaring till att så många har svårt att klara en oförutsedd utgift är att skatten för låg- och medelinkomsttagare under många år har varit väldigt hög. Även människor med jobb har efter skatt och betalda räkningar haft så pass små marginaler att det inte varit möjligt att spara.
Men, som sagt, han saknar historisk insikt nog att kunna se karnan i det problem han sjalv pekar pa:
Det är bland annat därför de jobbskatteavdrag som regeringen har genomfört varit så viktiga. De ökar marginalerna kraftigt för exempelvis LO:s medlemmar. En barnskötare har fått mer än 1400 kronor i månaden efter skatt och en metallarbetare en bit över 1500 kronor.
Om vi antar att metallarbetaren sparar varenda slant han far genom jobbskatteavdraget bygger han upp 18000 kronor pa ett ar, oraknat rantan. Men om samma metallarbetare, med 25000 i manadslon, fick satta in sina socialforsakringsavgifter pa ett skattefritt buffertkonto skulle han kunna spara ihop 96000 kronor pa ett ar. Den bufferten skulle han sedan kunna ta ut pengar fran och betala vanlig inkomstskatt pa varje uttag, oavsett vad han vill anvanda pengarna till.
Sa lange det finns inkomstskatter i Sverige innebar buffertkonto-reformen faktiskt en utokning av den beskattningsbara inkomsten. Skillnaden mellan inkomstskatt pa den reguljara inkomsten och inbetalningar till buffertkontot ar att skatten pa den sistnamnda delen skjuts upp tills skattebetalaren tar ut pengarna fran kontot. Aven om det inte finns nagot egenvarde i att oka skattebasen ar det sannolikt nodvandigt for att gora buffertkonto-reformen politiskt mer acceptabel i det skattehungriga Sverige.
Folkpartiet och alliansen står upp för ett skattesystem där det ska vara möjligt även för LO-medlemmar att spara pengar. Mot oss står vänsterpartierna som motsatt sig de jobbskatteavdrag som genomförts. LO har en viktig poäng när de lyfter fram att deras medlemmar inte har råd att spara. Men de stödjer samtidigt ett regeringsalternativ som skulle göra arbetande människors marginaler mindre.
Forvisso en god poang. Men skillnaden mellan 18000 kr per ar och noll kronor ar mindre an skillnaden mellan 18000 och 96000 kr. Men den poangen vill inte Ullenhag veta av. I stallet gar han ut i ett Erlanderistiskt forsvar for fortsatt socialiserade inkomstforsakringar:
Ibland ställs sparande felaktigt mot trygghetssystem. Möjligheten för människor att lägga undan pengar ska inte ersätta goda trygghetssystem. Den som blir sjuk eller arbetslös ska ha en god ersättning under sjukdomen eller under den tid det tar att söka sig ett nytt arbete.
Problemet for Ullenhag och alla andra i och omkring Vikariens regering ar att det inte finns nagra "goda" trygghetssystem. I varje land som har skattebetalda inkomstforsakringar faller dessa langsamt men oundvikligen ner i underskott. Skatten till det amerikanska social security-systemet har stigit fran tva till 12 procent sedan systemet infordes. Langt varre ar tillstandet for det svenska inkomstforsakringssystemet, som "reformerats" orakneliga ganger i syfte att stavja ett nettoutflode av pengar ur systemet.
De har atgarderna kommer att fortsatta intill systemen kollapsar - eller Riksdagen privatiserar dem.
En titt pa SCB-statistik over hushallens inkomster illustrerar tydligt vilket monumentalt problem Ullenhag pekar pa (utan att sjalv se dimensionerna). Statistiken delar in hushallen i inkomst-deciler och redovisar deras disponibla inkomster per konsumtionsenhet i fasta priser. Tidsserien loper kontinuerligt fran 1995 till 2008 men redovisar siffror for 1991 som referens.
Ar 1991 hade inkomstdecilerna foljande disponibel inkomst per konsumtionsenhet:
Decil 1: 70 200 kr
Decil 2: 101 000 kr
Decil 3: 114 400 kr
Decil 4: 126 600 kr
Decil 5: 138 200 kr
Decil 6: 151 200 kr
Decil 7: 166 500 kr
Decil 8: 185 800 kr
Decil 9: 212 700 kr
Decil 10: 316 800 kr
Okningen i disponibel inkomst 1991-2008 (aterigen i fasta priser) var foljande:
Decil 1: 3.5 procent
Decil 2: 17.2 procent
Decil 3: 22.5 procent
Decil 4: 27.4 procent
Decil 5: 30.9 procent
Decil 6: 32.9 procent
Decil 7: 34.6 procent
Decil 8: 36.8 procent
Decil 9: 39.6 procent
Decil 10: 65.6 procent
Inkomstokningarna skiljer sig som synes inte sarskilt mycket mellan femte och nionde decilen. Daremot ar naturligtvis skillnaden mellan inkomstokningarna i forsta (lagst avlonad) och tionde (hogst avlonad) decilen signifikant. Men den skillnaden beror till storsta delen pa att tionde decilen har stora inkomster fran sparkapital. Faktum ar att tionde decilen ar den enda som har nagra inkomster att tala om fran sparkapital overhuvudtaget.
Figur 1 visar hur mycket sparkapitalet okar den tionde decilens inkomstparitet gentemot forsta decilen:
Raknat for perioden 1995-2008 (vilket justerar for gapet 1992-94) noterar vi att alla deciler utom den tionde far i basta fall ett mikroskopiskt tillskott till den disponibla inkomsten fran sitt sparkapital. For den forsta decilen innebar det till och med en marginell forlust (vilken kan tillskrivas skuldsattning). Den enda inkomstdecil som har nytta av ett sparkapital ar den tionde decilen. Mellan 1995 och 2008 utgjorde inkomster fran sparkapital i genomsnitt 16.2 procent av deras reala disponibla inkomster.
Raknat pa ett nagot annorlunda satt framtrader sparkapitalets betydelse for den disponibla inkomsten i annu starkare ljus. Av kapitalinkomsternas tillskott till den reala disponibla inkomsten gick 80 procent till den hogsta decilen ar 2008:
Den har fordelningen ar inte orattvis eller orattfardig. Den ar ett resultat av en finanspolitik som under tva decennier har tryckt ner 90 procent av skattebetalarna sa djupt i skoskaften att de inte lyckats bygga sig nagot sparkapital att tala om. Den hogsta decilen har lyckats gora detta trots, inte tack vare, den forda finanspolitiken.
Om Erik Ullenhag vill hjalpa svenska hushall att oka sitt finansiella oberoende maste han och hans regering ta till mycket kraftigare doningar an jobbskatteavdraget. Man maste framfor allt overge illusionen att de s.k. trygghetssystemen fungerar och i stallet ge svenska folket full kontroll over sin egen finansiella trygghet. Forst da kan sparandet spridas till andra inkomstgrupper an den hogst avlonade.
Saturday, March 27, 2010
STATENS OCH HUSHALLENS FINANSER I DALIGT SKICK
En kort not idag, pa grund av tjansteresa till Californien.
Mot bakgrund av Vikarie-regeringens lofte om fem miljarder kronor i skattesankningar till pensionarerna ar det intressant att granska hur statens finansiella sparande sett ut den senaste tiden. En sadan granskning har Statistiska Centralbyran gjort, och den visar att staten har ett stort negativt finansiellt sparande. Eftersom Legoministern aldrig skulle tillata en politik som genom enskilda, direkta beslut okar budgetunderskottet kommer han och Vikarien att se till att andra skatter stiger med atminstone fem miljarder kronor; sannolikheten att det blir tal om utgiftsminskningar i stallet ar mycket lag.
Statens underskott tillsammans med andra variabler visar att den svenska ekonomin fortfarande ar i mycket daligt skick.
Statens finansiella sparande var minus 54 miljarder kronor under fjärde kvartalet 2009 enligt finansräkenskaperna. Det var det lägsta sparandet i staten för ett enskilt kvartal under 2000-talet. Jämfört med motsvarande kvartal 2008 var det en minskning med 46 miljarder då statens sparande var minus 8 miljarder.
Det motsvarar -216 miljarder kronor pa arsbasis, ett underskott som narmar sig samma niva som under 90-talskrisen. Det var efter den underskottsnivan som den socialdemokratiska regeringen som tilltradde efter valet '94 paborjade det varsta skattehojningsprogrammet i svensk historia: direkta och indirekta hojningar tog in nio procent av BNP till staten under en period pa tre ar.
Statens finansiella sparande var minus 54 miljarder kronor under fjärde kvartalet 2009. Under åren 2005-2008 hade staten ett positivt finansiellt sparande medan det för helåret 2009 blev minus 6 miljarder. Statens upplåning ökade kraftigt under året, framför allt i utländsk valuta. En del av statens valutaupplåning lånades ut vidare till Riksbanken.
Orsaken till att Riksbanken behover utlandsk valuta ar att exporten minskat och saledes efterfragan pa svensk valuta i utlandet. Detta satter deprecieringspress pa svenska kronan vilket i sin tur skapar ett hot om importprisinflation.
AP-fondernas finansiella sparande minskade under fjärde kvartalet med 0,8 miljarder kronor. Det beror främst på att pensionsutbetalningarna som gjordes under perioden var större än de sammanlagda inbetalningarna. Trots detta ökade AP-fondernas nettoförmögenhet med 29 miljarder till 834 miljarder bland annat till följd av värdeförändringar. För helåret 2009 var inbetalningarna till pensionssystemet 14 miljarder kronor lägre än utbetalningarna. Året dessförinnan var motsvarande netto plus 3 miljarder.
En skattesankning ar ett smidigare satt, atminstone rent politiskt, for regeringen att kompensera pensionarerna nar pensionsfonderna gar samre. Men, som sagt, fallet i pensionsfondernas varde gar hand i hand med ett kontantnettoutflode och ett statligt budgetunderskott. Staten ar utan tvekan in upp till hakan i finansiella ataganden som den inte kan hantera.
Under fjärde kvartalet förvärvade hushållen finansiella tillgångar för 58 miljarder kronor samtidigt som skulderna ökade med 75 miljarder. Det finansiella sparandet blev därför negativt, minus 17 miljarder. Hushållens lån i banker och bostadsinstitut steg med 56 miljarder under fjärde kvartalet 2009. Det kan jämföras med en ovanligt låg ökning på 31 miljarder för fjärde kvartalet 2008 som präglades av finanskrisen. Motsvarande siffra för fjärde kvartalet 2007 var 51 miljarder kronor. Större delen av hushållens låneökning var för bostadsändamål.
Nja, "finanskrisen" ar en smula missvisande. Det har handlar om en makroekonomisk kris dar overhettning inom det finansiella systemet bara var en del av problemet. Att hushallen inte lanade overdrivet mycket i slutet av 2008 har sin enkla, uppenbara forklaring i den snabbt stigande arbetslosheten. Nu har denna stabiliserats. Men dessutom tvingar det sparsamma bostadsbyggandet hushallen att lana mer for samma mangd huskop, vilket av rent aritmetiska grunder driver upp skuldsattningen.
Ytterligare en faktor bakom den okade skuldsattningen ar det faktum att den ekonomiska krisen satter hushallens finanser under stor press. Skuldsattning ar ett satt att kompensera for detta och kunna fortsatta bibehalla en acceptabel levnadsstandard. Det verkliga problemet uppstar nar hushallen maximerat sin upplaningskapacitet.
Med staten och hushallen i daligt finansiellt skick kommer den svenska ekonomin snart att vara dranerad pa "energi" nog att dra ekonomin ur krisen. Det enda alternativet ar valriktade skattesankningar som otvetydigt och med maximal stimulativ kapacitet satter den svenska ekonomin pa ratt kurs. Vikariens skattesankningar for pensionarerna ar inte del av det paketet.
Mot bakgrund av Vikarie-regeringens lofte om fem miljarder kronor i skattesankningar till pensionarerna ar det intressant att granska hur statens finansiella sparande sett ut den senaste tiden. En sadan granskning har Statistiska Centralbyran gjort, och den visar att staten har ett stort negativt finansiellt sparande. Eftersom Legoministern aldrig skulle tillata en politik som genom enskilda, direkta beslut okar budgetunderskottet kommer han och Vikarien att se till att andra skatter stiger med atminstone fem miljarder kronor; sannolikheten att det blir tal om utgiftsminskningar i stallet ar mycket lag.
Statens underskott tillsammans med andra variabler visar att den svenska ekonomin fortfarande ar i mycket daligt skick.
Statens finansiella sparande var minus 54 miljarder kronor under fjärde kvartalet 2009 enligt finansräkenskaperna. Det var det lägsta sparandet i staten för ett enskilt kvartal under 2000-talet. Jämfört med motsvarande kvartal 2008 var det en minskning med 46 miljarder då statens sparande var minus 8 miljarder.
Det motsvarar -216 miljarder kronor pa arsbasis, ett underskott som narmar sig samma niva som under 90-talskrisen. Det var efter den underskottsnivan som den socialdemokratiska regeringen som tilltradde efter valet '94 paborjade det varsta skattehojningsprogrammet i svensk historia: direkta och indirekta hojningar tog in nio procent av BNP till staten under en period pa tre ar.
Statens finansiella sparande var minus 54 miljarder kronor under fjärde kvartalet 2009. Under åren 2005-2008 hade staten ett positivt finansiellt sparande medan det för helåret 2009 blev minus 6 miljarder. Statens upplåning ökade kraftigt under året, framför allt i utländsk valuta. En del av statens valutaupplåning lånades ut vidare till Riksbanken.
Orsaken till att Riksbanken behover utlandsk valuta ar att exporten minskat och saledes efterfragan pa svensk valuta i utlandet. Detta satter deprecieringspress pa svenska kronan vilket i sin tur skapar ett hot om importprisinflation.
AP-fondernas finansiella sparande minskade under fjärde kvartalet med 0,8 miljarder kronor. Det beror främst på att pensionsutbetalningarna som gjordes under perioden var större än de sammanlagda inbetalningarna. Trots detta ökade AP-fondernas nettoförmögenhet med 29 miljarder till 834 miljarder bland annat till följd av värdeförändringar. För helåret 2009 var inbetalningarna till pensionssystemet 14 miljarder kronor lägre än utbetalningarna. Året dessförinnan var motsvarande netto plus 3 miljarder.
En skattesankning ar ett smidigare satt, atminstone rent politiskt, for regeringen att kompensera pensionarerna nar pensionsfonderna gar samre. Men, som sagt, fallet i pensionsfondernas varde gar hand i hand med ett kontantnettoutflode och ett statligt budgetunderskott. Staten ar utan tvekan in upp till hakan i finansiella ataganden som den inte kan hantera.
Under fjärde kvartalet förvärvade hushållen finansiella tillgångar för 58 miljarder kronor samtidigt som skulderna ökade med 75 miljarder. Det finansiella sparandet blev därför negativt, minus 17 miljarder. Hushållens lån i banker och bostadsinstitut steg med 56 miljarder under fjärde kvartalet 2009. Det kan jämföras med en ovanligt låg ökning på 31 miljarder för fjärde kvartalet 2008 som präglades av finanskrisen. Motsvarande siffra för fjärde kvartalet 2007 var 51 miljarder kronor. Större delen av hushållens låneökning var för bostadsändamål.
Nja, "finanskrisen" ar en smula missvisande. Det har handlar om en makroekonomisk kris dar overhettning inom det finansiella systemet bara var en del av problemet. Att hushallen inte lanade overdrivet mycket i slutet av 2008 har sin enkla, uppenbara forklaring i den snabbt stigande arbetslosheten. Nu har denna stabiliserats. Men dessutom tvingar det sparsamma bostadsbyggandet hushallen att lana mer for samma mangd huskop, vilket av rent aritmetiska grunder driver upp skuldsattningen.
Ytterligare en faktor bakom den okade skuldsattningen ar det faktum att den ekonomiska krisen satter hushallens finanser under stor press. Skuldsattning ar ett satt att kompensera for detta och kunna fortsatta bibehalla en acceptabel levnadsstandard. Det verkliga problemet uppstar nar hushallen maximerat sin upplaningskapacitet.
Med staten och hushallen i daligt finansiellt skick kommer den svenska ekonomin snart att vara dranerad pa "energi" nog att dra ekonomin ur krisen. Det enda alternativet ar valriktade skattesankningar som otvetydigt och med maximal stimulativ kapacitet satter den svenska ekonomin pa ratt kurs. Vikariens skattesankningar for pensionarerna ar inte del av det paketet.
Subscribe to:
Posts (Atom)
