Sparande ar alltid en god ide. En annu battre ide ar det att svenska folket ska ha kontroll over sin egen ekonomi, bade kontantflodet, formogenhetsbildningen och byggandet av en osakerhetsbuffert. Satillvida ar Ullenhag pa ratt spar. Men tidpunkten for hans uttalande ar precis lika illa vald som den var for Wibble. De svenskar som fortfarande har ett jobb kommer att behova anvanda den marginal avdraget ger for att reparera sina privata finanser och sin privata levnadsstandard i flera ar framover. Dessutom har jobbskatteavdraget skapat ett negativt incitament till inkomstokningar genom att oka marginaleffekten i inkomstskatteskalan. Genuina skattesankningar parade med avveckling av utgiftssystem ar en betydligt battre vag att ga.
Statistik fran SCB visar att svenska hushall ar i skriande behov av okade marginaler for formogenhetsbildning. Det galler langt storre inkomstgrupper an de som gynnas av jobbskatteavdraget. Som instrument for okat hushallssparande ar saledes jobbskatteavdraget ineffektivt och kostar mer politiskt sett an det smakar.
Vi aterkommer till den statistiken. Lat oss forst ta en titt pa Erik Ullenhags argument.
När Anne Wibble (FP) var finansminister sa hon att det vore önskvärt att alla svenskar hade en årslön på banken. Uttalandet blev väldigt omdiskuterat och med viss rätt kritiserat då det för de flesta framstod som en orealistisk målsättning. Men Wibble startade en viktig debatt när hon pekade på att människors trygghet ökar om det finns sparade pengar.
Ingen tvekan om den saken. Men om Vikarien delar Ullenhags uppfattning i det har fallet, varfor har han inte gjort ett skapandes vitten for att verkligen forsoka oka hushallens finansiella oberoende? Jamfort med reformer som privatisering av sjukforsakringen samt inforandet av buffertkonton ar jobbskatteavdraget ett politiskt jippo.
LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin pekade häromdagen på statistik från SCB som visar att nästan var fjärde arbetare inte klarar av att betala en oväntad utgift på 8 000 kronor utan att låna eller be om hjälp (AB Debatt 19/3). Det är klart att det ligger en väldig otrygghet i att människor inte har möjlighet att klara en större tandläkarräkning, ett trasigt kylskåp eller någon annan oförutsedd utgift utan att låna. Oro över den egna ekonomin gör vardagsstressen större.
Och Wanjas egna partikamrater begick en renodlad massaker pa hushallens privatekonomi under andra halvan av 90-talet. Kombinationen av skattehojningar och permanent hog arbetsloshet okade skattebordan per sysselsatt med 44 procent mellan 1990 och 1997. Sosseriet hade regeringsansvaret under halva den perioden. Under den andra halvan av perioden deltog man aktivt i forhandlingar med Bildt-regeringen om nettoskattehojningar.
Ansvaret for svenska familjers laga levnadsstandard och skrala formogenhet ar saledes jamnt foredelat over det politiska spektrumet.
Ullenhag antyder att han begriper problemets karna:
En förklaring till att så många har svårt att klara en oförutsedd utgift är att skatten för låg- och medelinkomsttagare under många år har varit väldigt hög. Även människor med jobb har efter skatt och betalda räkningar haft så pass små marginaler att det inte varit möjligt att spara.
Men, som sagt, han saknar historisk insikt nog att kunna se karnan i det problem han sjalv pekar pa:
Det är bland annat därför de jobbskatteavdrag som regeringen har genomfört varit så viktiga. De ökar marginalerna kraftigt för exempelvis LO:s medlemmar. En barnskötare har fått mer än 1400 kronor i månaden efter skatt och en metallarbetare en bit över 1500 kronor.
Om vi antar att metallarbetaren sparar varenda slant han far genom jobbskatteavdraget bygger han upp 18000 kronor pa ett ar, oraknat rantan. Men om samma metallarbetare, med 25000 i manadslon, fick satta in sina socialforsakringsavgifter pa ett skattefritt buffertkonto skulle han kunna spara ihop 96000 kronor pa ett ar. Den bufferten skulle han sedan kunna ta ut pengar fran och betala vanlig inkomstskatt pa varje uttag, oavsett vad han vill anvanda pengarna till.
Sa lange det finns inkomstskatter i Sverige innebar buffertkonto-reformen faktiskt en utokning av den beskattningsbara inkomsten. Skillnaden mellan inkomstskatt pa den reguljara inkomsten och inbetalningar till buffertkontot ar att skatten pa den sistnamnda delen skjuts upp tills skattebetalaren tar ut pengarna fran kontot. Aven om det inte finns nagot egenvarde i att oka skattebasen ar det sannolikt nodvandigt for att gora buffertkonto-reformen politiskt mer acceptabel i det skattehungriga Sverige.
Folkpartiet och alliansen står upp för ett skattesystem där det ska vara möjligt även för LO-medlemmar att spara pengar. Mot oss står vänsterpartierna som motsatt sig de jobbskatteavdrag som genomförts. LO har en viktig poäng när de lyfter fram att deras medlemmar inte har råd att spara. Men de stödjer samtidigt ett regeringsalternativ som skulle göra arbetande människors marginaler mindre.
Forvisso en god poang. Men skillnaden mellan 18000 kr per ar och noll kronor ar mindre an skillnaden mellan 18000 och 96000 kr. Men den poangen vill inte Ullenhag veta av. I stallet gar han ut i ett Erlanderistiskt forsvar for fortsatt socialiserade inkomstforsakringar:
Ibland ställs sparande felaktigt mot trygghetssystem. Möjligheten för människor att lägga undan pengar ska inte ersätta goda trygghetssystem. Den som blir sjuk eller arbetslös ska ha en god ersättning under sjukdomen eller under den tid det tar att söka sig ett nytt arbete.
Problemet for Ullenhag och alla andra i och omkring Vikariens regering ar att det inte finns nagra "goda" trygghetssystem. I varje land som har skattebetalda inkomstforsakringar faller dessa langsamt men oundvikligen ner i underskott. Skatten till det amerikanska social security-systemet har stigit fran tva till 12 procent sedan systemet infordes. Langt varre ar tillstandet for det svenska inkomstforsakringssystemet, som "reformerats" orakneliga ganger i syfte att stavja ett nettoutflode av pengar ur systemet.
De har atgarderna kommer att fortsatta intill systemen kollapsar - eller Riksdagen privatiserar dem.
En titt pa SCB-statistik over hushallens inkomster illustrerar tydligt vilket monumentalt problem Ullenhag pekar pa (utan att sjalv se dimensionerna). Statistiken delar in hushallen i inkomst-deciler och redovisar deras disponibla inkomster per konsumtionsenhet i fasta priser. Tidsserien loper kontinuerligt fran 1995 till 2008 men redovisar siffror for 1991 som referens.
Ar 1991 hade inkomstdecilerna foljande disponibel inkomst per konsumtionsenhet:
Decil 1: 70 200 kr
Decil 2: 101 000 kr
Decil 3: 114 400 kr
Decil 4: 126 600 kr
Decil 5: 138 200 kr
Decil 6: 151 200 kr
Decil 7: 166 500 kr
Decil 8: 185 800 kr
Decil 9: 212 700 kr
Decil 10: 316 800 kr
Okningen i disponibel inkomst 1991-2008 (aterigen i fasta priser) var foljande:
Decil 1: 3.5 procent
Decil 2: 17.2 procent
Decil 3: 22.5 procent
Decil 4: 27.4 procent
Decil 5: 30.9 procent
Decil 6: 32.9 procent
Decil 7: 34.6 procent
Decil 8: 36.8 procent
Decil 9: 39.6 procent
Decil 10: 65.6 procent
Inkomstokningarna skiljer sig som synes inte sarskilt mycket mellan femte och nionde decilen. Daremot ar naturligtvis skillnaden mellan inkomstokningarna i forsta (lagst avlonad) och tionde (hogst avlonad) decilen signifikant. Men den skillnaden beror till storsta delen pa att tionde decilen har stora inkomster fran sparkapital. Faktum ar att tionde decilen ar den enda som har nagra inkomster att tala om fran sparkapital overhuvudtaget.
Figur 1 visar hur mycket sparkapitalet okar den tionde decilens inkomstparitet gentemot forsta decilen:
Raknat for perioden 1995-2008 (vilket justerar for gapet 1992-94) noterar vi att alla deciler utom den tionde far i basta fall ett mikroskopiskt tillskott till den disponibla inkomsten fran sitt sparkapital. For den forsta decilen innebar det till och med en marginell forlust (vilken kan tillskrivas skuldsattning). Den enda inkomstdecil som har nytta av ett sparkapital ar den tionde decilen. Mellan 1995 och 2008 utgjorde inkomster fran sparkapital i genomsnitt 16.2 procent av deras reala disponibla inkomster.
Raknat pa ett nagot annorlunda satt framtrader sparkapitalets betydelse for den disponibla inkomsten i annu starkare ljus. Av kapitalinkomsternas tillskott till den reala disponibla inkomsten gick 80 procent till den hogsta decilen ar 2008:
Den har fordelningen ar inte orattvis eller orattfardig. Den ar ett resultat av en finanspolitik som under tva decennier har tryckt ner 90 procent av skattebetalarna sa djupt i skoskaften att de inte lyckats bygga sig nagot sparkapital att tala om. Den hogsta decilen har lyckats gora detta trots, inte tack vare, den forda finanspolitiken.
Om Erik Ullenhag vill hjalpa svenska hushall att oka sitt finansiella oberoende maste han och hans regering ta till mycket kraftigare doningar an jobbskatteavdraget. Man maste framfor allt overge illusionen att de s.k. trygghetssystemen fungerar och i stallet ge svenska folket full kontroll over sin egen finansiella trygghet. Forst da kan sparandet spridas till andra inkomstgrupper an den hogst avlonade.
No comments:
Post a Comment