Den ekonomiska kris som stora delar av varldsekonomin genomlidit de senaste 18-24 manaderna hade sin upprinnelse, men langt ifran enda orsak, i en overhettning inom det finansiella systemet. I den amerikanska ekonomin bidrog en overaktiv federal regering till krisen genom att medelst alldeles for langtgaende regleringar overhetta bostadsmarknaden; for Europas och framfor allt Sveriges rakning var den privata sektorn alldeles for svag for att kunna halla ekonomierna igang nar exportsektorerna mattades av. Denna exportfixering var i sin tur resultatet av en overdimensionerad offentlig makt, vars narvaro i ekonomin lagt en vat filt over privat ekonomisk aktivitet.
Denna forhallandevis komplexa orsaksbild har naturligtvis blivit djupt forenklad i media. Ett exempel ar DN:s ledarskribent Peter Wolodarski, som idag hyllar ordforanden for Federal Reserve, Ben Bernanke, som hjalten som raddade varldsekonomin fran kollaps.
Det var helt rätt av Time magazine att utse den amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke till årets person. Utan hans resoluta ingripande under finanskrisen hade 2009 kunnat gå till historien som något mycket värre än ett ekonomiskt eländesår.
Ben Bernanke har bedrivit den mest expansiva penningpolitiken i amerikansk historia. Han har oversvammat det internationella finansiella systemet med amerikanska dollar till den punkt dar kineserna exempelvis inte vill kopa fler U.S. Treasury Bonds darfor att de inte litar pa stabiliteten i den amerikanska valutan. US Treasury, dvs det federala finansdepartementet, har blivit tvunget att korta omsattningstiden pa statsobligationerna till sex manader (!) for att motivera kineserna att fortsatta kopa dem.
Det har ar naturligtvis en kombination av en ansvarslos finanspolitik och en hansynslos penningpolitik, men penningpolitiken ar den som odelagt sjalva ramverket for den amerikanska statsobligationen. Explosionen i penningutbudet under 2007-08 flyttade den amerikanska ekonomin fran en vanlig men djup lagkonjunktur in i den s.k. likviditetsfallan. Denna finns, trots att moderna makroekonomiska larobocker forsoker bortse fran den. Japans ekonomi satt fast i en likviditetsfalla i manga ar under 90-talet; bankerna forsokte i princip muta folk att inte satta in mer pengar pa sina sparkonton... Vi ar inte riktigt dar annu med den amerikanska ekonomin, men problemet idag ar inte bristen pa likviditet, utan efterfragan pa likviditeten. Den efterfragan i sin tur regleras av aktiviteten i den reala sektorn i ekonomin.
Kort sagt: nar en ekonomi hamnar i likviditetsfallan spelar det ingen roll att rantorna ar mer eller mindre noll. Ingen tors lana och ingen vill lana ut.
Det har ar helikopter-Bens fortjanst.
Efter Lehman Brothers kollaps förra hösten var världsekonomin på väg ner i ett svart hål. Banksystemet skakade och paniken bredde ut sig. Det blåste iskalla vindar som förde tankarna till 1930-talet. Ben Bernanke, som forskat om den stora depressionen, såg till att snabbt inrikta alla ansträngningar på att förhindra en upprepning av historien. Den amerikanska centralbanken pumpade in massiva belopp i landets ekonomi. Räntan sänktes till noll. Pengar lånades ut till banker, försäkringsbolag och finansinstitut som höll på att gå omkull. Allt handlade om att ge liv åt de uttorkade kreditmarknaderna som vi alla är så beroende av.
Till att borja med var kreditmarknaderna aldrig uttorkade. Det gar inte att "torka ut" kredit i en modern monetar ekonomi. Kredit, liksom pengar, skapas de facto av det privata banksystemet; centralbanken reglerar enbart basen i penning- och kreditutbudet. Bernankes forskningsinsatser omkring The Great Depression inskranker sig till penningpolitiken. Daremot har han bedrivit betydligt mer intressant forskning omkring transmissionsmekanismerna mellan real och montetar sektor i ekonomin, dvs hur penningutbud och, exempelvis, industriinvesteringar och -produktion interagerar. Dar har hans forskning handlat om hur kreditutbud fungerar som en forlangning pa penningutbudet och de eventuella instabilitetsproblem som foljder av detta.
En av slutsatserna i det utbyte som forekommit bland akademiska ekonomer i den har fragan ar att transmissionsmekanismerna mellan monetar och real sektor odelagges av massiva floder av penningutbud. Bernanke har i den akademiska litteraturen varit helt enig i det har problemet. Nar han i stallet satter sig som centralbankschef bedriver han en penningpolitik som gar stick i stav mot hans egen forskning.
Den federala regeringen har hittills stangt ett hundratal sma banker har i USA pa grund av att dessa inte anses klara ett s.k. stress test. Detta test gar ut pa att se om bankerna klarar att overleva kraftig finansiell instabilitet. Detta test, som i sig sjalv ar ett djupt och skadligt ingrepp i den privata sektorn, kommer i forlangningen av att man raddat stora banker som visat sig inte alls klara en vag av finansiell instabilitet. Bernankes penningpolitiska helikopter hjalpte till att dolja att banker som Lehman Brothers inte klarade av att hantera en instabilitetsvag. I stallet for att lata dessa privata institutioner acceptera full risk for sitt eget handlande har Bernanke overtagit riskhanteringen for banksystemet i allmanhet och de stora bankerna i synnerhet (eftersom man samtidigt, som sagt, stanger mindre banker). Detta har transformerat finansiellt risktagande fran att vara mikroekonomiskt - knutet till den enskilda firman och dess dagliga aktiviteter - till att bli helt och hallet en makroekonomisk fraga. Detta betyder saledes att enskilda aktorer inom det finansiella systemet inte langre behover bekymra sig for sitt eget risktagande; man har alltid centralbanken som riskabsorberande skyddsangel bakom sig.
I och med att detta de facto bara galler stora banker har Bernanke ocksa bidragit till att oka riskkoncentrationen inom det finansiella systemet. Nar den federala regeringen gor livet surare for sma banker men raddar stora sager man i praktiken att det ar bra med koncentration av inlaning och langivning till stora finansiella enheter. Men det var just detta som ansags vara ett av problemen med det finansiella systemet i The Great Depression: en av foljderna av den stora depressionen var lagstiftning som kraftigt reglerade bankernas mojlighet att etablera sig i flera delstater. De multi-state banker som finns har i USA har tvingats bygga sin struktur pa en serie dottebolag, ett for varje delstat, vilka inte ar knutna till varandra annat an genom en gemensam agare. Over tiden uppluckrades den har regleringen, och nu har helikopter-Ben de facto odelagt den helt och hallet genom en penningpolitik som gynnar stora banker och missgynnar sma.
Den federala regeringen ar sjalvklart djupt medskyldig harvidlag. Den har skovlat ut statsobligationer i det finansiella systemet i sadan omfattning att det i princip satt stopp for all annan sorts utlaning. Banker runtom i landet valjer att investera i Treasury Bonds i stallet for att lana ut till allmanheten. Treasury Bonds anses fortfarande vara nastan lika sakra som schweiziska statsobligationer medan utlaning till allmanheten ar ett mer riskfyllt foretag an pa mycket lange, med tanke pa den for amerikanska forhallanden hoga arbetslosheten.
Sa bankerna anvander alltsa pengar de far fran helikoper-Ben till att kopa statsobligationer utskrivna av president Obama. Pa det har sattet lanar i praktiken presidenten pengar fran centralbanken och anvander banksystemet som mellanhand. Sa lange Bernankes penningskovel fortsatter arbeta kommer den har cirkusen att fortsatta. Lyckligtvis har Federal Reserve de senaste sex manaderna kraftigt dragit ner pa arbetstempot i penningtryckeriet, men de kan fortfarande inte gora ett skapandes vitten at de pengar de redan tryckt.
Detta innebar att trillioner av dollar nu ligger och skvalpar i det internationella finansiella systemet. Dessa ofantliga mangder likviditet fran en ekonomi som har stabiliserat sig men inte visar nagra egentliga tecken pa att lyfta, trycker ner vardet pa samma likviditet och kommer att fortsatta att gora sa en lang tid framover. For att ta ekonomin ur likviditetsfallan skulle Bernanke behova aka runt varlden och dammsuga upp likviditet - problemet ar att Federal Reserve saknar utlandsk valuta i mangder nog att gora detta. Mojligen skulle man kunna latta pa guldreserven, men det skulle formodligen skapa sadan panik i tilltron till dollarn att det helt enkelt inte ar vart risken, jamfort med att lata likviditetsskvalpet fortsatta.
Om helikopter-Ben kan stanga penningtryckeriet ett tag skulle den inhemska amerikanska ekonomin kunna borja aterhamta sig. Idag ar manga inom banksystemet namligen oroade for den uppenbara foljdeffekten av kraftigt okat penningutbud: inflation. Att trycka pengar i sig skapar inte inflation; det ar forst nar likviditeten finansierar real ekonomisk aktivitet som den kan generera inflation. Sa har gar det till: det enorma penningutbudet hamnar i banksystemet, som i sin tur - nar man anser att kreditriskerna ar sma nog - omsatter utbudet till lan till allmanheten. Det har gor krediter forhallandevis billiga vilket leder till en snabb acceleration i utlaningen. Den reala sektorns aktivitet okar kraftigt. Men utbudet pa produktionsfaktorer, dvs arbete, produktionskapital och ravaror, stiger inte alls i samma takt, aven om det rader hog arbetsloshet. Speciellt om en lagkonjunktur varat forhallandevis lang tid ar arbetskraftsforsorjningen ett stort problem. (Diskrepansen mellan arbetskraftens kompetensutbud och arbetsmarknadens kompetensefterfragan okar med arbetsloshetens langd - nagot arbetsmarknadspolitiska atgarder inte visat sig kunna motverka.) Pa grund av flaskhalsar pa utbudssidan stiger producentprisindex tidigt i den ekonomiska uppgangen.
Om detta paras med en snabb okning i bankernas utlaning till hushallen far vi en snabb, kreditdriven konsumtionsuppgang ovanpa detta. Darmed far vi en oberoende stigning i konsumentprisindex, vilket skapar "dubbeltryck" uppat pa prisnivan i ekonomin.
Det har ar den situation helikopter-Ben nu maste forbereda sig pa. Hans kraftiga, nastan paniska omlaggning av penningpolitiken under 2009 visar att han ar genuint orolig for vad som komma skall nar ekonomin sakta borjar lyfta igen. En faktor som lindrar risken for inflation ar president Obamas planer pa kraftiga skattehojningar, bl.a. som en del av "sjukvardsreformen". Detta kommer utan tvekan att forsena den reala ekonomins aterhamtning och saledes lindra inflationsproblemet.
Samtidigt innebar Bernankes mer aterhallsamma penningpolitik att, atminstone om nagot halvar, det kommer att bli annu svarare for Obama att finansiera sitt rekordstora budgetunderskott. Det internationella finanssystemet ar redan sa fullproppat med amerikanska statsobligationer att det inte klarar att ta emot mer, nagot den kinesiska centralbanken helt riktigt papekat. Nar han inte kan lana indirekt eller direkt fran Federal Reserve maste han borja gora nagot drastiskt. Eftersom han inte vill gora ett skapandes vitten at utbudssidan av budgeten finns den uppenbara risken att han forsoker genomdriva annu fler skattehojningar an de som redan aviserats. Detta kommer i sin tur att leda till en "double dip" i lagkonjunkturen, denna gang dock utan att helikopter-Ben kommer att radda Obama.
Bernanke har hanterat den ekonomiska krisen ansvarslost. Han har odelagt risktagandet, bidragit till en centralisering av bankverksamheten i den amerikanska ekonomin och lagt grunden for en monetart driven infation under 2010. Nar han tilltradde var vi manga som trodde att han skulle agera i enlighet med sin egen forskning och sina egna larobocker - ingenting visade sig vara mer felaktigt.
Det hade varit langt battre om den federala regeringen latit bankerna kollapsa och levererat pa sina garantier till insattarna i bankerna upp till $200,000 per konto. Detta skulle ha lart allmanheten saval som bankirerna har i landet att inte leka med elden. Det hade aterupprattat ett marknadsbaserat risktagande och ett av den federala regeringen oberoende finansiellt system.
Peter Wolodarskis beundran for helikopter-Ben ar saledes ogrundad.
Sunday, December 27, 2009
Sunday, December 13, 2009
FORSORJNINGSBORDAN I SVENSK EKONOMI 2010-2011
Den senaste sysselsattningsprognosen fran Svenskt Naringsliv gav en oroande indikation pa vart den svenska ekonomin ar pa vag. Deras prognos sager att arbetslosheten fortsatter oka bade 2010 och 2011. Det har kommer att fa allvarliga konsekvenser for den svenska offentliga maktens formaga att ens latsas ta hand om medborgarna sasom valfardsstaten foreskriver. Den akuta fragan som foljer ar: far vi se nagon tendens till omlaggning i finanspolitiken, eller kommer staten att fortsatta fokusera pa budgetbalansering i stallet for ekonomisk tillvaxt?
Sjalva karnan i problemet ar att en arbetslos person innebar en dubbel forlust for den offentliga makten: en skattebetalare farre och en bidragsmottagare fler. Sa har ser ekvationen ut:
Nisse betalar enbart kommunal inkomstskatt. Han genererar 31+30 kronor i skatteinkomster till den offentliga makten. Det forsta beloppet ar kommunalskatten; det andra beloppet ar arbetsgivaravgifter. Nisse forlorar jobbet. Han far 80 kronor for varje hundralapp han tidigare tjanade i skattepliktigt bidrag. Pa detta betalar han 24:80 i kommunalskatt men inga arbetsgivaravgifter. Saledes betalar den offentliga makten ut, netto, 56:20 per tidigare tjanad hundralapp till Nisse. Men staten har fortfarande forlorat de 30 kronor Nisses tidigare arbetsgivare betalade in i arbetsgivaravgifter. Saledes lagger vi till de pengarna till den offentliga maktens nettokostnad for Nisses bidrag. Den offentliga makten forlorar saledes 86:20 pa att Nisse ar arbetslos.
Det ar den har ekvationen som gor prognosen om stigande arbetsloshet sa allvarlig. Pengarna som ska betala bidrag till alla som inte langre ar sysselsatta kommer, pa ett eller annat satt, ur de faktorinkomster som arbetskraften och agarna till produktionskapitalet tjanar.
Statistiska Centralbyran redovisar en utmarkt men kort tidsserie kallat FASIT. Den ar en detaljerad genomgang av faktorinkomsternas fordelning och utveckling i den svenska ekonomin. FASIT visar ocksa vad for sorts bidrag svenska hushall tar emot, bade skattepliktiga och skattefria. Fran dessa tidsserier far vi forsorjningsbordan, dvs bidragens belastning pa faktorinkomsterna.
Det oroande ar att den har belastningen redan har stigit de senaste tre aren. Med en prognos om fortsatt okad arbetsloshet kommer kvoten sjalvfallet att stiga ytterligare.
Ar 2007 tog svenska folket emot 472 miljarder kronor i skattepliktiga bidrag. Om vi antar att beskattningen pa dessa enbart bestod i kommunalskatt betyder det en nettoutgift for den offentliga makten pa 326 miljarder kronor. Dartill lagger vi 82 miljarder i skattefria bidrag, vilket ger ett totalt bidragsberoende pa 408 miljarder kronor netto.
Samma ar tjanade svenska folket 1 582 miljarder i faktorinkomster (77 procent var arbetsinkomster). De totala nettobidragen till hushallen pa 408 miljarder tar saledes 25.8 procent av faktorinkomsterna i ansprak.
Ar 2010 har, enligt SCB:s prognos, den kvoten stigit till 30 procent. Orsakerna ar:
-att kapitalvinsterna faller med 62 procent sedan 2007,
-att arbetsinkomsterna okar med enbart 2.5 procent pa tre ar,
-att arbetsloshetsunderstodet okar med 91 procent, samt
-att socialbidragsutbetalningarna okar med 26 procent.
Svenskt Naringslivs prognos om fortsatt stigande arbetsloshet finns inte inarbetad i SCB:s prognos for 2010. Vi maste saledes borja med att justera SCB:s siffror for det aret. Ett rimligt antagande ar att faktorinkomsterna for 2010 inte stiger over 2009 ars niva; i borjan av den ekonomiska krisen sjonk arbetskraftens inkomster pa grund av den stigande arbetslosheten. Om den uppatgaende trenden nu ar svagare, vilket ar rimligt att anta, ar det rimligt att tanka sig oforandrad arbetskraftsinkomst for 2010 och 2011.
Det ar ocksa rimligt att anta att kapitalvinsterna inte kommer att stiga. SCB forutspar en nastan 50-procentig okning i kapitalvinsterna for 2010. Men om ekonomin fortsatter att vara sa dalig att arbetslosheten stiger ar det rimligt att anta att aven trenden i kapitalvinsterna forblir platt. Aterigen ar detta ett battre scenario an det som utspelade sig i krisens borjan, da kapitalvinsterna foll med 60 procent pa ett ar.
Darutover ar det rimligt att anta att arbetsloshetsunderstodet fortsatter vaxa i samma takt som under 2009. Om vi gor forsiktiga antaganden om andra bidrag far vi en trend i bidragens borda pa faktorinkomsterna som pekar mot att dessa kan krava narmare 32 procent av faktorinkomsterna 2011.
Den praktiska inneborden i detta ar skattehojningar. Tva procent av faktorinkomsterna - vilket ar den okade bordan i det har scenariot jamfort med SCB:s prognos - innebar 30 miljarder i hogre skatter. Eftersom alla skatter ytterst betalas av de anstallda i den privata sektorn maste vi sla ut dessa 30 miljarder pa 2.6 miljoner sysselsatta i den privata sektorn. Resultatet blir 11 538 kronor per privat anstalld.
Sa mycket mer kommer varje privatanstalld att behova betala i skatt ar 2011 jamfort SCB:s prognos, vilken forefaller ligga nara vad regeringen anvander i sina finanspolitiska prognoser. Men att ta narmare en tusenlapp i manaden av varje privatanstalld innebar naturligtvis ett enormt ingrepp i den privata konsumtionen, som saledes minskar i minst lika stor utstrackning. Vi ska komma ihag att de flesta som idag publicerar ekonomiska prognoser gor det med utgangspunkt i att den privata konsumtionen kommer att driva den svenska ekonomin ut ur dess kris. Om hushallen nu en familj med tva privatanstallda inkomsttagare maste ge upp 23 000 kronor mer till den offentliga makten - utan att den totala aktiviteten i ekonomin okar - betyder detta givetvis att den privata konsumtionen pa intet satt kan bli nagon slags tillvaxtgenerator.
Snarare tvartom: de multiplikativa effekterna av att ytterligare oka belastningen pa den privata sektorn kommer att leda till en acceleration i den trend som Svenskt Naringsliv publicerade.
Nagot som ytterligare komplicerar situationen ar att den svenska inkomstskattestrukturen bestraffar produktivt arbete, utbildning och entreprenorskap. Den hogsta skattesatsen i den statliga inkomstskatten, 25 procent, skapar i praktiken en hogsta marginalskattesats pa i genomsnitt 56 procent (nar vi lagger till den genomsnittliga kommunalskattesatsen). Denna marginalskatt ar tankt att ge staten lite extra inkomster fran den hogst betalda inkomstdecilen, men har i realiteten blivit en nettokostnad for staten. I den nuvarande ekonomiska krisen har den oversta inkomstdecilens inkomster har fallit kraftigt. Pa bara ett ar, 2007 till 2008, var fallet 13.3 procent. Fran 2007 till 2010 forvantas fallet bli 15.7 procent. Raknat som medianinkomst for decilen betyder detta ett fall fran 595 400 kr ar 2007 till 502 000 kr ar 2009.
Jamfor detta med brytpunkten for den Ostros-ska konfiskationsskatten pa de hogsta inkomsterna. Ar 2007 lag brytpunkten pa 472 000 kronor, eller 123 400 kronor under den hogsta decilens medianinkomst. For ar 2009 har dock medianinkomsten i den hogsta decilen fallit under brytpunkten for Ostros' konfiskationsskatt. Detsamma forvantas galla for 2010.
Resultatet av "varnskatten" ar saledes att farre an halften av den hogst betalda tiondedelen betalar skatten, samtidigt som bestraffningseffekten avskracker manga fran att oka sina inkomster in i varnskattsterritoriet. Nar entreprenorskap behovs i storre utstrackning an kanske nagonsin i modern svensk ekonomisk historia bestraffas det genom att den offentliga makten konfiskerar mer an halften av den sist tjanade kronan. Med tanke pa att entreprenorers arbetsinsats alltid ar storre pa marginalen betyder det en signifikant belastning pa en extra insatt timme arbete.
Nar staten val upptacker att knappt ens de bast betalda fem procenten betalar nagon namvard "varnskatt" ar det rimligt att forvanta sig att man kommer att forsoka kompensera genom ytterligare inkomstskattehojningar. Huruvida man gor detta genom att sanka brytpunkterna for statlig inkomstskatt eller genom andra medel aterstar att se; klart ar att varken Raggaren eller Vikarien kommer att sitta stillatigande och se statsbudgeten bloda miljard efter miljard pa grund av att arbetslosheten fortsatter stiga. Saledes kan vi forvanta oss en finanspolitik som inte pa nagot vis motverkar den trend i stigande arbetsloshet som Svenskt Naringsliv ser framfor sig.
Det ar viktigt att komma ihag i sammanhanget att den totala sysselsattningen i svensk ekonomi idag inte ar hogre an den var ar 1990. Idag arbetar 4.28 miljoner av karnan av arbetskraften, 20-64 ar. Ar 1990 var samma siffra 4.27 miljoner. Mellan 1990 och 2009 foll sysselsattningen kraftigt for att sedan sakta stiga igen. Problemet ar sjalvfallet att samtidigt har den totala befolkningen expanderat oavbrutet, vilket pressat ner sysselsattningsgraden och okat forsorjningsbordan kraftigt for de som fortfarande arbetar. Nar nu arbetslosheten kan forvantas stiga ytterligare kommer forsorjningsbordan pa den arbetande befolkningen att stiga till nivaer den aldrig tidigare befunnit sig.
Att detta inte ar en mer offentligt debatterad fraga ar oroande.
Sjalva karnan i problemet ar att en arbetslos person innebar en dubbel forlust for den offentliga makten: en skattebetalare farre och en bidragsmottagare fler. Sa har ser ekvationen ut:
Nisse betalar enbart kommunal inkomstskatt. Han genererar 31+30 kronor i skatteinkomster till den offentliga makten. Det forsta beloppet ar kommunalskatten; det andra beloppet ar arbetsgivaravgifter. Nisse forlorar jobbet. Han far 80 kronor for varje hundralapp han tidigare tjanade i skattepliktigt bidrag. Pa detta betalar han 24:80 i kommunalskatt men inga arbetsgivaravgifter. Saledes betalar den offentliga makten ut, netto, 56:20 per tidigare tjanad hundralapp till Nisse. Men staten har fortfarande forlorat de 30 kronor Nisses tidigare arbetsgivare betalade in i arbetsgivaravgifter. Saledes lagger vi till de pengarna till den offentliga maktens nettokostnad for Nisses bidrag. Den offentliga makten forlorar saledes 86:20 pa att Nisse ar arbetslos.
Det ar den har ekvationen som gor prognosen om stigande arbetsloshet sa allvarlig. Pengarna som ska betala bidrag till alla som inte langre ar sysselsatta kommer, pa ett eller annat satt, ur de faktorinkomster som arbetskraften och agarna till produktionskapitalet tjanar.
Statistiska Centralbyran redovisar en utmarkt men kort tidsserie kallat FASIT. Den ar en detaljerad genomgang av faktorinkomsternas fordelning och utveckling i den svenska ekonomin. FASIT visar ocksa vad for sorts bidrag svenska hushall tar emot, bade skattepliktiga och skattefria. Fran dessa tidsserier far vi forsorjningsbordan, dvs bidragens belastning pa faktorinkomsterna.
Det oroande ar att den har belastningen redan har stigit de senaste tre aren. Med en prognos om fortsatt okad arbetsloshet kommer kvoten sjalvfallet att stiga ytterligare.
Ar 2007 tog svenska folket emot 472 miljarder kronor i skattepliktiga bidrag. Om vi antar att beskattningen pa dessa enbart bestod i kommunalskatt betyder det en nettoutgift for den offentliga makten pa 326 miljarder kronor. Dartill lagger vi 82 miljarder i skattefria bidrag, vilket ger ett totalt bidragsberoende pa 408 miljarder kronor netto.
Samma ar tjanade svenska folket 1 582 miljarder i faktorinkomster (77 procent var arbetsinkomster). De totala nettobidragen till hushallen pa 408 miljarder tar saledes 25.8 procent av faktorinkomsterna i ansprak.
Ar 2010 har, enligt SCB:s prognos, den kvoten stigit till 30 procent. Orsakerna ar:
-att kapitalvinsterna faller med 62 procent sedan 2007,
-att arbetsinkomsterna okar med enbart 2.5 procent pa tre ar,
-att arbetsloshetsunderstodet okar med 91 procent, samt
-att socialbidragsutbetalningarna okar med 26 procent.
Svenskt Naringslivs prognos om fortsatt stigande arbetsloshet finns inte inarbetad i SCB:s prognos for 2010. Vi maste saledes borja med att justera SCB:s siffror for det aret. Ett rimligt antagande ar att faktorinkomsterna for 2010 inte stiger over 2009 ars niva; i borjan av den ekonomiska krisen sjonk arbetskraftens inkomster pa grund av den stigande arbetslosheten. Om den uppatgaende trenden nu ar svagare, vilket ar rimligt att anta, ar det rimligt att tanka sig oforandrad arbetskraftsinkomst for 2010 och 2011.
Det ar ocksa rimligt att anta att kapitalvinsterna inte kommer att stiga. SCB forutspar en nastan 50-procentig okning i kapitalvinsterna for 2010. Men om ekonomin fortsatter att vara sa dalig att arbetslosheten stiger ar det rimligt att anta att aven trenden i kapitalvinsterna forblir platt. Aterigen ar detta ett battre scenario an det som utspelade sig i krisens borjan, da kapitalvinsterna foll med 60 procent pa ett ar.
Darutover ar det rimligt att anta att arbetsloshetsunderstodet fortsatter vaxa i samma takt som under 2009. Om vi gor forsiktiga antaganden om andra bidrag far vi en trend i bidragens borda pa faktorinkomsterna som pekar mot att dessa kan krava narmare 32 procent av faktorinkomsterna 2011.
Den praktiska inneborden i detta ar skattehojningar. Tva procent av faktorinkomsterna - vilket ar den okade bordan i det har scenariot jamfort med SCB:s prognos - innebar 30 miljarder i hogre skatter. Eftersom alla skatter ytterst betalas av de anstallda i den privata sektorn maste vi sla ut dessa 30 miljarder pa 2.6 miljoner sysselsatta i den privata sektorn. Resultatet blir 11 538 kronor per privat anstalld.
Sa mycket mer kommer varje privatanstalld att behova betala i skatt ar 2011 jamfort SCB:s prognos, vilken forefaller ligga nara vad regeringen anvander i sina finanspolitiska prognoser. Men att ta narmare en tusenlapp i manaden av varje privatanstalld innebar naturligtvis ett enormt ingrepp i den privata konsumtionen, som saledes minskar i minst lika stor utstrackning. Vi ska komma ihag att de flesta som idag publicerar ekonomiska prognoser gor det med utgangspunkt i att den privata konsumtionen kommer att driva den svenska ekonomin ut ur dess kris. Om hushallen nu en familj med tva privatanstallda inkomsttagare maste ge upp 23 000 kronor mer till den offentliga makten - utan att den totala aktiviteten i ekonomin okar - betyder detta givetvis att den privata konsumtionen pa intet satt kan bli nagon slags tillvaxtgenerator.
Snarare tvartom: de multiplikativa effekterna av att ytterligare oka belastningen pa den privata sektorn kommer att leda till en acceleration i den trend som Svenskt Naringsliv publicerade.
Nagot som ytterligare komplicerar situationen ar att den svenska inkomstskattestrukturen bestraffar produktivt arbete, utbildning och entreprenorskap. Den hogsta skattesatsen i den statliga inkomstskatten, 25 procent, skapar i praktiken en hogsta marginalskattesats pa i genomsnitt 56 procent (nar vi lagger till den genomsnittliga kommunalskattesatsen). Denna marginalskatt ar tankt att ge staten lite extra inkomster fran den hogst betalda inkomstdecilen, men har i realiteten blivit en nettokostnad for staten. I den nuvarande ekonomiska krisen har den oversta inkomstdecilens inkomster har fallit kraftigt. Pa bara ett ar, 2007 till 2008, var fallet 13.3 procent. Fran 2007 till 2010 forvantas fallet bli 15.7 procent. Raknat som medianinkomst for decilen betyder detta ett fall fran 595 400 kr ar 2007 till 502 000 kr ar 2009.
Jamfor detta med brytpunkten for den Ostros-ska konfiskationsskatten pa de hogsta inkomsterna. Ar 2007 lag brytpunkten pa 472 000 kronor, eller 123 400 kronor under den hogsta decilens medianinkomst. For ar 2009 har dock medianinkomsten i den hogsta decilen fallit under brytpunkten for Ostros' konfiskationsskatt. Detsamma forvantas galla for 2010.
Resultatet av "varnskatten" ar saledes att farre an halften av den hogst betalda tiondedelen betalar skatten, samtidigt som bestraffningseffekten avskracker manga fran att oka sina inkomster in i varnskattsterritoriet. Nar entreprenorskap behovs i storre utstrackning an kanske nagonsin i modern svensk ekonomisk historia bestraffas det genom att den offentliga makten konfiskerar mer an halften av den sist tjanade kronan. Med tanke pa att entreprenorers arbetsinsats alltid ar storre pa marginalen betyder det en signifikant belastning pa en extra insatt timme arbete.
Nar staten val upptacker att knappt ens de bast betalda fem procenten betalar nagon namvard "varnskatt" ar det rimligt att forvanta sig att man kommer att forsoka kompensera genom ytterligare inkomstskattehojningar. Huruvida man gor detta genom att sanka brytpunkterna for statlig inkomstskatt eller genom andra medel aterstar att se; klart ar att varken Raggaren eller Vikarien kommer att sitta stillatigande och se statsbudgeten bloda miljard efter miljard pa grund av att arbetslosheten fortsatter stiga. Saledes kan vi forvanta oss en finanspolitik som inte pa nagot vis motverkar den trend i stigande arbetsloshet som Svenskt Naringsliv ser framfor sig.
Det ar viktigt att komma ihag i sammanhanget att den totala sysselsattningen i svensk ekonomi idag inte ar hogre an den var ar 1990. Idag arbetar 4.28 miljoner av karnan av arbetskraften, 20-64 ar. Ar 1990 var samma siffra 4.27 miljoner. Mellan 1990 och 2009 foll sysselsattningen kraftigt for att sedan sakta stiga igen. Problemet ar sjalvfallet att samtidigt har den totala befolkningen expanderat oavbrutet, vilket pressat ner sysselsattningsgraden och okat forsorjningsbordan kraftigt for de som fortfarande arbetar. Nar nu arbetslosheten kan forvantas stiga ytterligare kommer forsorjningsbordan pa den arbetande befolkningen att stiga till nivaer den aldrig tidigare befunnit sig.
Att detta inte ar en mer offentligt debatterad fraga ar oroande.
Monday, December 7, 2009
OM REFORMERING AV BOSTADSMARKNADEN
Nyligen kommenterade Utlandssvensk att Sverige mycket val kan sta infor en fastighetsbubbla. En av ingredienserna var den hoga belaningsgraden. Idag har E24 en interview med Stellan Lundstrom, professor i fastighetsekonomi vid Kungliga Tekniska Hogskolan. Lundstrom beror bl.a. samma problematik som Utlandssvensk diskuterade.
Lundstroms forslag om hur man forbattrar bostadsmarknaden ar beskedliga. De praglas bl.a. av den vanliga svenska mentaliteten att alla politiska reformer maste lamna beskattningen neutral, dvs att om man foreslar en skattesankning nagonstans maste man genast foresla en skattehojning nagon annanstans. Det maste bli ett slut pa det har svenska slentriantankandet.
Men, som sagt, Lundstrom har fortfarande en och annan bra ide om bostadsmarknaden.
– Skatter för tillväxt. Sug på den rubriken. Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi, ler underfundigt när han med dessa ord inleder en föreläsning om hur förändringar inom bostadsområdet kan bidra till en starkare ekonomisk utveckling i storstäderna.
Det borjar inte bra...
Bostadsmarknaden är ett evigt diskussionsämne. Det byggs för lite. Unga och nyinflyttade har svårt att hitta boende när hyreslägenheterna är svåråtkomliga och bostadsrätterna är dyra. Därtill har hushållen blivit högt belånade för att finansiera sitt boende, vilket det finns fler risker med.
Inte minst just att en stor mangd lan forfaller darfor att folk inte langre kan betala dem. Men det problemet begransas av det mikroskopiska nybyggandet: sa lange svenska folket ar inlast i en mer eller mindre konstant bostadsstock kommer den andel av svenska folket som kan ta lan till att kopa en bostad att begransas kraftigt. An sa lange innebar den begransningen att bara de som fortfarande kan betala sina lan ocksa bor i bostadsratt och villa.
Omvant betyder det har a andra sidan att om den svenska ekonomin skulle genomga en positiv revolution med kraftigt okad sysselsattning, stadigt forbattrad kopkraft hos hushallen, etc, skulle efterfragan pa den exklusiva klicken av belaningsbara bostader pa den sonderreglerade bostadsmarknaden driva upp priserna kraftigt. Darmed kunde en laneexplosion inom redan befintlig bostadsstock leda till en kreditkris i nasta lagkonjunktur.
Men det finns lösningar på problemen, enligt Stellan Lundström, professor vid institutionen för fastigheter och byggande, KTH. Han har tillsammans med två andra professorer sammanfattat resultat av tio års forskning om bostadsmarknaden i rapporten ”En flexibel och effektiv bostadsmarknad” och punktat upp allt som kan göras. De går grundligt tillväga och berör allt från byggande till skatter, ränteavdrag och beskriver hur hyresrätten kan utvecklas och försäljningen av villor och bostadsrätter förbättras. För att allt hänger ihop. Nyproduktion är viktigt för att skapa flyttkedjor och därmed öka rörligheten. Men även beskattningen på boendet bör förändras.
Nyproduktion ar nyckeln till en fungerande bostadsmarknad overhuvudtaget. Det ar endast genom fri och oreglerad nyproduktion som Sverige kan bli av med sin bostadskris. det ar inte bara Plan- och Bygglagen som star ivagen - beskattningen av bostader ar ett enormt problem, som Lundstrom ocksa pekar pa.
Stellan Lundström skojar om att villaägarna i hans hemort Norsjö i Västerbotten, betalar lika mycket i fastighetsavgift som villaägarna i Danderyd. Men egentligen behöver systemet reformeras. – Man bör se boende som konsumtion och inte som kapital, säger han och vill ta bort reavinstbeskattningen på bostadsförsäljningen. För närvarande är skattesatsen 22 procent efter höjningen årsskiftet 2007/2008.
Ohederligt hog skatt, kort och gott. Men att skattepolitiskt betrakta boende som konsumtion ar inte nodvandigtvis en battre losning. Det skulle namligen innebara att klafingriga socialistiska politiker kunde belagga ditt villaboende med moms.
Just det. Moms. Forestall dig att fa en faktura fran Skattemyndigheten varje manad for moms pa ditt villaboende. Du ska leverera in 25 procent pa vad Skattemyndigheten anser att du betalar varje manad for att bo.
Det har ar naturligtvis en absurd tanke. Men det ar icke desto mindre den reella foljden av att, som Lundstrom foreslar, staten skulle borja betrakta boende som konsumtion i stallet for formogenhet ur skatteteknisk synvinkel.
Samtidigt infördes också en avgift för dem som flyttade till ett dyrare boende och valde att skjuta upp reavinstbeskattningen till ett senare tillfälle. – Den leder till en inlåsningseffekt. Folk som bor i villa drar sig för att sälja den, för att man inte vill betala den här skatten.
En idiotisk regel eftersom den ocksa innebar att aldre far ett starkt skattemotiv att soka sig till mindre bostader, som fran villa till bostadsratt, samtidigt som unga barnfamiljer som vill uppat pa bostadsmarknaden soker sig till samma segment. Eftersom 40-talisterna har mer pengar an de unga barnfamiljerna vinner de budgivningen och barnfamiljerna sitter fast i allmannyttans alltmer nedslitna trerummare.
Även stämpelskatten borde bort och den årliga fastighetsskatten bör återinföras.
Se, det har ar problemet med manga ekonomer i Sverige. Nar de resonerar om skattepolitik tanker de automatiskt i termer av neutralitet i skatteintakterna for den offentliga makten. Men varken Moses' Stentavlor eller nagon enda larobok i nationalekonomi sager att det ar nagon form av naturlag att man maste bibehalla skatteinkomsterna pa oforandrad niva. Vad Lundstrom saledes borde gora ar i stallet att analysera hur bostadsmarknaden kan fungera battre utan minsta hansyn till hur skattehungrig den offentliga makten ar. Da gor han sitt jobb i stallet for att springa statens finanspolitiska arenden.
Rätten till ränteavdrag måste bort, eftersom den bidrar till att lånat kapital blir billigare än eget. – Vi borde främja eget kapital istället. De högbelånade bostadsköpen kan påverka den finansiella stabiliteten. Och en ökad finansiering med eget kapital ger även en stabilare bostadsmarknad, som inte svänger så kraftigt med ränteförändringar.
Det ar en bra ide, men som atskilliga studier av hushallens inkomst och formogenhet lange visat har drygt halva svenska folket ingen kontantmarginal att bygga ett eget bostadskapital ifran idag. Om svenskarna saledes ska ha storre valmojligheter pa bostadsmarknaden maste staten forandra sin finanspolitik kraftigt. Den nodvandiga utkomsten av den forandringen ar givetvis en sankning av skattetrycket gentemot hushallen, vilken i sin tur staten kan mojliggora endast genom omfattande utgiftsminskningar. (Se Frihetliga Losningar pa Hayek-Institutets huvudsida for nagra ideer i den har riktningen.)
Men dartill maste staten slappa sitt jarngrepp over bostadsbyggandet. Minskat skattetryck mot hushallen och ett kraftigt okad nyproduktion av bostader kan tillsammans ge unga barnfamiljer en chans att ta sig in dar med en rimlig insats av eget kapital.
Han konstaterar att det var en miss av politikerna att inte se över allt detta när fastighetsskatten togs bort. Därtill måste en bättre balans skapas mellan hyresrätter och borätter för att stimulera nyproduktion. Det tidigare investeringsbidraget som getts till nybyggnation av hyresrätter är inte så pjåkigt, menar han.
Nej, nej. Inga subventioner eller speciella skattefordelar. Sankta skatter och avregleringar over hela linjen lamnar de marknadsmassiga besluten i handerna pa dem som ar kompetenta att fatta dem: byggbolag och bostadskonsumenter.
För att det ska finnas fler lägenheter att hyra bör reglerna förändras så att även privatpersoner kan hyra ut i större omfattning och ha möjlighet att ta betalt. Det som idag sker i smyg bör göras tillåtet. – Man har gjort detta i Finland och fick direkt ut en massa lägenheter på marknaden. På en fungerande marknad ska det finnas några sidor med annonser på lägenheter som går att hyra.
En sjalvklar ide. Varfor ska inte Bosse i Bagarmossen kunna bygga en fastighet med tre lagenheter och hyra ut tva som det passar honom? Det har ger aterigen manga unga familjer en mojlighet att finansiera sitt eget egna boende samtidigt som utbudet av bostader okar.
Han kan också tänka sig att hyran på hyresrätter borde kunna förhandlas individuellt istället för kollektivt.
En ren sjalvklarhet.
– Grundtanken är att den som vill ha ett extra tjusigt kök eller annan inredning kan förhandla med värden om det och betala därefter. Fastighetsbolagen brukar reagera med att säga att inte kan väl jag förhandla med 2000 hyresgäster. Men troligen är bara 10–15 procent intresserade av en sådan lösning. Rapporten pekar även på saker som kan förbättras redan innan byggherrarna sätter spaden i jorden. Plan- och byggprocessen måste bli mer transparent och förutsägbar för att långsiktigt locka investerare och riskkapital, står det rapporten. Riskkapitalister behövs för att skapa mer konkurrens i plan- och byggprocessen.
Hela den svenska bostadsfinansieringen kraschade for ungefar 20 ar sedan och har sedan aldrig riktigt repat sig. Da, efter "byggboomen" pa 80-talet (da man byggde 60% sa manga bostader om aret som man gjorde under perioden 1965-75), kunde inte ens de byggbolag lana pengar som pa forhand hade kontrakt pa samtliga hus eller lagenheter man ville bygga. Allt de behovde var kreditfinansiering under byggtiden.
– Idag är det JM som tar risken. Men det kan vara någon annan, en riskkapitalist. I USA har man ett system där man skapar byggklara tomter som sedan säljs. Det skapar konkurrens och man får in fler aktörer.
Det privata markagandet har ocksa en helt annan status har. Det finns lokala plan- och bygglagar (samt "zoning laws")i vissa stader och delstater, men manga har inga sadana begransningar. Det ar upp till markagaren, finansiaren och byggbolaget att bestamma vad man vill gora.
Ett sådant system skulle också innebära att kommunerna måste vara aktiva för skapa byggrätter. Forskningen slår fast att det byggs mer i kommuner som äger mark än i kommuner som inte gör det.
Men problemet dar ar just att svensk lagstiftning missgynnar privata markagare i fraga om bostadsbyggande. Kommunen som markagare har en komparativ fordel pa grund av just lagstiftning. Om man i stallet reformerar egendomsratten och befriar den fran lagstiftarnas klafingrighet kommer privata markagare att aktivt bidra till bostadsbyggande darfor att det ar lonsamt for dem.
Overlag ar Stellan Lundstrom saledes pa ratt spar: han vill se avregleringar och en koncentration av lagstiftningen pa en aktivering av bostadsbyggandet. Men han vill dels inte sanka skattetrycket pa bostadsmarknaden, dels inte prata om systematiska avregleringar av byggandet. Aterstar nu att se hur mycket av hans beskedliga ideer som vinner gehor bland svenska politiker.
Lundstroms forslag om hur man forbattrar bostadsmarknaden ar beskedliga. De praglas bl.a. av den vanliga svenska mentaliteten att alla politiska reformer maste lamna beskattningen neutral, dvs att om man foreslar en skattesankning nagonstans maste man genast foresla en skattehojning nagon annanstans. Det maste bli ett slut pa det har svenska slentriantankandet.
Men, som sagt, Lundstrom har fortfarande en och annan bra ide om bostadsmarknaden.
– Skatter för tillväxt. Sug på den rubriken. Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi, ler underfundigt när han med dessa ord inleder en föreläsning om hur förändringar inom bostadsområdet kan bidra till en starkare ekonomisk utveckling i storstäderna.
Det borjar inte bra...
Bostadsmarknaden är ett evigt diskussionsämne. Det byggs för lite. Unga och nyinflyttade har svårt att hitta boende när hyreslägenheterna är svåråtkomliga och bostadsrätterna är dyra. Därtill har hushållen blivit högt belånade för att finansiera sitt boende, vilket det finns fler risker med.
Inte minst just att en stor mangd lan forfaller darfor att folk inte langre kan betala dem. Men det problemet begransas av det mikroskopiska nybyggandet: sa lange svenska folket ar inlast i en mer eller mindre konstant bostadsstock kommer den andel av svenska folket som kan ta lan till att kopa en bostad att begransas kraftigt. An sa lange innebar den begransningen att bara de som fortfarande kan betala sina lan ocksa bor i bostadsratt och villa.
Omvant betyder det har a andra sidan att om den svenska ekonomin skulle genomga en positiv revolution med kraftigt okad sysselsattning, stadigt forbattrad kopkraft hos hushallen, etc, skulle efterfragan pa den exklusiva klicken av belaningsbara bostader pa den sonderreglerade bostadsmarknaden driva upp priserna kraftigt. Darmed kunde en laneexplosion inom redan befintlig bostadsstock leda till en kreditkris i nasta lagkonjunktur.
Men det finns lösningar på problemen, enligt Stellan Lundström, professor vid institutionen för fastigheter och byggande, KTH. Han har tillsammans med två andra professorer sammanfattat resultat av tio års forskning om bostadsmarknaden i rapporten ”En flexibel och effektiv bostadsmarknad” och punktat upp allt som kan göras. De går grundligt tillväga och berör allt från byggande till skatter, ränteavdrag och beskriver hur hyresrätten kan utvecklas och försäljningen av villor och bostadsrätter förbättras. För att allt hänger ihop. Nyproduktion är viktigt för att skapa flyttkedjor och därmed öka rörligheten. Men även beskattningen på boendet bör förändras.
Nyproduktion ar nyckeln till en fungerande bostadsmarknad overhuvudtaget. Det ar endast genom fri och oreglerad nyproduktion som Sverige kan bli av med sin bostadskris. det ar inte bara Plan- och Bygglagen som star ivagen - beskattningen av bostader ar ett enormt problem, som Lundstrom ocksa pekar pa.
Stellan Lundström skojar om att villaägarna i hans hemort Norsjö i Västerbotten, betalar lika mycket i fastighetsavgift som villaägarna i Danderyd. Men egentligen behöver systemet reformeras. – Man bör se boende som konsumtion och inte som kapital, säger han och vill ta bort reavinstbeskattningen på bostadsförsäljningen. För närvarande är skattesatsen 22 procent efter höjningen årsskiftet 2007/2008.
Ohederligt hog skatt, kort och gott. Men att skattepolitiskt betrakta boende som konsumtion ar inte nodvandigtvis en battre losning. Det skulle namligen innebara att klafingriga socialistiska politiker kunde belagga ditt villaboende med moms.
Just det. Moms. Forestall dig att fa en faktura fran Skattemyndigheten varje manad for moms pa ditt villaboende. Du ska leverera in 25 procent pa vad Skattemyndigheten anser att du betalar varje manad for att bo.
Det har ar naturligtvis en absurd tanke. Men det ar icke desto mindre den reella foljden av att, som Lundstrom foreslar, staten skulle borja betrakta boende som konsumtion i stallet for formogenhet ur skatteteknisk synvinkel.
Samtidigt infördes också en avgift för dem som flyttade till ett dyrare boende och valde att skjuta upp reavinstbeskattningen till ett senare tillfälle. – Den leder till en inlåsningseffekt. Folk som bor i villa drar sig för att sälja den, för att man inte vill betala den här skatten.
En idiotisk regel eftersom den ocksa innebar att aldre far ett starkt skattemotiv att soka sig till mindre bostader, som fran villa till bostadsratt, samtidigt som unga barnfamiljer som vill uppat pa bostadsmarknaden soker sig till samma segment. Eftersom 40-talisterna har mer pengar an de unga barnfamiljerna vinner de budgivningen och barnfamiljerna sitter fast i allmannyttans alltmer nedslitna trerummare.
Även stämpelskatten borde bort och den årliga fastighetsskatten bör återinföras.
Se, det har ar problemet med manga ekonomer i Sverige. Nar de resonerar om skattepolitik tanker de automatiskt i termer av neutralitet i skatteintakterna for den offentliga makten. Men varken Moses' Stentavlor eller nagon enda larobok i nationalekonomi sager att det ar nagon form av naturlag att man maste bibehalla skatteinkomsterna pa oforandrad niva. Vad Lundstrom saledes borde gora ar i stallet att analysera hur bostadsmarknaden kan fungera battre utan minsta hansyn till hur skattehungrig den offentliga makten ar. Da gor han sitt jobb i stallet for att springa statens finanspolitiska arenden.
Rätten till ränteavdrag måste bort, eftersom den bidrar till att lånat kapital blir billigare än eget. – Vi borde främja eget kapital istället. De högbelånade bostadsköpen kan påverka den finansiella stabiliteten. Och en ökad finansiering med eget kapital ger även en stabilare bostadsmarknad, som inte svänger så kraftigt med ränteförändringar.
Det ar en bra ide, men som atskilliga studier av hushallens inkomst och formogenhet lange visat har drygt halva svenska folket ingen kontantmarginal att bygga ett eget bostadskapital ifran idag. Om svenskarna saledes ska ha storre valmojligheter pa bostadsmarknaden maste staten forandra sin finanspolitik kraftigt. Den nodvandiga utkomsten av den forandringen ar givetvis en sankning av skattetrycket gentemot hushallen, vilken i sin tur staten kan mojliggora endast genom omfattande utgiftsminskningar. (Se Frihetliga Losningar pa Hayek-Institutets huvudsida for nagra ideer i den har riktningen.)
Men dartill maste staten slappa sitt jarngrepp over bostadsbyggandet. Minskat skattetryck mot hushallen och ett kraftigt okad nyproduktion av bostader kan tillsammans ge unga barnfamiljer en chans att ta sig in dar med en rimlig insats av eget kapital.
Han konstaterar att det var en miss av politikerna att inte se över allt detta när fastighetsskatten togs bort. Därtill måste en bättre balans skapas mellan hyresrätter och borätter för att stimulera nyproduktion. Det tidigare investeringsbidraget som getts till nybyggnation av hyresrätter är inte så pjåkigt, menar han.
Nej, nej. Inga subventioner eller speciella skattefordelar. Sankta skatter och avregleringar over hela linjen lamnar de marknadsmassiga besluten i handerna pa dem som ar kompetenta att fatta dem: byggbolag och bostadskonsumenter.
För att det ska finnas fler lägenheter att hyra bör reglerna förändras så att även privatpersoner kan hyra ut i större omfattning och ha möjlighet att ta betalt. Det som idag sker i smyg bör göras tillåtet. – Man har gjort detta i Finland och fick direkt ut en massa lägenheter på marknaden. På en fungerande marknad ska det finnas några sidor med annonser på lägenheter som går att hyra.
En sjalvklar ide. Varfor ska inte Bosse i Bagarmossen kunna bygga en fastighet med tre lagenheter och hyra ut tva som det passar honom? Det har ger aterigen manga unga familjer en mojlighet att finansiera sitt eget egna boende samtidigt som utbudet av bostader okar.
Han kan också tänka sig att hyran på hyresrätter borde kunna förhandlas individuellt istället för kollektivt.
En ren sjalvklarhet.
– Grundtanken är att den som vill ha ett extra tjusigt kök eller annan inredning kan förhandla med värden om det och betala därefter. Fastighetsbolagen brukar reagera med att säga att inte kan väl jag förhandla med 2000 hyresgäster. Men troligen är bara 10–15 procent intresserade av en sådan lösning. Rapporten pekar även på saker som kan förbättras redan innan byggherrarna sätter spaden i jorden. Plan- och byggprocessen måste bli mer transparent och förutsägbar för att långsiktigt locka investerare och riskkapital, står det rapporten. Riskkapitalister behövs för att skapa mer konkurrens i plan- och byggprocessen.
Hela den svenska bostadsfinansieringen kraschade for ungefar 20 ar sedan och har sedan aldrig riktigt repat sig. Da, efter "byggboomen" pa 80-talet (da man byggde 60% sa manga bostader om aret som man gjorde under perioden 1965-75), kunde inte ens de byggbolag lana pengar som pa forhand hade kontrakt pa samtliga hus eller lagenheter man ville bygga. Allt de behovde var kreditfinansiering under byggtiden.
– Idag är det JM som tar risken. Men det kan vara någon annan, en riskkapitalist. I USA har man ett system där man skapar byggklara tomter som sedan säljs. Det skapar konkurrens och man får in fler aktörer.
Det privata markagandet har ocksa en helt annan status har. Det finns lokala plan- och bygglagar (samt "zoning laws")i vissa stader och delstater, men manga har inga sadana begransningar. Det ar upp till markagaren, finansiaren och byggbolaget att bestamma vad man vill gora.
Ett sådant system skulle också innebära att kommunerna måste vara aktiva för skapa byggrätter. Forskningen slår fast att det byggs mer i kommuner som äger mark än i kommuner som inte gör det.
Men problemet dar ar just att svensk lagstiftning missgynnar privata markagare i fraga om bostadsbyggande. Kommunen som markagare har en komparativ fordel pa grund av just lagstiftning. Om man i stallet reformerar egendomsratten och befriar den fran lagstiftarnas klafingrighet kommer privata markagare att aktivt bidra till bostadsbyggande darfor att det ar lonsamt for dem.
Overlag ar Stellan Lundstrom saledes pa ratt spar: han vill se avregleringar och en koncentration av lagstiftningen pa en aktivering av bostadsbyggandet. Men han vill dels inte sanka skattetrycket pa bostadsmarknaden, dels inte prata om systematiska avregleringar av byggandet. Aterstar nu att se hur mycket av hans beskedliga ideer som vinner gehor bland svenska politiker.
Thursday, December 3, 2009
OM UTBUDS- OCH EFTERFRAGESTIMULANSER
Johan Lonnroth, nationalekonom och kommunist, har en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet om vilken sorts ekonomisk politik Sverige behover. En f.d. kollega till mig definierade en gang i tiden Lonnroth som en makroekonomisk baksatesforare. Det ar fortfarande en bra karakterisering, aven om jag maste medge att Lonnroth som person ar sa timid, nastan raddhagsen av sig att det ibland kan ta emot en smula att ge sig in i en debatt med honom.
Icke desto mindre: om han ger sig in i den politiska debatten far han vara beredd att spela pa de villkor som galler dar. Dessutom erbjuder artikeln ett utmarkt tillfalle till diskussion av hur man bor utforma en bra finanspolitik i lagkonjunktur.
Nobelpristagaren Paul Krugman pläderar för offentliga investeringar för att mildra den ekonomiska krisen. Investeringar i klimateffektiv teknik bidrar också till att lösa klimatkrisen, skriver Johan Lönnroth, docent i nationalekonomi och tidigare vice ordförande i Vänsterpartiet, och Karin Svensson Smith (MP), riksdagsledamot.
Klimatkrisen som alltsa visat sig vara intet mer an akademiskt bedrageri och statistiska manipulationer av en grupp makthungriga "forskare".
Nyligen besökte förra årets Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, Göteborg för att medverka i Kvalitetsmässan. En av Krugmans specialfrågor är den ekonomiska krisen, hur den uppkom och hur vi löser den. Det han har att säga är också relevant inför klimatkonferensen i Köpenhamn. En poäng är att en ekonomisk politik som inriktar sig på utbudssidan i ekonomin är verkningslös i en djup ekonomisk kris, då problemet är låg efterfrågan. Man kan inte få folk att köpa mer genom att fylla butikerna med fler varor. Anledningen är att människor i en kris sparar sina pengar, vilket minskar efterfrågan.
Det har ar en korrekt analys av efterfragesidan i ekonomin. Felet som manga keynesianer begar ar att de forkastar utbudssidan i ekonomin; felet bland utbudsekonomer ar att man avfardar efterfragestimulanser som "keynesianism" och "statsintervention". Sanningen ar att bagge sidor har ratt:
a) Konsumtionsefterfragan trycks tillbaks i en lagkonjunktur pa grund av konsumenternas pessimism. Darmed sker det ett skift i anvandningen av befintliga inkomster fran konsumtion till sparande. Detta minskar den storsta efterfragekomponenten i ekonomin, vilket sjalvfallet har starka negativa effekter pa aktivitetsnivan i ekonomin.
b) Entreprenorer som inte kan salja sina produkter pa grund av lag efterfragan reagerar pa ett liknande satt. De drar ner sina produktionskostnader (i princip motsvarande konsumentens minskade konsumtionsutgifter) och forsoker bevara vad lite marginaler de kan skydda. Detta okar med nodvandighet arbetslosheten vilket sjalvfallet bidrar till en ytterligare nedpressning av aktiviteten i ekonomin.
Losningen pa den har situationen ar varken ensidigt keynesiansk eller utbudsorienterad. Krugman har ratt satillvida att om allt vi gor ar att sanka skatterna for entreprenorer kommer det att ta en ganska lang tid innan skattesankningarna har givit foretagarna marginal nog att kunna salja sina produkter med positiv marginal igen (och darmed nyanstalla). Men utbudsekonomerna som kritiserar den keynesianska strategin har ocksa en poang: en konsumtionsstimulans har begransade effekter pa sysselsattning och produktion eftersom foretagen redan gar med forlust och inte tanker anstalla forran deras marginaler blivit positiva igen.
En strategi som visat sig ha dokumenterat positiva effekter pa bade utbuds- och efterfragesidan ar att sanka marginalskatterna pa arbetsinkomster. Toppskattesatserna drabbar sma foretag hardare an andra foretag pa grund av agandeformer och agarens direkta involvering i den dagliga driften av foretaget. Att minska skatterna for dessa foretagare ar att ge dem ekonomiskt utrymme att andas och forhoppningsvis radda sina foretag.
Samtidigt innebar marginalskattesankningar att konsumenter med de storsta marginalerna far mojlighet att dels oka sin konsumtion, dels gora aktiva privatekonomiska investeringar. Dessa investeringar okar tillgangligheten pa riskkapital i det finansiella systemet, ofta pa en lokal niva genom att lokala banker far mer pengar att lana ut i den lokala ekonomin.
Kombinationen av lagre skatter och okad tillgang till relativt billigt riskkapital ar en bra forutsattning for manga foretagare. Aven nar efterfragan pa deras produkter inte vaxer kan dessa tva villkor vara tillrackliga for att stimulera entreprenorerna till nyinvesteringar. Det i sin tur gor dem battre rustade nar ekonomin vander upp igen. Men utan effekterna pa efterfragesidan kan utbudsstimulanserna aldrig ge ekonomin den rejala skjuts ut ur lagkonjunkturen den behover.
De tva sidorna ar saledes beroende av varandra. Det forundrar mig varje gang jag hor en kollega inom den nationalekonomiska professionen prata om utbuds- och efterfragepolitik som tva konkurrerande, varandra uteslutande strategier.
Med detta i atanke, lat oss atervanda till det makroekonomiska baksatet.
Stat och kommuner måste då få igång den offentliga konsumtionen. Om medborgare och företag inte konsumerar och investerar så måste den offentliga sektorn göra det, annars faller ekonomin som helhet.
Sanningen ar att den offentliga makten aldrig bidrar netto till den ekonomiska aktiviteten. Varje krona den spenderar ar antingen beskattad och saledes enbart en efterfrage-overflyttning, upplanad fran den privata sektorn eller nytryckt i form av okat penningutbud. Nar den offentliga makten lanar pengar ger den sig in pa en marknad som annars privata foretag kan anvanda sig av och hojer priset pa riskkapital (genom en forskjutning av riskspektrat, inte nodvandigtvis genom en rantehojning); nar den offentliga makten trycker pengar for sin egen konsumtion deflaterar den de facto avkastningen pa privata sparkonton genom att pressa ner rantenivan i ekonomin.
Hur den offentliga makten an vander sig tar den saledes direkt eller indirekt resurser fran den privata sektorn i ansprak for sin egen konsumtion. Om vi till detta lagger att den offentliga makten aldrig ar lika effektiv i att tillgodose medborgarnas behov som den privata sektorn ar, blir det an dyrare och an mindre effektivt att forsoka lyfta ekonomin ur en lagkonjunktur med hjalp av den offentliga makten.
Slutsatsen för svenskt vidkommande är att regeringen Reinfeldt har gjort precis tvärt emot det den borde göra: de gav för lite till kommuner och landsting som i sin tur har sparat på jobben, vilket har fördjupat krisen.
Kommuner och landsting befinner sig i kroniska kostnadskriser med kroniska uppsagningar, besparingar, neddragningar, effektiviseringar... Lite fickpengar fran staten gor ingen egentlig skillnad.
Sedan har högern ägnat sig åt att sänka skatterna för att öka människors vilja att arbeta, vilket är tämligen ineffektivt när få arbeten finns att söka.
Det har ar en poang, utan tvivel. Vikariens och Legoministerns huvudsakliga fokus har legat pa att forsvara valfardsstaten och balansera statsbudgeten. Forst i andra hand har man forsokt genomfora vissa stimulativa atgarder, men da har det a andra sidan varit enligt samma kompartmentaliserade strategi (antingen utbud eller efterfragan; aldrig bagge) som Lonnroth sjalv foresprakar, utan att inse det.
Krugman pläderar huvudsakligen för offentliga investeringar, inte offentlig konsumtion, för att få igång efterfrågan. Skälet är att investeringar ger ett värde även efter krisen. Detta är intressant då vi just nu råkar ha en annan kris över oss samtidigt som den ekonomiska, nämligen klimatkrisen. Och alla kända lösningar på den kräver stora investeringar. Att lösa klimatkrisen kräver, förutom ändrade levnadsvanor, ny teknik som möjliggör minskade utsläpp. Här är offentliga investeringar en viktig del.
Forutom det faktum att klimatkrisen alltsa visat sig vara logn och forbannad dikt, ar det viktigt att papeka att offentliga investeringar alltfor ofta visat sig grovt felskatta efterfragan pa samma investering. Utbyggnaden av svensk tagtrafik efter andra varldskriget vandes redan i slutet av 50-talet till overkapacitet. Orsaken var framvaxten av privatbilismen, nagot som de offentliga infrastrukturplanerarna inte kunnat forutse. De ofantliga investeringarna i bostader under Miljonprogrammet 1965-75 laste fast svenska storstader i ghettofierade offentliga bostadsprojekt som var planerade att sta i maximalt 30 ar. Men pa grund av ekonomisk-geografiska faktorer som planerarna inte kunnat forutse, tillsammans med stora forandringar i makroekonomin, kunde plotsligt den offentliga makten inte fullfolja sina investeringsplaner och ersatta miljonprogramsomradena med "mer varaktiga" bostader.
Det finns oerhort manga andra exempel pa hur offentliga investeringar ar intet mer an en nationalekonomisk form av missriktad valgorenhet. Tyvarr vagrar vanstern lara sig av dessa.
Om den offentliga sektorn beställer ny teknik, exempelvis en ny generation höghastighetståg, kan utvecklingen av denna ta fart. Ett konkret exempel är Bombardier som vill utveckla ett kombitåg, Gröna tåget, som kan köras både på vanlig räls och som höghastighetståg. Och den tekniken utvecklas händelsevis i Sverige.
Man vill alltsa utveckla tekniken. Man har inte gjort det annu, och anledningen ar att i en fri ekonomi satter den fria marknaden lonsamhetskriterierna for en sadan investering. Bombardier hoppas med all sannolikhet att svenska staten ska tvinga svenska skattebetalare att betala utvecklingskostnaderna at dem. Och det vore ju generost... Men eftersom det inte finns privatekonomiska orsaker att utveckla och salja den har sortens tag maste den offentliga makten, om man av politiska orsaker vill ha tagen, tvinga skattebetalarna att sta for mellanskillnaden. Det ar detta som kallas "samhallsekonomisk lonsamhet".
Lonnroth ar i grund och botten inte intresserad av huruvida den offentliga maktens deltagande i ekonomin ar bra eller inte. Han ser den ekonomiska krisen som annu en chans att utvidga den offentliga maktens kontroll over ekonomin och medborgarna. Detta gor dock inte sakargumenten emot samma utvidgning mindre relevanta - aven om en overtygad ideolog som Lonnroth aldrig kommer att andra sig kan fokus pa sakargument och god analys i den ekonomiska debatten ringa in och begransa spridningen av ideologisk demagogi som Lonnroths.
Icke desto mindre: om han ger sig in i den politiska debatten far han vara beredd att spela pa de villkor som galler dar. Dessutom erbjuder artikeln ett utmarkt tillfalle till diskussion av hur man bor utforma en bra finanspolitik i lagkonjunktur.
Nobelpristagaren Paul Krugman pläderar för offentliga investeringar för att mildra den ekonomiska krisen. Investeringar i klimateffektiv teknik bidrar också till att lösa klimatkrisen, skriver Johan Lönnroth, docent i nationalekonomi och tidigare vice ordförande i Vänsterpartiet, och Karin Svensson Smith (MP), riksdagsledamot.
Klimatkrisen som alltsa visat sig vara intet mer an akademiskt bedrageri och statistiska manipulationer av en grupp makthungriga "forskare".
Nyligen besökte förra årets Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, Göteborg för att medverka i Kvalitetsmässan. En av Krugmans specialfrågor är den ekonomiska krisen, hur den uppkom och hur vi löser den. Det han har att säga är också relevant inför klimatkonferensen i Köpenhamn. En poäng är att en ekonomisk politik som inriktar sig på utbudssidan i ekonomin är verkningslös i en djup ekonomisk kris, då problemet är låg efterfrågan. Man kan inte få folk att köpa mer genom att fylla butikerna med fler varor. Anledningen är att människor i en kris sparar sina pengar, vilket minskar efterfrågan.
Det har ar en korrekt analys av efterfragesidan i ekonomin. Felet som manga keynesianer begar ar att de forkastar utbudssidan i ekonomin; felet bland utbudsekonomer ar att man avfardar efterfragestimulanser som "keynesianism" och "statsintervention". Sanningen ar att bagge sidor har ratt:
a) Konsumtionsefterfragan trycks tillbaks i en lagkonjunktur pa grund av konsumenternas pessimism. Darmed sker det ett skift i anvandningen av befintliga inkomster fran konsumtion till sparande. Detta minskar den storsta efterfragekomponenten i ekonomin, vilket sjalvfallet har starka negativa effekter pa aktivitetsnivan i ekonomin.
b) Entreprenorer som inte kan salja sina produkter pa grund av lag efterfragan reagerar pa ett liknande satt. De drar ner sina produktionskostnader (i princip motsvarande konsumentens minskade konsumtionsutgifter) och forsoker bevara vad lite marginaler de kan skydda. Detta okar med nodvandighet arbetslosheten vilket sjalvfallet bidrar till en ytterligare nedpressning av aktiviteten i ekonomin.
Losningen pa den har situationen ar varken ensidigt keynesiansk eller utbudsorienterad. Krugman har ratt satillvida att om allt vi gor ar att sanka skatterna for entreprenorer kommer det att ta en ganska lang tid innan skattesankningarna har givit foretagarna marginal nog att kunna salja sina produkter med positiv marginal igen (och darmed nyanstalla). Men utbudsekonomerna som kritiserar den keynesianska strategin har ocksa en poang: en konsumtionsstimulans har begransade effekter pa sysselsattning och produktion eftersom foretagen redan gar med forlust och inte tanker anstalla forran deras marginaler blivit positiva igen.
En strategi som visat sig ha dokumenterat positiva effekter pa bade utbuds- och efterfragesidan ar att sanka marginalskatterna pa arbetsinkomster. Toppskattesatserna drabbar sma foretag hardare an andra foretag pa grund av agandeformer och agarens direkta involvering i den dagliga driften av foretaget. Att minska skatterna for dessa foretagare ar att ge dem ekonomiskt utrymme att andas och forhoppningsvis radda sina foretag.
Samtidigt innebar marginalskattesankningar att konsumenter med de storsta marginalerna far mojlighet att dels oka sin konsumtion, dels gora aktiva privatekonomiska investeringar. Dessa investeringar okar tillgangligheten pa riskkapital i det finansiella systemet, ofta pa en lokal niva genom att lokala banker far mer pengar att lana ut i den lokala ekonomin.
Kombinationen av lagre skatter och okad tillgang till relativt billigt riskkapital ar en bra forutsattning for manga foretagare. Aven nar efterfragan pa deras produkter inte vaxer kan dessa tva villkor vara tillrackliga for att stimulera entreprenorerna till nyinvesteringar. Det i sin tur gor dem battre rustade nar ekonomin vander upp igen. Men utan effekterna pa efterfragesidan kan utbudsstimulanserna aldrig ge ekonomin den rejala skjuts ut ur lagkonjunkturen den behover.
De tva sidorna ar saledes beroende av varandra. Det forundrar mig varje gang jag hor en kollega inom den nationalekonomiska professionen prata om utbuds- och efterfragepolitik som tva konkurrerande, varandra uteslutande strategier.
Med detta i atanke, lat oss atervanda till det makroekonomiska baksatet.
Stat och kommuner måste då få igång den offentliga konsumtionen. Om medborgare och företag inte konsumerar och investerar så måste den offentliga sektorn göra det, annars faller ekonomin som helhet.
Sanningen ar att den offentliga makten aldrig bidrar netto till den ekonomiska aktiviteten. Varje krona den spenderar ar antingen beskattad och saledes enbart en efterfrage-overflyttning, upplanad fran den privata sektorn eller nytryckt i form av okat penningutbud. Nar den offentliga makten lanar pengar ger den sig in pa en marknad som annars privata foretag kan anvanda sig av och hojer priset pa riskkapital (genom en forskjutning av riskspektrat, inte nodvandigtvis genom en rantehojning); nar den offentliga makten trycker pengar for sin egen konsumtion deflaterar den de facto avkastningen pa privata sparkonton genom att pressa ner rantenivan i ekonomin.
Hur den offentliga makten an vander sig tar den saledes direkt eller indirekt resurser fran den privata sektorn i ansprak for sin egen konsumtion. Om vi till detta lagger att den offentliga makten aldrig ar lika effektiv i att tillgodose medborgarnas behov som den privata sektorn ar, blir det an dyrare och an mindre effektivt att forsoka lyfta ekonomin ur en lagkonjunktur med hjalp av den offentliga makten.
Slutsatsen för svenskt vidkommande är att regeringen Reinfeldt har gjort precis tvärt emot det den borde göra: de gav för lite till kommuner och landsting som i sin tur har sparat på jobben, vilket har fördjupat krisen.
Kommuner och landsting befinner sig i kroniska kostnadskriser med kroniska uppsagningar, besparingar, neddragningar, effektiviseringar... Lite fickpengar fran staten gor ingen egentlig skillnad.
Sedan har högern ägnat sig åt att sänka skatterna för att öka människors vilja att arbeta, vilket är tämligen ineffektivt när få arbeten finns att söka.
Det har ar en poang, utan tvivel. Vikariens och Legoministerns huvudsakliga fokus har legat pa att forsvara valfardsstaten och balansera statsbudgeten. Forst i andra hand har man forsokt genomfora vissa stimulativa atgarder, men da har det a andra sidan varit enligt samma kompartmentaliserade strategi (antingen utbud eller efterfragan; aldrig bagge) som Lonnroth sjalv foresprakar, utan att inse det.
Krugman pläderar huvudsakligen för offentliga investeringar, inte offentlig konsumtion, för att få igång efterfrågan. Skälet är att investeringar ger ett värde även efter krisen. Detta är intressant då vi just nu råkar ha en annan kris över oss samtidigt som den ekonomiska, nämligen klimatkrisen. Och alla kända lösningar på den kräver stora investeringar. Att lösa klimatkrisen kräver, förutom ändrade levnadsvanor, ny teknik som möjliggör minskade utsläpp. Här är offentliga investeringar en viktig del.
Forutom det faktum att klimatkrisen alltsa visat sig vara logn och forbannad dikt, ar det viktigt att papeka att offentliga investeringar alltfor ofta visat sig grovt felskatta efterfragan pa samma investering. Utbyggnaden av svensk tagtrafik efter andra varldskriget vandes redan i slutet av 50-talet till overkapacitet. Orsaken var framvaxten av privatbilismen, nagot som de offentliga infrastrukturplanerarna inte kunnat forutse. De ofantliga investeringarna i bostader under Miljonprogrammet 1965-75 laste fast svenska storstader i ghettofierade offentliga bostadsprojekt som var planerade att sta i maximalt 30 ar. Men pa grund av ekonomisk-geografiska faktorer som planerarna inte kunnat forutse, tillsammans med stora forandringar i makroekonomin, kunde plotsligt den offentliga makten inte fullfolja sina investeringsplaner och ersatta miljonprogramsomradena med "mer varaktiga" bostader.
Det finns oerhort manga andra exempel pa hur offentliga investeringar ar intet mer an en nationalekonomisk form av missriktad valgorenhet. Tyvarr vagrar vanstern lara sig av dessa.
Om den offentliga sektorn beställer ny teknik, exempelvis en ny generation höghastighetståg, kan utvecklingen av denna ta fart. Ett konkret exempel är Bombardier som vill utveckla ett kombitåg, Gröna tåget, som kan köras både på vanlig räls och som höghastighetståg. Och den tekniken utvecklas händelsevis i Sverige.
Man vill alltsa utveckla tekniken. Man har inte gjort det annu, och anledningen ar att i en fri ekonomi satter den fria marknaden lonsamhetskriterierna for en sadan investering. Bombardier hoppas med all sannolikhet att svenska staten ska tvinga svenska skattebetalare att betala utvecklingskostnaderna at dem. Och det vore ju generost... Men eftersom det inte finns privatekonomiska orsaker att utveckla och salja den har sortens tag maste den offentliga makten, om man av politiska orsaker vill ha tagen, tvinga skattebetalarna att sta for mellanskillnaden. Det ar detta som kallas "samhallsekonomisk lonsamhet".
Lonnroth ar i grund och botten inte intresserad av huruvida den offentliga maktens deltagande i ekonomin ar bra eller inte. Han ser den ekonomiska krisen som annu en chans att utvidga den offentliga maktens kontroll over ekonomin och medborgarna. Detta gor dock inte sakargumenten emot samma utvidgning mindre relevanta - aven om en overtygad ideolog som Lonnroth aldrig kommer att andra sig kan fokus pa sakargument och god analys i den ekonomiska debatten ringa in och begransa spridningen av ideologisk demagogi som Lonnroths.
Subscribe to:
Posts (Atom)
