OM UTBUDS- OCH EFTERFRAGESTIMULANSER

Johan Lonnroth, nationalekonom och kommunist, har en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet om vilken sorts ekonomisk politik Sverige behover. En f.d. kollega till mig definierade en gang i tiden Lonnroth som en makroekonomisk baksatesforare. Det ar fortfarande en bra karakterisering, aven om jag maste medge att Lonnroth som person ar sa timid, nastan raddhagsen av sig att det ibland kan ta emot en smula att ge sig in i en debatt med honom.

Icke desto mindre: om han ger sig in i den politiska debatten far han vara beredd att spela pa de villkor som galler dar. Dessutom erbjuder artikeln ett utmarkt tillfalle till diskussion av hur man bor utforma en bra finanspolitik i lagkonjunktur.

Nobelpristagaren Paul Krugman pläderar för offentliga investeringar för att mildra den ekonomiska krisen. Inve­steringar i klimateffektiv teknik bidrar också till att lösa klimatkrisen, skriver Johan Lönnroth, docent i nationalekonomi och tidigare vice ordförande i Vänsterpartiet, och Karin Svensson Smith (MP), riksdagsledamot.

Klimatkrisen som alltsa visat sig vara intet mer an akademiskt bedrageri och statistiska manipulationer av en grupp makthungriga "forskare".

Nyligen besökte förra årets Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, Göteborg för att medverka i Kvalitetsmässan. En av Krugmans specialfrågor är den ekonomiska krisen, hur den uppkom och hur vi löser den. Det han har att säga är också relevant inför klimatkonferensen i Köpenhamn. En poäng är att en ekonomisk politik som inriktar sig på utbudssidan i ekonomin är verkningslös i en djup ekonomisk kris, då problemet är låg efterfrågan. Man kan inte få folk att köpa mer genom att fylla butikerna med fler varor. Anledningen är att människor i en kris sparar sina pengar, vilket minskar efterfrågan.

Det har ar en korrekt analys av efterfragesidan i ekonomin. Felet som manga keynesianer begar ar att de forkastar utbudssidan i ekonomin; felet bland utbudsekonomer ar att man avfardar efterfragestimulanser som "keynesianism" och "statsintervention". Sanningen ar att bagge sidor har ratt:

a) Konsumtionsefterfragan trycks tillbaks i en lagkonjunktur pa grund av konsumenternas pessimism. Darmed sker det ett skift i anvandningen av befintliga inkomster fran konsumtion till sparande. Detta minskar den storsta efterfragekomponenten i ekonomin, vilket sjalvfallet har starka negativa effekter pa aktivitetsnivan i ekonomin.
b) Entreprenorer som inte kan salja sina produkter pa grund av lag efterfragan reagerar pa ett liknande satt. De drar ner sina produktionskostnader (i princip motsvarande konsumentens minskade konsumtionsutgifter) och forsoker bevara vad lite marginaler de kan skydda. Detta okar med nodvandighet arbetslosheten vilket sjalvfallet bidrar till en ytterligare nedpressning av aktiviteten i ekonomin.

Losningen pa den har situationen ar varken ensidigt keynesiansk eller utbudsorienterad. Krugman har ratt satillvida att om allt vi gor ar att sanka skatterna for entreprenorer kommer det att ta en ganska lang tid innan skattesankningarna har givit foretagarna marginal nog att kunna salja sina produkter med positiv marginal igen (och darmed nyanstalla). Men utbudsekonomerna som kritiserar den keynesianska strategin har ocksa en poang: en konsumtionsstimulans har begransade effekter pa sysselsattning och produktion eftersom foretagen redan gar med forlust och inte tanker anstalla forran deras marginaler blivit positiva igen.

En strategi som visat sig ha dokumenterat positiva effekter pa bade utbuds- och efterfragesidan ar att sanka marginalskatterna pa arbetsinkomster. Toppskattesatserna drabbar sma foretag hardare an andra foretag pa grund av agandeformer och agarens direkta involvering i den dagliga driften av foretaget. Att minska skatterna for dessa foretagare ar att ge dem ekonomiskt utrymme att andas och forhoppningsvis radda sina foretag.

Samtidigt innebar marginalskattesankningar att konsumenter med de storsta marginalerna far mojlighet att dels oka sin konsumtion, dels gora aktiva privatekonomiska investeringar. Dessa investeringar okar tillgangligheten pa riskkapital i det finansiella systemet, ofta pa en lokal niva genom att lokala banker far mer pengar att lana ut i den lokala ekonomin.

Kombinationen av lagre skatter och okad tillgang till relativt billigt riskkapital ar en bra forutsattning for manga foretagare. Aven nar efterfragan pa deras produkter inte vaxer kan dessa tva villkor vara tillrackliga for att stimulera entreprenorerna till nyinvesteringar. Det i sin tur gor dem battre rustade nar ekonomin vander upp igen. Men utan effekterna pa efterfragesidan kan utbudsstimulanserna aldrig ge ekonomin den rejala skjuts ut ur lagkonjunkturen den behover.

De tva sidorna ar saledes beroende av varandra. Det forundrar mig varje gang jag hor en kollega inom den nationalekonomiska professionen prata om utbuds- och efterfragepolitik som tva konkurrerande, varandra uteslutande strategier.

Med detta i atanke, lat oss atervanda till det makroekonomiska baksatet.

Stat och kommuner måste då få igång den offentliga konsumtionen. Om medborgare och företag inte konsumerar och investerar så måste den offentliga sektorn göra det, annars faller ekonomin som helhet.

Sanningen ar att den offentliga makten aldrig bidrar netto till den ekonomiska aktiviteten. Varje krona den spenderar ar antingen beskattad och saledes enbart en efterfrage-overflyttning, upplanad fran den privata sektorn eller nytryckt i form av okat penningutbud. Nar den offentliga makten lanar pengar ger den sig in pa en marknad som annars privata foretag kan anvanda sig av och hojer priset pa riskkapital (genom en forskjutning av riskspektrat, inte nodvandigtvis genom en rantehojning); nar den offentliga makten trycker pengar for sin egen konsumtion deflaterar den de facto avkastningen pa privata sparkonton genom att pressa ner rantenivan i ekonomin.

Hur den offentliga makten an vander sig tar den saledes direkt eller indirekt resurser fran den privata sektorn i ansprak for sin egen konsumtion. Om vi till detta lagger att den offentliga makten aldrig ar lika effektiv i att tillgodose medborgarnas behov som den privata sektorn ar, blir det an dyrare och an mindre effektivt att forsoka lyfta ekonomin ur en lagkonjunktur med hjalp av den offentliga makten.

Slutsatsen för svenskt vidkommande är att regeringen Reinfeldt har gjort precis tvärt emot det den borde göra: de gav för lite till kommuner och landsting som i sin tur har sparat på jobben, vilket har fördjupat krisen.

Kommuner och landsting befinner sig i kroniska kostnadskriser med kroniska uppsagningar, besparingar, neddragningar, effektiviseringar... Lite fickpengar fran staten gor ingen egentlig skillnad.

Sedan har högern ägnat sig åt att sänka skatterna för att öka människors vilja att arbeta, vilket är tämligen ineffektivt när få arbeten finns att söka.

Det har ar en poang, utan tvivel. Vikariens och Legoministerns huvudsakliga fokus har legat pa att forsvara valfardsstaten och balansera statsbudgeten. Forst i andra hand har man forsokt genomfora vissa stimulativa atgarder, men da har det a andra sidan varit enligt samma kompartmentaliserade strategi (antingen utbud eller efterfragan; aldrig bagge) som Lonnroth sjalv foresprakar, utan att inse det.

Krugman pläderar huvudsakligen för offentliga investeringar, inte offentlig konsumtion, för att få igång efterfrågan. Skälet är att investeringar ger ett värde även efter krisen. Detta är intressant då vi just nu råkar ha en annan kris över oss samtidigt som den ekonomiska, nämligen klimatkrisen. Och alla kända lösningar på den kräver stora investeringar. Att lösa klimatkrisen kräver, förutom ändrade levnadsvanor, ny teknik som möjliggör minskade utsläpp. Här är offentliga investeringar en viktig del.

Forutom det faktum att klimatkrisen alltsa visat sig vara logn och forbannad dikt, ar det viktigt att papeka att offentliga investeringar alltfor ofta visat sig grovt felskatta efterfragan pa samma investering. Utbyggnaden av svensk tagtrafik efter andra varldskriget vandes redan i slutet av 50-talet till overkapacitet. Orsaken var framvaxten av privatbilismen, nagot som de offentliga infrastrukturplanerarna inte kunnat forutse. De ofantliga investeringarna i bostader under Miljonprogrammet 1965-75 laste fast svenska storstader i ghettofierade offentliga bostadsprojekt som var planerade att sta i maximalt 30 ar. Men pa grund av ekonomisk-geografiska faktorer som planerarna inte kunnat forutse, tillsammans med stora forandringar i makroekonomin, kunde plotsligt den offentliga makten inte fullfolja sina investeringsplaner och ersatta miljonprogramsomradena med "mer varaktiga" bostader.

Det finns oerhort manga andra exempel pa hur offentliga investeringar ar intet mer an en nationalekonomisk form av missriktad valgorenhet. Tyvarr vagrar vanstern lara sig av dessa.

Om den offentliga sektorn beställer ny teknik, exempelvis en ny generation höghastighetståg, kan utvecklingen av denna ta fart. Ett konkret exempel är Bombardier som vill utveckla ett kombitåg, Gröna tåget, som kan köras både på vanlig räls och som höghastighetståg. Och den tekniken utvecklas händelsevis i Sverige.

Man vill alltsa utveckla tekniken. Man har inte gjort det annu, och anledningen ar att i en fri ekonomi satter den fria marknaden lonsamhetskriterierna for en sadan investering. Bombardier hoppas med all sannolikhet att svenska staten ska tvinga svenska skattebetalare att betala utvecklingskostnaderna at dem. Och det vore ju generost... Men eftersom det inte finns privatekonomiska orsaker att utveckla och salja den har sortens tag maste den offentliga makten, om man av politiska orsaker vill ha tagen, tvinga skattebetalarna att sta for mellanskillnaden. Det ar detta som kallas "samhallsekonomisk lonsamhet".

Lonnroth ar i grund och botten inte intresserad av huruvida den offentliga maktens deltagande i ekonomin ar bra eller inte. Han ser den ekonomiska krisen som annu en chans att utvidga den offentliga maktens kontroll over ekonomin och medborgarna. Detta gor dock inte sakargumenten emot samma utvidgning mindre relevanta - aven om en overtygad ideolog som Lonnroth aldrig kommer att andra sig kan fokus pa sakargument och god analys i den ekonomiska debatten ringa in och begransa spridningen av ideologisk demagogi som Lonnroths.