DEN SVENSKA SYSSELSATTNINGSGRADEN

Det har sagts pa senare tid i den svenska ekonomisk-politiska debatten att det bor bli ett politiskt mal att fa upp sysselsattningen bland svenskar i arbetsfor alder (mer specifikt 20-64) till 80 procent under nasta mandatperiod. Det har malet ar nagot forvanande, inte minst darfor att Sverige historiskt har haft betydligt hogre sysselsattningsgrad.

Att sjalva sysselsattningsgraden blir ett element i den ekonomisk-politiska debatten ar ocksa nagot nytt och sannolikt grundat i att ansvariga politiker haller ett oga pa de artiklar som publiceras har pa E&F 101; ingen annan blogg har med samma grundlighet analyserat den svenska sysselsattningen. Men det ar naturligtvis bra att politikerna fokuserar pa sysselsattningsgraden i stallet for det tomma och sondermanipulerade begreppet "arbetsloshet". Efter kollapsen i den svenska sysselsattningen under 90-talskrisen larde sig politikerna namligen att man kan omdefiniera arbetslosa och vips forsvinner de ur statistiken. Nar socialdemokraterna satte detta i system under 90-talet hade man som mest elva olika kategorier av "icke sysselsatta" som inte registrerades som arbetslosa, trots att detta var precis vad de var.

Det ar alltsa att mycket litet steg, men trots allt ett steg, i ratt riktning nar man borjar diskutera sysselsattningsgraden i stallet. Nasta problem for politikerna ar nu att ocksa borja bli ambitiosa i hur hogt man vill fa upp sysselsattningsgraden. Att det av rent manskliga orsaker inte gar att na 100 procent ar naturligt - det finns manniskor som har rad att inte arbeta - men att som nu har foreslagits lagga ambitionsnivan vid 80 procent syns overdrivet oambitiost.

Den senaste AKU-statistiken (arbetskraftsundersokningar) fran Statistiska Centralbyran visar att sysselsattningsgraden hos den svenska arbetskraften forvisso fortsatter att ligga pa usla nivaer, men ocksa att den nivan inte ar enormt mycket lagre an 80 procent.

AKU-statistik pa manadsbasis har publicerats av SCB sedan 2005. (Langre tillbaks finns i stort sett kompatibla serier.) Under de fem ar som gatt sedan april 2005 har sysselsattningsgraden i genomsnitt legat pa 79 procent. Det ar langt under det sena 80-talets 90 procent och ett bestaende arv fran 90-talskrisen, som svenska politiker enbart forvarrade med sina eviga budgetsaneringsprogram. Men det satter ocksa perspektiv pa det 80-procentsmal man nu diskuterar.

Det kan med andra ord se ut som om svenska politiker enbart har ambitionen att stabilisera den sysselsattningsniva som ratt de senaste fem aren. Figur 1 illustrerar:

Figure 1
Sysselsattningsgraden for 20- till 64-aringar har fluktuerat mellan 76.5 procent och 82.5 procent sedan 2005. Toppnoteringen ar fran juli 2008 (den har statistiken ar inte sasongrensad) och bottennoteringen ar fran januari 2010, med sista observation februari 2010 (77.4 procent). Den stadigt nedatgaende trenden sedan sommaren 2008 ar naturligtvis oroande, men minst lika oroande ar det faktum att Sverige redan fore toppnoteringarna 2007-2008 hade sysselsattningsgrader under 80 procent.

Den genomsnittliga sysselsattningsgraden for perioden april 2005-mars 2006 var 78.2 procent. For 04/2006-03/2007 var den 79.1 procent. De nastkommande tva 12-manadersperioderna ligger sysselsattningsgraden i genomsnitt pa 80.3 respektive 80.0 procent.

For de elva manaderna 04/2009-02/2010 ligger genomsnittet pa 78.1 procent. Detta ger naturligtvis anledning till oro over vad det bestaende resultatet av den har ekonomiska krisen faktiskt kommer att bli. Som Figur 2 visar ar februari normalt sett en svag sysselsattningsmanad, har jamford med maj, augusti och november. Men trots detta ar fallet i februari-sysselsattning fran 2009 till 2010 en indikation pa att en redan dalig arbetsmarknad haller pa att bli annu svagare.

Figure 2

Det finns ytterligare en indikation pa att den svenska arbetsmarknaden fortfarande ar i utforsbacke. Novembersysselsattningen ar normalt hogre an februarisysselsattningen for samma ar. Den trenden brots 2009: i stallet for att stiga fran vintersasong till hostsasaong foll sysselsattningsgraden fran 78.2 procent till 77.8 procent. En marginell minskning, forvisso, men icke desto mindre en omskiftning fran tidigare ar.

Att sysselsattningsgraden i februari 2010 lag pa 77.4 procent, den lagsta noteringen i Figur 2, forstarker bilden av en arbetsmarknad i utforslopa.

Mot bakgrund av hur sysselsattningsgraden saledes har utvecklat sig over de senaste fem aren ar det, aterigen, orimligt oambitiost att bara vilja fa upp sysselsattningsgraden till 80 procent. Sveriges ekonomi var inte i bra skick 2005, 2006 eller ens 2008. Bidragssystemen var overbelastade redan da.

En rimlig ambitionsniva ar i stallet en sysselsattningsgrad pa 90 procent. Fran dagens niva innebar det en 12-procentig okning av sysselsattningen. Om vi antar att varje sysselsatt producerar 150 000 kr i skatteintakter till den ofantliga sektorn varje ar skulle denna 12-procentiga okning innebara 98.4 miljarder kronor om aret i extra skattepengar till stat, kommuner och landsting. Dartill kommer givetvis oerhorda besparingar inom bidragssystemen, fran sjukforsakring till socialbidrag.

Problemet ar att man inte kan uppna en sysselsattningsokning i svensk ekonomi, speciellt inte av den har storleksordningen, under dagens enorma skattetryck. Man maste saledes borja i ratt anda, namligen med kraftiga skattesankningar och en val planerad avveckling av strategiska utgiftssystem. Darmed skapar man bade kopkraft och utrymme for entreprenorskap inom omraden som hittills varit satta under den ofantliga sektorns formyndarskap.

Om nastkommande regering ar villig att ta den vinkeln pa sysselsattningsproblemet kan man latt hoja ambitionsnivan for sysselsattningsgraden till 90 procent; om man a andra sidan valjer att fortsatta peta runt i dagens overbeskattade, sondersparade ekonomi kommer man i basta fall att lyckas uppna en genomsnittlig sysselsattningsgrad pa 80 procent. Med tanke pa vad denna laga sysselsattningsgrad redan stallt till med i svensk ekonomi ar det inte att rekommendera att man pa det har sattet valjer att gora ingenting.

SVENSKARS OCH INVANDRARES INKOMSTER: EN JAMFORELSE

Ett av argumenten i debatten om invandringen i Sverige ar att svenskarna medelst racism diskriminerar ut invandrare fran framfor allt icke-vastliga lander fran arbetsmarknaden. Om en sadan diskriminering forekommer visar den sig i sa fall i att invandrare fran icke-vastliga lander borde ha en vasentligt samre inkomstutveckling an andra.

Det andra argumentet i fragan ar att invandrare fran icke-vastliga lander har lagre utbildning och overhuvudtaget samre forutsattningar for att kunna klara sig pa arbetsmarknaden an invandrare fran vastliga lander. Darmed, lyder argumentet, far de lagre inkomster och blir i storre utstrackning beroende av bidrag.

Statistiska Centralbyrans undersokningar av hushallens inkomster, HEK, ger inte det sista ordet i den har debatten, men den visar atminstone att racism-argumentet star pa skakig grund. HEK-studien visar att:

• mellan 1995 och 2008 hade invandrare fran icke-vastliga lander sju procent battre inkomstutveckling an infodda svenskar;
• invandrare fran "ovriga vastlander" (EU-15 minus Norden plus Australien, Japan, USA, Canada, Nya Zeeland och Schweiz) hade den basta inkomstutvecklingen, nara tio procent battre an infodda svenskar;
• nordiska invandrare hade marginellt battre inkomstutveckling an infodda svenskar;
  
• infodda svenskar hade den samsta inkomstutvecklingen av samtliga fyra kategorier.

Om infodda svenskar saledes medvetet diskriminerar invandrare ar diskrimineringen synnerligen ineffektiv, atminstone med avseende pa okningstakten i inkomsterna. Figur 1 illlustrerar:



Daremot tjanar invandrare fran vastliga lander typiskt sett mindre an svenskar. Figur 2 illustrerar skillnader i inkomster mellan a ena sidan infodda svenskar, invandrare fran Norden och ovriga vastliga invandrare och a andra sidan invandrare fran icke-vastliga lander. Den sistnamnda gruppens inkomster ar indexerade till 100:


Infodda svenskar samt nordiska invandrare har saledes de hogsta inkomsterna. Detta kan sannolikt tillskrivas kulturellt kapital for att kunna vara produktiv pa arbetsmarknaden, samt dokumenterbar utbildning kompatibel med efterfragan pa den svenska arbetsmarknaden. Att icke-vastliga invandrare tjanar mindre skulle pa motsvarande satt vara en foljd av lagre utbildning och samre kulturellt kapital.

En viktig informationsbit i Figur 2 som motsager anklagelser om racism gentemot icke-vastliga invandrare ar det faktum att invandrare fran icke-nordiska vastlander faktiskt de lagsta inkomsterna av alla fyra grupper. Den lagre inkomstnivan i den har kategorin beror sannolikt pa en overrepresentation av giftemalsinvandring; av naturliga orsaker har manniskor som emigrerar pa grund av giftemal en langre och krokigare bana till arbetsmarknaden an de som flyttar for sysselsattningens skull.

Inkomststatistiken for hushall med olika etnisk bakgrund visar saledes inga tecken pa systematisk diskriminering mot icke-vastliga invandrare i Sverige. Daremot indikerar statistiken betydelsen av att tillgodogora sig det kulturella kapitalet i det land man flyttar till.

FOLKPARTIET OCH HUSHALLENS SPARANDE

I en debattartikel i Aftonbladet haromdagen skrev Erik Ullenhag, folkpartistisk partisekreterare, att Vikariens regering har okat forutsattningarna for vanligt folk att spara. Han refererar tillbaks till finansminister Anne Wibbles illa valda uttalande mitt i brinnande 90-talskris att det var dags for hela svenska folket att spara ihop en arslon pa banken.

Sparande ar alltid en god ide. En annu battre ide ar det att svenska folket ska ha kontroll over sin egen ekonomi, bade kontantflodet, formogenhetsbildningen och byggandet av en osakerhetsbuffert. Satillvida ar Ullenhag pa ratt spar. Men tidpunkten for hans uttalande ar precis lika illa vald som den var for Wibble. De svenskar som fortfarande har ett jobb kommer att behova anvanda den marginal avdraget ger for att reparera sina privata finanser och sin privata levnadsstandard i flera ar framover. Dessutom har jobbskatteavdraget skapat ett negativt incitament till inkomstokningar genom att oka marginaleffekten i inkomstskatteskalan. Genuina skattesankningar parade med avveckling av utgiftssystem ar en betydligt battre vag att ga.

Statistik fran SCB visar att svenska hushall ar i skriande behov av okade marginaler for formogenhetsbildning. Det galler langt storre inkomstgrupper an de som gynnas av jobbskatteavdraget. Som instrument for okat hushallssparande ar saledes jobbskatteavdraget ineffektivt och kostar mer politiskt sett an det smakar.

Vi aterkommer till den statistiken. Lat oss forst ta en titt pa Erik Ullenhags argument.

När Anne Wibble (FP) var finansminister­ sa hon att det vore­ önskvärt att alla svenskar hade en årslön på banken. Uttalandet blev väldigt omdiskuterat och med viss rätt kritiserat då det för de flesta framstod som en orealistisk målsättning. Men Wibble startade­ en viktig debatt när hon pekade på att människors trygghet ökar om det finns sparade pengar.

Ingen tvekan om den saken. Men om Vikarien delar Ullenhags uppfattning i det har fallet, varfor har han inte gjort ett skapandes vitten for att verkligen forsoka oka hushallens finansiella oberoende? Jamfort med reformer som privatisering av sjukforsakringen samt inforandet av buffertkonton ar jobbskatteavdraget ett politiskt jippo.

LO-ordföranden Wanja Lundby­-Wedin pekade häromdagen på statistik från SCB som visar att nästan var fjärde arbetare inte­ klarar av att betala en oväntad utgift på 8 000 kronor utan att låna eller be om hjälp (AB Debatt 19/3). Det är klart att det ligger en väldig otrygghet i att människor inte har möjlighet att klara en större tandläkarräkning, ett trasigt kylskåp eller någon annan oförutsedd utgift utan att låna. Oro över den egna ekonomin gör vardagsstressen större.

Och Wanjas egna partikamrater begick en renodlad massaker pa hushallens privatekonomi under andra halvan av 90-talet. Kombinationen av skattehojningar och permanent hog arbetsloshet okade skattebordan per sysselsatt med 44 procent mellan 1990 och 1997. Sosseriet hade regeringsansvaret under halva den perioden. Under den andra halvan av perioden deltog man aktivt i forhandlingar med Bildt-regeringen om nettoskattehojningar.

Ansvaret for svenska familjers laga levnadsstandard och skrala formogenhet ar saledes jamnt foredelat over det politiska spektrumet.

Ullenhag antyder att han begriper problemets karna:

En förklaring till att så många har svårt att klara en oförutsedd utgift är att skatten för låg- och medelinkomsttagare under många år har varit väldigt hög. Även människor med jobb har efter skatt och betalda räkningar haft så pass små marginaler att det inte varit möjligt att spara.

Men, som sagt, han saknar historisk insikt nog att kunna se karnan i det problem han sjalv pekar pa:

Det är bland annat därför de jobbskatteavdrag som regeringen har genomfört varit så viktiga. De ökar marginalerna kraftigt för exempelvis LO:s medlemmar. En barnskötare har fått mer än 1400 kronor i månaden efter skatt och en metallarbetare en bit över 1500 kronor.

Om vi antar att metallarbetaren sparar varenda slant han far genom jobbskatteavdraget bygger han upp 18000 kronor pa ett ar, oraknat rantan. Men om samma metallarbetare, med 25000 i manadslon, fick satta in sina socialforsakringsavgifter pa ett skattefritt buffertkonto skulle han kunna spara ihop 96000 kronor pa ett ar. Den bufferten skulle han sedan kunna ta ut pengar fran och betala vanlig inkomstskatt pa varje uttag, oavsett vad han vill anvanda pengarna till.

Sa lange det finns inkomstskatter i Sverige innebar buffertkonto-reformen faktiskt en utokning av den beskattningsbara inkomsten. Skillnaden mellan inkomstskatt pa den reguljara inkomsten och inbetalningar till buffertkontot ar att skatten pa den sistnamnda delen skjuts upp tills skattebetalaren tar ut pengarna fran kontot. Aven om det inte finns nagot egenvarde i att oka skattebasen ar det sannolikt nodvandigt for att gora buffertkonto-reformen politiskt mer acceptabel i det skattehungriga Sverige.

Folkpartiet och alliansen står upp för ett skattesystem där det ska vara möjligt även för LO-medlemmar att spara pengar. Mot oss står vänsterpartierna som motsatt sig de jobbskatteavdrag som genomförts. LO har en viktig poäng när de lyfter fram att deras medlemmar inte har råd att spara. Men de stödjer samtidigt ett regeringsalternativ som skulle göra arbetande människors marginaler mindre.

Forvisso en god poang. Men skillnaden mellan 18000 kr per ar och noll kronor ar mindre an skillnaden mellan 18000 och 96000 kr. Men den poangen vill inte Ullenhag veta av. I stallet gar han ut i ett Erlanderistiskt forsvar for fortsatt socialiserade inkomstforsakringar:

Ibland ställs sparande felaktigt mot trygghetssystem. Möjligheten för människor att lägga undan pengar ska inte ersätta goda trygghetssystem. Den som blir sjuk eller arbetslös ska ha en god ersättning under sjukdomen eller under den tid det tar att söka sig ett nytt arbete.

Problemet for Ullenhag och alla andra i och omkring Vikariens regering ar att det inte finns nagra "goda" trygghetssystem. I varje land som har skattebetalda inkomstforsakringar faller dessa langsamt men oundvikligen ner i underskott. Skatten till det amerikanska social security-systemet har stigit fran tva till 12 procent sedan systemet infordes. Langt varre ar tillstandet for det svenska inkomstforsakringssystemet, som "reformerats" orakneliga ganger i syfte att stavja ett nettoutflode av pengar ur systemet.

De har atgarderna kommer att fortsatta intill systemen kollapsar - eller Riksdagen privatiserar dem.

En titt pa SCB-statistik over hushallens inkomster illustrerar tydligt vilket monumentalt problem Ullenhag pekar pa (utan att sjalv se dimensionerna). Statistiken delar in hushallen i inkomst-deciler och redovisar deras disponibla inkomster per konsumtionsenhet i fasta priser. Tidsserien loper kontinuerligt fran 1995 till 2008 men redovisar siffror for 1991 som referens.

Ar 1991 hade inkomstdecilerna foljande disponibel inkomst per konsumtionsenhet:

Decil 1: 70 200 kr
Decil 2: 101 000 kr
Decil 3: 114 400 kr
Decil 4: 126 600 kr
Decil 5: 138 200 kr
Decil 6: 151 200 kr
Decil 7: 166 500 kr
Decil 8: 185 800 kr
Decil 9: 212 700 kr
Decil 10: 316 800 kr

Okningen i disponibel inkomst 1991-2008 (aterigen i fasta priser) var foljande:

Decil 1: 3.5 procent
Decil 2: 17.2 procent
Decil 3: 22.5 procent
Decil 4: 27.4 procent
Decil 5: 30.9 procent
Decil 6: 32.9 procent
Decil 7: 34.6 procent
Decil 8: 36.8 procent
Decil 9: 39.6 procent
Decil 10: 65.6 procent

Inkomstokningarna skiljer sig som synes inte sarskilt mycket mellan femte och nionde decilen. Daremot ar naturligtvis skillnaden mellan inkomstokningarna i forsta (lagst avlonad) och tionde (hogst avlonad) decilen signifikant. Men den skillnaden beror till storsta delen pa att tionde decilen har stora inkomster fran sparkapital. Faktum ar att tionde decilen ar den enda som har nagra inkomster att tala om fran sparkapital overhuvudtaget.

Figur 1 visar hur mycket sparkapitalet okar den tionde decilens inkomstparitet gentemot forsta decilen:


Raknat for perioden 1995-2008 (vilket justerar for gapet 1992-94) noterar vi att alla deciler utom den tionde far i basta fall ett mikroskopiskt tillskott till den disponibla inkomsten fran sitt sparkapital. For den forsta decilen innebar det till och med en marginell forlust (vilken kan tillskrivas skuldsattning). Den enda inkomstdecil som har nytta av ett sparkapital ar den tionde decilen. Mellan 1995 och 2008 utgjorde inkomster fran sparkapital i genomsnitt 16.2 procent av deras reala disponibla inkomster.

Raknat pa ett nagot annorlunda satt framtrader sparkapitalets betydelse for den disponibla inkomsten i annu starkare ljus. Av kapitalinkomsternas tillskott till den reala disponibla inkomsten gick 80 procent till den hogsta decilen ar 2008:


Den har fordelningen ar inte orattvis eller orattfardig. Den ar ett resultat av en finanspolitik som under tva decennier har tryckt ner 90 procent av skattebetalarna sa djupt i skoskaften att de inte lyckats bygga sig nagot sparkapital att tala om. Den hogsta decilen har lyckats gora detta trots, inte tack vare, den forda finanspolitiken.

Om Erik Ullenhag vill hjalpa svenska hushall att oka sitt finansiella oberoende maste han och hans regering ta till mycket kraftigare doningar an jobbskatteavdraget. Man maste framfor allt overge illusionen att de s.k. trygghetssystemen fungerar och i stallet ge svenska folket full kontroll over sin egen finansiella trygghet. Forst da kan sparandet spridas till andra inkomstgrupper an den hogst avlonade.