DEN OFFENTLIGA MAKTENS EKONOMISKA BORDA - DEL 1

Filosofiskt sett rader det ingen tvekan om att den minimala staten ar den enda vagen till ett fritt samhalle dar individer och familjer kan ta hand om sig sjalva och varandra efter eget huvud. Det ar pa det ekonomiska omradet som debatten fortskrider mellan foreprakare och motstandare till en stor stat. Som ett led i den debatten foreslar jag en ny matmetod for den offentliga maktens borda pa den privata sektorn.

Matmetoden syftar till att isolera tva variabler som dels visar den direkta borda som den offentliga makten utgor pa ekonomin, dels visar ekonomins forsorjningskapacitet. Hypotesen ar att ju storre belastning den offentliga makten utgor desto svagare blir ekonomins forsorjningskapacitet.

Den offentliga maktens borda visar sig tydligast i dess skattebelastning pa ekonomin. Men att bara mata skatteuttaget som kvot av BNP ar ett forenklat och i vissa avseenden missvisande instrument. Den ger exempelvis intryck av att alla skattebetalare bar samma borda i att forsorja den offentliga makten. Sa ar sjalvklart inte fallet: en statlig anstalld som betalar kommunal inkomstskatt omfordelar bara skattepengar som ursprungligen kommer fran en privat anstalld nagonstans. En kommunalanstalld som betalar moms pa sin nya skor omfordelar enbart pengar som en privatanstalld betalat in till honom i form av kommunalskatt.

For att saledes isolera den offentliga maktens skatteborda maste vi alltsa fokusera skatteuttaget i ekonomin pa de som faktiskt producerar varde: de privatanstallda. Vi mater den offentliga sektorns borda i form av totala offentliga intakter - skatter och avgifter - delat med antalet privatanstallda i ekonomin.

Ekonomins forsorjningskapacitet mater vi som privat konsumtion per capita. Den privata konsumtionen ar den del av var behovstillfredsstallelse vi har kontroll over; de behov den offentliga makten tillgodoser a vara vagnar kan vi inte paverka, vare sig till form eller innehall. Det ar saledes inte rimligt att rakna den som behovstillfredsstallelse i samma mening som den som sker genom privat konsumtion.

Valet av per capita som namnare ar uppenbart - ekonomisk politik bekymrar sig for hela befolkningens val och ve.

Med statistik fran OECD rorande makroekonomiska variabler som BNP, konsumtion och skatter; befolkningsstatistik fran amerikanska U.S. Census och sektoriell arbetskraftsstatistik fran International Labor Organization skrider vi till verket. Idag diskuterar vi den allra forsta delen av den har matmetoden for den offentliga sektorns borda, namligen hur stor del av arbetskraften som arbetar i privat sektor i respektive studerade ekonomier. (Matmetoden utvecklas i kommande sondagsartiklar har pa E&F 101).

Undersokningen omfattar perioden 1995-2006, dels pa grund av att den tacker tva tillvaxtperioder och en recession, dels darfor att anvandbara tidsserier i stort sett saknas fran minst en av statistikkallorna fore eller efter perioden. Eftersom den har undersokningen i grund och botten syftar till att identifiera hur hog belastningen ar pa ekonomins genuina skattebetalare - de privatanstallda - borjar vi med att ta reda pa hur stor skatte-barkraften ar i ett antal utvalda ekonomier. (Urvalet av sammanlagt 17 lander sker pa basis av tva kriterier: de ar OECD-medlemmar och saledes forhallandevis rika i internationell jamforelse, samt det finns tillrackligt langa tidsserier for landet fran alla tre statistikkallor.) Vi borjar saledes med att identifiera antalet privatanstallda per 1000 invanare.

I borjan av perioden, ar 1995, finns det 373 privat anstallda per 1000 invanare i Tyskland. Pa andra plats kommer USA med 367 och tredje plats Storbritannien med 350. Trea fran botten ar Polen med 248, Slovakien med 213 och - just det - Sverige med 205.



Tyvarr saknas viktiga lander som Schweiz och Japan; for Danmark och Frankrike finns data fran respektive 1997 och 1998. For Canada upphor en viktig dataserie plotsligt efter 2004.

Ar 2000 har Sverige klattrat uppat en smula. Da har antalet privatanstallda per 1000 invanare stigit till 266. Det racker for att placera Sverige over Frankrike (256) och Slovakien (244) men langt efter Danmark, Finland och Norge som alla ligger i bandet 327-344. Tyskland toppar fortfarande med 397 privatanstallda per 1000 invanare, med USA och Australien pa andra plats med 393.

Uppgangen i svensk exportindustri under 90-talet ar i princip hela orsaken till att svenska privatanstallda nu "bara" har tre andra medborgare att forsorja i stallet for, som 1995, fyra.

Ar 2006 har saker och ting hant i toppen av tabellen:



Spanien har gatt som en raket fran "svenska" forhallanden i mitten av 90-talet till att plotsligt bli fullt jamforbar - i det har avseendet - med traditionella privat-sektor-ekonomier som Australien, Canada, Tyskland och USA. Aven den starka framgangen for den irlandska ekonomin avspeglas i siffrorna.

For Sverige ar daremot situationen fortfarande deprimerande: landet ar ett av endast fyra lander som ar 2006 - efter atminstone nio goda ar inom en 12-arsperiod - har farre an 300 privatanstallda per 1000 invanare. De nordiska grannlanderna ligger i bandet 334-344; som bekant ar Sverige sedan lange det fattigaste av de fyra "stora" nordiska ekonomierna, ett faktum som vi har finner en delforklaring till.

Aven om Sverige alltsa har genomgatt en sysselsattningsokning under den har perioden, har den inte inneburit nagon revolutionerande forbattring av den svenska ekonomins forsorjningskraft. Exemplen fran Spanien och Irland visar att ett land mycket val kan skifta ekonomisk fot fran offentlig till privat sektor och tjana oerhort pa det. Problemet i Sverige ar att det tyvarr saknas politisk vilja till sadana omdaningar.

Del tva i den har studien publiceras sondag 7 mars.

KONJUNKTURUPPGANG I SVENSK EKONOMI

Det finns vissa tecken pa att svensk ekonomi har natt en vandpunkt. Statistiska Centralbyran rapporterar en svag okning i industriproduktion, orderingang och priser pa tjanster. Sammantaget pekar dessa variabler i en positiv riktning; en svag nedgang i tjansteproduktionen ger en delvis motsatt bild. Overlag ser det dock ut som om den ekonomiska krisen har natt sin botten. Om staten haller fingrarna borta fran ekonomin kommer denna sa sakteliga att forbattras.

Lat oss borja med industriproduktionen.

Industriproduktionen ökade med 1,8 procent under december 2009 jämfört med november. Vid en jämförelse mellan den senaste tremånadersperioden och föregående tremånadersperiod har produktionen i industrin minskat med 3,8 procent.

Vilket alltsa indikerar att vi ser ett trendbrott. Hur pass varaktigt det ar aterstar att se.

Efter att ha ökat marginellt med 0,1 procent mellan oktober och november 2009, ökade produktionen i industrin med 1,8 procent i december jämfört med november 2009. I december ökade produktionen inom flera branscher vars utveckling varit mycket svag under året.

Branschdata visar att det ar tal om en genuin vandpunkt - uppgangen tycks sprida sig fran bransch till bransch. Mer om sjalva siffrorna om ett ogonblick.

Vid en jämförelse mellan december 2009 och samma månad föregående år har industriproduktionen minskat med 5,8 procent. Det innebär att trenden med mindre negativa utvecklingstal fortsätter. Detta är den lägsta nedgången i årstakt sedan september 2008. ... Sett utifrån helåret 2009 har industriproduktionen utvecklats mycket svagt. Vid en jämförelse mellan 2009 och 2008 har produktionen i industrin minskat med hela 19,3 procent. Detta är den i särklass största nedgången sedan seriens början år 2000.

Fullt kompatibla data for 90-talet finns inte att tillga hos SCB. Daremot kan vi genom en jamforelse med arbetsloshetssiffror fa en indikation pa att nedgangen i industriproduktionen den har krisen var fullt jamforbar med nedgangen under 90-talskrisen. Arbetsloshetens uppgang har varit nastan lika dramatisk.

Den branschspecifika data som SCB rapporterar pekar, som sagt, pa att ekonomin natt en vandpunkt. Den starkaste indikatorn ar att gruv- och mineralutvinningsindustrin kraftigt okat sin produktion under sista kvartalet 2009. Uppgangen jamfort med foregaende kvartal ar 46 procent. Ravaror av det har slaget ar procykliska i det att uppgangen i efterfragan pa dem ligger i forsta fasen i en konjunkturuppgang. Stal- och metallverksproduktionen ligger i samma uppgangsfas, vilket gor uppgangen i den industrin med fyra procent till en viktig konjunkturindikator.

Pappersmassa och pappersprodukter okade med tva procent medan industrin for energirelaterade insatsvaror okade sin produktion med fem procent.

Aven om andra branscher fortfarande befinner sig i en krympningsfas tyder samtliga dessa siffror pa att Sveriges ekonomi befinner sig i forsta fasen av en allman konjunkturuppgang.

Produktionsuppgangen ar givetvis ett resultat av en okad orderingang; enda anledningen att oka produktionen om man inte har okad orderingang ar att forvantningarna om en okning ar starka.

Orderingången till den svenska industrin ökade med 1,6 procent under fjärde kvartalet 2009 jämfört med tredje kvartalet. Under december sjönk orderingången med 1,1 procent jämfört med november, men ökade med 8,0 procent jämfört med december 2008. Under november ökade orderingången med 2,4 procent jämfört med oktober.

Pa grund av lageruppbyggnad drojer det innan en okad orderingang leder till okad produktion. Att produktionen nu stiger betyder saledes att den faktiska orderokningen varit stark nog pa senare tid att ge industrin goda forvantningar om en stadigvarande hogre orderniva.

Orderingången från hemmamarknaden steg med 0,4 procent från november till december efter att ha ökat med 1,8 procent från oktober till november. Under fjärde kvartalet ökade orderingången från hemmamarknaden med 1,5 procent jämfört med tredje kvartalet. Orderingången från exportmarknaden minskade med 2,4 procent från november till december efter att ha ökat med 2,8 procent från oktober till november.

Inte ovantat ar det gruv- och mineralutvinningsindustrin som erfar den storsta uppgangen i order fran utlandet under fjarde kvartalet jamfort med tredje. Dar ar okningen 56 procent. Stal- och metallverken sag en okning fran den inhemska marknaden pa 37 procent vilket visar att hjulen i den svenska tillverkningsindustrin har borjat snurra igen. Aven om stal- och metallverkens order fran exportmarknaden minskade med 12 procent bekraftar dessa siffror icke desto mindre att svensk ekonomin har gatt in i forsta fasen av en konjunkturuppgang.

Inom tjansteindustrin ar tecknen inte lika starka pa en konjunkturuppgang, men det ar inte sarskilt forvanande. Det mesta av tjansteproduktionen ligger en senare fas i konjunkturuppgangen. Tjanstepriserna stiger:

Tjänstepriserna steg i genomsnitt med 0,3 procent från tredje till fjärde kvartalet 2009. Till kvartalsförändringen bidrog främst högre priser på tjänster inom juridik, ekonomi, vetenskap, teknik och finans- och försäkringsverksamhet (1,1 %) som påverkade index uppåt med 0,2 procentenheter.

Aven om SCB papekar att...

Denna ökning berodde nästan uteslutande på en säsongsnormal prisuppgång för reklamtjänster

...ar det icke desto mindre vart att notera att:

Index påverkades även uppåt av prisökningar på hotell- och restaurangtjänster (1,5 %) samt uthyrning, fastighetsservice och andra stödtjänster (1,2 %) vilka bidrog uppåt med 0,1 procentenhet vardera.

Hotell- och restaurangpriser kan stiga darfor att tjansteresandet okar. Fastighetsuthyrning och -service samt "andra stodtjanster" okar ocksa darfor att foretag har behov av storre produktionsytor. Dessa tjanster ligger i en tidig uppgangsfas i konjunkturcykeln.

Tjansteproduktionsvolymen har annu inte gatt upp:

Den totala tjänsteproduktionsvolymen minskade med 1,4 procent. Produktionen inom datakonsultverksamhet minskade med 8,2 procent, men även transport och magasinering (7,3 %), företagstjänster (-3,8%) samt partihandeln (-1,8%) minskade. Tjänsteproduktionen inom detaljhandeln och motorhandeln ökade dock med 4,0 procent vardera.

Inget av detta talar entydigt emot en tidig konjunkturuppgang. Daremot kommer de om tva kvartal att indikera hur stadig uppgangen ar. Forst stiger priserna pa tillgangliga tjanster, inom konjunkturtidiga branscher. Darefter okar tjansteproduktionen som helhet.

Jag har tidigare, pa basis av arbetsmarknadsdata, uttryckt skepsis rorande en uppgang i svensk ekonomi. Det har ar forsta gangen vi kan entydigt set en tidig uppgangsfas i tillganglig statistik. Om ett kvartal bor vi se fler tecken, inte minst pa arbetsmarknaden.

Den viktigaste variabeln blir dock finanspolitiken. Varje atgard for att minska budgetunderskottet, framfor allt men inte enbart genom hogre skatter och avgifter, hotar att stoppa uppgangen i dess linda.

BOSTADSBRISTENS ORSAKER

Sverige lider av regional bostadsbrist. Denna driver upp boendekostnaderna och tvingar hushallen att skuldsatta sig i hogre grad an vad som annars skulle vara fallet. Bostadsbristen och kostnaderna for boendet blir sarskilt pataglig mot bakgrund av att svensk privatkonsumtion i reala termer knappt har okat alls sedan 1990. Med andra ord anvander svenskarna en allt storre del av sitt privatkonsumtionsutrymme till att bo. Eftersom konsumtion av boende (exempelvis hyra for hyresratt, lanebetalningar for bostadsratt eller villa, avgifter till bostadsrattsforening) i praktiken inte motsvaras av nagon produktion innebar en allt storre kostnadsborda for boendet att svenska folkets privatkonsumtion i allt mindre utstrackning skapar efterfragan pa jobb i landet.

Att bostadskostnaderna ar en tung borda pa svenska hushall syns bl.a. i fastighetsprisindex. Uppdelat regionsvis (SCB, vars databas ar kalla for alla uppgifter i den har artikeln, publicerar inte lansvisa index) ser utvecklingen ut sa har for aren 1991-2008:

Genomsnitt 1991-2008
STOR-STOCKHOLM 6.15%
STOR-GOTEBORG 5.76%
STOR-MALMO 6.84%
STOCKHOLMS LAN 6.08%
O:A MELLANSV 4.72%
SMALAND, OARNA 4.95%
SYDSVERIGE 6.13%
VASTSVERIGE 5.38%
N:A MELLANSV 3.69%
MELL. NORRL 3.11%
OVRE NORRL 3.24%

Den omedelbara effekten av prisstegringar pa bostadsratter och villor ar att unga familjer far allt svarare att ta sig in pa bostadsmarknaden. Om ingangslonerna for unga familjer stiger med tre procent om aret betyder en prisstegring pa fyra procent om aret att andelen unga familjer som kan kopa egen bostad stadigt minskar. Ju hogre prisokningarna ar jamfort med nominalloneokningarna, desto storre andel av varje ny arskull bostadssokande familjer kommer att stangas ute fran bostadsratts- och villamarknaderna.

Resultatet blir sjalvklart ett okat efterfragetryck pa hyresratter. Problemet ar att samtidigt som bostadsbyggandet de sista 20 aren varit mycket lagt har andelen hyresratter bland nybyggda bostader fallit med halften.

Figur 1: Nybyggda bostader; andel hyresratter Ar 1991 byggdes 66 900 bostader i Sverige, av vilka 36 000 var hyresratter. Inte nagot ar sedan dess har bostadsbyggandet kommit ens i narheten av den siffran: nast flest bostader byggdes 1992 (57 300). I genomsnitt byggs endast 20 500 bostader per ar under de foljande 16 aren, till och med 2008.

Under nagra ar pa 90-talet utgor hyresratterna uppemot tva tredjedelar av alla nybyggda bostader, men eftersom det totala antalet nybyggen ligger och skvalpar mellan 13 000 och 21 000 bostader betyder det inte sarskilt mycket for utbudet av hyresratter - annat an att det blir allt svarare att hitta sadana.

Under aren 2003-2008 stiger bostadsbyggandet sakta, fran 20 000 till 32 000. Andelen hyresratter ligger stadigt omkring en tredjedel. Alltsa fardigstalles i Sverige mellan 6 000 och 10 000 nya hyresratter om aret, samtidigt som prisutvecklingen pa egendomsbostader (bostadsratter och villor) laser fast allt fler familjer pa hyresmarknaden.

Den grundlaggande orsaken till de dyra bostaderna i Sverige ar alltsa det mediokra bostadsbyggandet. Det basta sattet att illustrera detta ar att jamfora det totala utbudet av nya bostader, som procent av stocken befintliga bostader, med befolkningstillvaxten.

Figur 2: Bostadsbyggande och befolkningstillvaxt Den grona funktionen illustrerar bostadsnettot, dvs med hur manga procentenheter bostadsbyggandet okar jamfort med befolkningsokningen. Efter en volatil period i borjan av 90-talet nar bostadsnettot en andra topp i diagrammet ar 1997. Fran den toppen pa 0.27 procent faller bostadsnettot trendmassigt och blir negativt for aren 2006, 2007 och 2008.

Med andra ord okar befolkningen snabbare an bostadsstocken de tre sista aren i tidsserien. Det ser inte sarskilt dramatiskt ut eftersom bostadsnettot ar positivt de flesta aren dessforinnan. Men dels ska man komma ihag att det fortfarande fanns en bostadsko i manga svenska stader omkring 1991, nagot som inte atgardades av det dramatiska fallet i bostadsbyggandet i och med 90-talskrisen; dels faller som sagt andelen hyresratter i bostadsbyggandet samtidigt som kopkraften for bostader minskar. Detta innebar att det reella bostadsnettot for stora delar av befolkningen faktiskt ar negativt: efterfragan pa hyresratter okar snabbare an utbudet aven nar det totala bostadsnettot ar marginellt positivt.

Det enda som haller prisutvecklingen pa egendomsbostader uppe ar det totalt sett mycket laga byggandet. Men som en indikation pa fragiliteten i bostadspriserna faller okningstakten (v.g. notera andra derivatan!) i det genomsnittliga bostadsprisindex fran tio procent ar 2007 till 3.3 procent ar 2008. Det enda som har kunnat forhindra ett kraftigt fall i priserna pa egendomsbostader ar att byggandet stannat av under den ekonomiska krisen.

Den svenska bostadsmarknaden, fran nybyggande till boende, ar alltfor hart reglerad. Det forsta och storsta steget mot en forbattrad bostadsmarknad ligger i avskaffandet av Plan- och Bygglagen. Det finns folk inom den moderata riksdagsgruppen som garna skulle se att det hande, men som saknar politiskt mod att foresla detsamma.