DEN OFFENTLIGA MAKTENS EKONOMISKA BORDA - DEL 1

Filosofiskt sett rader det ingen tvekan om att den minimala staten ar den enda vagen till ett fritt samhalle dar individer och familjer kan ta hand om sig sjalva och varandra efter eget huvud. Det ar pa det ekonomiska omradet som debatten fortskrider mellan foreprakare och motstandare till en stor stat. Som ett led i den debatten foreslar jag en ny matmetod for den offentliga maktens borda pa den privata sektorn.

Matmetoden syftar till att isolera tva variabler som dels visar den direkta borda som den offentliga makten utgor pa ekonomin, dels visar ekonomins forsorjningskapacitet. Hypotesen ar att ju storre belastning den offentliga makten utgor desto svagare blir ekonomins forsorjningskapacitet.

Den offentliga maktens borda visar sig tydligast i dess skattebelastning pa ekonomin. Men att bara mata skatteuttaget som kvot av BNP ar ett forenklat och i vissa avseenden missvisande instrument. Den ger exempelvis intryck av att alla skattebetalare bar samma borda i att forsorja den offentliga makten. Sa ar sjalvklart inte fallet: en statlig anstalld som betalar kommunal inkomstskatt omfordelar bara skattepengar som ursprungligen kommer fran en privat anstalld nagonstans. En kommunalanstalld som betalar moms pa sin nya skor omfordelar enbart pengar som en privatanstalld betalat in till honom i form av kommunalskatt.

For att saledes isolera den offentliga maktens skatteborda maste vi alltsa fokusera skatteuttaget i ekonomin pa de som faktiskt producerar varde: de privatanstallda. Vi mater den offentliga sektorns borda i form av totala offentliga intakter - skatter och avgifter - delat med antalet privatanstallda i ekonomin.

Ekonomins forsorjningskapacitet mater vi som privat konsumtion per capita. Den privata konsumtionen ar den del av var behovstillfredsstallelse vi har kontroll over; de behov den offentliga makten tillgodoser a vara vagnar kan vi inte paverka, vare sig till form eller innehall. Det ar saledes inte rimligt att rakna den som behovstillfredsstallelse i samma mening som den som sker genom privat konsumtion.

Valet av per capita som namnare ar uppenbart - ekonomisk politik bekymrar sig for hela befolkningens val och ve.

Med statistik fran OECD rorande makroekonomiska variabler som BNP, konsumtion och skatter; befolkningsstatistik fran amerikanska U.S. Census och sektoriell arbetskraftsstatistik fran International Labor Organization skrider vi till verket. Idag diskuterar vi den allra forsta delen av den har matmetoden for den offentliga sektorns borda, namligen hur stor del av arbetskraften som arbetar i privat sektor i respektive studerade ekonomier. (Matmetoden utvecklas i kommande sondagsartiklar har pa E&F 101).

Undersokningen omfattar perioden 1995-2006, dels pa grund av att den tacker tva tillvaxtperioder och en recession, dels darfor att anvandbara tidsserier i stort sett saknas fran minst en av statistikkallorna fore eller efter perioden. Eftersom den har undersokningen i grund och botten syftar till att identifiera hur hog belastningen ar pa ekonomins genuina skattebetalare - de privatanstallda - borjar vi med att ta reda pa hur stor skatte-barkraften ar i ett antal utvalda ekonomier. (Urvalet av sammanlagt 17 lander sker pa basis av tva kriterier: de ar OECD-medlemmar och saledes forhallandevis rika i internationell jamforelse, samt det finns tillrackligt langa tidsserier for landet fran alla tre statistikkallor.) Vi borjar saledes med att identifiera antalet privatanstallda per 1000 invanare.

I borjan av perioden, ar 1995, finns det 373 privat anstallda per 1000 invanare i Tyskland. Pa andra plats kommer USA med 367 och tredje plats Storbritannien med 350. Trea fran botten ar Polen med 248, Slovakien med 213 och - just det - Sverige med 205.



Tyvarr saknas viktiga lander som Schweiz och Japan; for Danmark och Frankrike finns data fran respektive 1997 och 1998. For Canada upphor en viktig dataserie plotsligt efter 2004.

Ar 2000 har Sverige klattrat uppat en smula. Da har antalet privatanstallda per 1000 invanare stigit till 266. Det racker for att placera Sverige over Frankrike (256) och Slovakien (244) men langt efter Danmark, Finland och Norge som alla ligger i bandet 327-344. Tyskland toppar fortfarande med 397 privatanstallda per 1000 invanare, med USA och Australien pa andra plats med 393.

Uppgangen i svensk exportindustri under 90-talet ar i princip hela orsaken till att svenska privatanstallda nu "bara" har tre andra medborgare att forsorja i stallet for, som 1995, fyra.

Ar 2006 har saker och ting hant i toppen av tabellen:



Spanien har gatt som en raket fran "svenska" forhallanden i mitten av 90-talet till att plotsligt bli fullt jamforbar - i det har avseendet - med traditionella privat-sektor-ekonomier som Australien, Canada, Tyskland och USA. Aven den starka framgangen for den irlandska ekonomin avspeglas i siffrorna.

For Sverige ar daremot situationen fortfarande deprimerande: landet ar ett av endast fyra lander som ar 2006 - efter atminstone nio goda ar inom en 12-arsperiod - har farre an 300 privatanstallda per 1000 invanare. De nordiska grannlanderna ligger i bandet 334-344; som bekant ar Sverige sedan lange det fattigaste av de fyra "stora" nordiska ekonomierna, ett faktum som vi har finner en delforklaring till.

Aven om Sverige alltsa har genomgatt en sysselsattningsokning under den har perioden, har den inte inneburit nagon revolutionerande forbattring av den svenska ekonomins forsorjningskraft. Exemplen fran Spanien och Irland visar att ett land mycket val kan skifta ekonomisk fot fran offentlig till privat sektor och tjana oerhort pa det. Problemet i Sverige ar att det tyvarr saknas politisk vilja till sadana omdaningar.

Del tva i den har studien publiceras sondag 7 mars.