Lat mig i stallet fokusera pa en annan aspekt av den offentliga maktens narvaro i ekonomin, namligen dess tillvaxttakt i forhallande till BNP. SCB publicerade nyligen ny statistik som inkluderar 2009. En fastprisanalys av tillvaxten i offentlig konsumtion och BNP avslojar nagot som verkligen bor leda till manga fragor till manga politiker:
Trots arliga besparingar inom landsting och kommuner - besparingar vars enda syfte ar att minska kostnaderna - har den offentliga konsumtionen okat snabbare an BNP varje ar de senaste 8 aren utom 2005.
Lat oss borja med figur 1, som visar den totala offentliga konsumtionsutvecklingen jamfort med BNP, raknat i fasta priser:
Vad det har innebar i praktiken ar att utgifterna for den offentliga verksamheten - byrakrati, utbildning, sjukvard, aldreomsorg, lokaltrafik, flyktingmottagning, polis, forsvar - okar snabbare an den ekonomi som utgor skattebasen for samma verksamhet. Men samtidigt genomfor den offentliga sektorn varje ar besparingar i sin verksamhet i form av, t.ex., personalneddragningar, minskade materielinkop och utskiftning av leverantorer enligt principen "billigast, inte bast" (med negativa konsekvenser exempelvis for sophanteringen). Skattebetalarna far allt mindre verksamhet for samma eller hogre skatter.
Den sektor inom den offentliga makten som framfor allt driver okningen i offentlig konsumtion ar landstingen. Kontrasten mellan tillvaxten i landstingens verksamhet och BNP-tillvaxten ar knivskarp:
Saledes: medan landstingen sparkar ett par tusen anstallda varje ar; medan budgetnedskarningarna vid enskilda sjukhus ligger mellan 36 000 och 80 000 per anstalld; medan allt fler svenskar far 40-90 minuters restid till en akutmottagning; medan dodsfallen inom sjukvarden trendar uppat snarare an nedat; medan alla praktiska indikatorer visar att sjukvarden minskar sin produktiva verksamhet - da okar samtidigt landstingen sin konsumtion.
Over perioden 2002-2009 har den offentliga sektorns konsumtion i arsgenomsnitt okat mellan 70 och 170 procent snabbare an BNP. Med andra ord: medan BNP okar skatteinkomsterna for den ofantliga sektorn med 1.6 procent varje ar, inflationsjusterat vid oforandrade skatter, behover staten skatteinkomster som vaxer med tre procent om aret; kommunerna behover oka sina skatteinkomster med 4.7 procent om aret; landstingen, slutligen, behover oka sina skatteinkomster med 5.1 procent varje ar for att inte ga med underskott.
Van av ordning undrar naturligtvis vart katten all denna verksamhet tar vagen. Om dessa siffror ar korrekta, borde inte antalet larare per 100 elever i skolorna oka? Borde inte sjukhusen anstalla folk i stallet for att sparka dem? Borde inte polisen satta fler patruller pa gatorna och losa fler brott?
Givetvis borde det vara sa. Men varken eleverna i skolorna, poliserna pa gatorna eller lakarna pa sjukhusen ser nagon sarskild tillvaxt i sina verksamheter. Snarare hamnar de allihop i allt hardare besparingsprogram. Polisstationer stanger, sjukhus lagger ner avdelning efter avdelning, till och med Skatteverket planerar att sparka personal.
Sanningen ar att okningen i den offentliga konsumtionen till stor del beror pa just besparingarna. Varje omorganisation innebar okade kostnader for verksamheten: konsulter ska ha sina arvoden; avdelningschefer tillsatts, flyttas och befordras med mer ansvar och hogre lon; lokaler och annu icke avamorterad utrustning som den offentliga verksamheten overger i varje besparingsrunda kostar fortfarande pengar, samtidigt som nya lokaler och ny utrustning tas i bruk. Nominellt sett, i den offentliga bokforningen, ser det ut som om varje verksamhetsomrade har minskat sina kostnader. Hartill kommer avgangsvederlag till personal som fatt sparken eller uppmanats att ta en tidig pension. Men eftersom besparingarna ar ett arligt fenomen forevigar man besparingarnas engangskostnader som en slags politiskt inducerad overhead ovanpa sina vanliga (men lagre) driftskostnader.
Inom sjukvarden, som ar sarskilt kapitalintensiv, innebar besparingarna sarskilt hoga omstallningskostnader. Detta ar en av orsakerna till att den svenska sjukvardskonsumtionen ser ut att oka med drygt fem procent om aret i reala termer; den direkta patientorienterade delen av verksamheten inom landstingen blir allt mindre.
I realiteten visar alltsa tillvaxtsiffrorna for den offentliga konsumtionen i Sverige ytterligare en bisarr sida av valfardsstatens monopolverksamhet: ju mer man forsoker forsvara sitt dysfunktionella verksamhetsmonopol, desto dyrare och mer ineffektivt blir samma verksamhetsmonopol.
Den har dimensionen i den offentliga sektorns verksamhet kan vara bra att ha i minnet nu nar socialdemokraterna och deras tva stodpartier vill hoja skatterna och osa in annu mer pengar i den ofantliga sektorn.
No comments:
Post a Comment