KEYNESIANSK TEORI OCH LIBERTARIANISM

Den tredje delen i den nya matmetoden for den offentliga sektorns borda pa den privata ekonomin far vanta en vecka. En lasare, Skal!, stallde en viktig fraga tidigare i veckan som fordrar en serios analys: om VPK ar det enda partiet i Sverige som foresprakar en keynesiansk finanspolitik, hur kan man da som libertarian saga att man ar inspirerad och influerad av keynesianismen i sin ekonomiska analys?

Mitt svar pa den har fragan ar forutsattningslost, dvs jag utgar inte ifran att lasaren har nagra sarskilda forkunskaper pa omradet. Detta ar inte av brist pa respekt, utan enbart ett satt att garantera ett sa heltackande svar som mojligt. Andra lasare har sannolikt mindre forkunskaper och tjanar saledes pa en bra, heltackande ansats.

Till att borja med ar keynesianismen, liksom den reala konjunkturcykelteorin, monetarismen, etc, en ekonomisk teori, inte en ideologi. Problemet ar att genom de decennier da Keynes' forskning omsattes i praktisk ekonomisk politik forvrangdes den intill nagot som i princip inte har nagot med hans egen forskning att gora. Idag talar vansterpolitiker om "keynesianism" med ungefar samma vederhaftighet som Hygglige Hugo i Venezuela talar om "demokrati".

Keynes gjorde i huvudsak tva bidrag till den nationalekonomiska vetenskapen, med vasentlighet for ekonomisk politik. Det forsta bidraget var hans unika och oerhort val genomarbetade forskning om begreppet "sannolikhet". Han kopplade samman detta begrepp med "osakerhet" och visade vilken fundamental roll osakerhet spelar i byggandet av och stabiliteten i det ekonomiska systemet. Hans bok Treatise on Probability borde vara obligatorisk lasning pa samtliga forskarutbildningar i nationalekonomi.

Det andra vasentliga bidraget fran Keynes var att han etablerade makroekonomi som ett specifikt skikt inom nationalekonomin. Delvis baserat pa sin forskning om osakerhet forklarade Keynes i flera artiklar och inte minst i General Theory of Employment, Interest and Money, att ekonomiska beslut idag inte nodvandigtvis implicerar ekonomiska beslut i morgon. Fore Keynes hade ekonomer i allmanhet tagit for givet att prisanpassningar, som i ett slutet hydrauliskt system, skulle omskifta resurser i ekonomin sa att ett efterfragebortfall i en sektor alltid kompenserades av en motsvarande aktivitetsokning i ett annat omrade. Keynes anvande en god del av sin General Theory, och inte minst en artikel i Economic Journal 1937 med ungefar samma namn, at att visa att prisanpassningen inte ar ett tillrackligt villkor for att ekonomin ska aterhamta sig fran ett efterfragebortfall. Hans grundlaggande tes ar just att i en recession har osakerheten okat sa pass att ett prisfall inte kan kompensera for den okade osakerheten.

Keynes visade ocksa att det finns makroekonomiska mekanismer som kan bryta osakerhetsgreppet om ekonomin. Primart handlar det om konsumtions-multiplikatorn och investerings-acceleratorn. Problemet for Keynes var hur man far igang dessa mekanismer. Han utvecklade aldrig sina ideer pa det har omradet, bland annat darfor att han lag sjuk i sviterna av en hjartattack i over ett ar efter att General Theory kommit ut 1936. Dessutom blev han indragen i administrationen av krigsekonomin 1939 och avled vid endast 65 ars alder 1946.

Det fanns saledes en rad praktiska orsaker till att Keynes aldrig skrev en General Theory II. Daremot lamnar han vissa indikationer om vad en sadan bok skulle ha handlat om, i fraga om ekonomisk politik. Hans essaer, samlade i Essays in Persuation, ger atskilliga exempel pa hur han menade att man ska fa igang de mekanismer som bryter osakerhetens strypgrepp om ekonomin.

Gemensamt for Keynes' foreslagna atgarder ar att de alla involverar temporara atgarder fran den offentliga maktens sida. Han pekar pa tillfalliga offentliga investeringsprojekt i infrastruktur, och anvander till och med ett nagot raljant - men i basta Keynes-stil briljant formulerade - exempel pa hur man kan grava ner flaskor fyllda med pengar i goda tider och grava upp dem i daliga tider.

Det stora problemet for Keynes, sa att saga, var att han dog alldeles for tidigt. Detta var naturligtvis inte bara en personlig tragedi, men innebar ocksa att han aldrig fick se sin teori omsatt i praktiken i en ekonomi med en stor offentlig makt. Han trodde helt enkelt alldeles for starkt pa den politiska maktens rationalitet. Hayek, framfor allt, varnade for den politiska maktens irrationalitet, och dessvarre pratade Keynes och Hayek forbi varandra. Jag ar overtygad om att om Keynes hade fatt leva 20 ar till hade han kunnat se validiteten i Hayeks forskning, inte minst darfor att vid mitten av 60-talet hade politiker pa manga hall redan perverterat Keynes' forskning i namn av den socialistiska valfardsstaten.

Vansterpolitiker som vill ha "keynesianska" atgarder i lagkonjunktur foresprakar praktiskt taget alltid permanenta okningar av den offentliga maktens utgifter. Men detta har ingenting alls med keynesiansk teori att gora: Keynes' forslag pa finanspolitiska atgarder - sa langt han alltsa fick chansen att utveckla dessa - ar temporara av en viktig explicit anledning: de ska starta en multiplikator- eller acceleratoreffekt i ekonomin. Nar VPK idag foresprakar "keynesianism" klingar det saledes falskt eftersom VPK:s foreslagna politiska atgarder skulle krympa den fria ekonomi dar osakerhetsbrytande mekanismer far fritt spelrum.

Den offentliga makten kan aldrig bryta osakerhet pa egen hand. Aven om Keynes i teorin har ratt nar han sager att den offentliga makten kan starta en osakerhetsbrytande kedjereaktion genom ekonomin, bygger teorin pa forutsattningen att den offentliga makten disponerar egendom nog att vidta sadana atgarder. Men darmed maste den offentliga makten vara sa pass inblandad i ekonomin att dess narvaro i sig sjalv redan ar skadlig. Det finns god anledning att anta att den keynesianska finanspolitiken - enligt originalkeynesianskt recept - i basta fall bara en sjalvreparerande atgard vars slutresultat for den fria ekonomin ar noll.

Den keynesianska teorin etablerar saledes den roll som osakerhet spelar och de mekanismer som bryter osakerheten. Pa den andra sidan av det ekonomiska forskningsfaltet har osterrikisk och monetaristisk forskning visat pa suveraniteten i den fria ekonomin. Problemet ar att den sidan underskattar betydelsen hos systematisk osakerhet. Dessa tva forskningsparadigm har aldrig funnit varandra pa allvar; om sa skedde skulle vi kunna fa en genuin fri-marknads-teori med slagkraft att forklara och forsvara en ekonomi med en minimal offentlig makt.

De taffliga forsok som finns hos dagens nationalekonomer att forsoka analysera systemosakerhet baseras helt och hallet i forutsattningen att det gar att kvantifiera osakerhet. Darfor anvander de sig av matematiskt oerhort komplicerade kaosteorier, vilkas enda bidrag ar att gora deras forskning obegriplig aven for de sjalva. De kan namligen aldrig fora tillbaks variablerna i sina modeller till vardagliga manskliga handlingar. Sa lange man inte kan det har man inte gjort nagot ens namvart framsteg inom den ekonomiska vetenskapen.

Det ar alltsa vasentligt att skilja mellan temporara och permanenta finanspolitiska atgarder i lagkonjunktur. Det enda Keynes med sakerhet kan sagas ha foresprakat - och det enda som ocksa rimmar med hans teori - ar temporara atgarder. Men dels blir den offentliga maktens atgarder i lagkonjunktur aldrig temporara; dels fordras det en stor fri sektor i ekonomin for att kunna bryta den osakerhet som skapat lagkonjunkturen i forsta ledet.

Manga socialister skulle protestera har och saga att offentliga omfordelningssystem fungerar som automatiska stabilisatorer som fangar upp ekonomin i en lagkonjunktur. Men det ar korrekt om och endast om dessa automatiska stabilisatorer upphor att verka nar ekonomin lamnar lagkonjunkturen. Det skulle exempelvis innebara att Forsakringskassan stangs nar arbetslosheten faller under en viss niva. Det skulle innebara att marginalskatteskalorna forsvinner nar tillvaxten atervander till X procent om aret. Sa sker sjalvfallet inte. I stallet har de automatiska stabilisatorerna blivit permanenta och darmed i grunden andrat manniskors beteende. Individerna i det ekonomiska systemet reagerar inte langre sa som de skulle gora enligt Keynes' teorier - just darfor att Keynes forskade pa en ekonomi med liten offentlig makt. Han sag helt enkelt inte de forodande effekter pa ekonomiskt beteende som en stor offentlig makt har.

Som sagt: den dag Keynes med efterfoljare som Hicks och Paul Davison kan satta sig ner och, bildligt talat, prata med Hayek, Mises och Friedman, kan vi fa en ekonomisk teori for det 21:a arhundradet. Jag skulle med gladje ta mig an den har uppgiften, men tyvarr ar min arbetsgivare alldeles for beroende av min dagliga forskning for att kunna ge mig ett ar ledigt med bibehallen lon...