UTMARKT ANALYS AV DEN EUROPEISKA VALUTAUNIONEN

I en utmarkt artikel i Sydsvenska Dagbladet forklarar Ronny Noren, docent i nationalekonomi och en av Sveriges absolut framsta ekonomer, vad det verkligen kravs for att fa ordning pa den europeiska valutaunionen, i skuggan av den grekiska krisen.

Räddningspaketet för Grekland har som syfte att också stabilisera den monetära unionen. Men förmodligen krävs mer grundläggande förändringar av unionens konstruktion, skriver Ronny Norén, docent i nationalekonomi vid Mittuniversitetet.

Det finns atskilliga konstruktionsfel i den europeiska valutaunionen. Ett av dem har att gora med obalansen mellan politisk och monetar union. Ett annat har att gora med den strikta dikotomin mellan ekonomisk-politiska ansvarsomraden. Det finns exempelvis inget som helst utrymme i unionen for underskottsfinansiering av offentliga utgifter, nagot stora valfardsstater med nodvandighet behover. Darmed skapas en strukturell slitning mellan den monetara och den reala sektorn i ekonomin, som enbart kan losas av en avveckling av valfardsstaten eller en avveckling av valutaunionen.

Den senaste veckan har ett ekonomiskt räddningspaket presenterats för Grekland, ett av de EMU-länder som har omfattande ekonomiska problem. Räddningspaketet har som syfte att stabilisera unionen, för denna och kommande påfrestningar. Den fråga som kan ställas är om detta är en tillräcklig åtgärd, eller om det är mer grundläggande förändringar av EMU:s konstruktion som krävs. Det mesta talar för det senare alternativet.

Noren gar rakt in i karnan av problemet. Saklig, vetenskaplig kritik mot systemfelen i valutaunionen ar oerhort sparsam i Sverige, vilket gor den har artikeln desto viktigare.

Enligt EMU-systemets ledande arkitekter, påhejade av olika intressegrupper, skulle det inte möta några större svårigheter att ta bort den marknadsmässiga växelkursanpassningen mellan länderna och de olika ländernas penningpolitik (räntenivåer) genom att överföra anpassningen till arbetsmarknaden. Arbetskraftsmobiliteten skulle med nödvändighet öka i Europa och lönenivåerna skulle bli flexibla efter marknadens villkor. På detta vis skulle man undgå tvånget att bilda en politisk union, där endast ett begränsat antal länder hade kunnat ingå. Vi måste komma ihåg att EMU är ett experiment, en monetär union utan att åtföljas av en politisk union, som exempelvis i USA.

Dessutom tvingades medlemslanderna prioritera rantepolitiken genom det artificiella tvanget om ett tak pa budgetunderskotten vid tre procent av BNP. Det finns ingen nationalekonomisk forskning som stodjer det underskottstaket. I stallet tvingade taket de enskilda medlemslanderna att fora en finanspolitik som helt negligerade arbetsloshetsproblemet. Resultatet, som Noren papekar, blev att man lade over ansvaret for arbetslosheten pa den fria marknad - som tack vare arbetsmarknadslagstiftning och fackforeningar inte existerade.

Men verkligheten var annorlunda. Befolkningarna i olika länder är till övervägande del inte rörliga över den europeiska kontinenten och dessutom starka försvarare av den europeiska sociala modellen, med starka fackföreningar och skattefinansierade statliga sociala åtaganden. Resultatet är att den monetära unionen inte har fått önskad fri rörlighet på arbetsmarknaden på marknadens villkor som ersätter den förlorade anpassningen i nationell valuta och den nationella penningpolitiken.

Det har ar rakt pa sak. Klarare kan man inte beskriva valutaunionens konstruktionsfel.

För att kompensera för den uteblivna marknadsanpassningen och understödja disciplinen i EMU-projektet har man infört restriktioner i statsskuld och budgetunderskott inom finanspolitiken, som bedrivs nationellt. Nödvändigheten insågs ganska tidigt i processen. Dessa restriktioner har varit omöjliga att efterfölja på grund av den politiska olösta frågan mellan övernationell befogenhet och nationellt politiskt ansvar.

Med andra ord: ett klassiskt "one size fits all"-problem.

I dagens ordning fattar EU-politikerna beslutet gemensamt, men det är de enskilda ländernas regeringar som skall genomföra besluten. Ingen regering blir omvald genom att fatta beslut mot sin egen befolkning. Europa är ingen diktatur utan samverkande och suveräna enskilda demokratier, vilket man helt glömmer bort i diskussionen.

Aterigen: valutaunionen skulle fungera smartfritt om samtliga europeiska lander var libertarianska minimalstater. Det fanns ingen intention bakom valutaunionen att stopa om Europa i libertariansk riktning. Det rakar bara vara den logiska konsekvensen av hur man konstruerat unionen.

För att bilda en ny överenskommelse om att stabilisera EMU-samarbetet, eller rättare sagt rädda EMU-systemet i dess nuvarande form, är det lång väg till självrannsakan. Man vill inte erkänna att det är dess nuvarande form som är själva problemet. Vad som saknas är en diskussion om hur den reala ekonomiska nivån skall lyftas (det grundläggande problemet i Europa) med respekt för den europeiska sociala modellen. Detta kan ytterligare öka konflikterna mellan medlemsstaterna.

Noren ror sig smidigt mellan avancerad ekonomisk teori och de politiska realiteter i vilka teorin skall omsattas. Jag har haft privilegiet att folja hans forskning i 20 ar. Han ar en solid, bildad forskare av ett slag som det ar ont om i Sverige idag.

Framför allt kommer det att bli en folklig protest, som kommer att resultera i att flera länder får nytt styre. I vilken form kan jag inte förutsäga. Men de politiker som går ut med att bryta samarbetet med den monetära unionen, för att rädda samarbetet inom den europeiska unionen, kommer att få ett ökat stöd.

Norens varnande finger ar vart att ta pa allvar. Vi kan redan notera den anti-EU-stamning som sprider sig i vissa osteuropeiska lander. Ungern ar det mest flagranta exemplet. Dar kommer debaclet i Grekland och eurons inbyggda instabilitet att anvandas mot sjalva EU-projektet.

Den enda vägen är att erkänna de historiska, strukturella och kulturella olikheterna. Att dela upp EMU i zoner är den enda realistiska lösningen på lång sikt om man vill undvika att gå tillbaka till nationella valutor i de länder som är mogna för att bilda en monetär union. Finns förutsättningarna för att ingå i en monetär och politisk union? Ja, för några av EU:s kärnländer. Tyskland, Frankrike och Beneluxländerna. Dessa har en gemensam eurovaluta med ECB som gemensam centralbank. ECB:s nuvarande ofullkomligheter måste dock rättas till.

Vi far se om Angela Merkel overlever politiskt forst. Men det ar utan tvekan nodvandigt att ha en monetar makt och en politisk makt som balanserar varandra.

Kan vi ingå i en enbart monetär union utan gemensamma restriktioner (det vill säga utan stabiliserings- och tillväxtpakten) men bibehålla klara inträdeskrav? Ja, för länder som vill ha ett valutasamarbete men inte är mogna för samordning i stabiliseringspolitiken, det vill säga en politisk union. Dessa har också en eurovaluta men den är skild från kärnländernas. Således finns en växelkurs mellan kärnländerna och denna svagare konstellations valuta. Denna konstellation har en samordnande centralbank, dock skild från ECB.

Jag har inte hort den har iden uttryckt sa explicit nagon annanstans. Det finns en risk att den har Division 2-valutan tynar bort sa smaningom pa grund av trycket fran medlemslandernas valfardsstater. Men dels finns det hotet aven for "Division 1"-valutan, dels ger delningen i tva divisioner storre utrymme for den fria marknaden att avgora vilken finans- och valutapolitisk kombination som fungerar och vilken som inte gor det.

Är det bästa alternativet att stå utanför en monetär union med flytande valuta (fast växelkurs tillåts ej)? Detta rekommenderas för krisländerna, PIIGS. När de fått en real plattform så kan de ansöka att gå med, först i den svagare konstellationen, sedan i kärnländernas valutasamarbete. Med dessa i grova drag skisserade åtgärder kommer EU att ordna upp den divergens som nu sker inom det nuvarande EMU-systemet och erbjuda ett stabilt, men samtidigt utvecklande, europeiskt monetärt samarbete.

Den har iden ar val vard ett seriost overvagande. Det ar sannolikt den enda mojligheten att radda valutaunionen. Personligen ar jag inte overdrivet entusiastisk over valutaunionen eftersom den, i kombination med valfardsstaten, driver fram en politisk makt pa samma niva. Men unionen ar icke desto mindre ett faktum och det finns en mojlighet att kombinera en valutaunion med en minimalstat utan budgetunderskott och statskulder.