Vikariens regering fortsatter sina angrepp pa den fria ekonomin. Idag ar det finansmarknadsminister Mats Odell som...
...är häpen över att bankerna fortfarande betalar ut bonusar.
Aven om bankerna var osnygga nog att be den offentliga makten om pengar nar man gjorde forluster, var det annu mer osnyggt av den offentliga makten att bevilja pengarna. Odell lagger sig i bonuscheckarna darfor att han, som bankernas raddare i noden, anser sig ha ratt att diktera alla bankernas affarer. Nu beter sig inte privata sponsorer av forlustbringande foretag pa det sattet; att Odell gor det beror helt och hallet pa att han kan anvanda bankerna i politiska syften.
Fast heltidsanstallda inom bankvasendet har, liksom alla andra i motsvarande situation, anstallningsavtal som bl.a. reglerar hur arbetsgivaren ska kompensera medarbetaren for medarbetarens arbete. Ett sadant kontrakt gar man inte ifran hursomhelst. Om Odell vill veta mer om vad som hander om en arbetsgivare plotsligt river upp ett anstallningskontrakt utan att sparka medarbetaren kan han ju alltid fraga fackforeningsminister LO Littorin.
Vid en presskonferens i dag blev han utfrågad om det nya bonusregnet på de stora bankerna. – Vi måste få ett slut på det här premierandet av risktagande, säger han.
For det forsta ar inte bonusutbetalningarna premiering av "risktagande". Det ar arbetsgivarens satt att ge medarbetaren del av vinsten som medarbetaren har hjalpt till att jobba ihop.
For det andra innebar all privat ekonomisk aktivitet risktagande. Kanske Mats Odell aldrig har tagit ett billan eller villalan i sina dagar, men de flesta vanliga svenskar har gjort det. Den sekund du satter din namnteckning pa ett lanekontrakt tar du en risk. Ju langre lanet loper, desto storre ar risken. Ett billan ar alltid mer riskfyllt an ett villalan av den enkla anledningen att bilar tenderar att falla i varde fran forsta stund medan villor stiger i varde.
Om Odell vill fa slut pa "risktagandet" bor han saledes forbjuda banker att lana ut pengar till folk som vill kopa bil. Han bor i princip forbjuda all laneverksamhet dar inte bankkunden kan stalla 100 procents garanti for lanet i samma stund som han underskriver lanet.
Dessutom bor Odell forbjuda utlaning till foretag som vill investera i sin verksamhet. Vem vet om ett foretag finns kvar om fem ar? Nar ett foretag vill bygga ut sin produktionskapacitet, och nar foretaget externfinansierar investeringen, har det i princip aldrig kundkontrakt nog att betala investeringen. Man forvantar sig att man ska oka forsaljningen pa nya marknader, till nya kunder, med den nya produktionskapaciteten. Det har ar ett signifikant risktagande som Odell givetvis borde forbjuda.
Eftersom Odell ar irriterad over att privata foretag tar risker efter att ha fatt skattepengar borde Odell givetvis vara extra bekymrad nar det handlar om den offentliga maktens egna risktagande. Varje gang den offentliga makten bygger en jarnvag tar man risken att den samhallsekonomiska avkastningen inte ska bli stark nog att generera tillrackligt med skatteinkomster for att den offentliga makten ska fa tillbaks sina investerade pengar.
Fast det ar klart, nar det handlar om Odells egna domaner - den offentliga makten - ska ju ingen lagga sig i vilket risktagande han gor. Det ar ju trots allt hans pengar han tar risker med. Pengar som skattebetalarna mer an garna ger bort till honom. Ju.
Under G20-mötet i Pittsburgh förra veckan var en av punkterna på agendan att komma överens om ett sätt att få stopp på alla bonussystem som uppmuntrar ett risktagande hos bankernas anställda. Samtliga länder var överens om att det måste bli ett slut på bonusregnen, och Sverige som ordförandeland i EU kommer att driva frågan.
Det ska bli mycket intressant att se vad slags finansiellt system dessa regleringar genererar. Om bankanstallda inte har nagra som helst incitament att utveckla verksamheten och hjalpa sin arbetsgivare att tjana pengar blir det heller inte sarskilt manga lan till privatpersoner eller foretag. Pa foretagssidan kommer detta att cementera en foraldrad foretagsstruktur dar storforetagen dominerar annu starkare - de har internfinansieringskapacitet - och sma foretag far annu storre problem att vaxa eller ens etablera sig.
Pa hushallssidan blir konsekvenserna om mojligt annu storre. Idag finns det laneformer som gor att aven folk med mindre perfekt kredithistoria kan starta om pa nytt. Nar bankerna i princip forbjuds att ta risker kommer enbart hushall med mer an perfekt kredit att fa lana pengar - dvs hushall som har pengar nog att kunna kopa hus, bil och sommarstuga kontant. Alla andra far vackert finna sig i att hyra och aka tag till Nattavaara dar de kan taltsemestra en vecka.
Effekterna av detta kommer naturligtvis att bli mycket omfattande i en ekonomi som den svenska, dar farre an halften av hushallen har nagra ekonomiska marginaler att spara ihop till exempelvis en bil med. Om Odell far som han vill kommer Sverige kort sagt att ta annu ett kliv ner i den industriella fattigdomen.
Men de svenska bankerna verkar inte ha tagit till sig av kritiken. – Det är oacceptabelt att bankerna går tillbaka till någon slags ”business as usual” trots att finanskrisen är långt ifrån över. Vi kan inte gå tillbaka till den bonusfest vi sett tidigare. Alla banker borde se över sina bonusar för att se att de verkligen är motiverade, sade Mats Odell på presskonferensen.
Kanske Odell kan tanka sig att betala bankernas advokatkostnader nar de blir stamda pa miljardbelopp av anstallda med ratt till bonus i anstallningskontrakten?
Bankernas agerande går "stick i stäv" med det som G20-länderna kom överens om på toppmötet i helgen. Därför riktar Odell nu kritik mot de svenska bankerna. – Jag kan inte analysera varje banks agerande, men jag utgår ifrån att alla berörda går igenom vad reglerna säger enligt överenskommelsen i Pittsburgh. Vi vill inte förbjuda bonusar helt, men vi måste få ett slut på det här premierandet av risktagande, säger han.
Det har ar remarkabelt. Odell havdar alltsa att nagra ord pa en bit papper, underskrivna av tjugo stats-/regeringschefer, skulle ha status av forpliktande lag i Sverige. Aven om Vikarien och andra svenska politiker garna skulle vilja slippa omvagen genom Riksdagen, ar det fortfarande Riksdagen som ar Sveriges lagstiftande myndighet.
Men aven om Riksdagen antar nagon sorts G-20-resolution som gallande lag innebar det inte att lagen ar forenlig med den svenska regeringsformen. Riksdagen far namligen inte stifta vilka lagar som helst, oavsett vad Odell tycker och vill.
Odells angrepp pa bankernas bonusar ar en grov och farlig missuppfattning om vad en bonus ar (kanske Odell aldrig har varit verksam inom det privata naringslivet?). Dessutom ar det ett angrepp pa allt vad privat naringslivsverksamhet ar - sjalva hjartat i en fri ekonomi. Men inte nog med det: han ger sken av att hans egen bransch - den offentliga makten - pa nagot satt ar upphojd over all sorts risktagande. Sa ar det sjalvfallet inte. Varje manskligt beslut innefattar risktagande; ju storre resurser man satter pa spel i beslutet, desto storre blir risktagandet. Den offentliga makten ar expert pa att satta stora pengar pa spel genom att bygga vagar, jarnvagar, sjukhus, flygplatser... for att inte tala om risktagandet som ligger i att staten har tagit pa sig ansvaret for alla svenskars inkomstforsakringar.
Om Odell verkligen vill fa slut pa risktagande borde han borja med att stanga Forsakringskassan.
Tuesday, September 29, 2009
Monday, September 21, 2009
EN INBLICK I BUDGETDEBATTEN
Budgetdebatten ar igang pa allvar mellan Legoministern och hans chefsopponent, den fanatiske socialdemokraten Thomas Ostros.
Budgetdebattens största strid handlade om regeringens inkomstskattesänkning. – Vore jag finansminister hade jag avstått, säger Lars Calmfors, ordförande för Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen.
Calmfors ar en av arkitekterna bakom den svenska finanspolitiska doktrin som sager att hela landets ekonomi star och faller med att staten lyckas balansera sin budget. Den har doktrinen saknar varje uns av empiriskt stod. Det finns knappt nagon strimma ekonomisk teori som kan backa upp den. Det enda halmstra Calmfors och hans budgetbalans-anhangare kan gripa efter ar den s.k. crowding-out-effekten. Tesen ar att om den offentliga sektorn okar sina utgifter stiger efterfragan i ekonomin. Sa langt allt gott och val (enligt vedertagen makroekonomisk teori - verkligheten ar en annan historia). Den okade ekonomiska aktiviteten okar efterfragan pa likviditet (pengar) vilket hojer priset pa densamma. Priset pa likviditet ar ranta. Nar rantan stiger blir det dyrare for naringslivet att investera, vilket minskar naringslivets aktivitetsniva.
Den offentliga sektorn trycker saledes ut naringslivet genom att pressa upp priset pa likviditet. Allt enligt teorin om "crowding out".
Problemet ar att den har teorin motbevisats bade teoretiskt och empiriskt ad nauseam. For det forsta ar penningmangden inte konstant (eller exogen som larobockerna kallar det). Centralbankerna har ingen absolut kontroll over penningmangden. Tvartom finns det tva faktorer som i praktiken privatiserar stora delar av penningutbudet: dels den sa kallade likviditetsmultiplikatorn (vilken jag inte har plats att diskutera har men garna aterkommer till) och dels en centralbanks-policy som oppnar krediter at bankerna hos centralbanken baserat pa inlaning. Exempel pa det senare: en liten bank i Delaware lyckas overtyga en privatperson som ar miljardar att lagga halva sin formogenhet i banken. De $500 miljoner i ny "inlaning" (i praktiken en massiv investering) ger banken en automatisk kredit hos Federal Reserve pa $5.5 miljarder. Dessa pengar kan banken kvittera ut hos Federal Reserve och sedan lana ut pa den kommersiella lanemarknaden, med en mycket profitabel rantemarginal.
Det har ar en liten utvikning fran sjalva karnproblemet - fragan om budgetbalanseringen i den svenska finanspolitiken - men den illustrerar ett paket av teori och empiri som omintetgor det enda teoretiska argument som funnits till forsvar for den budgetbalansering som Lars Calmfors och praktiskt taget alla andra svenska nationalekonomer foresprakat.
Den tre timmar långa debatten om nästa års budget är över. Typmening, finansminister Anders Borg: – Regeringens arbetslinje står mot oppositionens bidragslinje. Typmening, Thomas Östros, Socialdemokraterna: – Det finns inget utrymme för vårdslösa skattesänkningar. Som vanligt presenterades två helt skilda beskrivningar av verkligheten. Huvudfrågan gällde: Är det rätt eller fel att i ett läge av ekonomisk kris sänka inkomstskatten med tio miljarder, som regeringen föreslår? – Jobbskatteavdraget är den effektivaste åtgärden för att skapa varaktig sysselsättning, sa Borg.
Absolut inte pa langa vagar. Men om man inte vill genomfora massiva frihets-orienterade reformer inom inkomst- och sjukforsakringen; om man inte vill ta bort den statliga inkomstskatten; om man inte vill befria arbetsmarknaden fran reglerande strypsnaror och fackmaffians makt; da aterstar i princip ingenting annat an sma skattesankningar av det har slaget. Atgarden som sadan ar sjalvfallet bra - alla skattesankningar ar intrinsikalt bra - men den makroekonomiska avkastningen pa skattesankningen ar mikroskopisk jamfort med vad regeringen hade kunnat astadkomma.
Det storsta problemet med en inkomstskattesankning av det har slaget ar att den inte framstar som permanent. Den ar sa liten och sa specialiserad att socialdemokraterna enkelt kommer att kunna avskaffa den efter en valvinst nasta ar. Det har stimulerar hushallen till att oka sitt sparande, vilket skett under det har aret. Legoministern hoppas att konsumtionen ska stiga som en foljd av de har skattesankningarna, men troligare ar att bulken av de pengar hushallen nu far behalla gar till sparande. Darmed okar riskkapitalutbudet i den svenska ekonomin, men utan en hog och stabil, eller atminstone trovardigt stigande aktivitetsniva i ekonomin kommer ingen bank att lana ut pengar, framfor allt inte till jobbmotorerna, de sma foretagen. Allt som sker i stallet ar att bankerna sitter med storre likviditetskassor som man maste tjana pengar pa. Forr eller senare borjar bankerna saledes investera pa utlandska kapitalmarknader, och den makroekonomiska effekten av en liten, tillfallig inkomstskattesankning blir praktiskt taget ingen alls.
Det enda sattet for Legoministern att fa nagon som helst effekt av sina jobbskatteavdrag ar att man omvandlar dessa till en permanent forandring av inkomstskatteskalan. Ett avdrag ar per definition ett undantag fran en regel; genom att forandra regeln slipper man risken att undantaget avskaffas. Darmed okar konsumenternas tilltro till skattesankningen som en permanent okning av deras privatekonomiska marginaler. Det stimulerar konsumtionen, framfor allt konsumtionen av varaktiga varor, vilket suger upp lan fran banksystemet och stimulerar vissa mycket omhuldade delar av den svenska industrin.
[Legoministern] anklagade oppositionen för att i stället bedriva en politik som för mycket betonar återställda bidrag, för lite betonar arbete åt alla. Oppositionen menade tvärtom att det är ansvarslöst att sänka skatten samtidigt som 300 000 jobb kommer att gå förlorade i krisens spår. Dessutom är åtgärden dyr och ineffektiv. – Varje arbete som skapas genom jobbskatteavdraget kostar en miljon kronor. I stället för att sänka skatten hade man kunnat anställa 20 000 personer i välfärden, sa Vänsterpartiets Ulla Andersson.
Sa hojer vi skatterna i stallet for att sanka dem. Utmarkt. De har 20 000 personerna skulle ga fran en skattebetald sysselsattning (arbetsloshet eller AMS-atgarder) till en annan skattebetald sysselsattning (som anstallda inom den ofantliga sektorn). Den makroekonomiska avkastningen av den har atgarden ar direkt negativ eftersom, far vi utga ifran, dessa 20 000 skulle fa mer betalt som anstallda. Darmed okar bordan pa skattebetalarna mitt i brinnande lagkonjunktur.
Efter debatten ringde jag ekonomiprofessor Lars Calmfors för att reda ut begreppen. Han är ordförande i Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen med uppdraget att granska regeringens ekonomiska politik. – Hade jag varit finansminister hade jag nog avstått från att sänka skatten permanent och i stället gjort något mer tillfälligt, som en tillfällig skatterabatt för att öka efterfrågan, sa Calmfors.
Jobbskatteavdraget ar tillfalligt i sa matto att det ar ett undantag fran en regel. Den enda garantin skattebetalarna har for att avdraget bestar ar att Vikarien sitter kvar som statsminister.
Calmfors resonerar i termer av en keynesiansk konsumtionsfunktion gentemot en Friedmansk. Han tror att konsumtionsbeteendet i huvudsak ar kortsiktigt och att konsumenterna inte ser nagon namvard skillnad mellan tillfalliga och permanenta inkomster. Friedman har den rakt motsatta hypotesen. Empiriskt sett ligger konsumenternas beteende narmare Friedman (och i viss man Franco Modigliani) an Keynes, men det finns ocksa en skillnad i hur lag- och hoginkomsttagare reagerar pa inkomstforandringar. Laginkomsttagare ligger narmare den keynesianska konsumtionsfunktionen av den enkla anledningen att man annu inte uppnatt den onskade, permanenta konsumtionsniva som Friedmans funktion stipulerar. Nar man sa nar dit anammar man ett mer Friedmanskt beteende.
Beroende pa var "brytpunkten" i konsumenternas beteende ligger ger en tillfallig skattesankning alltsa mer eller mindre onskade effekter. De okar ocksa, om an tillfalligt, marginaleffekterna i den svenska inkomstskatteskalan, vilket aldrig ar bra om man vill stimulera langsiktig ekonomisk sjalvstandighet hos befolkningen.
Permanenta, substantiella reformer ar den basta vagen framat.
Visserligen leder sänkt skatt till att människor konsumerar mer och på lång sikt leder jobbskatteavdraget till att fler arbeten skapas, enligt Calmfors. Det som talar emot är att reformen är permanent och därmed ekonomiskt riskabel i ett svårbedömt läge. – Det ska finansieras och vi vet inte hur de offentliga finanserna ser ut på sikt. Man kan säga att det är riskfyllt att dra på sig kostnadsökningar just nu om man inte vet hur man ska finansiera dem.
Calmfors bortser ifran att det finns gott om bevis for att skattesankningar betalar sig sjalva, med god marginal. Fran Danmark till Irland till New York City till den federala amerikanska budgeten - bevisen ar manga och latta att identifiera. Problemet med en strategi som sanker skatterna for att oka den offentliga maktens inkomster ar att man permanentar utgiftsnivan. Darmed blir, over tiden, skattesankningarna faktiskt improduktiva.
Budgetdebatten sa langt har visat pa sma men tydliga skillnader mellan Vikariens regering och oppositionens alternativ. Aven om jag inte har mycket till overs for Legoministern representerar han just nu - absurt nog - det minst daliga av tva finansministeralternativ. Thomas Ostros vill uppenbarligen hoja skatterna for brinnande livet, vilket vore att lata bulldosera det luggslitna svenska folkhemmet. Lagg dartill perspektivet att ett kommunistparti tar plats i den svenska regeringen och utsikterna infor valet 2010 blir annu mer prekara.
Jag trodde aldrig jag skulle na en punkt dar jag faktiskt foredrar att se Vikariens version av socialdemokrat omvald. Men det borjar luta i den riktningen...
Budgetdebattens största strid handlade om regeringens inkomstskattesänkning. – Vore jag finansminister hade jag avstått, säger Lars Calmfors, ordförande för Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen.
Calmfors ar en av arkitekterna bakom den svenska finanspolitiska doktrin som sager att hela landets ekonomi star och faller med att staten lyckas balansera sin budget. Den har doktrinen saknar varje uns av empiriskt stod. Det finns knappt nagon strimma ekonomisk teori som kan backa upp den. Det enda halmstra Calmfors och hans budgetbalans-anhangare kan gripa efter ar den s.k. crowding-out-effekten. Tesen ar att om den offentliga sektorn okar sina utgifter stiger efterfragan i ekonomin. Sa langt allt gott och val (enligt vedertagen makroekonomisk teori - verkligheten ar en annan historia). Den okade ekonomiska aktiviteten okar efterfragan pa likviditet (pengar) vilket hojer priset pa densamma. Priset pa likviditet ar ranta. Nar rantan stiger blir det dyrare for naringslivet att investera, vilket minskar naringslivets aktivitetsniva.
Den offentliga sektorn trycker saledes ut naringslivet genom att pressa upp priset pa likviditet. Allt enligt teorin om "crowding out".
Problemet ar att den har teorin motbevisats bade teoretiskt och empiriskt ad nauseam. For det forsta ar penningmangden inte konstant (eller exogen som larobockerna kallar det). Centralbankerna har ingen absolut kontroll over penningmangden. Tvartom finns det tva faktorer som i praktiken privatiserar stora delar av penningutbudet: dels den sa kallade likviditetsmultiplikatorn (vilken jag inte har plats att diskutera har men garna aterkommer till) och dels en centralbanks-policy som oppnar krediter at bankerna hos centralbanken baserat pa inlaning. Exempel pa det senare: en liten bank i Delaware lyckas overtyga en privatperson som ar miljardar att lagga halva sin formogenhet i banken. De $500 miljoner i ny "inlaning" (i praktiken en massiv investering) ger banken en automatisk kredit hos Federal Reserve pa $5.5 miljarder. Dessa pengar kan banken kvittera ut hos Federal Reserve och sedan lana ut pa den kommersiella lanemarknaden, med en mycket profitabel rantemarginal.
Det har ar en liten utvikning fran sjalva karnproblemet - fragan om budgetbalanseringen i den svenska finanspolitiken - men den illustrerar ett paket av teori och empiri som omintetgor det enda teoretiska argument som funnits till forsvar for den budgetbalansering som Lars Calmfors och praktiskt taget alla andra svenska nationalekonomer foresprakat.
Den tre timmar långa debatten om nästa års budget är över. Typmening, finansminister Anders Borg: – Regeringens arbetslinje står mot oppositionens bidragslinje. Typmening, Thomas Östros, Socialdemokraterna: – Det finns inget utrymme för vårdslösa skattesänkningar. Som vanligt presenterades två helt skilda beskrivningar av verkligheten. Huvudfrågan gällde: Är det rätt eller fel att i ett läge av ekonomisk kris sänka inkomstskatten med tio miljarder, som regeringen föreslår? – Jobbskatteavdraget är den effektivaste åtgärden för att skapa varaktig sysselsättning, sa Borg.
Absolut inte pa langa vagar. Men om man inte vill genomfora massiva frihets-orienterade reformer inom inkomst- och sjukforsakringen; om man inte vill ta bort den statliga inkomstskatten; om man inte vill befria arbetsmarknaden fran reglerande strypsnaror och fackmaffians makt; da aterstar i princip ingenting annat an sma skattesankningar av det har slaget. Atgarden som sadan ar sjalvfallet bra - alla skattesankningar ar intrinsikalt bra - men den makroekonomiska avkastningen pa skattesankningen ar mikroskopisk jamfort med vad regeringen hade kunnat astadkomma.
Det storsta problemet med en inkomstskattesankning av det har slaget ar att den inte framstar som permanent. Den ar sa liten och sa specialiserad att socialdemokraterna enkelt kommer att kunna avskaffa den efter en valvinst nasta ar. Det har stimulerar hushallen till att oka sitt sparande, vilket skett under det har aret. Legoministern hoppas att konsumtionen ska stiga som en foljd av de har skattesankningarna, men troligare ar att bulken av de pengar hushallen nu far behalla gar till sparande. Darmed okar riskkapitalutbudet i den svenska ekonomin, men utan en hog och stabil, eller atminstone trovardigt stigande aktivitetsniva i ekonomin kommer ingen bank att lana ut pengar, framfor allt inte till jobbmotorerna, de sma foretagen. Allt som sker i stallet ar att bankerna sitter med storre likviditetskassor som man maste tjana pengar pa. Forr eller senare borjar bankerna saledes investera pa utlandska kapitalmarknader, och den makroekonomiska effekten av en liten, tillfallig inkomstskattesankning blir praktiskt taget ingen alls.
Det enda sattet for Legoministern att fa nagon som helst effekt av sina jobbskatteavdrag ar att man omvandlar dessa till en permanent forandring av inkomstskatteskalan. Ett avdrag ar per definition ett undantag fran en regel; genom att forandra regeln slipper man risken att undantaget avskaffas. Darmed okar konsumenternas tilltro till skattesankningen som en permanent okning av deras privatekonomiska marginaler. Det stimulerar konsumtionen, framfor allt konsumtionen av varaktiga varor, vilket suger upp lan fran banksystemet och stimulerar vissa mycket omhuldade delar av den svenska industrin.
[Legoministern] anklagade oppositionen för att i stället bedriva en politik som för mycket betonar återställda bidrag, för lite betonar arbete åt alla. Oppositionen menade tvärtom att det är ansvarslöst att sänka skatten samtidigt som 300 000 jobb kommer att gå förlorade i krisens spår. Dessutom är åtgärden dyr och ineffektiv. – Varje arbete som skapas genom jobbskatteavdraget kostar en miljon kronor. I stället för att sänka skatten hade man kunnat anställa 20 000 personer i välfärden, sa Vänsterpartiets Ulla Andersson.
Sa hojer vi skatterna i stallet for att sanka dem. Utmarkt. De har 20 000 personerna skulle ga fran en skattebetald sysselsattning (arbetsloshet eller AMS-atgarder) till en annan skattebetald sysselsattning (som anstallda inom den ofantliga sektorn). Den makroekonomiska avkastningen av den har atgarden ar direkt negativ eftersom, far vi utga ifran, dessa 20 000 skulle fa mer betalt som anstallda. Darmed okar bordan pa skattebetalarna mitt i brinnande lagkonjunktur.
Efter debatten ringde jag ekonomiprofessor Lars Calmfors för att reda ut begreppen. Han är ordförande i Finanspolitiska rådet, tillsatt av regeringen med uppdraget att granska regeringens ekonomiska politik. – Hade jag varit finansminister hade jag nog avstått från att sänka skatten permanent och i stället gjort något mer tillfälligt, som en tillfällig skatterabatt för att öka efterfrågan, sa Calmfors.
Jobbskatteavdraget ar tillfalligt i sa matto att det ar ett undantag fran en regel. Den enda garantin skattebetalarna har for att avdraget bestar ar att Vikarien sitter kvar som statsminister.
Calmfors resonerar i termer av en keynesiansk konsumtionsfunktion gentemot en Friedmansk. Han tror att konsumtionsbeteendet i huvudsak ar kortsiktigt och att konsumenterna inte ser nagon namvard skillnad mellan tillfalliga och permanenta inkomster. Friedman har den rakt motsatta hypotesen. Empiriskt sett ligger konsumenternas beteende narmare Friedman (och i viss man Franco Modigliani) an Keynes, men det finns ocksa en skillnad i hur lag- och hoginkomsttagare reagerar pa inkomstforandringar. Laginkomsttagare ligger narmare den keynesianska konsumtionsfunktionen av den enkla anledningen att man annu inte uppnatt den onskade, permanenta konsumtionsniva som Friedmans funktion stipulerar. Nar man sa nar dit anammar man ett mer Friedmanskt beteende.
Beroende pa var "brytpunkten" i konsumenternas beteende ligger ger en tillfallig skattesankning alltsa mer eller mindre onskade effekter. De okar ocksa, om an tillfalligt, marginaleffekterna i den svenska inkomstskatteskalan, vilket aldrig ar bra om man vill stimulera langsiktig ekonomisk sjalvstandighet hos befolkningen.
Permanenta, substantiella reformer ar den basta vagen framat.
Visserligen leder sänkt skatt till att människor konsumerar mer och på lång sikt leder jobbskatteavdraget till att fler arbeten skapas, enligt Calmfors. Det som talar emot är att reformen är permanent och därmed ekonomiskt riskabel i ett svårbedömt läge. – Det ska finansieras och vi vet inte hur de offentliga finanserna ser ut på sikt. Man kan säga att det är riskfyllt att dra på sig kostnadsökningar just nu om man inte vet hur man ska finansiera dem.
Calmfors bortser ifran att det finns gott om bevis for att skattesankningar betalar sig sjalva, med god marginal. Fran Danmark till Irland till New York City till den federala amerikanska budgeten - bevisen ar manga och latta att identifiera. Problemet med en strategi som sanker skatterna for att oka den offentliga maktens inkomster ar att man permanentar utgiftsnivan. Darmed blir, over tiden, skattesankningarna faktiskt improduktiva.
Budgetdebatten sa langt har visat pa sma men tydliga skillnader mellan Vikariens regering och oppositionens alternativ. Aven om jag inte har mycket till overs for Legoministern representerar han just nu - absurt nog - det minst daliga av tva finansministeralternativ. Thomas Ostros vill uppenbarligen hoja skatterna for brinnande livet, vilket vore att lata bulldosera det luggslitna svenska folkhemmet. Lagg dartill perspektivet att ett kommunistparti tar plats i den svenska regeringen och utsikterna infor valet 2010 blir annu mer prekara.
Jag trodde aldrig jag skulle na en punkt dar jag faktiskt foredrar att se Vikariens version av socialdemokrat omvald. Men det borjar luta i den riktningen...
Saturday, September 19, 2009
HAR DEN EKONOMISKA KRISEN STABILISERATS?
September har bjudit pa viktiga statistiska nyheter fran SCB. Centralbyran rapporterar dels att BNP-fallet har hallit i sig men kan ha natt sin botten, dels att sysselsattningslaget i Sverige har forvarrats ytterligare.
Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) minskade med 6 procent det andra kvartalet 2009, kalenderkorrigerad och jämförd med motsvarande kvartal 2008. Sex branscher i tillverkningsindustrin stod för drygt halva fallet. Dessa branscher utgör tillsammans mindre än 6 procent av totala BNP.
Daremot ar de en del av bruttoexporten, som utgor den storsta efterfragekomponenten i den svenska ekonomin.
Säsongrensad och jämförd med första kvartalet 2009 ökade BNP med 0,2 procent. Det är den första ökningen sedan första kvartalet 2008. En halvårsvis jämförelse visar att BNP minskade med 6,4 procent jämfört med första halvåret 2008.
En okning pa 0.2 procent fran ett kvartal till ett annat ar ingenting att fira. Daremot ar det som sagt ett potentiellt trendbrott. Manga amerikanska forskare varnar for att stabiliseringen av den amerikanska ekonomin pa botten av en djup lagkonjunktur mycket val kan vara en fas i en s.k. double-dip. Deras hypotes ar att en mindre aterhamtning ar att vanta under vintern foljd av en andra konjunkturnedgang om ett ar. Det framsta exemplet pa detta ar faktiskt en triple-dip fran och med depressionen 1929-30 och genom storre delen av 30-talet. Denna orsakades av de standigt nya regleringar som president Roosevelt fick Congress att genomfora.
Det ar osakert om den svenska ekonomin skulle sta infor en double-dip. Om regeringen driver en stenhard budgetbalanspolitik under resten av 2009 och borjan av 2010 okar risken givetvis for en double-dip. Om man daremot valjer att avvakta och koncentrerar sig pa att lata den aviserade inkomstskattesankningen dominera finanspolitiken finns det en chans att den svenska ekonomin aterhamtar sig nagot under 2010.
Priset for detta blir i sa fall att man lanar enorma belopp for att halla transfereringssystemen i gang. Jag tvivlar starkt pa att Vikarien ar beredd att gora det, speciellt som ett riksdagsval star for dorren. Men man kan ju alltid hoppas... En permanent stabilisering - eller annu battre en forstarkning - av den svenska ekonomin skulle namligen innebara att man i lugn och ro kan genomfora reformer i riktning av mer ekonomisk frihet. Att panikprivatisera socialforsakringar och sjukvard i brinnande ekonomisk kris skapar ofelbart fler problem an de loser. Icke desto mindre kan det bli det enda aterstaende alternativet for regeringen, om man valjer att prioritera balansering av statsbudgeten over allt annat.
Procenttalen avser volymförändringar i förhållande till motsvarande period föregående år, om inget annat anges. För användningssidan används faktiska värden. För BNP, produktionssidan och arbetade timmar används kalenderkorrigerade värden.
Det ar inte helt klart varfor man gor den har skillnaden, men troligen ar det fraga om vilka matmetoder ar effektivast.
Hushållens konsumtionsutgifter minskade med 1,8 procent. I likhet med tidigare kvartal bidrog fortsatt minskade utgifter för inköp av bilar och transporter starkt till den negativa utvecklingen. Flera konsumtionsändamål har dock ökat. Hushållens konsumtion av livsmedel ökade för första gången på mer än ett år och stod för det enskilt största positiva bidraget till konsumtionsutvecklingen. Att påsken inföll under andra kvartalet år 2009 och under första år 2008, bidrog förmodligen till ökningen. Hushållens konsumtionsutgifter gav ett negativt bidrag till BNP-utvecklingen med 0,8 procentenheter.
Inte bra. En stabil ekonomisk aterhamtning ar mojlig enbart om hushallen har forvantningar starka nog att driva deras konsumtion uppat. I forlangningen handlar det saledes om att ge konsumenterna utrymme att spendera Sverige ur krisen. De planerade skattesankningarna for nasta ar kan ha viss effekt, aven om det troligen blir i form av starkare framtidsforvantningar snarare an faktiskt okad konsumtion. Med starkare framtidsforvantningar tors konsumenterna ta pa sig nya lan for bil, mobler, ny villa, etc. Darmed okar efterfragan i de delar av ekonomin som saljer mot den varaktiga konsumtionen. Detta stabiliserar en aterhamtning och far starka spridningseffekter i ekonomin.
Mer troligt ar dock att aterhamtningen nasta ar framfor allt kommer i form av en uppgang i exporten. Aven om detta givetvis ar positivt for ekonomin skulle det betyda att Sveriges status som industriell bananrepublik forstarks ytterligare.
De offentliga konsumtionsutgifterna var oförändrade jämfört med samma period 2008. Statens och landstingens konsumtionsutgifter ökade medan primärkommunernas utgifter minskade. Fasta bruttoinvesteringar minskade med 18,9 procent.
Det har ar en foljd av den kraftiga minskningen av efterfragan gentemot tillverkningsindustrin. Det betyder ocksa att svenska foretag moter konjunkturuppgangen med en foraldrad kapitalstruktur. Det ar en nodvandig foljd av en ekonomisk kris; fragan ar om foretagen kommer att finna det vart att ersatta kapitalstrukturen i Sverige eller om man flyttar produktionen utomlands. Har galler det att regeringen for en industrivanlig politik med hanblick pa skatter och regleringar. Ju snavare, mer kostsamma regleringar man genomfor pa exempelvis miljoomradet, desto storre ar risken att foretag helt enkelt bestammer sig for att det inte ar vart att uppdatera kapitalstocken i svenska tillverkningsanlaggningar.
Näringslivets investeringar minskade med knappt 24 procent till följd av framförallt minskade investeringar inom tillverkningsindustrin och byggbranschen. Offentliga myndigheters investeringar fortsatte däremot att öka, denna gång med drygt 7 procent. Ökningen förklaras främst av statliga investeringar i vägar och byggnader. Fasta bruttoinvesteringar gav ett negativt bidrag med -3,9 procentenheter till BNP-utvecklingen. Lagerinvesteringar drog ned BNP-utvecklingen med 2,6 procentenheter. Det är det största negativa bidraget sedan kvartalsseriens början 1993. Det är främst inom handeln som lagren minskade. Exporten och importen minskade med 16,9 respektive 20,3 procent. I båda fallen är det den kraftigaste minskningen sedan åtminstone 1970. Det var återigen handeln med varor som minskade mest, denna gång med mer än 20 procent på såväl export- som importsidan.
Importminskningen ar delvis en funktion av exportminskningen. Stora svenska exportforetag sysslar i stor utstrackning med s.k. legotillverkning, dvs man lagger utt komponenttillverkningen pa underleverantorer. Sedan samlar man bitarna i fabriken och satter samman produkterna. Ofta finns komponenttillverkarna utomlands, exempelvis i Baltikum och Osteuropa. Saledes blir importen exportberoende, sa att saga.
Tjänstehandeln uppvisade däremot en betydligt starkare utveckling med en exportminskning på 0,9 procent och en importminskning på 5,1 procent. Eftersom importen minskat mer än exporten så ökade exportnettot, ökningen bidrog med 0,2 procentenheter till BNP-utvecklingen. Produktionen inom näringslivet minskade med 8,2 procent. Varuproduktionen minskade med 15,1 procent och tjänsteproduktionen med 3,8 procent. Återigen är det främst inom tillverkningsindustrin som de stora minskningarna har ägt rum. Sammantaget har dessa branscher minskat med över 20 procent. Sex branscher med anknytning till motorfordons- och maskinvaruindustrin stod för drygt halva BNP-minskningen.
Vilket aterigen bekraftar hur osunt starkt svensk ekonomi ar snedvriden gentemot export.
Hushållens disponibla inkomster ökade med 4,9 procent i löpande priser det andra kvartalet jämfört med samma kvartal 2008. Rensat för inflation ökade de disponibla inkomsterna med 2,6 procent. Hushållens finansiella sparande ökade med drygt 33 miljarder kronor och uppgick till ungefär 94 miljarder kronor i löpande priser. Sparkvoten, exklusive sparandet i premie- och tjänstepensioner, uppgick till hela 15 procent. Det motsvarar en ökning med nästan fyra procentenheter jämfört med motsvarande kvartal 2008.
Och en kraftig okning sedan de "goda" aren omedelbart efter millennieskiftet. En hog sparkvot ar inte bra for ekonomin eftersom den innebar minskad efterfragan. Eller, som Keynes uttryckte saken i sin General Theory (kapitel 16, Sundry Observations on the Nature of Capital):
An act of individual saving means - so to speak - a decision not to have dinner today. But it does not necessitate a decision to have dinner or to buy a pair of boots a week hence or a year hence or to consume any specific thing at any specific date. Thus it depresses the business of preparing today's dinner without stimulating the business of making ready for some future act of consumption. It is not a substitution of future consumption-demand for present consumption-demand, - it is a net diminution of such demand.
BNP-siffrorna for andra kvartalet visar ocksa att Legoministerns frenetiska forsok att balansera budgeten alltmer borjar likna en karrings envisa forsok att promenera uppstroms:
Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande uppgick till 15 miljarder kronor. Det är en minskning med nästan 47 miljarder kronor jämfört med samma kvartal 2008. Statens finansiella sparande uppgick till 9,7 miljarder kronor och socialförsäkringssektorns finansiella sparande till 6,4 miljarder kronor.
Hur var da laget pa arbetsmarknaden? Tyvarr anvander sig SCB av alderskategorin 15-74 ar nar man redovisar arbetsmarknadslaget; en betydligt mer relevant siffra ar den for gruppen 20-64 ar. Jag aterkommer med en analys av den delen av statistiken.
I augusti var 4 537 000 personer sysselsatta, en minskning med 147 000 jämfört med augusti 2008. Sysselsättningsgraden minskade med 2,8 procentenheter till 65,2 procent. Antalet arbetslösa ökade med 137 000 personer till 393 000, vilket innebar att det relativa arbetslöshetstalet ökade med 2,8 procentenheter till 8,0 procent. Ökningen var störst bland männen.
Aven om siffrorna som sagt inkluderar grupper som rimligen borde ga i gymnasiet och konventionellt sett ar pensionerade, ar trenderna dock intressanta. Det har indikerar att for gruppen 20-64 ar kommer vi att se ett signifikant fall i sysselsattningsgraden (vilken, som sagt, senast befann sig strax under 79 procent).
Antalet sysselsatta uppgick under augusti till 4 537 000 personer. Det är en minskning med 147 000 personer jämfört med samma period förra året. Av dessa var 83 000 män och 64 000 kvinnor. Nedgången var störst bland ungdomar i åldern 15-24 år – 85 000 personer.
Givetvis oerhort allvarligt. Sveriges ungdomar har redan fatt betala ett oerhort hogt pris for den kvartssekellanga vanskotseln av landet.
Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, gick ned även denna månad. Jämfört med augusti 2008 minskade den med 2,8 procentenheter till 65,2 procent. Nedgången har pågått sedan november 2008. Det är liksom föregående månader främst inom den privata sektorn som antalet sysselsatta har minskat. Jämfört med augusti 2008 var 108 000, eller 3,9 procent, färre anställda inom den privata sektorn. Av dessa var 88 000 män.
Alltsedan mars 2009 är det inom tillverkningsindustrin som nedgången i antalet sysselsatta varit som störst. Även denna månad stod ”Tillverkning och utvinning, energi och miljö” för den största nedgången med 83 000 färre sysselsatta, varav 49 000 inom undergruppen ”Tillverkning av verkstadsvaror”.
Lat oss komma ihag att det ar i den privata sektorn - tjansteproduktion eller tillverkningsindustri spelar ingen roll - som hela den svenska ekonomin produceras. Vad den ofantliga sektorn sedan tar via skattsedeln ar enbart en form av politiskt inducerad tvangsmassig omfordelning av redan producerat varde. Mot den bakgrunden blir fallet i privat sysselsattning annu mer alarmerande.
Antalet fast anställda fortsatte att minska, denna månad med 62 000 personer. Av dessa var merparten, eller 57 000, män. Även antalet tidsbegränsat anställda minskade, merparten förklaras av att 50 000 färre var sysselsatta med feriearbete än motsvarande period förra året. Detta kan i sin tur ha påverkats av sommarmånadernas säsongsvariation och mätveckornas placering under 2008 respektive 2009. Bland de som vanligen arbetar heltid, 35 timmar eller mer, minskade antalet sysselsatta med 133 000 personer. Av dessa var 88 000 män och 46 000 kvinnor.
Det blir intressant att se hur de har siffrorna ser ut i vinter om den offentliga sektorns uppsagningar accelererar.
Antalet arbetslösa var i augusti 393 000 personer, vilket var en ökning med 137 000 jämfört med augusti förra året. Ökningen skedde främst bland männen, 89 000 fler var arbetslösa. Av de arbetslösa var 60 000 personer, eller 15 procent, heltidsstuderande som sökt och kunnat ta arbete.
Det har ar alltsa de oppet arbetslosa. Vi far aldrig glomma alla de som exemelvis ar sjukskrivna, fortidspensionerade och sysselsatta i AMS-atgarder darfor att de inte kan hitta jobb. Det ar med alla dessa extra kategorier i bakhuvudet som vi kan fa en mer realistisk bild av arbetslosheten. Det ar denna totala arbetsloshetssiffra som fortfarande ar pa vag upp mot 30 procent.
Laget ar saledes fortfarande allvarligt i den svenska ekonomin. Sverige tenderar att bli annu mer exportberoende pa grund av det stadiga fallet i privatkonsumtion. Dessutom ser vi fortfarande inget slut pa okningen av arbetslosheten. Arbetsmarknaden reagerar alltid langsammare an ekonomin i ovrigt vid en aterhamtning, men eftersom nagon aterhamtning annu inte ar pa vag (vi ser som sagt enbart en stabilisering pa "botten" av en kris) kan vi heller inte forvanta en aterhamtning pa arbetsmarknaden pa lange. Mojligen kommer sysselsattningslaget att stabiliseras under hosten. Det kan dock fa samma tragiska effekt som stabiliseringen efter 90-talskrisen, namligen en permanent hog, politiskt mer eller mindre dold arbetsloshet.
En narmare granskning av AKU foljer om nagra dagar. Da lar vi far svar pa atminstone ett par fragor rorande trenderna pa arbetsmarknaden.
Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) minskade med 6 procent det andra kvartalet 2009, kalenderkorrigerad och jämförd med motsvarande kvartal 2008. Sex branscher i tillverkningsindustrin stod för drygt halva fallet. Dessa branscher utgör tillsammans mindre än 6 procent av totala BNP.
Daremot ar de en del av bruttoexporten, som utgor den storsta efterfragekomponenten i den svenska ekonomin.
Säsongrensad och jämförd med första kvartalet 2009 ökade BNP med 0,2 procent. Det är den första ökningen sedan första kvartalet 2008. En halvårsvis jämförelse visar att BNP minskade med 6,4 procent jämfört med första halvåret 2008.
En okning pa 0.2 procent fran ett kvartal till ett annat ar ingenting att fira. Daremot ar det som sagt ett potentiellt trendbrott. Manga amerikanska forskare varnar for att stabiliseringen av den amerikanska ekonomin pa botten av en djup lagkonjunktur mycket val kan vara en fas i en s.k. double-dip. Deras hypotes ar att en mindre aterhamtning ar att vanta under vintern foljd av en andra konjunkturnedgang om ett ar. Det framsta exemplet pa detta ar faktiskt en triple-dip fran och med depressionen 1929-30 och genom storre delen av 30-talet. Denna orsakades av de standigt nya regleringar som president Roosevelt fick Congress att genomfora.
Det ar osakert om den svenska ekonomin skulle sta infor en double-dip. Om regeringen driver en stenhard budgetbalanspolitik under resten av 2009 och borjan av 2010 okar risken givetvis for en double-dip. Om man daremot valjer att avvakta och koncentrerar sig pa att lata den aviserade inkomstskattesankningen dominera finanspolitiken finns det en chans att den svenska ekonomin aterhamtar sig nagot under 2010.
Priset for detta blir i sa fall att man lanar enorma belopp for att halla transfereringssystemen i gang. Jag tvivlar starkt pa att Vikarien ar beredd att gora det, speciellt som ett riksdagsval star for dorren. Men man kan ju alltid hoppas... En permanent stabilisering - eller annu battre en forstarkning - av den svenska ekonomin skulle namligen innebara att man i lugn och ro kan genomfora reformer i riktning av mer ekonomisk frihet. Att panikprivatisera socialforsakringar och sjukvard i brinnande ekonomisk kris skapar ofelbart fler problem an de loser. Icke desto mindre kan det bli det enda aterstaende alternativet for regeringen, om man valjer att prioritera balansering av statsbudgeten over allt annat.
Procenttalen avser volymförändringar i förhållande till motsvarande period föregående år, om inget annat anges. För användningssidan används faktiska värden. För BNP, produktionssidan och arbetade timmar används kalenderkorrigerade värden.
Det ar inte helt klart varfor man gor den har skillnaden, men troligen ar det fraga om vilka matmetoder ar effektivast.
Hushållens konsumtionsutgifter minskade med 1,8 procent. I likhet med tidigare kvartal bidrog fortsatt minskade utgifter för inköp av bilar och transporter starkt till den negativa utvecklingen. Flera konsumtionsändamål har dock ökat. Hushållens konsumtion av livsmedel ökade för första gången på mer än ett år och stod för det enskilt största positiva bidraget till konsumtionsutvecklingen. Att påsken inföll under andra kvartalet år 2009 och under första år 2008, bidrog förmodligen till ökningen. Hushållens konsumtionsutgifter gav ett negativt bidrag till BNP-utvecklingen med 0,8 procentenheter.
Inte bra. En stabil ekonomisk aterhamtning ar mojlig enbart om hushallen har forvantningar starka nog att driva deras konsumtion uppat. I forlangningen handlar det saledes om att ge konsumenterna utrymme att spendera Sverige ur krisen. De planerade skattesankningarna for nasta ar kan ha viss effekt, aven om det troligen blir i form av starkare framtidsforvantningar snarare an faktiskt okad konsumtion. Med starkare framtidsforvantningar tors konsumenterna ta pa sig nya lan for bil, mobler, ny villa, etc. Darmed okar efterfragan i de delar av ekonomin som saljer mot den varaktiga konsumtionen. Detta stabiliserar en aterhamtning och far starka spridningseffekter i ekonomin.
Mer troligt ar dock att aterhamtningen nasta ar framfor allt kommer i form av en uppgang i exporten. Aven om detta givetvis ar positivt for ekonomin skulle det betyda att Sveriges status som industriell bananrepublik forstarks ytterligare.
De offentliga konsumtionsutgifterna var oförändrade jämfört med samma period 2008. Statens och landstingens konsumtionsutgifter ökade medan primärkommunernas utgifter minskade. Fasta bruttoinvesteringar minskade med 18,9 procent.
Det har ar en foljd av den kraftiga minskningen av efterfragan gentemot tillverkningsindustrin. Det betyder ocksa att svenska foretag moter konjunkturuppgangen med en foraldrad kapitalstruktur. Det ar en nodvandig foljd av en ekonomisk kris; fragan ar om foretagen kommer att finna det vart att ersatta kapitalstrukturen i Sverige eller om man flyttar produktionen utomlands. Har galler det att regeringen for en industrivanlig politik med hanblick pa skatter och regleringar. Ju snavare, mer kostsamma regleringar man genomfor pa exempelvis miljoomradet, desto storre ar risken att foretag helt enkelt bestammer sig for att det inte ar vart att uppdatera kapitalstocken i svenska tillverkningsanlaggningar.
Näringslivets investeringar minskade med knappt 24 procent till följd av framförallt minskade investeringar inom tillverkningsindustrin och byggbranschen. Offentliga myndigheters investeringar fortsatte däremot att öka, denna gång med drygt 7 procent. Ökningen förklaras främst av statliga investeringar i vägar och byggnader. Fasta bruttoinvesteringar gav ett negativt bidrag med -3,9 procentenheter till BNP-utvecklingen. Lagerinvesteringar drog ned BNP-utvecklingen med 2,6 procentenheter. Det är det största negativa bidraget sedan kvartalsseriens början 1993. Det är främst inom handeln som lagren minskade. Exporten och importen minskade med 16,9 respektive 20,3 procent. I båda fallen är det den kraftigaste minskningen sedan åtminstone 1970. Det var återigen handeln med varor som minskade mest, denna gång med mer än 20 procent på såväl export- som importsidan.
Importminskningen ar delvis en funktion av exportminskningen. Stora svenska exportforetag sysslar i stor utstrackning med s.k. legotillverkning, dvs man lagger utt komponenttillverkningen pa underleverantorer. Sedan samlar man bitarna i fabriken och satter samman produkterna. Ofta finns komponenttillverkarna utomlands, exempelvis i Baltikum och Osteuropa. Saledes blir importen exportberoende, sa att saga.
Tjänstehandeln uppvisade däremot en betydligt starkare utveckling med en exportminskning på 0,9 procent och en importminskning på 5,1 procent. Eftersom importen minskat mer än exporten så ökade exportnettot, ökningen bidrog med 0,2 procentenheter till BNP-utvecklingen. Produktionen inom näringslivet minskade med 8,2 procent. Varuproduktionen minskade med 15,1 procent och tjänsteproduktionen med 3,8 procent. Återigen är det främst inom tillverkningsindustrin som de stora minskningarna har ägt rum. Sammantaget har dessa branscher minskat med över 20 procent. Sex branscher med anknytning till motorfordons- och maskinvaruindustrin stod för drygt halva BNP-minskningen.
Vilket aterigen bekraftar hur osunt starkt svensk ekonomi ar snedvriden gentemot export.
Hushållens disponibla inkomster ökade med 4,9 procent i löpande priser det andra kvartalet jämfört med samma kvartal 2008. Rensat för inflation ökade de disponibla inkomsterna med 2,6 procent. Hushållens finansiella sparande ökade med drygt 33 miljarder kronor och uppgick till ungefär 94 miljarder kronor i löpande priser. Sparkvoten, exklusive sparandet i premie- och tjänstepensioner, uppgick till hela 15 procent. Det motsvarar en ökning med nästan fyra procentenheter jämfört med motsvarande kvartal 2008.
Och en kraftig okning sedan de "goda" aren omedelbart efter millennieskiftet. En hog sparkvot ar inte bra for ekonomin eftersom den innebar minskad efterfragan. Eller, som Keynes uttryckte saken i sin General Theory (kapitel 16, Sundry Observations on the Nature of Capital):
An act of individual saving means - so to speak - a decision not to have dinner today. But it does not necessitate a decision to have dinner or to buy a pair of boots a week hence or a year hence or to consume any specific thing at any specific date. Thus it depresses the business of preparing today's dinner without stimulating the business of making ready for some future act of consumption. It is not a substitution of future consumption-demand for present consumption-demand, - it is a net diminution of such demand.
BNP-siffrorna for andra kvartalet visar ocksa att Legoministerns frenetiska forsok att balansera budgeten alltmer borjar likna en karrings envisa forsok att promenera uppstroms:
Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande uppgick till 15 miljarder kronor. Det är en minskning med nästan 47 miljarder kronor jämfört med samma kvartal 2008. Statens finansiella sparande uppgick till 9,7 miljarder kronor och socialförsäkringssektorns finansiella sparande till 6,4 miljarder kronor.
Hur var da laget pa arbetsmarknaden? Tyvarr anvander sig SCB av alderskategorin 15-74 ar nar man redovisar arbetsmarknadslaget; en betydligt mer relevant siffra ar den for gruppen 20-64 ar. Jag aterkommer med en analys av den delen av statistiken.
I augusti var 4 537 000 personer sysselsatta, en minskning med 147 000 jämfört med augusti 2008. Sysselsättningsgraden minskade med 2,8 procentenheter till 65,2 procent. Antalet arbetslösa ökade med 137 000 personer till 393 000, vilket innebar att det relativa arbetslöshetstalet ökade med 2,8 procentenheter till 8,0 procent. Ökningen var störst bland männen.
Aven om siffrorna som sagt inkluderar grupper som rimligen borde ga i gymnasiet och konventionellt sett ar pensionerade, ar trenderna dock intressanta. Det har indikerar att for gruppen 20-64 ar kommer vi att se ett signifikant fall i sysselsattningsgraden (vilken, som sagt, senast befann sig strax under 79 procent).
Antalet sysselsatta uppgick under augusti till 4 537 000 personer. Det är en minskning med 147 000 personer jämfört med samma period förra året. Av dessa var 83 000 män och 64 000 kvinnor. Nedgången var störst bland ungdomar i åldern 15-24 år – 85 000 personer.
Givetvis oerhort allvarligt. Sveriges ungdomar har redan fatt betala ett oerhort hogt pris for den kvartssekellanga vanskotseln av landet.
Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, gick ned även denna månad. Jämfört med augusti 2008 minskade den med 2,8 procentenheter till 65,2 procent. Nedgången har pågått sedan november 2008. Det är liksom föregående månader främst inom den privata sektorn som antalet sysselsatta har minskat. Jämfört med augusti 2008 var 108 000, eller 3,9 procent, färre anställda inom den privata sektorn. Av dessa var 88 000 män.
Alltsedan mars 2009 är det inom tillverkningsindustrin som nedgången i antalet sysselsatta varit som störst. Även denna månad stod ”Tillverkning och utvinning, energi och miljö” för den största nedgången med 83 000 färre sysselsatta, varav 49 000 inom undergruppen ”Tillverkning av verkstadsvaror”.
Lat oss komma ihag att det ar i den privata sektorn - tjansteproduktion eller tillverkningsindustri spelar ingen roll - som hela den svenska ekonomin produceras. Vad den ofantliga sektorn sedan tar via skattsedeln ar enbart en form av politiskt inducerad tvangsmassig omfordelning av redan producerat varde. Mot den bakgrunden blir fallet i privat sysselsattning annu mer alarmerande.
Antalet fast anställda fortsatte att minska, denna månad med 62 000 personer. Av dessa var merparten, eller 57 000, män. Även antalet tidsbegränsat anställda minskade, merparten förklaras av att 50 000 färre var sysselsatta med feriearbete än motsvarande period förra året. Detta kan i sin tur ha påverkats av sommarmånadernas säsongsvariation och mätveckornas placering under 2008 respektive 2009. Bland de som vanligen arbetar heltid, 35 timmar eller mer, minskade antalet sysselsatta med 133 000 personer. Av dessa var 88 000 män och 46 000 kvinnor.
Det blir intressant att se hur de har siffrorna ser ut i vinter om den offentliga sektorns uppsagningar accelererar.
Antalet arbetslösa var i augusti 393 000 personer, vilket var en ökning med 137 000 jämfört med augusti förra året. Ökningen skedde främst bland männen, 89 000 fler var arbetslösa. Av de arbetslösa var 60 000 personer, eller 15 procent, heltidsstuderande som sökt och kunnat ta arbete.
Det har ar alltsa de oppet arbetslosa. Vi far aldrig glomma alla de som exemelvis ar sjukskrivna, fortidspensionerade och sysselsatta i AMS-atgarder darfor att de inte kan hitta jobb. Det ar med alla dessa extra kategorier i bakhuvudet som vi kan fa en mer realistisk bild av arbetslosheten. Det ar denna totala arbetsloshetssiffra som fortfarande ar pa vag upp mot 30 procent.
Laget ar saledes fortfarande allvarligt i den svenska ekonomin. Sverige tenderar att bli annu mer exportberoende pa grund av det stadiga fallet i privatkonsumtion. Dessutom ser vi fortfarande inget slut pa okningen av arbetslosheten. Arbetsmarknaden reagerar alltid langsammare an ekonomin i ovrigt vid en aterhamtning, men eftersom nagon aterhamtning annu inte ar pa vag (vi ser som sagt enbart en stabilisering pa "botten" av en kris) kan vi heller inte forvanta en aterhamtning pa arbetsmarknaden pa lange. Mojligen kommer sysselsattningslaget att stabiliseras under hosten. Det kan dock fa samma tragiska effekt som stabiliseringen efter 90-talskrisen, namligen en permanent hog, politiskt mer eller mindre dold arbetsloshet.
En narmare granskning av AKU foljer om nagra dagar. Da lar vi far svar pa atminstone ett par fragor rorande trenderna pa arbetsmarknaden.
Monday, September 7, 2009
HUSHALLENS OKADE BIDRAGSBEROENDE
I ett par tidigare artiklar har jag visat hur Sveriges ekonomi sakta men sakert forsvagats over de senaste tre decennierna, vilka orsakerna varit samt hur forsorjningsansvaret for den offentliga sektorn i allt storre utstrackning koncentrerats till en allt mindre andel sysselsatta. Idag ska vi titta pa hur den har langsiktiga trenden forvarrats ytterligare i och med den nuvarande ekonomiska krisens utbrott 2007-08. Det statistiska underlaget ar Statistiska Centralbyrans FASIT, Fordelnings-Analytiskt Statistiksystem for Inkomster och Transfereringar.
FASIT ar inte en lang tidsserie - den stracker sig enbart tillbaks till 2007. Men den ar fortfarande lasvard eftersom den redovisar aspekter pa inkomstfordelning och inkomstkomponenter som normalt inte syns i den allmanna ekonomisk-politiska debatten.
Nar man laser inkomstdata kan man naturligtvis ta ut fakta ur siffrorna pa manga olika satt. (There is more than one way to skin a cat, som det heter...). Vi borjar med de totala inkomstsiffrorna for hushallen och hur dessa har forandrats fran 2007 till vad SCB:s forskare forvantar for 2010.
Den mest slaende forandringen ar att bidragens andel av hushallens inkomster stiger fran 25.9 procent till 29.1 procent. Alltsa: ar 2007 fick hushallen i genomsnitt 26 ore av varje krona de "tjanar" fran andra skattebetalare, via den offentliga maktens omfordelningssystem; ar 2010 forvantas hushallen fa 29 ore av varje krona man "tjanar" fran samma kalla.
En 25-procentig bidragsandel ar stor i sig sjalv, aven om man ska komma ihag att pensioner utgor ungefar 60 procent av alla bidrag till hushallen. Pensioner kallas bidrag darfor att de utbetalas fran den offentliga makten. Icke desto mindre betyder detta att svenska hushall - trots att en individualisering av pensionssparandet borjade redan pa 80-talet - fortfarande ar enormt beroende av den offentliga maktens formaga att krama pengar ur andra skattebetalare. I en ekonomisk kris som den nuvarande blir det har beroendet ett hogriskprojekt som mycket val kan sluta med att hushallen forlorar 15-20 procent av sina inkomster om de offentliga finanserna kollapsar.
En granskning av sjalva komponenterna i bidragsberoendets okning ar talande, om an knappast forvanande. Den snabbaste okningen har, inte ovantat, skett i arbetsmarknadsstodet (a-kassa och tillhorande system) som forvantas vaxa med 66 procent fran 2007 till 2010.
Mer dramatisk ar den forvantade okningen i ekonomiskt bistand, ocksa kallat socialbidrag, med 28 procent. Den svenska valfardsstaten ska, enligt dess forsvarare, ge ett mycket starkt, finmaskigt stod till hushallen sa dessa inte behover hamna i socialbidragsberoende. Icke desto mindre ar detta just vad som sker nu, och en vasentlig orsak ar att de ovriga inkomstgarantierna - a-kassa, sjukforsakring, foraldraforsakring etc - inte langre kan ge medborgarna vad politikerna lovat att de ska ge. Langa handlaggningstider och flitigt nekande av bidrag inom Forsakringskassan driver stora mangder svenskar till socialbyran. Darmed blir okningen av socialbidragsutbetalningarna en tydlig indikator pa den sakta men sakert fortskridande desintegrationen av den svenska valfardsstaten.
Den tredje storsta bidragsokningen forvantas ske inom pensionerna. Eftersom samtliga FASIT-siffror ar inflationsjusterade (2009 ars priser) blir en 10.4 procent stor okning av pensionsutbetalningarna pa tre ar intressant. Bulken av okningen ager rum mellan 2008 och 2009, namligen 8.1 procent. Det har tyder pa att pensionering aterigen ar en arbetsmarknadsatgard; om man inte pensionerar folk ska de ha a-kassa eller, annu varre, socialbidrag.
Saledes ar samtliga kraftiga okningar i bidragen direkt relaterade till den ekonomiska krisen. Det har vore en trivial observation om vi inte samtidigt hade den tidigare statistiken om skattebas, sysselsattningsgrad och tillvaxtsektorer att luta oss mot. Inte ens fyra av fem svenskar i arbetsfor alder arbetar idag, vilket koncentrerar skattebordan till en allt mindre andel av befolkningen. Detta gor de sysselsatta hushallen allt fattigare, relativt sett. Privatkonsumtionen har knappast okat pa 20 ar, vilket har haft stora negativa konsekvenser for den inhemska industrin. Hela tillvaxtlasset har dragits av exportindustrin, vilket - i motsats till vad manga av mina f.d. kolleger vid Stockholms Universitet trodde - inte har genererat en starkare inhemsk ekonomi. (Multiplikatoreffekterna finns helt enkelt inte.) Dartill drivs den offentliga makten med ett overskottskrav pa 1-3 procent av BNP per ar, vilket ar inget mindre an konfiskatorisk overbeskattning som under det senaste decenniet dranerat svenska hushall pa uppskattningsvis femton tusen kronor om aret.
Mot den har bakgrunden blir det kraftigt okade bidragsberoendet djupt problematiskt. Svenskarna lever vidare i allt storre utstrackning pa konstgjord finansiella andning.
Om vi tittar pa faktorinkomsterna - dvs inkomster som folk far fran arbete och investeringar - ser vi nagot annu mer oroande. Medan loneinkomsterna i fasta priser forvantas oka med 3.3 procent fran 2007 till 2010 forvantar SCB att ranteinkomsterna kommer att falla med 26 procent. Dartill kommer kapitalvinsterna att minska med hela 73 procent.
Vansteryttrar skulle avfarda de har siffrorna som att "de e ratt at kappetalisterna" och nojt konstatera att atminstone har arbetarna sakta men sakert vaxande inkomster. Problemet med den "analysen" ar att den bortser ifran vilka som faktiskt tjanar kapitalinkomster och kapitalvinster: smaforetagarna. Entrepenorer som driver sma foretag star for en mycket stor andel av de nya jobben och genererar bulken av den uppgang i sysselsattningen som kommer nar konjunkturen vander upp. Nar smaforetagarna forlorar pengar kan de inte investera i sina foretag och darmed heller inte skapa nya jobb.
Saledes ar forlusterna i inkomst och vinst av kapital ett allvarligt problem. Nagon varaktig forbattring av svensk ekonomi kommer inte att aga rum forran smaforetagens formaga att investera har vasentligt forbattrats.
Forlusterna i kapitalinkomster avspeglar sig ocksa om vi tittar pa hushallsinkomsterna per inkomstdecil (dvs delar upp hushallen i tiondedelar efter inkomst, med de lagsta inkomsterna i forsta decilen och de hogsta i den tionde decilen). Den forsta decilen forvantas forlora 18.2 procent av sin reala disponibla inkomst (dvs justerad for inflation, skatter och bidrag) fran 2007 till 2010. Den tionde decilen, som alltsa tjanar mest, forvantas forlora 17 procent av sin reala disponibla inkomst.
Den hogsta tjugondedelen - dvs den hogsta halvan av den hogsta decilen - forvantas forlora 23.8 procent av sin reala disponibla inkomst. Har finns manga foretagare koncentrerade, som pa grund av sina inkomstforluster saledes inte kommer att generera nagra nya jobb.
Som en intressant pendang till den har inkomststatistiken kan vi notera att SCB ocksa rapporterar ett fall i Gini-koefficienten for den svenska ekonomin med 7.3 procent. Det betyder saledes att SCB forvantar att Sverige har en mer "jamn" inkomstfordelning ar 2010 an 2007. Att detta sker tillsammans med en av Europas samsta sysselsattningsfrekvenser, Europas hogsta ungdomsarbetsloshet och varldens hogsta skatter ar kanske inte direkt nagot som anhangare av "jamn" inkomstsfordelning skulle peka pa.
Sammanfattingsvis visar saledes FASIT-statistiken fran SCB att svenska hushall blir allt mer beroende av bidrag, att entrepenorer har fatt det vasentligt tuffare ekonomiskt och darmed inte kan investera for nya jobb, samt att valfardsstatens inkomstgarantier i allt storre utstrackning slutar fungera. Den kraftiga okningen i socialbidragsberoende ar alarmerande mot bakgrund av hur stor andel av svenskarnas skatter och bidragsinkomster som processas genom exempelvis Forsakringskassan varje ar.
FASIT ar inte en lang tidsserie - den stracker sig enbart tillbaks till 2007. Men den ar fortfarande lasvard eftersom den redovisar aspekter pa inkomstfordelning och inkomstkomponenter som normalt inte syns i den allmanna ekonomisk-politiska debatten.
Nar man laser inkomstdata kan man naturligtvis ta ut fakta ur siffrorna pa manga olika satt. (There is more than one way to skin a cat, som det heter...). Vi borjar med de totala inkomstsiffrorna for hushallen och hur dessa har forandrats fran 2007 till vad SCB:s forskare forvantar for 2010.
Den mest slaende forandringen ar att bidragens andel av hushallens inkomster stiger fran 25.9 procent till 29.1 procent. Alltsa: ar 2007 fick hushallen i genomsnitt 26 ore av varje krona de "tjanar" fran andra skattebetalare, via den offentliga maktens omfordelningssystem; ar 2010 forvantas hushallen fa 29 ore av varje krona man "tjanar" fran samma kalla.
En 25-procentig bidragsandel ar stor i sig sjalv, aven om man ska komma ihag att pensioner utgor ungefar 60 procent av alla bidrag till hushallen. Pensioner kallas bidrag darfor att de utbetalas fran den offentliga makten. Icke desto mindre betyder detta att svenska hushall - trots att en individualisering av pensionssparandet borjade redan pa 80-talet - fortfarande ar enormt beroende av den offentliga maktens formaga att krama pengar ur andra skattebetalare. I en ekonomisk kris som den nuvarande blir det har beroendet ett hogriskprojekt som mycket val kan sluta med att hushallen forlorar 15-20 procent av sina inkomster om de offentliga finanserna kollapsar.
En granskning av sjalva komponenterna i bidragsberoendets okning ar talande, om an knappast forvanande. Den snabbaste okningen har, inte ovantat, skett i arbetsmarknadsstodet (a-kassa och tillhorande system) som forvantas vaxa med 66 procent fran 2007 till 2010.
Mer dramatisk ar den forvantade okningen i ekonomiskt bistand, ocksa kallat socialbidrag, med 28 procent. Den svenska valfardsstaten ska, enligt dess forsvarare, ge ett mycket starkt, finmaskigt stod till hushallen sa dessa inte behover hamna i socialbidragsberoende. Icke desto mindre ar detta just vad som sker nu, och en vasentlig orsak ar att de ovriga inkomstgarantierna - a-kassa, sjukforsakring, foraldraforsakring etc - inte langre kan ge medborgarna vad politikerna lovat att de ska ge. Langa handlaggningstider och flitigt nekande av bidrag inom Forsakringskassan driver stora mangder svenskar till socialbyran. Darmed blir okningen av socialbidragsutbetalningarna en tydlig indikator pa den sakta men sakert fortskridande desintegrationen av den svenska valfardsstaten.
Den tredje storsta bidragsokningen forvantas ske inom pensionerna. Eftersom samtliga FASIT-siffror ar inflationsjusterade (2009 ars priser) blir en 10.4 procent stor okning av pensionsutbetalningarna pa tre ar intressant. Bulken av okningen ager rum mellan 2008 och 2009, namligen 8.1 procent. Det har tyder pa att pensionering aterigen ar en arbetsmarknadsatgard; om man inte pensionerar folk ska de ha a-kassa eller, annu varre, socialbidrag.
Saledes ar samtliga kraftiga okningar i bidragen direkt relaterade till den ekonomiska krisen. Det har vore en trivial observation om vi inte samtidigt hade den tidigare statistiken om skattebas, sysselsattningsgrad och tillvaxtsektorer att luta oss mot. Inte ens fyra av fem svenskar i arbetsfor alder arbetar idag, vilket koncentrerar skattebordan till en allt mindre andel av befolkningen. Detta gor de sysselsatta hushallen allt fattigare, relativt sett. Privatkonsumtionen har knappast okat pa 20 ar, vilket har haft stora negativa konsekvenser for den inhemska industrin. Hela tillvaxtlasset har dragits av exportindustrin, vilket - i motsats till vad manga av mina f.d. kolleger vid Stockholms Universitet trodde - inte har genererat en starkare inhemsk ekonomi. (Multiplikatoreffekterna finns helt enkelt inte.) Dartill drivs den offentliga makten med ett overskottskrav pa 1-3 procent av BNP per ar, vilket ar inget mindre an konfiskatorisk overbeskattning som under det senaste decenniet dranerat svenska hushall pa uppskattningsvis femton tusen kronor om aret.
Mot den har bakgrunden blir det kraftigt okade bidragsberoendet djupt problematiskt. Svenskarna lever vidare i allt storre utstrackning pa konstgjord finansiella andning.
Om vi tittar pa faktorinkomsterna - dvs inkomster som folk far fran arbete och investeringar - ser vi nagot annu mer oroande. Medan loneinkomsterna i fasta priser forvantas oka med 3.3 procent fran 2007 till 2010 forvantar SCB att ranteinkomsterna kommer att falla med 26 procent. Dartill kommer kapitalvinsterna att minska med hela 73 procent.
Vansteryttrar skulle avfarda de har siffrorna som att "de e ratt at kappetalisterna" och nojt konstatera att atminstone har arbetarna sakta men sakert vaxande inkomster. Problemet med den "analysen" ar att den bortser ifran vilka som faktiskt tjanar kapitalinkomster och kapitalvinster: smaforetagarna. Entrepenorer som driver sma foretag star for en mycket stor andel av de nya jobben och genererar bulken av den uppgang i sysselsattningen som kommer nar konjunkturen vander upp. Nar smaforetagarna forlorar pengar kan de inte investera i sina foretag och darmed heller inte skapa nya jobb.
Saledes ar forlusterna i inkomst och vinst av kapital ett allvarligt problem. Nagon varaktig forbattring av svensk ekonomi kommer inte att aga rum forran smaforetagens formaga att investera har vasentligt forbattrats.
Forlusterna i kapitalinkomster avspeglar sig ocksa om vi tittar pa hushallsinkomsterna per inkomstdecil (dvs delar upp hushallen i tiondedelar efter inkomst, med de lagsta inkomsterna i forsta decilen och de hogsta i den tionde decilen). Den forsta decilen forvantas forlora 18.2 procent av sin reala disponibla inkomst (dvs justerad for inflation, skatter och bidrag) fran 2007 till 2010. Den tionde decilen, som alltsa tjanar mest, forvantas forlora 17 procent av sin reala disponibla inkomst.
Den hogsta tjugondedelen - dvs den hogsta halvan av den hogsta decilen - forvantas forlora 23.8 procent av sin reala disponibla inkomst. Har finns manga foretagare koncentrerade, som pa grund av sina inkomstforluster saledes inte kommer att generera nagra nya jobb.
Som en intressant pendang till den har inkomststatistiken kan vi notera att SCB ocksa rapporterar ett fall i Gini-koefficienten for den svenska ekonomin med 7.3 procent. Det betyder saledes att SCB forvantar att Sverige har en mer "jamn" inkomstfordelning ar 2010 an 2007. Att detta sker tillsammans med en av Europas samsta sysselsattningsfrekvenser, Europas hogsta ungdomsarbetsloshet och varldens hogsta skatter ar kanske inte direkt nagot som anhangare av "jamn" inkomstsfordelning skulle peka pa.
Sammanfattingsvis visar saledes FASIT-statistiken fran SCB att svenska hushall blir allt mer beroende av bidrag, att entrepenorer har fatt det vasentligt tuffare ekonomiskt och darmed inte kan investera for nya jobb, samt att valfardsstatens inkomstgarantier i allt storre utstrackning slutar fungera. Den kraftiga okningen i socialbidragsberoende ar alarmerande mot bakgrund av hur stor andel av svenskarnas skatter och bidragsinkomster som processas genom exempelvis Forsakringskassan varje ar.
Subscribe to:
Posts (Atom)
