Ett tips fran Eb leder oss till annu en centerpartistisk framstot in i den ekonomiska friheten. Nu ar det skatterna som star i fokus, och det ar ett ganska omfattande paket som tre centerpartister foreslar.
38 miljarder. Så mycket vill Centerpartiet sänka skatterna, bland annat genom lägre arbetsgivaravgifter och halverad moms på arbetsintensiva tjänster. Vi måste gynna välstånds- skapande krafter, skriver Per Åsling, Jörgen Johansson och Roger Tiefensee.
Det har en typisk utbudsekonomisk ansats. Tanken ar att skattesankningen ska generera sa pass mycket mer ekonomisk aktivitet att denna nya aktivitet skapar mer skatteinkomster an skattesankningen eliminerade. Det finns ganska gott om bevis att den har tesen fungerar, under vissa forutsattningar. Jag ar absolut for skattesankningar - jag vill dock bara papeka att nar man genomfor en utbudsprofilerad skattesankning ar huvudmalet att oka skatteintakterna till lagre skatter, inte att minska den offentliga makten som sadan. Med andra ord: man gar inte efter utgiftssidan av den offentliga maktens budget.
Med den brasklappen i bakfickan, lat oss se vad de tre centerpartisterna bakom den har artikeln har att saga.
När allianspartierna bildade regering var de svenska skatterna högst i världen.
Det ar de fortfarande. Att kalla en skatt for en avgift ar inte att sanka skatterna. Att infora villkorade avdrag ar inte att sanka skatterna. Det ar att ge folk skatteundantag. For 30 ar sedan lag den hogsta formella marginalskatten i Sverige en bra bit over 70 procent men flera studier visade att folk som kunde utnyttjade skatteavdragen maximalt. Darmed sjonk den effektiva marginalskatten till igenomsnitt 35 procent.
Inget fel i detta som sadant, men villkorade avdrag styr privatpersoners beteende pa ett satt som inte nodvandigtvis gynnar ekonomin. Jobbskatteavdraget skiljer sig harvidlag, men det ar fortfarande ett avdrag, inte en sankning av skattesatsen. Varaktigheten och stabiliteten i skatteavdrag ar alltid behaftade med ett visst matt av osakerhet jamfort med faktiska skattesankningar.
Under mandatperioden har vi jobbat enträget och målmed-vetet med att sänka skatter på både företagande och arbete. Vanliga familjer får nu tusentals kronor mer i månaden. Men trots ett högt reformtryck är de svenska skatterna fortfarande bland de högsta i världen.
Dessutom har, som jag tidigare papekat, jobbskatteavdraget de facto skapat en brantare marginalskattetrappa i den svenska inkomstskatteskalan. Det motverkar delvis syftet bakom jobbskatteavdraget.
Generellt hämmar höga skatter utbildning, företagande och arbete. I Centerpartiet är vi övertygade om att alltför höga skatter långsiktigt leder till sämre välfärd. Sverige står inför stora och spännande utmaningar under kommande år. Fler kommer att gå i pension och färre kommer att ingå i arbetskraften. Dessutom tilltar den internationella konkurrensen om investeringar och arbetskraft.
Darutover ar enigheten tyvarr stor bland svenska politiker om att behalla den enorma valfardsstaten, aven om vi sett tendenser till en avvikande asikt harvidlag fran centerpartiet och i viss man folkpartiet. Det ar just existensen av valfardsstaten som trycker ner den ekonomiska aktiviteten i den privata sektorn - valfardsstaten behover skatteinkomster pa det ena eller andra sattet. Sjalva valfardsstaten minskar alltsa underlaget for sin egen finansiering. Det har ar ett oundvikligt problem som i grund och botten beror pa de algoritmer som ligger till grund for bidragssystemen i valfardsstaten. Dessa forutsatter praktiskt taget alltid en lagre utnyttjandegrad av valfardsstaten an vad som faktiskt ar fallet. Nar verkligheten sa gor sig pamind maste politikerna hoja skatterna over vad man prognosticerade nar valfardsstatens olika system infordes. Den sammantagna effekten blir en urholkning av ekonomisk tillvaxt, lagre skatteinkomster och annu storre beroende av valfardsstaten.
Kort sagt: valfardsstaten graver sin egen finansiella grav. Skattesankningar som syftar till okad tillvaxt utan motsvarande minskningar pa utgiftssidan koper valfardsstaten tid, men loser inte sjalva grundproblemet.
Aterigen, dock: lagre skatter ar alltid battre an hogre skatter.
Dessa utmaningar möter vi bäst genom att göra det mer attraktivt för människor att skapa, driva företag, arbeta och uppfinna i Sverige. Sommaren 2007 tillsatte Centerpartiet en skattegrupp med uppdrag att utforma partiets skattepolitik för nästa mandatperiod.Under hösten har vi offentliggjort inkomstskattesänkningar på drygt 19 miljarder kronor. På dagens förtroenderåd presenterar vi sänkningar motsvarande ytterligare 19 miljarder. Totalt innehåller paketet därmed sänkta skatter på arbete, företagande och konsumtion på minst 38 miljarder kronor.
Det ar ett for svenska forhallanden ganska stort paket - nar det galler sankningar. Skattehojningar ar en helt annan historia...
1. Sänk arbetsgivaravgiften med fem procentenheter upp till en lönesumma på 2,5 miljoner kronor. Reformen gör det billigare för företag att anställa upp till tio personer. I jämförelse med den reduktion som fanns tidigare på fem procentenheter upp till en lönesumma på 740000 så kommer vårt förslag, med en större lönesumma, att skapa fler jobb. Det beror på att det knappast var möjligt att anställa fler än tre personer till den reducerade arbetsgivaravgiften med en så låg lönesumma.
En god ide, men se har aterigen sjalva det paradigmatiska underlaget for resonemanget: man vill skapa ett undantag till radande regler. Varfor inte sanka arbetsgivaren over hela linjen? Den har sortens regler skapar nya trosklar i systemet, ungefar som den lagre arbetsgivaravgiften for alla som ar yngre an 25. Nar den elfte personen ska anstallas (nar en anstalld fyller 25) blir det plotsligt en kostnadsfraga att anstalla (ha kvar) just den personen.
Naja. Den har centerpartistiska trion gar val sa langt man vagar inom Alliansen utan att den Erlanderiserade Vikarien blir alltfor arg.
2. Halvera momsen på arbets- intensiva tjänster från 25 till 12 procent. Det handlar om exempelvis restauranger, frisörer, bilverkstäder och kemtvättar. En sådan sänkning skulle göra det enklare för företag inom hotell- och restaurangbranschen som idag har en momssats på 12 procent för hotellverksamhet och en på 25 procent för restaurangverksamhet. På så vis minskar företagens administration. Lägre tjänstemoms skulle skapa fler jobb. Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare räknar själva med att en sådan reform skulle leda till omkring 10000 nya jobb. Dessutom är det viktigt att underlätta för nya svenska exportframgångar. En sådan är turismen. Som ett led i att stärka svensk turistnäring har Centerpartiet antagit målsättningen att göra Sverige till Europas ledande matland. Halverad restaurangmoms skulle göra det betydligt lättare för livsmedelsproducenter och krögare att ta upp kampen med stora matländer i Europa som Frankrike och Italien. Vi bedömer att priserna i konsumtionsledet skulle sjunka med minst 10 procent.
Sa lange den overvagande trenden ar att flytta ner konsumentprodukter och -tjanster i de lagre momsklasserna ar allt frid och frojd. Dessutom tvivlar jag inte pa deras uppgift om att priserna skulle sjunka med tio procent; den enorma momshojningen i skattereformen for 20 ar sedan skapade en dubbelsiffrig inflationspuckel i Sverige som var helt anomalisk jamfort med andra industrilander. Det vore saledes logiskt om effekten gick i andra riktningen ocksa.
3. Sänk den statliga inkomstskatten med fem procentenheter. Idag finns två brytpunkter. Den som tjänar över 31600 kronor i månaden betalar statlig inkomst- skatt på 20 procent. Enligt många bedömare är denna skattetröskel bland de högsta i världen. Över 44900 kronor i månaden tillkommer den så kallade värnskatten på 5 procent. Vårt förslag är att sänka det första steget från 20 till 15 procent och det andra från 25 till 20 procent.
Ja tack! Det har skulle bidra till en neutralisering av den brantare skattesatstrappan som jobbskatteavdraget skapade. Dessutom satter det ett prejudikat for framtida skattesatssankningar. For egen del skulle jag ta bort varnskatten forst, men skillnaderna i stimulans av arbetsutbud och ekonomisk aktivitet mellan den har iden och ett slopande av Thomas Ostros' straffskatt pa de hogsta inkomsterna ar for liten for en meningsfull diskussion. Sa lange inkomstskatten sjunker ar Sverige pa ratt vag.
Över en miljon svenskar betalar idag statlig inkomstskatt. I Stockholm ligger exempelvis snittlönerna för typiska medelklassyrken som barnmorskor, gymnasielärare och poliser enligt SCB strax under första brytpunkten. Med andra ord betalar 30-50 procent i dessa yrkeskategorier 20 procent extra i skatt på någon del av sin lön. Sänkt statsskatt leder till större incitament att göra karriär, utbilda sig och jobba extra vilket på sikt ökar tillväxten och förbättrar välfärden.
Det ger dessutom, enligt SCB-siffrorna de citerar, fler incitament att ta jobb i storstadsregionerna. Dessa ar ofta drivande i en konjunkturuppgang och suger upp arbetskraft snabbare an glesbygdsregioner.
4. Förstärk jobbskatteavdraget. Vi vill dessutom fortsätta att sänka skatterna för yrkesgrupper som metallarbetare och sjuksköterskor. Dels är det rättvist att de som arbetar får behålla mer av sin lön dels bidrar det till att människor inte fastnar i arbetslöshet under lågkonjunkturen. Sedan ökar det också rörligheten på arbetsmarknaden.
Jobbskatteavdraget var en fegisreform. Vikarien vagade inte ge sig pa genuina skattesankningar. Det vore betydligt battre att frysa jobbskatteavdraget och lagga det skattesankarutrymmet dar det gor storst nytta. Varfor inte satsa pa en generell sankning av momsen? Det ger direkta genomslag i konsumenternas planbocker och har darmed en mycket rak och direkt stimulanseffekt pa den ekonomiska aktiviteten, lokalt som nationellt.
En annan ide ar att sanka de statliga inkomstskattesatserna med ytterligare fem procentenheter.
Om vi lägger ihop vårt förslag med de tidigare stegen innebär det en årlig löneökning för en genomsnittlig sjuksköterska på 24000 kronor om året.
Bra. Med annu lagre statliga inkomstskatter kan han/hon kanske tycka det ar modan vart att specialistutbilda sig ocksa.
Skillnaden mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna för en gymnasielärare och metallarbetare blir med vårt förslag 504 respektive 500 kronor i månaden. Vi vill sänka skatterna för Sveriges arbetare med 10 miljarder. Sveriges möjligheter att lyckas väl i framtiden är goda. Men då måste vi gynna de välståndsskapande krafterna i arbete och företagande. Låga skatter tog Sverige från 1800-talets misär till 1900-talets välgång. Nu måste vi sänka skatterna för att skapa 2000-talets välfärd.
Pa 1800-talet hade Sverige inte en socialistisk valfardsstat att dras med. Vilket summerar upp smolken i denna annars valsmakande skattepolitiska bagare. En rejal plan for privatisering av, till att borja med, inkomstforsakringar och sjukvard minskar rejalt behovet av skatter overhuvudtaget. Darefter kan man ga efter all annan landstings/kommunal verksamhet som bast skots av den privata sektorn: skolor, aldreomsorg, fritidsgardar, kollektivtrafik...
Hursomhelst ar det gladjande att se ett borgerligt parti pa frihetsoffensiv.
Thursday, November 26, 2009
Wednesday, November 18, 2009
A-KASSAN OCH VALFARDSSTATEN
I en serie artiklar forsoker Aftonbladet ge arbetslosheten och framfor allt a-kassan ett vardagligt ansikte. Men artiklarna illustrerar ocksa tva vasentliga ting: dels hur djupa konsekvenserna blir i ett samhalle av att den nationalekonomiska professionen helt enkelt inte gor sitt jobb; dels hur valfardsstaten ekonomiskt sett underminerar sig sjalv.
Anna Jonasson, 29, har inte råd att arbeta. Efter 75 dagar som deltidsanställd tvingas hon välja mellan a-kassa och jobb. Sådana är reglerna. – Jag vill inget annat än att jobba, men jag har två barn att försörja och a-kassan är min trygghet, säger hon.
Redan har ger Aftonbladet, utan att sjalva vara medvetna om det, ett utmarkt exempel pa hur den svenska valfardsstaten skapar sina egna problem. Namnda fru Jonasson slutar alltsa jobba darfor att a-kassan ar en storre och tryggare forsorjning an ett deltidsjobb. Tanken bakom regeln i fraga ar naturligtvis att den som ar pa a-kassa ska anvanda stamplingsdelen av inkomsten (nar man arbetar deltid) for att soka heltidsjobb. Detta ar nu inte mojligt, pa grund av hur vanskott den svenska ekonomin ar, vilket saledes innebar att a-kassemottagaren har ett starkt incitament att valja bidrag over arbetsinkomst. Nar folk pa det har viset motiveras att ta ut pengar ur valfardsstatens bidragssystem i stallet for att betala in pengar till systemet okar saledes den finansiella belastningen pa systemet.
Annu mer absurd blir situationen av det faktum att 75-dagarsregeln infordes for att minska den finansiella stressen i a-kassesystemet, dvs att motivera fler att jobba i stallet for att vara bidragsmottagare. Lagstiftningen omkring a-kassan liksom forsakringskassesystemet ar fragmentiserad fran finanspolitiken, vilken bar huvudansvaret for det enorma bidragsberoendet i Sverige. Det finns helt enkelt ingen i Vikariens regering som tanker systematiskt - ingen som har kunskap nog att kunna begripa hur delarna i ett makroekonomiskt system ar beroende av varandra.
Anna glömmer aldrig dagen då hon skrev ett brev till socialförvaltningen. ”Tack för att ni har hjälpt mig, men nu klarar jag mig själv.” Det har gått tio år sedan hon la det där brevet på lådan. Efter en tuff start fick hon jobb inom industrin och pluggade sedan tre terminer för att kunna arbeta som undersköterska. Hon har lyckats hålla löftet till sig själv att vara självförsörjande. Fram till den 18:e september i år. Då hade hon plötsligt inte råd att jobba längre.
Att det overhuvudtaget ar en bedrift att kunna forsorja sig sjalv i Sverige visar hur vansinnigt vanskott den svenska ekonomin ar. Exakt vad vanskotseln bestar i aterkommer vi till om ett ogonblick.
Allt beror på regeringens beslut 2008 att strypa möjligheten att stämpla upp till heltid i mer än 75 dagar. För Annas del innebär det att hon blev tvungen att säga upp sig från jobbet som timanställd undersköterska vid kommunen. – Jag har två barn att försörja så jag har inget val. Det känns sjukt att a-kassan ska vara min trygghet när jag skulle kunna jobba, säger hon. Hennes timanställning är för osäker. Vissa veckor kan hon jobba 50 timmar, andra veckor blir det bara fem timmar.
Vi kanske bor notera har att arbetsgivaren som bara ger henne timanstallning ar den offentliga makten, och dartill den socialiserade svenska sjukvarden. Svenska kommuner och, framfor allt, landsting har satt timanstallningar i system som en metod att balansera sina utgifter med inkomsterna. Eftersom man vet att man ar monopolarbetsgivare inom hela sjukvardssektorn behover man inte ta hand om sin personal i nagon storre utstrackning.
– Det kändes så hårt att säga upp mig. Jag trivdes med jobbet men vad ska jag göra? Drygt 160 000 svenskar är deltidsarbetslösa. De försämrade villkoren för dem ska ge ett tillskott i statskassan på 3,9 miljarder 2009 och 4,1 miljarder 2010, enligt regeringens budget.
Vi far val se hur det blir med den saken... Men aven om siffrorna ar korrekta illustrerar de aterigen det systemfel som finns i svensk ekonomisk politik, som jag kommenterar utforligare om ett ogonblick.
Annas budget ser annorlunda ut. För henne innebär det en förlust på 5 000 kronor i månaden. – Det är ett dråpslag mot vår ekonomi i familjen. Hon kunde knappast vara mer kritisk till reglerna som enligt regeringen är tänkta att ”minska överutnyttjande av a-kassan och minska risken för att människor hamnar i permanent inlåsning i deltidsarbete.” – Nu har jag hamnat i en inlåsning i arbetslöshet istället eftersom det inte finns några jobb att söka. På vilket sätt är det bättre?
Anna har just satt fingret pa systemfelet i den svenska ekonomiska politiken.
Som jag beskrivit i en tidigare artikel genomgick Sveriges ekonomiska politik en fundamental forandring for ungefar 30 ar sedan. Innan dess var den i princip inriktad pa att halla aktiviteten i ekonomin uppe. Men vid pass slutet av 70-talet hade Sveriges valfardsstat vuxit sig sa stor att den blivit en ohanterlig borda pa den svenska ekonomin. Den utdragna ekonomiska krisen 1977-82 illustrerade just detta. Oljekrisen 1979 blev salt i saret, men sjalva saret hade inhemska orsaker: en valfardsstat som kravde mer skatter an ens den svenska ekonomin klarade att betala.
Omlaggningen av den ekonomiska politiken efter den intellektuella statskuppen 1979-80 (se referens ovan) ledde inte till en tillbakarullning av valfardsstaten, vilket hade varit den logiska vagen framat. I stallet inriktades den pa att garantera valfardsstaten dess inkomster - budgetbalansering ar den tekniska termen - utan nagra egentliga krav pa att valfardsstaten skulle minska sina utgifter.
En av mannen bakom den statskuppsliknande omlaggningen av den ekonomiska politiken, Kjell-Olof Feldt (finansminister 1982-90 och dessforinnan misshandelsminister i borjan av 70-talet). Feldt sag inte bara en mojlighet att tillgodose den socialistiska valfardsstatens behov av skatter, utan ocksa ett helt nytt politiskt maktinstrument. I och med att den ekonomiska politiken fokuserades pa budgetbalansering blev ocksa finansministern den centrale figuren i regeringen. Det var han som satt med penningpasen och gav ut pengar till de andra ministrarna. Dessa var, som sagt, tvungna att halla sig inom de ekonomiska ramar som finansministern stallde upp. Om de var snalla mot honom kunde de fa lite extra pengar; om de var stygga fick de mindre pengar att rora sig med.
Det har later trivialt, nastan lyteskomiskt, men det ar en hogst pataglig verklighet. Finansminister Feldt larde snabbt upp kommunalpolitiker - om inte personligen sa genom exempel - som tog till sig Feldts skoningslosa fokus pa budgetbalanseringen. Kommun efter kommun, landsting efter landsting, anstallde byrakrater och befordrade verksamhetschefer som satte budgetbalanseringen over allt annat.
Men det underliggande problemet i den svenska ekonomin, namligen de ohanterligt stora skatterna, bestod. Under 80-talet vaxlade tillvaxten i svensk ekonomi ner sa att man helt plotsligt inte ens kunde betala for sitt kara ATP-pensionssystem. Men den lagre tillvaxten genererade ocksa farre skattekronor an man forvantat sig i kommuner, landsting och statskassa. Tack vare den ekonomiska politikens fokus pa budgetbalansering i stallet for tillvaxt innebar detta att budgetprioriteringarna i den offentliga maktens alla verksamheter, alla skrymslen och vrar, blev alltmer akuta.
Den Jattefina Skattereformen 1990, som alla pa den tiden hyllade som en historisk ekonomisk-politisk overenskommelse, innebar i sjalva verket att hela skattesystemet stalldes om for att just garantera valfardsstaten dess inkomster. Problemet var att vid det har laget, tio ar efter Assar Lindbecks intellektuella statskupp, hade den nationalekonomiska professionen i Sverige totalt forlorat formagan till systematiskt tankande. Basala lardomar fran exempelvis Keynes hade man slangt ut med badvattnet. Teorin om effektiv efterfragan, som forklarar sa enkla men uppenbara ekonomiska reaktionsmonster som konsumtionsmultiplikatorn, hade man lagt pa den ekonomisk-historiska hyllan pa vartenda universitet i Sverige. Man hade marginaliserat keynesianer som Sven Grassman intill det vansinniga. (Jag kande och jobbade for Grassman, sa jag har en hel del insider-information att dela med mig av har...)
Men man hade aven varit noga med att gora sig av med Hayeks lardomar om behovet av ekonomisk frihet, samt det ekonomiska tyranniets kraft att foreviga sig sjalv. Laran om ekonomisk frihet var nastan lika ovalkommen i den svenska nationalekonomiska professionen an det man da kallade keynesianism.
Denna intellektuella utarmning ledde till att hela kadern av svenska nationalekonomer backade upp om skattereformen, valsignade den och sa att den skulle ge landet evig rikedom och losa alla 80-talets tillvaxtproblem. Det blev naturligtvis precis tvartom. Inte nog med att skattereformen sjosattes mitt i oppningen av en lagkonjunktur - den var ocksa designad for att minska den privata konsumtionen och oka det privata sparandet. Darutover, och det ar den viktigaste komponenten, var skattereformen skapad for att bredda skattebasen i ekonomin och darmed garantera valfardsstaten dess inkomster vid given ekonomisk aktivitetsniva.
Sparandeincitamenten gick saledes hand i hand med en explosion i momsuppkravning. Momsbasen dubblerades i skattereformen vilket okade konsumenternas kostnader for vanlig privat konsumtion med tolv procent. Foljden blev dubbelsiffrig inflation och nagot som narmast kan liknas vid en kollaps i den privata konsumtionen.
Aktivitetsnivan i den svenska ekonomin sjonk dramatiskt och, som jag tidigare visat, permanent. Detta gjorde naturligtvis det annu svarare att balansera budgeten i den offentliga maktens verksamheter. Men vid det har laget var hela den offentliga makten genomsyrad av folk som gjort karriar som duktiga budgetadministratorer. Det hade plotsligt blivit viktigare att kunna balansera en budget an att kunna nagot om verksamheten. De som kunde fatta "de tuffa besluten" gjorde karriar; de som brydde sig om verksamheten blev bortsparade.
For att gora en lang historia kort ar det detta som ligger bakom 75-dagarsregeln i a-kassan. Vikariens regering tycker det ar viktigare att minska statsbudgetens utgifter och saledes balansera budgeten, an att se till att de manniskor som gjort sig beroende av den offentliga maktens bidragssystem har ett dragligt liv. Sjalva roten till problemet ar sjalvfallet det offentliga bidragssystemet som sadant, vilket Sveriges riksdag bor avveckla i god ordning. Men intill svenska politiker nar den insikten ar man av rent manskliga orsaker tvungen att satta bidragsberoende manniskors behov over budgetbalanseringen. I annat fall skapar man incitament for folk som Anna Jonasson, incitament som ar direkt perverterade och alltsa ett resultat av tre decennier av destruktiv, for att inte saga direkt folkfientlig ekonomisk politik.
Svenska politiker maste satta Sverige pa ett politiskt spar mot total ekonomisk frihet. Detta ar den enda langsiktiga losningen pa de tillsynes eviga ekonomiska problemen i Sverige. En ordnad avveckling av den svenska valfardsstaten ar bade nodvandig och mojlig. Allt som kravs for att paborja den avvecklingen ar politiskt mod.
Anna Jonasson, 29, har inte råd att arbeta. Efter 75 dagar som deltidsanställd tvingas hon välja mellan a-kassa och jobb. Sådana är reglerna. – Jag vill inget annat än att jobba, men jag har två barn att försörja och a-kassan är min trygghet, säger hon.
Redan har ger Aftonbladet, utan att sjalva vara medvetna om det, ett utmarkt exempel pa hur den svenska valfardsstaten skapar sina egna problem. Namnda fru Jonasson slutar alltsa jobba darfor att a-kassan ar en storre och tryggare forsorjning an ett deltidsjobb. Tanken bakom regeln i fraga ar naturligtvis att den som ar pa a-kassa ska anvanda stamplingsdelen av inkomsten (nar man arbetar deltid) for att soka heltidsjobb. Detta ar nu inte mojligt, pa grund av hur vanskott den svenska ekonomin ar, vilket saledes innebar att a-kassemottagaren har ett starkt incitament att valja bidrag over arbetsinkomst. Nar folk pa det har viset motiveras att ta ut pengar ur valfardsstatens bidragssystem i stallet for att betala in pengar till systemet okar saledes den finansiella belastningen pa systemet.
Annu mer absurd blir situationen av det faktum att 75-dagarsregeln infordes for att minska den finansiella stressen i a-kassesystemet, dvs att motivera fler att jobba i stallet for att vara bidragsmottagare. Lagstiftningen omkring a-kassan liksom forsakringskassesystemet ar fragmentiserad fran finanspolitiken, vilken bar huvudansvaret for det enorma bidragsberoendet i Sverige. Det finns helt enkelt ingen i Vikariens regering som tanker systematiskt - ingen som har kunskap nog att kunna begripa hur delarna i ett makroekonomiskt system ar beroende av varandra.
Anna glömmer aldrig dagen då hon skrev ett brev till socialförvaltningen. ”Tack för att ni har hjälpt mig, men nu klarar jag mig själv.” Det har gått tio år sedan hon la det där brevet på lådan. Efter en tuff start fick hon jobb inom industrin och pluggade sedan tre terminer för att kunna arbeta som undersköterska. Hon har lyckats hålla löftet till sig själv att vara självförsörjande. Fram till den 18:e september i år. Då hade hon plötsligt inte råd att jobba längre.
Att det overhuvudtaget ar en bedrift att kunna forsorja sig sjalv i Sverige visar hur vansinnigt vanskott den svenska ekonomin ar. Exakt vad vanskotseln bestar i aterkommer vi till om ett ogonblick.
Allt beror på regeringens beslut 2008 att strypa möjligheten att stämpla upp till heltid i mer än 75 dagar. För Annas del innebär det att hon blev tvungen att säga upp sig från jobbet som timanställd undersköterska vid kommunen. – Jag har två barn att försörja så jag har inget val. Det känns sjukt att a-kassan ska vara min trygghet när jag skulle kunna jobba, säger hon. Hennes timanställning är för osäker. Vissa veckor kan hon jobba 50 timmar, andra veckor blir det bara fem timmar.
Vi kanske bor notera har att arbetsgivaren som bara ger henne timanstallning ar den offentliga makten, och dartill den socialiserade svenska sjukvarden. Svenska kommuner och, framfor allt, landsting har satt timanstallningar i system som en metod att balansera sina utgifter med inkomsterna. Eftersom man vet att man ar monopolarbetsgivare inom hela sjukvardssektorn behover man inte ta hand om sin personal i nagon storre utstrackning.
– Det kändes så hårt att säga upp mig. Jag trivdes med jobbet men vad ska jag göra? Drygt 160 000 svenskar är deltidsarbetslösa. De försämrade villkoren för dem ska ge ett tillskott i statskassan på 3,9 miljarder 2009 och 4,1 miljarder 2010, enligt regeringens budget.
Vi far val se hur det blir med den saken... Men aven om siffrorna ar korrekta illustrerar de aterigen det systemfel som finns i svensk ekonomisk politik, som jag kommenterar utforligare om ett ogonblick.
Annas budget ser annorlunda ut. För henne innebär det en förlust på 5 000 kronor i månaden. – Det är ett dråpslag mot vår ekonomi i familjen. Hon kunde knappast vara mer kritisk till reglerna som enligt regeringen är tänkta att ”minska överutnyttjande av a-kassan och minska risken för att människor hamnar i permanent inlåsning i deltidsarbete.” – Nu har jag hamnat i en inlåsning i arbetslöshet istället eftersom det inte finns några jobb att söka. På vilket sätt är det bättre?
Anna har just satt fingret pa systemfelet i den svenska ekonomiska politiken.
Som jag beskrivit i en tidigare artikel genomgick Sveriges ekonomiska politik en fundamental forandring for ungefar 30 ar sedan. Innan dess var den i princip inriktad pa att halla aktiviteten i ekonomin uppe. Men vid pass slutet av 70-talet hade Sveriges valfardsstat vuxit sig sa stor att den blivit en ohanterlig borda pa den svenska ekonomin. Den utdragna ekonomiska krisen 1977-82 illustrerade just detta. Oljekrisen 1979 blev salt i saret, men sjalva saret hade inhemska orsaker: en valfardsstat som kravde mer skatter an ens den svenska ekonomin klarade att betala.
Omlaggningen av den ekonomiska politiken efter den intellektuella statskuppen 1979-80 (se referens ovan) ledde inte till en tillbakarullning av valfardsstaten, vilket hade varit den logiska vagen framat. I stallet inriktades den pa att garantera valfardsstaten dess inkomster - budgetbalansering ar den tekniska termen - utan nagra egentliga krav pa att valfardsstaten skulle minska sina utgifter.
En av mannen bakom den statskuppsliknande omlaggningen av den ekonomiska politiken, Kjell-Olof Feldt (finansminister 1982-90 och dessforinnan misshandelsminister i borjan av 70-talet). Feldt sag inte bara en mojlighet att tillgodose den socialistiska valfardsstatens behov av skatter, utan ocksa ett helt nytt politiskt maktinstrument. I och med att den ekonomiska politiken fokuserades pa budgetbalansering blev ocksa finansministern den centrale figuren i regeringen. Det var han som satt med penningpasen och gav ut pengar till de andra ministrarna. Dessa var, som sagt, tvungna att halla sig inom de ekonomiska ramar som finansministern stallde upp. Om de var snalla mot honom kunde de fa lite extra pengar; om de var stygga fick de mindre pengar att rora sig med.
Det har later trivialt, nastan lyteskomiskt, men det ar en hogst pataglig verklighet. Finansminister Feldt larde snabbt upp kommunalpolitiker - om inte personligen sa genom exempel - som tog till sig Feldts skoningslosa fokus pa budgetbalanseringen. Kommun efter kommun, landsting efter landsting, anstallde byrakrater och befordrade verksamhetschefer som satte budgetbalanseringen over allt annat.
Men det underliggande problemet i den svenska ekonomin, namligen de ohanterligt stora skatterna, bestod. Under 80-talet vaxlade tillvaxten i svensk ekonomi ner sa att man helt plotsligt inte ens kunde betala for sitt kara ATP-pensionssystem. Men den lagre tillvaxten genererade ocksa farre skattekronor an man forvantat sig i kommuner, landsting och statskassa. Tack vare den ekonomiska politikens fokus pa budgetbalansering i stallet for tillvaxt innebar detta att budgetprioriteringarna i den offentliga maktens alla verksamheter, alla skrymslen och vrar, blev alltmer akuta.
Den Jattefina Skattereformen 1990, som alla pa den tiden hyllade som en historisk ekonomisk-politisk overenskommelse, innebar i sjalva verket att hela skattesystemet stalldes om for att just garantera valfardsstaten dess inkomster. Problemet var att vid det har laget, tio ar efter Assar Lindbecks intellektuella statskupp, hade den nationalekonomiska professionen i Sverige totalt forlorat formagan till systematiskt tankande. Basala lardomar fran exempelvis Keynes hade man slangt ut med badvattnet. Teorin om effektiv efterfragan, som forklarar sa enkla men uppenbara ekonomiska reaktionsmonster som konsumtionsmultiplikatorn, hade man lagt pa den ekonomisk-historiska hyllan pa vartenda universitet i Sverige. Man hade marginaliserat keynesianer som Sven Grassman intill det vansinniga. (Jag kande och jobbade for Grassman, sa jag har en hel del insider-information att dela med mig av har...)
Men man hade aven varit noga med att gora sig av med Hayeks lardomar om behovet av ekonomisk frihet, samt det ekonomiska tyranniets kraft att foreviga sig sjalv. Laran om ekonomisk frihet var nastan lika ovalkommen i den svenska nationalekonomiska professionen an det man da kallade keynesianism.
Denna intellektuella utarmning ledde till att hela kadern av svenska nationalekonomer backade upp om skattereformen, valsignade den och sa att den skulle ge landet evig rikedom och losa alla 80-talets tillvaxtproblem. Det blev naturligtvis precis tvartom. Inte nog med att skattereformen sjosattes mitt i oppningen av en lagkonjunktur - den var ocksa designad for att minska den privata konsumtionen och oka det privata sparandet. Darutover, och det ar den viktigaste komponenten, var skattereformen skapad for att bredda skattebasen i ekonomin och darmed garantera valfardsstaten dess inkomster vid given ekonomisk aktivitetsniva.
Sparandeincitamenten gick saledes hand i hand med en explosion i momsuppkravning. Momsbasen dubblerades i skattereformen vilket okade konsumenternas kostnader for vanlig privat konsumtion med tolv procent. Foljden blev dubbelsiffrig inflation och nagot som narmast kan liknas vid en kollaps i den privata konsumtionen.
Aktivitetsnivan i den svenska ekonomin sjonk dramatiskt och, som jag tidigare visat, permanent. Detta gjorde naturligtvis det annu svarare att balansera budgeten i den offentliga maktens verksamheter. Men vid det har laget var hela den offentliga makten genomsyrad av folk som gjort karriar som duktiga budgetadministratorer. Det hade plotsligt blivit viktigare att kunna balansera en budget an att kunna nagot om verksamheten. De som kunde fatta "de tuffa besluten" gjorde karriar; de som brydde sig om verksamheten blev bortsparade.
For att gora en lang historia kort ar det detta som ligger bakom 75-dagarsregeln i a-kassan. Vikariens regering tycker det ar viktigare att minska statsbudgetens utgifter och saledes balansera budgeten, an att se till att de manniskor som gjort sig beroende av den offentliga maktens bidragssystem har ett dragligt liv. Sjalva roten till problemet ar sjalvfallet det offentliga bidragssystemet som sadant, vilket Sveriges riksdag bor avveckla i god ordning. Men intill svenska politiker nar den insikten ar man av rent manskliga orsaker tvungen att satta bidragsberoende manniskors behov over budgetbalanseringen. I annat fall skapar man incitament for folk som Anna Jonasson, incitament som ar direkt perverterade och alltsa ett resultat av tre decennier av destruktiv, for att inte saga direkt folkfientlig ekonomisk politik.
Svenska politiker maste satta Sverige pa ett politiskt spar mot total ekonomisk frihet. Detta ar den enda langsiktiga losningen pa de tillsynes eviga ekonomiska problemen i Sverige. En ordnad avveckling av den svenska valfardsstaten ar bade nodvandig och mojlig. Allt som kravs for att paborja den avvecklingen ar politiskt mod.
Saturday, November 14, 2009
EN EKONOMISK ANALYS AV SOCIALISERAD SJUKVARD
Min kompis Dan Mitchell pa Cato Institute har producerat en utmarkt genomgang av de finanspolitiska aspekterna av socialiserad sjukvard med president Obama's forslag som utgangspunkt. Analysen ar relevant aven i den svenska debatten dar Hayek-Institutet Sverige ar den enda konsistenta rosten for frihet inom sjukvard och sjukforsakring.
Ord och bild till Dan Mitchell, saledes.
Ord och bild till Dan Mitchell, saledes.
Tuesday, November 10, 2009
FLER TECKEN PA EKONOMISK STABILISERING
SCB har publicerat diverse smaplock i den ekonomiska statistiken. Kontentan ar att den ekonomiska krisen natt sin botten. Det ar i sig ingenting att jubla over - alla konjunkturnedgangar och ekonomiska kriser nar sin botten. Fragan som nu uppstar ar hur lange den svenska ekonomin kommer att befinna sig pa botten och, framfor allt, vilka finanspolitiska misstag Legoministern gor under tiden. Priset for sadana misstag kan bli hogt, som Sverige bittert erfor nar socialisterna aterfick regeringsmakten efter valet 1994. Da var den svenska ekonomin sa sakteliga pa vag upp ur den djupa 90-talskrisen. Goran Dzjugasvilij slog till med en rendyrkad finanspolitisk massaker - nio procent av BNP i skattehojningar och utgiftsnedskarningar pa tre ar. Sverige betalar fortfarande notan av hans fiskala vanstyre.
Med andra ord far vi innerligt hoppas att Legoministern och Vikarien inte ar lika destruktivt klafingriga; till och med en ekonomi med varldens hogsta skatter kan faktiskt aterhamta sig, om an i begransad omfattning, om bara den offentliga makten haller fingrarna i styr och inte forandrar forutsattningarna for privat ekonomisk aktivitet.
Hursomhelst. Lat oss borja med aktivitetsindex for den svenska ekonomin.
Aktiviteten i den svenska ekonomin minskade i september, enligt den skattade trenden för Aktivitetsindex. Trendvärdet minskade med 0,3 procent i september jämfört med augusti. Om denna utvecklingstakt skulle fortsätta i tolv månader innebär det en minskning med 3,6 procent i årstakt. Nedgången förklaras av minskad varuexport och industriproduktion, enligt trenden. De övriga ingående komponenterna: omsättningen i detaljhandeln, arbetade timmar för offentliganställda och importen påverkar Aktivitetsindex marginellt. Förändringen av trendvärdet hos Aktivitetsindex från september 2008 till september 2009 var -3,3 procent.
Allt mer ekonomisk statistik indikerar att den svenska ekonomin nadde botten pa den ekonomiska krisen under september och oktober. Aktivitetsindex ar ett kansligt matinstrument som kan forstora tillfalliga svangningar i enskilda variabler. Men vi har tidigare sett en tendens till utplaning i arbetsmarknadsstatistiken, och annan statistik fran SCB, over industriproduktion och orderingang bekraftar utplaningsscenariot. Industriproduktionen forst:
Den totala industriproduktionen, ökade med 0,2 procent under september jämfört med augusti 2009. Under det senaste kvartalet har produktionen i industrin ökat med 3,7 procent.
Detta fran fallet ner i en avgrundsdjup ekonomisk kris. Icke desto mindre tyder industriproduktionsuppgangen pa att foretagen stabiliserat sin verksamhet.
Efter att ha minskat med 4,4 procent mellan juli och augusti ökade produktionen i industrin med 0,2 procent i september jämfört med augusti 2009. Produktionen inom motorfordonsindustrin hade en stark utveckling. Ökningen uppmättes till 22,7 procent i september.Sett utifrån en tremånadersperiod har produktionen inom industrin ökat med 3,7 procent jämfört med närmast föregående tremånadsperiod.
Som ytterligare ett stabiliseringstecken rapporterar SCB:
Vid en jämförelse mellan september 2009 och samma månad föregående år har industriproduktionen minskat med 15,7 procent. Detta är den minsta nedgången i årstakt sedan november 2008. Senaste tidens utveckling tyder på att industriproduktionen nu tycks ha stabiliserats.
Eftersom den svenska industrin ar extremt exportberoende betyder det har att stabiliseringen i bland annat den amerikanska ekonomin har spridit sig till Sverige. Aterstar nu att se hur mycket inhemsk svensk politik kommer att paverka exportindustrins formaga att ta till sig den kommande aterhamtningen bl.a. har i USA. (Vilken i sin tur, bor tillaggas, beror pa hur dumdristiga de demokratiska senatorerna ar de narmaste manaderna, med tva stora chanser att odelagga den langsamma men tydliga aterhamtningen: cap-and-trade och sjukforsakringsreformen.)
Sedan föregående publicering har förändringen i den totala industriproduktionen mellan juli och augusti 2009 reviderats ned med 1,5 procentenheter, till en nedgång på 4,4 procent. Förändringen i produktionen mellan augusti 2009 och augusti 2008 har inte reviderats sedan föregående publicering. Efter många månader med svag produktion vände motorfordonsindustrin starkt uppåt i september. Produktionen ökade med 22,7 procent jämfört med augusti. Vid en jämförelse mellan andra och tredje kvartalet var ökningen 4,9 procent. Mätt i årstakt minskade produktionen inom motorfordonsindustrin med 39,0 procent i september. Det är den minsta nedgången på elva månader. Industrin för investeringsvaror, där motorfordonsindustrin utgör en betydande del, ökade med 2,6 procent.
Den amerikanska bilmarknaden har gatt ryckigt det senaste halvaret. Men i och med att ekonomin som helhet stabiliserar sig kommer aven bilforsaljningen att borja vanda uppat igen under mer varaktiga omstandigheter. Intressant ar att notera hur de koreanska markena Hyundai och Kia har lyckats starka sina positioner genom hela lagkonjunkturen. Hyundai Sonata ar pa vag att bli en av USA:s mest salda bilar.
Avslutningsvis, lat oss som sagt ta en titt pa orderingangen i industrin ocksa.
Orderingången till industrin ökade med 4,6 procent under tredje kvartalet 2009 jämfört med andra kvartalet. Under september steg orderingången med 0,7 procent jämfört med augusti, men den minskade med 12,1 procent jämfört med samma månad förra året. Under augusti minskade orderingången med 3,6 procent jämfört med juli. Det innebär en revidering uppåt med 0,6 procentenheter jämfört den första publiceringen av resultaten för augusti.
Nu far vi ocksa en forsta, klar indikator om varifran stabiliseringen i industriproduktionen kommer.
Orderingången från hemmamarknaden minskade med 0,9 procent från augusti till september, efter att ha ökat med 1,0 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet sjönk orderingången från hemmamarknaden med 0,4 procent jämfört med andra kvartalet.
Orderingången från exportmarknaden ökade med 2,2 procent från augusti till september, efter att ha minskat med 7,1 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet ökade orderingången från exportmarknaden med 8,9 procent jämfört med andra kvartalet.
Med andra ord ar den inhemska svenska ekonomin sa svag, bade kopkraftsmassigt och forvantningsmassigt, att den inte klarar lyfta den svenska industrin. Orsaken till den inhemska ekonomins svaghet ar en kombination av skatternas strypsnara pa den privata sektorn, samt den offentliga sektorns fortsatta uppsagningar, bland annat inom sjukvarden. For att hushallen ska kunna spendera ekonomin ur en kris maste tva faktorer samverka: kopkraft och forvantningar. Skatterna och den svaga arbetsmarknaden stryper kopkraften; den svaga arbetsmarknaden och osakerhet om framtida sysselsattning skapar pessimistiska forvantningar.
Den totala orderingången minskade med 12,1 procent under september 2009 jämfört med september 2008. Motsvarande jämförelse för hemmamarknaden ger en minskning med 14,2 procent och för exportmarknaden en minskning med 10,4 procent.
Om exporten aterigen ska vara den enda variabel som driver en konjunkturforbattring i Sverige kommer ekonomin att bli annu mer lik en bananrepublik efter den har krisen. Det ar ett fullkomligt livsfarligt scenario for vilken som helst ekonomi.
Orderingången under augusti 2009 minskade med 18,4 procent jämfört med augusti 2008, vilket innebär en revidering neråt med 0,3 procentenheter jämfört med den första publiceringen av resultaten för augusti. Hittills under 2009 (januari-september) har orderingången till industrin totalt minskat med 24,1 procent jämfört med motsvarande period 2008. Orderingången från hemmamarknaden har hittills under samma period minskat med 20,5 procent, medan orderingången från exportmarknaden har minskat med 26,8 procent.
Det har ar intressant. Orderingangar fran exportmarknaderna foll tidigt men aterhamtade sig tidigt. Det ska inte tolkas som att hemmamarknaden nodvandigtvis aterhamtar sig med ett kvartals efterslapning efter exporten - vad det i stallet betyder ar att vi sannolikt ser en asymmetri i konjunkturcykeln mellan svensk ekonomi och de viktigaste exportmarknaderna. Den har sortens statistik misstolkas ofta av klafingriga politiker som tar efterslapningen i den inhemska konjunkturnedgangen och uppgangen i exporten till intakt for att det ocksa automatiskt kommer en uppgang i den inhemska marknaden. Darmed kan de borja forsoka "rensa upp" i de offentliga finanserna utan att oroa sig for de multiplikativa konsekvenserna darav. Det var detta sosseriet gjorde pa 90-talet, med forodande resultat.
Orderingången till investeringsvaruindustrin ökade med 5,8 procent från augusti till september, efter att ha minskat med 8,9 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet ökade orderingången till investeringsvaruindustrin med 8,2 procent jämfört med andra kvartalet. Inom investeringsvaruindustrin är det främst industrin för datorer, elektronikvaror och optik (SNI 26), motorfordonsindustrin (SNI 29) samt övrig maskinindustri (SNI 28) som är betydelsefulla för utvecklingen.
Trender inom investeringsvaruindustrin ar viktiga forvantningsindikatorer. Det positiva i det har ar att industrin vagar satsa pa att bygga upp sin produktionskapacitet.
Orderingången till industrin för datorer, elektronikvaror och optik ökade med 18,5 procent från augusti till september, och med 10,9 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Även orderingången till motorfordonsindustrin ökade. Ökningen var 4,2 procent från augusti till september, och 8,0 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Orderingången till övrig maskinindustri minskade med 4,6 procent från augusti till september, men ökade med 8,5 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Orderingången till insatsvaruindustrin ökade jämfört med andra kvartalet. Orderingången till insatsvaruindustrin minskade med 0,7 procent från augusti till september, men ökade med 4,0 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet.
Aterigen ett stabilitetstecken. Men den konjunkturella asymmetrin mellan Sverige och exportmarknaderna ar ett oroande tecken. Det finns en uppenbar risk att svenska politiker upprepar samma katastrofala misstag som pa 90-talet, speciellt om statsministern efter valet nasta ar ar Raggare. I sa fall kommer finansministern att vara lika flintskallig som inriktad pa att balansera statsbudgeten med skattehojningar och utgiftsnedskarningar.
Sverge behover ingen uppfoljare till Den Fiskala Motorsagsmassakern I.
Med andra ord far vi innerligt hoppas att Legoministern och Vikarien inte ar lika destruktivt klafingriga; till och med en ekonomi med varldens hogsta skatter kan faktiskt aterhamta sig, om an i begransad omfattning, om bara den offentliga makten haller fingrarna i styr och inte forandrar forutsattningarna for privat ekonomisk aktivitet.
Hursomhelst. Lat oss borja med aktivitetsindex for den svenska ekonomin.
Aktiviteten i den svenska ekonomin minskade i september, enligt den skattade trenden för Aktivitetsindex. Trendvärdet minskade med 0,3 procent i september jämfört med augusti. Om denna utvecklingstakt skulle fortsätta i tolv månader innebär det en minskning med 3,6 procent i årstakt. Nedgången förklaras av minskad varuexport och industriproduktion, enligt trenden. De övriga ingående komponenterna: omsättningen i detaljhandeln, arbetade timmar för offentliganställda och importen påverkar Aktivitetsindex marginellt. Förändringen av trendvärdet hos Aktivitetsindex från september 2008 till september 2009 var -3,3 procent.
Allt mer ekonomisk statistik indikerar att den svenska ekonomin nadde botten pa den ekonomiska krisen under september och oktober. Aktivitetsindex ar ett kansligt matinstrument som kan forstora tillfalliga svangningar i enskilda variabler. Men vi har tidigare sett en tendens till utplaning i arbetsmarknadsstatistiken, och annan statistik fran SCB, over industriproduktion och orderingang bekraftar utplaningsscenariot. Industriproduktionen forst:
Den totala industriproduktionen, ökade med 0,2 procent under september jämfört med augusti 2009. Under det senaste kvartalet har produktionen i industrin ökat med 3,7 procent.
Detta fran fallet ner i en avgrundsdjup ekonomisk kris. Icke desto mindre tyder industriproduktionsuppgangen pa att foretagen stabiliserat sin verksamhet.
Efter att ha minskat med 4,4 procent mellan juli och augusti ökade produktionen i industrin med 0,2 procent i september jämfört med augusti 2009. Produktionen inom motorfordonsindustrin hade en stark utveckling. Ökningen uppmättes till 22,7 procent i september.Sett utifrån en tremånadersperiod har produktionen inom industrin ökat med 3,7 procent jämfört med närmast föregående tremånadsperiod.
Som ytterligare ett stabiliseringstecken rapporterar SCB:
Vid en jämförelse mellan september 2009 och samma månad föregående år har industriproduktionen minskat med 15,7 procent. Detta är den minsta nedgången i årstakt sedan november 2008. Senaste tidens utveckling tyder på att industriproduktionen nu tycks ha stabiliserats.
Eftersom den svenska industrin ar extremt exportberoende betyder det har att stabiliseringen i bland annat den amerikanska ekonomin har spridit sig till Sverige. Aterstar nu att se hur mycket inhemsk svensk politik kommer att paverka exportindustrins formaga att ta till sig den kommande aterhamtningen bl.a. har i USA. (Vilken i sin tur, bor tillaggas, beror pa hur dumdristiga de demokratiska senatorerna ar de narmaste manaderna, med tva stora chanser att odelagga den langsamma men tydliga aterhamtningen: cap-and-trade och sjukforsakringsreformen.)
Sedan föregående publicering har förändringen i den totala industriproduktionen mellan juli och augusti 2009 reviderats ned med 1,5 procentenheter, till en nedgång på 4,4 procent. Förändringen i produktionen mellan augusti 2009 och augusti 2008 har inte reviderats sedan föregående publicering. Efter många månader med svag produktion vände motorfordonsindustrin starkt uppåt i september. Produktionen ökade med 22,7 procent jämfört med augusti. Vid en jämförelse mellan andra och tredje kvartalet var ökningen 4,9 procent. Mätt i årstakt minskade produktionen inom motorfordonsindustrin med 39,0 procent i september. Det är den minsta nedgången på elva månader. Industrin för investeringsvaror, där motorfordonsindustrin utgör en betydande del, ökade med 2,6 procent.
Den amerikanska bilmarknaden har gatt ryckigt det senaste halvaret. Men i och med att ekonomin som helhet stabiliserar sig kommer aven bilforsaljningen att borja vanda uppat igen under mer varaktiga omstandigheter. Intressant ar att notera hur de koreanska markena Hyundai och Kia har lyckats starka sina positioner genom hela lagkonjunkturen. Hyundai Sonata ar pa vag att bli en av USA:s mest salda bilar.
Avslutningsvis, lat oss som sagt ta en titt pa orderingangen i industrin ocksa.
Orderingången till industrin ökade med 4,6 procent under tredje kvartalet 2009 jämfört med andra kvartalet. Under september steg orderingången med 0,7 procent jämfört med augusti, men den minskade med 12,1 procent jämfört med samma månad förra året. Under augusti minskade orderingången med 3,6 procent jämfört med juli. Det innebär en revidering uppåt med 0,6 procentenheter jämfört den första publiceringen av resultaten för augusti.
Nu far vi ocksa en forsta, klar indikator om varifran stabiliseringen i industriproduktionen kommer.
Orderingången från hemmamarknaden minskade med 0,9 procent från augusti till september, efter att ha ökat med 1,0 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet sjönk orderingången från hemmamarknaden med 0,4 procent jämfört med andra kvartalet.
Orderingången från exportmarknaden ökade med 2,2 procent från augusti till september, efter att ha minskat med 7,1 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet ökade orderingången från exportmarknaden med 8,9 procent jämfört med andra kvartalet.
Med andra ord ar den inhemska svenska ekonomin sa svag, bade kopkraftsmassigt och forvantningsmassigt, att den inte klarar lyfta den svenska industrin. Orsaken till den inhemska ekonomins svaghet ar en kombination av skatternas strypsnara pa den privata sektorn, samt den offentliga sektorns fortsatta uppsagningar, bland annat inom sjukvarden. For att hushallen ska kunna spendera ekonomin ur en kris maste tva faktorer samverka: kopkraft och forvantningar. Skatterna och den svaga arbetsmarknaden stryper kopkraften; den svaga arbetsmarknaden och osakerhet om framtida sysselsattning skapar pessimistiska forvantningar.
Den totala orderingången minskade med 12,1 procent under september 2009 jämfört med september 2008. Motsvarande jämförelse för hemmamarknaden ger en minskning med 14,2 procent och för exportmarknaden en minskning med 10,4 procent.
Om exporten aterigen ska vara den enda variabel som driver en konjunkturforbattring i Sverige kommer ekonomin att bli annu mer lik en bananrepublik efter den har krisen. Det ar ett fullkomligt livsfarligt scenario for vilken som helst ekonomi.
Orderingången under augusti 2009 minskade med 18,4 procent jämfört med augusti 2008, vilket innebär en revidering neråt med 0,3 procentenheter jämfört med den första publiceringen av resultaten för augusti. Hittills under 2009 (januari-september) har orderingången till industrin totalt minskat med 24,1 procent jämfört med motsvarande period 2008. Orderingången från hemmamarknaden har hittills under samma period minskat med 20,5 procent, medan orderingången från exportmarknaden har minskat med 26,8 procent.
Det har ar intressant. Orderingangar fran exportmarknaderna foll tidigt men aterhamtade sig tidigt. Det ska inte tolkas som att hemmamarknaden nodvandigtvis aterhamtar sig med ett kvartals efterslapning efter exporten - vad det i stallet betyder ar att vi sannolikt ser en asymmetri i konjunkturcykeln mellan svensk ekonomi och de viktigaste exportmarknaderna. Den har sortens statistik misstolkas ofta av klafingriga politiker som tar efterslapningen i den inhemska konjunkturnedgangen och uppgangen i exporten till intakt for att det ocksa automatiskt kommer en uppgang i den inhemska marknaden. Darmed kan de borja forsoka "rensa upp" i de offentliga finanserna utan att oroa sig for de multiplikativa konsekvenserna darav. Det var detta sosseriet gjorde pa 90-talet, med forodande resultat.
Orderingången till investeringsvaruindustrin ökade med 5,8 procent från augusti till september, efter att ha minskat med 8,9 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet ökade orderingången till investeringsvaruindustrin med 8,2 procent jämfört med andra kvartalet. Inom investeringsvaruindustrin är det främst industrin för datorer, elektronikvaror och optik (SNI 26), motorfordonsindustrin (SNI 29) samt övrig maskinindustri (SNI 28) som är betydelsefulla för utvecklingen.
Trender inom investeringsvaruindustrin ar viktiga forvantningsindikatorer. Det positiva i det har ar att industrin vagar satsa pa att bygga upp sin produktionskapacitet.
Orderingången till industrin för datorer, elektronikvaror och optik ökade med 18,5 procent från augusti till september, och med 10,9 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Även orderingången till motorfordonsindustrin ökade. Ökningen var 4,2 procent från augusti till september, och 8,0 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Orderingången till övrig maskinindustri minskade med 4,6 procent från augusti till september, men ökade med 8,5 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Orderingången till insatsvaruindustrin ökade jämfört med andra kvartalet. Orderingången till insatsvaruindustrin minskade med 0,7 procent från augusti till september, men ökade med 4,0 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet.
Aterigen ett stabilitetstecken. Men den konjunkturella asymmetrin mellan Sverige och exportmarknaderna ar ett oroande tecken. Det finns en uppenbar risk att svenska politiker upprepar samma katastrofala misstag som pa 90-talet, speciellt om statsministern efter valet nasta ar ar Raggare. I sa fall kommer finansministern att vara lika flintskallig som inriktad pa att balansera statsbudgeten med skattehojningar och utgiftsnedskarningar.
Sverge behover ingen uppfoljare till Den Fiskala Motorsagsmassakern I.
Monday, November 2, 2009
DAGENS NYHETERS FEM PUNKTER OM SKATTERNA
Efter att vi har pa Hayek-Institutet publicerade forsta delen av vart valmanifest har Dagens Nyheter foljt efter med en detaljerad 50-punkters plan for svensk politik i nasta mandatperiod. Det ar ett alldeles for stort program for att lata sig analyseras i en artikel, sa lat oss borja med den akuta fragan om vad DN anser om skattepolitiken. Sammanfattningsvis kan vi notera att DN har manga bra poanger men saknar sjalva udden i sina reformforslag. Framfor allt saknar tidningen en koppling mellan sina skattereformsideer och analysen av den offentliga maktens utgiftssida.
1. Platta till. Din lön är i första hand din egen – inte statens. Därför borde det vara en självklarhet att få behålla huvuddelen av inkomsten. Skattesystem ska uppmuntra, inte straffa, människor som vill arbeta mer, utbilda sig eller starta företag. En platt skatt, som innebär att alla arbetsinkomster beskattas enbart med kommunalskatten, skulle öka individens möjligheter till utveckling och gynna den ekonomiska tillväxten i stort.
En utmarkt poang. Men som danskarna har visat innebar kan kommunalskatten hamna anda uppe pa 43 procent. Med andra ord ar en plattskatte-reform ett nodvandigt men inte tillrackligt steg mot en friare ekonomi. Man maste kombinera den med reformer pa den offentliga maktens utgiftssida ocksa.
I dag stiger skattesatsen snabbt över 50 procent för den som utbildat sig, driver företag eller gör lönekarriär. En platt skatt är också enklare och billigare att administrera. Fördelningseffekterna finns fortfarande kvar – de med högre inkomster betalar relativt mer. En platt skatt på arbete förenklar också livet för landets alla företagare. 3:12-reglerna, som i detalj bestämmer hur mycket en företagare kan plocka ut i lön respektive utdelning, blir överflödiga då arbete och kapital beskattas lika.
Detta var en av grundtankarna i skattereformen for 20 ar sedan. Men socialdemokraterna var sa bestamda i sitt forsvar av en hog inkomstskatt att den statliga inkomstskatten overlevde. Borgarna i sin tur hade ingen aning om vad de ville med den offentliga maktens utgiftssida, vilket gjorde att socialdemokraterna vann den fragan. Kompromissen sa att tio procent av inkomsttagarna skulle betala statlig inkomstskatt; inom fem ar betalade 25 procent statlig inkomstskatt och Thomas Ostros drev - som bitradande finansminister - igenom "varnskatten", dvs att man skulle infora ett andra skattesteg i den statliga inkomstskatten.
2. Betala in. Med undantag för kyrkoavgiften, som fått många att lämna Svenska kyrkan, är skattesystemet mycket anonymt. För den enskilde medborgaren är det svårt att veta dels hur mycket som staten tar in, dels vart pengarna går. Särskilt arbetsgivaravgifterna är höljda i dunkel för löntagaren eftersom de inte syns, vare sig på lönebesked eller deklaration. Därför borde löntagaren få ut hela sin lön och sedan själv ansvara för att betala in avgifterna till socialförsäkringarna. Många skulle då bli uppmärksamma på att de inte får mer eller bättre offentlig service ju mer de betalar in. Redan på månadsinkomster över cirka 26.000 kronor slutar arbetsgivaravgiften att vara en försäkring och blir en ren skatt. Om genomskinligheten i systemet ökade skulle väljarna lättare förstå hur skatteförändringar påverkade deras egen situation. Pressen på politiker och myndigheter att inte slösa med våra gemensamma medel skulle öka.
En ganska bra ide, men varfor inte ta steget fullt ut och ge folk mojlighet att kopa privata forsakringar och bygga ett eget Buffertkonto for "socialforsakringsavgifterna" (som egentligen ar ren och skar lonebeskattning)? DN:s ide duger om och endast om den ar ett forsta steg till en privatisering av de inkomstforsakringar som loneskatterna betalar.
3. Reformera ihop. För att ett skattesystem ska fungera krävs att medborgarna upplever systemet som begripligt, rättvist och legitimt. Den nuvarande modellen, med mängder av avdrag och särskilda skattesatser för bland andra ungdomar, gör systemet svåröverskådligt även för ett tränat öga. 1990-års skattereform, som var tänkt att borga för just transparens och likformighet, är det inte mycket kvar av.
Nej, det ar det sannerligen inte, forutom den vitt spridda momsen. Fore skattereformen tog staten ut moms pa halva den privata konsumtionen; efter skattereformen tar staten ut moms pa hela den privata konsumtionen. Detta skapade en inflationschock 1990-91 utan att bidra till nagon som helst forbattring av ekonomins funktionsformaga. En orsak till detta var att nar staten breddade momsbasen gjorde man det med den hogsta tankbara skattesatsen. Anledningen var givetvis att staten var ute efter att intaktsmaximera vid given ekonomisk tillvaxtniva.
Låga skatter är i de flesta fall att föredra framför motsatsen.
"De flesta fall"? Kan DN vara sa vanliga att upplysa oss om nar hoga skatter ar att foredra??
Få saknar i dag arvsskatten (avskaffad av S) eller förmögenhetsskatten (avskaffad av alliansen). Jobbavdraget har gjort det mer lönsamt att arbeta. Avdraget för hushållsnära tjänster har förvandlat en svart bransch till vit. De låga arbetsgivaravgifterna för ungdomar är visserligen dyra men bidrar ändå till att ungdomsarbetslösheten inte stigit mer. Men nästa regering – oavsett färg – har ett ansvar att ta initiativ till en bred skattereform. Snårigheten hotar systemets trovärdighet på sikt.
Det har ar en bra poang forutsatt, givetvis, att man ocksa kopplar reformen till rejala utgiftsminskande reformer inom exempelvis sjukvard, utbildning och inkomstforsakringar. DN glommer dock att papeka att ett skatteavdrag ar en annu svagare atgard an en skattesankning, vilket exempelvis forsvagar effekterna av jobbskatteavdraget pa langre sikt.
4. Fortsätt sänka. Sverige har fortfarande högst skatter i världen. Det är inte rimligt. Ett lägre skattetryck skulle ge människor mer makt i sin vardag. När individer, kapital och företag rör sig snabbare över gränserna är världens högsta skatter inte heller någon konkurrensfördel. För att forskare och företagare ska stanna i Sverige måste staten upphöra med överbeskattningen. Detsamma gäller om vi ska locka till oss kapital, arbetskraft och investeringar från utlandet. Alliansen gjorde därför rätt som sänkte bolagsskatten, men fortfarande ligger vi högre än EU-genomsnittet. Stigande arbetskraftskostnader gör att traditionell produktion flyttar till låglöneländer. Den framtida tjänstesektorn måste ges möjlighet att växa – annars missar Sverige chanser till välstånd.
En ganska allman punkt som ar latt att halla med om. Enda orsaken till att den har relevans idag ar att sosseriet vill ga i motsatt riktning, namligen krama skatteblod ur allt som ror sig.
Sa langt ar allt ganska hyfsat. Men sa plotsligt faller DN platt till marken framfor den svenska valfardsstaten. Nagonstans inser DN:s ledarskribenter att deras forslag sa langt leder till minskade skatteintakter for staten (aven om solid internationell erfarenhet visar att lagre skatter ger hogre skatteintakter). Uppenbarligen ar DN-folket alltfor socialdemokratiska for att foresla en konsekvent linje av lagre skatter.
5. Höj för fastigheter. Den nya modellen med fastighetsavgift, högre reavinstskatt och uppskovsränta minskar rörligheten på bostadsmarknaden. Därmed minskas också rörligheten på arbetsmarknaden. Eftersom inkomstskatten sänkts och förmögenhetsskatten slopats så kan en reformerad fastighetskatt återinföras utan orimliga konsekvenser för dem med hus i attraktiva områden. Många skulle kunna betala mer än i dag, utan att för den delen gå tillbaka till de extrema nivåer som rådde tidigare. Samtidigt skulle skatten vid bostadsförsäljningar kunna sänkas rejält. Skattesystemet ska inte låsa in människor i husen där de bor. Regeringen säger sig vilja förbättra rörligheten på den svenska arbetsmarknaden. Förändringen av fastighetsskatten säger något annat.
Det finns bara en anledning till att DN vill hoja fastighetsskatten, namligen for att hela deras skattepolitiska paket ska forbli intaktsneutralt for staten. Samma ide lag bakom skattereformen 1990 och ledde till att skattesystemet blev en annu tyngre borda for ekonomin. Varje reform av det har slaget baseras namligen - i Sverige - pa statiska berakningar av statens inkomster och utgifter. En dynamisk analys visar hur den ekonomiska aktiviteten paverkas av skattepolitiska atgarder, och saledes hur lagre skatter okar intakterna i storre eller mindre grad beroende pa profilen pa skattesankningarna.
Malet med lagre skatter bor dock vara att de ska vara en del av en minskning av den offentliga maktens totala narvaro i ekonomin. Tyvarr har DN inga som helst forslag bland sina tio fempunktersproklamationer som indikerar att man vill minska den offentliga maktens narvaro i ekonomin. Man klagar ratteligen pa att den offentliga makten tar ut varldens hogsta skatter, men man visar ingen tendens till att ha begripit att detta ar orsakat av att samma offentliga makt har tagit pa sig att tillgodose svenska folkets behov motsvarande halva ekonomin. Och det ar dar sjalva karnan i problemet ligger.
1. Platta till. Din lön är i första hand din egen – inte statens. Därför borde det vara en självklarhet att få behålla huvuddelen av inkomsten. Skattesystem ska uppmuntra, inte straffa, människor som vill arbeta mer, utbilda sig eller starta företag. En platt skatt, som innebär att alla arbetsinkomster beskattas enbart med kommunalskatten, skulle öka individens möjligheter till utveckling och gynna den ekonomiska tillväxten i stort.
En utmarkt poang. Men som danskarna har visat innebar kan kommunalskatten hamna anda uppe pa 43 procent. Med andra ord ar en plattskatte-reform ett nodvandigt men inte tillrackligt steg mot en friare ekonomi. Man maste kombinera den med reformer pa den offentliga maktens utgiftssida ocksa.
I dag stiger skattesatsen snabbt över 50 procent för den som utbildat sig, driver företag eller gör lönekarriär. En platt skatt är också enklare och billigare att administrera. Fördelningseffekterna finns fortfarande kvar – de med högre inkomster betalar relativt mer. En platt skatt på arbete förenklar också livet för landets alla företagare. 3:12-reglerna, som i detalj bestämmer hur mycket en företagare kan plocka ut i lön respektive utdelning, blir överflödiga då arbete och kapital beskattas lika.
Detta var en av grundtankarna i skattereformen for 20 ar sedan. Men socialdemokraterna var sa bestamda i sitt forsvar av en hog inkomstskatt att den statliga inkomstskatten overlevde. Borgarna i sin tur hade ingen aning om vad de ville med den offentliga maktens utgiftssida, vilket gjorde att socialdemokraterna vann den fragan. Kompromissen sa att tio procent av inkomsttagarna skulle betala statlig inkomstskatt; inom fem ar betalade 25 procent statlig inkomstskatt och Thomas Ostros drev - som bitradande finansminister - igenom "varnskatten", dvs att man skulle infora ett andra skattesteg i den statliga inkomstskatten.
2. Betala in. Med undantag för kyrkoavgiften, som fått många att lämna Svenska kyrkan, är skattesystemet mycket anonymt. För den enskilde medborgaren är det svårt att veta dels hur mycket som staten tar in, dels vart pengarna går. Särskilt arbetsgivaravgifterna är höljda i dunkel för löntagaren eftersom de inte syns, vare sig på lönebesked eller deklaration. Därför borde löntagaren få ut hela sin lön och sedan själv ansvara för att betala in avgifterna till socialförsäkringarna. Många skulle då bli uppmärksamma på att de inte får mer eller bättre offentlig service ju mer de betalar in. Redan på månadsinkomster över cirka 26.000 kronor slutar arbetsgivaravgiften att vara en försäkring och blir en ren skatt. Om genomskinligheten i systemet ökade skulle väljarna lättare förstå hur skatteförändringar påverkade deras egen situation. Pressen på politiker och myndigheter att inte slösa med våra gemensamma medel skulle öka.
En ganska bra ide, men varfor inte ta steget fullt ut och ge folk mojlighet att kopa privata forsakringar och bygga ett eget Buffertkonto for "socialforsakringsavgifterna" (som egentligen ar ren och skar lonebeskattning)? DN:s ide duger om och endast om den ar ett forsta steg till en privatisering av de inkomstforsakringar som loneskatterna betalar.
3. Reformera ihop. För att ett skattesystem ska fungera krävs att medborgarna upplever systemet som begripligt, rättvist och legitimt. Den nuvarande modellen, med mängder av avdrag och särskilda skattesatser för bland andra ungdomar, gör systemet svåröverskådligt även för ett tränat öga. 1990-års skattereform, som var tänkt att borga för just transparens och likformighet, är det inte mycket kvar av.
Nej, det ar det sannerligen inte, forutom den vitt spridda momsen. Fore skattereformen tog staten ut moms pa halva den privata konsumtionen; efter skattereformen tar staten ut moms pa hela den privata konsumtionen. Detta skapade en inflationschock 1990-91 utan att bidra till nagon som helst forbattring av ekonomins funktionsformaga. En orsak till detta var att nar staten breddade momsbasen gjorde man det med den hogsta tankbara skattesatsen. Anledningen var givetvis att staten var ute efter att intaktsmaximera vid given ekonomisk tillvaxtniva.
Låga skatter är i de flesta fall att föredra framför motsatsen.
"De flesta fall"? Kan DN vara sa vanliga att upplysa oss om nar hoga skatter ar att foredra??
Få saknar i dag arvsskatten (avskaffad av S) eller förmögenhetsskatten (avskaffad av alliansen). Jobbavdraget har gjort det mer lönsamt att arbeta. Avdraget för hushållsnära tjänster har förvandlat en svart bransch till vit. De låga arbetsgivaravgifterna för ungdomar är visserligen dyra men bidrar ändå till att ungdomsarbetslösheten inte stigit mer. Men nästa regering – oavsett färg – har ett ansvar att ta initiativ till en bred skattereform. Snårigheten hotar systemets trovärdighet på sikt.
Det har ar en bra poang forutsatt, givetvis, att man ocksa kopplar reformen till rejala utgiftsminskande reformer inom exempelvis sjukvard, utbildning och inkomstforsakringar. DN glommer dock att papeka att ett skatteavdrag ar en annu svagare atgard an en skattesankning, vilket exempelvis forsvagar effekterna av jobbskatteavdraget pa langre sikt.
4. Fortsätt sänka. Sverige har fortfarande högst skatter i världen. Det är inte rimligt. Ett lägre skattetryck skulle ge människor mer makt i sin vardag. När individer, kapital och företag rör sig snabbare över gränserna är världens högsta skatter inte heller någon konkurrensfördel. För att forskare och företagare ska stanna i Sverige måste staten upphöra med överbeskattningen. Detsamma gäller om vi ska locka till oss kapital, arbetskraft och investeringar från utlandet. Alliansen gjorde därför rätt som sänkte bolagsskatten, men fortfarande ligger vi högre än EU-genomsnittet. Stigande arbetskraftskostnader gör att traditionell produktion flyttar till låglöneländer. Den framtida tjänstesektorn måste ges möjlighet att växa – annars missar Sverige chanser till välstånd.
En ganska allman punkt som ar latt att halla med om. Enda orsaken till att den har relevans idag ar att sosseriet vill ga i motsatt riktning, namligen krama skatteblod ur allt som ror sig.
Sa langt ar allt ganska hyfsat. Men sa plotsligt faller DN platt till marken framfor den svenska valfardsstaten. Nagonstans inser DN:s ledarskribenter att deras forslag sa langt leder till minskade skatteintakter for staten (aven om solid internationell erfarenhet visar att lagre skatter ger hogre skatteintakter). Uppenbarligen ar DN-folket alltfor socialdemokratiska for att foresla en konsekvent linje av lagre skatter.
5. Höj för fastigheter. Den nya modellen med fastighetsavgift, högre reavinstskatt och uppskovsränta minskar rörligheten på bostadsmarknaden. Därmed minskas också rörligheten på arbetsmarknaden. Eftersom inkomstskatten sänkts och förmögenhetsskatten slopats så kan en reformerad fastighetskatt återinföras utan orimliga konsekvenser för dem med hus i attraktiva områden. Många skulle kunna betala mer än i dag, utan att för den delen gå tillbaka till de extrema nivåer som rådde tidigare. Samtidigt skulle skatten vid bostadsförsäljningar kunna sänkas rejält. Skattesystemet ska inte låsa in människor i husen där de bor. Regeringen säger sig vilja förbättra rörligheten på den svenska arbetsmarknaden. Förändringen av fastighetsskatten säger något annat.
Det finns bara en anledning till att DN vill hoja fastighetsskatten, namligen for att hela deras skattepolitiska paket ska forbli intaktsneutralt for staten. Samma ide lag bakom skattereformen 1990 och ledde till att skattesystemet blev en annu tyngre borda for ekonomin. Varje reform av det har slaget baseras namligen - i Sverige - pa statiska berakningar av statens inkomster och utgifter. En dynamisk analys visar hur den ekonomiska aktiviteten paverkas av skattepolitiska atgarder, och saledes hur lagre skatter okar intakterna i storre eller mindre grad beroende pa profilen pa skattesankningarna.
Malet med lagre skatter bor dock vara att de ska vara en del av en minskning av den offentliga maktens totala narvaro i ekonomin. Tyvarr har DN inga som helst forslag bland sina tio fempunktersproklamationer som indikerar att man vill minska den offentliga maktens narvaro i ekonomin. Man klagar ratteligen pa att den offentliga makten tar ut varldens hogsta skatter, men man visar ingen tendens till att ha begripit att detta ar orsakat av att samma offentliga makt har tagit pa sig att tillgodose svenska folkets behov motsvarande halva ekonomin. Och det ar dar sjalva karnan i problemet ligger.
Subscribe to:
Posts (Atom)
