A-KASSAN OCH VALFARDSSTATEN

I en serie artiklar forsoker Aftonbladet ge arbetslosheten och framfor allt a-kassan ett vardagligt ansikte. Men artiklarna illustrerar ocksa tva vasentliga ting: dels hur djupa konsekvenserna blir i ett samhalle av att den nationalekonomiska professionen helt enkelt inte gor sitt jobb; dels hur valfardsstaten ekonomiskt sett underminerar sig sjalv.

Anna Jonasson, 29, har inte råd att arbeta. Efter 75 dagar som deltidsanställd tvingas hon välja mellan a-kassa och jobb. Sådana är reglerna. – Jag vill inget annat än att jobba, men jag har två barn att försörja och a-kassan är min trygghet, säger hon.

Redan har ger Aftonbladet, utan att sjalva vara medvetna om det, ett utmarkt exempel pa hur den svenska valfardsstaten skapar sina egna problem. Namnda fru Jonasson slutar alltsa jobba darfor att a-kassan ar en storre och tryggare forsorjning an ett deltidsjobb. Tanken bakom regeln i fraga ar naturligtvis att den som ar pa a-kassa ska anvanda stamplingsdelen av inkomsten (nar man arbetar deltid) for att soka heltidsjobb. Detta ar nu inte mojligt, pa grund av hur vanskott den svenska ekonomin ar, vilket saledes innebar att a-kassemottagaren har ett starkt incitament att valja bidrag over arbetsinkomst. Nar folk pa det har viset motiveras att ta ut pengar ur valfardsstatens bidragssystem i stallet for att betala in pengar till systemet okar saledes den finansiella belastningen pa systemet.

Annu mer absurd blir situationen av det faktum att 75-dagarsregeln infordes for att minska den finansiella stressen i a-kassesystemet, dvs att motivera fler att jobba i stallet for att vara bidragsmottagare. Lagstiftningen omkring a-kassan liksom forsakringskassesystemet ar fragmentiserad fran finanspolitiken, vilken bar huvudansvaret for det enorma bidragsberoendet i Sverige. Det finns helt enkelt ingen i Vikariens regering som tanker systematiskt - ingen som har kunskap nog att kunna begripa hur delarna i ett makroekonomiskt system ar beroende av varandra.

Anna glömmer aldrig dagen då hon skrev ett brev till socialförvaltningen. ”Tack för att ni har hjälpt mig, men nu klarar jag mig själv.” Det har gått tio år sedan hon la det där brevet på lådan. Efter en tuff start fick hon jobb inom industrin och pluggade sedan tre terminer för att kunna arbeta som undersköterska. Hon har lyckats hålla löftet till sig själv att vara självförsörjande. Fram till den 18:e september i år. Då hade hon plötsligt inte råd att jobba längre.

Att det overhuvudtaget ar en bedrift att kunna forsorja sig sjalv i Sverige visar hur vansinnigt vanskott den svenska ekonomin ar. Exakt vad vanskotseln bestar i aterkommer vi till om ett ogonblick.

Allt beror på regeringens beslut 2008 att strypa möjligheten att stämpla upp till heltid i mer än 75 dagar. För Annas del innebär det att hon blev tvungen att säga upp sig från jobbet som timanställd undersköterska vid kommunen. – Jag har två barn att försörja så jag har inget val. Det känns sjukt att a-kassan ska vara min trygghet när jag skulle kunna jobba, säger hon. Hennes timanställning är för osäker. Vissa veckor kan hon jobba 50 timmar, andra veckor blir det bara fem timmar.

Vi kanske bor notera har att arbetsgivaren som bara ger henne timanstallning ar den offentliga makten, och dartill den socialiserade svenska sjukvarden. Svenska kommuner och, framfor allt, landsting har satt timanstallningar i system som en metod att balansera sina utgifter med inkomsterna. Eftersom man vet att man ar monopolarbetsgivare inom hela sjukvardssektorn behover man inte ta hand om sin personal i nagon storre utstrackning.

– Det kändes så hårt att säga upp mig. Jag trivdes med jobbet men vad ska jag göra? Drygt 160 000 svenskar är deltidsarbetslösa. De försämrade villkoren för dem ska ge ett tillskott i statskassan på 3,9 miljarder 2009 och 4,1 miljarder 2010, enligt regeringens budget.

Vi far val se hur det blir med den saken... Men aven om siffrorna ar korrekta illustrerar de aterigen det systemfel som finns i svensk ekonomisk politik, som jag kommenterar utforligare om ett ogonblick.

Annas budget ser annorlunda ut. För henne innebär det en förlust på 5 000 kronor i månaden. – Det är ett dråpslag mot vår ekonomi i familjen. Hon kunde knappast vara mer kritisk till reglerna som enligt regeringen är tänkta att ”minska överutnyttjande av a-kassan och minska risken för att människor hamnar i permanent inlåsning i deltidsarbete.” – Nu har jag hamnat i en inlåsning i arbetslöshet istället eftersom det inte finns några jobb att söka. På vilket sätt är det bättre?

Anna har just satt fingret pa systemfelet i den svenska ekonomiska politiken.

Som jag beskrivit i en tidigare artikel genomgick Sveriges ekonomiska politik en fundamental forandring for ungefar 30 ar sedan. Innan dess var den i princip inriktad pa att halla aktiviteten i ekonomin uppe. Men vid pass slutet av 70-talet hade Sveriges valfardsstat vuxit sig sa stor att den blivit en ohanterlig borda pa den svenska ekonomin. Den utdragna ekonomiska krisen 1977-82 illustrerade just detta. Oljekrisen 1979 blev salt i saret, men sjalva saret hade inhemska orsaker: en valfardsstat som kravde mer skatter an ens den svenska ekonomin klarade att betala.

Omlaggningen av den ekonomiska politiken efter den intellektuella statskuppen 1979-80 (se referens ovan) ledde inte till en tillbakarullning av valfardsstaten, vilket hade varit den logiska vagen framat. I stallet inriktades den pa att garantera valfardsstaten dess inkomster - budgetbalansering ar den tekniska termen - utan nagra egentliga krav pa att valfardsstaten skulle minska sina utgifter.

En av mannen bakom den statskuppsliknande omlaggningen av den ekonomiska politiken, Kjell-Olof Feldt (finansminister 1982-90 och dessforinnan misshandelsminister i borjan av 70-talet). Feldt sag inte bara en mojlighet att tillgodose den socialistiska valfardsstatens behov av skatter, utan ocksa ett helt nytt politiskt maktinstrument. I och med att den ekonomiska politiken fokuserades pa budgetbalansering blev ocksa finansministern den centrale figuren i regeringen. Det var han som satt med penningpasen och gav ut pengar till de andra ministrarna. Dessa var, som sagt, tvungna att halla sig inom de ekonomiska ramar som finansministern stallde upp. Om de var snalla mot honom kunde de fa lite extra pengar; om de var stygga fick de mindre pengar att rora sig med.

Det har later trivialt, nastan lyteskomiskt, men det ar en hogst pataglig verklighet. Finansminister Feldt larde snabbt upp kommunalpolitiker - om inte personligen sa genom exempel - som tog till sig Feldts skoningslosa fokus pa budgetbalanseringen. Kommun efter kommun, landsting efter landsting, anstallde byrakrater och befordrade verksamhetschefer som satte budgetbalanseringen over allt annat.

Men det underliggande problemet i den svenska ekonomin, namligen de ohanterligt stora skatterna, bestod. Under 80-talet vaxlade tillvaxten i svensk ekonomi ner sa att man helt plotsligt inte ens kunde betala for sitt kara ATP-pensionssystem. Men den lagre tillvaxten genererade ocksa farre skattekronor an man forvantat sig i kommuner, landsting och statskassa. Tack vare den ekonomiska politikens fokus pa budgetbalansering i stallet for tillvaxt innebar detta att budgetprioriteringarna i den offentliga maktens alla verksamheter, alla skrymslen och vrar, blev alltmer akuta.

Den Jattefina Skattereformen 1990, som alla pa den tiden hyllade som en historisk ekonomisk-politisk overenskommelse, innebar i sjalva verket att hela skattesystemet stalldes om for att just garantera valfardsstaten dess inkomster. Problemet var att vid det har laget, tio ar efter Assar Lindbecks intellektuella statskupp, hade den nationalekonomiska professionen i Sverige totalt forlorat formagan till systematiskt tankande. Basala lardomar fran exempelvis Keynes hade man slangt ut med badvattnet. Teorin om effektiv efterfragan, som forklarar sa enkla men uppenbara ekonomiska reaktionsmonster som konsumtionsmultiplikatorn, hade man lagt pa den ekonomisk-historiska hyllan pa vartenda universitet i Sverige. Man hade marginaliserat keynesianer som Sven Grassman intill det vansinniga. (Jag kande och jobbade for Grassman, sa jag har en hel del insider-information att dela med mig av har...)

Men man hade aven varit noga med att gora sig av med Hayeks lardomar om behovet av ekonomisk frihet, samt det ekonomiska tyranniets kraft att foreviga sig sjalv. Laran om ekonomisk frihet var nastan lika ovalkommen i den svenska nationalekonomiska professionen an det man da kallade keynesianism.

Denna intellektuella utarmning ledde till att hela kadern av svenska nationalekonomer backade upp om skattereformen, valsignade den och sa att den skulle ge landet evig rikedom och losa alla 80-talets tillvaxtproblem. Det blev naturligtvis precis tvartom. Inte nog med att skattereformen sjosattes mitt i oppningen av en lagkonjunktur - den var ocksa designad for att minska den privata konsumtionen och oka det privata sparandet. Darutover, och det ar den viktigaste komponenten, var skattereformen skapad for att bredda skattebasen i ekonomin och darmed garantera valfardsstaten dess inkomster vid given ekonomisk aktivitetsniva.

Sparandeincitamenten gick saledes hand i hand med en explosion i momsuppkravning. Momsbasen dubblerades i skattereformen vilket okade konsumenternas kostnader for vanlig privat konsumtion med tolv procent. Foljden blev dubbelsiffrig inflation och nagot som narmast kan liknas vid en kollaps i den privata konsumtionen.

Aktivitetsnivan i den svenska ekonomin sjonk dramatiskt och, som jag tidigare visat, permanent. Detta gjorde naturligtvis det annu svarare att balansera budgeten i den offentliga maktens verksamheter. Men vid det har laget var hela den offentliga makten genomsyrad av folk som gjort karriar som duktiga budgetadministratorer. Det hade plotsligt blivit viktigare att kunna balansera en budget an att kunna nagot om verksamheten. De som kunde fatta "de tuffa besluten" gjorde karriar; de som brydde sig om verksamheten blev bortsparade.

For att gora en lang historia kort ar det detta som ligger bakom 75-dagarsregeln i a-kassan. Vikariens regering tycker det ar viktigare att minska statsbudgetens utgifter och saledes balansera budgeten, an att se till att de manniskor som gjort sig beroende av den offentliga maktens bidragssystem har ett dragligt liv. Sjalva roten till problemet ar sjalvfallet det offentliga bidragssystemet som sadant, vilket Sveriges riksdag bor avveckla i god ordning. Men intill svenska politiker nar den insikten ar man av rent manskliga orsaker tvungen att satta bidragsberoende manniskors behov over budgetbalanseringen. I annat fall skapar man incitament for folk som Anna Jonasson, incitament som ar direkt perverterade och alltsa ett resultat av tre decennier av destruktiv, for att inte saga direkt folkfientlig ekonomisk politik.

Svenska politiker maste satta Sverige pa ett politiskt spar mot total ekonomisk frihet. Detta ar den enda langsiktiga losningen pa de tillsynes eviga ekonomiska problemen i Sverige. En ordnad avveckling av den svenska valfardsstaten ar bade nodvandig och mojlig. Allt som kravs for att paborja den avvecklingen ar politiskt mod.