HUSHALLENS OKADE BIDRAGSBEROENDE

I ett par tidigare artiklar har jag visat hur Sveriges ekonomi sakta men sakert forsvagats over de senaste tre decennierna, vilka orsakerna varit samt hur forsorjningsansvaret for den offentliga sektorn i allt storre utstrackning koncentrerats till en allt mindre andel sysselsatta. Idag ska vi titta pa hur den har langsiktiga trenden forvarrats ytterligare i och med den nuvarande ekonomiska krisens utbrott 2007-08. Det statistiska underlaget ar Statistiska Centralbyrans FASIT, Fordelnings-Analytiskt Statistiksystem for Inkomster och Transfereringar.

FASIT ar inte en lang tidsserie - den stracker sig enbart tillbaks till 2007. Men den ar fortfarande lasvard eftersom den redovisar aspekter pa inkomstfordelning och inkomstkomponenter som normalt inte syns i den allmanna ekonomisk-politiska debatten.

Nar man laser inkomstdata kan man naturligtvis ta ut fakta ur siffrorna pa manga olika satt. (There is more than one way to skin a cat, som det heter...). Vi borjar med de totala inkomstsiffrorna for hushallen och hur dessa har forandrats fran 2007 till vad SCB:s forskare forvantar for 2010.

Den mest slaende forandringen ar att bidragens andel av hushallens inkomster stiger fran 25.9 procent till 29.1 procent. Alltsa: ar 2007 fick hushallen i genomsnitt 26 ore av varje krona de "tjanar" fran andra skattebetalare, via den offentliga maktens omfordelningssystem; ar 2010 forvantas hushallen fa 29 ore av varje krona man "tjanar" fran samma kalla.

En 25-procentig bidragsandel ar stor i sig sjalv, aven om man ska komma ihag att pensioner utgor ungefar 60 procent av alla bidrag till hushallen. Pensioner kallas bidrag darfor att de utbetalas fran den offentliga makten. Icke desto mindre betyder detta att svenska hushall - trots att en individualisering av pensionssparandet borjade redan pa 80-talet - fortfarande ar enormt beroende av den offentliga maktens formaga att krama pengar ur andra skattebetalare. I en ekonomisk kris som den nuvarande blir det har beroendet ett hogriskprojekt som mycket val kan sluta med att hushallen forlorar 15-20 procent av sina inkomster om de offentliga finanserna kollapsar.

En granskning av sjalva komponenterna i bidragsberoendets okning ar talande, om an knappast forvanande. Den snabbaste okningen har, inte ovantat, skett i arbetsmarknadsstodet (a-kassa och tillhorande system) som forvantas vaxa med 66 procent fran 2007 till 2010.

Mer dramatisk ar den forvantade okningen i ekonomiskt bistand, ocksa kallat socialbidrag, med 28 procent. Den svenska valfardsstaten ska, enligt dess forsvarare, ge ett mycket starkt, finmaskigt stod till hushallen sa dessa inte behover hamna i socialbidragsberoende. Icke desto mindre ar detta just vad som sker nu, och en vasentlig orsak ar att de ovriga inkomstgarantierna - a-kassa, sjukforsakring, foraldraforsakring etc - inte langre kan ge medborgarna vad politikerna lovat att de ska ge. Langa handlaggningstider och flitigt nekande av bidrag inom Forsakringskassan driver stora mangder svenskar till socialbyran. Darmed blir okningen av socialbidragsutbetalningarna en tydlig indikator pa den sakta men sakert fortskridande desintegrationen av den svenska valfardsstaten.

Den tredje storsta bidragsokningen forvantas ske inom pensionerna. Eftersom samtliga FASIT-siffror ar inflationsjusterade (2009 ars priser) blir en 10.4 procent stor okning av pensionsutbetalningarna pa tre ar intressant. Bulken av okningen ager rum mellan 2008 och 2009, namligen 8.1 procent. Det har tyder pa att pensionering aterigen ar en arbetsmarknadsatgard; om man inte pensionerar folk ska de ha a-kassa eller, annu varre, socialbidrag.

Saledes ar samtliga kraftiga okningar i bidragen direkt relaterade till den ekonomiska krisen. Det har vore en trivial observation om vi inte samtidigt hade den tidigare statistiken om skattebas, sysselsattningsgrad och tillvaxtsektorer att luta oss mot. Inte ens fyra av fem svenskar i arbetsfor alder arbetar idag, vilket koncentrerar skattebordan till en allt mindre andel av befolkningen. Detta gor de sysselsatta hushallen allt fattigare, relativt sett. Privatkonsumtionen har knappast okat pa 20 ar, vilket har haft stora negativa konsekvenser for den inhemska industrin. Hela tillvaxtlasset har dragits av exportindustrin, vilket - i motsats till vad manga av mina f.d. kolleger vid Stockholms Universitet trodde - inte har genererat en starkare inhemsk ekonomi. (Multiplikatoreffekterna finns helt enkelt inte.) Dartill drivs den offentliga makten med ett overskottskrav pa 1-3 procent av BNP per ar, vilket ar inget mindre an konfiskatorisk overbeskattning som under det senaste decenniet dranerat svenska hushall pa uppskattningsvis femton tusen kronor om aret.

Mot den har bakgrunden blir det kraftigt okade bidragsberoendet djupt problematiskt. Svenskarna lever vidare i allt storre utstrackning pa konstgjord finansiella andning.

Om vi tittar pa faktorinkomsterna - dvs inkomster som folk far fran arbete och investeringar - ser vi nagot annu mer oroande. Medan loneinkomsterna i fasta priser forvantas oka med 3.3 procent fran 2007 till 2010 forvantar SCB att ranteinkomsterna kommer att falla med 26 procent. Dartill kommer kapitalvinsterna att minska med hela 73 procent.

Vansteryttrar skulle avfarda de har siffrorna som att "de e ratt at kappetalisterna" och nojt konstatera att atminstone har arbetarna sakta men sakert vaxande inkomster. Problemet med den "analysen" ar att den bortser ifran vilka som faktiskt tjanar kapitalinkomster och kapitalvinster: smaforetagarna. Entrepenorer som driver sma foretag star for en mycket stor andel av de nya jobben och genererar bulken av den uppgang i sysselsattningen som kommer nar konjunkturen vander upp. Nar smaforetagarna forlorar pengar kan de inte investera i sina foretag och darmed heller inte skapa nya jobb.

Saledes ar forlusterna i inkomst och vinst av kapital ett allvarligt problem. Nagon varaktig forbattring av svensk ekonomi kommer inte att aga rum forran smaforetagens formaga att investera har vasentligt forbattrats.

Forlusterna i kapitalinkomster avspeglar sig ocksa om vi tittar pa hushallsinkomsterna per inkomstdecil (dvs delar upp hushallen i tiondedelar efter inkomst, med de lagsta inkomsterna i forsta decilen och de hogsta i den tionde decilen). Den forsta decilen forvantas forlora 18.2 procent av sin reala disponibla inkomst (dvs justerad for inflation, skatter och bidrag) fran 2007 till 2010. Den tionde decilen, som alltsa tjanar mest, forvantas forlora 17 procent av sin reala disponibla inkomst.

Den hogsta tjugondedelen - dvs den hogsta halvan av den hogsta decilen - forvantas forlora 23.8 procent av sin reala disponibla inkomst. Har finns manga foretagare koncentrerade, som pa grund av sina inkomstforluster saledes inte kommer att generera nagra nya jobb.

Som en intressant pendang till den har inkomststatistiken kan vi notera att SCB ocksa rapporterar ett fall i Gini-koefficienten for den svenska ekonomin med 7.3 procent. Det betyder saledes att SCB forvantar att Sverige har en mer "jamn" inkomstfordelning ar 2010 an 2007. Att detta sker tillsammans med en av Europas samsta sysselsattningsfrekvenser, Europas hogsta ungdomsarbetsloshet och varldens hogsta skatter ar kanske inte direkt nagot som anhangare av "jamn" inkomstsfordelning skulle peka pa.

Sammanfattingsvis visar saledes FASIT-statistiken fran SCB att svenska hushall blir allt mer beroende av bidrag, att entrepenorer har fatt det vasentligt tuffare ekonomiskt och darmed inte kan investera for nya jobb, samt att valfardsstatens inkomstgarantier i allt storre utstrackning slutar fungera. Den kraftiga okningen i socialbidragsberoende ar alarmerande mot bakgrund av hur stor andel av svenskarnas skatter och bidragsinkomster som processas genom exempelvis Forsakringskassan varje ar.