Forr veckan publicerade Statistiska Centralbyran arbetskraftsundersokningen, AKU, for sista kvartalet 2009. Det ar spannande lasning, men inte darfor att det skett nagot dramatiskt pa sysselsattningsfronten. I stallet ar det statistiken over franvaro fran arbete och arbetsloshet som gor statistiklasningen till en riktig rysare. (Vem bryr sig om whiskey, kvinnor och snabba bilar nar det finns AKU-statistik...?)
Redan i Tabell 1 blir det intressant, speciellt om vi jamfor AKU-statistiken for fjarde kvartalet for aren 2006-09. Medan antalet oppet arbetslosa okat med knappt 106 000 till 344 000 har antalet som ar "franvarande hela veckan" nastan fordubblats: fran 270 000 till 521 000.
Den har kategorin doljer en hel del arbetsloshet, men ar ocksa en viktig indikator pa tillstandet i Forsakringskassans transfereringssystem.
Sa har gar det till. AKU-statistikens Tabell 12 kategoriserar franvaro fran arbetet. Dar redovisas franvarosiffrorna dels som helhet, dels for de som ar borta pa heltid under matperioden. Om vi borjar med den totala franvaron, dvs bade korttidsfranvaro och langre franvaro, finner vi en slaende kontrast: medan sjukskrivningarna mellan 2006 och 2009 minskade med 17 procent, okade den "ovriga" franvaron med 27 procent. I antalet personer raknat minskade sjukskrivningarna med 47 000 personer medan den ovriga franvaron okade med 155 000 personer.
Ovrig franvaro ar lite av en statistisk slasktratt. Dar lagger man allt som inte faller under kategorierna "sjukskrivning" eller "semester". Darfor ar det svart att dra nagra direkt slutsatser fran den kraftiga okningen i ovrig franvaro. Men det ar fullt mojligt att personer som inte langre kan sjukskriva sig pa grund av stramare regler (eller som helt enkelt inte orkar slass mot Fornekningskassan) valjer andra franvaroformer i stallet.
Ett speciellt tecken pa detta ar en okarakteristisk okning i semesteruttaget under fjarde kvartalet. Antalet personer som under fjarde kvartalet 2009 tog ut semester okade med 94 000 till 325 000 jamfort med fjarde kvartalet 2008.
Den har okningen kommer under ett ar som dels sag en kraftig okning i arbetslosheten, dels praglades av atstramningar inom sjukforsakringen. Formellt sett tradde inga sadana i kraft forran vid arsskiftet 2010, men som visats med askilliga exempel pa Hayek-Institutet Sverige skarpte Forsakringskassan regeltillampningen for sjukfranvaro redan under 2009. Detta skramde med stor sannolikhet bort manga som annars skulle ha utnyttjat den ratt staten givit dem att sjukskriva sig; pa grund av en avogt installd byrakrati valjer manga i stallet att ta ut exempelvis semesterdagar vid sjukdom.
Redan under den senaste socialdemokratiska regeringen borjade man strama at tillgangen till sjukforsakring. Sett over perioden 2006-09 har antalet sjukskrivna i fjarde kvartalet varje ar minskat med 47 000 personer. Okningen i semesteruttag ar inte i paritet med den minskningen - den ar bara 11 000 for hela perioden - men det ar rimligt att anta att den kumulativa effekten av flera ars atstramningar i sjukforsakringsreglerna ar starkare an effekten i ett enskilt ar. Med andra ord ar det rimligt att anta att atminstone en del av den kraftiga okningen i sjukskrivningarna fran 2008 till 2009 beror pa att det till sist blivit sa svart att ha att gora med Forsakringskassan att folk som nekats sjukskrivning eller vill undvika byrakratin har gatt fran att anvanda "ovriga" franvarometoder under 2007 och 2008 till att udner 2009 borja ta ut semesterdagar for att kunna vara sjukskrivna.
Den har hypotesen styrks av antalet timmar som varje sjukskriven tar ut, respektive antalet timmar folk ar pa semester. Ar 2006 ar varje person som ar sjukskriven borta 25.6 timmar per matvecka. Ar 2009 har den franvarotiden krympt till 23.9 timmar. Antalet "ovriga" franvarotimmar per franvarande okar under perioden 2006-2008 fran 20.7 till 23.4 - men faller sedan till 21.1. Franvarotiden minskar alltsa i den har kategorin.
Samtidigt okar franvarotiden i kategorin "semester". Den ligger stabil under 2006-08 omkring 24.7 timmar per matvecka. Ar 2009 hoppar den dock upp till 28.1.
Det har kan synas vara en minimal okning - varfor spelar nagra timmar hit och dit nagon roll? Svaret pa den fragan ar att franvaroperioden per franvarande ar ett genomsnitt av dels personer, dels timmar, vilket gor sma forandringar betydelsefulla. I det har fallet handlar det om en 14-procentig okning av franvarotiden pa ett enda ar, samtidigt som antalet franvarande okar med 40 procent under samma ar.
Betydligt fler personer tar plotsligt langre semester. Eftersom det handlar om langre semesterfranvaro och semester kraver en anings mer planering an franvaro pa Forsakringskassans bekostnad, ar det rimligt att dra slutsatsen att den nya franvaron till atminstone halften beror pa att folk valjer semesterdagar for langre sjukskrivningar, framfor att braka med Forsinkningskassan.
Aterstoden av den dramatiska okningen i semesteruttag har sannolikt sin forklaring i att manga foretag i den radande djupa krisen har svart att ersatta medarbetare kontant for upptjanade semesterdagar. I stallet ber de sina anstallda ta ut sparade semesterdagar i tid.
Om det inte vore for minskningen i sjukskrivningsdagar och de standiga mediala paminnelserna om Forsakringskassans avoga byrakrati skulle det okade semesteruttaget inte betyda sarskilt mycket. Men i kontexten av statens jakt pa folk som vill krava sin skattebetalda ratt till inkomstkompensation vid sjukskrivning blir det rimligt att anta att Sverige nu har fatt en ny form av ledighet: sjukskrivningssemester.
Att svenskar i allt hogre grad tar ut semester for sjukskrivningar ar ett klart fattigdomstecken, eftersom staten tagit pa sig ansvaret att tillgodose medborgarnas behov av inkomstersattning vid sjukfranvaro. Men det ar dessvarre en genomgaende trend i svensk offentlig verksamhet att medborgarna betalar skatt for nagot de inte kan fa tillgang till, trots en lagstadgad ratt dartill.
Sunday, January 31, 2010
Sunday, January 24, 2010
SKATTEKVOTENS HISTORIA I SVENSK EKONOMI
En kronika av P J Anders Linder pa Svenska Dagbladet pekar pa ett basalt men vasentligt nationalekonomiskt faktum rorande svensk ekonomi:
Högskattepolitiken känns lika kärnsvensk som midsommar och melankoli, men den är ingen urgammal tradition. Under den långa tillväxtperiod då vi blev en av världens rikaste nationer låg skatterna på ungefär samma nivå som i andra industriländer. Vid 1960-talets mitt var skattetrycket fortfarande inte högre än dagens OECD-genomsnitt på cirka 35 procent av BNP. Högskattepolitiken är ett barn av ”det långa 1970-talet”: av Socialdemokraternas radikalisering och makt respektive borgerlighetens förvirring och vanmakt. Plötsligt fanns inga gränser för hur snabbt samhället skulle politiseras och inga gränser för vad politiseringen fick kosta. Moms, arbetsgivaravgifter och marginalskatter sågs som ymnighetshorn ur vilka ökande resurser för alltid skulle flöda.
Den andra, och kanske mer slaende sidan av saken ar den offentliga konsumtionens utveckling som andel av BNP. Offentlig konsumtion ar tjanster som den offentliga sektorn levererar till skattebetalarna for skattebetalarnas pengar, exempelvis sjukvard, utbildning och kultur. Den offentliga konsumtionen ska inte forvaxlas med offentliga transfereringar, dvs utbetalningar av pengar fran exempelvis Forsakringskassan, socialbyran eller a-kassan.
Nationalrakenskapsstatistik fran SCB visar att fran 1950 till 1980 okade den offentliga konsumtionen fran 12.5 procent av andel av BNP till 28.8 procent. Okningen var stadig under bade 60- och 70-talen:
Högskattepolitiken känns lika kärnsvensk som midsommar och melankoli, men den är ingen urgammal tradition. Under den långa tillväxtperiod då vi blev en av världens rikaste nationer låg skatterna på ungefär samma nivå som i andra industriländer. Vid 1960-talets mitt var skattetrycket fortfarande inte högre än dagens OECD-genomsnitt på cirka 35 procent av BNP. Högskattepolitiken är ett barn av ”det långa 1970-talet”: av Socialdemokraternas radikalisering och makt respektive borgerlighetens förvirring och vanmakt. Plötsligt fanns inga gränser för hur snabbt samhället skulle politiseras och inga gränser för vad politiseringen fick kosta. Moms, arbetsgivaravgifter och marginalskatter sågs som ymnighetshorn ur vilka ökande resurser för alltid skulle flöda.
Den andra, och kanske mer slaende sidan av saken ar den offentliga konsumtionens utveckling som andel av BNP. Offentlig konsumtion ar tjanster som den offentliga sektorn levererar till skattebetalarna for skattebetalarnas pengar, exempelvis sjukvard, utbildning och kultur. Den offentliga konsumtionen ska inte forvaxlas med offentliga transfereringar, dvs utbetalningar av pengar fran exempelvis Forsakringskassan, socialbyran eller a-kassan.
Nationalrakenskapsstatistik fran SCB visar att fran 1950 till 1980 okade den offentliga konsumtionen fran 12.5 procent av andel av BNP till 28.8 procent. Okningen var stadig under bade 60- och 70-talen:
Nar vi lagger samman den offentliga konsumtionen och de offentliga transfereringarna far vi den offentliga maktens totala belastning pa ekonomin. Det ar denna summa som PJ Anders Linder refererar till nar han talar om det totala skattetrycket.
På ett enda år, från 1975 till 1976, kunde skattetrycket höjas med 4,7 procentenheter från 45,5 till 50,2 procent. I dag skulle det motsvara en skattehöjning på cirka 150 miljarder på ett bräde!
Och da ar det fortfarande tal om nominella skattehojningar. Det ar mycket viktigt i det har sammanhanget att notera att fore 1980 hade den offentliga sektorn inte erfarit nagra egentliga nedskarningar i sina verksamheter. Under 80-talet borjade bade staten, landstingen och kommunerna att skara i verksamheter och transfereringar (om an marginellt jamfort med vad som komma skulle). Den finanspolitiska motorsagsmassakern pa 90-talet omfattade nio procent av BNP, men bestod av bade skattehojningar och nedskarningar i verksamheter och stracktes dessutom ut over tre ar.
Det ar, som sagt, viktigt att skilja pa nominella och effektiva skattehojningar. En nominell skattehojning ar en dar sjalva skattesatsen stiger eller skattebasen breddas. En effektiv skattehojning ar en dar den offentliga makten minskar den verksamhet man producerar for givna skatteinkomster. Nominella och effektiva skattehojningar kan vara lika odelaggande for ekonomin, aven om effekten av effektiva skattehojningar varierar beroende pa vilken verksamhet den offentliga makten nedrustar.
Och skattehöjningspolitiken fortsatte genom hela 1980-talet. Kulmen nåddes först 1989, då skatterna motsvarade 56,5 procent av BNP.
Det stammer enbart om man koncentrerar sig pa nominella skattehojningar. Insikten om de effektiva skattehojningarna har annu inte slagit igenom i den allmanna debatten i samma utstrackning som insikten om de nominella skattehojningarna.
Annu en sida av skatthojningarna i Sverige ar hur stor bordan av den offentliga sektorns utgifter ar per sysselsatt i den privata sektorn. I praktiken betalar enbart privat anstallda alla de skatter som den offentliga makten uppkraver; offentligt anstallda far sina loner fran andras skatter - deras skatteinbetalningar ar enbart ett aterflode av redan betald skatt. I en tidigare artikel om 90-talskrisen redovisade jag hur kostnaderna for den offentliga sektorns konsumtion per privat sysselsatt steg med hela 44.5 procent mellan 1990 och 1997, fran 106 526 kr per privat anstalld till 153 894 kr per privat anstalld. (Observera har att vi inte tar hansyn till kostnaderna for den offentliga sektorns transfereringar.)
Den har vinkeln pa skattebordan i den svenska ekonomin visar att det var praktiskt taget omojligt att genomfora annu fler nominella skattehojningar efter 1990. Den visar ocksa varfor svenska folket i praktiken inte erfarit nagon som helst okning av sin levnadsstandard de senaste 20 aren: tillvaxten i foradlingsvarde i den privata sektorn de senaste 20 aren har enbart gatt at till att kompensera for den okade skattebordan per privatanstalld.
Kort sagt har alltsa skatternas belastning pa den offentliga sektorn fortsatt att oka efter den tidpunkt PJ Anders Linder anger som toppen for det svenska skattetrycket. Bordan ser bara annorlunda ut idag an den gjorde da.
Linderar drar sedan en vasentlig slutsats av sin egen analys:
Det talas ibland om nyliberala systemskiftesidéer, men det enda verkliga systemskifte som Sverige har upplevt i modern tid är denna lika forcerade som genomgripande politisering av samhället och medborgarnas inkomster. Det ändrade i grunden balansen mellan stat och individ.
Det har ar precis vad Hayek-Institutet Sverige har sagt i 2.5 ar nu. Det ar gladjande att se att det har budskapet borjar sprida sig.
I två decennier har svensk politik handlat om att hantera systemskiftets destruktiva effekter på allt från utbildningssystem och rättsväsende till arbetsmarknad och näringspolitik. Tillväxtkraften hade kvävts och perioden 1970-1995 blev ekonomiskt väldigt svag.
Den har forblivit svag. Det ar en av anledningarna till att den norska ekonomin vuxit ikapp den svenska. Som min artikel om den norska ekonomin pekade pa ar den svenska ekonomins tillvaxt instabil. Ekonomin ar ocksa i sektoriell obalans, bade pa sysselsattningssidan och pa efterfragesidan. Sysselsattningen ar starkt koncentrerad till exportindustri och finanssektor, tva sektorer som bade pa 90-talet, runt millennieskiftet och de senaste aren varit forhallandevis instabila. Efterfragan i sin tur domineras starkt av exporten, vilket gor den svenska ekonomin klart mer beroende av den internationella konjunkturen an exempelvis den norska ekonomin.
Med andra ord ar den svenska ekonomin fortfarande svag vad galler varaktig tillvaxt.
Att Sverige har repat sig har vi ett antal stora och brett förankrade reformer att tacka för: nya ramar för den ekonomiska politiken, nytt pensionssystem, EU-medlemskap, avregleringar. Men man ska inte glömma att skattetrycket samtidigt lindrats avsevärt. Sedan 2001 har det varit lägre än 50 procent. Under 2008 föll det till 47,1 procent och Danmark blev plötsligt landet med världens högsta skatter.
Det dar ar dels en bokforningsteknisk fraga, dels - aterigen - en fraga om fokusering enbart pa nominella skatteforandringar.
Den bokforingstekniska sidan av saken bestar i att staten omdefinierat vissa skatter till att i stallet heta "avgifter". Ett jobbskatteavdrag ar dessutom inte en skattesankning - pa 80-talet hade Sverige 70-procentiga marginalskatter men manga betalade i praktiken enbart 33-35 procent pa grund av stora ranteavdrag. Det innebar inte att man sankte skatten for folk med stora lan. Allt det innebar var att staten lat folk slippa undan sina skatteforpliktelser under vissa villkor.
Fokuseringen pa det nominella skattetrycket bortser fran de standiga nedskarningarna i offentlig konsumtion (t.ex. sjukvard, skola, kultur). Dessutom har "arbetslinjen" med avseende pa sjukforsakringen inneburit en effektiv skattehojning: medborgarna betalar fortfarande samma skatter till den offentliga makten for sina inkomstforsakringar men far mindre tillbaks.
Sverige sitter fast i ett exceptionellt hogt skattetryck. Orsaken ar den enorma valfardsstat som socialdemokraterna byggde upp under decennier. Sa lange den finns kvar - och den sittande regeringen har gjort allt i sin makt for att bevara valfardsstaten - kommer ocksa skattetrycket att ligga kvar pa samma niva som idag. Marginella bokforingstekniska finter och tillfalliga, villkorade skatteavdrag gor harvidlag ingen skillnad.
Sunday, January 17, 2010
DEN VERKLIGA ORSAKEN TILL NORGES EKONOMISKA FRAMGANG
Nyligen lat svenska media - i sma ordalag - meddela att Norges ekonomi ar pa vag att bli storre an den svenska. Det har ar naturligtvis ett historiskt ogonblick bade symboliskt och reellt: den svenska ekonomin var i decennier motorn i den nordiska regionens ekonomiska utveckling och gav Sverige en hel del legitimitet som ledande industrination.
Aven om det har i manga avseenden ar ett bokforingsmassigt fenomen ska man inte bortse ifran att det finns en reell makroekonomisk bakgrund till det har. Den norska ekonomin fungerar helt enkelt battre an den svenska, trots att den ocksa ar nedtyngd av hoga skatter och en stor valfardsstat. Det finns grader aven i socialismen...
Men delvis beror som sagt den norska ekonomins overhoghet over den svenska pa vilka glasogon man har pa sig nar man studerar de tva ekonomierna. Om vi vaxlar over den svenska BNP for 2008 i norska kronor blir den 2.5 procent storre an den norska BNP for samma ar. Beroende pa vilken vaxelkurs vi anvander - exempelvis genomsnittlig vaxelkurs for aret 2008 eller vaxelkursen 31 december 2008 - varierar skillnaden marginellt. Klart ar dock att raknat i lopande priser ar den norska ekonomin i praktiken lika stor som den svenska.
Fragan vad det har beror pa besvarar manga reflexmassigt med "oljan". Men den forklaringen haltar, speciellt som Danmark ocksa har stora oljetillgangar och dess ekonomi, raknat i svenska kronor, "bara" ar 73 procent av den svenska BNP. (Med tanke pa befolkningsskillnaden betyder det fortfarande att Danmark har en hogre BNP/capita, men det ar en annan historia.) Den norska ekonomin har saledes ytterligare nagon egenskap som gor den speciellt framgangsrik.
En analys av nationalrakenskapsstatistik fran OECD (matt i nationella valutor, konstanta priser, med gemensamt OECD-basar for prisindex) ger oss en indikation av vad norrmannen gor som svenskarna inte gor. Lat oss forst titta pa tillvaxtsiffrorna. Under de senaste fema ren, 2004-2008, vaxte den norska ekonomin med i genomsnitt 2.83 procent i fasta priser. Den svenska ekonomin vaxte i princip lika fort, 2.80 procent.
Ytligt sett ser det alltsa ut som om de tva ekonomierna ar jambordiga; en narmare titt pa tillvaxtsiffrorna ger en annan bild. (Vi ska dock notera att vi alltsa har en for nationalekonomiska forhallanden mycket kort tidsserie att jobba med. Orsaken ar att OECD inte erbjuder langre tidsserier utan avgift.) Den norska BNP-tillvaxten varierar mellan 3.86 procent som hogst (2004) och 2.13 procent som lagst (2008). Den svenska tillvaxten varierar mellan 4.25 procent (2006) och -0.22 procent (2008).
Den norska tillvaxten ar mer stabil vilket, om detta ar ett bestaende monster, genererar hogre tillvaxt over tiden. Nar marknaderna i en ekonomi vaxer stabilt over tiden vagar foretag gora mer langsiktiga investeringar i att producera for dem. Pa motsvarande satt vagar konsumenterna oka sin langsiktiga konsumtion. Det har avspeglar sig exempelvis pa bilmarknaden, dar svensk bilforsaljning under gott och val tva decennier varit sa lag att Sverige idag har en av Europas aldsta bilparker. Langsiktigt stabil ekonomisk aktivitet ger alltsa hogre tillvaxt over tiden.
En langre tidsserie an den OECD:s offentliga databas erbjuder bor alltsa ge oss en forklaring till att den norska ekonomin vuxit ikapp den svenska: stabil tillvaxt ar pa sikt hogre tillvaxt.
Varifran kommer da den relativa stabiliteten i den norska ekonomin? Omedelbart kan vi notera att om den norska ekonomins framgang enbart var resultatet av dess oljeexport skulle tillvaxten vara synnerligen instabil och saledes over tiden forhallandevis lag. Det finns manga lander i varlden som exporterar stora mangder olja och som forblir i princip lika fattiga fran ar till ar. Mexico och Venezuela ar tva bra exempel, men aven jamforelsen med Danmark ar relevant. Stabil tillvaxt kommer saledes inte fran oljeberoende. Den norska ekonomin ar alltsa forhallandevis diversifierad:
Figur 1
Ett bra satt att mata stabiliteten i en ekonomi ar att titta pa var ekonomins mervarde produceras. I Norge kommer enbart 11.4 procent av detta fran tillverkningsindustrin. Energisektorn - det vill saga i praktiken oljeindustrin - star for 21.5 procent av ekonomins mervarde. Men tre andra sektorer ar i praktiken jambordiga med oljeindustrin: detaljhandeln (23.2 procent), ovrig tjansteproduktion (20 procent) samt finansiella tjanster (19.1 procent) .
Den norska ekonomin ar saledes pa intet satt dominerad av oljeindustrin. Tvartom: som motsvarande svenska data visar ar det norska beroendet av oljeindustrin mindre an Sveriges beroende av tillverkningsindustrin.
Figur 2
Den svenska ekonomins mervarde kommer alltsa fran: finansiella tjanster (25.4 procent), tillverkningsindustrin (24.1 procent), ovrig tjansteproduktion (22.1 procent) samt detaljhandel (20 procent).
Den norska ekonomins relativa oberoende av oljeindustrin framtrader ytterligare nar vi tittar pa ekonomin efterfragesida. Om oljan var den alltigenom drivande kraften i norsk ekonomi skulle Norge ocksa vara exceptionellt beroende av exporten for sin tillvaxt. Men som figur 3 visar ar Sverige faktiskt mer beroende av export an vad Norge ar.
Figur 3: Bruttoexportens andel av BNP
Under de senaste fem aren har alltsa bruttoexportens andel av BNP i Sverige vuxit fran 46.9 procent till 56.7 procent (aterigen raknat i fasta priser - i lopande priser blir bilden annu varre). I Norge faller bruttoexportens andel daremot fran 46.2 procent till 42.7 procent. Dessutom ar det norska bytesbalansoverskottet, som andel av BNP, endast 60 procent av vad det svenska ar.
Den norska ekonomins framgang ar med andra ord i stora delar en inhemsk bedrift. Ytterligare en indikation pa detta ar privatkonsumtionens utveckling: medan privatkonsumtionens betydelse minskar i svensk ekonomi (47.6 procent ar 2008) okar den i Norge (48.1 procent ar 2008). Detta bidrar till stabiliteten i den norska ekonomin: privatkonsumtionen ar en av de mest stabila ekonomiska variabler som finns att mata.
Det ar nu forvisso inte sarskilt svart att kora om en sa illa skott ekonomi som den svenska, men norrmannen ska icke desto mindre ha en eloge for bedriften. Nu ar fragan bara hur lang tid det kommer att ta innan danskar och finnar gor detsamma. Islanningarna lar nog behova lite mer tid...
Aven om det har i manga avseenden ar ett bokforingsmassigt fenomen ska man inte bortse ifran att det finns en reell makroekonomisk bakgrund till det har. Den norska ekonomin fungerar helt enkelt battre an den svenska, trots att den ocksa ar nedtyngd av hoga skatter och en stor valfardsstat. Det finns grader aven i socialismen...
Men delvis beror som sagt den norska ekonomins overhoghet over den svenska pa vilka glasogon man har pa sig nar man studerar de tva ekonomierna. Om vi vaxlar over den svenska BNP for 2008 i norska kronor blir den 2.5 procent storre an den norska BNP for samma ar. Beroende pa vilken vaxelkurs vi anvander - exempelvis genomsnittlig vaxelkurs for aret 2008 eller vaxelkursen 31 december 2008 - varierar skillnaden marginellt. Klart ar dock att raknat i lopande priser ar den norska ekonomin i praktiken lika stor som den svenska.
Fragan vad det har beror pa besvarar manga reflexmassigt med "oljan". Men den forklaringen haltar, speciellt som Danmark ocksa har stora oljetillgangar och dess ekonomi, raknat i svenska kronor, "bara" ar 73 procent av den svenska BNP. (Med tanke pa befolkningsskillnaden betyder det fortfarande att Danmark har en hogre BNP/capita, men det ar en annan historia.) Den norska ekonomin har saledes ytterligare nagon egenskap som gor den speciellt framgangsrik.
En analys av nationalrakenskapsstatistik fran OECD (matt i nationella valutor, konstanta priser, med gemensamt OECD-basar for prisindex) ger oss en indikation av vad norrmannen gor som svenskarna inte gor. Lat oss forst titta pa tillvaxtsiffrorna. Under de senaste fema ren, 2004-2008, vaxte den norska ekonomin med i genomsnitt 2.83 procent i fasta priser. Den svenska ekonomin vaxte i princip lika fort, 2.80 procent.
Ytligt sett ser det alltsa ut som om de tva ekonomierna ar jambordiga; en narmare titt pa tillvaxtsiffrorna ger en annan bild. (Vi ska dock notera att vi alltsa har en for nationalekonomiska forhallanden mycket kort tidsserie att jobba med. Orsaken ar att OECD inte erbjuder langre tidsserier utan avgift.) Den norska BNP-tillvaxten varierar mellan 3.86 procent som hogst (2004) och 2.13 procent som lagst (2008). Den svenska tillvaxten varierar mellan 4.25 procent (2006) och -0.22 procent (2008).
Den norska tillvaxten ar mer stabil vilket, om detta ar ett bestaende monster, genererar hogre tillvaxt over tiden. Nar marknaderna i en ekonomi vaxer stabilt over tiden vagar foretag gora mer langsiktiga investeringar i att producera for dem. Pa motsvarande satt vagar konsumenterna oka sin langsiktiga konsumtion. Det har avspeglar sig exempelvis pa bilmarknaden, dar svensk bilforsaljning under gott och val tva decennier varit sa lag att Sverige idag har en av Europas aldsta bilparker. Langsiktigt stabil ekonomisk aktivitet ger alltsa hogre tillvaxt over tiden.
En langre tidsserie an den OECD:s offentliga databas erbjuder bor alltsa ge oss en forklaring till att den norska ekonomin vuxit ikapp den svenska: stabil tillvaxt ar pa sikt hogre tillvaxt.
Varifran kommer da den relativa stabiliteten i den norska ekonomin? Omedelbart kan vi notera att om den norska ekonomins framgang enbart var resultatet av dess oljeexport skulle tillvaxten vara synnerligen instabil och saledes over tiden forhallandevis lag. Det finns manga lander i varlden som exporterar stora mangder olja och som forblir i princip lika fattiga fran ar till ar. Mexico och Venezuela ar tva bra exempel, men aven jamforelsen med Danmark ar relevant. Stabil tillvaxt kommer saledes inte fran oljeberoende. Den norska ekonomin ar alltsa forhallandevis diversifierad:
Figur 1
Ett bra satt att mata stabiliteten i en ekonomi ar att titta pa var ekonomins mervarde produceras. I Norge kommer enbart 11.4 procent av detta fran tillverkningsindustrin. Energisektorn - det vill saga i praktiken oljeindustrin - star for 21.5 procent av ekonomins mervarde. Men tre andra sektorer ar i praktiken jambordiga med oljeindustrin: detaljhandeln (23.2 procent), ovrig tjansteproduktion (20 procent) samt finansiella tjanster (19.1 procent) .
Den norska ekonomin ar saledes pa intet satt dominerad av oljeindustrin. Tvartom: som motsvarande svenska data visar ar det norska beroendet av oljeindustrin mindre an Sveriges beroende av tillverkningsindustrin.
Figur 2
Den svenska ekonomins mervarde kommer alltsa fran: finansiella tjanster (25.4 procent), tillverkningsindustrin (24.1 procent), ovrig tjansteproduktion (22.1 procent) samt detaljhandel (20 procent).
Den norska ekonomins relativa oberoende av oljeindustrin framtrader ytterligare nar vi tittar pa ekonomin efterfragesida. Om oljan var den alltigenom drivande kraften i norsk ekonomi skulle Norge ocksa vara exceptionellt beroende av exporten for sin tillvaxt. Men som figur 3 visar ar Sverige faktiskt mer beroende av export an vad Norge ar.
Figur 3: Bruttoexportens andel av BNP
Under de senaste fem aren har alltsa bruttoexportens andel av BNP i Sverige vuxit fran 46.9 procent till 56.7 procent (aterigen raknat i fasta priser - i lopande priser blir bilden annu varre). I Norge faller bruttoexportens andel daremot fran 46.2 procent till 42.7 procent. Dessutom ar det norska bytesbalansoverskottet, som andel av BNP, endast 60 procent av vad det svenska ar.
Den norska ekonomins framgang ar med andra ord i stora delar en inhemsk bedrift. Ytterligare en indikation pa detta ar privatkonsumtionens utveckling: medan privatkonsumtionens betydelse minskar i svensk ekonomi (47.6 procent ar 2008) okar den i Norge (48.1 procent ar 2008). Detta bidrar till stabiliteten i den norska ekonomin: privatkonsumtionen ar en av de mest stabila ekonomiska variabler som finns att mata.
Det ar nu forvisso inte sarskilt svart att kora om en sa illa skott ekonomi som den svenska, men norrmannen ska icke desto mindre ha en eloge for bedriften. Nu ar fragan bara hur lang tid det kommer att ta innan danskar och finnar gor detsamma. Islanningarna lar nog behova lite mer tid...
Sunday, January 10, 2010
OMFORDELNINGENS ANATOMI
Den svenska valfardsstaten bestar av tva delar: den tjansteproducerande och den formansproducerande. Tillsammans utgor dessa tva delar drygt halva den svenska ekonomin.
Tjansteproduktionen utgor en mindre del av valfardsstaten - den dominerande delen ar den som producerar (tillhandahaller) formaner. Denna sektor lagger beslag pa ungefar en tredjedel av Sveriges BNP - den tjansteproducerande delen lagger beslag pa uppemot en femtedel - och ar den mest uppenbart omfordelande verksamheten inom den offentliga maktens domaner.
For den som vill vinna insikt om hur man kan reformera bort den svenska valfardsstaten ar det viktigt att ha en klar bild av valfardsstatens anatomi. Lat oss saledes ga igenom Statistiska Centralbyrans statistik for "det sociala skyddet" i Sverige, och aven gora en kort jamforelse med andra lander i Europa.
De sociala formanerna i Sverige delas in i tva huvudkategorier: ekonomiskt behovsprovade och icke-ekonomiskt behovsprovade. Balansen mellan dessa ar viktig for forstaelsen av vilken sorts valfardsstat Sverige har. Om en majoritet av formanerna ar ekonomiskt behovsprovade ar valfardsstaten i huvudsak passiv: den fungerar huvudsakligen som en sista utvag for medborgarna nar dessa inte har nagra andra forsorjningsalternativ. Om valfardsstaten lagger huvudvikten pa icke-ekonomiskt behovsprovade formaner ar den aktiv: den ar mer fokuserad pa permanent omfordelning av medborgarnas inkomster an pa att fungera som ett skyddsnat.
Av de 889 miljarder kronor som den svenska offentliga makten betalade ut i sociala formaner 2007 var 865 miljarder, eller 95 procent, icke-ekonomiskt behovsprovade. Det har placerar den svenska valfardsstaten i frontlinjen bland aktivt inkomst-omfordelande valfardsstater i varlden. Sverige har, kort sagt, en av de absolut mest socialistiska offentliga sektorerna vaster om Berlinmuren. (Den offentliga tjansteproduktionen ar nastan per definition icke-ekonomiskt behovsprovad.)
Landstingen star for den storsta gruppen av formaner. Av landstingens 223 miljarder kronor i utgifter ar 2007 raknades 191 miljarder som "formaner". Det ar intressant att notera att nastan all sjukvard klassificeras som "formaner" medan en annan, likaledes offentligt producerad tjanst - grund- och gymnaiseskoleutbildning - inte raknas som formansproduktion hos kommunerna.
Just kommunerna star for den tredje storsta formansgruppen med 170 miljarder kronor (inkomstpensionsfonden ar nummer tva pa listan med 187 miljarder). Tillsammans utgor de tre storsta grupperna 57 procent av alla formaner.
En annan viktig, generell observation rorande den offentliga maktens formansproduktion ar att den kan generera overskott. Medan formanerna som landsting och kommuner producerar definitionsmassigt ar balanserade mellan inkomster och utgifter gick de statliga formanerna med 139 miljarder kronor i overskott ar 2007. Det motsvarar 19 procent av de intakter staten hade for att finansiera samma formaner. Saledes overbeskattar staten invanarna med nitton kopek for varje rubel man tar in i formansfinansierande skatter.
Den har overbeskattningen ar hogre an genomsnittet for de de senaste 15 aren for vilka statistik foreligger (1993-2007). Konventionsargumentet for overbeskattning inom valfardsstatens domaner ar att den offentliga makten saledes "samlar i ladorna" for bistrare ekonomiska tider. Men det argumentet haller inte nar det galler de statliga formanerna. Den studerade 15-arsperioden tacker andra halvan av 90-talskrisen och millennium-recessionen. Det enda ar overbeskattningen faller under 9.5 procent ar 1999 da den nar ner till 6.2 procent. Genomsnittet for de atta aren efter '99 ar 13.5 procents overbeskattning.
Sedan 1993 har svenska folket saledes betalat in totalt 1 118 miljarder kronor mer till staten for valfardsformaner, an man fatt tillbaks. Eftersom overskottet bestar i (for svenska forhallanden) goda tider saval som daliga kan man bara dra en slutsats, namligen att staten anvander formanssystemet som en mjolkko for generella skatteinkomster.
Med tanke pa att staten har ett permanent overskottsmal for sin budget betyder det har att svenska folket inte heller far tillbaks formansskatterna ens indirekt. Overskottet gar i princip rakt in pa statens eget sparkonto.
Vad ar det da for formaner som svenska folket overbeskattas for? De fem storsta overskotten finns inom foljande omraden:
Passiva arbetsloshetsatgarder: 47 procents overskott
Aktiva arbetsloshetsatgarder: 39 procent
Avtalspensioner: 39 procent
Arbetsskadefond: 27 procent
Inkomstersattning vid sjukdom/"Sjukforsakring": 24 procent
Premiepensionsfonden har ett 94-procentigt overskott, men pa grund av dess tekniska sarstallning ar det rimligt att bortse fran den i den har jamforelsen.
De har overskottssiffrorna varierar naturligtvis fran ar till ar, men overskottet i samtliga statliga formanssystem ligger alltsa i genomsnitt pa 12 procent av statens totala formansriktade intakter for perioden 1993-2007. Aterigen: inte nagot ar under den 15-arsperioden kommer staten ens i narheten av ett underskott for sina formanssystem.
Om vi ersatter dessa formanssystem med privata inkomstforsakringar och privat sparande skulle svenska folket saledes kunna fa ut lika mycket i formaner som man far idag, men behalla - aterigen enligt 2007 ars siffror - 139 miljarder kronor i sina egna fickor. Finansieringen av formanssystemen sker i huvudsak genom statliga arbetsgivaravgifter/sociala avgifter. Om medborgaren saledes far behalla dessa och bygga en egen ekonomisk buffert kan medborgaren i fraga klara sig mycket val pa egen hand, och alltsa bygga minst samma ekonomiska trygghet med mindre pengar.
Om vi aterfor 139 miljarder kronor till hushallen for ar 2007 motsvarar det nastan tio procent av deras konsumtionsutgifter. Sett fran den sidan kunde hushallen saledes behalla samma levnadsstandard, spara lika mycket pengar for sin egen inkomsttrygghet och dessutom valja om man ville oka sin konsumtion med tio procent eller oka sitt sparande for den egna inkomsttryggheten med 19 procent - eller vilken som helst kombination daremellan.
Det faktum att 95 procent av den offentliga maktens sociala formaner ar icke-ekonomiskt behovsprovade utgor ett oerhort starkt argument for att privatisera dessa. Fran en libertariansk synvinkel ska den offentliga makten inte syssla med nagon som helst formansproduktion - den ska enbart forsvara individens ratt till liv, frihet och sjalvforverkligande. Men ett gott steg pa vagen i den riktningen ar att den offentliga makten avvecklar sina icke-ekonomiskt behovsprovade formaner och later medborgarna fa bygga sin egen ekonomiska buffert. Som nyligen visades pa Hayek-Institutet Sverige innebar den har privatiseringslosningen att aven de som befinner sig allra langst ner pa inkomststegen kan bygga sig en signifikant buffert for inkomstbortfall.
Nar detta ar gjort kan vi diskutera hur vi avvecklar de aterstaende fem procenten som ar ekonomiskt behovsprovade.
Tjansteproduktionen utgor en mindre del av valfardsstaten - den dominerande delen ar den som producerar (tillhandahaller) formaner. Denna sektor lagger beslag pa ungefar en tredjedel av Sveriges BNP - den tjansteproducerande delen lagger beslag pa uppemot en femtedel - och ar den mest uppenbart omfordelande verksamheten inom den offentliga maktens domaner.
For den som vill vinna insikt om hur man kan reformera bort den svenska valfardsstaten ar det viktigt att ha en klar bild av valfardsstatens anatomi. Lat oss saledes ga igenom Statistiska Centralbyrans statistik for "det sociala skyddet" i Sverige, och aven gora en kort jamforelse med andra lander i Europa.
De sociala formanerna i Sverige delas in i tva huvudkategorier: ekonomiskt behovsprovade och icke-ekonomiskt behovsprovade. Balansen mellan dessa ar viktig for forstaelsen av vilken sorts valfardsstat Sverige har. Om en majoritet av formanerna ar ekonomiskt behovsprovade ar valfardsstaten i huvudsak passiv: den fungerar huvudsakligen som en sista utvag for medborgarna nar dessa inte har nagra andra forsorjningsalternativ. Om valfardsstaten lagger huvudvikten pa icke-ekonomiskt behovsprovade formaner ar den aktiv: den ar mer fokuserad pa permanent omfordelning av medborgarnas inkomster an pa att fungera som ett skyddsnat.
Av de 889 miljarder kronor som den svenska offentliga makten betalade ut i sociala formaner 2007 var 865 miljarder, eller 95 procent, icke-ekonomiskt behovsprovade. Det har placerar den svenska valfardsstaten i frontlinjen bland aktivt inkomst-omfordelande valfardsstater i varlden. Sverige har, kort sagt, en av de absolut mest socialistiska offentliga sektorerna vaster om Berlinmuren. (Den offentliga tjansteproduktionen ar nastan per definition icke-ekonomiskt behovsprovad.)
Landstingen star for den storsta gruppen av formaner. Av landstingens 223 miljarder kronor i utgifter ar 2007 raknades 191 miljarder som "formaner". Det ar intressant att notera att nastan all sjukvard klassificeras som "formaner" medan en annan, likaledes offentligt producerad tjanst - grund- och gymnaiseskoleutbildning - inte raknas som formansproduktion hos kommunerna.
Just kommunerna star for den tredje storsta formansgruppen med 170 miljarder kronor (inkomstpensionsfonden ar nummer tva pa listan med 187 miljarder). Tillsammans utgor de tre storsta grupperna 57 procent av alla formaner.
En annan viktig, generell observation rorande den offentliga maktens formansproduktion ar att den kan generera overskott. Medan formanerna som landsting och kommuner producerar definitionsmassigt ar balanserade mellan inkomster och utgifter gick de statliga formanerna med 139 miljarder kronor i overskott ar 2007. Det motsvarar 19 procent av de intakter staten hade for att finansiera samma formaner. Saledes overbeskattar staten invanarna med nitton kopek for varje rubel man tar in i formansfinansierande skatter.
Den har overbeskattningen ar hogre an genomsnittet for de de senaste 15 aren for vilka statistik foreligger (1993-2007). Konventionsargumentet for overbeskattning inom valfardsstatens domaner ar att den offentliga makten saledes "samlar i ladorna" for bistrare ekonomiska tider. Men det argumentet haller inte nar det galler de statliga formanerna. Den studerade 15-arsperioden tacker andra halvan av 90-talskrisen och millennium-recessionen. Det enda ar overbeskattningen faller under 9.5 procent ar 1999 da den nar ner till 6.2 procent. Genomsnittet for de atta aren efter '99 ar 13.5 procents overbeskattning.
Sedan 1993 har svenska folket saledes betalat in totalt 1 118 miljarder kronor mer till staten for valfardsformaner, an man fatt tillbaks. Eftersom overskottet bestar i (for svenska forhallanden) goda tider saval som daliga kan man bara dra en slutsats, namligen att staten anvander formanssystemet som en mjolkko for generella skatteinkomster.
Med tanke pa att staten har ett permanent overskottsmal for sin budget betyder det har att svenska folket inte heller far tillbaks formansskatterna ens indirekt. Overskottet gar i princip rakt in pa statens eget sparkonto.
Vad ar det da for formaner som svenska folket overbeskattas for? De fem storsta overskotten finns inom foljande omraden:
Passiva arbetsloshetsatgarder: 47 procents overskott
Aktiva arbetsloshetsatgarder: 39 procent
Avtalspensioner: 39 procent
Arbetsskadefond: 27 procent
Inkomstersattning vid sjukdom/"Sjukforsakring": 24 procent
Premiepensionsfonden har ett 94-procentigt overskott, men pa grund av dess tekniska sarstallning ar det rimligt att bortse fran den i den har jamforelsen.
De har overskottssiffrorna varierar naturligtvis fran ar till ar, men overskottet i samtliga statliga formanssystem ligger alltsa i genomsnitt pa 12 procent av statens totala formansriktade intakter for perioden 1993-2007. Aterigen: inte nagot ar under den 15-arsperioden kommer staten ens i narheten av ett underskott for sina formanssystem.
Om vi ersatter dessa formanssystem med privata inkomstforsakringar och privat sparande skulle svenska folket saledes kunna fa ut lika mycket i formaner som man far idag, men behalla - aterigen enligt 2007 ars siffror - 139 miljarder kronor i sina egna fickor. Finansieringen av formanssystemen sker i huvudsak genom statliga arbetsgivaravgifter/sociala avgifter. Om medborgaren saledes far behalla dessa och bygga en egen ekonomisk buffert kan medborgaren i fraga klara sig mycket val pa egen hand, och alltsa bygga minst samma ekonomiska trygghet med mindre pengar.
Om vi aterfor 139 miljarder kronor till hushallen for ar 2007 motsvarar det nastan tio procent av deras konsumtionsutgifter. Sett fran den sidan kunde hushallen saledes behalla samma levnadsstandard, spara lika mycket pengar for sin egen inkomsttrygghet och dessutom valja om man ville oka sin konsumtion med tio procent eller oka sitt sparande for den egna inkomsttryggheten med 19 procent - eller vilken som helst kombination daremellan.
Det faktum att 95 procent av den offentliga maktens sociala formaner ar icke-ekonomiskt behovsprovade utgor ett oerhort starkt argument for att privatisera dessa. Fran en libertariansk synvinkel ska den offentliga makten inte syssla med nagon som helst formansproduktion - den ska enbart forsvara individens ratt till liv, frihet och sjalvforverkligande. Men ett gott steg pa vagen i den riktningen ar att den offentliga makten avvecklar sina icke-ekonomiskt behovsprovade formaner och later medborgarna fa bygga sin egen ekonomiska buffert. Som nyligen visades pa Hayek-Institutet Sverige innebar den har privatiseringslosningen att aven de som befinner sig allra langst ner pa inkomststegen kan bygga sig en signifikant buffert for inkomstbortfall.
Nar detta ar gjort kan vi diskutera hur vi avvecklar de aterstaende fem procenten som ar ekonomiskt behovsprovade.
Subscribe to:
Posts (Atom)
