Högskattepolitiken känns lika kärnsvensk som midsommar och melankoli, men den är ingen urgammal tradition. Under den långa tillväxtperiod då vi blev en av världens rikaste nationer låg skatterna på ungefär samma nivå som i andra industriländer. Vid 1960-talets mitt var skattetrycket fortfarande inte högre än dagens OECD-genomsnitt på cirka 35 procent av BNP. Högskattepolitiken är ett barn av ”det långa 1970-talet”: av Socialdemokraternas radikalisering och makt respektive borgerlighetens förvirring och vanmakt. Plötsligt fanns inga gränser för hur snabbt samhället skulle politiseras och inga gränser för vad politiseringen fick kosta. Moms, arbetsgivaravgifter och marginalskatter sågs som ymnighetshorn ur vilka ökande resurser för alltid skulle flöda.
Den andra, och kanske mer slaende sidan av saken ar den offentliga konsumtionens utveckling som andel av BNP. Offentlig konsumtion ar tjanster som den offentliga sektorn levererar till skattebetalarna for skattebetalarnas pengar, exempelvis sjukvard, utbildning och kultur. Den offentliga konsumtionen ska inte forvaxlas med offentliga transfereringar, dvs utbetalningar av pengar fran exempelvis Forsakringskassan, socialbyran eller a-kassan.
Nationalrakenskapsstatistik fran SCB visar att fran 1950 till 1980 okade den offentliga konsumtionen fran 12.5 procent av andel av BNP till 28.8 procent. Okningen var stadig under bade 60- och 70-talen:
Nar vi lagger samman den offentliga konsumtionen och de offentliga transfereringarna far vi den offentliga maktens totala belastning pa ekonomin. Det ar denna summa som PJ Anders Linder refererar till nar han talar om det totala skattetrycket.
På ett enda år, från 1975 till 1976, kunde skattetrycket höjas med 4,7 procentenheter från 45,5 till 50,2 procent. I dag skulle det motsvara en skattehöjning på cirka 150 miljarder på ett bräde!
Och da ar det fortfarande tal om nominella skattehojningar. Det ar mycket viktigt i det har sammanhanget att notera att fore 1980 hade den offentliga sektorn inte erfarit nagra egentliga nedskarningar i sina verksamheter. Under 80-talet borjade bade staten, landstingen och kommunerna att skara i verksamheter och transfereringar (om an marginellt jamfort med vad som komma skulle). Den finanspolitiska motorsagsmassakern pa 90-talet omfattade nio procent av BNP, men bestod av bade skattehojningar och nedskarningar i verksamheter och stracktes dessutom ut over tre ar.
Det ar, som sagt, viktigt att skilja pa nominella och effektiva skattehojningar. En nominell skattehojning ar en dar sjalva skattesatsen stiger eller skattebasen breddas. En effektiv skattehojning ar en dar den offentliga makten minskar den verksamhet man producerar for givna skatteinkomster. Nominella och effektiva skattehojningar kan vara lika odelaggande for ekonomin, aven om effekten av effektiva skattehojningar varierar beroende pa vilken verksamhet den offentliga makten nedrustar.
Och skattehöjningspolitiken fortsatte genom hela 1980-talet. Kulmen nåddes först 1989, då skatterna motsvarade 56,5 procent av BNP.
Det stammer enbart om man koncentrerar sig pa nominella skattehojningar. Insikten om de effektiva skattehojningarna har annu inte slagit igenom i den allmanna debatten i samma utstrackning som insikten om de nominella skattehojningarna.
Annu en sida av skatthojningarna i Sverige ar hur stor bordan av den offentliga sektorns utgifter ar per sysselsatt i den privata sektorn. I praktiken betalar enbart privat anstallda alla de skatter som den offentliga makten uppkraver; offentligt anstallda far sina loner fran andras skatter - deras skatteinbetalningar ar enbart ett aterflode av redan betald skatt. I en tidigare artikel om 90-talskrisen redovisade jag hur kostnaderna for den offentliga sektorns konsumtion per privat sysselsatt steg med hela 44.5 procent mellan 1990 och 1997, fran 106 526 kr per privat anstalld till 153 894 kr per privat anstalld. (Observera har att vi inte tar hansyn till kostnaderna for den offentliga sektorns transfereringar.)
Den har vinkeln pa skattebordan i den svenska ekonomin visar att det var praktiskt taget omojligt att genomfora annu fler nominella skattehojningar efter 1990. Den visar ocksa varfor svenska folket i praktiken inte erfarit nagon som helst okning av sin levnadsstandard de senaste 20 aren: tillvaxten i foradlingsvarde i den privata sektorn de senaste 20 aren har enbart gatt at till att kompensera for den okade skattebordan per privatanstalld.
Kort sagt har alltsa skatternas belastning pa den offentliga sektorn fortsatt att oka efter den tidpunkt PJ Anders Linder anger som toppen for det svenska skattetrycket. Bordan ser bara annorlunda ut idag an den gjorde da.
Linderar drar sedan en vasentlig slutsats av sin egen analys:
Det talas ibland om nyliberala systemskiftesidéer, men det enda verkliga systemskifte som Sverige har upplevt i modern tid är denna lika forcerade som genomgripande politisering av samhället och medborgarnas inkomster. Det ändrade i grunden balansen mellan stat och individ.
Det har ar precis vad Hayek-Institutet Sverige har sagt i 2.5 ar nu. Det ar gladjande att se att det har budskapet borjar sprida sig.
I två decennier har svensk politik handlat om att hantera systemskiftets destruktiva effekter på allt från utbildningssystem och rättsväsende till arbetsmarknad och näringspolitik. Tillväxtkraften hade kvävts och perioden 1970-1995 blev ekonomiskt väldigt svag.
Den har forblivit svag. Det ar en av anledningarna till att den norska ekonomin vuxit ikapp den svenska. Som min artikel om den norska ekonomin pekade pa ar den svenska ekonomins tillvaxt instabil. Ekonomin ar ocksa i sektoriell obalans, bade pa sysselsattningssidan och pa efterfragesidan. Sysselsattningen ar starkt koncentrerad till exportindustri och finanssektor, tva sektorer som bade pa 90-talet, runt millennieskiftet och de senaste aren varit forhallandevis instabila. Efterfragan i sin tur domineras starkt av exporten, vilket gor den svenska ekonomin klart mer beroende av den internationella konjunkturen an exempelvis den norska ekonomin.
Med andra ord ar den svenska ekonomin fortfarande svag vad galler varaktig tillvaxt.
Att Sverige har repat sig har vi ett antal stora och brett förankrade reformer att tacka för: nya ramar för den ekonomiska politiken, nytt pensionssystem, EU-medlemskap, avregleringar. Men man ska inte glömma att skattetrycket samtidigt lindrats avsevärt. Sedan 2001 har det varit lägre än 50 procent. Under 2008 föll det till 47,1 procent och Danmark blev plötsligt landet med världens högsta skatter.
Det dar ar dels en bokforningsteknisk fraga, dels - aterigen - en fraga om fokusering enbart pa nominella skatteforandringar.
Den bokforingstekniska sidan av saken bestar i att staten omdefinierat vissa skatter till att i stallet heta "avgifter". Ett jobbskatteavdrag ar dessutom inte en skattesankning - pa 80-talet hade Sverige 70-procentiga marginalskatter men manga betalade i praktiken enbart 33-35 procent pa grund av stora ranteavdrag. Det innebar inte att man sankte skatten for folk med stora lan. Allt det innebar var att staten lat folk slippa undan sina skatteforpliktelser under vissa villkor.
Fokuseringen pa det nominella skattetrycket bortser fran de standiga nedskarningarna i offentlig konsumtion (t.ex. sjukvard, skola, kultur). Dessutom har "arbetslinjen" med avseende pa sjukforsakringen inneburit en effektiv skattehojning: medborgarna betalar fortfarande samma skatter till den offentliga makten for sina inkomstforsakringar men far mindre tillbaks.
Sverige sitter fast i ett exceptionellt hogt skattetryck. Orsaken ar den enorma valfardsstat som socialdemokraterna byggde upp under decennier. Sa lange den finns kvar - och den sittande regeringen har gjort allt i sin makt for att bevara valfardsstaten - kommer ocksa skattetrycket att ligga kvar pa samma niva som idag. Marginella bokforingstekniska finter och tillfalliga, villkorade skatteavdrag gor harvidlag ingen skillnad.
No comments:
Post a Comment