STATENS OCH HUSHALLENS FINANSER I DALIGT SKICK

En kort not idag, pa grund av tjansteresa till Californien.

Mot bakgrund av Vikarie-regeringens lofte om fem miljarder kronor i skattesankningar till pensionarerna ar det intressant att granska hur statens finansiella sparande sett ut den senaste tiden. En sadan granskning har Statistiska Centralbyran gjort, och den visar att staten har ett stort negativt finansiellt sparande. Eftersom Legoministern aldrig skulle tillata en politik som genom enskilda, direkta beslut okar budgetunderskottet kommer han och Vikarien att se till att andra skatter stiger med atminstone fem miljarder kronor; sannolikheten att det blir tal om utgiftsminskningar i stallet ar mycket lag.

Statens underskott tillsammans med andra variabler visar att den svenska ekonomin fortfarande ar i mycket daligt skick.

Statens finansiella sparande var minus 54 miljarder kronor under fjärde kvartalet 2009 enligt finansräkenskaperna. Det var det lägsta sparandet i staten för ett enskilt kvartal under 2000-talet. Jämfört med motsvarande kvartal 2008 var det en minskning med 46 miljarder då statens sparande var minus 8 miljarder.

Det motsvarar -216 miljarder kronor pa arsbasis, ett underskott som narmar sig samma niva som under 90-talskrisen. Det var efter den underskottsnivan som den socialdemokratiska regeringen som tilltradde efter valet '94 paborjade det varsta skattehojningsprogrammet i svensk historia: direkta och indirekta hojningar tog in nio procent av BNP till staten under en period pa tre ar.

Statens finansiella sparande var minus 54 miljarder kronor under fjärde kvartalet 2009. Under åren 2005-2008 hade staten ett positivt finansiellt sparande medan det för helåret 2009 blev minus 6 miljarder. Statens upplåning ökade kraftigt under året, framför allt i utländsk valuta. En del av statens valutaupplåning lånades ut vidare till Riksbanken.

Orsaken till att Riksbanken behover utlandsk valuta ar att exporten minskat och saledes efterfragan pa svensk valuta i utlandet. Detta satter deprecieringspress pa svenska kronan vilket i sin tur skapar ett hot om importprisinflation.

AP-fondernas finansiella sparande minskade under fjärde kvartalet med 0,8 miljarder kronor. Det beror främst på att pensionsutbetalningarna som gjordes under perioden var större än de sammanlagda inbetalningarna. Trots detta ökade AP-fondernas nettoförmögenhet med 29 miljarder till 834 miljarder bland annat till följd av värdeförändringar. För helåret 2009 var inbetalningarna till pensionssystemet 14 miljarder kronor lägre än utbetalningarna. Året dessförinnan var motsvarande netto plus 3 miljarder.

En skattesankning ar ett smidigare satt, atminstone rent politiskt, for regeringen att kompensera pensionarerna nar pensionsfonderna gar samre. Men, som sagt, fallet i pensionsfondernas varde gar hand i hand med ett kontantnettoutflode och ett statligt budgetunderskott. Staten ar utan tvekan in upp till hakan i finansiella ataganden som den inte kan hantera.

Under fjärde kvartalet förvärvade hushållen finansiella tillgångar för 58 miljarder kronor samtidigt som skulderna ökade med 75 miljarder. Det finansiella sparandet blev därför negativt, minus 17 miljarder. Hushållens lån i banker och bostadsinstitut steg med 56 miljarder under fjärde kvartalet 2009. Det kan jämföras med en ovanligt låg ökning på 31 miljarder för fjärde kvartalet 2008 som präglades av finanskrisen. Motsvarande siffra för fjärde kvartalet 2007 var 51 miljarder kronor. Större delen av hushållens låneökning var för bostadsändamål.

Nja, "finanskrisen" ar en smula missvisande. Det har handlar om en makroekonomisk kris dar overhettning inom det finansiella systemet bara var en del av problemet. Att hushallen inte lanade overdrivet mycket i slutet av 2008 har sin enkla, uppenbara forklaring i den snabbt stigande arbetslosheten. Nu har denna stabiliserats. Men dessutom tvingar det sparsamma bostadsbyggandet hushallen att lana mer for samma mangd huskop, vilket av rent aritmetiska grunder driver upp skuldsattningen.

Ytterligare en faktor bakom den okade skuldsattningen ar det faktum att den ekonomiska krisen satter hushallens finanser under stor press. Skuldsattning ar ett satt att kompensera for detta och kunna fortsatta bibehalla en acceptabel levnadsstandard. Det verkliga problemet uppstar nar hushallen maximerat sin upplaningskapacitet.

Med staten och hushallen i daligt finansiellt skick kommer den svenska ekonomin snart att vara dranerad pa "energi" nog att dra ekonomin ur krisen. Det enda alternativet ar valriktade skattesankningar som otvetydigt och med maximal stimulativ kapacitet satter den svenska ekonomin pa ratt kurs. Vikariens skattesankningar for pensionarerna ar inte del av det paketet.

BESPARINGARNA GOR OFFENTLIGA SEKTORN DYRARE

Jag skulle ha publicerat nasta steg i den nya matmetoden for offentliga sektorns tyngd over den privata sektorn, men eftersom en lang, omfattande version av den metoden kommer att inga i min bok beslot jag och utgivaren att jag vantar med sista delen intill boken kommer ut. (Manuset ar for ovrigt i princip fardigt - kan forhoppningsvis lamna det till redaktionell lasning om tva veckor.)

Lat mig i stallet fokusera pa en annan aspekt av den offentliga maktens narvaro i ekonomin, namligen dess tillvaxttakt i forhallande till BNP. SCB publicerade nyligen ny statistik som inkluderar 2009. En fastprisanalys av tillvaxten i offentlig konsumtion och BNP avslojar nagot som verkligen bor leda till manga fragor till manga politiker:

Trots arliga besparingar inom landsting och kommuner - besparingar vars enda syfte ar att minska kostnaderna - har den offentliga konsumtionen okat snabbare an BNP varje ar de senaste 8 aren utom 2005.

Lat oss borja med figur 1, som visar den totala offentliga konsumtionsutvecklingen jamfort med BNP, raknat i fasta priser:



Vad det har innebar i praktiken ar att utgifterna for den offentliga verksamheten - byrakrati, utbildning, sjukvard, aldreomsorg, lokaltrafik, flyktingmottagning, polis, forsvar - okar snabbare an den ekonomi som utgor skattebasen for samma verksamhet. Men samtidigt genomfor den offentliga sektorn varje ar besparingar i sin verksamhet i form av, t.ex., personalneddragningar, minskade materielinkop och utskiftning av leverantorer enligt principen "billigast, inte bast" (med negativa konsekvenser exempelvis for sophanteringen). Skattebetalarna far allt mindre verksamhet for samma eller hogre skatter.

Den sektor inom den offentliga makten som framfor allt driver okningen i offentlig konsumtion ar landstingen. Kontrasten mellan tillvaxten i landstingens verksamhet och BNP-tillvaxten ar knivskarp:


Saledes: medan landstingen sparkar ett par tusen anstallda varje ar; medan budgetnedskarningarna vid enskilda sjukhus ligger mellan 36 000 och 80 000 per anstalld; medan allt fler svenskar far 40-90 minuters restid till en akutmottagning; medan dodsfallen inom sjukvarden trendar uppat snarare an nedat; medan alla praktiska indikatorer visar att sjukvarden minskar sin produktiva verksamhet - da okar samtidigt landstingen sin konsumtion.

Over perioden 2002-2009 har den offentliga sektorns konsumtion i arsgenomsnitt okat mellan 70 och 170 procent snabbare an BNP. Med andra ord: medan BNP okar skatteinkomsterna for den ofantliga sektorn med 1.6 procent varje ar, inflationsjusterat vid oforandrade skatter, behover staten skatteinkomster som vaxer med tre procent om aret; kommunerna behover oka sina skatteinkomster med 4.7 procent om aret; landstingen, slutligen, behover oka sina skatteinkomster med 5.1 procent varje ar for att inte ga med underskott.

Van av ordning undrar naturligtvis vart katten all denna verksamhet tar vagen. Om dessa siffror ar korrekta, borde inte antalet larare per 100 elever i skolorna oka? Borde inte sjukhusen anstalla folk i stallet for att sparka dem? Borde inte polisen satta fler patruller pa gatorna och losa fler brott?

Givetvis borde det vara sa. Men varken eleverna i skolorna, poliserna pa gatorna eller lakarna pa sjukhusen ser nagon sarskild tillvaxt i sina verksamheter. Snarare hamnar de allihop i allt hardare besparingsprogram. Polisstationer stanger, sjukhus lagger ner avdelning efter avdelning, till och med Skatteverket planerar att sparka personal.

Sanningen ar att okningen i den offentliga konsumtionen till stor del beror pa just besparingarna. Varje omorganisation innebar okade kostnader for verksamheten: konsulter ska ha sina arvoden; avdelningschefer tillsatts, flyttas och befordras med mer ansvar och hogre lon; lokaler och annu icke avamorterad utrustning som den offentliga verksamheten overger i varje besparingsrunda kostar fortfarande pengar, samtidigt som nya lokaler och ny utrustning tas i bruk. Nominellt sett, i den offentliga bokforningen, ser det ut som om varje verksamhetsomrade har minskat sina kostnader. Hartill kommer avgangsvederlag till personal som fatt sparken eller uppmanats att ta en tidig pension. Men eftersom besparingarna ar ett arligt fenomen forevigar man besparingarnas engangskostnader som en slags politiskt inducerad overhead ovanpa sina vanliga (men lagre) driftskostnader.

Inom sjukvarden, som ar sarskilt kapitalintensiv, innebar besparingarna sarskilt hoga omstallningskostnader. Detta ar en av orsakerna till att den svenska sjukvardskonsumtionen ser ut att oka med drygt fem procent om aret i reala termer; den direkta patientorienterade delen av verksamheten inom landstingen blir allt mindre.

I realiteten visar alltsa tillvaxtsiffrorna for den offentliga konsumtionen i Sverige ytterligare en bisarr sida av valfardsstatens monopolverksamhet: ju mer man forsoker forsvara sitt dysfunktionella verksamhetsmonopol, desto dyrare och mer ineffektivt blir samma verksamhetsmonopol.

Den har dimensionen i den offentliga sektorns verksamhet kan vara bra att ha i minnet nu nar socialdemokraterna och deras tva stodpartier vill hoja skatterna och osa in annu mer pengar i den ofantliga sektorn.

KEYNESIANSK TEORI OCH LIBERTARIANISM

Den tredje delen i den nya matmetoden for den offentliga sektorns borda pa den privata ekonomin far vanta en vecka. En lasare, Skal!, stallde en viktig fraga tidigare i veckan som fordrar en serios analys: om VPK ar det enda partiet i Sverige som foresprakar en keynesiansk finanspolitik, hur kan man da som libertarian saga att man ar inspirerad och influerad av keynesianismen i sin ekonomiska analys?

Mitt svar pa den har fragan ar forutsattningslost, dvs jag utgar inte ifran att lasaren har nagra sarskilda forkunskaper pa omradet. Detta ar inte av brist pa respekt, utan enbart ett satt att garantera ett sa heltackande svar som mojligt. Andra lasare har sannolikt mindre forkunskaper och tjanar saledes pa en bra, heltackande ansats.

Till att borja med ar keynesianismen, liksom den reala konjunkturcykelteorin, monetarismen, etc, en ekonomisk teori, inte en ideologi. Problemet ar att genom de decennier da Keynes' forskning omsattes i praktisk ekonomisk politik forvrangdes den intill nagot som i princip inte har nagot med hans egen forskning att gora. Idag talar vansterpolitiker om "keynesianism" med ungefar samma vederhaftighet som Hygglige Hugo i Venezuela talar om "demokrati".

Keynes gjorde i huvudsak tva bidrag till den nationalekonomiska vetenskapen, med vasentlighet for ekonomisk politik. Det forsta bidraget var hans unika och oerhort val genomarbetade forskning om begreppet "sannolikhet". Han kopplade samman detta begrepp med "osakerhet" och visade vilken fundamental roll osakerhet spelar i byggandet av och stabiliteten i det ekonomiska systemet. Hans bok Treatise on Probability borde vara obligatorisk lasning pa samtliga forskarutbildningar i nationalekonomi.

Det andra vasentliga bidraget fran Keynes var att han etablerade makroekonomi som ett specifikt skikt inom nationalekonomin. Delvis baserat pa sin forskning om osakerhet forklarade Keynes i flera artiklar och inte minst i General Theory of Employment, Interest and Money, att ekonomiska beslut idag inte nodvandigtvis implicerar ekonomiska beslut i morgon. Fore Keynes hade ekonomer i allmanhet tagit for givet att prisanpassningar, som i ett slutet hydrauliskt system, skulle omskifta resurser i ekonomin sa att ett efterfragebortfall i en sektor alltid kompenserades av en motsvarande aktivitetsokning i ett annat omrade. Keynes anvande en god del av sin General Theory, och inte minst en artikel i Economic Journal 1937 med ungefar samma namn, at att visa att prisanpassningen inte ar ett tillrackligt villkor for att ekonomin ska aterhamta sig fran ett efterfragebortfall. Hans grundlaggande tes ar just att i en recession har osakerheten okat sa pass att ett prisfall inte kan kompensera for den okade osakerheten.

Keynes visade ocksa att det finns makroekonomiska mekanismer som kan bryta osakerhetsgreppet om ekonomin. Primart handlar det om konsumtions-multiplikatorn och investerings-acceleratorn. Problemet for Keynes var hur man far igang dessa mekanismer. Han utvecklade aldrig sina ideer pa det har omradet, bland annat darfor att han lag sjuk i sviterna av en hjartattack i over ett ar efter att General Theory kommit ut 1936. Dessutom blev han indragen i administrationen av krigsekonomin 1939 och avled vid endast 65 ars alder 1946.

Det fanns saledes en rad praktiska orsaker till att Keynes aldrig skrev en General Theory II. Daremot lamnar han vissa indikationer om vad en sadan bok skulle ha handlat om, i fraga om ekonomisk politik. Hans essaer, samlade i Essays in Persuation, ger atskilliga exempel pa hur han menade att man ska fa igang de mekanismer som bryter osakerhetens strypgrepp om ekonomin.

Gemensamt for Keynes' foreslagna atgarder ar att de alla involverar temporara atgarder fran den offentliga maktens sida. Han pekar pa tillfalliga offentliga investeringsprojekt i infrastruktur, och anvander till och med ett nagot raljant - men i basta Keynes-stil briljant formulerade - exempel pa hur man kan grava ner flaskor fyllda med pengar i goda tider och grava upp dem i daliga tider.

Det stora problemet for Keynes, sa att saga, var att han dog alldeles for tidigt. Detta var naturligtvis inte bara en personlig tragedi, men innebar ocksa att han aldrig fick se sin teori omsatt i praktiken i en ekonomi med en stor offentlig makt. Han trodde helt enkelt alldeles for starkt pa den politiska maktens rationalitet. Hayek, framfor allt, varnade for den politiska maktens irrationalitet, och dessvarre pratade Keynes och Hayek forbi varandra. Jag ar overtygad om att om Keynes hade fatt leva 20 ar till hade han kunnat se validiteten i Hayeks forskning, inte minst darfor att vid mitten av 60-talet hade politiker pa manga hall redan perverterat Keynes' forskning i namn av den socialistiska valfardsstaten.

Vansterpolitiker som vill ha "keynesianska" atgarder i lagkonjunktur foresprakar praktiskt taget alltid permanenta okningar av den offentliga maktens utgifter. Men detta har ingenting alls med keynesiansk teori att gora: Keynes' forslag pa finanspolitiska atgarder - sa langt han alltsa fick chansen att utveckla dessa - ar temporara av en viktig explicit anledning: de ska starta en multiplikator- eller acceleratoreffekt i ekonomin. Nar VPK idag foresprakar "keynesianism" klingar det saledes falskt eftersom VPK:s foreslagna politiska atgarder skulle krympa den fria ekonomi dar osakerhetsbrytande mekanismer far fritt spelrum.

Den offentliga makten kan aldrig bryta osakerhet pa egen hand. Aven om Keynes i teorin har ratt nar han sager att den offentliga makten kan starta en osakerhetsbrytande kedjereaktion genom ekonomin, bygger teorin pa forutsattningen att den offentliga makten disponerar egendom nog att vidta sadana atgarder. Men darmed maste den offentliga makten vara sa pass inblandad i ekonomin att dess narvaro i sig sjalv redan ar skadlig. Det finns god anledning att anta att den keynesianska finanspolitiken - enligt originalkeynesianskt recept - i basta fall bara en sjalvreparerande atgard vars slutresultat for den fria ekonomin ar noll.

Den keynesianska teorin etablerar saledes den roll som osakerhet spelar och de mekanismer som bryter osakerheten. Pa den andra sidan av det ekonomiska forskningsfaltet har osterrikisk och monetaristisk forskning visat pa suveraniteten i den fria ekonomin. Problemet ar att den sidan underskattar betydelsen hos systematisk osakerhet. Dessa tva forskningsparadigm har aldrig funnit varandra pa allvar; om sa skedde skulle vi kunna fa en genuin fri-marknads-teori med slagkraft att forklara och forsvara en ekonomi med en minimal offentlig makt.

De taffliga forsok som finns hos dagens nationalekonomer att forsoka analysera systemosakerhet baseras helt och hallet i forutsattningen att det gar att kvantifiera osakerhet. Darfor anvander de sig av matematiskt oerhort komplicerade kaosteorier, vilkas enda bidrag ar att gora deras forskning obegriplig aven for de sjalva. De kan namligen aldrig fora tillbaks variablerna i sina modeller till vardagliga manskliga handlingar. Sa lange man inte kan det har man inte gjort nagot ens namvart framsteg inom den ekonomiska vetenskapen.

Det ar alltsa vasentligt att skilja mellan temporara och permanenta finanspolitiska atgarder i lagkonjunktur. Det enda Keynes med sakerhet kan sagas ha foresprakat - och det enda som ocksa rimmar med hans teori - ar temporara atgarder. Men dels blir den offentliga maktens atgarder i lagkonjunktur aldrig temporara; dels fordras det en stor fri sektor i ekonomin for att kunna bryta den osakerhet som skapat lagkonjunkturen i forsta ledet.

Manga socialister skulle protestera har och saga att offentliga omfordelningssystem fungerar som automatiska stabilisatorer som fangar upp ekonomin i en lagkonjunktur. Men det ar korrekt om och endast om dessa automatiska stabilisatorer upphor att verka nar ekonomin lamnar lagkonjunkturen. Det skulle exempelvis innebara att Forsakringskassan stangs nar arbetslosheten faller under en viss niva. Det skulle innebara att marginalskatteskalorna forsvinner nar tillvaxten atervander till X procent om aret. Sa sker sjalvfallet inte. I stallet har de automatiska stabilisatorerna blivit permanenta och darmed i grunden andrat manniskors beteende. Individerna i det ekonomiska systemet reagerar inte langre sa som de skulle gora enligt Keynes' teorier - just darfor att Keynes forskade pa en ekonomi med liten offentlig makt. Han sag helt enkelt inte de forodande effekter pa ekonomiskt beteende som en stor offentlig makt har.

Som sagt: den dag Keynes med efterfoljare som Hicks och Paul Davison kan satta sig ner och, bildligt talat, prata med Hayek, Mises och Friedman, kan vi fa en ekonomisk teori for det 21:a arhundradet. Jag skulle med gladje ta mig an den har uppgiften, men tyvarr ar min arbetsgivare alldeles for beroende av min dagliga forskning for att kunna ge mig ett ar ledigt med bibehallen lon...

DEN OFFENTLIGA MAKTENS EKONOMISKA BORDA - DEL II

Forra sondagens artikel introducerade det forsta steget i en ny metod for att mata den offentliga maktens borda pa den fria ekonomin. Bland annat noterade vi att Sverige har ovanligt fa anstallda i den privata sektorn i internationell jamforelse.

Det andra steget i matmetoden fokuserar pa tva variabler som spelar en direkt respektive indirekt roll i matmetoden: BNP per capita och privat konsumtion per capita. Urvalet av lander och tidsperiod ar detsamma som tidigare, namligen 17 OECD-lander studerade under perioden 1995-2006.

Det egentliga mattet pa valstand ar inte BNP per capita - eftersom BNP bestar av fyra olika utgiftskategorier kan en hog BNP/capita avspegla flera olika drivkrafter bakom ekonomisk tillvaxt. Sverige ar ett paradexempel har, som jag visat i tidigare artiklar: det ar exporten, inte privatkonsumtionen, som driver svensk tillvaxt. Privatkonsumtionen utslagen per capita, a andra sidan, illustrerar dels hur hog behovstillfredsstallelse folk kan uppna, dels hur stor kontroll over sina egna finanser de har. Om den offentliga makten konsumerar exempelvis sjukvard at oss innebar det att vi har forlorat kontrollen over hur mycket, nar och vilken slags sjukvard vi konsumerar. Om vi a andra sidan far kontrollen over densamma okar var ekonomiska frihet, aven om vi teoretiskt sett skulle valja att konsumera exakt samma slags sjukvard, till samma kostnad, som den offentliga makten gjorde at oss.

Den variabel vi tar med oss fran dagens analys ar saledes privatkonsumtion per capita. Nasta sondag staller vi samman hela matmetoden. Men innan vi kommer dit ska vi givetvis titta narmare pa privatkonsumtionen i de studerade OECD-landerna. Vi gor det i kontext av BNP/Capita.

Matt i gemensam valuta (US$) och lopande priser ser de fem hogst rankade landerna enligt BNP/capita ut sa har for 1995:

UNITED STATES $ 27,609; NORWAY $ 23,591; DENMARK $ 22,979; GERMANY $ 22,494; CANADA $ 22,439.

Sverige kommer in pa sjatte plats med $21,742. Inte sa illa, kan det tyckas, speciellt som Holland, Frankrike, Storbritannien och stjarnskottet Irland ligger efter Sverige.

For 2006 ser situationen fortfarande forhallandevis gynnsam ut for Sverige:

NORWAY $ 52,606; UNITED STATES $ 44,698; IRELAND $ 43,160; NETHERLANDS $ 36,835; AUSTRALIA $ 36,258.

Canada kommer in pa sjatte plats med $36,152. Danmark har nu passerat Sverige med $35,093 mot Sveriges $34,572, men Sverige tar fortfarande en forhallandevis hog attonde plats.

Ytligt sett ser det alltsa ut som om Sverige inte ar nagot sardeles fattigt land. Tvartom ser det ut som om landet med varldens hogsta skatter kan mata sig med betydligt lagre beskattade lander som Canada och Australien.

Situationen blir dock helt annorlunda nar vi borjar titta pa privatkonsumtionen. Forst 1995:

Sverige ligger nu plotsligt pa 12:e plats av de 17, i samma liga som bl.a. Spanien. Men den verkliga dramatiken dyker upp nar vi gor samma jamforelse for 2006:


Sverige har nu sjunkit till 15:e plats (Canada saknas tyvarr i diagrammet - de ligger pa 6:e plats med $19,096) med endast Slovakien och Polen pa lagre nivaer.

Med andra ord har Sverige en i internationell jamforelse forhallandevis hog BNP/capita, men samma jamforelse av privatkonsumtionen staller Sverige i ett ganska patetiskt ljus. Aven om norrmannen tekniskt sett har en lagre konsumtionsandel i sin BNP for 2006, har vi tidigare sett att konsumtionsandelen stigit i den norska ekonomin sedan dess. For Sverige har den a andra sidan fallit, och det fran en niva som redan ar 2006 var smapotatis jamfort med andra industrilander.

En tidigare artikel har pa E&F 101 av konsumtionen per capita i fasta priser i Sverige visade att nar vi tar ut inflationen ur svensk privatkonsumtion har den statt praktiskt taget stilla de senaste 25-30 aren. Kort sagt har en hel generation vuxit upp till en levnadsstandard som i basta fall ar identisk med den deras foraldrar hade - for ett kvarts sekel sedan. Den har jamforelsen bekraftar att svenskens levnadsstandard star och stampar medan andra lander okar sin levandsstandard.

Okningen sker ocksa framst i lagskattelander som USA, Storbritannien och Australien. Aven Norge har i nordisk jamforelse forhallandevis aterhallsamma skatter. Irland ar ocksa ett lagskatteland, men det ar ocksa det enda landet i den har studien som under den har perioden erfarit inflation pa nivaer som ar hogre an normalt for industrilander (uppemot sex procent som hogst mot slutet av den studerade perioden). Eftersom det har ar en jamforelse i lopande priser ska vi alltsa ta den irlandska framgangen med en nypa salt (aven om samma data i fasta priser bekraftar att Irland gjorde oerhorda ekonomiska framsteg under framfor allt 90-talet).

Forra veckans analys av sysselsattning i den privata sektorn visade som bekant att Sveriges privata naringsliv bar en internationellt sett tung forsorjningsborda. Dagens analys av privatkonsumtionen visar att svensken ar en industriell fattiglapp. Nasta vecka ska vi se om forklaringen till detta ligger i den offentliga maktens tryck pa den privata sektorn.