HELIKOPTER-BEN OCH DEN EKONOMISKA KRISEN

Den ekonomiska kris som stora delar av varldsekonomin genomlidit de senaste 18-24 manaderna hade sin upprinnelse, men langt ifran enda orsak, i en overhettning inom det finansiella systemet. I den amerikanska ekonomin bidrog en overaktiv federal regering till krisen genom att medelst alldeles for langtgaende regleringar overhetta bostadsmarknaden; for Europas och framfor allt Sveriges rakning var den privata sektorn alldeles for svag for att kunna halla ekonomierna igang nar exportsektorerna mattades av. Denna exportfixering var i sin tur resultatet av en overdimensionerad offentlig makt, vars narvaro i ekonomin lagt en vat filt over privat ekonomisk aktivitet.

Denna forhallandevis komplexa orsaksbild har naturligtvis blivit djupt forenklad i media. Ett exempel ar DN:s ledarskribent Peter Wolodarski, som idag hyllar ordforanden for Federal Reserve, Ben Bernanke, som hjalten som raddade varldsekonomin fran kollaps.

Det var helt rätt av Time magazine att utse den amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke till årets person. Utan hans resoluta ingripande under finanskrisen hade 2009 kunnat gå till historien som något mycket värre än ett ekonomiskt eländesår.

Ben Bernanke har bedrivit den mest expansiva penningpolitiken i amerikansk historia. Han har oversvammat det internationella finansiella systemet med amerikanska dollar till den punkt dar kineserna exempelvis inte vill kopa fler U.S. Treasury Bonds darfor att de inte litar pa stabiliteten i den amerikanska valutan. US Treasury, dvs det federala finansdepartementet, har blivit tvunget att korta omsattningstiden pa statsobligationerna till sex manader (!) for att motivera kineserna att fortsatta kopa dem.

Det har ar naturligtvis en kombination av en ansvarslos finanspolitik och en hansynslos penningpolitik, men penningpolitiken ar den som odelagt sjalva ramverket for den amerikanska statsobligationen. Explosionen i penningutbudet under 2007-08 flyttade den amerikanska ekonomin fran en vanlig men djup lagkonjunktur in i den s.k. likviditetsfallan. Denna finns, trots att moderna makroekonomiska larobocker forsoker bortse fran den. Japans ekonomi satt fast i en likviditetsfalla i manga ar under 90-talet; bankerna forsokte i princip muta folk att inte satta in mer pengar pa sina sparkonton... Vi ar inte riktigt dar annu med den amerikanska ekonomin, men problemet idag ar inte bristen pa likviditet, utan efterfragan pa likviditeten. Den efterfragan i sin tur regleras av aktiviteten i den reala sektorn i ekonomin.

Kort sagt: nar en ekonomi hamnar i likviditetsfallan spelar det ingen roll att rantorna ar mer eller mindre noll. Ingen tors lana och ingen vill lana ut.

Det har ar helikopter-Bens fortjanst.

Efter Lehman Brothers kollaps förra hösten var världsekonomin på väg ner i ett svart hål. Banksystemet skakade och paniken bredde ut sig. Det blåste iskalla vindar som förde tankarna till 1930-talet. Ben Bernanke, som forskat om den stora depressionen, såg till att snabbt inrikta alla ansträngningar på att förhindra en upprepning av historien. Den amerikanska centralbanken pumpade in massiva belopp i landets ekonomi. Räntan sänktes till noll. Pengar lånades ut till banker, försäkringsbolag och finansinstitut som höll på att gå omkull. Allt handlade om att ge liv åt de uttorkade kreditmarknaderna som vi alla är så beroende av.

Till att borja med var kreditmarknaderna aldrig uttorkade. Det gar inte att "torka ut" kredit i en modern monetar ekonomi. Kredit, liksom pengar, skapas de facto av det privata banksystemet; centralbanken reglerar enbart basen i penning- och kreditutbudet. Bernankes forskningsinsatser omkring The Great Depression inskranker sig till penningpolitiken. Daremot har han bedrivit betydligt mer intressant forskning omkring transmissionsmekanismerna mellan real och montetar sektor i ekonomin, dvs hur penningutbud och, exempelvis, industriinvesteringar och -produktion interagerar. Dar har hans forskning handlat om hur kreditutbud fungerar som en forlangning pa penningutbudet och de eventuella instabilitetsproblem som foljder av detta.

En av slutsatserna i det utbyte som forekommit bland akademiska ekonomer i den har fragan ar att transmissionsmekanismerna mellan monetar och real sektor odelagges av massiva floder av penningutbud. Bernanke har i den akademiska litteraturen varit helt enig i det har problemet. Nar han i stallet satter sig som centralbankschef bedriver han en penningpolitik som gar stick i stav mot hans egen forskning.

Den federala regeringen har hittills stangt ett hundratal sma banker har i USA pa grund av att dessa inte anses klara ett s.k. stress test. Detta test gar ut pa att se om bankerna klarar att overleva kraftig finansiell instabilitet. Detta test, som i sig sjalv ar ett djupt och skadligt ingrepp i den privata sektorn, kommer i forlangningen av att man raddat stora banker som visat sig inte alls klara en vag av finansiell instabilitet. Bernankes penningpolitiska helikopter hjalpte till att dolja att banker som Lehman Brothers inte klarade av att hantera en instabilitetsvag. I stallet for att lata dessa privata institutioner acceptera full risk for sitt eget handlande har Bernanke overtagit riskhanteringen for banksystemet i allmanhet och de stora bankerna i synnerhet (eftersom man samtidigt, som sagt, stanger mindre banker). Detta har transformerat finansiellt risktagande fran att vara mikroekonomiskt - knutet till den enskilda firman och dess dagliga aktiviteter - till att bli helt och hallet en makroekonomisk fraga. Detta betyder saledes att enskilda aktorer inom det finansiella systemet inte langre behover bekymra sig for sitt eget risktagande; man har alltid centralbanken som riskabsorberande skyddsangel bakom sig.

I och med att detta de facto bara galler stora banker har Bernanke ocksa bidragit till att oka riskkoncentrationen inom det finansiella systemet. Nar den federala regeringen gor livet surare for sma banker men raddar stora sager man i praktiken att det ar bra med koncentration av inlaning och langivning till stora finansiella enheter. Men det var just detta som ansags vara ett av problemen med det finansiella systemet i The Great Depression: en av foljderna av den stora depressionen var lagstiftning som kraftigt reglerade bankernas mojlighet att etablera sig i flera delstater. De multi-state banker som finns har i USA har tvingats bygga sin struktur pa en serie dottebolag, ett for varje delstat, vilka inte ar knutna till varandra annat an genom en gemensam agare. Over tiden uppluckrades den har regleringen, och nu har helikopter-Ben de facto odelagt den helt och hallet genom en penningpolitik som gynnar stora banker och missgynnar sma.

Den federala regeringen ar sjalvklart djupt medskyldig harvidlag. Den har skovlat ut statsobligationer i det finansiella systemet i sadan omfattning att det i princip satt stopp for all annan sorts utlaning. Banker runtom i landet valjer att investera i Treasury Bonds i stallet for att lana ut till allmanheten. Treasury Bonds anses fortfarande vara nastan lika sakra som schweiziska statsobligationer medan utlaning till allmanheten ar ett mer riskfyllt foretag an pa mycket lange, med tanke pa den for amerikanska forhallanden hoga arbetslosheten.

Sa bankerna anvander alltsa pengar de far fran helikoper-Ben till att kopa statsobligationer utskrivna av president Obama. Pa det har sattet lanar i praktiken presidenten pengar fran centralbanken och anvander banksystemet som mellanhand. Sa lange Bernankes penningskovel fortsatter arbeta kommer den har cirkusen att fortsatta. Lyckligtvis har Federal Reserve de senaste sex manaderna kraftigt dragit ner pa arbetstempot i penningtryckeriet, men de kan fortfarande inte gora ett skapandes vitten at de pengar de redan tryckt.

Detta innebar att trillioner av dollar nu ligger och skvalpar i det internationella finansiella systemet. Dessa ofantliga mangder likviditet fran en ekonomi som har stabiliserat sig men inte visar nagra egentliga tecken pa att lyfta, trycker ner vardet pa samma likviditet och kommer att fortsatta att gora sa en lang tid framover. For att ta ekonomin ur likviditetsfallan skulle Bernanke behova aka runt varlden och dammsuga upp likviditet - problemet ar att Federal Reserve saknar utlandsk valuta i mangder nog att gora detta. Mojligen skulle man kunna latta pa guldreserven, men det skulle formodligen skapa sadan panik i tilltron till dollarn att det helt enkelt inte ar vart risken, jamfort med att lata likviditetsskvalpet fortsatta.

Om helikopter-Ben kan stanga penningtryckeriet ett tag skulle den inhemska amerikanska ekonomin kunna borja aterhamta sig. Idag ar manga inom banksystemet namligen oroade for den uppenbara foljdeffekten av kraftigt okat penningutbud: inflation. Att trycka pengar i sig skapar inte inflation; det ar forst nar likviditeten finansierar real ekonomisk aktivitet som den kan generera inflation. Sa har gar det till: det enorma penningutbudet hamnar i banksystemet, som i sin tur - nar man anser att kreditriskerna ar sma nog - omsatter utbudet till lan till allmanheten. Det har gor krediter forhallandevis billiga vilket leder till en snabb acceleration i utlaningen. Den reala sektorns aktivitet okar kraftigt. Men utbudet pa produktionsfaktorer, dvs arbete, produktionskapital och ravaror, stiger inte alls i samma takt, aven om det rader hog arbetsloshet. Speciellt om en lagkonjunktur varat forhallandevis lang tid ar arbetskraftsforsorjningen ett stort problem. (Diskrepansen mellan arbetskraftens kompetensutbud och arbetsmarknadens kompetensefterfragan okar med arbetsloshetens langd - nagot arbetsmarknadspolitiska atgarder inte visat sig kunna motverka.) Pa grund av flaskhalsar pa utbudssidan stiger producentprisindex tidigt i den ekonomiska uppgangen.

Om detta paras med en snabb okning i bankernas utlaning till hushallen far vi en snabb, kreditdriven konsumtionsuppgang ovanpa detta. Darmed far vi en oberoende stigning i konsumentprisindex, vilket skapar "dubbeltryck" uppat pa prisnivan i ekonomin.

Det har ar den situation helikopter-Ben nu maste forbereda sig pa. Hans kraftiga, nastan paniska omlaggning av penningpolitiken under 2009 visar att han ar genuint orolig for vad som komma skall nar ekonomin sakta borjar lyfta igen. En faktor som lindrar risken for inflation ar president Obamas planer pa kraftiga skattehojningar, bl.a. som en del av "sjukvardsreformen". Detta kommer utan tvekan att forsena den reala ekonomins aterhamtning och saledes lindra inflationsproblemet.

Samtidigt innebar Bernankes mer aterhallsamma penningpolitik att, atminstone om nagot halvar, det kommer att bli annu svarare for Obama att finansiera sitt rekordstora budgetunderskott. Det internationella finanssystemet ar redan sa fullproppat med amerikanska statsobligationer att det inte klarar att ta emot mer, nagot den kinesiska centralbanken helt riktigt papekat. Nar han inte kan lana indirekt eller direkt fran Federal Reserve maste han borja gora nagot drastiskt. Eftersom han inte vill gora ett skapandes vitten at utbudssidan av budgeten finns den uppenbara risken att han forsoker genomdriva annu fler skattehojningar an de som redan aviserats. Detta kommer i sin tur att leda till en "double dip" i lagkonjunkturen, denna gang dock utan att helikopter-Ben kommer att radda Obama.

Bernanke har hanterat den ekonomiska krisen ansvarslost. Han har odelagt risktagandet, bidragit till en centralisering av bankverksamheten i den amerikanska ekonomin och lagt grunden for en monetart driven infation under 2010. Nar han tilltradde var vi manga som trodde att han skulle agera i enlighet med sin egen forskning och sina egna larobocker - ingenting visade sig vara mer felaktigt.

Det hade varit langt battre om den federala regeringen latit bankerna kollapsa och levererat pa sina garantier till insattarna i bankerna upp till $200,000 per konto. Detta skulle ha lart allmanheten saval som bankirerna har i landet att inte leka med elden. Det hade aterupprattat ett marknadsbaserat risktagande och ett av den federala regeringen oberoende finansiellt system.

Peter Wolodarskis beundran for helikopter-Ben ar saledes ogrundad.

FORSORJNINGSBORDAN I SVENSK EKONOMI 2010-2011

Den senaste sysselsattningsprognosen fran Svenskt Naringsliv gav en oroande indikation pa vart den svenska ekonomin ar pa vag. Deras prognos sager att arbetslosheten fortsatter oka bade 2010 och 2011. Det har kommer att fa allvarliga konsekvenser for den svenska offentliga maktens formaga att ens latsas ta hand om medborgarna sasom valfardsstaten foreskriver. Den akuta fragan som foljer ar: far vi se nagon tendens till omlaggning i finanspolitiken, eller kommer staten att fortsatta fokusera pa budgetbalansering i stallet for ekonomisk tillvaxt?

Sjalva karnan i problemet ar att en arbetslos person innebar en dubbel forlust for den offentliga makten: en skattebetalare farre och en bidragsmottagare fler. Sa har ser ekvationen ut:

Nisse betalar enbart kommunal inkomstskatt. Han genererar 31+30 kronor i skatteinkomster till den offentliga makten. Det forsta beloppet ar kommunalskatten; det andra beloppet ar arbetsgivaravgifter. Nisse forlorar jobbet. Han far 80 kronor for varje hundralapp han tidigare tjanade i skattepliktigt bidrag. Pa detta betalar han 24:80 i kommunalskatt men inga arbetsgivaravgifter. Saledes betalar den offentliga makten ut, netto, 56:20 per tidigare tjanad hundralapp till Nisse. Men staten har fortfarande forlorat de 30 kronor Nisses tidigare arbetsgivare betalade in i arbetsgivaravgifter. Saledes lagger vi till de pengarna till den offentliga maktens nettokostnad for Nisses bidrag. Den offentliga makten forlorar saledes 86:20 pa att Nisse ar arbetslos.

Det ar den har ekvationen som gor prognosen om stigande arbetsloshet sa allvarlig. Pengarna som ska betala bidrag till alla som inte langre ar sysselsatta kommer, pa ett eller annat satt, ur de faktorinkomster som arbetskraften och agarna till produktionskapitalet tjanar.

Statistiska Centralbyran redovisar en utmarkt men kort tidsserie kallat FASIT. Den ar en detaljerad genomgang av faktorinkomsternas fordelning och utveckling i den svenska ekonomin. FASIT visar ocksa vad for sorts bidrag svenska hushall tar emot, bade skattepliktiga och skattefria. Fran dessa tidsserier far vi forsorjningsbordan, dvs bidragens belastning pa faktorinkomsterna.

Det oroande ar att den har belastningen redan har stigit de senaste tre aren. Med en prognos om fortsatt okad arbetsloshet kommer kvoten sjalvfallet att stiga ytterligare.

Ar 2007 tog svenska folket emot 472 miljarder kronor i skattepliktiga bidrag. Om vi antar att beskattningen pa dessa enbart bestod i kommunalskatt betyder det en nettoutgift for den offentliga makten pa 326 miljarder kronor. Dartill lagger vi 82 miljarder i skattefria bidrag, vilket ger ett totalt bidragsberoende pa 408 miljarder kronor netto.

Samma ar tjanade svenska folket 1 582 miljarder i faktorinkomster (77 procent var arbetsinkomster). De totala nettobidragen till hushallen pa 408 miljarder tar saledes 25.8 procent av faktorinkomsterna i ansprak.

Ar 2010 har, enligt SCB:s prognos, den kvoten stigit till 30 procent. Orsakerna ar:
-att kapitalvinsterna faller med 62 procent sedan 2007,
-att arbetsinkomsterna okar med enbart 2.5 procent pa tre ar,
-att arbetsloshetsunderstodet okar med 91 procent, samt
-att socialbidragsutbetalningarna okar med 26 procent.

Svenskt Naringslivs prognos om fortsatt stigande arbetsloshet finns inte inarbetad i SCB:s prognos for 2010. Vi maste saledes borja med att justera SCB:s siffror for det aret. Ett rimligt antagande ar att faktorinkomsterna for 2010 inte stiger over 2009 ars niva; i borjan av den ekonomiska krisen sjonk arbetskraftens inkomster pa grund av den stigande arbetslosheten. Om den uppatgaende trenden nu ar svagare, vilket ar rimligt att anta, ar det rimligt att tanka sig oforandrad arbetskraftsinkomst for 2010 och 2011.

Det ar ocksa rimligt att anta att kapitalvinsterna inte kommer att stiga. SCB forutspar en nastan 50-procentig okning i kapitalvinsterna for 2010. Men om ekonomin fortsatter att vara sa dalig att arbetslosheten stiger ar det rimligt att anta att aven trenden i kapitalvinsterna forblir platt. Aterigen ar detta ett battre scenario an det som utspelade sig i krisens borjan, da kapitalvinsterna foll med 60 procent pa ett ar.

Darutover ar det rimligt att anta att arbetsloshetsunderstodet fortsatter vaxa i samma takt som under 2009. Om vi gor forsiktiga antaganden om andra bidrag far vi en trend i bidragens borda pa faktorinkomsterna som pekar mot att dessa kan krava narmare 32 procent av faktorinkomsterna 2011.

Den praktiska inneborden i detta ar skattehojningar. Tva procent av faktorinkomsterna - vilket ar den okade bordan i det har scenariot jamfort med SCB:s prognos - innebar 30 miljarder i hogre skatter. Eftersom alla skatter ytterst betalas av de anstallda i den privata sektorn maste vi sla ut dessa 30 miljarder pa 2.6 miljoner sysselsatta i den privata sektorn. Resultatet blir 11 538 kronor per privat anstalld.

Sa mycket mer kommer varje privatanstalld att behova betala i skatt ar 2011 jamfort SCB:s prognos, vilken forefaller ligga nara vad regeringen anvander i sina finanspolitiska prognoser. Men att ta narmare en tusenlapp i manaden av varje privatanstalld innebar naturligtvis ett enormt ingrepp i den privata konsumtionen, som saledes minskar i minst lika stor utstrackning. Vi ska komma ihag att de flesta som idag publicerar ekonomiska prognoser gor det med utgangspunkt i att den privata konsumtionen kommer att driva den svenska ekonomin ut ur dess kris. Om hushallen nu en familj med tva privatanstallda inkomsttagare maste ge upp 23 000 kronor mer till den offentliga makten - utan att den totala aktiviteten i ekonomin okar - betyder detta givetvis att den privata konsumtionen pa intet satt kan bli nagon slags tillvaxtgenerator.

Snarare tvartom: de multiplikativa effekterna av att ytterligare oka belastningen pa den privata sektorn kommer att leda till en acceleration i den trend som Svenskt Naringsliv publicerade.

Nagot som ytterligare komplicerar situationen ar att den svenska inkomstskattestrukturen bestraffar produktivt arbete, utbildning och entreprenorskap. Den hogsta skattesatsen i den statliga inkomstskatten, 25 procent, skapar i praktiken en hogsta marginalskattesats pa i genomsnitt 56 procent (nar vi lagger till den genomsnittliga kommunalskattesatsen). Denna marginalskatt ar tankt att ge staten lite extra inkomster fran den hogst betalda inkomstdecilen, men har i realiteten blivit en nettokostnad for staten. I den nuvarande ekonomiska krisen har den oversta inkomstdecilens inkomster har fallit kraftigt. Pa bara ett ar, 2007 till 2008, var fallet 13.3 procent. Fran 2007 till 2010 forvantas fallet bli 15.7 procent. Raknat som medianinkomst for decilen betyder detta ett fall fran 595 400 kr ar 2007 till 502 000 kr ar 2009.

Jamfor detta med brytpunkten for den Ostros-ska konfiskationsskatten pa de hogsta inkomsterna. Ar 2007 lag brytpunkten pa 472 000 kronor, eller 123 400 kronor under den hogsta decilens medianinkomst. For ar 2009 har dock medianinkomsten i den hogsta decilen fallit under brytpunkten for Ostros' konfiskationsskatt. Detsamma forvantas galla for 2010.

Resultatet av "varnskatten" ar saledes att farre an halften av den hogst betalda tiondedelen betalar skatten, samtidigt som bestraffningseffekten avskracker manga fran att oka sina inkomster in i varnskattsterritoriet. Nar entreprenorskap behovs i storre utstrackning an kanske nagonsin i modern svensk ekonomisk historia bestraffas det genom att den offentliga makten konfiskerar mer an halften av den sist tjanade kronan. Med tanke pa att entreprenorers arbetsinsats alltid ar storre pa marginalen betyder det en signifikant belastning pa en extra insatt timme arbete.

Nar staten val upptacker att knappt ens de bast betalda fem procenten betalar nagon namvard "varnskatt" ar det rimligt att forvanta sig att man kommer att forsoka kompensera genom ytterligare inkomstskattehojningar. Huruvida man gor detta genom att sanka brytpunkterna for statlig inkomstskatt eller genom andra medel aterstar att se; klart ar att varken Raggaren eller Vikarien kommer att sitta stillatigande och se statsbudgeten bloda miljard efter miljard pa grund av att arbetslosheten fortsatter stiga. Saledes kan vi forvanta oss en finanspolitik som inte pa nagot vis motverkar den trend i stigande arbetsloshet som Svenskt Naringsliv ser framfor sig.

Det ar viktigt att komma ihag i sammanhanget att den totala sysselsattningen i svensk ekonomi idag inte ar hogre an den var ar 1990. Idag arbetar 4.28 miljoner av karnan av arbetskraften, 20-64 ar. Ar 1990 var samma siffra 4.27 miljoner. Mellan 1990 och 2009 foll sysselsattningen kraftigt for att sedan sakta stiga igen. Problemet ar sjalvfallet att samtidigt har den totala befolkningen expanderat oavbrutet, vilket pressat ner sysselsattningsgraden och okat forsorjningsbordan kraftigt for de som fortfarande arbetar. Nar nu arbetslosheten kan forvantas stiga ytterligare kommer forsorjningsbordan pa den arbetande befolkningen att stiga till nivaer den aldrig tidigare befunnit sig.

Att detta inte ar en mer offentligt debatterad fraga ar oroande.

OM REFORMERING AV BOSTADSMARKNADEN

Nyligen kommenterade Utlandssvensk att Sverige mycket val kan sta infor en fastighetsbubbla. En av ingredienserna var den hoga belaningsgraden. Idag har E24 en interview med Stellan Lundstrom, professor i fastighetsekonomi vid Kungliga Tekniska Hogskolan. Lundstrom beror bl.a. samma problematik som Utlandssvensk diskuterade.

Lundstroms forslag om hur man forbattrar bostadsmarknaden ar beskedliga. De praglas bl.a. av den vanliga svenska mentaliteten att alla politiska reformer maste lamna beskattningen neutral, dvs att om man foreslar en skattesankning nagonstans maste man genast foresla en skattehojning nagon annanstans. Det maste bli ett slut pa det har svenska slentriantankandet.

Men, som sagt, Lundstrom har fortfarande en och annan bra ide om bostadsmarknaden.

– Skatter för tillväxt. Sug på den rubriken. Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi, ler underfundigt när han med dessa ord inleder en föreläsning om hur förändringar inom bostadsområdet kan bidra till en starkare ekonomisk utveckling i storstäderna.

Det borjar inte bra...

Bostadsmarknaden är ett evigt diskussionsämne. Det byggs för lite. Unga och nyinflyttade har svårt att hitta boende när hyreslägenheterna är svåråtkomliga och bostadsrätterna är dyra. Därtill har hushållen blivit högt belånade för att finansiera sitt boende, vilket det finns fler risker med.

Inte minst just att en stor mangd lan forfaller darfor att folk inte langre kan betala dem. Men det problemet begransas av det mikroskopiska nybyggandet: sa lange svenska folket ar inlast i en mer eller mindre konstant bostadsstock kommer den andel av svenska folket som kan ta lan till att kopa en bostad att begransas kraftigt. An sa lange innebar den begransningen att bara de som fortfarande kan betala sina lan ocksa bor i bostadsratt och villa.

Omvant betyder det har a andra sidan att om den svenska ekonomin skulle genomga en positiv revolution med kraftigt okad sysselsattning, stadigt forbattrad kopkraft hos hushallen, etc, skulle efterfragan pa den exklusiva klicken av belaningsbara bostader pa den sonderreglerade bostadsmarknaden driva upp priserna kraftigt. Darmed kunde en laneexplosion inom redan befintlig bostadsstock leda till en kreditkris i nasta lagkonjunktur.

Men det finns lösningar på problemen, enligt Stellan Lundström, professor vid institutionen för fastigheter och byggande, KTH. Han har tillsammans med två andra professorer sammanfattat resultat av tio års forskning om bostadsmarknaden i rapporten ”En flexibel och effektiv bostadsmarknad” och punktat upp allt som kan göras. De går grundligt tillväga och berör allt från byggande till skatter, ränteavdrag och beskriver hur hyresrätten kan utvecklas och försäljningen av villor och bostadsrätter förbättras. För att allt hänger ihop. Nyproduktion är viktigt för att skapa flyttkedjor och därmed öka rörligheten. Men även beskattningen på boendet bör förändras.

Nyproduktion ar nyckeln till en fungerande bostadsmarknad overhuvudtaget. Det ar endast genom fri och oreglerad nyproduktion som Sverige kan bli av med sin bostadskris. det ar inte bara Plan- och Bygglagen som star ivagen - beskattningen av bostader ar ett enormt problem, som Lundstrom ocksa pekar pa.

Stellan Lundström skojar om att villaägarna i hans hemort Norsjö i Västerbotten, betalar lika mycket i fastighetsavgift som villaägarna i Danderyd. Men egentligen behöver systemet reformeras. – Man bör se boende som konsumtion och inte som kapital, säger han och vill ta bort reavinstbeskattningen på bostadsförsäljningen. För närvarande är skattesatsen 22 procent efter höjningen årsskiftet 2007/2008.

Ohederligt hog skatt, kort och gott. Men att skattepolitiskt betrakta boende som konsumtion ar inte nodvandigtvis en battre losning. Det skulle namligen innebara att klafingriga socialistiska politiker kunde belagga ditt villaboende med moms.

Just det. Moms. Forestall dig att fa en faktura fran Skattemyndigheten varje manad for moms pa ditt villaboende. Du ska leverera in 25 procent pa vad Skattemyndigheten anser att du betalar varje manad for att bo.

Det har ar naturligtvis en absurd tanke. Men det ar icke desto mindre den reella foljden av att, som Lundstrom foreslar, staten skulle borja betrakta boende som konsumtion i stallet for formogenhet ur skatteteknisk synvinkel.

Samtidigt infördes också en avgift för dem som flyttade till ett dyrare boende och valde att skjuta upp reavinstbeskattningen till ett senare tillfälle. – Den leder till en inlåsningseffekt. Folk som bor i villa drar sig för att sälja den, för att man inte vill betala den här skatten.

En idiotisk regel eftersom den ocksa innebar att aldre far ett starkt skattemotiv att soka sig till mindre bostader, som fran villa till bostadsratt, samtidigt som unga barnfamiljer som vill uppat pa bostadsmarknaden soker sig till samma segment. Eftersom 40-talisterna har mer pengar an de unga barnfamiljerna vinner de budgivningen och barnfamiljerna sitter fast i allmannyttans alltmer nedslitna trerummare.

Även stämpelskatten borde bort och den årliga fastighetsskatten bör återinföras.

Se, det har ar problemet med manga ekonomer i Sverige. Nar de resonerar om skattepolitik tanker de automatiskt i termer av neutralitet i skatteintakterna for den offentliga makten. Men varken Moses' Stentavlor eller nagon enda larobok i nationalekonomi sager att det ar nagon form av naturlag att man maste bibehalla skatteinkomsterna pa oforandrad niva. Vad Lundstrom saledes borde gora ar i stallet att analysera hur bostadsmarknaden kan fungera battre utan minsta hansyn till hur skattehungrig den offentliga makten ar. Da gor han sitt jobb i stallet for att springa statens finanspolitiska arenden.

Rätten till ränteavdrag måste bort, eftersom den bidrar till att lånat kapital blir billigare än eget. – Vi borde främja eget kapital istället. De högbelånade bostadsköpen kan påverka den finansiella stabiliteten. Och en ökad finansiering med eget kapital ger även en stabilare bostadsmarknad, som inte svänger så kraftigt med ränteförändringar.

Det ar en bra ide, men som atskilliga studier av hushallens inkomst och formogenhet lange visat har drygt halva svenska folket ingen kontantmarginal att bygga ett eget bostadskapital ifran idag. Om svenskarna saledes ska ha storre valmojligheter pa bostadsmarknaden maste staten forandra sin finanspolitik kraftigt. Den nodvandiga utkomsten av den forandringen ar givetvis en sankning av skattetrycket gentemot hushallen, vilken i sin tur staten kan mojliggora endast genom omfattande utgiftsminskningar. (Se Frihetliga Losningar pa Hayek-Institutets huvudsida for nagra ideer i den har riktningen.)

Men dartill maste staten slappa sitt jarngrepp over bostadsbyggandet. Minskat skattetryck mot hushallen och ett kraftigt okad nyproduktion av bostader kan tillsammans ge unga barnfamiljer en chans att ta sig in dar med en rimlig insats av eget kapital.

Han konstaterar att det var en miss av politikerna att inte se över allt detta när fastighetsskatten togs bort. Därtill måste en bättre balans skapas mellan hyresrätter och borätter för att stimulera nyproduktion. Det tidigare investeringsbidraget som getts till nybyggnation av hyresrätter är inte så pjåkigt, menar han.

Nej, nej. Inga subventioner eller speciella skattefordelar. Sankta skatter och avregleringar over hela linjen lamnar de marknadsmassiga besluten i handerna pa dem som ar kompetenta att fatta dem: byggbolag och bostadskonsumenter.

För att det ska finnas fler lägenheter att hyra bör reglerna förändras så att även privatpersoner kan hyra ut i större omfattning och ha möjlighet att ta betalt. Det som idag sker i smyg bör göras tillåtet. – Man har gjort detta i Finland och fick direkt ut en massa lägenheter på marknaden. På en fungerande marknad ska det finnas några sidor med annonser på lägenheter som går att hyra.

En sjalvklar ide. Varfor ska inte Bosse i Bagarmossen kunna bygga en fastighet med tre lagenheter och hyra ut tva som det passar honom? Det har ger aterigen manga unga familjer en mojlighet att finansiera sitt eget egna boende samtidigt som utbudet av bostader okar.

Han kan också tänka sig att hyran på hyresrätter borde kunna förhandlas individuellt istället för kollektivt.

En ren sjalvklarhet.

– Grundtanken är att den som vill ha ett extra tjusigt kök eller annan inredning kan förhandla med värden om det och betala därefter. Fastighetsbolagen brukar reagera med att säga att inte kan väl jag förhandla med 2000 hyresgäster. Men troligen är bara 10–15 procent intresserade av en sådan lösning. Rapporten pekar även på saker som kan förbättras redan innan byggherrarna sätter spaden i jorden. Plan- och byggprocessen måste bli mer transparent och förutsägbar för att långsiktigt locka investerare och riskkapital, står det rapporten. Riskkapitalister behövs för att skapa mer konkurrens i plan- och byggprocessen.

Hela den svenska bostadsfinansieringen kraschade for ungefar 20 ar sedan och har sedan aldrig riktigt repat sig. Da, efter "byggboomen" pa 80-talet (da man byggde 60% sa manga bostader om aret som man gjorde under perioden 1965-75), kunde inte ens de byggbolag lana pengar som pa forhand hade kontrakt pa samtliga hus eller lagenheter man ville bygga. Allt de behovde var kreditfinansiering under byggtiden.

– Idag är det JM som tar risken. Men det kan vara någon annan, en riskkapitalist. I USA har man ett system där man skapar byggklara tomter som sedan säljs. Det skapar konkurrens och man får in fler aktörer.

Det privata markagandet har ocksa en helt annan status har. Det finns lokala plan- och bygglagar (samt "zoning laws")i vissa stader och delstater, men manga har inga sadana begransningar. Det ar upp till markagaren, finansiaren och byggbolaget att bestamma vad man vill gora.

Ett sådant system skulle också innebära att kommunerna måste vara aktiva för skapa byggrätter. Forskningen slår fast att det byggs mer i kommuner som äger mark än i kommuner som inte gör det.

Men problemet dar ar just att svensk lagstiftning missgynnar privata markagare i fraga om bostadsbyggande. Kommunen som markagare har en komparativ fordel pa grund av just lagstiftning. Om man i stallet reformerar egendomsratten och befriar den fran lagstiftarnas klafingrighet kommer privata markagare att aktivt bidra till bostadsbyggande darfor att det ar lonsamt for dem.

Overlag ar Stellan Lundstrom saledes pa ratt spar: han vill se avregleringar och en koncentration av lagstiftningen pa en aktivering av bostadsbyggandet. Men han vill dels inte sanka skattetrycket pa bostadsmarknaden, dels inte prata om systematiska avregleringar av byggandet. Aterstar nu att se hur mycket av hans beskedliga ideer som vinner gehor bland svenska politiker.

OM UTBUDS- OCH EFTERFRAGESTIMULANSER

Johan Lonnroth, nationalekonom och kommunist, har en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet om vilken sorts ekonomisk politik Sverige behover. En f.d. kollega till mig definierade en gang i tiden Lonnroth som en makroekonomisk baksatesforare. Det ar fortfarande en bra karakterisering, aven om jag maste medge att Lonnroth som person ar sa timid, nastan raddhagsen av sig att det ibland kan ta emot en smula att ge sig in i en debatt med honom.

Icke desto mindre: om han ger sig in i den politiska debatten far han vara beredd att spela pa de villkor som galler dar. Dessutom erbjuder artikeln ett utmarkt tillfalle till diskussion av hur man bor utforma en bra finanspolitik i lagkonjunktur.

Nobelpristagaren Paul Krugman pläderar för offentliga investeringar för att mildra den ekonomiska krisen. Inve­steringar i klimateffektiv teknik bidrar också till att lösa klimatkrisen, skriver Johan Lönnroth, docent i nationalekonomi och tidigare vice ordförande i Vänsterpartiet, och Karin Svensson Smith (MP), riksdagsledamot.

Klimatkrisen som alltsa visat sig vara intet mer an akademiskt bedrageri och statistiska manipulationer av en grupp makthungriga "forskare".

Nyligen besökte förra årets Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, Göteborg för att medverka i Kvalitetsmässan. En av Krugmans specialfrågor är den ekonomiska krisen, hur den uppkom och hur vi löser den. Det han har att säga är också relevant inför klimatkonferensen i Köpenhamn. En poäng är att en ekonomisk politik som inriktar sig på utbudssidan i ekonomin är verkningslös i en djup ekonomisk kris, då problemet är låg efterfrågan. Man kan inte få folk att köpa mer genom att fylla butikerna med fler varor. Anledningen är att människor i en kris sparar sina pengar, vilket minskar efterfrågan.

Det har ar en korrekt analys av efterfragesidan i ekonomin. Felet som manga keynesianer begar ar att de forkastar utbudssidan i ekonomin; felet bland utbudsekonomer ar att man avfardar efterfragestimulanser som "keynesianism" och "statsintervention". Sanningen ar att bagge sidor har ratt:

a) Konsumtionsefterfragan trycks tillbaks i en lagkonjunktur pa grund av konsumenternas pessimism. Darmed sker det ett skift i anvandningen av befintliga inkomster fran konsumtion till sparande. Detta minskar den storsta efterfragekomponenten i ekonomin, vilket sjalvfallet har starka negativa effekter pa aktivitetsnivan i ekonomin.
b) Entreprenorer som inte kan salja sina produkter pa grund av lag efterfragan reagerar pa ett liknande satt. De drar ner sina produktionskostnader (i princip motsvarande konsumentens minskade konsumtionsutgifter) och forsoker bevara vad lite marginaler de kan skydda. Detta okar med nodvandighet arbetslosheten vilket sjalvfallet bidrar till en ytterligare nedpressning av aktiviteten i ekonomin.

Losningen pa den har situationen ar varken ensidigt keynesiansk eller utbudsorienterad. Krugman har ratt satillvida att om allt vi gor ar att sanka skatterna for entreprenorer kommer det att ta en ganska lang tid innan skattesankningarna har givit foretagarna marginal nog att kunna salja sina produkter med positiv marginal igen (och darmed nyanstalla). Men utbudsekonomerna som kritiserar den keynesianska strategin har ocksa en poang: en konsumtionsstimulans har begransade effekter pa sysselsattning och produktion eftersom foretagen redan gar med forlust och inte tanker anstalla forran deras marginaler blivit positiva igen.

En strategi som visat sig ha dokumenterat positiva effekter pa bade utbuds- och efterfragesidan ar att sanka marginalskatterna pa arbetsinkomster. Toppskattesatserna drabbar sma foretag hardare an andra foretag pa grund av agandeformer och agarens direkta involvering i den dagliga driften av foretaget. Att minska skatterna for dessa foretagare ar att ge dem ekonomiskt utrymme att andas och forhoppningsvis radda sina foretag.

Samtidigt innebar marginalskattesankningar att konsumenter med de storsta marginalerna far mojlighet att dels oka sin konsumtion, dels gora aktiva privatekonomiska investeringar. Dessa investeringar okar tillgangligheten pa riskkapital i det finansiella systemet, ofta pa en lokal niva genom att lokala banker far mer pengar att lana ut i den lokala ekonomin.

Kombinationen av lagre skatter och okad tillgang till relativt billigt riskkapital ar en bra forutsattning for manga foretagare. Aven nar efterfragan pa deras produkter inte vaxer kan dessa tva villkor vara tillrackliga for att stimulera entreprenorerna till nyinvesteringar. Det i sin tur gor dem battre rustade nar ekonomin vander upp igen. Men utan effekterna pa efterfragesidan kan utbudsstimulanserna aldrig ge ekonomin den rejala skjuts ut ur lagkonjunkturen den behover.

De tva sidorna ar saledes beroende av varandra. Det forundrar mig varje gang jag hor en kollega inom den nationalekonomiska professionen prata om utbuds- och efterfragepolitik som tva konkurrerande, varandra uteslutande strategier.

Med detta i atanke, lat oss atervanda till det makroekonomiska baksatet.

Stat och kommuner måste då få igång den offentliga konsumtionen. Om medborgare och företag inte konsumerar och investerar så måste den offentliga sektorn göra det, annars faller ekonomin som helhet.

Sanningen ar att den offentliga makten aldrig bidrar netto till den ekonomiska aktiviteten. Varje krona den spenderar ar antingen beskattad och saledes enbart en efterfrage-overflyttning, upplanad fran den privata sektorn eller nytryckt i form av okat penningutbud. Nar den offentliga makten lanar pengar ger den sig in pa en marknad som annars privata foretag kan anvanda sig av och hojer priset pa riskkapital (genom en forskjutning av riskspektrat, inte nodvandigtvis genom en rantehojning); nar den offentliga makten trycker pengar for sin egen konsumtion deflaterar den de facto avkastningen pa privata sparkonton genom att pressa ner rantenivan i ekonomin.

Hur den offentliga makten an vander sig tar den saledes direkt eller indirekt resurser fran den privata sektorn i ansprak for sin egen konsumtion. Om vi till detta lagger att den offentliga makten aldrig ar lika effektiv i att tillgodose medborgarnas behov som den privata sektorn ar, blir det an dyrare och an mindre effektivt att forsoka lyfta ekonomin ur en lagkonjunktur med hjalp av den offentliga makten.

Slutsatsen för svenskt vidkommande är att regeringen Reinfeldt har gjort precis tvärt emot det den borde göra: de gav för lite till kommuner och landsting som i sin tur har sparat på jobben, vilket har fördjupat krisen.

Kommuner och landsting befinner sig i kroniska kostnadskriser med kroniska uppsagningar, besparingar, neddragningar, effektiviseringar... Lite fickpengar fran staten gor ingen egentlig skillnad.

Sedan har högern ägnat sig åt att sänka skatterna för att öka människors vilja att arbeta, vilket är tämligen ineffektivt när få arbeten finns att söka.

Det har ar en poang, utan tvivel. Vikariens och Legoministerns huvudsakliga fokus har legat pa att forsvara valfardsstaten och balansera statsbudgeten. Forst i andra hand har man forsokt genomfora vissa stimulativa atgarder, men da har det a andra sidan varit enligt samma kompartmentaliserade strategi (antingen utbud eller efterfragan; aldrig bagge) som Lonnroth sjalv foresprakar, utan att inse det.

Krugman pläderar huvudsakligen för offentliga investeringar, inte offentlig konsumtion, för att få igång efterfrågan. Skälet är att investeringar ger ett värde även efter krisen. Detta är intressant då vi just nu råkar ha en annan kris över oss samtidigt som den ekonomiska, nämligen klimatkrisen. Och alla kända lösningar på den kräver stora investeringar. Att lösa klimatkrisen kräver, förutom ändrade levnadsvanor, ny teknik som möjliggör minskade utsläpp. Här är offentliga investeringar en viktig del.

Forutom det faktum att klimatkrisen alltsa visat sig vara logn och forbannad dikt, ar det viktigt att papeka att offentliga investeringar alltfor ofta visat sig grovt felskatta efterfragan pa samma investering. Utbyggnaden av svensk tagtrafik efter andra varldskriget vandes redan i slutet av 50-talet till overkapacitet. Orsaken var framvaxten av privatbilismen, nagot som de offentliga infrastrukturplanerarna inte kunnat forutse. De ofantliga investeringarna i bostader under Miljonprogrammet 1965-75 laste fast svenska storstader i ghettofierade offentliga bostadsprojekt som var planerade att sta i maximalt 30 ar. Men pa grund av ekonomisk-geografiska faktorer som planerarna inte kunnat forutse, tillsammans med stora forandringar i makroekonomin, kunde plotsligt den offentliga makten inte fullfolja sina investeringsplaner och ersatta miljonprogramsomradena med "mer varaktiga" bostader.

Det finns oerhort manga andra exempel pa hur offentliga investeringar ar intet mer an en nationalekonomisk form av missriktad valgorenhet. Tyvarr vagrar vanstern lara sig av dessa.

Om den offentliga sektorn beställer ny teknik, exempelvis en ny generation höghastighetståg, kan utvecklingen av denna ta fart. Ett konkret exempel är Bombardier som vill utveckla ett kombitåg, Gröna tåget, som kan köras både på vanlig räls och som höghastighetståg. Och den tekniken utvecklas händelsevis i Sverige.

Man vill alltsa utveckla tekniken. Man har inte gjort det annu, och anledningen ar att i en fri ekonomi satter den fria marknaden lonsamhetskriterierna for en sadan investering. Bombardier hoppas med all sannolikhet att svenska staten ska tvinga svenska skattebetalare att betala utvecklingskostnaderna at dem. Och det vore ju generost... Men eftersom det inte finns privatekonomiska orsaker att utveckla och salja den har sortens tag maste den offentliga makten, om man av politiska orsaker vill ha tagen, tvinga skattebetalarna att sta for mellanskillnaden. Det ar detta som kallas "samhallsekonomisk lonsamhet".

Lonnroth ar i grund och botten inte intresserad av huruvida den offentliga maktens deltagande i ekonomin ar bra eller inte. Han ser den ekonomiska krisen som annu en chans att utvidga den offentliga maktens kontroll over ekonomin och medborgarna. Detta gor dock inte sakargumenten emot samma utvidgning mindre relevanta - aven om en overtygad ideolog som Lonnroth aldrig kommer att andra sig kan fokus pa sakargument och god analys i den ekonomiska debatten ringa in och begransa spridningen av ideologisk demagogi som Lonnroths.

SKATTEPOLITISK OFFENSIV FRAN CENTERN

Ett tips fran Eb leder oss till annu en centerpartistisk framstot in i den ekonomiska friheten. Nu ar det skatterna som star i fokus, och det ar ett ganska omfattande paket som tre centerpartister foreslar.

38 miljarder. Så mycket vill Centerpartiet sänka skatterna, bland annat genom lägre arbetsgivaravgifter och halverad moms på arbetsintensiva tjänster. Vi måste gynna välstånds- skapande krafter, skriver Per Åsling, Jörgen Johansson och Roger Tiefensee.

Det har en typisk utbudsekonomisk ansats. Tanken ar att skattesankningen ska generera sa pass mycket mer ekonomisk aktivitet att denna nya aktivitet skapar mer skatteinkomster an skattesankningen eliminerade. Det finns ganska gott om bevis att den har tesen fungerar, under vissa forutsattningar. Jag ar absolut for skattesankningar - jag vill dock bara papeka att nar man genomfor en utbudsprofilerad skattesankning ar huvudmalet att oka skatteintakterna till lagre skatter, inte att minska den offentliga makten som sadan. Med andra ord: man gar inte efter utgiftssidan av den offentliga maktens budget.

Med den brasklappen i bakfickan, lat oss se vad de tre centerpartisterna bakom den har artikeln har att saga.

När allianspartierna bildade regering var de svenska skatterna högst i världen.

Det ar de fortfarande. Att kalla en skatt for en avgift ar inte att sanka skatterna. Att infora villkorade avdrag ar inte att sanka skatterna. Det ar att ge folk skatteundantag. For 30 ar sedan lag den hogsta formella marginalskatten i Sverige en bra bit over 70 procent men flera studier visade att folk som kunde utnyttjade skatteavdragen maximalt. Darmed sjonk den effektiva marginalskatten till igenomsnitt 35 procent.

Inget fel i detta som sadant, men villkorade avdrag styr privatpersoners beteende pa ett satt som inte nodvandigtvis gynnar ekonomin. Jobbskatteavdraget skiljer sig harvidlag, men det ar fortfarande ett avdrag, inte en sankning av skattesatsen. Varaktigheten och stabiliteten i skatteavdrag ar alltid behaftade med ett visst matt av osakerhet jamfort med faktiska skattesankningar.

Under mandatperioden har vi jobbat enträget och målmed-vetet med att sänka skatter på både företagande och arbete. Vanliga familjer får nu tusentals kronor mer i månaden. Men trots ett högt reformtryck är de svenska skatterna fortfarande bland de högsta i världen.

Dessutom har, som jag tidigare papekat, jobbskatteavdraget de facto skapat en brantare marginalskattetrappa i den svenska inkomstskatteskalan. Det motverkar delvis syftet bakom jobbskatteavdraget.

Generellt hämmar höga skatter utbildning, företagande och arbete. I Centerpartiet är vi övertygade om att alltför höga skatter långsiktigt leder till sämre välfärd. Sverige står inför stora och spännande utmaningar under kommande år. Fler kommer att gå i pension och färre kommer att ingå i arbetskraften. Dessutom tilltar den internationella konkurrensen om investeringar och arbetskraft.

Darutover ar enigheten tyvarr stor bland svenska politiker om att behalla den enorma valfardsstaten, aven om vi sett tendenser till en avvikande asikt harvidlag fran centerpartiet och i viss man folkpartiet. Det ar just existensen av valfardsstaten som trycker ner den ekonomiska aktiviteten i den privata sektorn - valfardsstaten behover skatteinkomster pa det ena eller andra sattet. Sjalva valfardsstaten minskar alltsa underlaget for sin egen finansiering. Det har ar ett oundvikligt problem som i grund och botten beror pa de algoritmer som ligger till grund for bidragssystemen i valfardsstaten. Dessa forutsatter praktiskt taget alltid en lagre utnyttjandegrad av valfardsstaten an vad som faktiskt ar fallet. Nar verkligheten sa gor sig pamind maste politikerna hoja skatterna over vad man prognosticerade nar valfardsstatens olika system infordes. Den sammantagna effekten blir en urholkning av ekonomisk tillvaxt, lagre skatteinkomster och annu storre beroende av valfardsstaten.

Kort sagt: valfardsstaten graver sin egen finansiella grav. Skattesankningar som syftar till okad tillvaxt utan motsvarande minskningar pa utgiftssidan koper valfardsstaten tid, men loser inte sjalva grundproblemet.

Aterigen, dock: lagre skatter ar alltid battre an hogre skatter.

Dessa utmaningar möter vi bäst genom att göra det mer attraktivt för människor att skapa, driva företag, arbeta och uppfinna i Sverige. Sommaren 2007 tillsatte Centerpartiet en skattegrupp med uppdrag att utforma partiets skattepolitik för nästa mandatperiod.Under hösten har vi offentliggjort inkomstskattesänkningar på drygt 19 miljarder kronor. På dagens förtroenderåd presenterar vi sänkningar motsvarande ytterligare 19 miljarder. Totalt innehåller paketet därmed sänkta skatter på arbete, företagande och konsumtion på minst 38 miljarder kronor.

Det ar ett for svenska forhallanden ganska stort paket - nar det galler sankningar. Skattehojningar ar en helt annan historia...

1. Sänk arbetsgivaravgiften med fem procentenheter upp till en lönesumma på 2,5 miljoner kronor. Reformen gör det billigare för företag att anställa upp till tio personer. I jämförelse med den reduktion som fanns tidigare på fem procentenheter upp till en lönesumma på 740000 så kommer vårt förslag, med en större lönesumma, att skapa fler jobb. Det beror på att det knappast var möjligt att anställa fler än tre personer till den reducerade arbetsgivaravgiften med en så låg lönesumma.

En god ide, men se har aterigen sjalva det paradigmatiska underlaget for resonemanget: man vill skapa ett undantag till radande regler. Varfor inte sanka arbetsgivaren over hela linjen? Den har sortens regler skapar nya trosklar i systemet, ungefar som den lagre arbetsgivaravgiften for alla som ar yngre an 25. Nar den elfte personen ska anstallas (nar en anstalld fyller 25) blir det plotsligt en kostnadsfraga att anstalla (ha kvar) just den personen.

Naja. Den har centerpartistiska trion gar val sa langt man vagar inom Alliansen utan att den Erlanderiserade Vikarien blir alltfor arg.

2. Halvera momsen på arbets- intensiva tjänster från 25 till 12 procent. Det handlar om exempelvis restauranger, frisörer, bilverkstäder och kemtvättar. En sådan sänkning skulle göra det enklare för företag inom hotell- och restaurangbranschen som idag har en momssats på 12 procent för hotellverksamhet och en på 25 procent för restaurangverksamhet. På så vis minskar företagens administration. Lägre tjänstemoms skulle skapa fler jobb. Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare räknar själva med att en sådan reform skulle leda till omkring 10000 nya jobb. Dessutom är det viktigt att underlätta för nya svenska exportframgångar. En sådan är turismen. Som ett led i att stärka svensk turistnäring har Centerpartiet antagit målsättningen att göra Sverige till Europas ledande matland. Halverad restaurangmoms skulle göra det betydligt lättare för livsmedelsproducenter och krögare att ta upp kampen med stora matländer i Europa som Frankrike och Italien. Vi bedömer att priserna i konsumtionsledet skulle sjunka med minst 10 procent.

Sa lange den overvagande trenden ar att flytta ner konsumentprodukter och -tjanster i de lagre momsklasserna ar allt frid och frojd. Dessutom tvivlar jag inte pa deras uppgift om att priserna skulle sjunka med tio procent; den enorma momshojningen i skattereformen for 20 ar sedan skapade en dubbelsiffrig inflationspuckel i Sverige som var helt anomalisk jamfort med andra industrilander. Det vore saledes logiskt om effekten gick i andra riktningen ocksa.

3. Sänk den statliga inkomstskatten med fem procentenheter. Idag finns två brytpunkter. Den som tjänar över 31600 kronor i månaden betalar statlig inkomst- skatt på 20 procent. Enligt många bedömare är denna skattetröskel bland de högsta i världen. Över 44900 kronor i månaden tillkommer den så kallade värnskatten på 5 procent. Vårt förslag är att sänka det första steget från 20 till 15 procent och det andra från 25 till 20 procent.

Ja tack! Det har skulle bidra till en neutralisering av den brantare skattesatstrappan som jobbskatteavdraget skapade. Dessutom satter det ett prejudikat for framtida skattesatssankningar. For egen del skulle jag ta bort varnskatten forst, men skillnaderna i stimulans av arbetsutbud och ekonomisk aktivitet mellan den har iden och ett slopande av Thomas Ostros' straffskatt pa de hogsta inkomsterna ar for liten for en meningsfull diskussion. Sa lange inkomstskatten sjunker ar Sverige pa ratt vag.

Över en miljon svenskar betalar idag statlig inkomstskatt. I Stockholm ligger exempelvis snittlönerna för typiska medelklassyrken som barnmorskor, gymnasielärare och poliser enligt SCB strax under första brytpunkten. Med andra ord betalar 30-50 procent i dessa yrkeskategorier 20 procent extra i skatt på någon del av sin lön. Sänkt statsskatt leder till större incitament att göra karriär, utbilda sig och jobba extra vilket på sikt ökar tillväxten och förbättrar välfärden.

Det ger dessutom, enligt SCB-siffrorna de citerar, fler incitament att ta jobb i storstadsregionerna. Dessa ar ofta drivande i en konjunkturuppgang och suger upp arbetskraft snabbare an glesbygdsregioner.

4. Förstärk jobbskatteavdraget. Vi vill dessutom fortsätta att sänka skatterna för yrkesgrupper som metallarbetare och sjuksköterskor. Dels är det rättvist att de som arbetar får behålla mer av sin lön dels bidrar det till att människor inte fastnar i arbetslöshet under lågkonjunkturen. Sedan ökar det också rörligheten på arbetsmarknaden.

Jobbskatteavdraget var en fegisreform. Vikarien vagade inte ge sig pa genuina skattesankningar. Det vore betydligt battre att frysa jobbskatteavdraget och lagga det skattesankarutrymmet dar det gor storst nytta. Varfor inte satsa pa en generell sankning av momsen? Det ger direkta genomslag i konsumenternas planbocker och har darmed en mycket rak och direkt stimulanseffekt pa den ekonomiska aktiviteten, lokalt som nationellt.

En annan ide ar att sanka de statliga inkomstskattesatserna med ytterligare fem procentenheter.

Om vi lägger ihop vårt förslag med de tidigare stegen innebär det en årlig löneökning för en genomsnittlig sjuksköterska på 24000 kronor om året.

Bra. Med annu lagre statliga inkomstskatter kan han/hon kanske tycka det ar modan vart att specialistutbilda sig ocksa.

Skillnaden mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna för en gymnasielärare och metallarbetare blir med vårt förslag 504 respektive 500 kronor i månaden. Vi vill sänka skatterna för Sveriges arbetare med 10 miljarder. Sveriges möjligheter att lyckas väl i framtiden är goda. Men då måste vi gynna de välståndsskapande krafterna i arbete och företagande. Låga skatter tog Sverige från 1800-talets misär till 1900-talets välgång. Nu måste vi sänka skatterna för att skapa 2000-talets välfärd.

Pa 1800-talet hade Sverige inte en socialistisk valfardsstat att dras med. Vilket summerar upp smolken i denna annars valsmakande skattepolitiska bagare. En rejal plan for privatisering av, till att borja med, inkomstforsakringar och sjukvard minskar rejalt behovet av skatter overhuvudtaget. Darefter kan man ga efter all annan landstings/kommunal verksamhet som bast skots av den privata sektorn: skolor, aldreomsorg, fritidsgardar, kollektivtrafik...

Hursomhelst ar det gladjande att se ett borgerligt parti pa frihetsoffensiv.

A-KASSAN OCH VALFARDSSTATEN

I en serie artiklar forsoker Aftonbladet ge arbetslosheten och framfor allt a-kassan ett vardagligt ansikte. Men artiklarna illustrerar ocksa tva vasentliga ting: dels hur djupa konsekvenserna blir i ett samhalle av att den nationalekonomiska professionen helt enkelt inte gor sitt jobb; dels hur valfardsstaten ekonomiskt sett underminerar sig sjalv.

Anna Jonasson, 29, har inte råd att arbeta. Efter 75 dagar som deltidsanställd tvingas hon välja mellan a-kassa och jobb. Sådana är reglerna. – Jag vill inget annat än att jobba, men jag har två barn att försörja och a-kassan är min trygghet, säger hon.

Redan har ger Aftonbladet, utan att sjalva vara medvetna om det, ett utmarkt exempel pa hur den svenska valfardsstaten skapar sina egna problem. Namnda fru Jonasson slutar alltsa jobba darfor att a-kassan ar en storre och tryggare forsorjning an ett deltidsjobb. Tanken bakom regeln i fraga ar naturligtvis att den som ar pa a-kassa ska anvanda stamplingsdelen av inkomsten (nar man arbetar deltid) for att soka heltidsjobb. Detta ar nu inte mojligt, pa grund av hur vanskott den svenska ekonomin ar, vilket saledes innebar att a-kassemottagaren har ett starkt incitament att valja bidrag over arbetsinkomst. Nar folk pa det har viset motiveras att ta ut pengar ur valfardsstatens bidragssystem i stallet for att betala in pengar till systemet okar saledes den finansiella belastningen pa systemet.

Annu mer absurd blir situationen av det faktum att 75-dagarsregeln infordes for att minska den finansiella stressen i a-kassesystemet, dvs att motivera fler att jobba i stallet for att vara bidragsmottagare. Lagstiftningen omkring a-kassan liksom forsakringskassesystemet ar fragmentiserad fran finanspolitiken, vilken bar huvudansvaret for det enorma bidragsberoendet i Sverige. Det finns helt enkelt ingen i Vikariens regering som tanker systematiskt - ingen som har kunskap nog att kunna begripa hur delarna i ett makroekonomiskt system ar beroende av varandra.

Anna glömmer aldrig dagen då hon skrev ett brev till socialförvaltningen. ”Tack för att ni har hjälpt mig, men nu klarar jag mig själv.” Det har gått tio år sedan hon la det där brevet på lådan. Efter en tuff start fick hon jobb inom industrin och pluggade sedan tre terminer för att kunna arbeta som undersköterska. Hon har lyckats hålla löftet till sig själv att vara självförsörjande. Fram till den 18:e september i år. Då hade hon plötsligt inte råd att jobba längre.

Att det overhuvudtaget ar en bedrift att kunna forsorja sig sjalv i Sverige visar hur vansinnigt vanskott den svenska ekonomin ar. Exakt vad vanskotseln bestar i aterkommer vi till om ett ogonblick.

Allt beror på regeringens beslut 2008 att strypa möjligheten att stämpla upp till heltid i mer än 75 dagar. För Annas del innebär det att hon blev tvungen att säga upp sig från jobbet som timanställd undersköterska vid kommunen. – Jag har två barn att försörja så jag har inget val. Det känns sjukt att a-kassan ska vara min trygghet när jag skulle kunna jobba, säger hon. Hennes timanställning är för osäker. Vissa veckor kan hon jobba 50 timmar, andra veckor blir det bara fem timmar.

Vi kanske bor notera har att arbetsgivaren som bara ger henne timanstallning ar den offentliga makten, och dartill den socialiserade svenska sjukvarden. Svenska kommuner och, framfor allt, landsting har satt timanstallningar i system som en metod att balansera sina utgifter med inkomsterna. Eftersom man vet att man ar monopolarbetsgivare inom hela sjukvardssektorn behover man inte ta hand om sin personal i nagon storre utstrackning.

– Det kändes så hårt att säga upp mig. Jag trivdes med jobbet men vad ska jag göra? Drygt 160 000 svenskar är deltidsarbetslösa. De försämrade villkoren för dem ska ge ett tillskott i statskassan på 3,9 miljarder 2009 och 4,1 miljarder 2010, enligt regeringens budget.

Vi far val se hur det blir med den saken... Men aven om siffrorna ar korrekta illustrerar de aterigen det systemfel som finns i svensk ekonomisk politik, som jag kommenterar utforligare om ett ogonblick.

Annas budget ser annorlunda ut. För henne innebär det en förlust på 5 000 kronor i månaden. – Det är ett dråpslag mot vår ekonomi i familjen. Hon kunde knappast vara mer kritisk till reglerna som enligt regeringen är tänkta att ”minska överutnyttjande av a-kassan och minska risken för att människor hamnar i permanent inlåsning i deltidsarbete.” – Nu har jag hamnat i en inlåsning i arbetslöshet istället eftersom det inte finns några jobb att söka. På vilket sätt är det bättre?

Anna har just satt fingret pa systemfelet i den svenska ekonomiska politiken.

Som jag beskrivit i en tidigare artikel genomgick Sveriges ekonomiska politik en fundamental forandring for ungefar 30 ar sedan. Innan dess var den i princip inriktad pa att halla aktiviteten i ekonomin uppe. Men vid pass slutet av 70-talet hade Sveriges valfardsstat vuxit sig sa stor att den blivit en ohanterlig borda pa den svenska ekonomin. Den utdragna ekonomiska krisen 1977-82 illustrerade just detta. Oljekrisen 1979 blev salt i saret, men sjalva saret hade inhemska orsaker: en valfardsstat som kravde mer skatter an ens den svenska ekonomin klarade att betala.

Omlaggningen av den ekonomiska politiken efter den intellektuella statskuppen 1979-80 (se referens ovan) ledde inte till en tillbakarullning av valfardsstaten, vilket hade varit den logiska vagen framat. I stallet inriktades den pa att garantera valfardsstaten dess inkomster - budgetbalansering ar den tekniska termen - utan nagra egentliga krav pa att valfardsstaten skulle minska sina utgifter.

En av mannen bakom den statskuppsliknande omlaggningen av den ekonomiska politiken, Kjell-Olof Feldt (finansminister 1982-90 och dessforinnan misshandelsminister i borjan av 70-talet). Feldt sag inte bara en mojlighet att tillgodose den socialistiska valfardsstatens behov av skatter, utan ocksa ett helt nytt politiskt maktinstrument. I och med att den ekonomiska politiken fokuserades pa budgetbalansering blev ocksa finansministern den centrale figuren i regeringen. Det var han som satt med penningpasen och gav ut pengar till de andra ministrarna. Dessa var, som sagt, tvungna att halla sig inom de ekonomiska ramar som finansministern stallde upp. Om de var snalla mot honom kunde de fa lite extra pengar; om de var stygga fick de mindre pengar att rora sig med.

Det har later trivialt, nastan lyteskomiskt, men det ar en hogst pataglig verklighet. Finansminister Feldt larde snabbt upp kommunalpolitiker - om inte personligen sa genom exempel - som tog till sig Feldts skoningslosa fokus pa budgetbalanseringen. Kommun efter kommun, landsting efter landsting, anstallde byrakrater och befordrade verksamhetschefer som satte budgetbalanseringen over allt annat.

Men det underliggande problemet i den svenska ekonomin, namligen de ohanterligt stora skatterna, bestod. Under 80-talet vaxlade tillvaxten i svensk ekonomi ner sa att man helt plotsligt inte ens kunde betala for sitt kara ATP-pensionssystem. Men den lagre tillvaxten genererade ocksa farre skattekronor an man forvantat sig i kommuner, landsting och statskassa. Tack vare den ekonomiska politikens fokus pa budgetbalansering i stallet for tillvaxt innebar detta att budgetprioriteringarna i den offentliga maktens alla verksamheter, alla skrymslen och vrar, blev alltmer akuta.

Den Jattefina Skattereformen 1990, som alla pa den tiden hyllade som en historisk ekonomisk-politisk overenskommelse, innebar i sjalva verket att hela skattesystemet stalldes om for att just garantera valfardsstaten dess inkomster. Problemet var att vid det har laget, tio ar efter Assar Lindbecks intellektuella statskupp, hade den nationalekonomiska professionen i Sverige totalt forlorat formagan till systematiskt tankande. Basala lardomar fran exempelvis Keynes hade man slangt ut med badvattnet. Teorin om effektiv efterfragan, som forklarar sa enkla men uppenbara ekonomiska reaktionsmonster som konsumtionsmultiplikatorn, hade man lagt pa den ekonomisk-historiska hyllan pa vartenda universitet i Sverige. Man hade marginaliserat keynesianer som Sven Grassman intill det vansinniga. (Jag kande och jobbade for Grassman, sa jag har en hel del insider-information att dela med mig av har...)

Men man hade aven varit noga med att gora sig av med Hayeks lardomar om behovet av ekonomisk frihet, samt det ekonomiska tyranniets kraft att foreviga sig sjalv. Laran om ekonomisk frihet var nastan lika ovalkommen i den svenska nationalekonomiska professionen an det man da kallade keynesianism.

Denna intellektuella utarmning ledde till att hela kadern av svenska nationalekonomer backade upp om skattereformen, valsignade den och sa att den skulle ge landet evig rikedom och losa alla 80-talets tillvaxtproblem. Det blev naturligtvis precis tvartom. Inte nog med att skattereformen sjosattes mitt i oppningen av en lagkonjunktur - den var ocksa designad for att minska den privata konsumtionen och oka det privata sparandet. Darutover, och det ar den viktigaste komponenten, var skattereformen skapad for att bredda skattebasen i ekonomin och darmed garantera valfardsstaten dess inkomster vid given ekonomisk aktivitetsniva.

Sparandeincitamenten gick saledes hand i hand med en explosion i momsuppkravning. Momsbasen dubblerades i skattereformen vilket okade konsumenternas kostnader for vanlig privat konsumtion med tolv procent. Foljden blev dubbelsiffrig inflation och nagot som narmast kan liknas vid en kollaps i den privata konsumtionen.

Aktivitetsnivan i den svenska ekonomin sjonk dramatiskt och, som jag tidigare visat, permanent. Detta gjorde naturligtvis det annu svarare att balansera budgeten i den offentliga maktens verksamheter. Men vid det har laget var hela den offentliga makten genomsyrad av folk som gjort karriar som duktiga budgetadministratorer. Det hade plotsligt blivit viktigare att kunna balansera en budget an att kunna nagot om verksamheten. De som kunde fatta "de tuffa besluten" gjorde karriar; de som brydde sig om verksamheten blev bortsparade.

For att gora en lang historia kort ar det detta som ligger bakom 75-dagarsregeln i a-kassan. Vikariens regering tycker det ar viktigare att minska statsbudgetens utgifter och saledes balansera budgeten, an att se till att de manniskor som gjort sig beroende av den offentliga maktens bidragssystem har ett dragligt liv. Sjalva roten till problemet ar sjalvfallet det offentliga bidragssystemet som sadant, vilket Sveriges riksdag bor avveckla i god ordning. Men intill svenska politiker nar den insikten ar man av rent manskliga orsaker tvungen att satta bidragsberoende manniskors behov over budgetbalanseringen. I annat fall skapar man incitament for folk som Anna Jonasson, incitament som ar direkt perverterade och alltsa ett resultat av tre decennier av destruktiv, for att inte saga direkt folkfientlig ekonomisk politik.

Svenska politiker maste satta Sverige pa ett politiskt spar mot total ekonomisk frihet. Detta ar den enda langsiktiga losningen pa de tillsynes eviga ekonomiska problemen i Sverige. En ordnad avveckling av den svenska valfardsstaten ar bade nodvandig och mojlig. Allt som kravs for att paborja den avvecklingen ar politiskt mod.

EN EKONOMISK ANALYS AV SOCIALISERAD SJUKVARD

Min kompis Dan Mitchell pa Cato Institute har producerat en utmarkt genomgang av de finanspolitiska aspekterna av socialiserad sjukvard med president Obama's forslag som utgangspunkt. Analysen ar relevant aven i den svenska debatten dar Hayek-Institutet Sverige ar den enda konsistenta rosten for frihet inom sjukvard och sjukforsakring.

Ord och bild till Dan Mitchell, saledes.

FLER TECKEN PA EKONOMISK STABILISERING

SCB har publicerat diverse smaplock i den ekonomiska statistiken. Kontentan ar att den ekonomiska krisen natt sin botten. Det ar i sig ingenting att jubla over - alla konjunkturnedgangar och ekonomiska kriser nar sin botten. Fragan som nu uppstar ar hur lange den svenska ekonomin kommer att befinna sig pa botten och, framfor allt, vilka finanspolitiska misstag Legoministern gor under tiden. Priset for sadana misstag kan bli hogt, som Sverige bittert erfor nar socialisterna aterfick regeringsmakten efter valet 1994. Da var den svenska ekonomin sa sakteliga pa vag upp ur den djupa 90-talskrisen. Goran Dzjugasvilij slog till med en rendyrkad finanspolitisk massaker - nio procent av BNP i skattehojningar och utgiftsnedskarningar pa tre ar. Sverige betalar fortfarande notan av hans fiskala vanstyre.

Med andra ord far vi innerligt hoppas att Legoministern och Vikarien inte ar lika destruktivt klafingriga; till och med en ekonomi med varldens hogsta skatter kan faktiskt aterhamta sig, om an i begransad omfattning, om bara den offentliga makten haller fingrarna i styr och inte forandrar forutsattningarna for privat ekonomisk aktivitet.

Hursomhelst. Lat oss borja med aktivitetsindex for den svenska ekonomin.

Aktiviteten i den svenska ekonomin minskade i september, enligt den skattade trenden för Aktivitetsindex. Trendvärdet minskade med 0,3 procent i september jämfört med augusti. Om denna utvecklingstakt skulle fortsätta i tolv månader innebär det en minskning med 3,6 procent i årstakt. Nedgången förklaras av minskad varuexport och industriproduktion, enligt trenden. De övriga ingående komponenterna: omsättningen i detaljhandeln, arbetade timmar för offentliganställda och importen påverkar Aktivitetsindex marginellt. Förändringen av trendvärdet hos Aktivitetsindex från september 2008 till september 2009 var -3,3 procent.

Allt mer ekonomisk statistik indikerar att den svenska ekonomin nadde botten pa den ekonomiska krisen under september och oktober. Aktivitetsindex ar ett kansligt matinstrument som kan forstora tillfalliga svangningar i enskilda variabler. Men vi har tidigare sett en tendens till utplaning i arbetsmarknadsstatistiken, och annan statistik fran SCB, over industriproduktion och orderingang bekraftar utplaningsscenariot. Industriproduktionen forst:

Den totala industriproduktionen, ökade med 0,2 procent under september jämfört med augusti 2009. Under det senaste kvartalet har produktionen i industrin ökat med 3,7 procent.

Detta fran fallet ner i en avgrundsdjup ekonomisk kris. Icke desto mindre tyder industriproduktionsuppgangen pa att foretagen stabiliserat sin verksamhet.

Efter att ha minskat med 4,4 procent mellan juli och augusti ökade produktionen i industrin med 0,2 procent i september jämfört med augusti 2009. Produktionen inom motorfordonsindustrin hade en stark utveckling. Ökningen uppmättes till 22,7 procent i september.Sett utifrån en tremånadersperiod har produktionen inom industrin ökat med 3,7 procent jämfört med närmast föregående tremånadsperiod.

Som ytterligare ett stabiliseringstecken rapporterar SCB:

Vid en jämförelse mellan september 2009 och samma månad föregående år har industriproduktionen minskat med 15,7 procent. Detta är den minsta nedgången i årstakt sedan november 2008. Senaste tidens utveckling tyder på att industriproduktionen nu tycks ha stabiliserats.

Eftersom den svenska industrin ar extremt exportberoende betyder det har att stabiliseringen i bland annat den amerikanska ekonomin har spridit sig till Sverige. Aterstar nu att se hur mycket inhemsk svensk politik kommer att paverka exportindustrins formaga att ta till sig den kommande aterhamtningen bl.a. har i USA. (Vilken i sin tur, bor tillaggas, beror pa hur dumdristiga de demokratiska senatorerna ar de narmaste manaderna, med tva stora chanser att odelagga den langsamma men tydliga aterhamtningen: cap-and-trade och sjukforsakringsreformen.)

Sedan föregående publicering har förändringen i den totala industriproduktionen mellan juli och augusti 2009 reviderats ned med 1,5 procentenheter, till en nedgång på 4,4 procent. Förändringen i produktionen mellan augusti 2009 och augusti 2008 har inte reviderats sedan föregående publicering. Efter många månader med svag produktion vände motorfordonsindustrin starkt uppåt i september. Produktionen ökade med 22,7 procent jämfört med augusti. Vid en jämförelse mellan andra och tredje kvartalet var ökningen 4,9 procent. Mätt i årstakt minskade produktionen inom motorfordonsindustrin med 39,0 procent i september. Det är den minsta nedgången på elva månader. Industrin för investeringsvaror, där motorfordonsindustrin utgör en betydande del, ökade med 2,6 procent.

Den amerikanska bilmarknaden har gatt ryckigt det senaste halvaret. Men i och med att ekonomin som helhet stabiliserar sig kommer aven bilforsaljningen att borja vanda uppat igen under mer varaktiga omstandigheter. Intressant ar att notera hur de koreanska markena Hyundai och Kia har lyckats starka sina positioner genom hela lagkonjunkturen. Hyundai Sonata ar pa vag att bli en av USA:s mest salda bilar.

Avslutningsvis, lat oss som sagt ta en titt pa orderingangen i industrin ocksa.

Orderingången till industrin ökade med 4,6 procent under tredje kvartalet 2009 jämfört med andra kvartalet. Under september steg orderingången med 0,7 procent jämfört med augusti, men den minskade med 12,1 procent jämfört med samma månad förra året. Under augusti minskade orderingången med 3,6 procent jämfört med juli. Det innebär en revidering uppåt med 0,6 procentenheter jämfört den första publiceringen av resultaten för augusti.

Nu far vi ocksa en forsta, klar indikator om varifran stabiliseringen i industriproduktionen kommer.

Orderingången från hemmamarknaden minskade med 0,9 procent från augusti till september, efter att ha ökat med 1,0 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet sjönk orderingången från hemmamarknaden med 0,4 procent jämfört med andra kvartalet.
Orderingången från exportmarknaden ökade med 2,2 procent från augusti till september, efter att ha minskat med 7,1 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet ökade orderingången från exportmarknaden med 8,9 procent jämfört med andra kvartalet.

Med andra ord ar den inhemska svenska ekonomin sa svag, bade kopkraftsmassigt och forvantningsmassigt, att den inte klarar lyfta den svenska industrin. Orsaken till den inhemska ekonomins svaghet ar en kombination av skatternas strypsnara pa den privata sektorn, samt den offentliga sektorns fortsatta uppsagningar, bland annat inom sjukvarden. For att hushallen ska kunna spendera ekonomin ur en kris maste tva faktorer samverka: kopkraft och forvantningar. Skatterna och den svaga arbetsmarknaden stryper kopkraften; den svaga arbetsmarknaden och osakerhet om framtida sysselsattning skapar pessimistiska forvantningar.

Den totala orderingången minskade med 12,1 procent under september 2009 jämfört med september 2008. Motsvarande jämförelse för hemmamarknaden ger en minskning med 14,2 procent och för exportmarknaden en minskning med 10,4 procent.

Om exporten aterigen ska vara den enda variabel som driver en konjunkturforbattring i Sverige kommer ekonomin att bli annu mer lik en bananrepublik efter den har krisen. Det ar ett fullkomligt livsfarligt scenario for vilken som helst ekonomi.

Orderingången under augusti 2009 minskade med 18,4 procent jämfört med augusti 2008, vilket innebär en revidering neråt med 0,3 procentenheter jämfört med den första publiceringen av resultaten för augusti. Hittills under 2009 (januari-september) har orderingången till industrin totalt minskat med 24,1 procent jämfört med motsvarande period 2008. Orderingången från hemmamarknaden har hittills under samma period minskat med 20,5 procent, medan orderingången från exportmarknaden har minskat med 26,8 procent.

Det har ar intressant. Orderingangar fran exportmarknaderna foll tidigt men aterhamtade sig tidigt. Det ska inte tolkas som att hemmamarknaden nodvandigtvis aterhamtar sig med ett kvartals efterslapning efter exporten - vad det i stallet betyder ar att vi sannolikt ser en asymmetri i konjunkturcykeln mellan svensk ekonomi och de viktigaste exportmarknaderna. Den har sortens statistik misstolkas ofta av klafingriga politiker som tar efterslapningen i den inhemska konjunkturnedgangen och uppgangen i exporten till intakt for att det ocksa automatiskt kommer en uppgang i den inhemska marknaden. Darmed kan de borja forsoka "rensa upp" i de offentliga finanserna utan att oroa sig for de multiplikativa konsekvenserna darav. Det var detta sosseriet gjorde pa 90-talet, med forodande resultat.

Orderingången till investeringsvaruindustrin ökade med 5,8 procent från augusti till september, efter att ha minskat med 8,9 procent från juli till augusti. Under tredje kvartalet ökade orderingången till investeringsvaruindustrin med 8,2 procent jämfört med andra kvartalet. Inom investeringsvaruindustrin är det främst industrin för datorer, elektronikvaror och optik (SNI 26), motorfordonsindustrin (SNI 29) samt övrig maskinindustri (SNI 28) som är betydelsefulla för utvecklingen.

Trender inom investeringsvaruindustrin ar viktiga forvantningsindikatorer. Det positiva i det har ar att industrin vagar satsa pa att bygga upp sin produktionskapacitet.

Orderingången till industrin för datorer, elektronikvaror och optik ökade med 18,5 procent från augusti till september, och med 10,9 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Även orderingången till motorfordonsindustrin ökade. Ökningen var 4,2 procent från augusti till september, och 8,0 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Orderingången till övrig maskinindustri minskade med 4,6 procent från augusti till september, men ökade med 8,5 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet. Orderingången till insatsvaruindustrin ökade jämfört med andra kvartalet. Orderingången till insatsvaruindustrin minskade med 0,7 procent från augusti till september, men ökade med 4,0 procent under tredje kvartalet jämfört med andra kvartalet.

Aterigen ett stabilitetstecken. Men den konjunkturella asymmetrin mellan Sverige och exportmarknaderna ar ett oroande tecken. Det finns en uppenbar risk att svenska politiker upprepar samma katastrofala misstag som pa 90-talet, speciellt om statsministern efter valet nasta ar ar Raggare. I sa fall kommer finansministern att vara lika flintskallig som inriktad pa att balansera statsbudgeten med skattehojningar och utgiftsnedskarningar.

Sverge behover ingen uppfoljare till Den Fiskala Motorsagsmassakern I.

DAGENS NYHETERS FEM PUNKTER OM SKATTERNA

Efter att vi har pa Hayek-Institutet publicerade forsta delen av vart valmanifest har Dagens Nyheter foljt efter med en detaljerad 50-punkters plan for svensk politik i nasta mandatperiod. Det ar ett alldeles for stort program for att lata sig analyseras i en artikel, sa lat oss borja med den akuta fragan om vad DN anser om skattepolitiken. Sammanfattningsvis kan vi notera att DN har manga bra poanger men saknar sjalva udden i sina reformforslag. Framfor allt saknar tidningen en koppling mellan sina skattereformsideer och analysen av den offentliga maktens utgiftssida.

1. Platta till. Din lön är i första hand din egen – inte statens. Därför borde det vara en självklarhet att få behålla huvuddelen av inkomsten. Skattesystem ska uppmuntra, inte straffa, människor som vill arbeta mer, utbilda sig eller starta företag. En platt skatt, som innebär att alla arbetsinkomster beskattas enbart med kommunalskatten, skulle öka individens möjligheter till utveckling och gynna den ekonomiska tillväxten i stort.

En utmarkt poang. Men som danskarna har visat innebar kan kommunalskatten hamna anda uppe pa 43 procent. Med andra ord ar en plattskatte-reform ett nodvandigt men inte tillrackligt steg mot en friare ekonomi. Man maste kombinera den med reformer pa den offentliga maktens utgiftssida ocksa.

I dag stiger skattesatsen snabbt över 50 procent för den som utbildat sig, driver företag eller gör lönekarriär. En platt skatt är också enklare och billigare att administrera. Fördelningseffekterna finns fortfarande kvar – de med högre inkomster betalar relativt mer. En platt skatt på arbete förenklar också livet för landets alla företagare. 3:12-reglerna, som i detalj bestämmer hur mycket en företagare kan plocka ut i lön respektive utdelning, blir överflödiga då arbete och kapital beskattas lika.

Detta var en av grundtankarna i skattereformen for 20 ar sedan. Men socialdemokraterna var sa bestamda i sitt forsvar av en hog inkomstskatt att den statliga inkomstskatten overlevde. Borgarna i sin tur hade ingen aning om vad de ville med den offentliga maktens utgiftssida, vilket gjorde att socialdemokraterna vann den fragan. Kompromissen sa att tio procent av inkomsttagarna skulle betala statlig inkomstskatt; inom fem ar betalade 25 procent statlig inkomstskatt och Thomas Ostros drev - som bitradande finansminister - igenom "varnskatten", dvs att man skulle infora ett andra skattesteg i den statliga inkomstskatten.

2. Betala in. Med undantag för kyrkoavgiften, som fått många att lämna Svenska kyrkan, är skattesystemet mycket anonymt. För den enskilde medborgaren är det svårt att veta dels hur mycket som staten tar in, dels vart pengarna går. Särskilt arbetsgivaravgifterna är höljda i dunkel för löntagaren eftersom de inte syns, vare sig på lönebesked eller deklaration. Därför borde löntagaren få ut hela sin lön och sedan själv ansvara för att betala in avgifterna till socialförsäkringarna. Många skulle då bli uppmärksamma på att de inte får mer eller bättre offentlig service ju mer de betalar in. Redan på månadsinkomster över cirka 26.000 kronor slutar arbetsgivaravgiften att vara en försäkring och blir en ren skatt. Om genomskinligheten i systemet ökade skulle väljarna lättare förstå hur skatteförändringar påverkade deras egen situation. Pressen på politiker och myndigheter att inte slösa med våra gemensamma medel skulle öka.

En ganska bra ide, men varfor inte ta steget fullt ut och ge folk mojlighet att kopa privata forsakringar och bygga ett eget Buffertkonto for "socialforsakringsavgifterna" (som egentligen ar ren och skar lonebeskattning)? DN:s ide duger om och endast om den ar ett forsta steg till en privatisering av de inkomstforsakringar som loneskatterna betalar.

3. Reformera ihop. För att ett skattesystem ska fungera krävs att medborgarna upplever systemet som begripligt, rättvist och legitimt. Den nuvarande modellen, med mängder av avdrag och särskilda skattesatser för bland andra ungdomar, gör systemet svåröverskådligt även för ett tränat öga. 1990-års skattereform, som var tänkt att borga för just transparens och likformighet, är det inte mycket kvar av.

Nej, det ar det sannerligen inte, forutom den vitt spridda momsen. Fore skattereformen tog staten ut moms pa halva den privata konsumtionen; efter skattereformen tar staten ut moms pa hela den privata konsumtionen. Detta skapade en inflationschock 1990-91 utan att bidra till nagon som helst forbattring av ekonomins funktionsformaga. En orsak till detta var att nar staten breddade momsbasen gjorde man det med den hogsta tankbara skattesatsen. Anledningen var givetvis att staten var ute efter att intaktsmaximera vid given ekonomisk tillvaxtniva.

Låga skatter är i de flesta fall att föredra framför motsatsen.

"De flesta fall"? Kan DN vara sa vanliga att upplysa oss om nar hoga skatter ar att foredra??

Få saknar i dag arvsskatten (avskaffad av S) eller förmögenhetsskatten (avskaffad av alliansen). Jobbavdraget har gjort det mer lönsamt att arbeta. Avdraget för hushållsnära tjänster har förvandlat en svart bransch till vit. De låga arbetsgivaravgifterna för ungdomar är visserligen dyra men bidrar ändå till att ungdomsarbetslösheten inte stigit mer. Men nästa regering – oavsett färg – har ett ansvar att ta initiativ till en bred skattereform. Snårigheten hotar systemets trovärdighet på sikt.

Det har ar en bra poang forutsatt, givetvis, att man ocksa kopplar reformen till rejala utgiftsminskande reformer inom exempelvis sjukvard, utbildning och inkomstforsakringar. DN glommer dock att papeka att ett skatteavdrag ar en annu svagare atgard an en skattesankning, vilket exempelvis forsvagar effekterna av jobbskatteavdraget pa langre sikt.

4. Fortsätt sänka. Sverige har fortfarande högst skatter i världen. Det är inte rimligt. Ett lägre skattetryck skulle ge männi­skor mer makt i sin vardag. När individer, kapital och företag rör sig snabbare över gränserna är världens högsta skatter inte heller någon konkurrensfördel. För att forskare och företagare ska stanna i Sverige måste staten upphöra med överbeskattningen. Detsamma gäller om vi ska locka till oss kapital, arbetskraft och investeringar från utlandet. Alliansen gjorde därför rätt som sänkte bolagsskatten, men fortfarande ligger vi högre än EU-genomsnittet. Stigande arbetskraftskostnader gör att traditionell produktion flyttar till låglöneländer. Den framtida tjänstesektorn måste ges möjlighet att växa – annars missar Sverige chanser till välstånd.

En ganska allman punkt som ar latt att halla med om. Enda orsaken till att den har relevans idag ar att sosseriet vill ga i motsatt riktning, namligen krama skatteblod ur allt som ror sig.

Sa langt ar allt ganska hyfsat. Men sa plotsligt faller DN platt till marken framfor den svenska valfardsstaten. Nagonstans inser DN:s ledarskribenter att deras forslag sa langt leder till minskade skatteintakter for staten (aven om solid internationell erfarenhet visar att lagre skatter ger hogre skatteintakter). Uppenbarligen ar DN-folket alltfor socialdemokratiska for att foresla en konsekvent linje av lagre skatter.

5. Höj för fastigheter. Den nya modellen med fastighetsavgift, högre reavinstskatt och uppskovsränta minskar rörligheten på bostadsmarknaden. Därmed minskas också rörligheten på arbetsmarknaden. Eftersom inkomstskatten sänkts och förmögenhetsskatten slopats så kan en reformerad fas­tighetskatt återinföras utan orimliga konsekvenser för dem med hus i attraktiva områden. Många skulle kunna betala mer än i dag, utan att för den delen gå tillbaka till de extrema nivåer som rådde tidigare. Samtidigt skulle skatten vid bostadsförsäljningar kunna sänkas rejält. Skattesystemet ska inte låsa in människor i husen där de bor. Regeringen säger sig vilja förbättra rörligheten på den svenska arbetsmarknaden. Förändringen av fastighetsskatten säger något annat.

Det finns bara en anledning till att DN vill hoja fastighetsskatten, namligen for att hela deras skattepolitiska paket ska forbli intaktsneutralt for staten. Samma ide lag bakom skattereformen 1990 och ledde till att skattesystemet blev en annu tyngre borda for ekonomin. Varje reform av det har slaget baseras namligen - i Sverige - pa statiska berakningar av statens inkomster och utgifter. En dynamisk analys visar hur den ekonomiska aktiviteten paverkas av skattepolitiska atgarder, och saledes hur lagre skatter okar intakterna i storre eller mindre grad beroende pa profilen pa skattesankningarna.

Malet med lagre skatter bor dock vara att de ska vara en del av en minskning av den offentliga maktens totala narvaro i ekonomin. Tyvarr har DN inga som helst forslag bland sina tio fempunktersproklamationer som indikerar att man vill minska den offentliga maktens narvaro i ekonomin. Man klagar ratteligen pa att den offentliga makten tar ut varldens hogsta skatter, men man visar ingen tendens till att ha begripit att detta ar orsakat av att samma offentliga makt har tagit pa sig att tillgodose svenska folkets behov motsvarande halva ekonomin. Och det ar dar sjalva karnan i problemet ligger.

NATIONALRAKENSKAPER 2009/II - KRISEN FORDJUPAS FORTFARANDE

Tyvarr blev den har artikeln rorande nationalrakenskaperna for andra kvartalet 2009 blivit rejalt forsenad, men har ar den i alla fall...

Nationalrakenskaperna ar enormt viktiga eftersom de ger en bade detaljerad och heltackande bild av vart den svenska ekonomin ar pa vag. Siffrorna for andra kvartalet ar som vantat ungefar av samma dystra kvalitet som siffrorna for forsta kvartalet - arbetsmarknadsstatistiken, som publiceras fore nationalrakenskaperna, har indikerat detta.

Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) minskade med 6 procent det andra kvartalet 2009, kalenderkorrigerad och jämförd med motsvarande kvartal 2008. Sex branscher i tillverkningsindustrin stod för drygt halva fallet. Dessa branscher utgör tillsammans mindre än 6 procent av totala BNP.

Med tanke pa den kraftiga okningen av arbetslosheten aven under andra kvartalet visar detta aterigen pa Sveriges monokulturella ekonomi. Det visar ocksa att den ekonomiska krisen kommer att bli varaktig aven nar den sa sakteliga ar pa vag att stabiliseras pa en botten omkring 27-28 procents effektiv arbetsloshet.

Det ska dock papekas att hela den fria ekonomin genomgick en produktionsminskning under andra kvartalet. Att den var 21 procent i tillverkningsindustrin men bara 3.8 procent i tjansteindustrin ar alltsa ett utslag for den sektoriella snedvridningen av ekonomin. Att produktionsminskningen fortsatter i hela naringslivet ar samtidigt bevis for hur allvarlig krisen faktiskt ar.

Säsongrensad och jämförd med första kvartalet 2009 ökade BNP med 0,2 procent. Det är den första ökningen sedan första kvartalet 2008. En halvårsvis jämförelse visar att BNP minskade med 6,4 procent jämfört med första halvåret 2008.

Okningen fran kvartal till kvartal ska inte ses som nagot som helst tecken pa att den ekonomiska krisen ar over, eller ens har natt sin botten. Med tanke pa att drivkraften i krisen ar sa sektoriellt koncentrerad uppstar det garna statistiska anomalier, sa att saga.

Procenttalen avser volymförändringar i förhållande till motsvarande period föregående år, om inget annat anges. För användningssidan används faktiska värden. För BNP, produktionssidan och arbetade timmar används kalenderkorrigerade värden. Hushållens konsumtionsutgifter minskade med 1,8 procent. I likhet med tidigare kvartal bidrog fortsatt minskade utgifter för inköp av bilar och transporter starkt till den negativa utvecklingen. Flera konsumtionsändamål har dock ökat. Hushållens konsumtion av livsmedel ökade för första gången på mer än ett år och stod för det enskilt största positiva bidraget till konsumtionsutvecklingen. Att påsken inföll under andra kvartalet år 2009 och under första år 2008, bidrog förmodligen till ökningen. Hushållens konsumtionsutgifter gav ett negativt bidrag till BNP-utvecklingen med 0,8 procentenheter.

Dessutom maste hushallen helt enkelt stabilisera sin baskonsumtion vid nagot tillfalle. Om trenden av en svag okning i baskonsumtionen (sasom mat och klader) aterkommer i tredje kvartalets nationalrakenskaper kan vi dra slutsatsen att hushallen borjar bli "komfortabla" med krisen. Detta betyder ingenting mer an att forandringen i deras ekonomiska vardag blir hanterbar for dem. Nar hushallen betraktar vardagen som forutsagbar - oavsett om det handlar om toppen av konjunkturen eller botten av en kris - kommer den ekonomiska aktiviteten generellt att sakta stabiliseras. Det ar ett nodvandigt men inte tillrackligt villkor for en aterhamtning.

De offentliga konsumtionsutgifterna var oförändrade jämfört med samma period 2008. Statens och landstingens konsumtionsutgifter ökade medan primärkommunernas utgifter minskade.

Det har ar ett klart tecken pa vilket systemfel valfardsstaten innebar. Den fria ekonomin minskar sin aktivitet med totalt sett 8.2 procent under andra kvartalet, medan den ofantliga sektorn fortsatter som om ingenting hade hant. Eftersom en minskning av naringslivets aktivitet innebar en minskning av skatteunderlaget krymper saledes ocksa den offentliga maktens skatteintakter. Nar utgifterna ligger kvar pa samma niva betyder det de facto att den offentliga makten expanderar sin andel av ekonomin. Den expansionen ar mer bokforingsteknisk an reell, men den implicerar ett framtida behov av hogre skatter om ingen aterhamtning sker i den fria ekonomin.

Fasta bruttoinvesteringar minskade med 18,9 procent. Den fortsatt svaga utvecklingen förklaras främst av låga investeringar i maskiner, men även nybyggandet av små- och flerbostadshus minskade.

Detta fran en redan skrattretande lag niva. Om nagon tycker att det ar dyrt att kopa bostad i Sverige har ni just hittat en forklaring till detta.

Näringslivets investeringar minskade med knappt 24 procent till följd av framförallt minskade investeringar inom tillverkningsindustrin och byggbranschen. Offentliga myndigheters investeringar fortsatte däremot att öka, denna gång med drygt 7 procent. Ökningen förklaras främst av statliga investeringar i vägar och byggnader. Fasta bruttoinvesteringar gav ett negativt bidrag med -3,9 procentenheter till BNP-utvecklingen.

Offentliga investeringar brukar av manga nationalekonomer torgforas som en kontracyklisk finanspolitik. Denna ska enligt larobockerna lindra konjunkturnedgangen och hjalpa till att satta ekonomin pa en tillvaxtbana igen. Jag har ingenting emot den teorin - den fungerar faktiskt. Problemet ar att den offentliga sektorns formaga att vanda ekonomin ar svagare an det privata naringslivets. Offentliga investeringar i vagar och byggnader ar tillfalliga projekt. Deras multiplikativa spridning till andra sektorer ar begransad just darfor att projekten ar tillfalliga. Om naringslivet daremot ar expansionsmotorn blir expansionen mer varaktig. Anledningen ar att naringslivets expansion sker i samklang med framfor allt konsumenternas varaktiga behov. Med ratt ekonomisk-politiska incitament kan staten bana vag for en sadan expansion.

Problemet ar att Vikariens regering ar alldeles for fixerad vid sitt jobbskatteavdrag. I en tid nar allt farre svenskar jobbar minskar den stimulativa effekten av jobbskatteavdraget for varje manad. En rejal momssankning skulle ge en langt battre effekt pa sysselsattning och tillvaxt.

Lagerinvesteringar drog ned BNP-utvecklingen med 2,6 procentenheter. Det är det största negativa bidraget sedan kvartalsseriens början 1993. Det är främst inom handeln som lagren minskade.

Den har variabeln ar alltid tvetydig. Lager inom tillverkningsindustrin ar egentligen ett tecken pa minskande ekonomisk aktivitet. Lager inom detaljhandeln ar ett tecken pa okande ekonomisk aktivitet. Trots att jag letar har jag fortfarande inte hittat nagon uttommande dekomponeringsstudie av lagerinvesteringarna som kan i detalj identifiera olika industriers lagerinvesteringsmonster pa basis av just deras konjunkturindikativa formaga. Men det kommer forhoppningsvis sa smaningom.

Exporten och importen minskade med 16,9 respektive 20,3 procent. I båda fallen är det den kraftigaste minskningen sedan åtminstone 1970. Det var återigen handeln med varor som minskade mest, denna gång med mer än 20 procent på såväl export- som importsidan. Tjänstehandeln uppvisade däremot en betydligt starkare utveckling med en exportminskning på 0,9 procent och en importminskning på 5,1 procent. Eftersom importen minskat mer än exporten så ökade exportnettot, ökningen bidrog med 0,2 procentenheter till BNP-utvecklingen.

Aterigen en statistisk anomali. Eftersom export minus import ar ett bidrag till BNP innebar alltsa en olikhet i minskningstakten faktiskt att BNP ser ut att vaxa. Orsaken ar att import, per definition, ar ett tillskott pa utbudssidan i ekonomin medan export ar ett tillskott pa efterfragesidan. Minskad import vid given efterfragan innebar per definition en okning av inhemsk BNP. I realiteten betyder det bara att en minskad inhemsk aktivitet ar koncentrerad till minskade inkop fran utlandet, dvs en relativ men inte absolut substitution av inhemska varor och tjanster for utlandska varor och tjanster.

Produktionen inom näringslivet minskade med 8,2 procent. Varuproduktionen minskade med 15,1 procent och tjänsteproduktionen med 3,8 procent. Återigen är det främst inom tillverkningsindustrin som de stora minskningarna har ägt rum. Sammantaget har dessa branscher minskat med över 20 procent. Sex branscher med anknytning till motorfordons- och maskinvaruindustrin stod för drygt halva BNP-minskningen. Bland tjänsteproducenterna är undantagen till den svaga utvecklingen fler, även om kvartalet också här präglats av minskningar. Exempel på branscher som upplevt tillväxt är kreditinstitut och försäkringsbolag samt utbildning och sjukvård.

Da talar vi alltsa om privata foretag inom utbildning och sjukvard. Framfor allt privat utbildningsproduktion borde vaxa i kristider nar folk soker utveckla sin kompetens for framtiden.

Att den privata produktionen av sjukvard okar ar en direkt foljd av den ofantliga sektorns kapitala misslyckande pa samma omrade.

Offentliga myndigheters produktion minskade med 0,1 procent. Antalet arbetade timmar i hela ekonomin minskade med 4,2 procent vilket är den största minskningen sedan början på 1990-talet. Det sistnämnda gäller även antalet sysselsatta som minskade med 2,2 procent. Detta innebar en minskad medelarbetstid även under andra kvartalet. I näringslivet minskade antalet arbetade timmar med 5,4 procent, och näringslivets arbetsproduktivitet fortsatte därmed att falla.

Arbetsmarknadens forsvagning ar inte helt synkroniserad med forsvagningen i BNP. Orsaken ar att i kristider stadar foretagen upp i sina organisationer for att slimma kostnadsstrukturen och overleva i en mindre kostym. Nar konjunkturvandningen sa kommer borjar man med att bygga upp sina kontantflodesmarginaler innan man borjar nyanstalla. Darfor sjunker arbetslosheten snabbare an BNP och stiger senare an BNP.

Hushållens disponibla inkomster ökade med 4,9 procent i löpande priser det andra kvartalet jämfört med samma kvartal 2008. Rensat för inflation ökade de disponibla inkomsterna med 2,6 procent.

Som jag tidigare visat spelar detta ingen roll for folks levnadsstandard. Under de senaste 20 aren har den privata konsumtionen vuxit med ungefar 0.85 procent om aret, justerat for inflationen, trots realloneokningar pa samma niva som har rapporteras. Orsaken ar den sakta men standigt expanderande borda som den offentliga maktens skattehunger lagger pa den privata sektorn.

Hushållens finansiella sparande ökade med drygt 33 miljarder kronor och uppgick till ungefär 94 miljarder kronor i löpande priser. Sparkvoten, exklusive sparandet i premie- och tjänstepensioner, uppgick till hela 15 procent. Det motsvarar en ökning med nästan fyra procentenheter jämfört med motsvarande kvartal 2008.

Detta har sin upprinnelse i tva faktorer: dels forsoker de som fortfarande har jobb spara och betala av lan sa fort de kan for den handelse de forlorar sina jobb; dels har bankerna farre att lana ut till eftersom arbetslosa inte har kreditvardighet nog att fa lana pengar. Sparchocker av den har storleksordningen ar ovanliga - den senaste var den som intraffade i samband med 90-talskrisen.

Sammantaget visar nationalrakenskaperna for andra kvartalet 2009 att den ekonomiska krisens anatomi inte har forandrats sedan forsta kvartalet, eller ens sista kvartalet 2008. Den allra senaste arbetsmarknadsstatistiken indikerar att den ekonomiska krisen kan vara inne i sitt "bottenstadium"; det definitiva svaret pa den fragan far vi nar nationalrakenskaperna for tredje kvartalet kommer om nagra veckor.