Sverige har i manga delar blivit ett historielost land under de senaste 20 aren. Den offentliga debatten famlar i blindo, utan den referensram som nutidshistoria erbjuder. Det har ar sarskilt uppenbart inom den ekonomisk-politiska debatten. For att rada bot pa detta ska vi idag gora en basal genomgang av nationalrakenskaperna for den svenska ekonomin. Tidsperioden vi granskar ar 1950-2006. Anledningen till valet av just den perioden ar att Statistiska Centralbyran erbjuder sammanhallen, konsistent statistik just for dessa ar. Vi kan lagga till nyare data an 2006, men da maste vi ta hansyn till att statistikerna pa SCB:s nationalrakenskapsavdelning annu inte har harmoniserat siffrorna metodologiskt.
Nationalrakenskaper ar den ekonomiska mattstocken pa den svenska ekonomin. Den mest kanda variabeln ar BNP; nationalrakenskaperna mater ocksa privat konsumtion, offentlig konsumtion, privata bruttoinvesteringar samt utrikeshandel. Man kan dekomponera nationalrakenskaperna mycket langt - varldens basta offentligt publicerade dekomponering finns pa amerikanska Bureau of Economic Analysis - men for var introducerande analys ar det ointressant att titta pa detaljerna i variablerna i BNP. Dessa ar daremot viktiga om vi vill studera specifika trender, sasom hur hushallen delar sin konsumtion mellan varaktiga varor och icke varaktiga varor. Den kompositionen kan saga oss en hel del om hushallens framtidsforvantningar.
(All statistik till grund for den kommande diskussionen finns att hamta pa nationalrakenskapssidan hos Statistiska Centralbyran.)
Den overgripande slutsatsen av en studie av nationalrakenskaperna 1950-2006 ar att den svenska ekonomin idag mar vasentligt samre an den gjorde for 40-50 ar sedan. Orsaken star att finna i en djupt felaktig finanspolitik, som premierat exportindustri och offentlig konsumtion over privat, inhemsk efterfragan.
Kort sagt: svenskarna arbetar i allt storre utstrackning for utlandska konsumenter och for svenska skattebetalda byrakrater, inte sig sjalva.
Justerat for inflation ser BNP-tillvaxttalen ut sa har i genomsnitt:
1951-1960: 3.4 procent per ar
1961-1970: 4.6 procent per ar
1971-1980: 2.0 procent per ar
1981-1990: 2.2 procent per ar
1991-2000: 2.0 procent per ar
Per capita blir siffrorna naturligtvis lagre:
1951-1960: 2.7 procent per ar
1961-1970: 3.9 procent per ar
1971-1980: 1.6 procent per ar
1981-1990: 1.9 procent per ar
1991-2000: 1.7 procent per ar
Innan vi gar vidare med per capita-siffrorna, lat oss titta lite narmare pa vad som hant i BNP:s sammansattning sedan 60-talet.
Sverige har lange varit hemvist for stora exportforetag. Problemet ar att den ekonomiska politik som framfor allt socialdemokratiska regeringar fort under det senaste halvseklet har gynnat exportindustrin pa bekostnad av den inhemska konsumtionen. Att den har politiken har lyckats ar enkelt att se i nationalrakenskaperna. Vi jamfor den genomsnittliga tillvaxten per ar i bruttoexporten med den genomsnittliga tillvaxten per ar i den privata konsumtionen:
1951-1960: Exporttillvaxt 5.5 procent; privat konsumtion 4.4 procent
1961-1970: Exporttillvaxt 7.6 procent; privat konsumtion 5.7 procent
1971-1980: Exporttillvaxt 4.0 procent; privat konsumtion 3.2 procent
1981-1990: Exporttillvaxt 4.4 procent; privat konsumtion 1.7 procent
1991-2000: Exporttillvaxt 7.8 procent; privat konsumtion 0.8 procent
2001-2006: Exporttillvaxt 5.4 procent; privat konsumtion 0.9 procent
Observera alltsa att det har ar reala genomsnittliga tillvaxtsiffror, alltsa justerade for inflation. Vad vi ser ar med andra ord en tydlig skiftning i den ekonomiska politikens prioritering i slutet av 70- och borjan av 80-talet. En serie devalveringar av den svenska kronans kurs gentemot utlandska valutor 1977-1982 gjorde levnadsomkostnaderna dyrare for svenskar medan exporten blev vasentligt mycket billigare. Samma sak hande i och med att kronkursen blev flytande pa hosten 1992. Under 80-talet vaxer bruttoexporten 2.6 ganger snabbare an privatkonsumtionen; under 90-talet vaxer den nio ganger snabbare.
Effekterna av det har ar forodande i ett viktigt avseende: endast en sektor av ekonomin - exportindustrin - kan generera jobb i nagon storre utstrackning. Men dessa jobb transformeras inte till inhemsk levnadsstandardsokning. Om sa vore fallet hade privatkonsumtionen vuxit i vasentligt battre paritet med exporten an nu ar fallet. Vi hade sett siffror narmare 50- och 60-talets paritet.
Kort sagt: det gar inte att exportera ett land rikt. Det enda som skett ar att Sverige drabbats av industriell fattigdom. Manga stora exportforetag har flyttat tillverkning utomlands (i princip hela den svenska lakemedelsindustrin ar brittisk eller amerikansk idag) eller anvander stora delar importerade komponenter. Detta betyder i princip att jobben i exportindustrin i allt storre utstrackning blivit relativt enkla, lagbetalda sammansattningsarbeten.
Tillvaxtsiffrorna for BNP per capita, som redovisades ovan, ar en klar indikation pa att svenska hushall i princip inte har fatt det battre sedan 70-talet. Forutom den hansynslosa prioriteringen av exportindustrin har svenska politiker ocksa varit noga med att forsorja sin offentliga sektor med pengar. Detta har stadigt okat skattetrycket pa den privata sektorn - ytterst hushallen - vilket forutom exportens snabba tillvaxt ar en viktig orsak till att privatkonsumtionens andel av BNP sjunkit stadigt under de senaste decennierna.
1950 var privatkonsumtionen 67 procent av BNP (inflationsjusterade siffror). 1963 sjonk den for
forsta gangen under 60 procent (59.7) och fortsatte sedan sakta sin fard nedat. 1980 var den 54 procent. Sedan 1995 har den privata konsumtionen utgjort mindre an halva den svenska ekonomin. Den lagsta noteringen for hela tidsserien ar 2006, pa 47.3 procent.
Den offentliga sektorns konsumtion (som egentligen ar produktion av sjukvard, utbildning och andra tjanster) vaxte samtidigt under perioden 1950-1980 fran 22 till 31 procent av BNP. Darefter minskar den offentliga konsumtionens andel under 80-talet, toppar igen pa 32 procent 1993 och sjunkar sa stadigt igen for att 2006 hamna pa 23.2 procent av BNP.
Tyder det har pa att den offentliga sektorn blivit mindre i svensk ekonomi? Icke sa nicke. Tva variabler ar viktiga att ta in i bilden. Den forsta ar transfereringarna, dvs socialforsakringssystemet. Detta utgor idag drygt halften av den offentliga sektorns utgifter varje ar. Pa grund av att socialforsakringarna ar rent finansiella transaktioner raknas dessa inte in i BNP. Men de kraver icke desto mindre skatter for sin finansiering, vilket betyder att utbyggnaden av socialforsakringarna under 70- och 80-talen forklarar en hel del av den strukturellt varaktiga nedgangen i privat konsumtion. Den offentliga makten behovde helt enkelt mer och mer skatt ur folks planbocker.
Den andra variabeln i sammanhanget ar sjalva balansen mellan skatteuttag och offentliga utgifter. Har finns tyvarr ingen sammanhangande tidsserie fran SCB, atminstone inte kalibrerade med nationalrakenskapernas metodologi. Saledes anvander vi de siffror som redovisas tillsammans med NR-data, vilket begransar oss till perioden 1993-2006.
Den har perioden tacker Goran Dzjugasvilijs samhallsfientliga finanspolitik, som han sjosatte efter valet 1994. Vad den har perioden avslojar ar att svenska politiker bokstavligt talat snor pengar av svenska skattebetalare - och det utover vad man ger tillbaks i form av offentliga utgifter.
De totala offentliga utgifterna i Sverige, inklusive socialforsakringsutbetalningar, var i nominella (icke inflationsjusterade) termer 1,085 miljarder kronor ar 1993. Samma ar tog den offentliga makten in 910 miljarder kronor i skatter. Underskottet forklaras av att Sverige befann sig mitt i en brinnande lagkonjunktur. Underskottet krympte sa sakteliga 1994 och 1995. Om regeringen inte gjort nagot alls hade budgetunderskottet forsvunnit tack vare en langsam men stadig aterhamtning i ekonomin. Men regeringen Goran Dzjugasvilij kunde inte lata bli att borja peta i den.
Ar 1995 sjosatte han efterkrigstidens storsta finanspolitiska besparingspaket. Finansminister Erik Asbrink satt i TV och skrot om att Sverige var bast i varlden pa att spara. Detta avspeglar sig ocksa i de offentliga finanserna for perioden 1993-2006. Vad som ocksa framtrader ur dessa ar hur staten langsamt men sakert sanker svenskarnas levnadsstandard - aven om vi raknar in de pengar svenskarna far tillbaks fran den offentliga makten.
Den skattebas som den offentliga makten ar i besittning av ar BNP. Nar vi delar BNP per capita ser vi hur den offentliga makten belastar individerna med sina skatter. Icke inflationsjusterad BNP for 1993-2006 vaxte med 4.5 procent per ar. Det har ar den faktiska, i kronor och oren raknat, tillvaxten i skattebasen i Sverige. Under samma period vaxte skatteuttaget med 4.3 procent per ar.
Later inte sa illa, eller hur? Det ser ju ut som om svenskarna till och med fatt det lite battre, trots att de har sa stor offentlig sektor...
Den slutsatsen ar djupt felaktig. For det forsta talar vi om nominell BNP/capita. Denna ska justeras for inflation, vilket ar cirka 2.5 procent om aret. Nar skatteuttaget vaxer fortare an folks reala inkomster innebar det en de facto nedjustering av levnadsstandarden.
For det andra talar vi om BNP/capita, inte faktiska hushallsinkomster. BNP delas mellan hushallens arbetsinkomster och kapitalinkomster. Aven om i teorin hushallen erhaller alla inkomster (foretagens inkomster far de i sin roll som aktieagare) innebar en snabbare okning i kapitalinkomsterna att hushallens arbetsinkomster blir en relativt mindre del av BNP/capita. Darmed far hushallen mindre pengar att betala skatterna med, trots att skatterna alltsa stiger i paritet med BNP/capita.
For det tredje maste vi se pa vad den offentliga sektorn ger tillbaks for alla skatter den tar ut. Och har borjar det bli riktigt intressant. Under och efter Goran Dzjugasvilijs finanspolitiska motorsagsmassaker 1.8 procent langsammare per ar an skatteuttaget.
Det har ar en sensationell siffra som alla svenskar borde kanna till. Vad den betyder ar, kort och gott, att for varje extra hundralapp du betalar i skatt far du bara 98 kronor tillbaks i form av offentlig service och socialforsakringsutbetalningar. Bara under perioden 2000-2006 tog den offentliga makten in 200 miljarder kronor mer an man gav tillbaks till det svenska folket.
Vi talar har om pengar som inte kommer till nagon som helst anvandning i den svenska ekonomin. For en vanlig tvabarnsfamilj handlar det om 89 000 kronor som den offentliga makten, i koppet av sex ar, tog ifran dem utan att ge nagonting overhuvudtaget tillbaks.
Den har overbeskattningen kommer ovanpa den kraftigt okade individuella skatteborda som foljer av att en allt mindre andel av svenskarna faktiskt arbetar. Som jag visat tidigare steg skattebordan per sysselsatt svensk under 90-talet med ungefar 50 procent. Ovanpa detta levererar alltsa svenska skattebetalare in tusentals kronor om aret som de overhuvudtaget inte far se roken av.
I stallet genomgar den offentliga verksamheten arliga besparingar. Nar de totala offentliga utgifterna vaxer langsammare an skatteuttaget ar detta alltsa inte ett uttryck enbart for hogre skatter, utan ocksa for att man skar ner pa den offentliga sektorns verksamhet. Detta avspeglar sig bland annat i att den offentliga konsumtionen (exempelvis sjukvard och utbildning) som namndes ovan har fallit som andel av BNP. Dvs: trots att skattetrycket fortsatter att vara konstant som andel av BNP minskar den offentliga sektorns utgifter som andel av BNP.
Svenskarna betalar alltsa i allt storre utstrackning for tjanster man inte far. Detta bidrar till att sanka levnadsstandarden i Sverige, i forsta hand i relativ mening, i andra hand i absoluta tal (vilket blir nasta steg i den ekonomiska utforsbacken).
Den har genomgangen av nationalrakenskaperna for Sverige 1950-2006 har saledes visat foljande:
1. Sedan atminstone 70-talet har svenska politiker hansynslost prioriterat exportindustrin over den inhemska levnadsstandarden.
2. Skatteuttaget har stigit stadigt och parkerat sig pa varldens hogsta niva. Samtidigt far svenskarna allt mindre tillbaks for skattepengarna.
3. Privatkonsumtionen ar idag mindre an halften av BNP, vilket ar ett tecken pa att svenskarna lever i en allt mer utbredd industriell fattigdom.
Monday, August 24, 2009
Friday, August 21, 2009
LEGOMINISTERN SOM FINANSPOLITISK SPIN DOCTOR
Legoministern har legat lagt ganska lange. Det har nog varit lite jobbigt, trots allt, att ignorera den ekonomiska krisen i sadan utstrackning som han har. Men nu ar han ute igen, den har gangen for att prata upp statens finanser.
Vi kan konstatera att det jämfört med i våras skett en förbättring av offentliga finanser, sade finansminister Anders Borg vid en pressträff på Harpsund under fredagen där han presenterade Finansdepartementets augustiprognos.
Det har det inte alls. Vad legoministern menar ar att forbattringen skett i forhallande till en prognos. Den faktiska utvecklingen ar fortfarande negativ.
Det offentliga sparandet har försvagats väsentligt det senast året. Det har dessutom rått mycket stor osäkerhet kring de offentliga finansernas fortsatta utveckling i spåren av den kraftiga konjunkturnedgången och finanskrisen. Det något stabilare ekonomiska läget med minskad risk för en ännu sämre konjunkturutveckling och en normalisering på finansmarknaderna har påtagligt minskat risken avseende de offentliga finanserna.
Inte alls. Legoministern tycks tro att det ar den finansiella sektorn av ekonomin som pa nagot satt bestammer konjunkturutvecklingen. Sa forhaller det sig inte. Det ar den reala sektorn - dar produktion, konsumtion, investeringar och arbetsmarknad finns - som producerar varde; den finansiella sektorns roll ar enbart att forsorja den reala sektorn med likviditet. Likviditetsgraden i den reala sektorns tillgangar beror pa en rad faktorer som, i sin tur, ar forankrade i forvantningar om den reala sektorns framtida styrka.
Kort sagt: om inte konsumenter och entreprenorer har tillracklig framtidstro, kommer den ekonomiska aktiviteten i svensk ekonomi inte att forbattras. Darmed forbattras heller inte statens finanser.
De offentliga finanserna har därtill utvecklats något bättre jämfört med bedömningen i 2009 års ekonomiska vårproposition (VÅP 09) från den 15 april genom att intäkterna utvecklats något starkare än väntat och utgifterna kommit in lägre.
Saledes ar det alltsa inte fraga om en faktisk forbattring, utan enbart om att finansdepartementet medvetet underprognosticerade den narmaste framtiden. Darmed gav man sig sjalv mojlighet att ga ut och saga "laget ar battre an vantat, var politik fungerar". Det har ar ett gammalt finanspolitiskt trick som Legoministern givetvis inte borde anvanda.
Ökningen i skatteinkomsterna beror framför allt på att antalet arbetade timmar väntas utvecklas mer gynnsamt jämfört med bedömningen i VÅP 09. Den något starkare utvecklingen av antalet arbetade timmar innebär att intäkterna från både direkta och indirekta skatter på arbete har reviderats upp. Hushållens konsumtion bedöms också utvecklas starkare jämfört med prognosen i VÅP 09, vilket leder till högre intäkter från skatt på konsumtion. Intäkterna från skatt på kapital har också reviderats upp något jämfört med prognosen i VÅP 09. Lägre utgifter förklaras framför allt av ett mer gynnsamt utfall för utgifterna inom området ohälsa och arbetsmarknad.
Aterigen: det ar inte fraga om en faktisk forbattring av det ekonomiska laget, enbart ett medgivande att man hade en overpessimistisk prognos i varas. Den faktiska utvecklingen av ekonomin sag vi prov pa i AKU-undersokningen (se gardagens artikel) och mer kommer nar SCB slapper nasta rapport om nationalrakenskaperna.
Legoministern medger detta indirekt:
Sammantaget har det således sedan i våras skett en förskjutning i riskbilden kring de offentliga finanserna. Trots detta är det centralt med beredskap för en sämre utveckling av de offentliga finanserna, om konjunkturen åter skulle överraska negativt eller om läget på finansmarknaderna åter skulle förvärras.
Det kanske ar dags for en rejal genomgang av nationalrakenskaperna - den slags som Legoministerns underordnade tydligen inte maktar med. Det skulle lara honom lite om prognosticering.
En av anledningarna till att de inte ar sarskilt duktiga pa NR pa finansen ar att en av de hogsta cheferna heter Susanne Ackum. Vi laste nationalekonomi ihop bade pa grund- och forskarniva. Hennes specialitet bestar i att rakna arbetslosa. Varken hon eller nagon av hennes kompisar fran den grupp som doktorerade i Uppsala i borjan av 90-talet besatt ens basala kunskaper i nationalrakenskaper. Darmed kan heller inte finansdepartementet erhalla tillracklig kompetens i amnet.
(Det mest komiska exemplet pa bristande NR-kunskaper hos en nationalekonom hittar vi i Mats Dillen, generaldirektor pa Konjunkturinstitutet. Jag har ett par anekdoter att beratta om den mannen. Men det far bli vid ett senare tillfalle.)
Preliminära siffror visar att underskottet i det finansiella sparandet, beräknat som andel av BNP, uppgå till 2,4 procent i år för att sedan öka till 3,7 procent 2010. Därefter sjunker det 2011 till 2,5 procent och 1,4 procent 2012. Det ska jämföras med underskottssiffrorna från VÅP 09 som uppgick till 2,7 procent 2009, 3,8 procent 2010, 3,1 procent 2011 och 2,0 procent 2012.
Den internationella finanskrisen som kulminerade under senhösten förra året har fört ned världens ledande industrinationer i djup lågkonjunktur och drivit upp arbetslösheten. De dramatiska fallen i världsekonomin har drabbat en liten, öppen och handelsberoende ekonomi som den svenska hårt.
Den s.k. finanskrisen var enbart en justering av samma slag som skedde i slutet av 80-talet. Den gangen drabbades Sverige vasentligt hardare an andra lander av en rad orsaker. Men den kausala borjan pa lagkonjunkturen var en nedgang i den internationella handeln, efter nastan sju ar av stadig tillvaxt. Handelsnedgangen orsakade i sin tur ett fall i de svenska industriinvesteringarna. Nar exportindustrins vinster inte langre vaxte, utan planade ut och sedan foll, skiftade forvantningarna dramatiskt inom finanssektorn. Man gjorde omvarderingar av sina portfoljer och ville snabbt bli av med hogrisktillgangar.
Samma scenario sag vi den har gangen. Skillnaden ar att Sverige idag ar annu mer beroende av den internationella konjunkturen, och orsaken till det ar 20 ar av usel finanspolitik, ovanpa 15 ar av medelmattig till dalig finanspolitik. (Ju mer jag skriver om det har, desto mer inser jag att en genomgang av sjalva nationalrakenskaperna for de sista 30 aren ar nodvandig - i rent utbildningssyfte. Ett mycket tidskravande arbete, but I guess I'm the only one for the job...)
Nedgångens omfattning och takt saknar motsvarighet i modern tid.
Enbart, som sagt, darfor att Sveriges exponering till recessionsorsakerna ar storre nu an for 20 ar sedan. Och det ar framst socialdemokratiska, men ocksa borgerliga, politikers fel helt och hallet.
Den ekonomiska politiken i Sverige och i omvärlden har lagts om i en historiskt sett mycket expansiv riktning.
Det var det dummaste jag hort sedan jag konfirmerades. OK. Jag stoppar har. Det far bli en rejal NR-artikel i helgen. Legoministern tror uppenbarligen att budgetunderskott ar detsamma som expansiv finanspolitik. Inte ens den basala biten makroekonomisk kunskap han lara sig.
Fortsattning foljer i helgen, som sagt.
Vi kan konstatera att det jämfört med i våras skett en förbättring av offentliga finanser, sade finansminister Anders Borg vid en pressträff på Harpsund under fredagen där han presenterade Finansdepartementets augustiprognos.
Det har det inte alls. Vad legoministern menar ar att forbattringen skett i forhallande till en prognos. Den faktiska utvecklingen ar fortfarande negativ.
Det offentliga sparandet har försvagats väsentligt det senast året. Det har dessutom rått mycket stor osäkerhet kring de offentliga finansernas fortsatta utveckling i spåren av den kraftiga konjunkturnedgången och finanskrisen. Det något stabilare ekonomiska läget med minskad risk för en ännu sämre konjunkturutveckling och en normalisering på finansmarknaderna har påtagligt minskat risken avseende de offentliga finanserna.
Inte alls. Legoministern tycks tro att det ar den finansiella sektorn av ekonomin som pa nagot satt bestammer konjunkturutvecklingen. Sa forhaller det sig inte. Det ar den reala sektorn - dar produktion, konsumtion, investeringar och arbetsmarknad finns - som producerar varde; den finansiella sektorns roll ar enbart att forsorja den reala sektorn med likviditet. Likviditetsgraden i den reala sektorns tillgangar beror pa en rad faktorer som, i sin tur, ar forankrade i forvantningar om den reala sektorns framtida styrka.
Kort sagt: om inte konsumenter och entreprenorer har tillracklig framtidstro, kommer den ekonomiska aktiviteten i svensk ekonomi inte att forbattras. Darmed forbattras heller inte statens finanser.
De offentliga finanserna har därtill utvecklats något bättre jämfört med bedömningen i 2009 års ekonomiska vårproposition (VÅP 09) från den 15 april genom att intäkterna utvecklats något starkare än väntat och utgifterna kommit in lägre.
Saledes ar det alltsa inte fraga om en faktisk forbattring, utan enbart om att finansdepartementet medvetet underprognosticerade den narmaste framtiden. Darmed gav man sig sjalv mojlighet att ga ut och saga "laget ar battre an vantat, var politik fungerar". Det har ar ett gammalt finanspolitiskt trick som Legoministern givetvis inte borde anvanda.
Ökningen i skatteinkomsterna beror framför allt på att antalet arbetade timmar väntas utvecklas mer gynnsamt jämfört med bedömningen i VÅP 09. Den något starkare utvecklingen av antalet arbetade timmar innebär att intäkterna från både direkta och indirekta skatter på arbete har reviderats upp. Hushållens konsumtion bedöms också utvecklas starkare jämfört med prognosen i VÅP 09, vilket leder till högre intäkter från skatt på konsumtion. Intäkterna från skatt på kapital har också reviderats upp något jämfört med prognosen i VÅP 09. Lägre utgifter förklaras framför allt av ett mer gynnsamt utfall för utgifterna inom området ohälsa och arbetsmarknad.
Aterigen: det ar inte fraga om en faktisk forbattring av det ekonomiska laget, enbart ett medgivande att man hade en overpessimistisk prognos i varas. Den faktiska utvecklingen av ekonomin sag vi prov pa i AKU-undersokningen (se gardagens artikel) och mer kommer nar SCB slapper nasta rapport om nationalrakenskaperna.
Legoministern medger detta indirekt:
Sammantaget har det således sedan i våras skett en förskjutning i riskbilden kring de offentliga finanserna. Trots detta är det centralt med beredskap för en sämre utveckling av de offentliga finanserna, om konjunkturen åter skulle överraska negativt eller om läget på finansmarknaderna åter skulle förvärras.
Det kanske ar dags for en rejal genomgang av nationalrakenskaperna - den slags som Legoministerns underordnade tydligen inte maktar med. Det skulle lara honom lite om prognosticering.
En av anledningarna till att de inte ar sarskilt duktiga pa NR pa finansen ar att en av de hogsta cheferna heter Susanne Ackum. Vi laste nationalekonomi ihop bade pa grund- och forskarniva. Hennes specialitet bestar i att rakna arbetslosa. Varken hon eller nagon av hennes kompisar fran den grupp som doktorerade i Uppsala i borjan av 90-talet besatt ens basala kunskaper i nationalrakenskaper. Darmed kan heller inte finansdepartementet erhalla tillracklig kompetens i amnet.
(Det mest komiska exemplet pa bristande NR-kunskaper hos en nationalekonom hittar vi i Mats Dillen, generaldirektor pa Konjunkturinstitutet. Jag har ett par anekdoter att beratta om den mannen. Men det far bli vid ett senare tillfalle.)
Preliminära siffror visar att underskottet i det finansiella sparandet, beräknat som andel av BNP, uppgå till 2,4 procent i år för att sedan öka till 3,7 procent 2010. Därefter sjunker det 2011 till 2,5 procent och 1,4 procent 2012. Det ska jämföras med underskottssiffrorna från VÅP 09 som uppgick till 2,7 procent 2009, 3,8 procent 2010, 3,1 procent 2011 och 2,0 procent 2012.
Den internationella finanskrisen som kulminerade under senhösten förra året har fört ned världens ledande industrinationer i djup lågkonjunktur och drivit upp arbetslösheten. De dramatiska fallen i världsekonomin har drabbat en liten, öppen och handelsberoende ekonomi som den svenska hårt.
Den s.k. finanskrisen var enbart en justering av samma slag som skedde i slutet av 80-talet. Den gangen drabbades Sverige vasentligt hardare an andra lander av en rad orsaker. Men den kausala borjan pa lagkonjunkturen var en nedgang i den internationella handeln, efter nastan sju ar av stadig tillvaxt. Handelsnedgangen orsakade i sin tur ett fall i de svenska industriinvesteringarna. Nar exportindustrins vinster inte langre vaxte, utan planade ut och sedan foll, skiftade forvantningarna dramatiskt inom finanssektorn. Man gjorde omvarderingar av sina portfoljer och ville snabbt bli av med hogrisktillgangar.
Samma scenario sag vi den har gangen. Skillnaden ar att Sverige idag ar annu mer beroende av den internationella konjunkturen, och orsaken till det ar 20 ar av usel finanspolitik, ovanpa 15 ar av medelmattig till dalig finanspolitik. (Ju mer jag skriver om det har, desto mer inser jag att en genomgang av sjalva nationalrakenskaperna for de sista 30 aren ar nodvandig - i rent utbildningssyfte. Ett mycket tidskravande arbete, but I guess I'm the only one for the job...)
Nedgångens omfattning och takt saknar motsvarighet i modern tid.
Enbart, som sagt, darfor att Sveriges exponering till recessionsorsakerna ar storre nu an for 20 ar sedan. Och det ar framst socialdemokratiska, men ocksa borgerliga, politikers fel helt och hallet.
Den ekonomiska politiken i Sverige och i omvärlden har lagts om i en historiskt sett mycket expansiv riktning.
Det var det dummaste jag hort sedan jag konfirmerades. OK. Jag stoppar har. Det far bli en rejal NR-artikel i helgen. Legoministern tror uppenbarligen att budgetunderskott ar detsamma som expansiv finanspolitik. Inte ens den basala biten makroekonomisk kunskap han lara sig.
Fortsattning foljer i helgen, som sagt.
Thursday, August 20, 2009
ARBETSMARKNADEN ALLT DYSTRARE
Statistiska Centralbyran har slappt arbetskraftsundersokningen for andra kvartalet 2009. AKU-rapporten bekraftar det allt samre laget pa arbetsmarknaden.
Under andra kvartalet 2009 var 454 000 personer i åldern 15-74 år arbetslösa. Det relativa arbetslöshetstalet var 9,1 procent, vilket är en ökning med 2,3 procentenheter jämfört med motsvarande kvartal föregående år.
Anvandningen av aldersgruppen 15-74 ger nagot snedvridna tal jamfort med att anvanda 20-64, eftersom 15-19-aringar typiskt sett gar i skola och 65-74-aringar normalt ar pensionerade. Icke desto mindre ger siffrorna i AKU-rapporten en signifikant bild av utvecklingen pa den svenska arbetsmarknaden; endast en marginell del av den yngsta och den aldsta aldersgruppen ar aktiv pa arbetsmarknaden.
Antalet sysselsatta som varit sjukfrånvarande minst en kalendervecka minskade med 17,6 procent till 93 000 personer.
Problemet med den har siffran ar att den inte tar hansyn till institutionella forandringar i sjukpenningen, sasom stramare regler for bedomingar av sjukdom hos Forsakringskassan. Darmed blir det svart att rationalisera en minskning i sjukfranvaron.
Institutionella forandringars effekter pa tidsseriestatistik ar ett generellt metodologiskt problem som fatt alltfor liten uppmarksamhet i nationalekonomisk forskning.
Under andra kvartalet 2009 var i genomsnitt 4 525 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta.
Vi observerar aterigen att det har ror sig om ett storre aldersspann an den konventionella matmetoden for arbetskraften i en ekonomi.
Det är en minskning med 99 000 personer, varav 72 000 män. Det är andra kvartalet i rad där antalet sysselsatta har gått ned jämfört med motsvarande kvartal föregående år. Inom branscherna Tillverkning och utvinning, energi och miljö samt Byggverksamhet minskade antalet sysselsatta med 58 000 respektive 15 000 personer. Det innebär att dessa branscher tillsammans står för nästan tre fjärdedelar av den totala minskningen i antalet sysselsatta. Antalet fast anställda minskade under andra kvartalet 2009 med 38 000 personer. Det är första gången sedan fjärde kvartalet 2004 som antalet fast anställda minskat jämfört med motsvarande kvartal ett år tidigare.
Det har indikerar att en mycket stor andel av den svenska arbetskraften ar anstalld pa tillfalliga kontrakt. Detta i sin tur ar ett fenomen som drabbat praktiskt taget alla europeiska lander. Under 90-talets hogkonjunktur var exempelvis drygt 90 procent av nya jobb i Spanien och Frankrike tillfalliga arbeten. Den motsvarande svenska siffran ar inte riktigt sa hog eftersom Sverige, trots sin rigida LAS, inte har riktigt samma cementerade anstallningsforhallanden som Spanien och Frankrike har.
Nedgången i antalet fast anställda förklaras nästan uteslutande av minskningen bland männen. Antalet tidsbegränsat anställda fortsätter att minska. Jämfört med andra kvartalet 2008 minskade antalet med 54 000 personer, varav 29 000 män. Nedgången i antalet tidsbegränsat anställda har pågått sedan början av 2008.
Man anvande sig med andra ord av dessa som en buffert under hogkonjunkturen.
Av de sysselsatta i åldern 15-74 år var i genomsnitt 3 976 000 personer i arbete, vilket motsvarar en minskning med 191 000 personer. ... Gruppen personer ej i arbete består av undergrupperna sysselsatta som var frånvarande under hela mätveckan, arbetslösa samt personer ej i arbetskraften. Under andra kvartalet utgjorde dessa undergrupper tillsammans 2 969 000 personer i åldern 15-74 år. Det motsvarar en ökning med 266 000 personer jämfört med motsvarande kvartal ett år tillbaka. Ökningen avser i första hand män. Under samma period ökade befolkningen i åldern 15-74 år med 75 000 personer.
Gruppen "ej i arbetskraften" ar, som jag tidigare rapporterat, den grupp som okat permanent sedan 90-talskrisen. Det ar mycket oroande att den gruppen aterigen vaxer, just darfor att den senaste kraftiga uppgangen visade sig bli permanent. Med den har taken i tillvaxten (om vi for ett ogonblick bortser ifran att vi har talar om ett storre aldersspann an normalt) ser vi nu Sverige marschera in i ett permanent tillstand av 30 procents effektiv arbetsloshet. Om landet faktiskt nar dit ar fortfarande en oppen fraga, men hittills har ingen ekonomisk statistik givit motsatta indikationer.
Bland ungdomar i åldern 15-24 år steg arbetslösheten med 3,9 procentenheter till 29,0 procent. Av de arbetslösa ungdomarna var 46 procent heltidsstuderande som sökt och kunnat ta arbete.
Det betyder alltsa att nastan halften av alla ungdomar 15-24 ar studerar av arbetsmarknadsorsaker, inte darfor att de vill studera. Det har ar ett stort problem for det svenska utbildningssystemet. Effekterna av att nastan 14 procent av alla unga anvander studier som arbetsloshetsforsakring blir att produktiviteten i det hogre utbildningssystemet sjunker; studiemotivationen hos den har gruppen ar markant lagre an hos de som har gjort ett aktivt val att studera. Detta kostar skattepengar och skuldsatter ungdomarna for en utbildning de med stor sannolikhet aldrig kommer att kunna anvanda (dels pa grund av daliga studieresultat, dels pa grund av passivitet i valet av studieinriktning).
Var fjärde arbetslös i åldern 15-74 år var långtidsarbetslös, det vill säga haft en sammanhängande arbetslöshetsperiod på mer än 26 veckor. Det innebär att 112 000 personer var långtidsarbetslösa, varav 62 000 män och 50 000 kvinnor.
Det ar en otrevligt hog siffra som vi bor halla ogonen pa framover.
Overlag ar saledes laget pa den svenska arbetsmarknaden fortsatt mycket allvarligt. Sa lange inga tendenser pekar i motsatt riktning star min prognos fast om 30 procents effektiv arbetsloshet fore 2009 ars utgang. Kostnaderna for den arbetslosheten kommer att bli oerhort hoga; min artikel om kostnaderna for den permanent hogre arbetslosheten sedan 90-talskrisen ger en indikation om detta.
Under andra kvartalet 2009 var 454 000 personer i åldern 15-74 år arbetslösa. Det relativa arbetslöshetstalet var 9,1 procent, vilket är en ökning med 2,3 procentenheter jämfört med motsvarande kvartal föregående år.
Anvandningen av aldersgruppen 15-74 ger nagot snedvridna tal jamfort med att anvanda 20-64, eftersom 15-19-aringar typiskt sett gar i skola och 65-74-aringar normalt ar pensionerade. Icke desto mindre ger siffrorna i AKU-rapporten en signifikant bild av utvecklingen pa den svenska arbetsmarknaden; endast en marginell del av den yngsta och den aldsta aldersgruppen ar aktiv pa arbetsmarknaden.
Antalet sysselsatta som varit sjukfrånvarande minst en kalendervecka minskade med 17,6 procent till 93 000 personer.
Problemet med den har siffran ar att den inte tar hansyn till institutionella forandringar i sjukpenningen, sasom stramare regler for bedomingar av sjukdom hos Forsakringskassan. Darmed blir det svart att rationalisera en minskning i sjukfranvaron.
Institutionella forandringars effekter pa tidsseriestatistik ar ett generellt metodologiskt problem som fatt alltfor liten uppmarksamhet i nationalekonomisk forskning.
Under andra kvartalet 2009 var i genomsnitt 4 525 000 personer i åldern 15-74 år sysselsatta.
Vi observerar aterigen att det har ror sig om ett storre aldersspann an den konventionella matmetoden for arbetskraften i en ekonomi.
Det är en minskning med 99 000 personer, varav 72 000 män. Det är andra kvartalet i rad där antalet sysselsatta har gått ned jämfört med motsvarande kvartal föregående år. Inom branscherna Tillverkning och utvinning, energi och miljö samt Byggverksamhet minskade antalet sysselsatta med 58 000 respektive 15 000 personer. Det innebär att dessa branscher tillsammans står för nästan tre fjärdedelar av den totala minskningen i antalet sysselsatta. Antalet fast anställda minskade under andra kvartalet 2009 med 38 000 personer. Det är första gången sedan fjärde kvartalet 2004 som antalet fast anställda minskat jämfört med motsvarande kvartal ett år tidigare.
Det har indikerar att en mycket stor andel av den svenska arbetskraften ar anstalld pa tillfalliga kontrakt. Detta i sin tur ar ett fenomen som drabbat praktiskt taget alla europeiska lander. Under 90-talets hogkonjunktur var exempelvis drygt 90 procent av nya jobb i Spanien och Frankrike tillfalliga arbeten. Den motsvarande svenska siffran ar inte riktigt sa hog eftersom Sverige, trots sin rigida LAS, inte har riktigt samma cementerade anstallningsforhallanden som Spanien och Frankrike har.
Nedgången i antalet fast anställda förklaras nästan uteslutande av minskningen bland männen. Antalet tidsbegränsat anställda fortsätter att minska. Jämfört med andra kvartalet 2008 minskade antalet med 54 000 personer, varav 29 000 män. Nedgången i antalet tidsbegränsat anställda har pågått sedan början av 2008.
Man anvande sig med andra ord av dessa som en buffert under hogkonjunkturen.
Av de sysselsatta i åldern 15-74 år var i genomsnitt 3 976 000 personer i arbete, vilket motsvarar en minskning med 191 000 personer. ... Gruppen personer ej i arbete består av undergrupperna sysselsatta som var frånvarande under hela mätveckan, arbetslösa samt personer ej i arbetskraften. Under andra kvartalet utgjorde dessa undergrupper tillsammans 2 969 000 personer i åldern 15-74 år. Det motsvarar en ökning med 266 000 personer jämfört med motsvarande kvartal ett år tillbaka. Ökningen avser i första hand män. Under samma period ökade befolkningen i åldern 15-74 år med 75 000 personer.
Gruppen "ej i arbetskraften" ar, som jag tidigare rapporterat, den grupp som okat permanent sedan 90-talskrisen. Det ar mycket oroande att den gruppen aterigen vaxer, just darfor att den senaste kraftiga uppgangen visade sig bli permanent. Med den har taken i tillvaxten (om vi for ett ogonblick bortser ifran att vi har talar om ett storre aldersspann an normalt) ser vi nu Sverige marschera in i ett permanent tillstand av 30 procents effektiv arbetsloshet. Om landet faktiskt nar dit ar fortfarande en oppen fraga, men hittills har ingen ekonomisk statistik givit motsatta indikationer.
Bland ungdomar i åldern 15-24 år steg arbetslösheten med 3,9 procentenheter till 29,0 procent. Av de arbetslösa ungdomarna var 46 procent heltidsstuderande som sökt och kunnat ta arbete.
Det betyder alltsa att nastan halften av alla ungdomar 15-24 ar studerar av arbetsmarknadsorsaker, inte darfor att de vill studera. Det har ar ett stort problem for det svenska utbildningssystemet. Effekterna av att nastan 14 procent av alla unga anvander studier som arbetsloshetsforsakring blir att produktiviteten i det hogre utbildningssystemet sjunker; studiemotivationen hos den har gruppen ar markant lagre an hos de som har gjort ett aktivt val att studera. Detta kostar skattepengar och skuldsatter ungdomarna for en utbildning de med stor sannolikhet aldrig kommer att kunna anvanda (dels pa grund av daliga studieresultat, dels pa grund av passivitet i valet av studieinriktning).
Var fjärde arbetslös i åldern 15-74 år var långtidsarbetslös, det vill säga haft en sammanhängande arbetslöshetsperiod på mer än 26 veckor. Det innebär att 112 000 personer var långtidsarbetslösa, varav 62 000 män och 50 000 kvinnor.
Det ar en otrevligt hog siffra som vi bor halla ogonen pa framover.
Overlag ar saledes laget pa den svenska arbetsmarknaden fortsatt mycket allvarligt. Sa lange inga tendenser pekar i motsatt riktning star min prognos fast om 30 procents effektiv arbetsloshet fore 2009 ars utgang. Kostnaderna for den arbetslosheten kommer att bli oerhort hoga; min artikel om kostnaderna for den permanent hogre arbetslosheten sedan 90-talskrisen ger en indikation om detta.
Sunday, August 16, 2009
90-TALSKRISEN: HUR ILLA VAR DET EGENTLIGEN?
En artikel for nagra dagar sedan i Dagens Dumheter om den svenska krisen sa att den kris Sverige genomled i borjan av 90-talet inte var nagot att bry sig om. Utrikesredaktoren som skrev artikeln har uppenbarligen inte last pa och saknar darfor basal insikt i hur 90-talskrisen permanent forandrade den svenska ekonomin.
Enda alternativet ar att Bolling, som redaktoren heter, inte tycker att forandringarna i fraga ar sarskilt allvarliga. I sa fall ar det remarkabelt att DN later en auktoritar cyniker skriva i blaskan under titeln "utrikesredaktor".
Hursomhelst. Det ar inte sarskilt svart att visa hur 90-talskrisen stallde om Sverige till det samre. (Statistiken i analysen nedan hittar du hos Statistiska Centralbyran, dels arbetsmarknadsstatistik, dels nationalrakenskaper.)
Den stora, permanenta forandringingen skedde pa arbetsmarknaden. Nar den svenska ekonomin gick in i en lagkonjunktur 1976 stod 20.3 procent av arbetskraften, 20-64 ar gamla, utan sysselsattning. Siffran inkluderar oppet arbetslosa och alla andra som av en eller annan anledning inte arbetar. Den ger saledes en fullstandig bild av arbetsmarknadslaget eftersom det ar enkelt att manipulera statistiken for oppet arbetslosa genom att gomma dem i AMS-atgarder, sjukskrivning, etc.
Nar ekonomin sakta tog fart under 78-79 och pa allvar gick in i en hogkonjunktur 1982 sjonk andelen utan arbete stadigt. Nar nasta lagkonjunktur satte in 1990 stod enbart 13.6 procent av arbetskraften utan arbete.
90-talskrisen hade blivit en forhallandevis mild historia om det inte varit for samverkan mellan ett antal inhemska politiska faktorer. En av dem var den vanvettiga skattereformen som dubblerade momsen pa privat konsumtion - effektivt en skatthojning pa folks levnadsomkostnader med 12 procent - och premierade sparande over konsumtion. Pengar strommade in i banksystemet och den totala efterfragan i ekonomin sjonk ihop. Resultatet blev negativ tillvaxt i tre ar.
Det har avspeglar sig i arbetsmarknadsstatistiken. Ar 1994 star 24.4 procent av arbetskraften utan jobb, vilket alltsa ar en okning med elva procent pa fyra ar. Okningen skedde tidigt i krisen - under de forsta 18 manaderna forlorade ett tusen svenskar jobbet varje dag och arbetslosheten steg darefter. Pa grund av den enorma overbelastningen av de arbetsmarknadspolitiska atgarderna borjade staten uppfinna nya program som ytligt sett lindrade arbetsloshetsproblemet, men som reellt sett inte forandrade antalet personer utan arbete.
Vid pass 1994 har den internationella ekonomin kommit igang igen och gar pa hogvarv. Den svenska ekonomin star dock och stampar, och orsaken till detta ar rent inhemsk. Valet det aret vinner socialdemokraterna, och dess nya ledare, Goran Dzjugasvilij, staller till med en fiskal motorsagsmassaker pa ekonomin som inget annat industrialiserat land erfarit (mojligen undantaget Weimar-republiken). Under de tre ar Goran Dzjugasvilij harjar i svensk ekonomi ligger procenten av svenskar utan arbete fast och till och med okar nagot. Nar den finanspolitiska repressionen gar in pa sitt tredje ar, 1997, ar var fjarde svensk i arbetsfor alder utan arbete (25.4 procent).
Efter valet 1998 slapper repressionen en smula. Exportindustrin, som anda sedan slutet av 1992 har arbetat for full kraft, ar inte langre den enda sektor som faktiskt fungerar. En viss inhemsk aterhamtning hjalper till att bringa ner andelen icke sysselsatta, som 2001 nar en botten pa 21.2 procent. Darefter stiger andelen igen nar effekterna av millennierecessionen kombineras med ytterligare inhemska finanspolitiska atstramningar. Ar 2004 ar 22.5 procent av alla svenskar 20-64 ar utan arbete.
Den bestaende effekten av 90-talskrisen, jamfort med 80-talet, ar saledes att 8-10 procentenheter fler svenskar i arbetsfor alder ar icke sysselsatta. Det har ar en oerhord forlust for alla de individer som ofrivilligt ingar i den gruppen. Det ar ocksa en enorm samhallsekonomisk forlust av flera orsaker. En av dem ar den okade koncentrationen av skatteuttag for att finansiera den offentliga sektorn.
En jamforelse av kostnaderna for den offentliga konsumtionen 1990 och 1997 tydliggor det har problemet. Dessa ar utgor den lagsta och den hogsta noteringen av icke sysselsatta fore respektive efter 90-talskrisen.
Ar 1990 var 3 664 000 svenskar sysselsatta och saledes de facto Sveriges skattebetalare. Det aret konsumerade den offentliga sektorn for 390.3 miljarder kronor. Det ar en borda pa 106 526 kronor per skattebetalare.
Ar 1997 arbetar 3 348 000 svenskar och den offentliga sektorn konsumerar for 515.3 miljarder kronor. Kostnaden ar nu 153 894 kronor per skattebetalare. Eftersom andelen icke sysselsatta 1997 var 25.4 procent justerar vi nu den siffran genom att anta att i stallet andelen pa 13.6 procent fran 1989 legat fast. Detta tillfor 609 000 skattebetalande sysselsatta, vilket minskar bordan per skattebetalare till 130 203 kronor. Skattebordan sjunker plotsligt per skattebetalare med 15.4 procent.
Och detta utan att ta hansyn till de minskade kostnader for den offentliga makten som foljer av en lagre arbetsloshet. Att inte ta hansyn till den kostnadsminskningen ar rimligt eftersom politiker i Sverige aldrig sanker skatterna nar deras utgifter minskar...
For att uttrycka sig enkelt: om inte 90-talskrisen hade blivit just en kris, utan bara varit en overgaende lagkonjunktur, hade svenska folket kunnat behalla upp till 15 rubel och 40 kopek av varje hundralapp de betalade i skatt, varje ar. Kopkraftseffekten av den skattesankningen och den hogre sysselsattningen hade varit rent fenomenal.
Jag har tidigare skrivit om hur den svenska makroekonomin i grunden andrade karaktar som en foljd av 90-talskrisen och det finanspolitiska svaret pa densamma. Idag ar bruttoexporten den nominerande anvandningskategorin for produktionen i det svenska naringslivet. Det har ar oerhort allvarligt eftersom det dels bidrar till att pressa ner levnadsstandarden i Sverige, dels gora landets ekonomi annu mer beroende av internationella konjunktursvangningar.
Det problemet kommer alltsa ovanpa problemet med den allt mer depressiva arbetsmarknaden. Dagens ekonomiska kris lagger alltsa en borda ovanpa det permanenta arvet fran 90-talskrisen, en borda vars storlek och effekter for framtiden vi kan borja se i arbetsmarknads- och nationalrakenskapsstatistiken for 2009.
Enda alternativet ar att Bolling, som redaktoren heter, inte tycker att forandringarna i fraga ar sarskilt allvarliga. I sa fall ar det remarkabelt att DN later en auktoritar cyniker skriva i blaskan under titeln "utrikesredaktor".
Hursomhelst. Det ar inte sarskilt svart att visa hur 90-talskrisen stallde om Sverige till det samre. (Statistiken i analysen nedan hittar du hos Statistiska Centralbyran, dels arbetsmarknadsstatistik, dels nationalrakenskaper.)
Den stora, permanenta forandringingen skedde pa arbetsmarknaden. Nar den svenska ekonomin gick in i en lagkonjunktur 1976 stod 20.3 procent av arbetskraften, 20-64 ar gamla, utan sysselsattning. Siffran inkluderar oppet arbetslosa och alla andra som av en eller annan anledning inte arbetar. Den ger saledes en fullstandig bild av arbetsmarknadslaget eftersom det ar enkelt att manipulera statistiken for oppet arbetslosa genom att gomma dem i AMS-atgarder, sjukskrivning, etc.
Nar ekonomin sakta tog fart under 78-79 och pa allvar gick in i en hogkonjunktur 1982 sjonk andelen utan arbete stadigt. Nar nasta lagkonjunktur satte in 1990 stod enbart 13.6 procent av arbetskraften utan arbete.
90-talskrisen hade blivit en forhallandevis mild historia om det inte varit for samverkan mellan ett antal inhemska politiska faktorer. En av dem var den vanvettiga skattereformen som dubblerade momsen pa privat konsumtion - effektivt en skatthojning pa folks levnadsomkostnader med 12 procent - och premierade sparande over konsumtion. Pengar strommade in i banksystemet och den totala efterfragan i ekonomin sjonk ihop. Resultatet blev negativ tillvaxt i tre ar.
Det har avspeglar sig i arbetsmarknadsstatistiken. Ar 1994 star 24.4 procent av arbetskraften utan jobb, vilket alltsa ar en okning med elva procent pa fyra ar. Okningen skedde tidigt i krisen - under de forsta 18 manaderna forlorade ett tusen svenskar jobbet varje dag och arbetslosheten steg darefter. Pa grund av den enorma overbelastningen av de arbetsmarknadspolitiska atgarderna borjade staten uppfinna nya program som ytligt sett lindrade arbetsloshetsproblemet, men som reellt sett inte forandrade antalet personer utan arbete.
Vid pass 1994 har den internationella ekonomin kommit igang igen och gar pa hogvarv. Den svenska ekonomin star dock och stampar, och orsaken till detta ar rent inhemsk. Valet det aret vinner socialdemokraterna, och dess nya ledare, Goran Dzjugasvilij, staller till med en fiskal motorsagsmassaker pa ekonomin som inget annat industrialiserat land erfarit (mojligen undantaget Weimar-republiken). Under de tre ar Goran Dzjugasvilij harjar i svensk ekonomi ligger procenten av svenskar utan arbete fast och till och med okar nagot. Nar den finanspolitiska repressionen gar in pa sitt tredje ar, 1997, ar var fjarde svensk i arbetsfor alder utan arbete (25.4 procent).
Efter valet 1998 slapper repressionen en smula. Exportindustrin, som anda sedan slutet av 1992 har arbetat for full kraft, ar inte langre den enda sektor som faktiskt fungerar. En viss inhemsk aterhamtning hjalper till att bringa ner andelen icke sysselsatta, som 2001 nar en botten pa 21.2 procent. Darefter stiger andelen igen nar effekterna av millennierecessionen kombineras med ytterligare inhemska finanspolitiska atstramningar. Ar 2004 ar 22.5 procent av alla svenskar 20-64 ar utan arbete.
Den bestaende effekten av 90-talskrisen, jamfort med 80-talet, ar saledes att 8-10 procentenheter fler svenskar i arbetsfor alder ar icke sysselsatta. Det har ar en oerhord forlust for alla de individer som ofrivilligt ingar i den gruppen. Det ar ocksa en enorm samhallsekonomisk forlust av flera orsaker. En av dem ar den okade koncentrationen av skatteuttag for att finansiera den offentliga sektorn.
En jamforelse av kostnaderna for den offentliga konsumtionen 1990 och 1997 tydliggor det har problemet. Dessa ar utgor den lagsta och den hogsta noteringen av icke sysselsatta fore respektive efter 90-talskrisen.
Ar 1990 var 3 664 000 svenskar sysselsatta och saledes de facto Sveriges skattebetalare. Det aret konsumerade den offentliga sektorn for 390.3 miljarder kronor. Det ar en borda pa 106 526 kronor per skattebetalare.
Ar 1997 arbetar 3 348 000 svenskar och den offentliga sektorn konsumerar for 515.3 miljarder kronor. Kostnaden ar nu 153 894 kronor per skattebetalare. Eftersom andelen icke sysselsatta 1997 var 25.4 procent justerar vi nu den siffran genom att anta att i stallet andelen pa 13.6 procent fran 1989 legat fast. Detta tillfor 609 000 skattebetalande sysselsatta, vilket minskar bordan per skattebetalare till 130 203 kronor. Skattebordan sjunker plotsligt per skattebetalare med 15.4 procent.
Och detta utan att ta hansyn till de minskade kostnader for den offentliga makten som foljer av en lagre arbetsloshet. Att inte ta hansyn till den kostnadsminskningen ar rimligt eftersom politiker i Sverige aldrig sanker skatterna nar deras utgifter minskar...
For att uttrycka sig enkelt: om inte 90-talskrisen hade blivit just en kris, utan bara varit en overgaende lagkonjunktur, hade svenska folket kunnat behalla upp till 15 rubel och 40 kopek av varje hundralapp de betalade i skatt, varje ar. Kopkraftseffekten av den skattesankningen och den hogre sysselsattningen hade varit rent fenomenal.
Jag har tidigare skrivit om hur den svenska makroekonomin i grunden andrade karaktar som en foljd av 90-talskrisen och det finanspolitiska svaret pa densamma. Idag ar bruttoexporten den nominerande anvandningskategorin for produktionen i det svenska naringslivet. Det har ar oerhort allvarligt eftersom det dels bidrar till att pressa ner levnadsstandarden i Sverige, dels gora landets ekonomi annu mer beroende av internationella konjunktursvangningar.
Det problemet kommer alltsa ovanpa problemet med den allt mer depressiva arbetsmarknaden. Dagens ekonomiska kris lagger alltsa en borda ovanpa det permanenta arvet fran 90-talskrisen, en borda vars storlek och effekter for framtiden vi kan borja se i arbetsmarknads- och nationalrakenskapsstatistiken for 2009.
Tuesday, August 11, 2009
MYTBILDNING OM DEN EKONOMISKA KRISEN
En bisarr artikel i Dagens Dumheter forsoker havda att den ekonomiska krisen i Sverige inte ar nagon ekonomisk kris - och att det var varre pa 90-talet. Med en smaklos blandning av okunnighet och beskaftighet menar utrikesredaktor Anders Bolling att dagens kris inte ar nagot att bry sig om, ty det var varre forr. Ju forr dess varre.
Artikeln meriterar en rejal neddykning i svensk ekonomisk statistik. Kommer i slutet av veckan.
Utrikesredaktör ifrågasätter dyster rapportering om krisen: Om några år kan vi konstatera att den inte var så farlig. Då vi på 1990-talet drabbades av en ekonomisk kris framstod Sveriges framtid som mycket dyster. Fast den krisen blev bara en liten nedböj på en annars stigande kurva över bruttonationalprodukten, BNP.
"En liten nedboj" var tre ar av fallande BNP - en krympande ekonomi - och tusen nya arbetslosa varje dag i 18 manader. Det ekonomiska arvet av den krisen var permanent 15-20 procents arbetsloshet och att Sverige i internationell jamforelse foll fran en toppranking till nedre tredjedelen bland industrilander, jamforbart med exempelvis Sydkorea.
Kanske utrikesredaktor Bolling inte tycker det ar nagot att bekymra sig for. Men de miljoner svenskar som blivit av med sina jobb, blivit fattigare, fatt samre sjukvard, forlorat formagan att spara, etc., upplever det inte riktigt pa samma satt.
Vi har återigen sett rubriker som kan skrämma slag på vem som helst. Men även om det värsta scenariot blev av skulle vår BNP hamna på 2005 års nivå. Fattigare än så blir vi inte.
Det har ar kanske den varsta formen av arrogans en "journalist" kan uppvisa. For honom personligen, som tjanar langt over genomsnittet i Sverige, ter sig 2005 ars levnadsstandard praktiskt taget identisk med 2009 ars standard. Men for de 500 svenskar som forlorat jobbet varje dag sedan september forra aret ar skillnaden dramatisk. Ett par miljoner andra svenskar tvingas arbeta extra utan att kunna klocka for overtid, har fatt acceptera lonesankningar for att behalla jobbet, far farre timmar tilldelade, hoppar angsligt mellan vikariat i den ofantliga sektorn utan minsta ekonomiska trygghet, har fatt se sina besparingar utraderas, etc. Liksom pa 90-talet ar en hel generation unga pa vag att etablera sig - inte pa arbetsmarknaden, utan i permanent arbetsloshet.
Fattigare an sa blir svenskarna inte, som sagt.
På kort sikt kan mycket gå snett. På lång sikt utvecklas världen till det bättre, skriver Anders Bolling, utrikesredaktör på Dagens Nyheters webbredaktion.
Pa lang sikt ar vi alla rika, med andra ord. Problemet ar att Sverige inte blir battre, utan samre, pa lang sikt. Farre familjer har idag en ekonomisk marginal pa banken an for 25 ar sedan. Fler ungdomar gar ut grundskolan idag utan basfardigheter an for 25 ar sedan. Fler ungdomar gar ut skolan rakt in i arbetsloshet idag an for 25 ar sedan. Fler pensionarer ar fattiga idag, fler tvingas lida pa grund av bristen pa sjukvard, fler aker omkring i gamla, farliga, miljoovanliga bilar an for 25 ar sedan, etc.
Det ar ett uttryck for cynism pa hog niva nar utrikesredaktor Bolling menar att allt blir battre pa lang sikt. Nar statsmakten i ett land systematiskt for en politik som gor folk fattigare, som undertrycker deras ekonomiska frihet, da blir Bollings prat om den langa sikten ett slag i ansiktet.
I våras utkom han med boken ”Apokalypsens gosiga mörker”, som är en vidräkning med den dystra världsbild som dominerar våra sinnen, inte minst på grund av mediernas dramaturgi. I boken beskriver Bolling en värld där tillståndet på nästan alla punkter är bättre än de flesta av oss tror. Mitt i Sveriges förra ekonomiska kris, ungefär när samstämmigheten var som störst om att det svenska välfärdssamhället hade gjort sitt, hörde jag en ekonom fälla ett uttalande som gjorde starkt intryck på mig. Oberörd av flödet av nattsvarta siffror sade han: ”Om tio år kommer vi att se tillbaka och säga ’men det där var väl inte så farligt’.” Femton år senare började vi belägras av domedagsprofetior om en ny ekonomisk kris, global den här gången. Rädslan fick fäste igen. Det kollektiva medieminnet är kort, men höstens och vårens rubriker kunde skrämma slag på vem som helst.
Av god anledning. Men redaktor Bolling arbetar inte pa Volvo. Han stadar inte pa lasarettet i Boden. Han ar inte timvikarie i Goteborgs aldrevard. Han lever inte pa socialbidrag tva ar efter att ha avslutat en yrkesutbildning pa gymnasiet. Han gar inte och vantar sex manader pa att fa sin arbetsskada godkand av Forsinkningskassan.
Det har gjorts jämförelser inte bara med 1990-talskrisen i Sverige, utan också med depressionen på 1930-talet. Det är ungefär som att jämföra dagens Sverige med, säg, dagens Peru. Skillnaden i välfärd är ungefär lika stor (och Peru är faktiskt något rikare i dag än Sverige var i början av 1930-talet). Ingen bör förringa arbetslöshet och utslagning, men den som bryter sig ur nuets bojor ett ögonblick mår en aning bättre. Låt oss skärskåda krisens huvuddelar.
Sa bara for att folk inte ligger och svalter ihjal pa gatorna sa har Sverige ingen kris att tala om. Jaha. Kanske redaktor Bolling skulle vilja byta plats for nagra manader med en vanlig arbetslos svensk familj med tva barn och skulder hos kronofogden?
Den mest omedelbara sifferdramatiken handlar om BNP-raset. Sverige antas stå inför den största nedgången under efterkrigstiden. Betrakta kurvan härintill. Det är inte den som brukar publiceras i samband med nyheter om tillväxten, men det är den som visar hur värdet av Sveriges varor och tjänster utvecklats i fasta priser sedan 1950. Som synes har Sveriges välstånd ökat kraftigt.
Om vi drar ut kurvan till ar 1250 blir den annu brantare. I ljuset av 1250 ars levnadsstandard blir livet annu ljuvare i det sondersparade, arbetslosa, bidragsberoende, skattetyngda folkhemmet.
Med den har sortens resonemang kan man i princip motivera vilket ekonomiskt forfall som helst. Inte ens Nordkorea framstar langre som sarskilt motbjudande. Ty de bor i alla fall inte i grottor dar.
Krisen i början av 1990-talet syns som en liten nedåtböj, och den nuvarande krisen kommer att visa en motsvarande dipp. Man kan här läsa ut att Sverige med det värsta scenariot, drygt sex procents negativ tillväxt i år, kommer att backa till ungefär 2005 års nivå innan det vänder upp igen. Fattigare än så blir vi inte.
For det forsta har redaktor Bolling inte den blekaste aning om nar Sverige kommer ur den har krisen. For det andra - som jag kommer att visa i slutet av veckan finns det en helt annan BNP-tillvaxtkurva som Bolling inte visar. Det ar den som Sverige hade foljt om man hade fort en irlandsk skattepolitik under borjan av 90-talet. I perspektivet av den BNP-utvecklingen blir Bollings lilla diagramshow ganska patetisk.
Men fragan om det irlandska alternativet pekar ocksa pa den skriande baksidan av Bollings resonemang. Han sager i praktiken att svenskarna ska vara tacksamma av den enkla anledningen att de har det battre an folk hade det pa 1740-talet. Darmed sager han de facto ocksa att svenskarna inte ska bry sig det minsta om var deras land hade kunnat befinna sig, ekonomiskt sett, om regering och riksdag fort en frihetsorienterad ekonomisk politik i stallet for en inriktad pa "social rattvisa" och forsvar for valfardsstaten.
Samma förhållande gäller också andra länder eftersom den globala tillväxten varit enorm de senaste decennierna. I svårt drabbade Lettland räknar man med ett BNP-fall på 15 procent i år. Det innebär för hela ekonomin att letterna hamnar på ungefär 2006 års välståndsnivå (även om det stora problemet är en hårt skuldsatt stat som tvingas till brutala nedskärningar). Tillväxten var nämligen 8,5 procent per år i snitt 2000–2007, och från 2005 över 10 procent.
Det ar inte bara staten som har skulder. Bolling erkanner har indirekt att han struntar i den s.k. Keynes-effekten. En av anledningarna till att en djup lagkonjunktur ar sa pass allvarlig for folk ar att deras inkomster och formogenheter minskar men skulderna bestar. Darmed okar den relativa kostnaden for skulder, vilket ytterligare dranerar den privata sektorn pa kopkraft.
En indikation pa hur allvarlig Keynes-effekten ar finns i den senaste statistiken over bankernas utlaning till svenska hushall. Den vaxer fortfarande men gor det i allt mindre takt. Hushallens formaga att hantera skuldsattning ar med andra ord pa vag mot en brytpunkt dar utlaningstrenden blir negativ. I det laget kommer bankerna att fa stora problem - den svenska ekonomin kan ga in i ett tillstand av likviditetsmattnad dar bankerna inte vill ha folks inlaning. Denna situation kan lasa fast landet i den s.k. likviditetsfallan med en permanent stagnerad BNP, vilket ar just vad Japan rakade ut for pa 90-talet.
Just det faktum att dagens svenska kris oppnar den har mojligheten ar annu en anledning att ta krisen pa allvar. Men det har Bolling ingen aning om. Det ar darfor han kan sitta och tycka att den har djupa krisen inte ar nagot att bry sig om.
Arbetslöshet är det problem som kommer sist i en lågkonjunktur. Vi vet inte var vi hamnar än. Och precis detta är den första av tre bedrägliga aspekter av jobblarmen. De allra fetaste rubrikerna om arbetsmarknadskrisen har sannolikt redan publicerats, och de har handlat om varsel. De har gett ett intryck av att berätta om faktisk arbetslöshet. Men uppemot hälften av varslen blir aldrig verklighet.
Inte i den har krisen. Den har gangen har verkstalligheten av varslen legat pa en betydligt hogre niva, vilket ar en oroande forandring fran tidigare lagkonjunkturer.
Själva arbetslöshetssiffran måste också dissekeras. Den befaras av bland andra regeringen bli tvåsiffrig nästa år. Det talas om nära 12 procent. Detta låter rekordhögt, men nivån är faktiskt något lägre än den som rådde under det värsta 1990-talsåret, då arbetslösheten låg på 9 procent.
Och sa blir arbetsloshetsproblemet plotsligt ett problem om hur man raknar:
Hur går det ihop? Jo, under mellantiden har Sverige övergått till att räkna arbetslöshet på ett internationellt standardiserat sätt. Bland annat ingår numera i de arbetslösas skara alla heltidsstuderande som söker arbete. Hade de gjort det även tidigare hade siffran faktiskt så sent som 1997 passerat tolvprocentsstrecket, visar Konjunkturinstitutets senaste omräknade statistik.
Att definiera arbetsloshetsstatistik ar som att rensa jordgubbar. I stallet for att peta omkring i de enskilda gubbarna ska man i stallet titta pa vilka som ar atliga och vilka som inte ar det - utan att borja definiera varfor varje enskild oatlig jordgubbe har hamnat i den kategorin. Gor vi pa det har sattet far vi for en gangs skull en helhetsbild over arbetslosheten. Den helhetsbilden sager att Sverige ar 1989, fore 90-talskrisen, hade tre procents arbetsloshet. Nar krisen nadde sin kulmen var 1993 arbetslosheten 18 procent. Dar har den parkerat sig sjalv sedan dess.
Den andra sidan av arbetslöshetsstatistiken är sysselsättningen. Där är vi ännu inte i närheten av krisåren på 1990-talet. Under åren 1990–1993 minskade sysselsättningen med hisnande 600 000 personer – från en nivå bra mycket lägre än den vi vant oss vid på senare år. Efter 1997 har sysselsättningen ökat kontinuerligt fram till toppåret 2008. Just nu är andelen sysselsatta vuxna nere på nivån i slutet av 2006. Konjunkturinstitutet räknar med att det totala fallet i denna lågkonjunktur blir 300 000 personer.
Komplett ointressanta siffror. Det som verkligen raknas ar sysselsattningsgraden bland den arbetsfora befolkningen. Den var fore 90-talskrisen 90 procent. Idag ar den pa vag ner mot 78 procent. Skillnaden ar oerhord bade i fraga om ekonomiskt valstand for de 12 procenten som statt utanfor arbetsmarknaden sedan borjan av 90-talet och for de ovriga, som tvingas bara hela den skatteborda som tidigare bars av 90 procent av arbetskraften. Och mer dartill, eftersom skatterna stigit sedan dess.
Eftersom svenskarna far mindre ut av sina skattekronor idag an de fick pa 80-talet betyder detta en nettosankning av deras levnadsstandard. Den ska vi ta med i vara berakningar, eftersom Bolling inte gor det.
Den ensamstående mamman som blir av med sitt Saabjobb i Trollhättan blir förstås inte vidare upplyft av att få perspektiv på rikets genomsnittliga välståndsnivå. Men det saknas inte skildringar av hennes öde, och det faktum att hon och andra arbetare i västvärlden har ett rätt finmaskigt skyddsnät omöjliggör den där 1930-talsjämförelsen, som snarast frammanar bilden av soppkök och halvsvält.
Att sta och vanta 4-6 manader pa a-kassan ar knappast att fa del av ett finmaskigt skyddsnat.
Med viss förenkling kan man säga följande om prognos och utfall: De rikaste ländernas ekonomier hittills har krympt mer än man förutsåg för knappt ett år sedan men verkar nå botten tidigare än man förutsåg för ett halvår sedan. De flesta stora tillväxtekonomier tycks ha stått emot nedgången bättre än de flesta räknade med i höstas och verkar dessutom komma ur den värsta svackan tidigare än man trott.
Det ar mojligen Bollings egen spekulation. Det finns gott om ekonomer som varnar for en double-dip, dvs en pseudo-aterhamtning som foljs av ytterligare en kris. Den andra botten i krisen skulle i sa fall orsakas av de anti-kris-atgarder manga lander tar till, framst okade offentliga utgifter. Det finns historiska paralleller aven har, om Bolling tog sig tid att leta lite.
Den fattigaste delen av mänskligheten, slutligen, tycks drabbas hårdare än de flesta räknade med i fjol, vilket ser ut att innebära ett sorgligt bakslag i kampen mot fattigdom – även om det är mycket långt kvar till fattigdomsnivåerna före 1990-talet.
Vilket slag i ansiktet pa de tva miljarder manniskor som overhuvudtaget inte sett nagon okning i sin levnadsstandard de sista 20 aren. Bolling, som tydligen ar utrikesredaktor, borde veta battre. Men a andra sidan ar han journalist, vilket gor det svarare for honom att veta nagonting overhuvudtaget. Det ingar sa att saga inte i yrkesrollen att vara bildad och palast.
I princip all ekonomisk statistik visar att Bolling har fel. En statistisk analys foljer i slutet av veckan.
Artikeln meriterar en rejal neddykning i svensk ekonomisk statistik. Kommer i slutet av veckan.
Utrikesredaktör ifrågasätter dyster rapportering om krisen: Om några år kan vi konstatera att den inte var så farlig. Då vi på 1990-talet drabbades av en ekonomisk kris framstod Sveriges framtid som mycket dyster. Fast den krisen blev bara en liten nedböj på en annars stigande kurva över bruttonationalprodukten, BNP.
"En liten nedboj" var tre ar av fallande BNP - en krympande ekonomi - och tusen nya arbetslosa varje dag i 18 manader. Det ekonomiska arvet av den krisen var permanent 15-20 procents arbetsloshet och att Sverige i internationell jamforelse foll fran en toppranking till nedre tredjedelen bland industrilander, jamforbart med exempelvis Sydkorea.
Kanske utrikesredaktor Bolling inte tycker det ar nagot att bekymra sig for. Men de miljoner svenskar som blivit av med sina jobb, blivit fattigare, fatt samre sjukvard, forlorat formagan att spara, etc., upplever det inte riktigt pa samma satt.
Vi har återigen sett rubriker som kan skrämma slag på vem som helst. Men även om det värsta scenariot blev av skulle vår BNP hamna på 2005 års nivå. Fattigare än så blir vi inte.
Det har ar kanske den varsta formen av arrogans en "journalist" kan uppvisa. For honom personligen, som tjanar langt over genomsnittet i Sverige, ter sig 2005 ars levnadsstandard praktiskt taget identisk med 2009 ars standard. Men for de 500 svenskar som forlorat jobbet varje dag sedan september forra aret ar skillnaden dramatisk. Ett par miljoner andra svenskar tvingas arbeta extra utan att kunna klocka for overtid, har fatt acceptera lonesankningar for att behalla jobbet, far farre timmar tilldelade, hoppar angsligt mellan vikariat i den ofantliga sektorn utan minsta ekonomiska trygghet, har fatt se sina besparingar utraderas, etc. Liksom pa 90-talet ar en hel generation unga pa vag att etablera sig - inte pa arbetsmarknaden, utan i permanent arbetsloshet.
Fattigare an sa blir svenskarna inte, som sagt.
På kort sikt kan mycket gå snett. På lång sikt utvecklas världen till det bättre, skriver Anders Bolling, utrikesredaktör på Dagens Nyheters webbredaktion.
Pa lang sikt ar vi alla rika, med andra ord. Problemet ar att Sverige inte blir battre, utan samre, pa lang sikt. Farre familjer har idag en ekonomisk marginal pa banken an for 25 ar sedan. Fler ungdomar gar ut grundskolan idag utan basfardigheter an for 25 ar sedan. Fler ungdomar gar ut skolan rakt in i arbetsloshet idag an for 25 ar sedan. Fler pensionarer ar fattiga idag, fler tvingas lida pa grund av bristen pa sjukvard, fler aker omkring i gamla, farliga, miljoovanliga bilar an for 25 ar sedan, etc.
Det ar ett uttryck for cynism pa hog niva nar utrikesredaktor Bolling menar att allt blir battre pa lang sikt. Nar statsmakten i ett land systematiskt for en politik som gor folk fattigare, som undertrycker deras ekonomiska frihet, da blir Bollings prat om den langa sikten ett slag i ansiktet.
I våras utkom han med boken ”Apokalypsens gosiga mörker”, som är en vidräkning med den dystra världsbild som dominerar våra sinnen, inte minst på grund av mediernas dramaturgi. I boken beskriver Bolling en värld där tillståndet på nästan alla punkter är bättre än de flesta av oss tror. Mitt i Sveriges förra ekonomiska kris, ungefär när samstämmigheten var som störst om att det svenska välfärdssamhället hade gjort sitt, hörde jag en ekonom fälla ett uttalande som gjorde starkt intryck på mig. Oberörd av flödet av nattsvarta siffror sade han: ”Om tio år kommer vi att se tillbaka och säga ’men det där var väl inte så farligt’.” Femton år senare började vi belägras av domedagsprofetior om en ny ekonomisk kris, global den här gången. Rädslan fick fäste igen. Det kollektiva medieminnet är kort, men höstens och vårens rubriker kunde skrämma slag på vem som helst.
Av god anledning. Men redaktor Bolling arbetar inte pa Volvo. Han stadar inte pa lasarettet i Boden. Han ar inte timvikarie i Goteborgs aldrevard. Han lever inte pa socialbidrag tva ar efter att ha avslutat en yrkesutbildning pa gymnasiet. Han gar inte och vantar sex manader pa att fa sin arbetsskada godkand av Forsinkningskassan.
Det har gjorts jämförelser inte bara med 1990-talskrisen i Sverige, utan också med depressionen på 1930-talet. Det är ungefär som att jämföra dagens Sverige med, säg, dagens Peru. Skillnaden i välfärd är ungefär lika stor (och Peru är faktiskt något rikare i dag än Sverige var i början av 1930-talet). Ingen bör förringa arbetslöshet och utslagning, men den som bryter sig ur nuets bojor ett ögonblick mår en aning bättre. Låt oss skärskåda krisens huvuddelar.
Sa bara for att folk inte ligger och svalter ihjal pa gatorna sa har Sverige ingen kris att tala om. Jaha. Kanske redaktor Bolling skulle vilja byta plats for nagra manader med en vanlig arbetslos svensk familj med tva barn och skulder hos kronofogden?
Den mest omedelbara sifferdramatiken handlar om BNP-raset. Sverige antas stå inför den största nedgången under efterkrigstiden. Betrakta kurvan härintill. Det är inte den som brukar publiceras i samband med nyheter om tillväxten, men det är den som visar hur värdet av Sveriges varor och tjänster utvecklats i fasta priser sedan 1950. Som synes har Sveriges välstånd ökat kraftigt.
Om vi drar ut kurvan till ar 1250 blir den annu brantare. I ljuset av 1250 ars levnadsstandard blir livet annu ljuvare i det sondersparade, arbetslosa, bidragsberoende, skattetyngda folkhemmet.
Med den har sortens resonemang kan man i princip motivera vilket ekonomiskt forfall som helst. Inte ens Nordkorea framstar langre som sarskilt motbjudande. Ty de bor i alla fall inte i grottor dar.
Krisen i början av 1990-talet syns som en liten nedåtböj, och den nuvarande krisen kommer att visa en motsvarande dipp. Man kan här läsa ut att Sverige med det värsta scenariot, drygt sex procents negativ tillväxt i år, kommer att backa till ungefär 2005 års nivå innan det vänder upp igen. Fattigare än så blir vi inte.
For det forsta har redaktor Bolling inte den blekaste aning om nar Sverige kommer ur den har krisen. For det andra - som jag kommer att visa i slutet av veckan finns det en helt annan BNP-tillvaxtkurva som Bolling inte visar. Det ar den som Sverige hade foljt om man hade fort en irlandsk skattepolitik under borjan av 90-talet. I perspektivet av den BNP-utvecklingen blir Bollings lilla diagramshow ganska patetisk.
Men fragan om det irlandska alternativet pekar ocksa pa den skriande baksidan av Bollings resonemang. Han sager i praktiken att svenskarna ska vara tacksamma av den enkla anledningen att de har det battre an folk hade det pa 1740-talet. Darmed sager han de facto ocksa att svenskarna inte ska bry sig det minsta om var deras land hade kunnat befinna sig, ekonomiskt sett, om regering och riksdag fort en frihetsorienterad ekonomisk politik i stallet for en inriktad pa "social rattvisa" och forsvar for valfardsstaten.
Samma förhållande gäller också andra länder eftersom den globala tillväxten varit enorm de senaste decennierna. I svårt drabbade Lettland räknar man med ett BNP-fall på 15 procent i år. Det innebär för hela ekonomin att letterna hamnar på ungefär 2006 års välståndsnivå (även om det stora problemet är en hårt skuldsatt stat som tvingas till brutala nedskärningar). Tillväxten var nämligen 8,5 procent per år i snitt 2000–2007, och från 2005 över 10 procent.
Det ar inte bara staten som har skulder. Bolling erkanner har indirekt att han struntar i den s.k. Keynes-effekten. En av anledningarna till att en djup lagkonjunktur ar sa pass allvarlig for folk ar att deras inkomster och formogenheter minskar men skulderna bestar. Darmed okar den relativa kostnaden for skulder, vilket ytterligare dranerar den privata sektorn pa kopkraft.
En indikation pa hur allvarlig Keynes-effekten ar finns i den senaste statistiken over bankernas utlaning till svenska hushall. Den vaxer fortfarande men gor det i allt mindre takt. Hushallens formaga att hantera skuldsattning ar med andra ord pa vag mot en brytpunkt dar utlaningstrenden blir negativ. I det laget kommer bankerna att fa stora problem - den svenska ekonomin kan ga in i ett tillstand av likviditetsmattnad dar bankerna inte vill ha folks inlaning. Denna situation kan lasa fast landet i den s.k. likviditetsfallan med en permanent stagnerad BNP, vilket ar just vad Japan rakade ut for pa 90-talet.
Just det faktum att dagens svenska kris oppnar den har mojligheten ar annu en anledning att ta krisen pa allvar. Men det har Bolling ingen aning om. Det ar darfor han kan sitta och tycka att den har djupa krisen inte ar nagot att bry sig om.
Arbetslöshet är det problem som kommer sist i en lågkonjunktur. Vi vet inte var vi hamnar än. Och precis detta är den första av tre bedrägliga aspekter av jobblarmen. De allra fetaste rubrikerna om arbetsmarknadskrisen har sannolikt redan publicerats, och de har handlat om varsel. De har gett ett intryck av att berätta om faktisk arbetslöshet. Men uppemot hälften av varslen blir aldrig verklighet.
Inte i den har krisen. Den har gangen har verkstalligheten av varslen legat pa en betydligt hogre niva, vilket ar en oroande forandring fran tidigare lagkonjunkturer.
Själva arbetslöshetssiffran måste också dissekeras. Den befaras av bland andra regeringen bli tvåsiffrig nästa år. Det talas om nära 12 procent. Detta låter rekordhögt, men nivån är faktiskt något lägre än den som rådde under det värsta 1990-talsåret, då arbetslösheten låg på 9 procent.
Och sa blir arbetsloshetsproblemet plotsligt ett problem om hur man raknar:
Hur går det ihop? Jo, under mellantiden har Sverige övergått till att räkna arbetslöshet på ett internationellt standardiserat sätt. Bland annat ingår numera i de arbetslösas skara alla heltidsstuderande som söker arbete. Hade de gjort det även tidigare hade siffran faktiskt så sent som 1997 passerat tolvprocentsstrecket, visar Konjunkturinstitutets senaste omräknade statistik.
Att definiera arbetsloshetsstatistik ar som att rensa jordgubbar. I stallet for att peta omkring i de enskilda gubbarna ska man i stallet titta pa vilka som ar atliga och vilka som inte ar det - utan att borja definiera varfor varje enskild oatlig jordgubbe har hamnat i den kategorin. Gor vi pa det har sattet far vi for en gangs skull en helhetsbild over arbetslosheten. Den helhetsbilden sager att Sverige ar 1989, fore 90-talskrisen, hade tre procents arbetsloshet. Nar krisen nadde sin kulmen var 1993 arbetslosheten 18 procent. Dar har den parkerat sig sjalv sedan dess.
Den andra sidan av arbetslöshetsstatistiken är sysselsättningen. Där är vi ännu inte i närheten av krisåren på 1990-talet. Under åren 1990–1993 minskade sysselsättningen med hisnande 600 000 personer – från en nivå bra mycket lägre än den vi vant oss vid på senare år. Efter 1997 har sysselsättningen ökat kontinuerligt fram till toppåret 2008. Just nu är andelen sysselsatta vuxna nere på nivån i slutet av 2006. Konjunkturinstitutet räknar med att det totala fallet i denna lågkonjunktur blir 300 000 personer.
Komplett ointressanta siffror. Det som verkligen raknas ar sysselsattningsgraden bland den arbetsfora befolkningen. Den var fore 90-talskrisen 90 procent. Idag ar den pa vag ner mot 78 procent. Skillnaden ar oerhord bade i fraga om ekonomiskt valstand for de 12 procenten som statt utanfor arbetsmarknaden sedan borjan av 90-talet och for de ovriga, som tvingas bara hela den skatteborda som tidigare bars av 90 procent av arbetskraften. Och mer dartill, eftersom skatterna stigit sedan dess.
Eftersom svenskarna far mindre ut av sina skattekronor idag an de fick pa 80-talet betyder detta en nettosankning av deras levnadsstandard. Den ska vi ta med i vara berakningar, eftersom Bolling inte gor det.
Den ensamstående mamman som blir av med sitt Saabjobb i Trollhättan blir förstås inte vidare upplyft av att få perspektiv på rikets genomsnittliga välståndsnivå. Men det saknas inte skildringar av hennes öde, och det faktum att hon och andra arbetare i västvärlden har ett rätt finmaskigt skyddsnät omöjliggör den där 1930-talsjämförelsen, som snarast frammanar bilden av soppkök och halvsvält.
Att sta och vanta 4-6 manader pa a-kassan ar knappast att fa del av ett finmaskigt skyddsnat.
Med viss förenkling kan man säga följande om prognos och utfall: De rikaste ländernas ekonomier hittills har krympt mer än man förutsåg för knappt ett år sedan men verkar nå botten tidigare än man förutsåg för ett halvår sedan. De flesta stora tillväxtekonomier tycks ha stått emot nedgången bättre än de flesta räknade med i höstas och verkar dessutom komma ur den värsta svackan tidigare än man trott.
Det ar mojligen Bollings egen spekulation. Det finns gott om ekonomer som varnar for en double-dip, dvs en pseudo-aterhamtning som foljs av ytterligare en kris. Den andra botten i krisen skulle i sa fall orsakas av de anti-kris-atgarder manga lander tar till, framst okade offentliga utgifter. Det finns historiska paralleller aven har, om Bolling tog sig tid att leta lite.
Den fattigaste delen av mänskligheten, slutligen, tycks drabbas hårdare än de flesta räknade med i fjol, vilket ser ut att innebära ett sorgligt bakslag i kampen mot fattigdom – även om det är mycket långt kvar till fattigdomsnivåerna före 1990-talet.
Vilket slag i ansiktet pa de tva miljarder manniskor som overhuvudtaget inte sett nagon okning i sin levnadsstandard de sista 20 aren. Bolling, som tydligen ar utrikesredaktor, borde veta battre. Men a andra sidan ar han journalist, vilket gor det svarare for honom att veta nagonting overhuvudtaget. Det ingar sa att saga inte i yrkesrollen att vara bildad och palast.
I princip all ekonomisk statistik visar att Bolling har fel. En statistisk analys foljer i slutet av veckan.
Sunday, August 9, 2009
BILFORSALJNING OCH HUSHALLSKREDITER
Nyutgiven statistik fran SIKA, Statens Institut for Kommunikationsanalys, visar att nybilsregistreringen fallit till ovanligt laga nivaer.
Under juli 2009 nyregistrerades 15 913 personbilar totalt i riket, vilket är en minskning med 17,1 procent jämfört med juli 2008. Av dessa var 14 683 av årsmodell 2007 - 2009 och 1 230 av äldre årsmodeller. Företag inom bildetaljhandeln stod för knappt 27 procent av alla nyregistreringar.
Pa arsbasis innebar det har drygt 180 000 salda bilar. Slutsiffran blir sannolikt hogre eftersom det nya modellaret borjar i host. Men oavsett detta blir 2009 ett svagt ar for bilhandeln.
Forsaljningen av nya bilar har i absoluta tal varierat mellan ungefar 200 000 och 300 000 sedan 70-talet. Det decenniets basta forsaljningsar var 1976 da svenskarna kopte drygt 300 000 nya bilar. Aven under relativt goda ekonomiska omstandigheter nar bilforsaljningen idag knappast over den nivan. Ar 2000 saldes 355 000 nya bilar i Sverige; ar 2007 endast 338 000. Daremellan har forsaljningen de senaste tio aren legat omkring eller strax over 290 000.
Eftersom fordonsparken samtidigt vaxer - utskrotningen haller inte samma takt som nybilsforsaljningen - betyder detta att nybilsforsaljningen som andel av den totala stocken registrerade personbilar faller. Den sa kallade nyforsaljningskvoten, antalet salda nya bilar dividerat med den totala stocken registrerade personbilar, har stadigt fallit de senaste 25 aren. Fran att 1984 ha legat pa 8.4 procent foll nyforsaljningskvoten till 7.6 procent ar 2004. For 2008 var kvoten 6.4 procent.
Nyforsaljningskvoten ar en indikation pa aldersstrukturen hos den svenska bilparken. Nar nyforsaljningskvoten faller over en langre tid innebar det att svenskarna kor runt i allt aldre bilar.
SCB:s pressmeddelande om den fallande nybilsforsaljningen kommer strax efter att SCB ocksa publicerat statistik over finansinstitutens utlaning till hushallen. Okningstakten i denna har fallit notabelt det senaste aret. Det ar sannolikt att den sviktande bilforsaljningen ar direkt korrelerad med den minskade utlaningen till hushallen.
Mer om detta i en teoriartikel om ett par dagar.
Under juli 2009 nyregistrerades 15 913 personbilar totalt i riket, vilket är en minskning med 17,1 procent jämfört med juli 2008. Av dessa var 14 683 av årsmodell 2007 - 2009 och 1 230 av äldre årsmodeller. Företag inom bildetaljhandeln stod för knappt 27 procent av alla nyregistreringar.
Pa arsbasis innebar det har drygt 180 000 salda bilar. Slutsiffran blir sannolikt hogre eftersom det nya modellaret borjar i host. Men oavsett detta blir 2009 ett svagt ar for bilhandeln.
Forsaljningen av nya bilar har i absoluta tal varierat mellan ungefar 200 000 och 300 000 sedan 70-talet. Det decenniets basta forsaljningsar var 1976 da svenskarna kopte drygt 300 000 nya bilar. Aven under relativt goda ekonomiska omstandigheter nar bilforsaljningen idag knappast over den nivan. Ar 2000 saldes 355 000 nya bilar i Sverige; ar 2007 endast 338 000. Daremellan har forsaljningen de senaste tio aren legat omkring eller strax over 290 000.
Eftersom fordonsparken samtidigt vaxer - utskrotningen haller inte samma takt som nybilsforsaljningen - betyder detta att nybilsforsaljningen som andel av den totala stocken registrerade personbilar faller. Den sa kallade nyforsaljningskvoten, antalet salda nya bilar dividerat med den totala stocken registrerade personbilar, har stadigt fallit de senaste 25 aren. Fran att 1984 ha legat pa 8.4 procent foll nyforsaljningskvoten till 7.6 procent ar 2004. For 2008 var kvoten 6.4 procent.
Nyforsaljningskvoten ar en indikation pa aldersstrukturen hos den svenska bilparken. Nar nyforsaljningskvoten faller over en langre tid innebar det att svenskarna kor runt i allt aldre bilar.
SCB:s pressmeddelande om den fallande nybilsforsaljningen kommer strax efter att SCB ocksa publicerat statistik over finansinstitutens utlaning till hushallen. Okningstakten i denna har fallit notabelt det senaste aret. Det ar sannolikt att den sviktande bilforsaljningen ar direkt korrelerad med den minskade utlaningen till hushallen.
Mer om detta i en teoriartikel om ett par dagar.
Thursday, August 6, 2009
SOCIALFORSAKRINGAR - TEORI
Sveriges socialforsakringar ar hart ansatta, delvis pa grund av den radande lagkonjunkturen, delvis pa grund av hur sjalva systemet ar uppbyggt. I grund och botten gar det inte att bygga ett socialforsakringssystem pa premissen att skatterna som finansierar systemet aldrig ska stiga.
En socialforsakring kan, som bekant, vara manga olika typer av forsakring. Grundtanken ar att de forsakrar personer mot inkomstbortfall. Exempel arbetsloshets- och sjukforsakringarna. I den svenska kontexten har emellertid aven pensioner och ersattning vid foraldraledighet bakats in i gruppen av socialforsakringar. Det ar viktigt att notera en fundamental skillnad mellan dessa a ena sidan och sjuk- och arbetsloshetsforsakringarna a den andra.
Pension och foraldraledighet ar planerade perioder av inkomstbortfall. De har mer likhet med semesterfranvaro fran jobbet an sjukfranvaro. Men det finns ingen semesterforsakring i Sverige (forestall dig att behova soka semesterersattning fran Forsakringskassan...). I stallet sparar i praktiken svenskar upp till semestern genom en planerad semesterersattning och planerad ledighet som man arbetar for under aret.
En annan skillnad mellan forsakringar och sparandeledighet ar att de har tva skilda incitamentsstrukturer. Ditt incitament att ta foraldraledighet beror pa hur du planerar ditt liv och hur du lyckats uppna de planerna; ditt incitament att ta sjukledighet beror pa din halsa, kort och gott.
Den har fundamentala skillnaden ar en viktig delforklaring till att det svenska socialforsakringssystemet inte ar stabilt. Staten samfinansierar individers sparande till planerad ledighet (foraldraledighet; pensioner) med finansiering av forsakringar (arbetsloshet, sjukledighet). Den senare utgiftskategorin ar inte styrd av individernas preferenser utan estimeras dels pa aktuariell basis, dels - i fraga om a-kassan - pa konjunkturell basis. Men den skatt som betalar for hela kalaset ska, enligt den politiska malsattningen bakom systemet, forbli konstant over tiden.
Det har innebar saledes att enbart konjunktursvangningarna kan orsaka underskott i systemet. Detta framfor allt pa grund av a-kassans okade belastning i lagkonjunkturer. Detta blev ett sa stort problem i Sverige att man valde att gora a-kassan frivillig, och darmed i princip privatisera den aktuariella risken. Men pa grund av samfinansieringen av de kvarvarande socialforsakringarna och att de under decennier marknadsforts som ett konglomerat av rattigheter som medborgaren oavvisligen har, larde sig svenskarna snart att forsakringarna i praktiken ar utbytbara.
Det har innebar, i teoretiska termer, att staten har suddat ut skillnaden mellan forsakringar och sparande i termer av incitament. Eftersom svenskarna betalar for foraldraforsakring och sjukforsakring over samma skattsedel behandlar folk delvis ledigheterna som utbytbara. Man raknar pa sina "vabbar" och sina karensdagar och sina kvarvarande foraldraledighetsdagar och pusslar ihop ledighet som kanske inte alls har med dessa sparande- och forsakringsledighetssystem att gora.
Darmed anvander folk socialforsakringarna pa ett helt annat satt an de var planerade att anvandas till. Framfor allt okar folk sin anvandning av sparandeledigheter nar tillgangen till forsakringsledigheter minskar. Om staten gor det svarare att vara sjukledig - trots att individen faktiskt ar sjuk - tar folk ut sparandeledighet i stallet. Nar staten saledes forsoker gora en aktuariell justering av en socialforsakring, for att minska kostnaden, okar man i stallet kostnaderna pa andra hall.
Statens planering for hur socialforsakringarna ska balanseras over tiden beror pa aktuariell erfarenhet fran forsakringssystemen, samt en konjunkturkomponent. Den planeringen satts alltsa ur funktion nar staten sammanblandar forsakringssystemen med sparandesystem. Det blir darmed omojligt att kompensera for okade utgifter i forsakringssystemen genom en aktuariell justering (dvs minskad tillganglighet till exempelvis sjukforsakringen). Statens kostnader okar oavsett vad man gor.
Sammanblandningen av sparande- och forsakringssystem ar ideologiskt motiverad. Det finns ingen nationalekonomisk motivering till den. Tvartom bor man skilja de tva och - som ett forsta steg mot en totalprivatisering - ge medborgarna tillbaks kontrollen over sparandesystemen. Detta sker exempelvis genom att man lagger samman pensionssparande och sparande till andra planerade ledigheter - exempelvis for att vara hemma med barn - i ett och samma skattefria kontosparande. Darmed far individen ta den del av socialforsakringsskatten som motsvarar foraldraforsakringen, samt pensionssparandet, och befrias fran inkomstskatt pa dessa belopp om individen valjer att satta in pengarna pa ett designerat konto. Uttag fran kontot beskattas med inkomstskatt, men varken vardetillvaxt eller extra avsattningar beskattas.
I ett andra steg privatiserar man forsakringsdelen. Detta sker genom att individen, som i sparandeexemplet, far behalla forsakringsdelen av skatten och for denna kan valja att kopa en privat forsakring (som en del i en gruppforsakring genom sin arbetsplats eller individuellt pa en oppen marknad). Men individen kan givetvis ocksa valja att satta av pengarna som reguljara inbetalningar pa ett buffertkonto, parallellt med sparandeinbetalningar.
Sammanblandningen av finansiering och incitamentsstruktur i det svenska socialforsakringssystemet har tyvarr inte varit foremal for sarskilt mycket forskning inom den akademiska nationalekonomin. Daremot finns det en ganska utbredd medvetenhet om problemet bland forsakringsteoretiker. I mitten av 90-talet gick en serie artiklar pa DN:s Debattsida mellan en grupp aktuarier inom forsakringsindustrin och ett par nationalekonomer, en av dem "professor" Mats Persson vid Institutet for Internationell Ekonomi. Debatten gick ut pa att aktuarierna forsokte forklara just skillnaden mellan sparande och forsakring, nagot som tomtehatten Mats Persson aldrig begrep.
Trots det kaotiska laget i svensk politik i allmanhet och finanspolitiken i synnerhet ar den nuvarande krisen i socialforsakringarna faktiskt en grogrund for en konstruktiv avveckling av systemen. Allt som fordras ar ideologiskt mod och samma langsiktighet i avvecklingsplanen som den man hade i uppbyggnadsfasen av systemet.
En socialforsakring kan, som bekant, vara manga olika typer av forsakring. Grundtanken ar att de forsakrar personer mot inkomstbortfall. Exempel arbetsloshets- och sjukforsakringarna. I den svenska kontexten har emellertid aven pensioner och ersattning vid foraldraledighet bakats in i gruppen av socialforsakringar. Det ar viktigt att notera en fundamental skillnad mellan dessa a ena sidan och sjuk- och arbetsloshetsforsakringarna a den andra.
Pension och foraldraledighet ar planerade perioder av inkomstbortfall. De har mer likhet med semesterfranvaro fran jobbet an sjukfranvaro. Men det finns ingen semesterforsakring i Sverige (forestall dig att behova soka semesterersattning fran Forsakringskassan...). I stallet sparar i praktiken svenskar upp till semestern genom en planerad semesterersattning och planerad ledighet som man arbetar for under aret.
En annan skillnad mellan forsakringar och sparandeledighet ar att de har tva skilda incitamentsstrukturer. Ditt incitament att ta foraldraledighet beror pa hur du planerar ditt liv och hur du lyckats uppna de planerna; ditt incitament att ta sjukledighet beror pa din halsa, kort och gott.
Den har fundamentala skillnaden ar en viktig delforklaring till att det svenska socialforsakringssystemet inte ar stabilt. Staten samfinansierar individers sparande till planerad ledighet (foraldraledighet; pensioner) med finansiering av forsakringar (arbetsloshet, sjukledighet). Den senare utgiftskategorin ar inte styrd av individernas preferenser utan estimeras dels pa aktuariell basis, dels - i fraga om a-kassan - pa konjunkturell basis. Men den skatt som betalar for hela kalaset ska, enligt den politiska malsattningen bakom systemet, forbli konstant over tiden.
Det har innebar saledes att enbart konjunktursvangningarna kan orsaka underskott i systemet. Detta framfor allt pa grund av a-kassans okade belastning i lagkonjunkturer. Detta blev ett sa stort problem i Sverige att man valde att gora a-kassan frivillig, och darmed i princip privatisera den aktuariella risken. Men pa grund av samfinansieringen av de kvarvarande socialforsakringarna och att de under decennier marknadsforts som ett konglomerat av rattigheter som medborgaren oavvisligen har, larde sig svenskarna snart att forsakringarna i praktiken ar utbytbara.
Det har innebar, i teoretiska termer, att staten har suddat ut skillnaden mellan forsakringar och sparande i termer av incitament. Eftersom svenskarna betalar for foraldraforsakring och sjukforsakring over samma skattsedel behandlar folk delvis ledigheterna som utbytbara. Man raknar pa sina "vabbar" och sina karensdagar och sina kvarvarande foraldraledighetsdagar och pusslar ihop ledighet som kanske inte alls har med dessa sparande- och forsakringsledighetssystem att gora.
Darmed anvander folk socialforsakringarna pa ett helt annat satt an de var planerade att anvandas till. Framfor allt okar folk sin anvandning av sparandeledigheter nar tillgangen till forsakringsledigheter minskar. Om staten gor det svarare att vara sjukledig - trots att individen faktiskt ar sjuk - tar folk ut sparandeledighet i stallet. Nar staten saledes forsoker gora en aktuariell justering av en socialforsakring, for att minska kostnaden, okar man i stallet kostnaderna pa andra hall.
Statens planering for hur socialforsakringarna ska balanseras over tiden beror pa aktuariell erfarenhet fran forsakringssystemen, samt en konjunkturkomponent. Den planeringen satts alltsa ur funktion nar staten sammanblandar forsakringssystemen med sparandesystem. Det blir darmed omojligt att kompensera for okade utgifter i forsakringssystemen genom en aktuariell justering (dvs minskad tillganglighet till exempelvis sjukforsakringen). Statens kostnader okar oavsett vad man gor.
Sammanblandningen av sparande- och forsakringssystem ar ideologiskt motiverad. Det finns ingen nationalekonomisk motivering till den. Tvartom bor man skilja de tva och - som ett forsta steg mot en totalprivatisering - ge medborgarna tillbaks kontrollen over sparandesystemen. Detta sker exempelvis genom att man lagger samman pensionssparande och sparande till andra planerade ledigheter - exempelvis for att vara hemma med barn - i ett och samma skattefria kontosparande. Darmed far individen ta den del av socialforsakringsskatten som motsvarar foraldraforsakringen, samt pensionssparandet, och befrias fran inkomstskatt pa dessa belopp om individen valjer att satta in pengarna pa ett designerat konto. Uttag fran kontot beskattas med inkomstskatt, men varken vardetillvaxt eller extra avsattningar beskattas.
I ett andra steg privatiserar man forsakringsdelen. Detta sker genom att individen, som i sparandeexemplet, far behalla forsakringsdelen av skatten och for denna kan valja att kopa en privat forsakring (som en del i en gruppforsakring genom sin arbetsplats eller individuellt pa en oppen marknad). Men individen kan givetvis ocksa valja att satta av pengarna som reguljara inbetalningar pa ett buffertkonto, parallellt med sparandeinbetalningar.
Sammanblandningen av finansiering och incitamentsstruktur i det svenska socialforsakringssystemet har tyvarr inte varit foremal for sarskilt mycket forskning inom den akademiska nationalekonomin. Daremot finns det en ganska utbredd medvetenhet om problemet bland forsakringsteoretiker. I mitten av 90-talet gick en serie artiklar pa DN:s Debattsida mellan en grupp aktuarier inom forsakringsindustrin och ett par nationalekonomer, en av dem "professor" Mats Persson vid Institutet for Internationell Ekonomi. Debatten gick ut pa att aktuarierna forsokte forklara just skillnaden mellan sparande och forsakring, nagot som tomtehatten Mats Persson aldrig begrep.
Trots det kaotiska laget i svensk politik i allmanhet och finanspolitiken i synnerhet ar den nuvarande krisen i socialforsakringarna faktiskt en grogrund for en konstruktiv avveckling av systemen. Allt som fordras ar ideologiskt mod och samma langsiktighet i avvecklingsplanen som den man hade i uppbyggnadsfasen av systemet.
Saturday, August 1, 2009
SOCIALFORSAKRINGAR: UTFORSAKRING AV LANGTIDSSJUKSKRIVNA
Det svenska socialforsakringssystemet ar hart stressat. Riksdagen har aterigen beslutat om en delavveckling av systemet, den har gangen for langtidssjukskrivna.
Vid årsskiftet slår effekterna till i regeringens nya begränsningsregler i sjukförsäkringen. 15 000 långtidssjukskrivna kommer att utförsäkras, och de hänvisas i nuläget till att söka socialbidrag. Nu visar nya beräkningar att ytterligare 20 000 personer riskerar att utförsäkras under 2010 rapporterar Sveriges Radios ekot. Vid årsskiftet drabbas 15 000 långtidssjukskrivna av de begränsningsregler i sjukförsäkringen som alliansregeringen införde 1 juli 2008.
Eftersom de skatter som betalar for samma forsakringssystem inte sanks ar detta en forsamring av svenskarnas socialforsakringsskydd.
Begränsningsregeln betyder att efter ett års sjukskrivning sätts ett maxtak vid 18 månader, något som alltså drabbar de första långtidssjukskrivna vid årskiftet. Efter 18 månader fattar försäkringskassan beslut om det som tidigare kallades sjukpension, numera sjukersättning tills vidare, eller så blir den sjukskrivne utförsäkrad. Nya beräkningar visar att så många som 35 000 svenskar riskerar att utförsäkras under 2010 på grund av de nya reglerna, 15 000 redan vid årsskiftet.
Det har intraffar av en mycket enkel anledning: varje del av socialforsakringssystemet ar kalibrerat att matcha skatteinkomster med forsakringsutbetalningar vid en given sysselsattningsniva. Dessutom ar tanken att ersattningsnivaer och skatteinkomster ska vaxa med en viss procent per ar. Om samre tillvaxt innebar att dessa parametrar inte mots, hamnar systemet oundvikligen i underskott. Det finns ocksa ett djupare systematiskt problem i socialforsakringarna som jag aterkommer till i en teoriartikel om nagra dagar. Men det omedelbara problemet ar som sagt den radande ekonomiska krisen; nar folk som mest efterfragar socialforsakringarna minskar staten utbudet av forsakringsersattning.
De som hotas av utförsäkring är inte tillräckligt sjuka för sjukpension, men inte heller friska nog att arbeta. De hänvisas efter att ha blivit utförsäkrade till att söka socialbidrag. – Det vi kommer att se här, nu till årsskiftet, är ju en grupp personer som har haft tidsbegränsad sjukersättning, som inte har möjligt att få en förlängning på den. Och vi talar då om personer som inte har återfått en arbetsförmåga, och då heller inte uppfyller de försäkringsvillkor som krävs för att få en sjukersättning tills vidare, säger Ulrika Persson, chef för sjukförmåner på Försäkringskassan till Sveriges Radios ekoredaktion. Regeringen har tidigare lovat att de som riskerar att utförsäkras inte ska behöva söka socialbidrag. Men ännu har ingen lösning presenteras. – Det pågår ett arbete på regeringskansliet med att hitta ett nytt regelverk för de här personerna, säger Ulrika Persson till ekot.
Ytterligare en sida av den ekonomiska krisen ar alltsa att de som inte far den ersattning de har betalat skatt for att fa, inte heller kan skaffa sig forsorjning pa egen hand pa arbetsmarknaden. Eftersom den svenska offentliga makten har tagit pa sig forsorjningsansvaret for medborgarna i situationer som denna blir alltsa konsekvensen att lagstiftarna maste tillata kostnaderna att flytta nagon annanstans. I det har fallet hamnar forsorjningsbordan alltsa hos kommunerna.
Vid årsskiftet slår effekterna till i regeringens nya begränsningsregler i sjukförsäkringen. 15 000 långtidssjukskrivna kommer att utförsäkras, och de hänvisas i nuläget till att söka socialbidrag. Nu visar nya beräkningar att ytterligare 20 000 personer riskerar att utförsäkras under 2010 rapporterar Sveriges Radios ekot. Vid årsskiftet drabbas 15 000 långtidssjukskrivna av de begränsningsregler i sjukförsäkringen som alliansregeringen införde 1 juli 2008.
Eftersom de skatter som betalar for samma forsakringssystem inte sanks ar detta en forsamring av svenskarnas socialforsakringsskydd.
Begränsningsregeln betyder att efter ett års sjukskrivning sätts ett maxtak vid 18 månader, något som alltså drabbar de första långtidssjukskrivna vid årskiftet. Efter 18 månader fattar försäkringskassan beslut om det som tidigare kallades sjukpension, numera sjukersättning tills vidare, eller så blir den sjukskrivne utförsäkrad. Nya beräkningar visar att så många som 35 000 svenskar riskerar att utförsäkras under 2010 på grund av de nya reglerna, 15 000 redan vid årsskiftet.
Det har intraffar av en mycket enkel anledning: varje del av socialforsakringssystemet ar kalibrerat att matcha skatteinkomster med forsakringsutbetalningar vid en given sysselsattningsniva. Dessutom ar tanken att ersattningsnivaer och skatteinkomster ska vaxa med en viss procent per ar. Om samre tillvaxt innebar att dessa parametrar inte mots, hamnar systemet oundvikligen i underskott. Det finns ocksa ett djupare systematiskt problem i socialforsakringarna som jag aterkommer till i en teoriartikel om nagra dagar. Men det omedelbara problemet ar som sagt den radande ekonomiska krisen; nar folk som mest efterfragar socialforsakringarna minskar staten utbudet av forsakringsersattning.
De som hotas av utförsäkring är inte tillräckligt sjuka för sjukpension, men inte heller friska nog att arbeta. De hänvisas efter att ha blivit utförsäkrade till att söka socialbidrag. – Det vi kommer att se här, nu till årsskiftet, är ju en grupp personer som har haft tidsbegränsad sjukersättning, som inte har möjligt att få en förlängning på den. Och vi talar då om personer som inte har återfått en arbetsförmåga, och då heller inte uppfyller de försäkringsvillkor som krävs för att få en sjukersättning tills vidare, säger Ulrika Persson, chef för sjukförmåner på Försäkringskassan till Sveriges Radios ekoredaktion. Regeringen har tidigare lovat att de som riskerar att utförsäkras inte ska behöva söka socialbidrag. Men ännu har ingen lösning presenteras. – Det pågår ett arbete på regeringskansliet med att hitta ett nytt regelverk för de här personerna, säger Ulrika Persson till ekot.
Ytterligare en sida av den ekonomiska krisen ar alltsa att de som inte far den ersattning de har betalat skatt for att fa, inte heller kan skaffa sig forsorjning pa egen hand pa arbetsmarknaden. Eftersom den svenska offentliga makten har tagit pa sig forsorjningsansvaret for medborgarna i situationer som denna blir alltsa konsekvensen att lagstiftarna maste tillata kostnaderna att flytta nagon annanstans. I det har fallet hamnar forsorjningsbordan alltsa hos kommunerna.
Subscribe to:
Posts (Atom)
