SOCIALFORSAKRINGAR - TEORI

Sveriges socialforsakringar ar hart ansatta, delvis pa grund av den radande lagkonjunkturen, delvis pa grund av hur sjalva systemet ar uppbyggt. I grund och botten gar det inte att bygga ett socialforsakringssystem pa premissen att skatterna som finansierar systemet aldrig ska stiga.

En socialforsakring kan, som bekant, vara manga olika typer av forsakring. Grundtanken ar att de forsakrar personer mot inkomstbortfall. Exempel arbetsloshets- och sjukforsakringarna. I den svenska kontexten har emellertid aven pensioner och ersattning vid foraldraledighet bakats in i gruppen av socialforsakringar. Det ar viktigt att notera en fundamental skillnad mellan dessa a ena sidan och sjuk- och arbetsloshetsforsakringarna a den andra.

Pension och foraldraledighet ar planerade perioder av inkomstbortfall. De har mer likhet med semesterfranvaro fran jobbet an sjukfranvaro. Men det finns ingen semesterforsakring i Sverige (forestall dig att behova soka semesterersattning fran Forsakringskassan...). I stallet sparar i praktiken svenskar upp till semestern genom en planerad semesterersattning och planerad ledighet som man arbetar for under aret.

En annan skillnad mellan forsakringar och sparandeledighet ar att de har tva skilda incitamentsstrukturer. Ditt incitament att ta foraldraledighet beror pa hur du planerar ditt liv och hur du lyckats uppna de planerna; ditt incitament att ta sjukledighet beror pa din halsa, kort och gott.

Den har fundamentala skillnaden ar en viktig delforklaring till att det svenska socialforsakringssystemet inte ar stabilt. Staten samfinansierar individers sparande till planerad ledighet (foraldraledighet; pensioner) med finansiering av forsakringar (arbetsloshet, sjukledighet). Den senare utgiftskategorin ar inte styrd av individernas preferenser utan estimeras dels pa aktuariell basis, dels - i fraga om a-kassan - pa konjunkturell basis. Men den skatt som betalar for hela kalaset ska, enligt den politiska malsattningen bakom systemet, forbli konstant over tiden.

Det har innebar saledes att enbart konjunktursvangningarna kan orsaka underskott i systemet. Detta framfor allt pa grund av a-kassans okade belastning i lagkonjunkturer. Detta blev ett sa stort problem i Sverige att man valde att gora a-kassan frivillig, och darmed i princip privatisera den aktuariella risken. Men pa grund av samfinansieringen av de kvarvarande socialforsakringarna och att de under decennier marknadsforts som ett konglomerat av rattigheter som medborgaren oavvisligen har, larde sig svenskarna snart att forsakringarna i praktiken ar utbytbara.

Det har innebar, i teoretiska termer, att staten har suddat ut skillnaden mellan forsakringar och sparande i termer av incitament. Eftersom svenskarna betalar for foraldraforsakring och sjukforsakring over samma skattsedel behandlar folk delvis ledigheterna som utbytbara. Man raknar pa sina "vabbar" och sina karensdagar och sina kvarvarande foraldraledighetsdagar och pusslar ihop ledighet som kanske inte alls har med dessa sparande- och forsakringsledighetssystem att gora.

Darmed anvander folk socialforsakringarna pa ett helt annat satt an de var planerade att anvandas till. Framfor allt okar folk sin anvandning av sparandeledigheter nar tillgangen till forsakringsledigheter minskar. Om staten gor det svarare att vara sjukledig - trots att individen faktiskt ar sjuk - tar folk ut sparandeledighet i stallet. Nar staten saledes forsoker gora en aktuariell justering av en socialforsakring, for att minska kostnaden, okar man i stallet kostnaderna pa andra hall.

Statens planering for hur socialforsakringarna ska balanseras over tiden beror pa aktuariell erfarenhet fran forsakringssystemen, samt en konjunkturkomponent. Den planeringen satts alltsa ur funktion nar staten sammanblandar forsakringssystemen med sparandesystem. Det blir darmed omojligt att kompensera for okade utgifter i forsakringssystemen genom en aktuariell justering (dvs minskad tillganglighet till exempelvis sjukforsakringen). Statens kostnader okar oavsett vad man gor.

Sammanblandningen av sparande- och forsakringssystem ar ideologiskt motiverad. Det finns ingen nationalekonomisk motivering till den. Tvartom bor man skilja de tva och - som ett forsta steg mot en totalprivatisering - ge medborgarna tillbaks kontrollen over sparandesystemen. Detta sker exempelvis genom att man lagger samman pensionssparande och sparande till andra planerade ledigheter - exempelvis for att vara hemma med barn - i ett och samma skattefria kontosparande. Darmed far individen ta den del av socialforsakringsskatten som motsvarar foraldraforsakringen, samt pensionssparandet, och befrias fran inkomstskatt pa dessa belopp om individen valjer att satta in pengarna pa ett designerat konto. Uttag fran kontot beskattas med inkomstskatt, men varken vardetillvaxt eller extra avsattningar beskattas.

I ett andra steg privatiserar man forsakringsdelen. Detta sker genom att individen, som i sparandeexemplet, far behalla forsakringsdelen av skatten och for denna kan valja att kopa en privat forsakring (som en del i en gruppforsakring genom sin arbetsplats eller individuellt pa en oppen marknad). Men individen kan givetvis ocksa valja att satta av pengarna som reguljara inbetalningar pa ett buffertkonto, parallellt med sparandeinbetalningar.

Sammanblandningen av finansiering och incitamentsstruktur i det svenska socialforsakringssystemet har tyvarr inte varit foremal for sarskilt mycket forskning inom den akademiska nationalekonomin. Daremot finns det en ganska utbredd medvetenhet om problemet bland forsakringsteoretiker. I mitten av 90-talet gick en serie artiklar pa DN:s Debattsida mellan en grupp aktuarier inom forsakringsindustrin och ett par nationalekonomer, en av dem "professor" Mats Persson vid Institutet for Internationell Ekonomi. Debatten gick ut pa att aktuarierna forsokte forklara just skillnaden mellan sparande och forsakring, nagot som tomtehatten Mats Persson aldrig begrep.

Trots det kaotiska laget i svensk politik i allmanhet och finanspolitiken i synnerhet ar den nuvarande krisen i socialforsakringarna faktiskt en grogrund for en konstruktiv avveckling av systemen. Allt som fordras ar ideologiskt mod och samma langsiktighet i avvecklingsplanen som den man hade i uppbyggnadsfasen av systemet.